Den skånska rapbattle-ligan The O-Zone Battles bestämde sig för att testa ett event i Stockholm lagom till årsskiftet. Det ägde rum i det gamla Slakthusområdet, närmare bestämt på klubben Slakthuset. Nya och gamla ansikten möttes i inte mindre än 10 battles och Whoa var såklart på plats för att prata med några av de inblandade.

PziClone, battlearrangör- och rappare.

Det var den första The O-Zone Battles i Stockholm, hur tycker du det gick?

- Battlesen var riktigt bra, publiken var riktigt kass … eller inte publiken, det var fett bra stämning. Men sen kom det in massa idioter på slutet som inte var här för battles, som snackade massa skit därbak och de var för många för att man skulle kunna göra något åt saken. Tråkigt som fan, stuck-up töntar.

Du har ju en typisk PziClone-rad där.

- Vilken då?

”Publiken, håll käften!”

- Ja, exakt. Jag kan säga det lugnt och sansat nu jag inte är in action: ärligt publiken, vafan. Håll käften, shit. Nämen, eventet var grymt ändå. Skitbra battles, det var även många som steppade upp som man inte hade förväntat sig. Skitbra Stockholmsdebut för O-Zone Battles.

Spakur, behövde inte sluta battla i november.

Du mötte Dictionary, hur tycker du det gick?

- Han var ju så jävla grym i The Ring tyckte jag, jag har alltid diggat Dictionary, hans stil liksom. Så jag körde mycket på punchlines och såna lyrikgrejer för att matcha. Han gjorde skitbra ifrån sig, synd att han chokade, men det är väl så … man chokar ibland.

Har du någon särskild eftersmak efter battlen mot Nicko Mack?

- Äh, jag känner mig lite tom efter. Jag var ju jävligt grinig på honom, haha. Men han var skitsoft efteråt, vi skakade hand och sådär. Men ja, jag vet inte, jag kände mig tom.

Är du den konstigaste battlerapparen i Sverige?

- Nja, Doktor Linus här (pekar på Doktor Linus som står i närheten) är ju jävligt konstig. Dictionary tycker jag är jävligt konstig också faktiskt. Och näe, vadå, Dimorf! Och Von Haagen! Von Haagen måste jag säga, av vad jag har sett. Men jag har aldrig sett honom live, det ångrar jag bittert.

Doktor Linus, battlerappare.

Hur kändes din battle ikväll?

- Den kändes bra, jag ska väl inte klaga. Jag tycker jag gjorde bra ifrån mig!

Har du några fler battles inplanerade den närmsta tiden?

- Jag har ju battlat tre gånger nu på väldigt kort tid, så jag pausar lite. Men på The Rings näst-nästa, alltså inte det i januari utan det efter, kommer jag kanske dyka upp.

Du heter ju Doktor Linus. Vad har du för medicinsk inriktning?

- Medicinsk inriktning? Kirurg … hjärnkirurgi!

Nomad, Stockholmsinflyttad Lundapåg och ansedd top-tier.

Det var O-Zones första gång i Stockholm, hur tycker du att eventet var?

- Över förväntan, jävligt bra publik. Det flippade ju ur lite på slutet så att vi fick använda mickar, men överlag jävligt nice. Jävligt nice.

Har du någon mer inplanerad battle den närmsta tiden?

- Inte just nu, det känns som att jag har kört tre på raken i de tre olika ligorna mot jävligt bra namn, jag har haft jävligt bra match-ups. Så jag tror jag chillar i januari, spelar in musik och satsar på de projekten. Sen kör jag nog i vår igen.

Har du något du vill hälsa Nicko Mack efter battlen ikväll?

- Eftersom han står här bredvid mig har jag bara gott att säga, haha. Nä, men han är en av de bästa här, absolut i toppskiktet. Jag respekterar honom jävligt mycket och det var jävligt kul att möta honom! Real talk.

Iman, battlearrangör och host.

Du är ju uppe i Stockholm och representerar The Ring, hur tyckte du eventet var?

- Det är årets event alltså, seriöst, på riktigt. Det var årets event på pappret och det är årets event nu ikväll också. Efterfesten här är helt galen och alla battles vi såg ikväll var helt galna, det fanns egentligen inte en enda battle som var dålig. Jag har sagt sen jag såg affischen att det är årets event, och ikväll säger jag också att det är årets event. Big ups till O-Zone! De har kickat det bra, jag tycker om O-Zone.

Ni kör ju ett event nu i januari, vad kan vi vänta oss?

- Vi kan vänta oss den vanliga Linköpingsstilen. Vi kommer köra vår grej i Linköping, det kommer bli fett. Vi har ju årets match 2012, Shazaam vs Mr Cool, och den skiten har battlefans sett framemot i säkert ett år nu. Vi är jävligt glada att ha den i Linköping. Jag tycker personligen att vi har en jävligt stark line-up och det kommer bli fett mannen, nej, det kommer bli sinnessjukt!

Vem är Sveriges bästa battlehost?

- Ooooh! Det är en lätt fråga: S.T.I.C.S. Båda två alltså, Rijal och Salle, ingen tvekan om saken. Det finns ingen som är så bekväm i sin roll som de två. Plus att de är sköna snubbar, seriöst, det är allt jag har att säga om det här.

Martin Zamora, medlem i Det Blå Skåpet och tidigare aktiv battlerappare.

Du var här som publik, vad tycker du om eventet ikväll?

- Jag tycker det var jävligt nice. Det är synd att publiken inte kunde hålla käften mot slutet, men det är så det blir med alkohol inblandat. Men det var jävligt feta battles, alla levererade jävligt nice.

Du har ju ändå varit en stor profil i battle-Sverige, kommer du battla igen?

- Vem vet vad som händer i framtiden, jag vill inte lova någonting. Men du vet, ibland blir man sugen, ibland är man mindre sugen, vi får se vad som händer. Jag vill inte säga varken eller faktiskt, vi får se helt enkelt.

Så det finns inget särskilt som ligger och kokar i köket?

- Nä. Jag håller på att jobba med min musik, DBS-grejerna är alltid prioriterade. Men självklart, jag är ju en battle-MC från början, så det är klart att det finns en liten abstinens inombords.

Hur går det med musiken, kan vi vänta oss något släpp under 2012?

- Jag har ett mixtape som är mer eller mindre färdigt, jag har en video som ska spelas in i slutet av januari, så det är grejer på gång. Jag är dålig på att passa tider bara. Men det kommer definitivt komma mycket grejer under 2012, om inte jorden går under helt enkelt, haha.

Forum: [Övrigt] Whoa hänger med The O-Zone Battles på Slakthuset

Läs mer:

• Nytt event med The O-Zone Battles (Stockholm, 29/12)
• Whoa hänger med The O-Zone Battles på Klaffbron
• The O-Zone Battles: Klaffbron 10:e december
• Nya battles från The Ring, Basementality, Don’t Flop och Skeez TV
• Basementality Battles: Jim Cederlund vs Onkel Fix

På den första Malmöbaserade upplagan av The O-Zone Battles låg fokuset på att plocka fram nya ansikten till battlescenen. Hela åtta battles hanns med, och av de sexton deltagarna var tio stycken debutanter. Whoa var givetvis på plats och passade på att prata lite med olika personer som har en koppling till battlescenen.

Nu Messiah, årets comeback och enligt sägnen välhängd.

Vad tycker du om den här kvällen hittills?
- Hittills är det skitbra. Härlig jävla lokal, flera feta battles som man kanske inte riktigt hade väntat sig. Kenny Barfighter var riktigt jävla bra, Von Haagen var riktigt jävla bra, D-Nice var bra, det har varit mycket bra hittills. Och vi väntar fortfarande på de stora matcherna.
Hur kommer det sig att du inte är med och battlar ikväll?
- Jag har inte riktigt haft tid, men jag har ett battle inbokat, lite halvt om halvt, om inte fittan Jocke BACKAR UR.
Stämmer det att du har battle-Sveriges största snopp?
- Det är väl inte mig ni borde fråga egentligen … men enligt Jimmy är det så!

Speakon, hiphopbloggare och legendarisk battledomare.

Vad tycker du om kvällen som helhet?
- Det var många feta battles, men det var synd att det inte var så mycket rebuttles ikväll, det saknade jag faktiskt.
Behöver du rebuttles mer än mat och sömn?
- Ja. Och jag får inga, jag svälts ihjäl på rebuttles.
Vilken battle var fetast ikväll?
- R-Man hade ett par riktigt feta verser, men även den med Hasslahof och Revolver var riktigt tung. Jag hörde lite dåligt annars, men jag märkte att det var dåligt med rebuttles.

Grizzly, mixtapeaktuell.

Vad tycker du om kvällen i stort?
- I stort tycker jag det är nice, det är ball att det är massa nya battlare som får visa sig, med blandade resultat.
Varför är inte du med och battlar ikväll?
- Jag har en liten paus från battlegrejen på obestämd tid. Anledningen är helt enkelt att jag inte har varit sugen på ett tag, jag kände det i min senaste battle och sen dess har jag inte varit det. Men nu börjar suget komma tillbaka.
”Vem skulle du behöva en utmaning från för att komma tillbaka till battlescenen?” frågar gamla Whoa-medarbetaren Vigge (numera aktiv på DubCnn) som har hört samtalet.
- Det finns lite som kokar i köket, så att säga (”NÄMN NAMN!” skriker Mr Cool i bakgrunden), det finns lite lösa utmaningar som ligger i luften.
Droppa ett namn!
- Det är isåfall en tag-team med mig och Jimmy Pistol mot Mr Cool och Hyper.
Är din franska så dålig att du måste ursäkta den?
- Jag har inte putsat på den sen gymnasietiden, så den är rätt jävla dålig ja.

R-Man, en av kvällens arrangörer och battlare.

Du var med och arrangerade ikväll, hur tycker du det har gått?
- Helt ärligt så vet jag knappt, jag har suttit i entrén nästan hela eventet eftersom jag hade glömt fixa så att någon satt där. Men det verkar som att det har gått bra!
Är du nöjd över din battleinsats ikväll?
- Min battleinsats var okej, nej, den var bra! Min sista rond tycker jag att jag gjorde rätt dåligt, men de två första gjorde jag rätt bra, så överlag var min insats rätt bra. Tyvärr gick det som det gick för min motståndare som fick totalt hjärnsläpp genom hela battlen. Jag tycker det är jävligt tråkigt eftersom jag alltid vill att hela battlen ska bli skitfet.
Tips på hur man undviker choken?
- Man får vara fokuserad på sig själv, vara i sin egen hjärna. Det är lätt att man blir distraherad, om man inte får reaktion på en rad så kanske man börjar choka för att man tänker ”oj, var inte den raden så bra?” och när man börjar tänka på såna grejer är det lätt att man börjar choka. Så man ska vara fokuserad på sig själv och skita i omgivningen rätt mycket. Jag kan nog inte ge bättre tips än så.
Din halsduk ser ganska reklam ut, är det nästa bransch efter battles?
- Nä, mannen. Jag fick den här av min morsa förra julen och jag tycker om den som fan, den är varm! Den är inte inne nu, det är inne med små halsdukar som inte värmer, men den här är fet för den värmer som fan. Jag gillar lila rätt mycket också.

Mr Cool, battleveteran och publikfavorit.

Du battlade ju inte ikväll men var här och tittade; vad tyckte du om kvällen som helhet?
- Jag tycker att vi har fött tre nya stjärnor.
Vilka då?
- Revolver, Kenny Barfighter och en annan kille … han som battlade mot Von Haagen! (Deks, reds. anm.)
Jag såg på Twitter att Revolver är någon polare till dig, du är alltså nöjd över hans insats på battlescenen ikväll?
- Jag och Revolver började göra rapmusik ihop år 2000, så vi har varit polare skitlänge. Det är han som har gjort mina musikvideos och allt sånt. Men han slutade rappa 2006, tror jag, så han har inte rappat på fyra år nånting. Men det är en av mina närmsta polare och vi har varit polare sen barnsben, så det var kul att se honom ikväll. Jag frågade om han ville ha hjälp att skriva text och grejer, men han är jävligt svår att ha att göra med på det sättet, så han hade enbart egna rader ikväll. Och det lyckades.
Din battle mot Shazaam, blir den av?
- Ja, den blir av. I slutet av januari, på The Ring.
Hur känns det inför den?
- För min del har jag en approach mot den battlen som mot alla mina battles. Jag kan säga att jag var mer nervös inför min battle mot Noah, alltså Nomad. Jag tycker personligen att Nomad är en väsentligt mycket bättre battlerappare än vad Shazaam är. Sen är det ju alltid så att om man har fans via musiken som både Shazaam och jag har, så har man fans som aldrig vill säga att man förlorade. Kolla min första battle mot O-Hund, där var en jävla massa av mina fans som gick in och skrev att jag vann den, fast jag personligen vet att jag förlorade den. Och det är lite så när man går in på vilken Shazaam-battle som helst. Det är typ tio hatkommentarer och en som skriver ”Shazaam är överlägsen”. Fanboys är inte värt ett skit, jag hatar själv mina fans och tycker de är fittor.
Oj, får jag skriva det?
- Ja för fan, skriv vad du vill. Det kommer säkert bli en rolig battle, men det kommer sluta med att han slutar rappa på svenska, på samma sätt som Bowers slutade rappa på svenska så fort jag utmanade honom i en battle.
Vad använder du för att fixa den där frisyren?
- Vatten och D:fi-vax.

Revolver (till vänster i bild), en av kvällens debutanter.

Du är ju en av debutanterna ikväll, hur känner du att din battledebut har gått?
- Den gick sjukt bra. Jag tror att jag råkade avliva honom faktiskt.
Så han kommer behöva uppsöka en begravningsbyrå nu?
- Det kan han ju inte göra, eftersom han är död. Nej då, han var faktiskt grym. Props till David Hasslahof!
Är det någon särskild revolver du refererar till med ditt namn?
- Jag vet inte var det kommer ifrån faktiskt, det bara passar mig.
Hur bra kompis är du med Rappare I Samverkan?
- Jag är barndomskompis med Mr Cool, sen vi var fem år.
Så det var din ingångsbiljett till battlescenen?
- Yes. Vi bondade över att vi båda hade tappat samma tänder. Och då började vi rappa.
När ser vi dig i en battle nästa gång?
- När någon jävel vågar utmana mig.

Jimmy Pistol, en av kvällens arrangörer och host.

Du är med som arrangör för första gången ikväll, hur tycker du att det gick?
- Det gick jättebra, det är slutsålt och fullt hus, bra ös och publiken var med. Organisationsmässigt var det stressigt i slutet men vi pusslade ihop det bra så allt funkade.
Du hostade lite också. Kommer du fortsätta battla eller ska du bli en ny medlem i Stics host crew?
- Jag hostade inte lite. Jag hostade alla battles utom en, vilket gör det till rätt mycket. Jag kommer inte lägga ner battlandet, jag är lite trött på det men jag battlar om tre veckor i Stockholm. Hosta vet jag inte om det är min grej, jag tycker det är fetare att battla.
Vad är det för battle i Stockholm om tre veckor då?
- Den har varit spikad i tre månader snart, det är jag mot PziClone på engelska. Det blir också Topic mot Ydebrinkarn och Nomad mot NickoMack.
Vilken pistol är du? Vapentyp och motivering tack!
- Hagelbössa.
Varför då?
- För att det är en hagelbössa.

Forum: [Övrigt] Whoa hänger med The O-Zone Battles på Klaffbron

Läs mer:

• Whoa hänger med The O-Zone Battles på Slakthuset
• KOTD World Domination 2: Rone vs Nils m/ Skils
• Nya battles från The Ring, Basementality, Don’t Flop och Skeez TV
• Guldgruvan: Shaazam – Hungrig (2006) & Sulten (2007)
• Basementality Battles: O-Hund & Third Eye vs Shazaam & Jimmy Pistol

”Okej, nu finns det bild på den som sjunger”

För ett tag sedan spelade Kapten Röd på Babel i Malmö. Whoa.nu hörde talas om detta och sprang snabbt dit för att ta ett snack med den albumaktuella reggaearisten. Vid sidan av reggae avhandlades även ämnen som svensk hiphop, flerstavsrim och internethat.

Inför intervjun hade jag gjort ordentlig research genom att googla Kapten Röd plus alla möjliga spännande sökord. Vid ett tillfälle snubblade jag in på en obehaglig tråd på ett av de större svenska internetforumen. Den var skapad av en användare vars avatar föreställde en ”rastafarikille” med en joint i mungipan och vars signatur bestod av häftiga citat i stil med ”Livet suger ta en spliff och va en av dom som njuter”. Användaren menade att ”det är gött att drömma ibland” och undrade hur lätt det är att bli kompis med någon ganska känd musiker, till exempel Kapten Röd.

Jag berättar denna anekdot för Kapten Röd, eller Björn som han egentligen heter, och han vet inte hur han ska reagera. Han skriker ”VA?!” och skrattar högt samtidigt som han ser ut att vara lite illa till mods. Jag får veta att de pratat om just detta i bilen på vägen till Malmö; att kidsen kan se upp till sina idoler en hel del och att man som idol själv har svårt att få perspektiv på det. Björn försäkrar dock att det är väldigt lätt att bli kompis med Kapten Röd, något jag blir förvissad om kvällen därpå när jag av en slump springer på honom på en annan klubb i en annan stad och han glatt kramar om mig.

Vi sitter i baren på Babel och pratar medan Kaptenens liveband Ribbit Boom Band soundcheckar i bakgrunden. Han pratar på bred göteborgska – och mycket. Alla frågor besvaras noggrant och alla resonemang utvecklas väl.

Kapten Röd började hålla på med hiphop innan han fann reggaen. Han beskriver det som en tid som lade grunden för hans musikaliska färdigheter men som han helst inte skryter med idag. Han berättar om Napstertiden och hur han producerade vad han själv kallar ”internethiphop” åt bland annat Ebola.

”Hade det inte varit för hiphopen hade jag ju inte gjort musik överhuvudtaget. Så den har en stor plats i mitt hjärta, jag lyssnar mycket på hiphop.”

När Kapten Röd upptäckte svensk reggae efter att ha varit väldigt insatt i svensk hiphop tyckte han först att rimmen var simpla och kassa. Själv var han väldigt insnöad på hiphopens flerstaviga rim vilket han också tog med sig i övergången till reggaen. Han framhäver dock att han idag inte längre tycker att alla rim måste vara flerstaviga, men att de helt klart är att föredra.

”Flerstaviga rim har ju ett mönster i sig som är mycket snyggare att sjunga än enstaviga rim. Speciellt när man toastar och gör dancehall och reggae så vill man ju flowa i mönster, så det behövs för att kunna göra roligare typer av flows och rimstrukturer.”

Jag måste såklart fråga honom om han har några favoriter på den svenska hiphopscenen.

”Roffe Ruff är den jag gillar absolut mest nu, men det finns så himla många duktiga inom svensk hiphop. Både Promoe och Timbuk men även hela Stockholmsklicken med typ Näääk, Nimo och Marcus Price. Och sen Stor och hela Redlineligan är ju alltid feta liksom, allt som passerar genom Redlines filter är ju fett.”

Det är tydligt att Kaptenen inte har något alls emot att prata om hiphop med en hiphophemsida. När vi kommer in på ämnen som den svenska reggaescenens utveckling de senaste åren vill han gärna dra paralleller.

”Den svenska reggaescenen har blivit mycket mer lik hiphopscenen på vissa sätt. Det är till exempel inte lika mycket helband som för några år sedan, utan mer artister och producenter som samarbetar och det tycker jag är ett väldigt positivt steg. Förut fanns det många band där sångarna inte höll samma kvalité som banden gjorde och folk var mer inspirerade av en gammal reggae. Nu är folk mer inspirerade av en modern dancehall och reggae och jag tycker att den svenska reggaescenen generellt sett är mycket bättre nu än för några år sen.”

Givetvis utvecklas även Kapten Röds egen musik, vilket de flesta som lyssnat på hans senaste album antagligen har märkt. Jag ber honom förklara hur han själv ser på skillnaderna mellan det förra albumet och Fläcken som aldrig går bort. Han blir allvarlig och smakar försiktigt på orden ”den här skivan är nog mörkare”. Formuleringen verkar smaka bra, han fortsätter lika allvarligt att berätta om de senaste åren som har influerat skivan. Björn är nu närmare 30 än 20, och hans vänner likaså. Just i den här åldern noterar han vilka som passar in i vad han kallar ”vårt smala, ganska stela samhälle” och påpekar att de som hade det lite körigt i 18-årsåldern har det ofta gått väldigt dåligt för de senaste åren. ”Det har skapat en stor sorg i mig, och den har kommit ut mycket på skivan” avslutar han med eftertryck.

När jag skriver detta ligger Fläcken som aldrig går bort tvåa på listan över de mest lyssnade albumen på Spotify i Sverige. Med andra ord får en svensk reggaeartist fler lyssningar än internationella stjärnor som Rihanna, Jay-Z och Kanye West. Det måste alltså finnas något folkligt över Kapten Röd och när jag läser spaltmeter av diskussioner om honom på diverse forum så finner jag bara hyllningar. Jag frågar hur detta kommer sig och han menar att vi måste läsa med olika glasögon på oss.

”Det blir jag väldigt glad över att du säger men Internet är ingen snäll plats alltså, det finns otroligt mycket hat där. Jag tycker att jag har träffat på mycket hat, särskilt på YouTube när vi släppte första videon, ’1 000 000 nollor’. Det var som att vi gick över en tydlig gräns, typ ’okej, nu finns det bild på den som sjunger’ och då kom det upp en helt annan typ av kommentarer. Så då lärde jag mig att inte läsa någonting. Men det är väl det där klassiska med hundra positiva kommentarer och en negativ, så minns man bara den negativa”.

”Jo, jag ser dom men jag bara väljer att se förbi
Kan inte låta dom stjäla min energi
Nej, om nån vill hålla ner dig och se dig vissna
Så använd deras hat som en gnista
för vi växer upp med ljuset, kommer ifrån det dunkla
Det är klart dom vill se vår skuta sjunka
Jag ser dom inte på min radar
Så det spelar ingen roll hur många troll som hatar”

(Ur låten Ju mer dom spottar, inspirerad av internethat och YouTube-kommentarer)

Mycket riktigt finner jag en del hat bland YouTube-kommentarerna när jag i efterhand går tillbaka och letar noggrant. ”2 322 gillar, 167 gillar inte” talar dock sitt tydliga språk. Trots att Kapten Röd inte håller med mig gällande hyllningarna online vill jag ändå höra någonting om framgångskonceptet.

”Just det här med att sjunga ur den lilla människans perspektiv, med melodier och texter som verkligen betyder något för mig, inte bara trams liksom … jag har förstått att vi är väldigt svältfödda på det.”

Nog är han omtyckt, Kaptenen. När vi går utomhus för att ta ett par foton har en hängiven skara redan samlats utanför entrén. Det är ändå ett par timmar kvar tills spelningen börjar. ”Kapten Röd!” skriker några tjejer exalterat efter oss och Björn vinkar tillbaka med ett stort leende.

Text och bild: © Matias Rankinen

Forum: Whoa intervjuar: Kapten Röd

Läs mer:

• Guldgruvan: Hands – Basic Map Over A Dead Hands Pattern (2004)
• Fem läsvärda hiphopbloggar
• Festival: Peace & Love
• Whoa – Since day one
• Whoa hänger med The O-Zone Battles på Slakthuset

Hur har musikskapandet påverkats av att vistas många mil från den andra hälften av Trainspotters (Eric Hörstedt)? Hur är det han ser på sin tid i Oslo?  Vid Aker brygge tog vi plats för att få svar på det och en del annat.

Självklart dammade vi av en gammal kamera (beklagar den charmigt dåliga upplösningen) för att ni skulle få se det hela:

Reporter: Begard Reza

Forum: Whoa intervjuar: George Kaplan

Läs mer:

• Vinnare av Ken Ring-biljetter!
• Give it back to the streets!
• Trainspotters feat. Mickelito, Marke, Gimpladesh, Academics, Mofeta, Queff & Toffer – Skitsnack rap
• Video: Trainspotters – Fan First
• Video: Lazee feat. Adam Tensta & Eric Turner – Young N Restless

Lagom till vargavinterns mörkaste och kortaste dagar, släppte PH3 sitt album PH3 löser ett fall. Inte långt därefter fick vi veta att duons verk nominerats i kategorin Årets Hiphop/Soul på 2011-års P3 Guld-gala, och sedan kom meddelandet att de även är nominerade till 2011-års Grammis i kategorin Urban/Dance.

Vi får inte glömma att det var ungefär fem år sedan Profilen och Eye N’ I klev ut ur sitt rymdskepp och lät oss ta del av en platta. Då hette den På väg till planet PH3, och recensenter skrev att skivan inte liknade något annat på den svenska scenen.

Nu är rymdfararna tillbaka, och med sig har de återigen sitt eget musikaliska universum och sina stundtals invecklade tankar om tid, rum, kärlek och självmedvetande. PH3 slår slint på abstraktionsnivåerna, och deras galax måste nu undersökas. Farkosten är tankad och minst en karta är medpackad, nu när vi kliver ombord och ger oss iväg på denna rymdodyssé signerad PH3.

Vänskapen går långt tillbaka mellan Profilen och Eye N’ I. Med glimten i ögat beskriver Henrik ”Eye N’ I” Blomqvist relationen till Richard ”Profilen” Wrede som en ”bromance”. Profilen var 16 år när han träffade Eye N’ I som är två år yngre. Året var 1992 och det var musiken och kärleken till rappen som sammanförde de unga grabbarna. Som en sann kärlekshistoria, hade Eye N’ I sedan en tid tillbaka spanat in Profilen, som då ägnade sig främst åt att dansa och glida runt i kläder som var svåra att få tag på i Sverige. Och flirta med tjejerna.

Eye N’ I skrattar lite när han minns tillbaka till ögonblicket Profilen kom ner till studion i Fryshuset där något som närmast kan liknas vid en audition skulle äga rum:

Jag kommer ihåg att det var en jävligt kort snubbe som brukade ha jävligt mycket brudar omkring sig. Sen kom han ner i studion och jag tänkte ”Det är han ju!” och han kickade ett rhyme som jag kommer ihåg var sjukt fett. Det var på engelska och därifrån körde vi. Vi klickade rätt omedelbart.

Profilen: Vi förstod varandra och gillade samma musik. Jag minns när jag träffade Henke, att det var väldigt mycket hiphop. Det var ju det som var grejen på den tiden. Man gick ju runt och snackade engelska med andra hiphopmänniskor. Henrik var ju jävligt hiphop…

Eye N’ I: Sjukt stora kläder.

P: Ja, sjukt stora kläder och jävligt cool stil. Och de hade en studio som de satt och jobbade i och spelade in i, och jag hade aldrig varit i en studio. Det var en cool känsla att komma ner där.

E: Jag hade inte varit i den studion jättemycket innan Richard kom ner. Jag rappade på något hiphopjam på i Kolingsborg och där träffade jag Dj Snuff och Jocke Carlsson, en annan snubbe som också hade den där studion i Fryshuset, och de ba’ Kom ner till studion! Och i min värld, var det typ Jag har fått skivkontrakt! Jag kom hem från det där jamet och sa till min morsa Jag har varit och rappat lite och har fått skivkontrakt! Men så var det ju inte, fast vi spelade in några låtar på kassettband!

Gruppen som bildades fick namnet Point Blank Poetics. Även om konstellationen idag bytt namn, och om medlemmar kommit och gått, är Point Blank Poetics-banden fortfarande starkt knutna till dagens Phenomena 3.

P: Vi har varit en PH3-familj på något sätt. Det har varit ett löst sammansatt kollektiv bakom oss som har hängt med sen mitten av 90-talet fram till nu. Sen har vi bytt namn några gånger. Vi har hetat massa olika saker, men det är ändå PH3. Samtidigt kan vi konstatera att mycket av det vi gör nu med PH3 – det här med att experimentera och med olika teman – mycket av det är jävligt likt vad vi höll på med då, i alla fall vibbmässigt.

Det löst sammansatta kollektivet, har precis som allt annat som har med PH3 att göra, varit ganska svårdefinierat. Duon har arbetat med bland andra Salem Al-Fakir, Nisse Wallfält, Saska, Kalle Jacobsson och Jakob Birgersson. Idag har de dessutom nöjet att spela med ett liveband som består av bland annat Avastyle (som producerat åt bl.a. Ison & Fille, och Organism 12). Och dessutom finns Oscar Harrysson, som Eye N’ I och Profilen menar är den som satt ihop och lett projektet och sammanfogat duon när de inte riktigt vetat vart de ska ta vägen.

E: Alla de här människorna…när vi samlas och gör PH3-grejer, så går vi in i en gemensam PH3-vibe.

P: I grunden är det jag och Henke som har visionen, som vi sen bjuder in folk till. Det är svårt att beskriva den visionen i ord. Det är nog lättare att höra hur den låter på skivan.

E: Det är en känsla. PH3 är något gränslöst först och främst. Vi har ju inga barriärer, och vi är fulla av experimentlusta. Vi har kastat alla regler och gränser, men samtidigt vet man när det är en PH3-låt man håller på med. Det är en speciell känsla, som jag inte tror går att beskriva enkelt.

P: Vår drivkraft är att hela tiden göra nya saker. Att inte göra samma låt två gånger. För att vi hela tiden ska tycka att det är kul och inspirerande, behöver vi pusha varandra och pusha gränser musikaliskt. PH3 kanske är någonting som alltid måste röra på sig och som alltid måste förändras egentligen.

Både Profilen och Eye N’ I håller med om att funken och hiphopen alltid varit en grund till deras musikalitet och deras kreativa sfär. Men för att spinna vidare på tråden om hur ”gränslöst” allt är när det kommer till PH3s musik, vill de båda herrarna hellre understryka att det snarare är texterna som gör PH3. Det är texterna som är PH3s röda tråd, och det är där ledtrådarna till PH3-mysteriet finns.

E: Vi vill ju sätta igång en tankeverksamhet, punkt. Vi tycker själva att det är intressant med låtar där det finns tolkningsföreträde.

P: Där det finns möjligheter att se saker på olika sätt.

E: Det är det vi egentligen drivs av, att kunna skriva låtar som kanske har betydelse för oss på ett sätt men som någon annan kan tolka på ett helt annat sätt och att den då betyder något helt annat för den människan! Då är i alla fall jag jävligt nöjd!

P: Sen är det så olika med olika låtar. Vissa växer fram med något väldigt konkret, och andra är mer en känsla som man vill fånga fast man inte riktigt vet hur. Det blir mer en utmaning att fånga den känslan i ord fast man inte riktigt vet vad man har sagt eller skrivit. Där har orden fått liv av sig själva, och börjat få en betydelse när de väl sägs.

I Sverige är det inte många som experimenterar på samma, eller liknande sätt som PH3. PH3 löser ett fall för tankarna tillbaka till Hearin’ Aid:s Damon Frost (som för övrigt finns med på ett hörn på skivan) och Aaron Phiri. I samma veva är det inte helt överraskande att Skizz från Stockholmssyndromet gästar låten Fristad, eller att det nämns att Supahumans’ Supadude varit en bidragande kraft, även om det mesta gjorts med liveband i studion.

E: Hearin Aid, Stockholmssyndromet och även Up Hygh när de höll på. Jag tror vi har varit lite i samma värld. På den svenska hiphopscenen är nog Hearin Aid det vi gillar allra mest, och Stockholmssyndromet gillar vi också svinmycket. Och Oliver Def och Bjarne B tycker jag är skitgrymma. Jag tror det är funken vi samsas om.

Det är viktigt, menar Eye N’ I och Profilen, att publiken ska vara öppensinnad när de lyssnar på deras skapelser. Det är trots allt inte alltid lätt att veta hur man ska definiera PH3 och hur man ska genrekategorisera deras musik. För många är det ändå givet att det är hiphop det handlar om, men de själva förundras ofta av denna fackindelning och menar inte helt överraskande, att det är lite mer komplext än så.

P: Jag kan bli förvånad ibland, att folk som verkligen lyssnar på hiphop också gillar det vi gör. Vi är ju inte lika mainstream.

E: Redan när vi träffades i början på 90-talet, tror jag vi förenades i någon känsla av utanförskap. Det tror jag är en viktig ingrediens i PH3, att vi inte riktigt hör hemma någonstans. Jag känner mig verkligen inte hemmastadd på den svenska hiphopscenen liksom.

P: Den är ju så stor och ser så olika ut också.

E: Ja, precis. Vad är den ”den svenska hiphopscenen” egentligen?

P: Svårt att få något riktigt grepp om vad det är.

E: Just den känslan av utanförskap är en av våra drivkrafter och en känsla vi har överlag i universum och på jorden. Vi är lite utanför liksom.

Redan som unga var Profilen och Eye N’ I lite udda vad gällde musikalitet. De berättar hur det inte hörde till vanligheterna att man lyssnade på hiphop, utan att de i unga år jagade fritidsgårdar som hade jams eller försökte ratta in vad de idag kallar obskyra radiokanaler som kanske, bara kanske, kunde ge dem en dos av den musik de älskar än idag. Och så talade de sitt egna språk som ingen annan förstod och hade konstiga kläder som ingen annan förstod. Just den känslan av att vara lite annorlunda och lite avvikande, finns kvar hos PH3 även nu i äldre dagar. Och även nu, när ”hiphop blivit pop”.

P: Man är fortfarande inte riktigt med, och har lite utanför-perspektiv.

E: Vi har ju skitit i musikutvecklingen. Jag tror aldrig det varit något vi brytt oss om eller reflekterat över. Hur musik ser ut 2010, vad som är rätt och vad som är inne.

P: Vi har ju snarare gått bakåt. Vi började med hiphopen, men sen har vi grävt i rötterna.

E: Vi har alltid först och främst gjort musik för varann. Sånt vi själva gillar och går igång på. Vi tycker båda att det är tråkigt att höra saker som redan har gjorts, eller höra saker som är lika bra som något från Amerika. Det är inte så kul. Jag kan uppskatta hantverket, men det är inget jag går igång på musikaliskt och inte heller något jag skulle vilja göra själv. Hur mycket vi än gillar 90-talshiphop typ A Tribe Called Quest, så skulle vi inte vilja göra sån musik. Det är klart att vi vill att folk ska omfamna PH3, men vi har inte varit mycket för att anpassa oss eller kompromissa för att det ska hända. Först och främst gör vi musiken för musikens skull, och vi gör den musiken vi verkligen gillar.

P: Vi vet inte riktigt själva vart vi är på väg medan vi skapar det här, utan det dyker upp små ledtrådar som vi försöker pussla ihop vad det är vi håller på med.

Stundtals når musikdiskussionen en så enormt abstrakt nivå att man måste påminna sig om vad det är PH3 egentligen pratar om; Universum och utanförskap, känslor som inte kan beskrivas med ord men ord som ändå är det som beskriver PH3, gränslöshet och musikalitet, rytmiska sfärer och minimalism.

Är det inte lätt att tappa bort sig i vad man håller på med, om man inte riktigt vet vart man är på väg och samtidigt inte heller har en bestämd uppfattning om hur musiken ska se ut?

E: Men det är just där känslan är!

P: Det är det som är grunden!

E: Just ”abstrakt” är för oss ett väldigt fint ord.

P: Samtidigt är det väldigt konkret eftersom det är känslan som gör det konkret. Orden och texterna kanske inte är jättetydliga från början, men under dem finns en jättetydlig känsla, och den är inte abstrakt på något sätt.

E: En fin grej med rapmusik och raptexter, är att det är väldigt direkt och man säger som det är. Det är en grej som har tilltalat väldigt mycket och som fortfarande gör det, men det är också en grej som kan låsa den här musikgenren på ett sätt. Det blir inflation i ord på ett sätt. Till slut betyder inte de här hårda grejerna man säger, som ”Keep it real”, särskilt mycket. Medan soul-, pop- och rocktexter använder mångbottnade texter som kanske är mer öppna för tolkningar. Det är sådana texter som vi tycker är jävligt intressanta!

Abstrakt som blir konkret som blir abstrakt som blir gränslöst. Även om skivan är svårdefinierad och svårbeskriven, är den utan tvekan en av 2010s bästa mysterium och dessutom ett bevis på att PH3 kliver tillbaka in på den svenska scenen med rätt ben!

Text: Emilia Melgar
Foto: Jonath Mathew
(C) Emilia Melgar & Whoa.nu, 2010

Relaterade länkar och information:
Spotify: PH3 – PH3 Löser ett fall
Myspace: www.myspace.com/planetph3

Forumtråd: Intervju: PH3

Läs mer:

• Intervju med Fittja Chrille
• Lite lugnare på Whoa under sommartid
• Sidewalk Headliners 10 års födelsedagsfest! [Video]
• Intervju: Vito Eme
• Whoa hänger med The O-Zone Battles på Slakthuset

Vi ställde fem snabba frågor till artisten Vito Eme, som är aktuell med nytt material.

Vem är du och var kommer du ifrån?
Född i Valparaiso, Chile men uppvuxen i Skaraborg, flyttade upp till Stockholm 07/08 för att satsa ännu hårdare på musiken.

Hur skulle du beskriva din musik?
Som jag sagt och alltid kommer säga, min musik är en resultat av min omgivning, mina vänner, familj och mitt sociala arv. I stort sett alla mina vänner i Stockholm gör musik eller jobbar med musik på något sätt, det är omgivningen som färgat mig och format mig till det jag blivit och lyckas åstadkomma.
Musiken låter electro/hiphop/house/dancehall, jag har inga problem med att blanda allting i ett. Mitt motto är att, om det inte låter nytt så är det inte jag.

Du har jobbat länge på musikvideon till singeln Overdose, varför har det dröjt och vad kan vi vänta oss av videon när den släpps?
Det finns endast en anledning att videon har dröjt och det är JAG! Allting måste bli bästa möjliga, från scener till klippning osv. Vi gjorde en video för Sverige men under arbetets gång valde vi att satsa ännu mer och försöka göra den i en internationell standard som jag skulle kunna presentera i utlandet. Därav att jag och Daniel Bramme som har hand om allting bestämde oss för att filma ytterligare en dag.
Jag tror att folk kommer bli stolta när de ser hur jag försöker föra ut Sveriges musik ut i världen, främst den spansktalande delen. Jag tycker ni ska förvänta er en del av videon, det har jag gjort så varför inte ni liksom?! Sen har timingen varit avgörande också inför släppet, det passar bra nu i och med turnén i Chile senare i år.

Du är Veckans mp3 just nu här på Whoa med den norska remixen av Overdose, där gruppen Bankmenn gästar, hur gick det till när ni valde att göra detta samarbete?
Allting började i Level 8-studion ute på röda linjen. Dj Young L och Lars Rubix ifrån Bankmenn var på besök i huset. Vi spelade in den dagen, och vi klickade som personer allihopa.
En dag pratar jag med Young L och ber han kolla in min singel, han gillade vad han hörde och föreslog Bankmenn till en officiell Norge-version. Låten med Bankmenn är en hit, vi har framfört den tillsammans tidigare och det var fyaaah!!!

Var någonstans i ditt artisteri/din karriär befinner du dig om ett, tre respektive fem år?
Om ett år håller jag på och reser fram och tillbaka runt om Norge, England, Spanien, Italien och kanske även Chile igen tack vare min musik!
Om tre år, då bor jag halva min tid antingen i USA eller i Chile, det är det jag vaknar och jobbat hårt för sen dag ett! Turnera i Chile, åka till Sverige och göra musik, sen uppträda med den här hemma och sen tillbaka igen…
Om fem år, då har jag ett fungerande bolag som även har hand om bokningar för sina artister. Det är först då jag kan börja skörda frukten av andra kunskaper och kontakter jag har internationellt och hjälpa andra människor ut i världen.

Forumtråd: Whoa intervjuar: Vito Eme

Läs mer:

• Vito Eme feat. Bankmenn – Overdose (Norge remix)
• Video: Cedd & Jeff – Smider planer
• Timbuktu & Promoe släpper ”Ge oss Sverige tillbaka”
• Gin Joints & Young Ivy – Round Here
• Vito Eme feat. Fu Dogg & kS – Du Är Jag

Utåt sett är rapparen Queff och producenten Denniz Prime en väldigt otippad duo. Den ena har en skiteri-aura som heter duga, och den andra hade du kunnat kasta in i vilken städad söderkisskara som helst utan att någon undrat över hans närvaro. Kontrasten är enorm och nu när deras Greetings From Russia släppts, är frågan uppenbar: HUR hände det här och HUR är det egentligen i Ryssland?

Queff: Tänk dig att du kanske har varit vaken ett tag. Det är tidigt på morgonen och folk är på väg till jobbet men du är på väg hem. Du mår piss. Tänk dig dagen efter. Det är grått ute och det kanske är höst. Allt du ser är gråa vägar och det är rött på alla övergångsställen. Du missar tåget och allt är skit…

Denniz Prime: Vodkaspyor på trottoaren.

Q: Precis. Det är grått och jävligt liksom, och så har det känts många gånger. Det är vår hårddragna definition av hur det känns att bo i Ryssland. Det här är en hälsning från misären.

I efterdyningarna av ett släpp som fått fantastisk respons, talas det ändå något nedstämt om misären som ingen riktigt verkar kunna eller vilja beskriva, men som ändå präglar duons ryska hälsningar. Skivan hör främst hemma på klubben, men melankolin tycks inte vara frånvarande. Vadan denna misär?

Q: Det är rätt ord i det här fallet. Livet har varit misär liksom. Det har inte alltid varit en dans på rosor. Ibland har man motgångar och det har känts så…

D.P: Som en uppförsbacke.

Q: Ja, livet är en uppförsbacke.

D.P: Det beskriver hur Robert och dels jag mådde den tiden vi spelade in. Och hur vi mår ibland nu också. Det är upp och ner. Man kan inte direkt säga att Ryssland är si eller så. Det är inte det vi menar. Det är ingen symbolik, det är mer en sinnesstämning.

Q: Ryssland är väldigt fint säkert.

Väsbyrapparen Queff sitter bredvid sin vapendragare och producent Denniz Prime på en tvåsittssoffa i den senarenämndes lägenhet på Södermalm. 20 kvm som osar musik och lite annat så att säga. Luften är kvav och tjock, och halsen är torr, men det finns inga rena vattenglas. Inga hastiga rörelser rekommenderas. Det är soffan som gäller. Stämningen är avslappnad och smått dekadent, och känslan av att det är så det är när duon arbetar växer för varje minut.

Nu har tapet äntligen släppts. Hypen har varit enorm och kärleksförklaringarna har strömmat in, både från folk som laddat ner tapet, och från så kallade folk i branschen. Från fina lovord i Kingsize, till framträdanden i P3 Lab och SR Metropol.

D.P: Det är verkligen överväldigande. Och alla polare som ställt upp och hjälp till… man börjar darra lite i rösten när man snackar om det.

Q: Samtidigt har man fått mycket hjälp från folk man inte trodde man skulle få hjälp från. Sen är det många som inte brytt sig heller, som man trodde skulle bry sig lite mer.

D.P: Vi hade ju aldrig någonsin trott att det här skulle få sånt uppsving. Våra förväntningar var ju att släppa skivan och kanske göra några livegig. Kanske till och med att någon blogg skrev om oss, men inget mer med det i princip.

De vill själva inte använda ordet album. Det är inget album, det är ett mixtape. Ett album skulle inte vara så här spretigt. Det finns inget klart tema och inte heller någon röd tråd i innehållet. Men det har inte bara råkat bli så. Tvärtom. Det är medvetet.

Det är mer ett ihopkok, menar producenten Denniz Prime och tillägger: Vi vet inte riktigt vad folk gillar.

Det är omastrat och vissa låtar är upp till tre år gamla. Fördelen med att ha ett första släpp som är brett och mångfacetterat, är att det tilltalar många. Det råkade inte bli som det blev. Greetings From Russia fyller sitt syfte.

Q: Som ett första släpp känns det bättre att det är brett. Vi vet ju inte riktigt själva vilket håll vi är på väg. Släpper vi nåt där det finns lite av varje, så ser vi ju vad som går hem hos folk.

Det är ett säkert kort alltså. Släppet följer dock klubbtrenden inom den svenska hiphopen, och det är både Queff och Denniz Prime medvetna om. Första singeln Låtsas som du sover blandar ett kort Nintendointro med ett elektrobeat, något som kanske inte är innovativt i dagens musikaliska arena där de flesta nyare aktörerna använder liknande ingredienser.

Q: Det är klart att det finns likheter, men för mig är det inga större likheter än att det kan spelas på klubben. Det är klubbmusik och framtidsmusik. Folk kan sitta och göra sina boombapgrejer, men Looptroop heter inte ens Looptroop längre. Det är dags att blicka framåt. Jag och Denniz har aldrig varit intresserade av att göra något tråkigt…

D.P: Vi satt inte och lyssnade på My Cool och tänkte ”Wow, det här vill vi också göra”. Man har fått höra att man härmar si och så, men nu är det så pass många som jämför sig med varandra att man nu kan slippa det där. Tack och lov.

Q: Jag gillar inte att vara i nåt fack överhuvudtaget. Jag tycker att det är mycket enklare att skriva gråa grejer än klubbgrejer.

D.P: Om jag får frågan om att beskriva vår musik, kommer jag aldrig kunna besvara den. Det kanske låter pretentiöst, men så är det. Just nu är jag jävligt bekväm i att göra saker som jag tror folk skulle vilja röja till.

Greetings i sig må vara ett klubbigt släpp, men både Denniz Prime och Queff menar att det ryska i släppets titel ska föra tankarna till något smutsigt. De berättar om hur vänner jämför deras musik med Alexis Weak, och att de båda är smickrade över parallellerna, men att Greetings faktiskt är trasigare och gråare. Maskinen och Adam Tensta nämns, men återigen anses kopplingen snarare smickrande än rättvis.

Q: Det vi gör är mer ostrukturerat. Beatmässigt händer det mer oväntade grejer hos oss i Ryssland.

D.P: Jag började göra beats för att ha nåt att rappa på. Och jag började rappa för att få stå på scen och få ligga. Helt ärligt. Sen har det ju blivit alltmer så att jag kan stå på scen ändå, utan att rappa och ändå få ut det jag vill.

Q: Jag vill ju ventilera. Jag har alltid skrivit för att jag vill ventilera, men det är först nu på senare dagar som jag känner att jag kan sätta ord på det jag vill säga. Då är det trist att det gått som det gått, och att de orden är så gråa som de är.

Det är svårt att tänka sig hur det går till när rapparen Queff och producenten Denniz Prime slår ihop sina skallar. Särskilt svårt är det att förstå hur de får något gjort eftersom de omges av en fantastisk mañana-mañana utstrålning.

D.P: Vi hade en intensiv jävla vecka i vintras där vi spelade in 5-6 låtar from scratch och gjorde beats och allting. Där var vi också jävligt nyktra; inga droger och ingen alkohol och ingenting. Toffer kom dit och gjorde sin grej och det blev som det blev. Men i övrigt var det drogfritt.

Menande blickar delas herrarna emellan. De skrattar som att de både just drogs tillbaka till den skapande vintern de talar om, och Denniz Prime fortsätter:

Vi jobbar som alla andra antar jag. Det är mycket viljor och vi pratar och diskuterar…

Q: Fast samtidigt inte.

D.P: Jo jo, jag förstår ju vad du menar…

Q: Jag tycker du snackar skit nu. Typ tvärtom-språket.

Samtalet urartar. Skapelseprocessen är tydligen svårdefinierad. Överlag kommer de överens om att det brukar sluta med att rapparen sitter med sitt block, och producenten vid sin dator. De möts upp mot slutet för att gå igenom vad som håller på att formas. Kritiken spelar idag stor roll, på ett annat sätt än den gjorde förr.

D.P: Jag har ju blivit mer och mer mottaglig för Queffs kritik. Från början var jag jävligt…

Q: Omöjlig.

D.P: Jävligt omöjlig, ja. Nu för tiden lyssnar jag överhuvudtaget mer på folk. Förut om folk ville förklara varför saker jag gjorde var skit, så lyssnade jag inte. Men det har jag blivit mer mottaglig för, absolut.

Q: Jag tycker kritik överlag är intressant. Det finns många som säger att man ska göra på ett speciellt sätt bara för att den personen gillar exakt det och inget annat. Hur ska jag förklara? Om någon tycker att jag ska börja rappa på boombap-beats… ja, det skulle vara fett men det kanske du och fem andra boombap-diggare skulle gilla. Jag vill helst göra min egen musik.

Målet finns där, i periferin. Hur svårt det än kan vara att komma dit, är Queff och Denniz Prime ändå på väg, och det med bravur. Första släppet slog allas förväntningar, men kanske främst duons egna. Och vad händer nu? När allt kommer omkring, och all hype lagt sig, vad är nästa steg?

D.P: Jag kan bara svara beatmässigt. Beatmässigt kommer det nog låta som Låtsas som du sover och Pax Pax Pax.

Q: Nää…

D.P: Alltså, beatmässigt tänker jag på.

Q: Vill du göra en så klubbig skiva? Är du sjuk i huvet eller?

D.P: Alltså.. jag vet inte…Men det är ju så jag låter när jag gör nya beats.

Ok. Vi lämnar det där. Efter djupare analys kommer rapparen och producenten fram till att man faktiskt inte kan förvänta sig något alls i framtiden, eftersom ”det inte går att definiera överhuvudtaget”.  Det blir svårt för publiken att klura ut vad som komma skall, men det är nog ändå inte det viktigaste just nu.

Just nu är det bara ryska hälsningar som gäller.

(C) Emilia Melgar & Whoa.nu

Foto: Christer Carlsson

Forumtråd: Intervju – Queff & Denniz Prime

Läs mer:

• Lyssna på Daltone & Denniz Prime: ”Denniz Prime”
• Nytt mixtape, Queff & Denniz Prime – Greetings From Russia
• Queff & Mekkanix – Like a Boy
• Daltone & Denniz Prime – En bira i bastun på iTunes och Spotify!
• Queff feat. Organismen – Glöm det

Om så är fallet, bör du givetvis lyssna på programmet från den 3/9 i sin helhet via följande länk: http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=2842&grupp=3871&artikel=3979433.

Under två timmar snackade nämligen Ola/Stuck, Martin/Oracle, Pontus/Mfs och Christer/Evolution om Whoas historia, nutid och framtid. Det bjöds på berättelser, minnen och givetvis en specialbeställd, smaskig Whoa-tårta. Dessutom spelades ett flertal låtar som släppts genom oss under åren som gått (veckans mp3s, netplays och låtar från forumen).

Nu finns det även en ihopklippt sammanfattning på vimeo, för den som föredrar att lyssna därigenom. Kolla in klippet (med bildspel) nedan!

Forumtråd: Radio: 2-timmars ”Whoa-special” hos Ametist i SR Metropol 15.00 på fredag!

Läs mer:

• 2-timmars ”Whoa-special” hos Ametist i SR Metropol på fredag!
• Säsongsavslutning på En kärleksattack på svensk hiphop
• Lyssna på Whoa-special-cyphern med Mickelito, Shazaam, Trainspotters och Mofeta
• Du har väl inte missat? Nya Evolution-tees!
• Förbättringar och nya funktioner på Whoa

Rapduon Stockholmssyndromet släppte tidigt detta året sin skiva Ettfyranånstans? och trots duons tidigare äventyr i musikvärlden var detta början på nått helt nytt. Med låtar som Lasta och I Din Trappuppgång, vars video släpptes exklusivt för oss, har de klättrat sig hela vägen till att få en solklar plats på den kommande Evolution-skivan.

I samband med vårt tioårsjubileum åkte Viktor till Stockholm för att spela in en fikastund. På samma resa fick Whoa en spontan inbjudan ut till Skizz bostad/studio för att lyssna på Stockholmssyndromets bidrag till Evolution plus ett par helt osläppta spår från deras kommande album. Väl i studion fick Viktor och Martin inte bara höra grym ny musik utan även lära sig hur man på bästa sätt ska lugna ner ett gråtande barn, lärdomar som alla nu får ta del av. Så därmed presenterar vi avsnitt tre på den andra säsongen av Whoa-TV!

Forumtråd: Whoa-TV! S02E03: Stockholmssyndromet spelar osläppta låtar.

Läs mer:

• Whoa-TV S02E04: På besök i Level 8 studio
• Vinn Evolution-tees
• Två helsidor om ”Evolution” i Expressen!
• Stockholmssyndromet – En schmutzig jul
• 2-timmars ”Whoa-special” hos Ametist i SR Metropol på fredag!

I mitten av år 2000 satt Ola Johansson aka Stuck hemma i sitt studentrum i Växjö och knåpade på en ny internetsida, med diskussionsforum och fokus på hiphopen. Siten fick namnet Backlash Community och blev snabbt populär, så pass att den uppmärksammades i TV-programmet Sajber redan efter några månader. Kort därefter flyttades Backlash till hiphopsidan Svensk Underjord, för att sedan bli fristående igen under sommaren 2001 under det nya namnet Whoa.

Idag, tio år sedan communityns födelse, har Whoa vuxit fram till den största mötesplatsen för hiphopintresserade och musiker på den svenska hiphopscenen. Ett ställe där många av dagens etablerade artister tog sina första, stapplande steg och en plattform där tusentals personer träffas regelbundet, hänger, diskuterar och skapar nya kontakter.

I detta avsnitt av Whoa-TV möter Pontus, Viktor (bakom kameran) och Martin från Whoa upp Callecuttar, Mickelito, RMK och Elsa, fyra artister som började sina musikkarriärer på Whoa och som både följt och varit en del av communityns utveckling under åren som gått. Över ett smarrigt jubileumsfika diskuteras allt från positiva och negativa saker med Whoa till fenomenet netcees, den nya generationen svenska rappare och gamla goda minnen från tiden i forumen. Rekommenderas starkt till er som varit medlemmar en längre tid hos oss, men även nyare medlemmar och utomstående kan komma att uppskatta detta!

Tack till SECO för lån av lokaler!

www.youtube.com/watch?v=kAXJbvA_ArI

www.youtube.com/watch?v=A3DlihAyFj4

Relaterade länkar och information:
http://www.myspace.com/gorillismen
http://www.myspace.com/elsatisfaction
http://www.finest.se/RMK
Netplay: Bjarne B presenterar: 10-årsjubileum like Whoa!

Historik Whoa-TV:
Whoa-TV! S02E01: Chords + gäster på Colors
Whoa-TV: Säsong 1

Forumtråd: [Whoa-TV!] Jubileumsfika med Gorilli, RMK och Elsa

Läs mer:

• Videor: The O-Zone Battles – Sommar Promo!
• Veteranerna Chapee N Chess är tillbaka!
• Videotrailer: En resa genom hiphop-Sverige
• Mycket nytt (och lite gammalt) från Ken Ring
• Video: LeafNuts – War Mongar

Som vi rapporterade tidigare i veckan så är alltså Daniel Adams-Ray, precis som sin gamla polare Oskar Linnros, aktuell med eget material. Den nya singeln, Dum av dig, har redan börjat snurra på radion och ett album är på väg. En fråga som väcktes snabbt hos mig och förmodligen många fler när man hörde hörde låten var emellertid den tydliga likhet som finns mellan Daniels och Oskars sound. Detta trots att den anledning som tidigare gavs om varför rapparna i Snook valde att gå åt separata håll var att de låg ”för långt ifrån varandra musikaliskt”. Är det en slump? Om de nu låter ganska lika varandra, varför återförenas de inte? Vad har Daniel gjort de senaste åren?

Häromdagen publicerades en intervju med Daniel Adams-Ray av Axel Björklund i Dagens Nyheter. Är du som läser detta, precis som jag, nyfiken på vad Daniel har att säga om sin musik och relationen till Oskar och Snook idag, så rekommenderas nedanstående länk. Den ger svar på många funderingar och bjuder dessutom på en hel del kvalitativ journalistik.

Läs intervjun här: http://www.dn.se/kultur-noje/musik/pop-i-cool-forpackning-1.1125540

Vad tycker Oskar om den egna solokarriären och tiden med Daniel? Kolla in videointervjun här som ligger uppe hos Universal.

Forumtråd: Intervju med Daniel Adams-Ray / Behövde Snook splittras?

Läs mer:

• Ny sololåt med Daniel Adams-Ray
• Oskar Linnros skivsignering och gratis framträdande i Malmö idag
• Video: Ansiktet – X
• Medina släpper ”Haffla Music Mixtape Vol. 1″
• Daltone & Denniz Prime – En bira i bastun på iTunes och Spotify!

Igår så tipsade Martin om Organismens nya singel och jag tänkte fortsätta på det temat. Idag så släppte sidan Mariaplan.com en videointervju som de har gjort med ovan nämnda artist. De diskuterar bland annat hans diskografi och framtida projekt. Låter det intressant så ta en titt på videon här nedanför.

www.youtube.com/watch?v=vKViqyzyWqo

Relaterade länkar
www.organismen.blogspot.com/

Forumtråd: Intervju: Organismen

Läs mer:

• Mofeta & Jerre – Är vi där nu [video]
• Ladda hem Organismens nya singel från samlingsalbumet ”Evolution”
• Video: Daltone – Riv taket
• Organismen – Den vita kaninen (mp3 & video)
• The O-Zone Battles: Event II (del 2 av 2)

I december satt hon drygt en vecka, utan mat, i en glasbox på Avenyn i Göteborg. Med Timbuktu och P3s Christer vid sin sida, var hon programledare för Musikhjälpen – Sveriges Radios och Sveriges Televisions satsning i kampen mot malaria. Hon spelade musik, gjorde intervjuer, hon grät när Bob Hansson läste en dikt och brottades på golvet med Musse Hasselvall. Förutom den guldstjärnan på karmakontot har hon också varit musikkrönikor för tidningen City, musikbloggare på MTV och Nöjesguiden. Idag har hon lämnat de jobben bakom sig för platsen som programledare för Metropol Morgon tillsammans med Ison, jurymedlem i Manifestgalan och nyligen-rekryterad hiphopskribent för musiktidningen Gaffa.

Svensk hiphops egna ambassadör vilar aldrig. Från sitt nya kontor i centrala Stockholm övervakar Ametist Azordegan den nationella hiphopscenen och planerar bland annat upplägget för En Kärleksattack på Svensk Hiphop. Demos, plattor, singlar, brev, bloggar, mail. Allt ska tillgodoses och inget får förkastas. Emellanåt ska hon ju också hinna med en av sina stora hobbys; hon ska hinna dricka bärs och röka en eller två cigarrer.

///

Född i Iran men uppvuxen i Daniel Westlings Ockelbo är Ametist idag en stammis på stockholmsscenen, både som medverkande klubbarrangör, DJ och bredvid snubbarna med armarna i kors i de hårdaste av hiphoppubliker. Det är svårt att komma undan med att inte veta vem hon är och samtidigt hävda att man hänger med i den svenska scenens alla svängar. Någonstans i resan från en by i Gävleborgs län till huvudstaden började kontrasterna och verkligheten uppenbara sig.

Hur var det när du först kom till Stockholm?

- Jag kom till Stockholm 1993, när jag var 13 och det var en kulturchock på många sätt och vis. Jag idrottade rätt mycket och var tävlingssimmare och sen var jag med i scouterna och sjöng i kör. Jag behövde inte växa upp. Man fick ju vara barn i små byar i Sverige. Så kom jag till Stockholm och hamnade i Vårby Gård, en förort till Stockholm. Det är ju en helt annan mentalitet, kultur och sinnesstämning. Det är en hårdare atmosfär…

Hemma i Ockelbo ville hon bli dansare eller kanske regissör, men det hände aldrig. Tävlingssimmandet fick också läggas åt sidan.  En av barndomsdrömmarna har däremot levt kvar och fullföljts i Stockholm: den om att bli journalist.

- När jag var liten hade jag ingen specifik tanke på exakt vad det var för typ av journalistik jag ville syssla med. Jag har funderat på det där själv ganska mycket och jag tror att jag alltid har haft en politisk medvetenhet och en medvetenhet om samhällets maktsystem. Det finns maktsystem i samhällen och det även inom medier. Det har alltid fascinerat mig och frustrerat mig och det var bland annat därför jag ville göra ett program på Sveriges Radio om svensk hiphop. För mig som är väldigt medveten om olika maktsystem i samhället så var det här ännu ett system jag för tre år sen tyckte mig se, och tycker mig se än idag, ett system som handlar om att det är den vita medelåldersmannens referensramar och preferenser som styr vad som kommer ut i media. Det blir väldigt tydligt att det som kategoriseras som ”svart musik” till exempel inte får lika stort utrymme som annan kultur eller annan typ av musik. Så ser det tyvärr ut i väst. Jag anser att det finns ett maktsystem både vad gäller insläppet och vad som kommer ut i media. Då såg jag en chans att motverka den ordningen på nåt sätt och ge utrymme till en kulturell uttrycksform som inte får utrymme i mainstreammedia i relation till hur mycket kvalitativ material som finns.

Är det viktigare med politiskt medveten hiphop än den mer lättsamma?

- Nej, jag tycker allt ska finnas. Musik med lättsamt innehåll ska finnas sida vid sida med medveten, så kallad concious, musik. Allting har ju sin plats. Jag väljer själv aldrig bort det ena till förmån för det andra när jag jobbar. Privat kan jag föredra en viss typ av innehåll, men inte när jag jobbar. Privat beror det ju helt på sinnesstämning: har jag en vecka då jag har sett mycket skit på nyheterna och blir extra medveten om allt skit som pågår i världen så kanske jag föredrar hiphop med mer politisk anda. Har jag däremot en bra vecka och vet att jag ska ut och festa som fan i helgen då kanske jag bara vill ha swagger-rap. Då får det vara så. Så länge allt får finnas sida vid sida, så är allt som det ska vara.

Är du strukturerad i ditt arbete eller skjuter du gärna upp grejer?

- Jag är stressad. Det innebär att jag inte skjuter upp grejer eftersom jag är sjukt stressad hela tiden. Jag känner mig… eller, jag lever med någon slags panik och är rädd för att hamna efter hela tiden. Det gör att jag ses som väldigt driftig. Men egentligen är jag bara sjukt stressad.

Hur hanterar du det?

- Genom att jobba mycket! Jag vill kunna gå hem och känna att nu har jag gjort det jag har kunnat för idag. Idag gick det inte att göra mer. Då kan jag känna mig lugn.

Hade du velat ändra på ditt sätt att jobba?

- Nej nej! Absolut inte. Det blir ju skittråkigt. Jag gillar att ha mycket att göra. Jag är ganska rastlös så jag gillar det ändå.

I Sveriges Radio Metropol håller hon sedan 2007 i spakarna för En Kärleksattack på Svensk Hiphop – ett program som gör precis vad namnet beskriver. Varje vecka pumpas etern full med genrens svenska talanger, nya som gamla, minimalistiska som old-school. Det viktigaste är att den svenska hiphopen har fått ett hem att kalla sitt ute i den musikaliska radiodjungeln. Det kan vi tacka husmor Azordegan för.

Vad innebär det egentligen att vara programledare för Kärleksattack?

- Vad innebär det… Det innebär ansvar. Massa ansvar. Jag tycker inte att man ska ha ett sånt här program om man verkligen inte lägger manken till. Och försöker hålla koll på arenan. Det betyder att du inte kan sitta och luta dig tillbaka och vänta på att skivor ska skickas in till dig eller att mail ska komma till dig. Du måste själv ha ett intresse för vad som finns därute och ser vilka som inte söker sig hit. Man måste hänga på communities och söka sig utåt. Man måste prata med många och försöka ta reda på vad som finns där ute. Antingen gör man ett sånt här program och gör det lite lättare för sig och intervjuar dom som redan är heta namn, eller så gör man ett sånt här program för att försöka introducera nya namn och ny musik och då ligga i täten. Man måste ta sig an det på ett helt annat sätt. Det går inte att bara luta sig tillbaka och tänka ”Det kommer till mig”.

Finns det någon press däri?

- Nej jag känner inte direkt någon press. Jag tycker ju att det är sjukt roligt. Faktiskt, jag känner ingen press. Den enda pressen är alla otaliga mail som måste besvaras. Och jag besvarar ALLA mail som kommer in till mig. Jag har två privata mail, två SR-mail, jag har en facebook-grupp, ett Myspace-konto och jag har ett konto på Whoa. Det betyder att jag har sju olika mailboxar så varje vecka kan jag ha… det låter helt sjukt när jag själv säger det men varje vecka kan jag ha runt 130 obesvarade mail. Jag har aldrig varit en kaxig person på det viset så jag kan inte leva med att inte besvara dem. Jag vill inte uppfattas som dryg och självgod, så jag ger mig fan på att läsa och besvara alla mail. Det är nog enda pressen. Man får lite panik där på söndagen och tänker ”Shit nu har jag över hundra mail jag ska gå igenom!”

Nu sa du att du inte vill uppfattas som dryg och självgod, men tror du den risken finns?

- Ja, absolut. Jag tror det finns det för alla liksom, av den anledningen att gemene man har ju inte… vad ska man säga? Gemene man har kanske inget intresse av att ha en mer dimensionerad syn på andra och ha tålamod. Jag hoppas jag inte ses som det och har jag uppfattats som det så är det verkligen ingenting som jag vill.

Men råkar du ut för mycket hat?

- Aldrig personligen, men jag får höra sånt på omvägar. Ibland tar jag till mig kritiken, faktiskt. Det finns en hel del att hämta där. Men ofta handlar det om att man inte har koll på det jag gör. Till exempel kan jag ha råkat skriva två blogginlägg efter varandra om artister som gör kommersiell typ av hiphop och då kan jag få kommentarer som typ ”Ametist du vill ju bara att hiphopen ska bli kommersiell!” Men då säger jag ”Vänta nu, jag har gjort en Last Poets-special, jag har gjort en boombap-special.” Folk är snabba på det sättet. Eller så säger dom att jag är Stockholmscentrerad, men då har dom inte kollat in långa listan på Fokusgäster varje säsong.

- Ibland kan kritiken handla om hur jag utfört en intervju. Man gör ju inte alla intervjuer lika bra och man pratar inte alltid lika bra i radio när man gör det såhär ofta. Då tar jag till mig den kritiken. Man måste ta till sig och försöka vara ödmjuk. Men den största kritiken jag har fått i mitt jobb, och den förekommer fortfarande, är den att jag inte är från hiphopen från början. Det man missar där, när man ger mig den kritiken, är att det är min största styrka. Hade jag varit hiphop från början, vilket jag faktiskt inte är, så hade jag förmodligen haft vissa preferenser och föredragit en viss typ av sound eller en viss typ av stil vilket i sin tur kanske hade begränsat och vinklat det jag väljer att släppa in och uppmärksamma. I värsta fall, om jag varit från hiphopen från början, så kanske jag hade föredragit vissa familjer eller kollektiv inom svensk hiphop och då hade jag inte varit lika bra på mitt jobb, och det vill jag verkligen understryka. Jag tycker att alla som har sagt det, eller fortfarande går runt och pratar i nattmössan om det där, ska förstå det en gång för alla: Jag tar till mig musiken baserat på kvalitet och innehåll.

Hur har du förändrats sen du började sända Kärleksattack?

- Jag är ännu mer intresserad idag än för tre år sen, för den här kulturen och den här arenan i Sverige. Jag förstår ännu mer idag än för tre år sen att den är ett väsen med en egen dynamik. Jag är ännu mer ödmjuk inför den här arenan till skillnad från när jag började. Jag låter väl nästan kristet frälst nu när jag säger det här men, jag anser att stora är de som utövar sin position som en tjänare. Tacksamhet och glädje är det jag känner, och jag vet att allting har ett slut. Jag kommer inte vara verksam inom den svenska hiphopen för alltid. Även den här historien har ett slut, även Kärleksattacken. Och det kan ske tidigare än du tror, så låt oss glädjas så länge vi kan.

Hade du någonsin prestationsångest i början?

- Jag har alltid prestationsångest…

Ametists mobil ringer. Hon rusar iväg och trycker bort samtalet.

- …som sagt, jag har alltid prestationsångest. Undrar om jag räcker till, om jag gör rätt, vad jag gör för lite eller för mycket, alltid. Men jag är väldigt stolt över Kärleksattacken och det jag och min producent David Silva byggt upp. Den var först i sitt slag med totalfokus på den SVENSKA arenan och väldigt många har gjort sina första radiointervjuer hos mig. En helt fantastisk upplevelse.

Hur var det i början, när du skulle sätta igång och sända ett musikprogram om hiphop? Fanns det några fördomar mot dig för att du är tjej?

- Vet du, det är så svårt att prata om den grejen för så fort man börjar prata om det så blir det klyschigt och det anses vara gnälligt och så är det ett gäng snubbar som tycker att man gör det lätt för sig för att man tar till massa… – de ser inte sanningen i sånt där och säger typ ”Hon räcker inte till och därför skyller hon på att hon är tjej.” Men så här är det – och det säger jag oavsett vad alla snubbar därute tycker om att jag säger det här, och de får tycka att det är bullshit eller tro på det och det skiter jag i: Som tjej får du sällan det erkännandet som du skulle ha fått om du vore snubbe. Speciellt när du tar dig an jobb och arenor som är otroligt mansdominerade. Jag menar, kolla på hiphopen i Sverige. Artisterna är snubbar. Producenterna, DJ:s, managers, klubbarrangörer, deras entourage, journalisterna… det är bara snubbar hela vägen. Som tjej får du inte samma erkännande på en gång. Det tar längre tid eller så händer det aldrig. Du måste jobba hårdare och längre tid och bevisa dig ännu mer och vara lite bättre hela tiden, för att få samma cred. Allt det här är klyschor, men det är sanningar och det märkte jag redan efter ett och ett halvt år. Jag tyckte själv att det jag gjorde var jävligt bra men jag kände att jag inte fick det erkännandet jag skulle ha. Samtidigt fanns det andra som var killar som inte alls gjorde lika bra grejer men som ändå fick det. Men jag har tagit mig förbi det, och skillnaden jag känner nu är att det för första gången känns som att jag kommit förbi en tröskel. Nu har tillräckligt många läst tillräckligt många recensioner som jag skrivit och tillräckligt många blogginlägg som jag skrivit, och lyssnat på tillräckligt många program och intervjuer efter tre år.

Hennes mobil ringer igen. Den här gången är det Ametists mamma. Återigen trycker hon av mobilen.

- Just nu känns det bra, och det är roligt, men jag är inte fullärd. Jag lär mig fortfarande och jag kan bli mycket bättre både på att skriva och göra radio. Och göra mitt jobb. Man är aldrig fullärd.

Nu är du i en position där du kan följa den svenska hiphopens utveckling på nära håll. Vad har du att säga om den?

- Oj. Jag tycker att den är jättebra nu. Det är blomstrande och den fullständigt svämmar över av olika sound. Jag tycker att det är jättevackert. Det finns någonting för alla. Sen är det ju så att alla typer av sound och uttryck inom den här musikstilen inte får samma utrymme i radio, och det är jättesynd. Men jag kan inte ensam göra någonting åt det. Jag kan bara välja det jag släpper igenom i mitt program, och jag försöker vara balanserad. Jag känner att maskineriet verkligen fått fart.

På väggen i Ametists nya kontor, hänger ett nummer av tidningen Stockholm City. Det är inte vilket nummer som helst. Rubriken är Stockholms hiphopscen lever igen och där medföljer en bild på STOR. Med stolthet pekar Ametist på tidningen som fått hedersplats på en helt tom vägg och ler självsäkert.

- För två år sen tjatade jag på City att de skulle låta mig skriva för dem. Att jag en gång varannan vecka skulle få skriva om en svensk hiphopartist. Men de var osäkra. ”Svensk hiphop, vad menar du? Finns det? Nämen det är väl ingen som vill läsa det” liksom. Och så tjatade jag och till slut fick jag igenom det. På samma sätt som jag inte fick genomföra Kärleksattack på svensk Hiphop på Sveriges Radio för tre år sen. De förstod inte att det fanns mycket att hämta där. Nu skriver jag ju inte för City längre, men när jag såg den här rubriken så tänkte jag ”Titta, nu har maskineriet ett eget liv. Om sånna som jag och Whoa till exempel, är där och trycker på och tjatar för att försöka få in den här genren i mainstreammedia och så kommer den här rubriken. Grattis, kul, ni har hajat grejen!”

Känner du någonsin att du måste försvara hiphopen?

- Ja, hela tiden! Jämt! Varje gång när jag är med andra radio- eller tv-folk och talar om vad jag gör för program i Sveriges Radio, så blir det lite tyst. De fattar inte vad jag snackar om och undrar vad jag håller på med. Man känner ofta att man sysslar med en kulturell uttrycksform som har mindre värde, vilket känns väldigt konstigt för mig eftersom jag inte tycker det. Det är bara att skita i det. Det är bara att köra.

Foto: Pontus Gustavsson

En Kärleksattack har bytt form. Hur ser programmet ut nu?

- Jo, från den här säsongen spelar jag bara svensk musik. Svensk hiphop, men även soul och r’n’b, svensk dancehall och reggae. Det är bara svenskt i varje program! Två timmar varje vecka. Det kändes helt rätt att få gå all in liksom och bara köra svenskt. Det kändes också rätt i tiden – nu är folk redo för det. Nu har den svenska musiken inom den här genren fått tillräckligt stor hype för att det ska funka också. Jag kan ju tro på någonting själv, men om folk stänger av mitt program och byter kanal, då är det ingen idé. Men jag kände det i magen, att ”nu funkar det, nu vill folk höra det här i två timmar” och det funkar skitbra och det är jätteroligt!

Hur är du utanför ditt jobb?

- Jag har fått höra så många gånger, och jag tycker nog att det stämmer, att min radiopersonlighet är en annan än den jag är privat. Mitt privata jag är mer seriös och lugnare, mer eftertänksam och reflekterande. Min radiopersonlighet är lite spralligare och mer högljudd. Alla radiopratare har ju en radiopersonlighet, och man lär sig rätt tidigt att den man är i radio är en uppskruvad version av den man annars är. Man kan inte vara seriös hela tiden, då orkar folk inte lyssna. Man måste ju vara rolig och man måste ju underhålla.

Vad tycker du själv att Kärleksattack har för roll på den svenska scenen?

- Sånt är så svårt. Jag tycker att andra får säga det.

Kärleksattack på Svensk Hiphop är ett grymt bra program för nya och oetablerade artister att bli hörda. Förhoppningsvis kan Ametist’s kärlek för svensk hiphop sprida sig till andra delar av Sveriges Radio så att den får den respekt och speltid den förtjänar.

/ Martin Brandt, chefsredaktör, Kingsize Magazine.

_______________________

Ametist är en bra person och att hon har ett program som belyser den svenska scenen är något positivt. Vi behöver alla kanaler ut i media som vi kan komma över.

/ Petter.

_______________________

Det var på Kärleksattack som Mohammed Ali gjorde en av sina allra första intervjuer, och det var t.o.m. några dagar innan själva släppet av Processen. På så sätt har man alltid en speciell koppling till programmet. Det Ametist gör är hur grymt som helst, det har verkligen saknats på den svenska hiphopscenen, och hon fyller sin funktion väl.

/ Ali, från duon Mohammed Ali.

_______________________

Ametists Kärleksattack är i stort sett det enda programmet i svensk media som ovillkorligt är i svensk hiphops ringhörna. Det är där svensk hiphops framtidslöften fått sin första chans att skina utanför hemmastudios och för den nya generationen rappare har Kärleksattacken varit i det närmaste ovärderlig. En grogrund för en ny generation helt enkelt. Respect to the max!

/ Henrik Eye ‘n’ I Blomqvist

_______________________

Svensk hiphop diskrimineras fortfarande av media. Med tanke på kvalitén och storleken på scenen förtjänar den mycket mer utrymme i media. Kärleksattack På Svensk Hiphop är det enda renodlade svenska hiphop-programmet i en större radiokanal – det spelar självklart en viktig roll. Vi som gör musiken är i stort behov av forum och kanaler för att nå ut till människor. Indieband glider fortfarande runt på räkmackor och in på radio. Det är dags att vi får vad vi förtjänar! Kärleksattack På svensk Hiphop är ett viktigt steg på vägen.

/ Zacke.

_______________________

För mig betyder programmet perfekt timing, de kom precis när jag var redo att lansera mig på riktigt efter flera år på undergroundscenen. Programmet gav mig chansen att gå från en rappare till en artist den har öppnat dörrar för många och många rappare har en del att tacka programmet för. De hade kunnat gå utan det också men den har spelat en stor roll till varför svensk hiphop är populär igen. Ametist har gjort mycket för hiphop, och för mig tro det eller ej , så ett stort tack, programmet för allt. Kärlek.

/ Pato Pooh.

_______________________

Det finns många hiphop gubbar som gärna skulle vilja vara på ametist position, som tycker att dem kan mer eller är mer äkta. Men dem tänker på sig själva, inte hiphop, Det bästa som hände på länge var när det kom en kvinna med friskt initiativ och visade att fler kan älska svensk hiphop förutom killar i stora byxor. Tack Ametist.

/ Stor.

_______________________

Skrivet av: Emilia Melgar

Lyssna på och läs mer om En kärleksattack på svensk hiphop här: Länk till hemsidan

Forumtråd: Whoa intervjuar: Ametist Azordegan

Läs mer:

• Säsongsavslutning på En kärleksattack på svensk hiphop
• Vem ska bli ”The MC 2009″? Du bestämmer! Rösta här!
• En (kärleks)attack på hiphop
• ”En kärleksattack på svensk hiphop” LIVE från Sveriges Radio, idag 15.00-17.00!
• Svensk hiphopradio 2012

Det finns de människor som pratar och så finns det de som pratar på riktigt. Brother Ali hör till de senare. När Whoa mötte Brother Ali några timmar innan han skulle ge en gratisspelning på Lilla Hotellbaren i Stockholm slukade en liten fråga, och dess följdfrågor, om vissa av hans texter upp näst intill hela intervjutiden. Ämnet han tycks brinna för, förutom musiken, är kanske inte helt oväntat politik. Han har trots allt skrivit en låt tillägnad Obama.

Brother Alis nya platta Us som släpptes förra veckan skiljer sig från hans tidigare på flera punkter. Dels att det bara finns en låt som handlar om honom själv men det är också mycket mer riktiga instrument som bygger upp beatsen än tidigare. Intressant nog så har själva inspelningsprocessen inte alls tagit längre tid än de tidigare albumen. Övning ger färdighet, helt enkelt.

- Jag tror det tog ungefär två månader att skriva låtarna och att spela in dem två månader till. Det kunde ha gått fortare än så. Det börjar alltid med att Ant hittar någon sampling och sen gör vi en demoversion i hans hem. Men denna gång blev det mycket mer arbete när vi väl kom till studion. Han tog bort grundsamplingen och i stället fick musiker spela gitarr, klaviatur o.s.v. Bara att spela in musikerna tog nog en månad och rappen, arrangemang och mixning en månad till.

Jag har läst att det blivit krångligare med samplingar efter Rhymesayers Entertainment skrev på ett distributionsavtal med Warner. Är det därför ni gjort på detta sätt?

- Samplingar är en del av det, men inte den riktiga orsaken. Jag tror att Ant ville ha mer kontroll över hela ljudbilden. För när man samplar en del av en låt, så har man bara en enda kanal med alla ljud och sen så lägger man typ på trummor över det. Vi har ju alltid haft lite musiker, på The Undisputed Truth är det gitarr och trummor på nästan alla låtar. Men på denna skiva tror jag att Anthony bara ville kunna spela lite gitarr ett tag, eller typ lite bas och låtarna är inte bara omspelade samplingar. Han tog in musiker och så berättade han hur han ville att det skulle låta. De lekte lite helt enkelt och sen tog han de bästa bitarna. Det är mycket mer musikalisk frihet på det sättet och det är ett helt nytt sound, berättar han.

De hade även en viss idé med Us och det var att förena saker som vanligtvis inte ses som normalt tillsammans. Som till exempel på låten ‘Round Here där man blandar en banjo med rymdljud, som Brother Ali kallar det, och trummor från en 808. Tanken är att visa hur allting är musik, även om man som på en annan låt blandar tunga trummor med en sitar.

- Jag gör samma sak med historierna. Det är historier om langare, invandrare, kvinnor som blir misshandlade av män och slavar och slavägare. Just det att försöka berätta dessa historier och visa att de alla är likadana. Rent spontant så skulle man ju inte tänka att det är lite onormalt att man har en låt där man berättar hur hemskt slaveriet var och att också berätta om skadan som slavägarna fick. Det är det hela konceptet med albumet är, att försöka föra samman allt och visa att allting egentligen är samma sak. Därför heter den Us. Även om historierna inte är mina personliga denna gång, så är de fortfarande från mitt egna liv, men de handlar om saker som hänt de människor jag älskar.

Dina texter brukar ofta kännas väldigt personliga – händer det att du ångrar något du berättar?

- Dexter har en kod för att mörda människor. Jag har en kod för att skriva låtar. Och den koden är att inte skriva om andra människors affärer. De gånger man vet vem jag pratar om i mina berättelser så är det något jag fått godkänt att göra eller så är det bara en hyllning till personen. Men det är klart att de som inte gillar mig kan använda det jag berättar för att försöka skada mig. Men så länge jag är ärlig och berättar sanningen så ångrar jag ingenting.

Är politiken i texterna något som du tänker på eller har det bara utvecklats med ditt låtskrivande?

- Jag ser det inte riktigt som att vara politisk. Det är ingenting jag försöker att vara. Jag har alltid velat skriva låtar som är kraftfulla och betydelsefulla för mig själv och jag tror nog att mina texter mer speglar vart jag var i mitt liv och var jag är nu. När man kämpar för att överleva, så tänker man bara på sig själv. Så mitt första album var alla låtar om mig själv och på Shadows on the Sun är det bara jag som vill bli respekterad och bli hörd. Jag var arg över hur mitt liv var då. Efter det albumet fick jag åka ut på turné och leva som en musiker och jag behövde inte ta dom där gamla jobben längre. Det fick mig att inse att mitt liv kunde bli precis vad jag vill att det skulle bli. Så jag gjorde massa förändringar och slängde iväg mitt gamla liv och byggde ett nytt. Det är vad The Undisputed Truth handlar om. Nu så är alla mina problem bra problem. Jag är för upptagen med att göra saker jag älskar. Jag har för många personer som jag älskar för att ge alla den uppmärksamhet de förtjänar. Jag måste betala massa skatt men det är för att jag tjänat helt okej med pengar. Så jag känner inte riktigt för att prata om mina problem längre.

När Brother Alis egna liv blev så pass mycket bättre och när han lämnade sitt gamla grannskap blev det så mycket tydligare för honom hur mycket folket omkring led. Hans egna lösning på alla dessa politiska problem är att alla måste ändra synen på hur vi är, att vi alla är lika.

- Speciellt i Amerika där en liten minoritet har all makt och alla pengar och har varit väldigt strategiska och lyckosamma med att separera oss så att vi aldrig arbetar tillsammans mot något. De alla pengar, men vad vi har är mycket större om vi gör något tillsammans. Men det gör vi inte eftersom vi är hjärntvättade till att tro saker som ”om det inte vore för resten av dessa fattiga människor skulle jag vara rik”. Det är en av de punkterna med kapitalism som håller ner den vanliga människan. De har fått oss att tro att kapitalism handlar om att vara fri och om man frågar de flesta i medelklassen var någonstans de befinner sig rent ekonomiskt så tror dom att de är topp-tio, men det är dom inte. Det finns folk högt här uppe men medelklassen är så mycket lägre än vad de tror, säger han medan han gestikulerar nivåskillnader med händerna.

Att Brother Ali är en Obama-supporter kan vara svårt att missa då han gjort en hel låt i hans ära och när ämnet dyker upp är det ännu tydligare hur glad han är över sin nya president. Obama är en man han tror på och någon som enligt han själv är en genuint ärlig människa.

Är du nöjd över vad Obama hittills har gjort?

- Jag tror det finns saker han kan förändra direkt och, saker han kan göra själv utan hjälp. Men dessa saker är mer symboliska än någonting annat. Bara att han blev vald till president är något enormt. Vi har fortfarande rasism i vårt samhälle och det är ingenting vi pratar om. Vi kanske pratar om Martin Luther King och medborgarrättsrörelsen, som om det vore lösningen på det. Men vi pratar aldrig om rasismen som fortfarande lever. Det är värre än någonsin för svarta amerikaner, på vissa sätt. Det finns någon idé om att allt är okej nu så att om en svart gör något fel så har han sig själv att skylla, men det stämmer inte riktigt. Jag tror att Obamas seger i valet är en symbol över att de vita inte längre vill vara rasister. Bara det att Obama åkte till Kairo för att adressera den muslimska världen utan att först prata om det med Israel och att inte nämna något om terrorism utan bara tilltalade dom som jämställda medmänniskor på ett respektfullt sätt är enormt. Man kan tycka att det bara är massa snack och fråga var det praktiska resultatet är, men det är det som är poängen. Han kan inte förändra allt själv. Bush försökte göra det. Han betedde sig precis som om han inte ens behövde kongressen och det är något som Obama väljer att inte göra. Han försöker sätta en ny standard, ett nytt politiskt klimat där när någon annan tar över makten inte försöker sätta sig på dom andra utan där man försöker arbeta tillsammans på riktigt. Probelmet är att inte ens demokraterna förstått detta, de håller fortfarande på med samma gamla skitsnack och bråkar med republikanerna i stället för att tänka på vad som är bäst för alla. Det är bara massa bråk och republikanerna bara slåss mot Obama och saker som sjukvårdsreformen.

Det där med sjukvården är för mig som bor i Sverige helt otroligt. Varför vill man inte att alla ska kunna få ordentlig vård?

- Det är det jag säger. Medelklassen tror att de är så rika och har det jättebra men de vill inte ens dela med sig av vad de har med människorna precis under. Om de bara kunde förstå att om vi arbetar tillsammans för vad som är bäst för de vanliga människorna så skulle det gå bättre för dem också. Obama har massor av saker han behöver hjälp med, men eftersom alla andra politiker håller på med samma gamla skit så kommer det bli tufft för honom att göra allt han vill.

Forumtråd: Whoa interjuvar: Brother Ali

Läs mer:

• Whoa.nu intervjuar Looptroop Rockers
• Whoa preview: Troy Jamz – Skitzo
• Guldgruvan: VA – Grizzly presenterar: Hotet från underjorden (2005)
• Whoa intervjuar: J-Son
• Necro – Fel jävla jävel att jävlas med

Vilka är Guerilla War Tactix?
Vi kallas för Cruz DurrtyJada, Matt Maddox och DJ Chinch 33. Jag lärde känna Matt Maddox då vi hade samma beat maker i Chicago som producerade åt oss. Vi hade båda återvänt från varsin studiosession då vi först hörde talas om varandra. Vi skapade en vision om att invadera industrin från underjorden och det var där budskapet kom in i bilden. Vi kallar oss för the evil twins när vi skapar musik tillsammans på grund av den ständigt tunga konkurrensen vi spelar mot varandra rent textmässigt. Jag har haft kontakt med Goretex under en längre period, och vår grupp bildades då han föreslog att jag och Maddox skulle skapa en revolutionerande grimecore grupp som påminde om Non Phixion. Vi stängde av världen utanför och började arbeta ihop 2-3 låtar varje vecka. Det finns ingenting rent i vår musik, det finns inte heller några regler. Chinch 33 förenades till vår krets efter att ha scratchat på vår första singel, Planet of the Apes.

Vad har ni för bakgrund och hur känner ni varandra?
Jag har alltid funnits i min studio, men anledningen till att jag bevarat mig själv okänd är för att jag alltid strävat efter perfektion. Under många år har jag haft en vision om mitt alter ego Cruz DurrtyJada, men beslutat mig för att hålla den visionen för mig själv tills jag kände att tiden var mogen. Jag har läst mycket, iakttagit, studerat historien och evolutionen av musik och arbetat på min stil länge för att förstå mig själv som människa och vem jag är. Jag ville hålla min musik hos mig själv tills jag kände att jag hade mognat och var redo för att släppa den som en giftig explosion. Jag släppte loss några gamla sololåtar och gästade andra artisters material lite då och då. Det är svårt att hålla tillbaks sin musik och ha tålamod i ett game där precis alla runt omkring sprider sina namn varje dag. Matt Maddox är precis likadan, han är extremt politiskt insatt och jag har aldrig träffat en galnare människa. Hans musik inspireras av hans kusiner som är ute i krig och dör för vad myndigheterna tvingar dem att kämpa för. Vi alla har bevarat oss i skuggan, men det dröjer inte länge innan Guerilla War Tactix finns överallt.

Medlemmarna i Guerilla War Tactix bor spridda över världen. Hur arbetar ni?
Jag bor i Sverige, Matt Maddox kommer från Los Angeles men bor numera på Hawaii och vår dj befinner sig i Tyskland. Vanligtvis är det jag som styr upp grunden till varje track. Ibland har vi långa telefonsamtal där vi diskuterar diverse topics men oftast så försöker vi bara koncentrera oss på att mörda allting verbalt. Maddox skickar sina verser till mig och jag lägger in dem där de ska vara. Vi bryr oss inte så mycket om att allt ska låta perfekt, ha någon chorus eller hook, vi låter Chinch blessa mellan varje vers och visa vad han går för. Vi arrangerar aldrig upp våra verser utan vi kör så mycket vi vill. Så länge man har något viktigt att säga så spelar det ingen roll. Vi träffas inte ofta, men däremot kommer Matt Maddox att resa hit ganska snart då vi ska göra några tunga live framträdanden samt spela in lite videos och så vidare.

Vilka fördelar finns det med att ha en så pass internationell grund att stå på?
Den största fördelen är nog att musiken blir bredare. Det var redan hundratals människor i Tyskland som ville beställa THE INVASION då vi bara hade några låtar. Musiken sprider sig, Chuck Wilson från Babygrande Records hörde talas om oss och visade sitt intresse för vår musik. Jag vet inte än om något kontrakt blir aktuellt men vi får vänta och se. Folk fattar att någonting stort är på gång. Alla som är intresserade av mörk underground glömmer inte bort vilka Guerilla War Tactix är och vi tänker sprida vår musik så långt vi kan. Det finns även nackdelar att vår grupp är på sån pass distans, ibland blir man frustrerad då man behöver någon bredvid sig för att arbeta i studion. Det är jobbigt att alltid snacka på engelska med folk och förklara sina åsikter och synpunkter. Det bästa är av allt är nog att jag och Matt Maddox alltid kommer överens och delar samma idéer.

Musiken är, som veckans mp3 på Whoa skvallrade om, väldigt mörk och hård och för tankarna till Non Phixion. Hur skulle ni själva beskriva er musik?
Brutal, mind blowing, conspiracy music. Vi talar alltid om det vi känner för att prata om, ibland känns det som om vissa grejer är för sjuka för att bli hörda, men vi står bakom varenda mening som finns i vår musik. Vi försöker hålla oss till sanningen även om den kan vara hård ibland. Vi har en låt som heter Porn Empire där vi pratar om prostituerade, låten kan tolkas som väldigt förnedrande men i själva verket så berättar vi bara en mörk historia bakom human trafficking. Hela THE INVASION går ut på att attackera överallt på orättvisan och systemets svaga punkter. Man kan väl säga att vi använder oss av en slags gerillakrigstaktik rent verbalt men vi är samtidigt väldigt respektfulla individer och vi strävar alltid efter det vi tror på.

Vad influeras ni av?
Jag influeras musikaliskt mycket av Non Phixion, Jedi Mind Tricks, The Arsonists, Immortal Technique, Sunz of Man, Wu Tang, Psycho Realm och all sådan där musik. Men om vi snackar om vad som inspirerar oss textmässigt så är det självklart livet. Det kan vara vad som helst, jag inspireras och influeras mycket av att lära mig från andra människor. Jag lyssnar alltid på vad andra har att säga, en människa kanske inte kan förändra världen men jag tror däremot att människor kan inspirera varandra till att förändra världen. Jag inspireras varje dag av min kvinna, mina vänner samtidigt som jag också inspireras av att se saker och ting för vad de är oavsett om det är någonting fruktansvärt eller någonting bra. Det gäller att fånga allt som får dig att reagera starkt och sätta ord på det.

Vad vill ni förmedla med Guerilla War Tactix?
För att citera vår låt Blood Diamonds – ”We shine through the underground like blood diamonds”, vi skiner genom underjorden som blodsdiamanter. De som söker oss och gräver efter budskapet fattar vad Guerilla War Tactix handlar om. Det handlar om de piskande slagen från politikerna världen över, all mörkbelagd fakta, vi är dem som påminner dig om köttsåren. Syftet är att skapa grym hiphop i en kultur som har blivit hjärntvättad, vi försöker inte hjärntvätta dig som lyssnare, utan vi försöker bara förmedla det som vi brinner för.

Tror ni verkligen på konspirationsgrejerna ni spottar fram eller är det ”artistiskt överdrift”?
Vi överdriver aldrig. Låt mig förklara lite djupare om hur äkta vår musik är för oss.
Vi har en låt på THE INVASION som heter John Lennon och det är en hyllning till legenden samtidigt som det är en låt baserad på väldigt tunga teorier. Du som lyssnare får tro exakt vad du vill, men sanningen är att jag har pratat med en frihetskämpe som lever på hemlig ort i USA. Han är jagad av myndigheterna för att han lägger fram mörkbelagda händelser i ljuset för människor runt om i världen. Han berättade för mig allt som finns att veta bakom mordet på John Lennon, hans ord fick mig att rysa och då han förklarade för mig vad staten gjorde mot sitt eget folk. Jag själv tror att John Lennon blev mördad då han hade makten att förstöra det pågående presidentvalet på den tiden. All vår musik handlar om känsliga grejer, det är du som lyssnare som måste förstå den. Vi har kontakt med olika revolutionärer som avslöjar mycket källor till oss, och det är vi som ser till att folk får höra dem. Det är mer än bara musiker som arbetar med Guerilla War Tactix.

Är ni inte rädda att folk ska se er som ett gäng paranoida tokar?
Personligen så är vi inte rädda för vad människor ser oss som. Det är inte så att vi köper allt som alla säger, vi läser mycket, studerar mycket, till exempel Celestine Prophecy, Divine Encounters, The Art Of War, The Book Of Five Rings, Chariots Of The Gods och självklart Guerrilla Warfare av Ernesto Che Guevara. Vi tror att allt är relevant men samtidigt så kanske det inte är 100 procent säkert det böckerna förespråkar, men som två individer som rappar om dessa ämnen och bevis så följer vi budskapet och alla spekulationer och utvecklar dem utifrån det vi tror på. Det finns människor som kommunicerar med andevärlden och i det här fallet så är det vi som kommunicerar med dig om den värld som vi ser. World Trade Center var riggat med explosiva ämnen, är det verkligen fortfarande klassat som en konspiration då det finns bevisat att den svarta röken som kom ur byggnaderna tydde på att det var kemiskt framställt? Hur som helst så vill vi bara göra tung hiphop med ett tungt ursprung oavsett om vissa låtar handlar om liknande topics eller om vi bara fokuserar på att leverera en massa grimy shit.

När släpps THE INVASION?
THE INVASION släpps inom väldigt kort på cd och kommer även att finnas tillgänglig lite senare på vinyl och på iTunes om du vill ladda ner den och stödja oss som artister. Men vill du tanka det direkt från nätet så gör det, så länge vår musik sprider sig så är jag nöjd. Vi hade ett releasedatum men var tvungna att pusha upp det då skivan ska granskas av ett bolag. Det är bara att kontakta oss via myspace eller e-mail på gwthiphop@hotmail.com om man vill beställa.

Det är ingen dålig lineup på THE INVASION med namn som bland annat Goretex (Non Phixion), Jise (Arsonists), Planetary (Outerspace) och producentduon Collén och Webb. Det höjer onekligen förväntningarna. Så, vad ska vi förvänta oss?
Vår musik är till för den som älskar tung underjordisk hiphop. Om du är ute efter att analysera efter massa bullshit i låtarna så är det här inget för dig. Ni kan förvänta er ett smutsigt, raw, uncut, underground album som vi arbetat hårt för. Albumet är mestadels producerat av den underskattade producenten Dusty Dress från vår kompis grupp Chessurect, där medlemmen Mok Vurban också har blessat oss med ett par sjuka beats. Collén och Webb står för mastringen och det finns även gäster som Henry Bowers och Elijah Guidance.

“The message is to invade the modern day hip hop industry and take it back to the culture where it belongs. “THE INVASION” is an evil circle floating around conspiracy theories and includes eighteen uncut hardcore underground bangers.” Så skriver ni på er myspace. Kan ni lyckas eller ens åstadkomma något?
Baserat på vad vi själva känner som artister och reaktioner från alla håll och kanter så har vi redan lyckats. Precis som texten antyder så går THE INVASION ut på att invadera dagens moderna hiphop industri och ta det tillbaks till kulturen där vi känner att den hör hemma. Vi antyder inte att vi är någon övernaturlig kraft utan vi menar att tillsammans med alla tunga akter världen över så tar vi hela rörelsen tillbaks till där vi vill ha den och utvecklar den. Vi har redan åstadkommit mycket, och vi tänker fortsätta tills att det inte finns någonting mer att säga längre, men så länge världen är så trasig som den är så kommer vi alltid finnas med i den ryska rouletten.

Har ni hunnit planera något för framtiden än? Fortsätter Guerilla War Tactix?
Det känns lite tidigt att prata om framtida projekt då vi snart ska släppa vårt första album. Vi hade tänkt att hålla det lite diskret, men när vi väl diskuterar vad som kommer att ske efter THE INVASION så kan jag lika gärna avslöja nästa album som går under namnet THE DOMINATION. Just nu försöker jag att samarbeta med artister som jag tycker är feta, så håll ögonen öppna efter Cruz DurrtyJada på andra projekt och även efter Jise (The Arsonists) kommande mixtape där vi också har en låt. Jag har även vart med på ett track tillsammans med Hell Razah från Sunz Of Man och jag finns med på Chessurects kommande platta The Rasputin Theory. Fortsätt att kolla in oss på www.myspace.com/GuerillaWarTactix.

Som en liten bonus skickade Cruz en rykande färsk låt från THE INVASION som aldrig tidigare spelats. The Stick Up blev klar för två veckor sedan och får alltså premiär på Whoa.

Forumtrådar:
Whoa intervjuar: Guerilla War Tactix
[Audio] Guerilla War Tactix – The Stick Up

Läs mer:

• Guerilla War Tactix – Planet Of The Apes
• Guerilla War Tactix & Conspiracy of Mind – Genocide
• Whoa recenserar: Stockholmssyndromet – Ettfyranånstans?
• Whoa recenserar: Anton Axélo – Lycka i lösvikt
• Guldgruvan: EKP – Things You Already Know – Just Here To Remind You & A Letter From Tuesday To Wednesday

- Jag heter Eric Banda och är även känd som Eboi. Jag är född och till större delen uppvuxen i Stockholm tillsammans med min mamma från Sverige och min pappa från Gambia. Jag har mina rötter i Texas så jag har åkt dit mycket i min barndom och det är därifrån min dialekt och sådant kommer ifrån. När jag var nitton år och hade gått ut gymnasiet så åkte jag till Providence i Rhode Island där jag pluggade ekonomi på universitet i fyra år. Jag har nu legat på bolaget (red. anm: Respect My Hustle) i cirka två år, efter att ha tagit kontakt med min nuvarande manager Babak Azarmi.

Och då hade du rappat mycket på egenhand innan?
- Ja, på sätt och vis. Jag hade varit med på ett RMH-mixtape innan jag blev signad till bolaget. Let You Know hette låten och den styrde jag upp via min kusin som kände dem sen tidigare, men jag höll inte på så seriöst innan det. Jag hade skrivit mycket under högstadiet, och även spelat in lite grejer under gymnasiet, men det var bara med vänner och definitivt inte i något seriöst syfte. Jag visste ju att jag skulle satsa på skolan så jag lade det åt sidan så länge.

Har du alltid haft den drivkraften och känt att skolan varit viktigast?
- Ja dels det, sen så har morsan alltid varit på mig sen jag var liten med ”Man måste plugga, man måste plugga”-snacket. Det var ingen på varken mammas eller pappas sida som hade en eftergymnasial utbildning så hon har alltid varit där och sett till så att jag pluggat och sådana grejer. Det blev ett självklart val att skolan skulle gå före musiken. Det är inget som säger att du har någon garanti att kunna leva på att rappa, så om det inte skulle bli som man hoppats måste man alltid ha något att falla tillbaka på, och jag har alltid gillat ekonomi så det kom rätt naturligt.

Du nämnde att du legat på RMH i två år nu. Hur hamnade du där?
- Jag hade känt till dem sedan ett par år tillbaka eftersom min kusin hade jobbat en del med dem och Adam (red. anm: Adam Tensta) har jag känt till sedan länge. Vi har haft lösa band sedan vi var små i princip, hans föräldrar kände mina föräldrar och många av mina kompisar har spelat i samma fotbollslag som Adam så vi har alla lekt ihop när vi var små. Sedan gillade jag vad de höll på med… visste att de hade en enorm drivkraft och sånt. Så när jag kom hem 2006 efter att ha pluggat klart så tog jag kontakt med Babak och frågade om det fanns någon plats på bolaget.

Det första som de flesta hörde från dig var antagligen på remixen till Adam Tenstas Bangin’ On The System tillsammans med Promoe, hur hamnade du på den?
- När jag kontaktade RMH hade Adam precis gjort Bangin’ On The System, vilket just då var det största som han någonsin gjort. Med den låten skulle Adam göra en remix tillsammans med Promoe och då frågade han om jag ville hoppa på den låten, lite som ett intagningsprov. Jag visste ju vem Promoe var sedan tidigare så det var en riktig ära, men även utmaning för mig. Man hade mycket att bevisa. Han hade ju vart med länge och Adam är tung så detta blev min chans och efter det började vi lite lätt.

Hur har du känt att din roll i RMH har varit sen dess?
- Eftersom det var då Adam började boka mycket spelningar och grejer så frågade Babak mig om jag ville jobba som hypeman åt Adam. Och eftersom jag inte kom från någon bakgrund att rappa seriöst så tänkte jag att detta är ett perfekt tillfälle att skaffa erfarenhet. Jag hade ju absolut ingen studiovana och definitivt ingen livevana. Detta var ett bra sätt att skaffa det gratis, tills dess att jag byggt upp min egen grej.

Ja man har ju inte hört så mycket från dig så man undrar ju lite… vad är din grej?
- Det som har hållit tillbaka mig mest har inte varit brist på tid eller något sådant. Hade jag känt så, så hade jag ju inte följt med Adam, för det har ju tagit otroligt mycket tid. 2008 var vi borta sex dagar i veckan och gjorde spelningar. Det som gjort att jag inte släppt någon officiellt singel som soloartist än är att jag inte hittat det sound som jag vill jobba med.

- När jag kom till RMH så hade jag bakgrunden ”Dirty South” som var musiken som jag var uppväxt med. Detta var något som jag själv ville göra, men allt eftersom tiden gick så kände jag att den genren redan hade synts för mycket för att jag skulle hoppa på den. Så jag har jobbat på mitt sound, och känner att jag är på god väg nu. Speciellt efter vår senaste resa till LA där vi testade på mycket grejer som hittills är osläppta. Det kommer bli det soundet jag tror jag kommer köra på, eller nej, som jag VET jag kommer köra på.

- Lite mer konkret så har jag jobbat mycket med Howard Who som är vår egen producent och även en del tillsammans med Addeboy & Cliff som har gjort mycket för Adam. Sen har jag även varit intresserad av göra något tillsammans med Sophie Rimheden som gjorde en remix på låten S.T.O.L.D från Adams platta. Jag, Howard Who och Sophie har varit i studion och då gjorde vi en låt på ett Howard Who-Beat, så det vore riktigt schysst att göra något över ett Sophie Rimheden-Beat också.

Eftersom den engelskspråkiga hiphopscenen i Sverige har fått ett sådant uppsving nu de senaste åren med exempel som Henok Achido, Adam Tensta, Lazee så undrar man ju lite hur du ska kunna sticka ut ur mängden?
- Tekniskt sett så hade jag ju bara kunnat hoppa på Adams sound, men då är det ju inte min egen grej. Jag vill breaka med mitt eget sound som vi har hållit på att jobba fram nu de senaste två åren, inte hoppa på det som de gör i USA eller någon annanstans för den delen. Det är det unika soundet som kommer att ta oss ut i världen.

Ja, du nämnde ju att ni hade varit i LA. Vad kommer man att få höra från det? Har ni fått några bra kontakter där?
- Kontakter har vi knutit otroligt många, både på rap-, producent- och entertainment-sidan. Nätverket har växt sig mycket större sedan vi kom tillbaka. Det finns ju några artister där borta som man blir lite extra hungrig på som till exempel Kid Cudi och Wale bland annat och även Will.I.am som vi haft mycket kontakt med där. De kanske inte gör exakt samma sak som vi, men det finns många inom den genren som jag skulle vilja jobba med. Men just nu vill vi bara presentera vårt sound för dem och inte tvärtom.

Tätt inpå att MyBestFriendIsMyGrind släppte nyheten om att ni träffat Will.I.am i LA så släppte Black Eyed Peas låten Boom Boom Pow, där jag tyckte det kändes som att de närmade sig er lite stilmässigt.
- Ja, men det kände vi också. Jag var inte med själv den gången de träffade Will.I.am. Det var Babak och Adam som träffade honom och de spelade lite låtar och beats för varandra. De märkte att Will.I.Am verkligen gillar det vi håller på med. Detta har i sin tur gjort mycket skillnad i mitt egna tänk, och gör nästan så jag har mindre bråttom med att hitta min egen stil nu.

När kan man förvänta sig något officiellt släpp från dig?
- Att sätta datum på något officiellt skivsläpp kan jag inte. Men däremot så kommer jag droppa jävligt mycket grejer på MBFIMG-bloggen. Jag spelar in hela tiden och experimenterar mycket, men detta är nödvändigtvis inte grejer som kommer hamna på min skiva, utan saker som kommer hamna på andras mixtapes och sånt. Lite för att visa vad jag går för och för att ge något till folket medan jag jobbar på mitt riktiga släpp. Men något datum kan jag inte säga.

Jag kikade runt lite på Youtube och då snubblade jag över Rosé Red Sessions, som verkar vara något du gör tillsammans med Glaciuz. Kan du inte berätta lite om det?
- Det är nog det mest aktuella vi har just nu. Det började med att vi hängde en del med Same Blood som är goda vänner till oss, och vi brukade sitta i deras studio och dricka rosévin ibland. Någon av dessa gånger så kom Babak med ett beat som jag och Glaciuz började skriva på. Kort därefter så föddes projektet Rosé Red vilket har inneburit att jag har åkt till deras studio över helgen tillsammans med Glaciuz och så har vi spelat in massa låtar och druckit rosévin.

Låter härligt, men vad har ni lyckats skapa hittills?
- Många av låtarna är instrumentaler som vi har kickat på, och som vi bara har flippat eller twistat på något sätt. Sen är det några låtar som är på beats som vi fått av våra egna producenter. Detta kommer antagligen släppas om inte allt för länge, vi börjar bli ganska klara, vi är där vi borde vara och har tillräckligt mycket låtar för att släppa det. Frågan är bara vilka kanaler vi kommer att gå via för att släppa det paketet som vi har utformat.

Det pratas ju mycket om att du är Next Man Up, är du redo att axla den rollen?
- Absolut, det som har hindrat mig har inte varit några externa faktorer utan det har varit att jag själv inte känt att ”Det här är något som jag vill presentera”. Jag kom inte till RMH för vara hypeman, utan folk måste förstå att jag är en soloartist, jag har bara behövt finna min egen grej.

Så du är redo att putta Adam av tronen?
- Hahaha, det där är dina ord… men jag är lika sugen på toppen som alla andra, och det är inget som jag skall vara blygsam över.

Eboi verkar inte ha bråttom med att nå toppen, och varför skulle han det? Han verkar så säker i produkten han jobbat fram de senaste åren, och när han talar så råder det ingen tvivel om att han är redo att ta sig an världen. Men om han är The Next Man Up som det är utlovat, det återstår att se. Men en sak är säker, och det är att många där ute väntar ivrigt på att få höra mer från honom.

Forumtråd: Whoa Intervjuar: Eboi

Läs mer:

• Adam Tensta feat. Eboi – Dopeboy [video]
• Infinite Mass – ”Area Turns Red Remix” feat. Adam Tensta, Eboi, Timbuktu, Mohammed Ali, Medina & Stor
• Whoa.nu intervjuar Looptroop Rockers
• Sveriges tyngsta hiphoparkiv är online igen!
• Guldgruvan: Critical – Lets Get It On (2007), Min egen väg (2008) & En varning (2009)

La Coka Nostra som i nuläget består av Everlast, DJ Lethal, Danny Boy, Ill Bill och Slaine är på väg att göra sitt första Sverigebesök, närmare bestämt i Göteborg och klubben Scratch måndagen den 6/7. Whoa.nu fick den stora äran att prata med legenden Everlast från House of Pain och Rhyme Syndicate några minuter över en brusig mobiltelefon på ett flyg.

Namnet La Coka Nostra anspelar på den sicilianska maffian Cosa Nostra som på italienska betyder vår sak. När jag pratar med Everlast om bandnamnet säger han att det inte har någonting att göra med maffia.

- Ska du se det ordagrant handlar det om kokain men det syftar till att det är musiken som är vår drog, vårt kokain.

La Coka har vuxit sig stort efter några singlar och videor. Bland annat med gästartister som Snoop Dogg och B-Real (Cypress Hill). Deras signifikanta t-shirts ser man också lite varstans, både i och utanför hiphopkretsar. Men hur stor kan rörelsen egentligen bli?

- Jag hänger med det här gänget och det vore grymt om det blev stort. Vi vill vara en del av den nya eran och ändå göra den musiken vi känner för att göra. Det började som sagt egentligen bara som ett löst projekt och att med vi spelade in några låtar ihop som vi inte visste vad vi skulle göra med. Jag personligen försöker alltid utvecklas och bli bättre på det jag gör. Och så länge som jag gör min grej hoppas jag att folk kommer att köpa mina skivor, t-shirts och konsertbiljetter.

Soundet skiljer sig ganska mycket från House of Pain och dina tidigare soloprojekt?

- Jag försöker att alltid utvecklas som artist men försöker aldrig göra skivor med ett annorlunda sound bara för sakens skull. Jag gör det jag gör och jag utforskar. Jag vill gärna vara en del av La Coka och göra någonting mer av det.

Du är hårdare som rappare i La Coka Nostra än vad du brukar vara?

- Som sagt jag kommer alltid att utforska olika vägar. Det är mycket ”hardcore” och galenskap i den här gruppen. Och jag är väldigt nöjd med skivan och jag tror att folk kommer att vara det också när de får den i sin hand. Men det är inte bara skrytrap och skitsnack på skivan utan också politik och budskap.

Men allt har inte varit en dans på rosor för Everlast som varit drabbad av hjärtsjukdom, haft beef med Eminem och D-12 samt märkt av den nedåtgående skivförsäljningen.

Du fyller 40 år i augusti. Hur känner du för det?

- Det känns otroligt bra. För tio år sedan trodde jag aldrig att jag skulle bli så gammal. Jag var nära att dö när jag var 28 år då jag fick en hjärtattack, så jag är tacksam.

Ill Bill sa i en intervju: “Everlast has the best weed on the planet. He’s famous for that shit.”

- Hahahaha! Det får stå för Ill Bill. Jag vet inte om mitt gräs är så bra.

För man tänker inte på dig som en ”gräsrappare”?

- Jag behöver inte rappa om weed. Jag skriver om annat. När jag var yngre hade jag till exempel inte tid att röka. Nu kan jag sitta i min soffa med gräs framför TVn. Men jag är heller ingen tonåring längre.

Everlast avslutar samtalet och lovar att den svenska och europeiska publiken kommer få att höra helt nytt material men också klassiska hits från House of Pain och Non Phixion-repertoaren under turnén.

TÄVLING!

Vill du gå på La Coka Nostra den 6/7?  Då har du i samband med Everlast-intervjun möjligheten att vinna två biljetter till måndagens konsert. Det enda du behöver svara på är följande fråga.

House of Pain har bara varit i Sverige en gång. Vilket år och var någonstans var de på besök? Vi vill ha ditt svar på mailen tavling@whoa.nu senast söndagen 5/7 kl. 12.00. Uppge ditt fullständiga namn, whoanick och telefonummer för snabb kontakt. Lycka till!

Forumtråd: Intervju med Everlast och utlottning av La Coka Nostra-biljetter

Läs mer:

• Vinnarna i våra två senaste tävlingar!
• Nu är det jul igen!
• Vinn biljetter till Splash! Festivalen 2009
• Guldgruvan: Allyawan – Blu Duk Tales Vol. 1 (2005)
• Whoa intervjuar: J-Son

Läs intervjun här

Forumtråd:
Intervju med Promoe

Läs mer:

• Promoe – Bondfångeri
• Videoklipp med Pato Pooh, Promoe och Far & Son
• Video: Promoe – Never Follow
• Promoe och Pato Pooh släpper nytt och gratis
• Säsongsfinal för Klubb Spiderdogs med Promoe

Förvandlingen från UKN till Mohammed Ali blev en nystart. Nu har en av svensk hiphops mest intressanta duos hittat sitt sound. Musiken är mognare mer genomarbetad. Whoa träffade grabbarna i Ayla-studion hemma hos Ali och snackade om musiken, förorten och vad som händer framöver.

Ali plockar upp mig vid Rönninge station och vi kör till radhuset några kvarter bort. Han flyttade hit från Flemingsberg med familjen för snart två år sedan. Det skiljer bara tre pendelstationer mellan de södra Stockholmsförorterna men det är ändå två rätt olika världar. Förutom att Rönninge en gång om året, i anslutning till Salemmarschen, besudlas av nazister är det ett ganska lugnt medelklassområde. Kontrasten till Flemingsberg är total, området som för 35 år sedan mest bestod av vildmark. Istället för radhus och villor är det färgglada höghus. Flemingsberg är invandrartätt och segregerat. Och det var här, i en högstadieskola, som Ali och Mohammed träffades. Mohammed var ny i skolan.

Ali: På den tiden var det så få som var insatta i hiphop, speciellt svensk hiphop. De få som fanns visste om varandra. Så vi började prata och göra musik.

Vi sitter i deras lilla studio, Mohammed (Moms), Ali (Alias Ruggig) och jag. Stor sitter också där i soffan. På bordet ligger några exemplar av Processen och en bunt affischer. Mohammed Ali gick tidigare under namnen Underklassen och UKN. Sen kom livet igång och grabbarna tog ett uppehåll i fyra år. Det var Stor som tjatade mycket på Mohammed och Ali hänga med på spelningar. Entusiasmen var väl inte glödande till en början, men ju mer de uppträdde med Stor desto mer fick de sakta men säkert tillbaka lusten att göra musik.

Varför bytte ni namn till Mohammed Ali?
Mohammed: Vi kände att folk skulle kunna relatera mer till låtarna om man använde sina riktiga namn än bara en förkortning.
A: Det var mer än bara ett namnbyte. Soundet är mycket mognare och mer genomarbetat. UKN låter lite opersonligt. Och namnbytet har gått smidigt, folk släppte UKN snabbt.

Hur skulle ni beskriva er musik?
A: Samhällskritisk vardagsrealism. Vi inspireras av sådant vi själva stöter på varje dag. Pappa är busschaufför och kan komma hem och berätta om hur han blivit bemött på bussen och det kan jag ta till mig i musiken. Men det mesta har vi varit med om själva.

I singeln Porten tar de upp problemen med att fritidsgårdar stängs ner och ungdomar inte har någonstans att vara. I andra låtar att du behandlas olika beroende på vad du heter. Men Mohammed Ali nöjer sig inte med det utan tar frågorna ett steg längre och försöker belysa orsakerna. De kommer fram till att det inte finns några enkla svar.

M: Det är en väldigt förenklad bild att säga att det beror på kulturskillnader eller etnicitet. En förhoppning med låtarna, kanske är det lite orealistiskt, är att folk bryter ner de här förutfattade meningarna.
A: Vi försöker inte överdriva och säga att förorten är ett ghetto, men samtidigt får man inte vara naiv och säga att det finns inga ghetton och allt är superbra i förorten. Det handlar om balansen där du talar om hur det är.
A: Vi har varit väldigt noga med att vi inte vill bli stämplade som förortshiphop eller betongrap. Det är musik för alla. Jag tror att av många som gett oss respons på nätet är många fler svenskar än invandrare. Det är skitkul att läsa att folk tar till sig av texterna.
M: Man har ju brutit lite av folks förutfattade meningar när de säger sådant som ”jag brukar vanligtvis inte ladda ner förortsrap för det är destruktivt och slarvigt men ni är skitbra”. Men det är samtidigt något jag kan tänka på. Folk säger ”wow, de här kan rappa” som om de är förvånande över det. Varför är de förvånade? Är det för att vi kommer från ett visst ställe och inte ska vara tekniskt grymma?
A: Bara att folk reagerar bekräftar att de tänker i vissa banor. ”Wow, det här var grymma invandrare”. Det ska inte behöva vara så.

Hur var det att växa upp i en stockholmsförort?
M: Så varierande som Processen är, så varierande är förorten. Det finns olika vägar du kan ta och alla vägar har olika konsekvenser.
M: Du känner verkligen av utanförskapet när du är i förorten. Bara det att jag inte accepteras som svensk. Du är annorlunda, du är inte som andra, du passar inte in. Det som är speciellt med förorten är att även om alla är från olika kulturer så har vi lyckats skapa en gemensam kultur också. För att motarbeta det här utanförskapet och marginaliseringen som vi delar på.
A: Konsekvensen blir att fler invandrare skapar en gemenskap som går till överdrift och de fastnar i en isolerad mentalitet.

Men allt är givetvis inte dåligt i förorten. Om det i ett hus kan rymmas femtio nationer är det upphov till enormt mycket inspiration.

M: Är det blandat märker du att medias bild inte stämmer. Allas kulturer är blandade i förorten, kulturer är inte isolerade.
A: Det finns så mycket fördomar om att förorten är på ett visst sätt. Men kom ut och lär känna folk så får du en helt annan bild än den media ger.

Den bild de refererar till är att invandrare, eller förortsfolk för det handlar inte alltid bara om invandrare, antingen är kriminella eller försätts i offerposition och ska räddas. Politiker anordnar valmöten i Botkyrka före valen för att vinna billiga poäng, men när det kommer till insatser handlar det mest om övervakning än sysselsättning. Helt fel väg att gå som enligt båda är provocerande och bara leder till större motsättningar.

Vad ska man göra åt bilden av förorten?
M: Du får göra bilden mer suddig. Kanske är det mer än kulturen som skiljer oss från dem. Kanske är samhället som är grunden till beteendet. Det ger en annan bild. Därför jag tycker att musiken verkligen kan relatera till alla, det kan få alla att tänka om. Förhoppningsvis.

Vi stannar politiken där och går tillbaka till musiken. Efter ett längre uppehåll drog Mohammed Ali alltså igång igen. Känslan kom tillbaka och efter ett tag kände de att det var dags att spela in nytt material. Processen tog bara en och en halv månad att spela in men är ändå ett resultat av mycket nötande.

A: Vi har spelat in tre skivor som vi inte har släppt, en EP hos Masse (Gatukök) som aldrig släpptes, Mohammed har spelat in ett mixtape som inte släpptes, jag spelade in ett mixtape för bara ett år sen som innehöll ca 13 spår som jag verkligen inte blev nöjd med som inte släpptes. Vi har spelat in så mycket material som inte har blivit släppt förrän nu med Processen.

Kommer det att släppas någon gång?
A: Lite av det finns i Processen, men det är inte mycket. Resten har skrotat. Vi vill starta om på nytt och som Mohammed Ali har vi ett nytt sätt att tänka. Soundet på vår musik, vi vet hur vi vill att det ska låta och vad vi vill prata om.
M: Därför tror jag skivan fått uppmärksamhet, med tanke på hur ytligt allt låter på radio. Något med lite innehåll fick så här stor uppmärksamhet.

Innehållet är viktigast?
M: Det är bara en vanegrej. Vi har alltid gjort så, alltid haft teman. Du bygger upp hela versen med början och slut. Det har varit enklare att skriva om man har något att skriva om än att bara skrytrappa. Jag har alltid haft problem att skrytrappa.

Foto: Saga Berlin

Hur ser ni på svensk hiphop idag?
A: Jag tycker att svensk hiphop ser jävligt bra ut just nu. Känns som att alla kämpar och gör det de ska göra och jag vet inte om det är så att vi alla inbillar oss att det ska bli nånting skitstort av det här. Men bara den känslan är jävligt kul. Jag kan sitta i bilen och höra mina kompisar Stor och Carlito på SR Metropol.
M: De senaste tv åren har musiken verkligen har mognat. Folk kan ta till sig det mycket mer nu och börjar se hiphop mer som en musikgenre än vad de gjorde förut. Världen har blivit mycket mindre och nu med internet tar folk influenser från hela världen.

Något ni tycker saknas inom svenska hiphopscenen idag?
A: Det är vi. Mohammed Ali. Faktiskt. Vi är fan balansen i svensk hiphop idag.
M: Faktiskt. Och Ayla-kollektivet.

Hur mycket är ni beredda att offra? Skulle ni till exempel kunna börja göra klubbhits om någon ber er för att det kanske kan sälja?
A: Nej, aldrig.
M: Absolut inte. Folk har redan försökt det där. Säger att vi gör fel marknadsföring och sånt. Men så fort du börjar ändra på dig själv kommer det gå helt fel.
A: Exakt. I slutändan tror jag att alla kommer se att det lönar sig att göra musik som du kan stå för. Som representerar dig själv. Om det är nånstans det finns pengar så är det i spelningar. Och varför då inte satsa på att göra bra jävla musik så att du får lite spelningar?

Processen släpptes gratis. Vad tycker ni om gratissläpp?
M: Jag tycker det är bra. För att vara ärlig, jag har inte köpt en skiva sedan jag var 17 år gammal, så det vore lite hyckleri av mig att försöka sälja Processen. Jag tycker det är det bästa sättet att nå ut till alla människor är att släppa den gratis. Det är det nya sättet att marknadsföra sig själv.
A: Det här med cd-format är på väg att dö ut. Anledningen till att vi gav ut den gratis var mest att det här är vår process 2009. Vi kommer satsa på en trilogi (Processen fortsätter, Slutprocessen). För att få en fanbase, få nåt att stå på.

Kommer resten av trilogin släppas gratis?
A: Som det ser ut nu, ja. En till sommaren, en i slutet av året. Efter trilogin är det bara arbete med vår debut slash konceptskiva som då kommer släppas under titeln Mohammed Ali.

Mohammed avslöjar att nästa skiva kommer innehålla mer samarbete med The Salazar Brothers. På Processen stod Ayla-producenten Mack Beats för i stort sett alla spår. Nu ska arbetet fördelas bättre. Målet är att utforska lite nya områden, hitta nya teman och inte fastna i samma tugg.

Berätta lite om Ayla.
M: Vi har alla känt varandra sedan vi var små. Stor, Mack Beats, regissören Duncan, Carlito. Alla är från Huddinge/Flemingsberg. Det är som en familj. Därav namnet Ayla, det betyder familj på arabiska. Vi pushar varandra och utvecklas väldigt mycket.

Eller som Stor flikar in och säger: det är raka rör. Lägger du en dålig vers får du höra att den är helt keff. Inget mjäkigt hymlande med andra ord.

Kommer vi få se någon samlingsskiva med Ayla?
M: Förhoppningsvis. Det som är planen.
A: Vi ska försöka täcka hela året 2009. Först var det Mohammed Ali och Processen, sen kommer Stor i mars, i april nån gång kommer Carlito med sin EP, sen kommer Mack Beats i maj nån gång, sen är vi i juni/juli och Mohammed Ali med Processen fortsätter.

Mohammed Ali är i dagsläget inte signade till något skivbolag. Något som inte spelar så stor roll. Visst har stora bolag mer erfarenhet och kan få in videor på MTV eller ordna fler spelningar men grabbarna trivs med att göra allt från skivomslag till manus till videon själva och känner att de utvecklas som affärsmän.

A: Var bara kreativ så kommer du på olika sätt att gå till väga för att få ut din musik.
M: Vår största noja är nog att den här skivan inte når ut till alla. Att de i slutet av 2009 skriver ”den mest underskattade skivan: Processen av Mohammed Ali. Om ni bara visste vilken tung skiva det här är, en riktig klassiker”.

Foto: Yaty Karim

Forumtråd: Whoa intervjuar: Mohammed Ali

[buyalbum]Mohammed Ali[/buyalbum]

Läs mer:

• Vinn biljetter till Ayla-special på Fasching!
• Vinn Mohammed Alis nya!
• Ladda hem Mohammed Ali – ”Processen”!
• Vinnarna i Ayla-special tävlingen!
• Mohammed Ali feat. Nano – Porten

Han var inte lätt att få tag på. Om inte telefonen var avstängd var det ingen som svarade. Så såg det länge ut när vi sökte Fittja Chrille. Men till slut fick Whoa äntligen tag på mannen i fråga och upptäckte en artist som hittat lite balans i livet och går in i studion i början av 2009.

– Jag heter Christopher Jensen, är 30 år ung och bosatt i Fittja sedan 1986. Är singel just nu och min musik förklarar resten.

De flesta har nog bara hört dina låtar på Masses mixtapes och en vers på Latin Kings Ainaziz. Har du släppt något annat?
– Highestklassikern och Blöta kläder är det enda andra allmänheten fått njuta av. Det är lite halvkeff av mig men det har sina skäl.

På sin Myspace skriver Chrille om en kriminell karriär som började när han var 17 år. Det gick inte att fokusera på både musik och pengar. En verklighet som återspeglas i hans texter. Långt ifrån ok på Gott & Blandat #2 är en mörk och ångestladdad förortsberättelse om alkohol, droger och kriminalitet. Hemmaplan från Gott & Blandat #1 och gästspelet i Ainaziz följer samma spår men skvallrar samtidigt om en dold talang inom svensk hiphop. Sätt dig själv i min sits som släpptes med gruppen Highest har idag blivit något av undergroundklassiker inom svensk hiphop.

Varför har det varit så tyst kring dig?
– Masse har varit jävligt upptagen i år så han har inte haft tid att recorda. Men i januari går jag in i studion och spottar ut ett par classics. Till dess får ni hålla till godo med mina tre fyra låtar på Myspace. Jag kunde ha smitt medan järnet var varmt med Sätt dig själv i min sits och speciellt Ainaziz. Men jag kände mig själv för bra. Som jag levde då hade jag brunnit upp fort om jag slagit igenom. Nu är jag lugn inombords och låtarna kommer lättare. Men det är inte direkt lika lätt att få skivkontrakt som ’01. Så ibland ångrar jag mig, men oftast inte.

Berätta lite om gruppen Highest som du var med i.
– Det var jag, Burre och Isse och Masse som inofficiell medlem. Min bästa vän Mogge var med sista året och vi gjorde tre riktigt tokiga låtar. Tyvärr finns de inte längre för Masses hårddisk fucka ur och allt försvann. De låtarna hade jag mördat för att ha kvar. Mogge gick bort 2004 av cancer i bukspottskörteln. Farsan är död men Mogges bortgång är mitt livs tragedi. Men livet går vidare och han är min största inspirationskälla, inget snack.

www.youtube.com/watch?v=jaWcoIJ_8cY

Vad kan vi förvänta oss framöver? Solo eller grupp?
– Förvänta er en hel del stränga låtar och betydligt fler än en låt vart femte år. Och jag flyger solo. Närmast tror jag att Fittja Chrille och Stor ska gästa Kartellen. Tror. Det är strängt.

Dina texter beskriver ett ganska stökigt förortsliv. Hur självbiografiska är de?
– Ungefär 97,4 procent och det väl en av anledningarna att jag inte massproducerat grejer. Även om jag gjort mycket som bara grabbarna hört. Jag gillar inte att upprepa mig eller mytomana. Visst är jag lite avis på de som sätter sig ner och skriver tre låtar på en dag, det är imponerande. Men mitt förra liv och musiken fick oftast inte plats i samma rum. Det var lite knepigt att hitta tiden och viljan för rappen mellan supandet, flummandet, baxandet och fighterna. Jag var extremt självdestruktiv. Sen när saker coolat ner sig lite så skrev man en låt eller två om vad som hänt i livet. När jag inte hann ändra ”sönderskjuten på akuten” så var det lite skämmigt. Skrev det för att det rimmade, men jag har aldrig blivit knäppt! Lite studiogangsterfasoner där, ha!

Som producent kunde Chrille ha valt sämre umgänge än den yngste brodern Salazar. De två har känt varandra länge.

– Jag och Masse har känt varandra i 15 år. Han producerade alla Highestlåtarna. De första åren var han lite tillbakadragen, men när det väl lossnade började vi ha jävligt kul. Riktigt soft att supa med. Som producent är ord överflödiga. Han är i mina ögon den tokigaste producenten, punkt. Producenter nu för tiden är så nojiga för att någon inte ska känna igen deras beats så de fastnar i ett sound. Timbaland till exempel, tvi! Masse kan göra all sorts hiphop och han glider fett lätt mellan genres. Det är en guldkille och guldproducent.

Vad har du för influenser?
– Skivan som fick mig att greppa micken var Dre’s The Chronic. West coast när den är som bäst. Jag dör verkligen för 90-tals west coast. 2pac, Scarface, Richie Rich och The Click var det man pumpade på den tiden och det har smittat av sig på min musik. Jag försöker göra låtar som jag själv skulle vilja höra och väljer ofta beats som känns tidlösa. Du ska inte kunna hör om min låt är från igår eller 10 år sedan och det är så jag vill ha det. Sen är jag är filmtokig så filmer är självklart en influens. Och The Latin Kings… ja, vad tror du själv?

På Gott & Blandat #1 kallade du dig bara för Chrille. Nu har du lagt till Fittja. Varför?
– Har kallat mig Chrille från Fittja ett bra tag, men på Blöta kläder som Masse lade ut 2005 kallades jag Fittja Chrille. Masse tyckte jag skulle köra på det för det var vad min publik, alla tretton, kände mig som.

Vad gör du utanför musiken?
– Jag tror jag behåller det svaret för mig själv.

Det finns ett par rader om Olof Palme på Gott & Blandat #2. Är politik något som engagerar?
– Självklart står jag på de svagas sida i samhället, men skulle jag bli ”känd” lär du inte se mig bli en pretentiös åsiktsmaskin a la Sean Penn. Folk är naiva som tror att de kan förändra världen med en sång men om folk vill lätta på hjärtat och det resulterar i en tokig låt så varför inte.

– Jag uppskattar verkligen responsen från Långt från ok. Håll span efter mina kommande projekt, bland annat Fittja Chrille Ft. Chepe. Nu säger jag bye bye.

Länkar:
Highest – Sätt dig själv i min sits
www.myspace.com/fittjachrille
Masses ”Gott & Blandat #1″
Masses ”Gott & Blandat #2″

Forumtråd: Intervju med Fittja Chrille

Läs mer:

• Masse – ”Gott & Blandat #1″. Ladda här!
• Kartellen, Stor, Aki, Fittja Chrille & Mohammed Ali – Samma knas varje dag [video]
• Carlito – De Sån Där [video]
• Ladda hem Masses mixtape ”Gott & Blandat #2″!
• Masse feat. Stor – Min Freestyle

En kort stund senare ringde jag ner till en vänlig och förvånansvärt pigg Necro på ett hotellrum någonstans i Grekland. Men han var tydligen upprörd eftersom han fått grillade tomater på sin smörgås trots att han bett om färska. Det är en del i Necros hälsosamma diet som pågått i över 120 dagar och som gjort stora framsteg både vikt och hälsomässigt. Efter lite uppmjukande snack så sätter vi igång intervjun med whoa-användarnas frågor uppmixade med mina egna.

Hur viktigt var Stretch Armstrong and Bobbito Show på WKCR 89.9FM för din karriär?

Det har definitivt hjälpt mig. Alla slog igenom där som hade makt, kraft och respekt.

Hur ser du på Goretex och hans plötsliga försvinnande från scenen?

Han suger kuk. Senast jag hörde av honom så tränade han ballett i Paris. Han är helt avkopplad.

Vilken är den bästa låten som du producerat åt en annan artist?

Jag är inte säker. Har gjort för många bra låtar, mycket bra låtar tillsammans med Non Phixion. Men om jag fick producera någon skulle det vara Kool G Rap som är en av mina favoriter. Jag har kontaktat honom men fick inte det gensvaret jag hoppades på så vi får se om det blir något.

Hur mår Uncle Howie idag?

Han sitter i fängelse en månad för att ha stulit ett paket tuggummi.

Hur blir det med Secret Society-albumet och kommer det att släppas?

Jag är inte säker på när det släpps. Förhoppningsvis snart, men vi får se, kanske nästa år.

Vad är det första du tänker på när du hör ”Sverige”?

Det första jag tänker på är alla tjejer jag vill sätta på där. Senast jag var där var det två vackra blondiner som väntade på mig vid bussen när jag kom till stan.

Så vad tycker dina föräldrar om musiken du gör?

De lever i en annan värld. De respekterar mig så länge jag tjänar mina egna pengar. De bryr sig nog inte ett skit. Jag är 32 år gammal, jag gör det jag känner för. Det är inte deras business.

Du är känd som The Sexorcist, porrkungen i rap, men vad tycker du om kvinnoförnedringen inom hiphop?

Förnedringen? Jag älskar kvinnor. Jag tycker det är kul. Jag får fortfarande fitta. Jag får massor av modeller, tjejer vill ha mig.

Varför tror du att tjejer gillar dig och vill ha dig?

Därför att jag är både en gosig teddybjörn och en gangsta. Det var så både Tupac och Biggie var. De gillar min personlighet. I Knock people out!

På vilket sätt är du gangsta?

Idag så slog jag en pundare med en flaska. Jag råkade komma emellan några som bråkade och de började springa så vi jagade ikapp dem. Man bråkar inte med Brooklyn och Queens. Fattar du? Teddybjörnsidan märks eftersom jag är en mjuk person. Jag gillar hårt sex men jag gillar också att mysa och prata om livet. Kanske drar jag mig tillbaka med fru i framtiden. Men det måste vara den rätta kvinnan och det är inte lätt att hitta.

Är du själv ett fan av sakerna du rappar om? Golden showers, S/M etcetera.

Jag tittar inte på sånt. Jag gillar utnyttjande men såna saker gör mig inte upphetsad.

Känner du något ansvar när du gör en video som till exempel Who’s Your Daddy?

Jag menar tjejerna får betalt för att göra det. Jag tvingar ingen. Bara för att de gillar sex så ska de skämmas. Ta en collegetjej till exempel. Har inte de problem? De får fan ingen kuk. Visa mig en tjej som inte har problem. Kvinnor är kända för att ha problem.

Vad är ditt signum under den här turnén. Hur ser dina shower ut?

Den är brutal och hård, väldigt enkel egentligen. Det är jag och en mikrofon och en massa bra beats. Väldigt tajt och jag försöker att involvera publiken så mycket som möjligt och vill ha deras respons och få dem att må bra. Jag tycker att jag gjorde bra ifrån mig under mitt senaste Sverigebesök.

Bryr du dig om vad folk säger efter dina shower?

Jag analyserar inte debatten. Jag är hårdare än de flesta men det är klart man kan bli trött på scenen ibland eftersom jag går igång så brutalt. Det värsta är när soundchecken inte låter som man vill, det är alltid svårt att ge en bra show med ett dåligt ljud. Men för mig är det ingen skillnad på att lägga rap i studio och live.

Du pratade tidigare i intervjun om våld. Är det något du ofta blir utsatt för?

De flesta människor gör inte ett skit eftersom de vet att de kommer få sitt ansikte spräckt. Jag tolererar inte respektlöshet. Jag har inga livvakter. Många tror att de kan komma fram till mig och spela häftiga. Jävlas inte med mig för då kommer du blöda nästa gång.

Så hur ser du på kvinnor som kritiserar det du gör utifrån en genusaspekt?

Vem bryr sig om politisk korrekta tjejer egentligen? De får inte knulla. Den egentliga sanningen är att alla vill knulla, allt annat är skitsnack. Kvinnor och män är lika inför mig. Jag snackar lika mycket skit om båda könen. Jag pratar om att döda män, jag hatar män lika mycket som kvinnor. Vanligtvis hatar jag folk. Men jag kanske bemöter könen på olika sätt. Men vem fan är du att döma mig? Analysera den andre och fråga dig själv vem är han/hon och vad har de gjort? Ger hon pengar till sin mamma? Det är mycket folk som snackar, men visa då att du bryr dig genom att göra någonting. Jag har en logik för allt jag gör och jag kan debattera för min sak.

Ungar kommer att göra va fan de vill ändå. Det är inte mitt problem. Skyll på Bill Gates att de kan få tag i porr så lätt. Tar du hand om dina barn på rätt sätt som förälder så är det de viktigaste.

Men hur som helst. Om du ser mig på en show så kom förbi och häng. Är du respektlös och full kan det hända att du får en smäll men jag är inte ute efter bråk. Jag sjunger, ger dig en kram och tar foton med dig. Jag vill möta upp mina fans och sälja skivor och merch till dem.

Forumtråd: Whoa.nu intervjuar Necro

Läs mer:

• Ny version av whoa!
• Whoa hänger med The O-Zone Battles på Klaffbron
• Whoa intervjuar: Brother Ali
• Ny design! Första gången sedan år 2001
• Intervju: Queff & Denniz Prime

Whoa.nu har fått tillfälle att prata med mannen som gjort sig känd inte bara som rappare och producent utan även provokatör för sina sex och våldsrelaterade stycken och videor. Och vi vill ha in dina frågor. Så ta möjligheten att ställa de där frågorna du alltid velat ställa till Non Phixion-rapparen Ill Bills lillebror Necro.

Du skickar din eller dina frågor till redaktionen@whoa.nu och märker mailet med ‘Necrofrågor’. Deadlinen för frågorna är 23.00 på onsdag 15/10 då intervjun görs på torsdagen. Den som ställer den bästa och mest intressanta frågan vinner dessutom två fribiljetter till Necro-spelningen på Klubb Scratch den 21 oktober.

Läs mer:

• Necrotävlingen avgjord!
• Tävla om Ill Bill-biljetter
• EPMD och Chali 2na på Klubb Scratch 1 mars
• Legenden Rakim till Göteborg och Pustervik för Scratch
• Jean Grae på Pustervik när Scratch fyller 8 år

1. Klubb Scratch i Göteborg firar 6 år. Vad betyder det och vilka är ni som jobbar med den?

Det betyder väl att vi är inte är riktigt färdiga ännu med Scratch även om vi kanske borde vara det kan man tycka. Scratch är Ayes One (Grafisk formgivare & DJ), Lövet (Bokare & DJ) och P.S The Marginal Error (Glädjespridare & MC).

2. Som jag förstått det är det hårda tider för hiphopklubbar med livebokningar, speciellt i Göteborg. Vad tror du att det beror på? Och hur har Scratch lyckats överleva så pass länge?

Ja, egentligen så borde nog Scratch lagt ner för cirka två år sedan, då Nas förutspående proklamerade Hiphop Is Dead men det är alltid svårt när det dyker upp akter och musik som vi gillar och brinner för. Allt går ju som bekant i cykler, givetvis går det trender i musikstilar och klubbar som med allt annat. Göteborg är som bekant en pop & rock-stad först och främst, och det kommer alltid vara mindre underlag av folk och intresse här än exempelvis Köpenhamn, Oslo & Stockholm. Även om det funnits flera exempel på artister som trots allt dragit mer folk i Götet än i de nordiska huvudstäderna.

3. Ni har haft mängder av nationella som internationella artister under åren. Vilken har varit din personliga favoritartist och den mest lyckade kvällen?

Det är svårt att bara nämna en kväll, men om vi skall ge guldmedaljen till någon speciell akt/kväll, så får det nog bli fyraårsfesten i oktober 2006 när Jurassic 5 fyllde hela Trädgårn’ som nog inte många trott. Som grädde på moset avgjordes ju även Nordiska DJ-mästerskapet samma kväll, DJ-världsmästaren Noize var även på plats och värmde upp innan J-5 och DJ Nu-Mark spelade på efterfesten uppe i glasbaren på Trädgår’n. ( Så det var en lyckad helkväll/buffé) Tragiskt nog så splittrades Jurassic 5 bara någon månad efter denna kvällen. Så det var verkligen i grevens tid vi hann med att ha hjältarna i GBG som vi hade väntat på väldigt länge.

Jag måste även passa på att nämna några oförglömliga kvällar på vår hemmaplan Pustervik också, som står ut lite extra när man tänker efter såsom: KRS-One, Lördagen med Dj Premier, Dj Craze, första DJ Cash Money-spelningen, första People Under The Stairs-spelningen, första Swollen Members-spelningen, Edan & Insight, Dilated Peoples med Alchemist & J-Ro, första Breakestra-spelningen samt Sharon Jones & The Dapkings är några kvällar som måste nämnas när man pratar favoritartister i kombination med riktigt tunga spelningar.

4. Vad kan vi förvänta oss av Scratch den kommande tiden? Tror du att ni är up and running om sex år?

Den närmaste tiden kan man förvänta sig ett par hårda Scratch-konserter, vi håller på att försöka få ordning på ett par konserter i december månad as we speak. Sedan kommer även Necro tillbaka för att göra sin enda Sverigespelning på Pustervik tisdagen 21 Oktober för er som inte redan kände till det. Vad det gäller den återkommande lördagsklubben på Pustervik så kommer den göras om en hel del inför november månad, namnbyte och en massa annat bus är på gång. Mer om detta i senare mailutskick. (Signa upp på vår maillista via vår hemsida så missar ni inga news.)

Om vi kör om sex år är nog ganska tveksamt. Inte hört om några klubbar i GBG som kört i 12år men inget är som bekant omöjligt, vem vet. Vi kanske fortfarande arrangerar en Scratch jubileumsfest på Pustervik varje år och ett par konserter varje år, det hade ju varit lite humor om inte annat. Den som lever får se.

5. Om du fick möjligheten att boka vilka tre artister du ville till en Scratch-kväll vilka skulle du boka då?

1. A Tribe Called Quest
2. A Tribe Called Quest
3. A Tribe Called Quest

6. Så vilken är en främsta anledning till att dyka upp på Klubb Scratch på Pustervik nu på lördag?

Förutom att man får smaka på de delikata och hypade jubileumssnittarna som Pusterviks-Lotten kommer göra och få sig en födelsedagsbira när man kommer på det spännande och roliga sneaker-konventet mellan 20.00-22.00 så är det verkligen DJ Mad Mats som är kvällens höjdpunkt. Man får inte missa landets bäste klubb-djs, och en av världens bästa, när han fullständigt kommer att vända upp och ner på Pustervik. Kalaset och folkfesten är ett faktum! Hoppas att vi ses.

Läs mer om kommande Scratch-bokningar på hemsidan: www.scratchgbg.se

Forumtråd: Klubb Scratch fyller 6 år

Läs mer:

• EPMD och Chali 2na på Klubb Scratch 1 mars
• Pete Rock & C.L. Smooth @ Pustervik tisdag 14/12
• Jean Grae på Pustervik när Scratch fyller 8 år
• Tävla om Ill Bill-biljetter
• Ställ dina frågor till Necro

Hur kommer det sig att du lägger ner din verksamhet ?

- Försäljningen har stannat upp och vi har verkligen försökt så länge vi har kunnat. Men bolagen drar ner på vinylsläppen och pressar knappt 12-tummare idag. Det är främst från och med maj förra året som man kan se en nedgång i vår försäljning. Sedan Serato släppts laddar folk ner och kör genom sin dator vilket är förståligt eftersom det är en stor kostnad att köpa skivor. Det tar alltid ett tag innan konsumenter ändrar sina köpvanor så de som kört Serato har nog ändå fortsatt att köpa vinylskivor ett tag efteråt av vana. Samtidigt så har föryngringen stannat upp och folk som blir äldre har ofta slutat köpa skivor och då behöver det fyllas på med nya yngre skivköpare. Nu finns det bra musik överallt, radio, tv, för legal och illegal nerladdning. Kanske måste man acceptera vinylen som ett döende medium.

Vad ska du göra efter att Blenda stängt dörren?

- Vet inte riktigt. Kanske dyker Blenda upp i något annat sammanhang eller form. Jag ska se över det här med webbutik eller om man ska börja köra någon hemsida med mp3-försäljning. Hur som helst kommer jag fortsätta med Klubb Rumble på Inferno i Göteborg.

- Jag vill passa på att tacka för mina nio år, alla underbara kunder, alla som mailat och skrivit till mig på bloggen och alla som försökte hålla vinylskivan vid liv.

…

Vill du veta mer om Lars och vad han pysslar med så läs gärna hans blogg, och glöm inte att hjälpa Lars med hyran en sista gång på hemsidan eller i butik.

Blenda-Lars blogg: blendalars.blogspot.com

Hemsida: www.blenda.com

Forumtråd: R.I.P. Blenda

Läs mer:

• Xzibit kommer till Sverige
• Klubb Spiderdogs med Adam Tensta
• Lite lugnare på Whoa under sommartid
• Intervju med Masta Ace & tävling
• Villafesten; med bland annat Alexis Weak 9/10

Vad vill du uppnå med musiken?

Jag vill först och främst ha jävligt kul. Men även ventilera känslor och åsikter på ett sätt som får andra människor att känna sig inspirerade till att skapa och i samma process hela tiden sträva efter att utvecklas själv som rappare. Det är inte så att jag har ett mål som ligger och gnager i bakhuvudet när jag sätter mig och skriver. Spontanitet är min största drivkraft och det viktigaste för mig är att hela tiden att ha kul, annars kan man lägga ner.

Hur kommer det sig att du arbetar med Pat Swayz?

Pat är otroligt skicklig och har hela tiden delat samma musikaliska vision som mig. Oavsett om det är funk-grejer eller boombap-grejer så har det alltid känts skräddarsytt för mig. Så det var naturligt för mig att kontakta honom när det väl var dags att sätta igång. Han proddade faktiskt min första sololåt någonsin när jag var 15 bast, sen dess har vi haft en kontinuerlig kontakt.

Från Ablyx, till John Q och nu Wyatt Yurp. Är du en velig person?

Långt ifrån velig, men när man börjar kicka som 15-åring låter nog det mesta skithäftigt. Ablyx och JohnQ var infall utan någon som helst bakgrund egentligen, jävligt fjantigt så här i efterhand (haha). Det var grejer som lät jävligt ”yo” och gick att kicka rim på liksom. Inför släppet ville jag börja om på ny kula!

Du kan lyssna på låtarna här:

Stockholm Boogie

Go Dumb

Concrete Surfa

Oh Bwoi

Du kan ladda ner hela netplayen i en zipfil här: The Wyatt Yurp & Pat Swayz EP

Forumtråd: The Wyatt Yurp & Pat Swayz EP

Omslaget är gjort av DejaVu

Läs mer:

• Ladda hem Stadens ”Boombox historier volym # 1″!
• Whoa hänger med The O-Zone Battles på Slakthuset
• Toffer släpper netplay
• LVT & Ivo – Owey (kicka för GBG)
• Martin Zamora, Mika & Toffer – Chilla

Hur har turnén varit hittills?

Vår turné har varit grym med kärlek på alla ställen vi uppträtt. Folk har köpt vår merchandise och våra skivor. Vi ger allt på scen samtidigt som vi har kul. Vi kör mycket material från nya albumet, men även en hel del individuella låtar samtidigt som vi har en del överraskningar.

Det är mors dag på söndag. Hur kommer ni att fira det?

Jasså är det mors dag. Det visste jag inte. Det var förra veckan i USA. Men då har vi säkerligen en present, låten U Let Me Grow från vår senaste skiva, en låt som är tillägnad våra mödrar.

Vad kommer du ihåg från senaste spelningen i Göteborg?

Det var grymt. Ett coolt ställe med en suverän publik.

Hur påverkar det EMC som en grupp att du är gruppens största posternamn med fem soloalbum i ryggen?

Det påverkar egentligen inte gruppen alls. Alla får sin tid att skina i gruppen och alla gör sin grej. Vi gör vår del ihop och arbetar som en grupp så man kan inte förvänta sig att jag kör 10-15 låtar.

The Show är uppbyggd på samma sätt som dina tidigare soloalbum med en röd tråd som inte bara förs fram av musikaliska stycken utan också skits och interludes.

Det är ofta så att album idag saknar någonting. De har inget fokus och saknar riktning och är bara massa låtar med gäster som är ihopsatta. Ger man publiken någonting nytt och annorlunda så blir de vilda. Folk känner att det är värt något mer. Det är den här typen av skivor jag vill göra, skivor med en historia bakom, och med ett koncept. Vi har en idé att ta det till en ny nivå.

Har du sneglat någonting på och inspirerats av Prince Paul?

Inte egentligen. Jag släppte den här typen av album före Pauls Prince of the Thives. Och jag har inte ens koll på det konceptet på den skivan om jag ska vara ärlig. Kanske har han inspirerats av mig? Hur som helst är han en stor hjärna. Han var ju lite en av dem som uppfann skitet i och med De La Souls första skiva och deras interludes.

Den formen du väljer när du släpper skivor kräver ju lite mer av lyssnaren. Känner du inte att du gör det svårare för dig med den här typen av skivor? Att du skulle vilja slå lite större.

Absolut. Men jag har samtidigt haft mina ögonblick och spelats mycket på radio. På 90-talet fick jag mycket speltid då jag var etta på The Box videolista under flera veckor. Så det känns som om jag fick min smak av framgång. Hade jag sålt platina så hade jag förmodligen haft en annan syn på min karriär och bott i Los Angeles. Men jag trivs med den jag är och hur det slutade. Att jag fick möjligheten att träffa EMC och vårda mitt liv på ett personligt plan.

Men på Long Hot Summer kunde man ändå få en känsla av att du var lite frustrerad.

Jag var frustrerad på industrin, vilket jag fortfarande är. Jag lägger ner så mycket mer kärlek på det här än många andra.

Så vad har du närmast på ditt schema? Du har tidigare sagt att du inte ska släppa något mer soloalbum.

Jag har inga planer på en soloskiva men jag har mycket samarbeten på gång. Jag kommer att släppa en skiva med Ed O.G senare i år. Annars håller jag på och sätter ihop en biografisk DVD. En DVD som ska berätta hela min historia, från grabb tills idag, men den kan nog dröja ett tag. Annars håller Stricklin, Wordsworth och Punchline på med sina soloskivor.

EMC – What It Stand For

Är du sugen på att se EMC? Då kan du vinna två biljetter till deras spelning på Pustervik och Klubb Scratch nu på lördag. Det enda du behöver svara på är följande:

När det kommer till rap är det viktigt att rimma. Men vad gör man när man rimmar kött? Det vill säga, vad är det då som man gör med köttet?

Maila ditt svar till tavling@whoa.nu så fort du kan svaret. Uppge ditt för- och efternamn samt ditt användarnamn på whoa.

Lycka till!

OBS! Vinnare i tävlingen är Majorplays & birk_gbg. Ni får varsin biljett till EMC. Tack till er som tävlat. Det kommer bli fler tävlingar där ni har chans att vinna fina saker. Då kanske det är er tur.

Forumtråd #1, spelningen i Göteborg: 24/5 EMC (Masta Ace, Words, Punch, Strick) + Torae + Marco Polo@Pustervik
Forumtråd #2, spelningen i Köpenhamn: 25/5 EMC (US) – @ Loppen Kphmn

Läs mer:

• Guldgruvan: Allyawan – Blu Duk Tales Vol. 1 (2005)
• Tävling: Vinn Raphael Saadiq konsertbiljetter och album
• Tävling: Biljetter till Jeru the Damaja
• La Coka Nostra – Deras sak är vår sak
• Guldgruvan: Ismen – Don’t Give A Fuck-Ismen (2006) & Inget kan bli skönt nog (2008)

(Observera att fem av frågorna kommer från deltagarna i vår Looptroop-tävling och därmed är vinnarna av varsin cd presenterade)

Varför har ni ändrat namn till Looptroop Rockers?
– Vi har ju kallat oss det i mer eller mindre tio år nu, våra fans känner till oss som Looptroop Rockers och på tröjor och merchandise har det länge stått Rockers… så egentligen är det bara att vi nu lagt till namnet offentligt. Kanske lite som en tribut till CosM.I.C. också, när han inte finns i bandet längre, för han har ju varit den som varit mest pådrivande att vi ska heta det och sådär…

Men hur ser ni då på att CosM.I.C. lämnat gruppen?
– Det var ju inte direkt en blixt från en klar himmel, han har ju nämnt det förut och sådär… nämnt att han eventuellt kanske möjligtvis skulle vilja göra något annat liksom. Så egentligen har vi varit lite förberedda, men samtidigt kom det som en lite mindre typ av chock, att han valde att göra det just nu, när vi spelade in en ny platta och allt. Det känns skittråkigt, han är en god vän, vi har ju växt upp tillsammans allihop och ja… det känns skittråkigt. Men samtidigt är han ju med oss, han sköter hemsidan och merch och så. Så han finns ju med oss, bara inte på scenen och på skivorna. Fast det är ju tomt utan honom när vi ute och reser eller är och spelar in.

När CosM.I.C. lämnat har du fått tagit en frontposition i gruppen, hur kommer det sig? (Fråga från ”nmhbm”)
–Det har liksom bara blivit så, det är inget vi bestämt, inget vi haft möten om och planerat ut i förväg. Jag har aldrig haft någon stor scendröm. Det kom bara naturligt på något sätt, sen att jag skulle sjunga och sådär, det var bara ett infall vi fick. Jag tycker ju det är jävla kul att sjunga, en jävla rush på något sätt. Om det funkar bra såklart, om man har bra lyssning och bra ton och så… det var lite segt i början, när vi framförde låten innan singeln släppts, för det är ju ingen typisk Looptroop låt. Men nu när det gått så bra för singeln och allt, då är det bara kul.

Om vi ser på att ni är ute och reser hela tiden, är borta från familj och vänner hela tiden på turnéer och är borta från familjen, hur orkar ni fortsätta? (Fråga från ”Schlook1″)
– Det är nog en form av utveckling man går igenom hela tiden. Det är extremt jobbigt att vara borta från familjen och resa hela tiden, men man ser så mycket platser och lär sig så mycket. Lär sig nya saker, utvecklas som artist, men det är nog det här att man känner att man hela tiden erövrar något nytt. Om hela den här nya plattan skulle låta exakt som Modern Day City Symphony och vi skulle spela på exakt samma ställen då tror jag inte vi skulle köra längre, men vi går ju framåt hela tiden, vi utvecklas. Nu håller vi på och produktionsrepar och försöker hela tiden att bli bättre och utvecklas, det blir en drift som får en att fortsätta.

Men om ni inte varit i musikbranschen, vad tror du ni sysslat med då? (Fråga från ”Hipnoshizzle”)
– Jag hade varit försäljare. Jag har hållt på med det förut. Jag är extremt dålig på att sälja mig själv när det kommer till musik men andra grejer kan jag sälja. Jag har sålt allt! Kokosbollar, tavlor, strumpor och slevar. Allt. Jag var grym på det. Jag sålde skivor och konserter också… där slutade min försäljningskarriär och musikkarriären tog vid. Promoe hade spelat handboll på elitnivå. Han spelade i juniorlandslaget innan faktiskt och när han väl satsar på något, då ska han bli bäst på det och han ger inte upp, så handbollsspelare tror jag. Supreme hade nog jobbat med konst på något sätt, eller något med folk, kanske ungdomar. Så något konstnärligt med ungdomar, typ startat världens bästa fritidsgård.

Men nu är ni ju i musikbranschen, med en ny skiva ute, vad har vi att förvänta oss med Good Things?
– Det finns lite av det gamla traditionella Looptroop och sen finns det lite av nya Looptroop. Den är ganska djärv faktiskt. Den går åt många olika håll, men på något sätt har den en helhet också. Alla skivor vi gjort är ju olika varandra, men känslan efter att nya skivan är klar nu är nog lite samma som efter The Struggle Continues, då det kändes som om vi tog ett till rejält steg framåt. Känslomässigt är det The Struggle Continues den man kan jämföra med, även om låtarna inte låter likadant. Den gästas av t.ex. Timbuktu, Mapei, Rakaa Iriscience från Dilated Peoples, Ludde från (International) Noise Conspiracy och så CosM.I.C. då.

Om du skulle sätta betyg på skivorna ni släppt, hur skulle de se ut då?
– Att betygsätta skivorna är ju skitsvårt, hälften är ju baserat på minnen och personliga saker. Man tänker tillbaka i tiden och på vad man gick igenom då. Men om jag ska försöka bortse från det så… bara bedöma musikaliskt och låtmässigt så… Första plattan, Modern Day City Symphony mixade jag i mitt sovrum liksom. Andra plattan, The Struggle Continues, gjordes under en helvetes tid, under en hel sommar i en stor studio medan tredje plattan, Fort Europa, då var jag inte med och mixade, jag mixade den via mail liksom. Det är saker man måste väga in, hur det låter… men på en skala 1-10 så får Modern Day City Symphony 7/10 i betyg. The Struggle får 9/10 och Fort Europa får bara 6/10. Good Things får 10/10 i betyg.

Varför får Fort Europa bara 6/10 i betyg?
– Den kändes inte klockren. Inte såhär i efterhand. Jag tycker inte det blev så bra faktiskt. Jag hade precis gjort min soloplatta och det var en massa saker med den som tog tid, så det blev för stressigt. Jag vill ge varje skiva massor med tid, men det fanns inte tid. Jag jobbade dygnet runt och hamnade i någon slags puppa, där jag inte kunde se utanför den, se vad som blev bra och inte. Men det finns ett fåtal låtar på den plattan, som jag tycker är riktigt riktigt grymma, som Nighttrain t.ex.

Har ni några nya projekt på gång?
– Supreme har sagt för många många år sen att han aldrig kommer spela in en soloplatta, och det står han fast vid så det kommer ingen sån. Promoe håller på med en ny soloplatta, på svenska… och jag har gjort en hel del saker, även om det inte syns, men jag har gjort en massa remixes och jobbat med lite olika japaner. Sen har jag producerat en ny RnB artist som kommer att släppa sitt debutalbum under året och sen jobbar jag konstant på uppföljaren till min debutplatta. Om jag bara hade en tid att bara jobba med det så skulle det gå fort men vi har så mycket annat just nu och jag ser hellre att den blir bra och tar tid än tvärtom. Men den kommer!

Den klassiska frågan, om ni skulle få spela in ett album alternativt låt med någon, död som levande, vem skulle valet falla på? (Fråga från ”KJELLEE”)
– Vi som band hade nog haft svårt att enas om någonting, för vi lyssnar på väldigt olika musik. Men om jag fick välja helt så skulle det bli Sade, hon är en fantastisk sångerska, med otrolig integritet. Promoe skulle ju säga Bob Marley direkt, lite stereotypiskt men…

Ni skulle bli legendariska om ni gjorde något på svenska, och ni har ju bevisat att ni kan förut. Varför har det inte kommit ett Looptroop album på svenska ännu? (Fråga från ”Strömmingen”)
– Jag tror att det är för att vi har fans i så många länder. Gjorde vi ett album på svenska skulle våra fans i andra länder inte förstå någonting. Precis som våra svenska fans vill ha ett album på svenska så vill våra utländska fans ha det på engelska och det blir en motvikt där… vi har ju gjort några få grejer på svenska, ofta dolt under andra alias t.ex. Sedlighetsroteln, men ett helt album… Idén finns där men jag vet inte, det vore cool att ha gjort ett helt album på svenska. Vi har spelat in en låt på svenska till nya skivan nu, fast den kom inte med, men den kommer att komma som en bonus på någon tolva eller så. Så det får ni hålla utkik efter!

Till sist…vad händer egentligen med Sedlighetsroteln?
– De sitter inne allihopa! De håller på och diskuterar en eventuell återförening men det var ju mest en kul grej, en kompisgrej. Men vem vet, det är ingen omöjlighet!

Forumtråd: Whoa.nu intervjuar Looptroop Rockers

Intervjun är gjord av Whoa-medarbetaren Kristin och bilden på DJ Embee är tagen av Jens Nordström.

Läs mer:

• Intervju med Promoe
• Recension: Looptroop Rockers – Professional Dreamers
• Livesession med Looptroop Rockers på onsdag
• Guldgruvan: DJ Silence – Rimslakt (2002)
• Nya videor med Petter och Looptroop Rockers