Whoa » Recensioner

Recension: Smif-n-Wessun live @ Peez – Mosebacke

Pontus — Sun, 11 Dec 2011 19:58:14 +0000

Foto: Malin Österberg

Det var ett tag sedan jag fick möjligheten att se den klassiska gruppen Smif-n-Wessun, närmare bestämt på Splash-festivalen 2005. En grym men egentligen inte särskilt minnesvärd hiphopspelning där hela Boot Camp skulle dykt upp men ställde in. Det främsta minnet från spelningen var att det var mitt på dagen och att den tyske rappare D-Flame fungerade som hypeman och åkte runt på scenen på en cykel och drack någon hiphoppig cognac.

Sex år senare har Brownsville-rapparna Tek & Steele lämnat sol och sommarvärme till förmån för ett blåsigt och kylslaget decembersverige och ett förväntansfullt Mosebacke. En scen som gör sig som klippt och skuren för boom-bap-hjältarna från 90-talet. Värmer scenen innan gör sedan tidigt utannonserade Örebro-gruppen Chipchoppin Order som tyvärr går på lite för tidigt under kvällen för att få den där publika responsen de förtjänar. En glad överraskning under kvällen är att Termanology från Boston är på semester i Sverige och aldrig säger nej till att kicka lite flows. Han bjuder på ett showcase och allt från sina Primo-tracks till låtar producerad av sin vapendragaren Statik Selektah. Även om de nyligen gjort en låt ihop så känns det ändå grymt otippat när Pitz från Sidewalk kommer upp på scen och river av den rockiga Stained Glass (En nyinspelad låt som släpps med tillhörande video i vår). Avslutar gör han såklart med Watch How It Go Down.

En liten stund senare kliver Smif-n-Wessun upp på scenen värmda av Heltah Skeltah och OGC från DJ-båset. Steele kliver in på scenen med camokeps, solglasögon, ett par nedklottrade Timberlands och kanske fetast av allt ett par camoflagefärgade trädgårdshandskar. Gruppkollegan Tek med tatueringen under ögat har istället en dunjacka och mössa på dig i klubbhettan. De river av klassiker från 90-talet och en och annan modern ton. Nästan alltid med glädje och leende på läpparna trots de hårda texterna.

Publiken hakar på refrängerna och får igång lokalröj trots låtar med låga bpm. Och här tar Tek av sig sitt första lager kläder och går vidare på sin gråa hoodie med Michael Jorden, Michael Tyson och Michael Jackson på bröstet. Strax efter det så får också MJ avsluta gruppens RIP-session där man också visar peace-tecken för Tupac, Biggie, Guru, Big L och ODB.

Efter det vet publiken vad som komma skall när Tek tar av sig i bar överkropp och poserar med sin kulmage. Bucktown! Och ingen mindre än Gustaf Skarsgård kliver upp på scenen och fyller i refrängen med sin svarta Bucktown-hoodie på. Och efter det är det bara att fortsätta festen så duon hoppar ut i publikhavet där de river av Soundbwoi. Innan de beger sig upp på scen för en sista låt eftersom tiden börjar rinna ifrån gruppen som var lite sena upp på scen. Det smärtar i arrangören Erik Wretmans ögon när han försöker be ljudteknikern om att Smif-n-Wessun skall få spela en låt till. Men klockan har slagit 01.00 och det är lönlöst. Vilket dock inte hindrar Steele från att acapella utan mikrofon riva av sin vers från Wrekonize till publikens jubel. Tack Peez för en grym kväll!

Läs mer:

Recension: J. Cole @ Parken, Göteborg

Pontus — Thu, 08 Dec 2011 14:09:34 +0000

Röj i publiken Foto: Viktoria Bromar

Hur snygg är J. Cole egentligen? Såå jävla snygg! berättar någon för mig under kvällen. Någon annan berättar för mig att han inte har mycket att komma med när det gäller utseende jämfört med Trey Songz. Mitt sällskap under kvällen hävdar hur som helst att han inte är så snygg men att det beror på vem man jämför med. Jag brukar ganska ofta bry mig om manliga rappares utseende, oavsett om det gäller kulmagar, hoodies, skor, guldtänder eller kepsar på sniskan. Det finns trots allt många puddingar där ute bland rappare. Mos Def med sin smoothness, Pharell Williams med sitt pojkutseende, om än något osexiga ego, samt Q-Tips oresonabla konstnärsskapande i kombination med hans handsomeness. Och av kommentarer på nätet och vad kvällens diskussioner bjuder på så verkar det som om J. Cole åtminstone i viss mån tillhör samma liga.

Hiphopspelningar i Göteborg brukar nämligen generellt sett vara vad man i folkmun kallar för korvfest. Inte i det här fallet, här är det en västkustsk fiskfest som bjuds till det goa moset. Kvällen börjar för många i en lång kö, och som man enligt källor i Whoas klubb & konsert-forum fick stå i runt en timme. Väl nere i källaren startar DJ Dummy med ett DJ-set i klassisk manéer. Det blir hits på hits från Roc Nation, det är senaste årens urbana hits för att sedan ta det tillbaka till 90-talet med Biggie och Dr Dre. Inget nytt under decembers regnmoln med andra ord.

En fokuserad J. Cole Foto: Viktoria Bromar

Parken har en liten och intim klubbscen och ett VIP-rum som är placerat så att man tvingas gå igenom publikhavet för att ta sig till scenen. Vilket några minuter innan spelningen förklarar varför man ställt ut vakter på rader och gjort plats för att J. Coles framträdande där att han skall promenera till scenen från restaurang- och bardelen. Något som får det att flockas av groupies vid svängdörrarna.

J. Cole öppnar upp med att hälsa Göteborg välkomna och berätta om sin bakgrund i en stad som inte blev känd för världen innan han slog igenom, Fayettville i North Carolina. Han nämner dock aldrig att han är född i Tysklands Frankfurt. Han berättar att han varit med ett tag trots att han är 27 år gammal och att han trots sitt debutalbum i år släppt flertalet mixtapes innan dess. Och det var nyligen som han var på besök i Göteborg. Ändå lyckas han sälja ut Parken på en tisdagkväll, vilket såklart är superkul för Göteborgs hiphopscen.

En tacksam och glad J. Cole. Whut’s up Gothenburg?! Foto: Viktoria Bromar

Ensam visar J. Cole att han klarar att leverera sina texter utan att bli sluddrig eller andfådd. Det är en tajt rapshow helt klart och det är kul att se att så många körar med i refrängerna. Vilket får en att känna sig lite gammal likt spelningen med Mac Miller på Nalen i Stockholm några veckor tidigare. När jag berättar för en av Göteborgs rapprofiler att jag känner mig gammal på stället får jag helt befogat svaret att vi inte får bli som de innan oss och att det är grymt att se att hiphopscenen lever och frodas bland en ny hungrig åldersgrupp.

Som publik får man MJs Human Nature på klaviatur, tjejer på första raden som tar frenetiskt på J.Cole så fort han ställer sig på scenkanten, allsång (Work Out!), raka transportsträckor från mellow till party, säkra verser och en riktigt hypad publik. För vissa verkar Göteborgare ha blivit staden Dreamville, åtminstone för några timmar.

Läs mer:

Recension: The Struggle Continues

Martin — Sun, 04 Dec 2011 22:51:24 +0000

Precis som vi tipsade om tidigare i veckan ägde alltså ett av årets häftigaste hiphoparrangemang rum på Münchenbryggeriet i Stockholm under gårdagen. The Struggle Continues, som eventet döpts till (i linje med Looptroop Rockers gamla platta vid samma namn), bjöd på en lång och imponerande lineup bokningar som avlöste varandra i ett högt tempo utan utrymme för eventuella extranummer. En helspäckad festivalkväll där Rap It Up-vinnaren Adam Kanyama fick äran att inleda festen, tätt följd av den fräscha prinsen av Saltsjöbaden Penga’ Per, energiska trion Sidewalk och albumaktuella, Laxmacka-gudinnan Cleo.

En nöjd Penga' Per, iklädd morgonrock, efter sin spelning. Fotograf: Malin Österberg

Vid 20-snåret släcktes scenen ned och blickarna riktades istället mot golvet och kvällens rapbattles, som så ofta organiserade och filmade av Critical från Basementality. Jämfört med tidigare tillställningar från Basementality Battles lossnade det inte riktigt, och det märktes både av de klena publikreaktionerna och det höga sorlet från baren att inte alla som letat sig till festen denna afton var intresserade av verbala slagsmål. För oss som tagit sig in mot händelsernas centrum bjöds dock på en del sevärdheter, där Silvana Solos kaxiga hälsningar in i kameran till motståndaren Young Gatta kanske underhöll allra mest (Young Gatta hade, likt Nils m Skils kombattant Drect, tråkigt nog inte dykt upp från USA som utlovat).

Gustav Fasa, en av battlarna som kickade under kvällen. Fotograf: Malin Österberg

De kvarstående liveframträdandena fortsatte emellertid att infria förväntningarna under kvällen. Iklädd hatt och hängselbyxor äntrade Thomas Rusiak scenen tillsammans med sin andra hälft Pee Wee och visade att materialet från nya skivan Still Pee & Ru funkar minst lika bra live som i vardagsrummet, samtidigt som publiken uppskattat bjöds på gamla hits som Suckers, In This Cold World och Eller?. Med grym uppbackning av Nils Jansson på trumpet, DJ Viet-Naam bakom skivspelarna samt gästerna Chapee N Chess och LaPuma (du har väl inte missat Done Dit It?), infann sig till sist värmen inför den stundande, självklara höjdpunkten De La Soul.

Still Pee & Ru fick till stämningen innan det var dags för De La Soul. Fotograf: Malin Österberg

Efter att ha sett De La Soul en gång tidigare, i samband med deras oväntade ankomst till Piteå dansar och ler 2003, visste jag på förhand att den gamla, klassiska New York-gruppen kan leverera live. Men oavsett vad någon säger är åtta och ett halvt år en lång tid i karriärsammanhang och man kan ju inte direkt heller påstå att 90-tals-hjältarna släppt så mycket ny musik på det senaste. När Posdnuos, Trugoy och Maseo drog igång showen skapades dock drag direkt och lika snabbt glömdes det faktum att alla tre medlemmarna faktiskt passerat 40 års-strecket för ganska länge sedan. Det blandades och plockades från veteranernas diskografi, från 3 Feet High and Rising (1989) ända fram till The Grind Date (2004). Bortsett från den självklara partybomben Ooh blev gensvaret som bäst när flera av hitsen från nämnda debuten och underskattade uppföljaren De La Soul is Dead (1991) avlossades, däribland Potholes In My Lawn, A Rolling Skating Jam Named ”Saturdays”, Me Myself and I, Buddy och Ring Ring Ring (Ha Ha Hey).

Trugoy, för dagen klädd enligt flerlagersprinicipen. Fotograf: Malin Österberg

Trots en för dagen hes Posdnuos och lite för tillbakalutad Trugoy (som inte kändes helt närvarande under sin stora huva) höll trion stämningen uppe, mycket tack vare en inspirerad Maseo (som gång på gång lämnade skivspelarna och med stor pondus stod för galenskap a la Busta Rhymes) och det rutinerade draget att ständigt låta publiken vara en central del av uppträdandet (som exempelvis när människohavet delades i två halvor och fick växla mellan varsitt ”Aaaah!!!” -skrik till introt av Ego Trippin’ (Part Two)). När gruppen till sist glatt bjöd på självdistanserad ”robotdans” till de avslutande tonerna av Bionix, var spelningen i mål och vi var många som suktade efter mer när stålgubbarna tackade för sig efter drygt 65 minuter.

Maseo showar loss med kollegorna Posdnous & Trugoy. Fotograf: Malin Österberg

Schemat behövde så klart hållas och näst på tur var Labyrint, Uppsalagruppen som så sent som häromdagen släppte debutalbumet Labababa via Universal. Man kan emellertid komma på tacksammare uppgifter än att gå upp på scen efter en akt av samma mått som De La Soul, och på den vägen blev det tyvärr också. Delar av den undermåliga responsen från besökarna får dock killarna ta på sig själva då det nya, mer långsamma materialet inte lyfte till några högre höjder i kombination med att frontmannen Aki glömde bort texterna vid upprepade tillfällen. Natten slutade som tur var inte här, utan var fortfarande långt ifrån över. Kvar väntade nämligen både Looptroop Rockers och Det blå skåpet innan småtimmarna och en minst sagt händelsefull lördag till sist började att lida mot sitt slut …

Sammanfattat var det en nöjd publik under The Struggle Continues. Fotograf: Malin Österberg

Forum: Whoa recenserar: De La Soul mfl @ The Struggle Continues

Läs mer:

Recension: Mofeta & Jerre – Briljanter & smaragder

Martin — Fri, 02 Dec 2011 11:00:35 +0000

Martin:

I recensionen av Mofeta & Jerres debutalbum Bomben, för ganska så snart två år sedan, efterlyste Viktor Ragnemar och undertecknad mer variation och fler intressanta låtämnen från Stockholmsduon. Den då sedan länge framemotsedda skivan var visserligen både osedvanligt jämn, fräsch och originell, men lämnade likväl en svårplacerad tomhetskänsla efter sig. När uppföljaren Briljanter & smaragder nu når våra öron är helhetsintrycket och sinnesstämningen, skönt nog, desto bättre. Faktum är att kritiken från förra gången känns som bortblåst och kvar finner vi istället en hiphopakt som både har mognat, utvecklats och blivit mer samspelt.

Briljanter & smaragder låter naturligt lekfull men ändå genomtänkt och välgjord. Mofeta & Jerre har låtit 14 låtar bli till 11, kompletterat rappen med färgstarka namn som Timbuktu och Promoe och bryter dessutom av med – överraskande bra – sång på egen hand. Motsvarigheter till fartkulor som Fonky Fly och På löpande band ges inget utrymme utan har ersatts av ett mer soft och tillbakalutat sound, kryddat med stämningsfulla och effektfulla detaljer. På Lilla flicka möts vi av ett gråmulet piano i sällskap av melankoliskt munspel, medan falsettsång och maffiga blåsinstrument a la Dungeon Family präglar Glasögon är fult. Ett annan favorit är det funkiga förhållandedramat Bakom din rygg, där en smittsam basslinga teamar ihop med en smart Missy Elliott-sampling och det nostalgiska ljudet av arkadspel.

När många rappares verser ofta upplevs som tillägg till beatet eller transportsträckor fram till refrängen, går Mofetas texter i regel åt motsatt håll. Ofta är hans textförfattande så pass genomarbetat och finurligt att man fortsätter att upptäcka smarta liknelser, jämförelser och ordval även långt efter premiärlyssningen. Han fyller dessutom ofta låttexterna med ett konkret innehåll i form av berättelser och synliggöranden av saker i sin omvärld. Singeln Väderleksrapport gjorde exempelvis inget större väsen ifrån sig när den kom, men fortsätter att växa för varje dag med sin kalla bild av det ökande drogberoendet i Stockholm. Ett annat exempel är nämnda Lilla flicka, där Mofeta skildrar hur dåligt självförtroende och kontrollbehov hos mannen urartar i misshandel och frihetsberövande av kvinnan i relationen.

Mofeta och Jerre har, trots sina relativt unga åldrar, redan hunnit med att åstadkomma en hel del under sina karriärer. Jag tänker på framgångssagan Klubb Spiderdogs, gatumusikantspelandet och den uppmärksammade vinsten av Ted Gärdenstadstipendiet, för att nämna några. Nu kan de även lägga till ett mycket bra album i sin gemensamma cv. Briljanter & smaragder bländar inte som ädelstenar, men imponerar allt jämnt med sin proffsiga förpackning.

Martins betyg:

Pontus:

Nedräkningen inför Mofeta & Jerres andra fullängdare har pågått sedan första singeln släpptes i februari, tidigare i år. Debutskivan Bomben var redan den en gedigen skiva och tillåts man se klart genom sina glasögon så är den nya skivan briljant på många sätt och vis. När Mofeta får chansen att lätta sina tankar och rimstruktur över Jerres svängiga och melodiska beats och prata om skilda väderleksrapporter från ett kokainstinnt Stockholm till ett plastigt Kalifornien tillsammans med några av Sveriges bästa rappare, kan jag inte annat än att hålla deras rygg och digga med i gunget.

Frågan är om ett instrumentalt parti kan få mig att rulla upp en röding? Inte i det här fallet eftersom jag då saknar Mofetas verbalitet och dessutom har min kära lilla flicka att besöka drömmar med. Trots att Briljanter & smaragder är något kort och några spår är bättre än andra så fungerar den uppenbarligen som balsam för både själ och öron.

Pontus betyg:

Matias:

När jag lyssnade igenom Briljanter & smaragder första gången slog det mig hur mycket sång den innehåller. Jag blev genast lite avskräckt, då den senaste tidens våg av extremt duktiga rappares övergång till popsång inte har imponerat värst på mig. Det här är dock annorlunda – det är inte särskilt poppigt. Det påminner i så fall mer om Veronica Maggios andra album (åh, detta fantastiska album) med souliga produktioner och känslosamma texter inbakade i dels svävande formuleringar prydda av metaforiska ornament och dels rakt-på-sak-verser som nästan gör mig lite generad (”Vi har make up-sex när vi ryker ihop / men när du rider mig, rider du med ryggen emot”). Jag tror att jag tycker detta på många sätt är mer rätt forum för Mofeta & Jerre än deras tidigare snabba, spralliga raplåtar, och då gillade jag ändå de flesta av dem väldigt mycket. Briljanter & smaragder är en perfekt mogen frukt; skalet är mjukt men innanför det finns något att sätta tänderna i. Ett spår som jag hoppas att inte många hoppar över är det instrumentala spåret Rödingen. Sällan har en låt utan text förmedlat så mycket, jag kan knappt beskriva det. Jag känner igen mig, men jag vet inte i vad. Det är en fantastisk känsla.

Jag misstänker att jag kommer lyssna väldigt mycket på det här albumet i vinter. Nu behövs bara en konsekvent röd tråd där man håller sig till soultemat och att fillerverserna byts mot perfekt slipade diamanter så är vi hemma.

Matias betyg:

Forum: Whoa recenserar: Mofeta & Jerre - Briljanter & smaragder

Läs mer:

Recension: Rapper Ted – Kultgubbe

Martin — Sat, 12 Nov 2011 13:55:30 +0000

Martin:

Rapper Ted är tillbaka, lite mer än ett halvår sedan radio, bloggar och efterfester plockade upp hans singel Din mamma. Bättre läge att flirta med etern kunde förmodligen inte finnas, men Ted visar tidigt att han inte tänker avvika en tum från den musik han levererat sedan starten med Järfällabrodern Tinitus 1999. På nya albumet Kultgubbe fortsätter artisten med den karaktäristiska rösten att spotta sylvassa och oblyga texter över tunga beats med mycket bas. ”Och även fast jag borde vara mätt så känner jag hunger // både spottar och pratar med mat i munnen” förklarar Ted på spåret Klitoris och gör samtidigt en träffsäker beskrivning över sitt skapande. 29-åringen må ha blivit en veteran i dessa sammanhang, men glöden och drivkraften är fortfarande stark och lyckas åter igen omsättas i flera bra låtar.

Daltone & Diego Jah-samarbetet Fyllot har visserligen två år på nacken, men har inte åldrats en sekund och är som klippt och skuren för förfesten. Sverige skiter på sig med Toffer växer snabbt fram till den solklara favoriten med sin träffsäkra samhällskritik och glimten i ögat, och det är bara att hoppas att den får en slagkraftig video som får chansen att dundra fram på samma sätt som refrängen lär komma att göra live. Jag måste även slå ett slag för Jag går och tankar, där ingen mindre än Cami (som länge spåddes en ljus framtid när RMH växte som snabbast i Sverige) gör ett efterlängtat och trevligt gästinhopp.

Det är svårt att inte gilla Rapper Ted. Han har alltid kört sitt eget race och får mig att minnas tiden när jag satt och pumpade ett högljutt och energiskt Beastie Boys på högsta volym i pojkrummet. Textmässigt kan jag dock sakna mer variation samtidigt som Kultgubbe känns i kortaste laget med sina 37 minuter.

Martins betyg:

Viktor:

Jag har en extra plats i hjärtat för Rapper Ted, han får mig att tänka på det arga nittiotalet, innan folk började rappa om självutveckling och sina känsliga hornhinnor. Han känns lekfull och seriös, förbannad och ärlig – samtidigt som han inte följer några som helst regler. När han spottar över beats med sin arga intensiva röst så går det fort som fan, är smutsigt som satan och många gånger är innehållet lika ocensurerat som djävulen själv. Han är en av få som kommer undan med att döpa en låt till Klitoris och säga fitta i varannan låt, för det är så han kör! Skivan blir som bäst när han gästas av Diego Jah och Daltone på Fyllot; alkoholistrapp på högsta nivån med en grym refräng som fyllekäk. En annan höjdpunkt är när Toffer och Ted skriker över det bombastiska beatet till Sverige skiter på sig och man känner vilken tråkig svensk jävel man är emellanåt.

Viktors betyg:

Forum: Whoa recenserar: Rapper Ted - Kultgubbe

Läs mer:

Whoa recenserar: Simon Emanuel – Sånger från andra våningen

Viktor — Fri, 21 Oct 2011 12:03:16 +0000

Viktor:

Jag måste säga att jag ogillade Paragon till en början. Jag förstod mig inte på hans långsamma flow och övertydliga artikulering. Men så kom sommaren då jag slutade skolan och det blev dags för mig att resa iväg på en intensivkurs. I världens kanske tråkigaste stad Säffle skulle jag på två veckor ta mitt körkort och med mig i mp3-spelaren hade jag bland annat Löftet. Eftersom en intensivkurs inte är så intensiv som namnet antyder så fanns det gott om tid för att stirra in i körskolans trätak, allt medan jag låg i deras risiga sängar och försökte undvika mina tröttsamma kurskamrater. Det var någonstans där, med rapparen i lurarna, som jag lärde mig varenda låt på den skivan. Så när det vankades namnbyte blev jag till en början lite orolig – Vad skulle nu hända med snubben som rappade så äkta om heder, laganda och stolthet? Han som jag lärde mig, efter många om och men, att gilla så mycket.

”Ett stadsbarn som lever, efter koder och regler
Det finns ett kodex av heder i mina ådror och leder” // Paragon – Lever för dan.

Simon Emanuel handlar, tillskillnad från Paragon, om sårbarhet. Det är texter om förhållanden som skitit sig, reflektioner om varför dom skitit sig, och sedan är det lite blandad skit i sig. Allt detta över bombastiska beats som många gånger andas luften från en kolsvart vinternatt. Sånger från andra våningen känns lite som ett soundtrack till nattbussen. Utanför är det stadsmiljö, gatlyktorna svischar förbi och innanför bröstet har man en nyinförskaffad börda i form utav ett brustet hjärta. Detta är en ljudbild som jag älskar och man märker att Simon valt produktionerna med noggrannhet för att behålla den röda tråden.

Tyvärr så är de självutlämnande texterna inte alltid så ocensurerade och sårbara som man kanske hade önskat. Vissa spår förmedlar faktiskt ingenting. De blir bara ett ändlöst intetsägande vakuum, där man glider in och ut ur sammanhanget, och man försöker greppa efter något innehåll som är kraftigt nog att hålla fast vid. Istället flyter man på i produktionens mörker, vilket är dumt för en rappare då det framförallt handlar om själva rappen. Simon är såklart ingen dålig rappare, några av låtarna är till och med de bästa han någonsin gjort och medelnivån är hög, men det finns några spår som hade behövt lite mer innehåll.

Så när Paragon aka P. Gonzarelli väljer att byta artistnamn så går han från att vara den swaginriktade ”stilarnas stilare”, till en mer ödmjuk och öppnare artist. Med nya skivan tar han sig bort från sin tidigare image och visar istället snubben som vuxit fram under alla lager av nya kläder och skor. Nämligen Simon Emanuel, och om ni älskar hans nya jag eller inte, det får ni avgöra själva. Jag kommer i alla fall ta med mig många sånger från den andra våningen en lång tid framöver.

Viktors betyg:

Matias:

Det är med förväntan i stegen jag tar trappan upp till Andra våningen. Dörren står på glänt och till ljudet av stråkar och kvinnokörer smyger jag mig in. I rummet sitter en allvarsam kille och rappar långsamt om ”henne”. Han är inte alls som jag minns honom. Inte en sneaker syns till och han verkar ha förlorat attityden som jag gillade så mycket.

Sånger från andra våningen är en ganska allvarlig och deppig historia. Produktionerna består av långsamma beats med stråkar och körer, och ovanpå dessa ligger eftertänksam rap. Ibland är det exceptionellt bra, som på spåret Bli min död där den målande texten bidrar till igenkänning. Oftast blir det dock ganska platt. Jag blir inte hänförd, jag kan inte heller citera särskilt många rader trots många genomlyssningar. Jag tänker att skivan ska växa på mig men det gör den inte. Jag saknar den attityden som bara en prins av en huvudstad kan ha, jag saknar feta rimscheman och jag saknar variation. Låten 15 År som gästas av Alexis Weak är albumets bästa; en elektronisk historia med tempo och en intensiv Simon Emanuel. I övrigt tycker jag tyvärr att Simon har släppt mixtapes som är bättre än Sånger från andra våningen.

Jag blir obekväm och backar långsamt ut ur rummet med den allvarsamma killen och körsången, stänger dörren bakom mig. Går hem och sätter igång ett Paragon-mixtape medan jag tänker att nästa släpp säkert kan bli bättre.

Matias betyg:

Forum: Whoa recenserar: Simon Emanuel - Sånger från andra våningen

Läs mer:

Recension: Goda dagars magi – Petter Alexis, Camilla Cherry & Patrik Elofsson

Pontus — Mon, 17 Oct 2011 22:12:14 +0000

Pontus:

Goda dagars magi är en bok i samarbete mellan Camilla Cherry, Petter Alexis och Patrik Elofsson (DJ Sleepy). Det är en bok som delar en subjektiv berättelse om hiphopens framväxt i Stockholm under 90-talet och fram till idag. Med verket medföljer också en DVD med dokumentären Mikrofonkåt, som gick på TV4 tidigare år, samt tre Petter-låtar.

Goda dagars magi inleds med ett förord från Petter Alexis där han anspelar mycket på känsla och berättar om sina vänner och idoler som fått plats i boken. Han berättar om idag etablerade artister, men också artister att sakna och bli nostalgiska över. Vi får bland annat läsa personliga möten mellan Petter och Swing-Fly, ADL, Sherlock, Dr Alban, Feven, Infinite Mass, Ayo, Peewee, Cherno och många andra artister som man kan sakna och bli nostalgisk över.

Petter gör ett snabbt svep över en hel subkultur som idag är popkulturellt vardagsstoff. Det berättas om hiphopmode och svårigheten över att skaffa de coola och senaste kläderna som idag går att köpa i flera etablerade butiker i Stockholm. På den tiden var man tvungen att känna någon som skulle till andra sidan Atlanten för att få känna sig äkta.

Det som dokumenteras är en viktig historia som bör föras vidare och kanoniseras till oss som inte hade möjligheten att se Public Enemy i Solnahallen 1988. Sådana historier som vi, den yngre generationens hiphopar,e önskar att vi fick ta del av. Bokens historier är så nära, men känns samtidigt så långt borta. För egentligen har inte så mycket hänt. Kidsen hänger fortfarande på Fryshuset, dansar fortfarande på Fasching och dricker samma blaskiga lager. Den stora skillnaden är att ölen inte kostar 19 spänn längre, att man nu tvingas att välja mellan hiphopspelningar som krockar samtidigt som musiken och kulturen är så lättillgänglig att man knappt vet var man skall börja.

Thomas Rusiak i Kungsparken – Foto: Camilla Cherry

Christer:

Det skulle kunna vara lätt att avfärda Goda dagars magi som en nostalgitripp för en äldre generation hiphoppare från huvudstaden. En fotobok för dem som är omkring 35 och över, som var med redan på 80-talet. Något att samlas och bläddra i över en kaffe i Sleepys bostadsrätt, peka på bilderna och säga ”kommer du ihåg?!”.

Men om man sätter sig ner och tittar på det otroligt omfattande bildmaterialet tillsammans med Petters och Sleepys korta texter så inser man att man sitter med en väldigt intressant dokumentation av Stockholms hiphopliv i sina händer. Camilla Cherry har låtit kameran smattra ordentligt i många år och när hon nu bjuder med sig av sitt material får vi följa med i en underhållande och lärorik lektion i svensk hiphop.

En bild har förmågan att stoppa tiden och när jag bläddrar igenom Goda dagars magi fastnar jag i delen om 90-talet (den i mina ögon bästa och mest relevanta delen) och landar i en värld som bara några senare känns otroligt avlägsen. Dåtidens kläder, handskrivna flyers, de stora konserterna och drömmen om det ständigt exotiska New York där allt du kunde tänkas ha fanns (i synnerhet kläder, som idag bara är ett klick bort om det mot förmodan inte finns i någon affär). Det var en värld där hiphop såg annorlunda ut och där musiken inte hade utvecklats eller exploaterats lika långt som idag. En värld där det till och med fanns plats för Doktor Alban, tro det eller ej.

Många av platserna som omnämns finns inte längre, många av personerna som är med har sedan länge fallit i glömska trots att de verkar ha haft ett betydande inflytande på hiphopscenen. Goda dagars magi får oss dock att åter minnas eller för den som är för ung eller inte är från Stockholm att lära sig ett kapitel svensk hiphophistoria. Du får besöka butiken Flavor/Timebomb, du får veta varför Mega var så stort och du får veta vem som var vem och vad som var vad i den här världen. Boken är trots en imponerande bredd på intet sätt allomfattande eller representerande för Stockholms hiphop utan är sprungen ur Petter och Sleepys personliga erfarenheter. De kommer från innerstaden, det här är hur hiphop format dem och det är den subjektiviteten som är Goda dagars magis stora styrka. Det är inget försök att göra en encyklopedi över Stockholms historia. Det gör den dock inte irrelevant (bland annat för att Petter och Sleepy är allt annat än irrelevanta för svensk hiphop) utan blir en del av vår historia, av den subkultur som kallas hiphop, oavsett om du är från Stockholm eller inte.

Om det är något jag saknar så är det att jag gärna hade velat läsa mer utvecklade texter. Petter kan nästan bli för intern medan Sleepy är duktig på att berätta mycket och allmänt på liten yta. Men det blir sällan mer än små korta introduktioner. Kanske räcker det, kanske behövs inte mer än att nämna det som är viktigt och låta bilderna tala för sig själva. Den rätta känslan infinner sig ändå.

Till sist tycker jag också att man varit lite väl snäll i urvalet av bilder. Bland det massiva bildmaterial som finns så måste det ju ha funnits bilder på låt säga en ung Petter som i en väldigt hård pose eller något liknande. Trots det tycker jag att Goda dagars magi förtjänar att begrundas och ha en plats i hyllan hos alla som är eller har varit en del av svensk hiphopkultur. Det handlar trots allt om en del av ditt ursprung, vare sig du vill eller inte.

Inslag från SVT Morgon

Kulturnyheterna, SVT

Forum: Whoa recenserar: Goda dagars magi - Camilla Cherry, Petter Alexis och Patrik Elofsson

Läs mer:

Recension: Johan Alander – Punkt

Viktor — Wed, 12 Oct 2011 21:43:31 +0000

Viktor:

När Johan Alander började posta låtar i Audio-forumet här på Whoa, under sitt alias Sober, förstod man ganska snabbt att han hade något alldeles extra. Låtarna fick hundratals kommentarer, uppskattningen var överväldigande och fanskaran växte dagligen. Det var låtar som skulle leda till spelningar, musikvideor och skivkontrakt. Låtar som senare även skulle kräva undergången av Sober, allt för att Johan skulle kunna överleva.

Solodebuten Punkt släpps med tillhörande självbiografi och efter att ha tagit sig igenom båda verken kan man konstatera att Johan inte är någon författare, och att hans livsöde har varit kantrat med mer skit än de flesta skulle kunna hantera. Att han kan göra musik som går rakt in i hjärtat, svärtar ner hela ens själ och sedan bygger upp en igen – det är något annat man kan konstatera.

Vad kan man mer skriva om en skiva som är så självutlämnande och ärlig? När gränsen mellan musik och liv är så tunn att man knappt kan urskilja om man läser en dagbok eller lyssnar i sin mp3-spelare? Jag har klurat på det länge och har inte kommit på något bra svar, och även om jag bara har goda saker att säga om plattan så väljer jag att inte göra det. Detta är nämligen ett album som är äkta rakt igenom och att skriva om det känns bara falskt för min del. Ni får helt enkelt lyssna själva. Något ni måste göra för Punkt är en upplevelse som känns större än musik och förtjänar eran fulla uppmärksamhet.

Viktors betyg:

Martin:

När jag började fila på den här recensionen för ett par dagar sedan bestämde jag mig för att inleda med ett par ord om min förkärlek till rap på svenska och den uppenbara risken att superlativen blir för starka de gånger en svensk hiphopskiva levererar. Efter att ha lyssnat igenom Johan Alanders solodebut otaliga varv samt läst igenom den medföljande boken ännu en vända, bestämmer jag mig till sist för att skippa försvarstalet.

Kvalitativa musikplattor finns det gott om, men det är sällan ett släpp berör så pass mycket som Punkt gör. Här finns ingenting att be om ursäkt för. Direkt från första låten Från dag ett till graven sugs man in i handlingen och blir kvar där. Med en mycket påtaglig, ja, i det närmaste naken ärlighet, blottar rapparen sitt sargade inre på ett insiktsfullt och gripande sätt. Vi möts av laddade och ångestfyllda historier från uppväxten och ungdomsåren, fyllda av våld, hat, drogmissbruk och psykisk ohälsa i alla de former. Ett kaos och nedbrytande klimat som ingen, i den bästa av världar, ska behöva uppleva.

Det är svårt att inte unna Johan framgångar med tanke på den svåra resa han genomlidit och – vad det verkar – också lyckats få rätsida på. Speciellt om du, likt undertecknad, följt artistens musikaliska utveckling från de första stapplande stegen på Internet till den medvetna personen han är idag. Punkt förtjänar emellertid betydligt mer än en massa sympatipoäng. Det säkra flytet och tydliga närvaron som vi lärde känna redan i mitten av 2000-talet finns ännu kvar. 24-åringen har även lyckats omsätta de tunga minnena och känslorna till riktigt bra låtar – och inte heller att glömma - en läsvärd bok. Tio jämna spår som både fängslar och inspirerar likväl som lyfter och kompletterar. Kvar lämnas lyssnaren med en tung – om än varm och stärkande – känsla, långt in i magen.

Vad ska man säga? Lyssna på Viktor och ge denna fullängdare dina fulla uppmärksamhet. Det kommer du inte att ångra.

Martins betyg:

Johan Alander pratar om skivan samt uppträder hos Malou i ”Efter tio” på tv4:

Forum: Whoa recenserar: Johan Alander - Punkt

Läs mer:

Recension: Xzibit live @ Trädgår’n i Göteborg

Pontus — Mon, 12 Sep 2011 10:13:18 +0000

Inte helt otippat kliver Xzibit in på scen med camo-jacka och huva

Det var ett bra tag sedan Xzibit spelades för jämnan i CD-spelaren på ett åttakvadrats pojkrum på Guldheden. Närmare bestämt på det glada 90-talet då Xzibit fortfarande var het, hungrig och personlig med sin DJ Muggs-producerad Foundation. Det var en tid då ”underground”-rap fortfarande kunde slå på en bred front. Det var en era där Xzibit fortfarande inte hade svikit sina Paparazzi-ideal och börjat kroma lack och montera plattskärmar under avgassystemet på alldeles för dyra och miljöskadliga bilar på MTV.

Att få se Xzibit köra ett helt liveset verkar varit få förunnat i Sverige då han de senare åren varit upptagen med skådespelarkarriär och de gånger han faktiskt varit i Sverige befunnit sig på någon strandraggarklubb i Halmstad för att dricka sprit och hosta kvällens fest. Det var längesedan han var på besök och bjöd på en hel show i norra delarna av Europa så det måste ändå ses som en ganska exklusiv spelning då han utöver Göteborg endast spelar i Karlstad. Men då skall det sägas att han spelar på hela nio orter i Norge. Vilket är helt sjukt, men kul för Bodo, Tromsö, Hamar och Sandefjord som jag antar inte är helt överösta med miljonsäljande hiphopartister.

Att det är vilodag hindrar inte publiken från att bjuda på lite gött drag i gänget

Cirka 600 personer har samlats för att se Xzibit en söndagkväll i centrala Göteborg. Han kliver in med vinterjacka och hoodie och levererar direkt. Tillsammans med sin vän och back-up Young D, som man kanske främst känner till genom hans samarbeten med B-Real från Cypress Hill. Xzibit sprider glädje genom rummet och med sin karisma och sitt sköna leende får han den i övrigt hårda attityden att arbeta tillsammans med den mer mjuka delen, till skillnad från exempelvis artisten The Game som enbart är hård. Han passar också på att skicka lite kommentarer till publiken genom att hävda att ingen i publiken kan dricka lika mycket som honom och att han skiter i deras bilar när någon skriker Pimp My Ride.

Det är en gedigen hiphopkonsert som ger valuta för pengarna där den stora förvåningen blir hur pass pigg X to the Z fortfarande är. Showen innehåller 90-tal, ett Dr Dre-medley, ett hyllningsparti till Nate Dogg och såklart de två nya singlarna som skall bygga upp hypen inför hans kommande skiva Restless 2. Xzibit är inget tekniskt monster på micken men en entertainer med självdistans och fötterna på jorden och med förhoppningsvis en helt ok kommande sjundeskiva med tanke på de otippat tunga gästverserna han langat senaste två åren.

Foto: Malin Österberg.

Forum: 11/9 Xzibit @ Trädgårn

Läs mer:

Recension: Silversystrar – Mellan rim och rådlöshet

Viktor — Sat, 10 Sep 2011 22:03:27 +0000

Viktor:

När Silversystrar efter många år av singlar, videor och live-spelningar väl släpper sitt debutalbum Mellan rim och rådlöshet så väljer de att öppna skivan med ett spår som heter Välkommen. Jag välkomnas till deras värld och inser, 14 spår senare, att denna världen är påtagligt lik den värld jag själv lever i.

Det är vardagliga funderingar om varför folk i världen svälter medan vi i västvärlden inte gör det. Det är lite skryt, lite sårbarhet och en smula jävlar anamma. Detta sker över produktioner som är välslipade, men inte nyskapande, och jag försöker hitta ljudbildens röda tråd ”mången gång” (som den gästande Robert Valsinger hade uttryckt det), men till ingen nytta. Systrarna av silver sparkar in öppna dörrar med sina texter och jag blir uppriktigt sagt ledsen över ointresset jag har till mycket av vad de säger. Missförstå mig rätt; sakerna de berättar om är många gånger välformulerade och relevanta… men förpackningen och frågorna har framförts förut.

Deras värld är, precis som min, fylld av en märkbar mängd höjdpunkter men fyller även en bedövande kvot med slentrian. Med andra ord en helt vanlig värld som ingen någonsin skulle klaga på, men som ingen heller skriver svindlande historieböcker om. Vilket är synd för den snyggt flowande Fröken B och den silkeslent sjungande Meldeah är otroligt duktiga på det de gör och de spåren som är bra är riktigt bra.

Viktors betyg:

Martin:

Det finns nog få artister jag skulle vilja unna framgång så som Fröken B och Meldeah. Efter att ha följt deras musik de senaste åren, och hört den stora potential de bär som soloartister och duo, hade det känts skönt att äntligen få konstatera att de hittat rätt. Kort efter att Mellan rim och rådlöshet börjat strömma genom hörlurarna står det dock klart att omdömet tyvärr blir ett annat.

Förvånansvärt många av låtarna på albumdebuten känns slätstrukna och direkt ointressanta, och avsaknaden av medryckande melodier, giftiga texter och slagkraftiga refränger blir allt tydligare ju längre plattan lider. Det nämnda välkomstspåret inleder i och för sig lovande med sin feelgood-känsla och Swagger hade säkert kunnat bli en hit om det inte varit för överanvändandet av det löjliga ordet i fråga, men sett över 14 spår saknas verkligen de där låtarna som man önskar återgå till. Känsla till låns (med Robert Valsinger) är visserligen en riktigt trevlig bekantskap, men det faktum att samarbetet snarare låter som en renodlad Robert Valsinger-låt än en del av skivans ljudbild gör att den känns aningen malplacerad i sammanhanget.

Mellan rim och rådlöshet är långt ifrån hopplös och förtjänar så klart att lyssnas igenom, då delar av materialet håller den nivå som man kan förvänta sig på en albumdebut från en akt av hög kaliber. Personligen väljer jag dock hellre att återvända till 2009 års mixtape 2006 mixtape 2008, eller Fröken Bs gamla dänga Fortsätt från Poesi för de mina (2006).

Martins betyg:

Forum: Whoa recenserar: Silversystrar - Mellan rim och rådlöshet

Läs mer:

Recension #2: Yes! – Open Air

Pontus — Fri, 26 Aug 2011 13:36:57 +0000

Timbuktu levererade i vanlig ordning.

Det är nog lite godtroget att börja en festival efter semestertider klockan 17.30. Speciellt när många slutar sina jobb vid 18.00-tiden. Men Yes! Open Air sätter enligt schemat igång under tidig kväll. Så blir inte riktigt fallet. Första akten Simon Emanuel flyttas till barscenen mellan huvudakterna. Det känns lite sorgligt att missa den fantastiska rösten Niklas von Arnold som av ryktet även gästas av majornapojken Anton Kristiansson.

Det skall sägas att Skeppsholmen kanske är en av Stockholms vackraste platser och kanske också den bästa festivalplatsen jag varit på, i hård konkurrens med Ferropolis i Tyskland där Splash-festivalen utspelar sig. Man bjuds på en vacker kvälls- och nattvy i den lagom sluttande backen där den stora scenen står placerad. Det känns skönt att man inte släpper platsen framför Moderna trots att Stockholm Jazz gjort nerköpet att flytta till Skansen.

Första akten att se blir Simon Emanuel som snart är aktuell med ny skiva. En rappare som är stark på album och som kanske inte gör sig superbra live. Men här blir det glatt och intimt och leendet på läpparna gör att man njuter av kvällssolen. Under det kortare settet i baren hinner Simon bjuda upp både Alexis Weak på en splitter ny duett men också den långa och ståtliga Sexfemman på en vers. Det ska bli spännande att se om namnbytet för Paragon lyckas göra honom ännu bättre och personliga än tidigare.

T-Pain blir totalsågad av min kollega Christer, men jag är inte fullt ut med på noterna. Visst är han stundtals ointresserad av den svenska publiken, det är oftast lite väl många refränger utan verser och dansarna är pinsamt otajta stundtals. Men som hiphopfan är det svårt att inte dra på smilbanden och tillåta sig garva åt etablerade artister som Lorentz, Newkid och Miki från Spotrunnaz flippa ut den på flera av hitsen. Hade T-Pain dessutom backat bak 50 meter hade han helt ärligt kunnat skrika I’m on a boat muthefucker! Har man en gnutta ironi med i bagaget så går det helt klart av svälja delar av T-Pains konsert.

Har man däremot sett Petter tidigare under sommaren så får man se i stort sett samma show som tidigare, med undantag några gäster. Det mest spännande under showen är annars när strömmen går mitt under en av låtarna. Och Petter hanterar det snyggt och beskyller skämtsamt sin kollega T-Pain för att ha snott all ström. Någonting som bryter av. Det gör också Timbuktu och Veronica Maggio som gästar spelningen i slutet.

En sittande publik på The Streets innan hoppandes brakade loss.

Sist ut under kvällen är den fantastiska Mike Skinner med band, mer kända som The Streets. Man inser vilket fantastiskt låtbibliotek Mike har att jobba med. Och vilket tajt band han jobbar med dessutom. Man kan inte annat än älska hans huvudrakade gitarrist med utåtstående öron och tajt lacoste-piké som dansar omkring och sjunger i falsett. Ett värdigt avslut på en 10 år lång karriär. Detta till trots en hiphoppublik som aldrig lyckas hantera det här med moshpits

Overallt är Yes! Open Air en riktigt bra grej. Man bjuder på ett kul gamblande med artister, en fantastisk plats och ett bra ljud. Kan man bara skapa lite konkurrens i baren så man slipper betala 60 spänn för en Pripps Blå på burk och dra till sig något mer folk kan man bara hoppas på att det här kan bli något stående i Stockholms sensommarschema.

Foto: Malin Österberg & Pontus Gustavsson

Läs mer:

Recension #1: Yes! – Open Air

Christer — Fri, 26 Aug 2011 12:09:19 +0000

I onsdags var det Yes! – Open Air på Skeppsholmen i Stockholm och här kommer en något försenad rapport. Open Air är en del av femdagars festivalen Stockholm All Star Festival som under ett par varma kvällstimmar bjöd på halvdussinet spelningar. Odiskutabelt största dragplåster var givetvis The Streets allra sista Sverigeframträdande, så det är väl lika bra att berätta hur bra det var på en gång.

The Streets, synonymt med fotbollstoken från Birmingham Mike Skinner, tillhör det bästa och mest inflytelserika som någonsin kommit från de brittiska öarna. Det kanske inte är på samma nivå som Beatles eller Rolling Stones men The Streets inflytande på hiphop (och andra brittiska subgenrer) är att jämföra med hur Oasis har påverkat popen.

Mike Skinner var på bra humör. Att The Streets snart är förpassad till historien är dock ytterst tråkigt.

Tjugo minuter över elva äntrar Mike Skinner scen, ställer sig på en högtalare, pekar ut i publiken och säger ”you look like you like football” till Skeppsholmens jubel. Det märks förvisso att det här ”bara” är en konsert i mängden, att bandet rutinmässigt river av en väl inarbetad show men de gör det riktigt bra. De verkar ha kul när de jobbar och det smittar av sig. Skinner kommer nära publiken (inklusive lite publiksurfande), pratar om konstruktiva upplopp (en anspelning på upploppen i England nyligen) och håller ett ganska högt tempo i ungefär en timme. Undertecknad har lyssnat väldigt mycket på The Streets senaste tio åren men alltid missat Sverigekonserterna. Förhoppningarna var en konsert med mycket fart och många klassiker. Förhoppningarna uppfylldes och i höjd med ”Fit but you know it” var lyckan total.

Enda smolket i bägaren var väl begåvningsreservens nya kadetter som bestämde sig för att börja slåss under konsertens absoluta slutskede. Jag vet förstås inte vad det berodde på, förmodligen något ytterst allvarligt, men personligen anser jag att klarar man inte av att ha folk nära inpå sig kanske man inte ska gå på konserter, eller åtminstone ställa sig längst bak.

The Streets var förstås inte allt på Skeppsholmen. Uppslutningen var bättre än förväntat och även om det inte var fullt så var ganska gott om folk. Arrangörerna hade lyckats bra med att förmedla festivalkänslan; langos, drömfångare, hamburgare och alldeles för dyr Pripps fanns att tillgå. När mitt sällskap dök upp strax efter sju stod PH3 på scen men tyvärr har jag inte mer att säga än att det såg lovande ut. De verkade hålla igång bra och liveband är ju aldrig fel.

Den lilla museiön är en bra plats för sommarkonserter och det är synd att läget inte utnyttjas oftare än det gör. Scenen ligger precis vid bryggan framför Saltsjön och när vädret var bra som i onsdags blir inramningen riktigt härlig.

Inklämd bredvid ett öltält fanns en mindre scen där bland annat Simon Emanuel och Eboi & Trickykid körde korta set mellan huvudakterna. På så här små scener blir det ofta trångt och artister och publik kommer väldigt nära varandra. Det blir en speciell intensitet som inte är möjlig på en större scen. Riktiga stämningshöjare kort sagt.

Innan The Streets livade en annan av kvällens huvudakter Petter upp stämningen med en ganska gjuten spelning som gästades av Vanessa Falk, Timbuktu (riktigt tight) och Veronica Maggio. Petter har en arsenal av låtar som få kan matcha och blandar mycket riktigt både nytt och gammalt på ett bra sätt. Alla får något vare sig du vill höra senaste hiten eller nostalgitrippa till ”Vinden har vänt” (med originalbeat). Efter konserten hörde jag dock en del människor säga att det var en ganska medelmåttig spelning för att vara Petter. Jag vet inte om jag håller med, men i sådana fall är det bara att konstatera att Petter håller en enormt hög lägstanivå.

Kort om kvällen tredje stora dragplåster T-Pain. Han hade en bra DJ som var på partyhumör. Därför var det synd att T-Pain förstörde spelningen med sin närvaro. Han var så ointresserad att han knappt orkade mer än introt till vissa låtar och inte mer än en vers och refräng till resten. När dj:n dessutom står för mer sång än artisten är det bortom dåligt, det är uselt. Med sig på scen hade T-Pain fyra ”dansare”. Jag skriver ”dansare” för bortsett från en av tjejerna bör dessa personer hålla sig till sin lokala pizzeria i framtiden. Aldrig har jag sett dansare som knappt vet var de ska stå, som saknar koordination och som kort sagt inte kan dansa.

Nej, T-Pain övertygade inte.

Men i övrigt så levererade kvällen ungefär så bra som jag hade hoppats. Redan i förväg hade jag dock hellre sett någon annan namnkunnig artist än T-Pain som var mer hiphop. När jag gick efter att ha avslutat kvällen med Stockholmssyndromet och Pato Pooh var det med känslan av att det mesta var bra men att det där lilla extra saknades. Å andra sidan hade kunnat gå enbart för The Streets.

Lite extra beröm till ”lilla scenen”. Underbart är kort men vi bjöds på ett par intensiva framträdanden. Det är som sagt något speciellt med närheten och nästan känslan av gemenskap som uppstår på liten yta i så nära möten mellan publik och artist.

Festivalstämningen fortsätter ett par dagar till på Skeppsholmen. Ikväll fredag är det Reggae Splash med Alpha Blondy, Gondwana, Governor Andy, Rootvälta, General Knas och Leafnuts. På lördag är det dags för bland andra Timbuktu & Damn, Hoffmaestro, Labyrint, Ison & Fille, Näääk & Nimo och Stor.

Foto: Malin Österberg

Läs mer:

Recension: Kanye West @ Way Out West 2011

Matias — Mon, 15 Aug 2011 16:22:14 +0000

Matias:

Kanye West. Inte den sortens kille som snålar, som håller tillbaka. ”Episk” är ett förfärligt slitet ord, men något liknande behövs för att beskriva konserten. Storslagen, påkostad, ett intermedialt under, ett jävla mästerverk.

Introtonerna till Dark Fantasy ljuder medan Kanye höjs upp på en plattform mitt i publikhavet. Mest av allt liknar han en kejsare, vi är hans undersåtar som tjänar honom hur han än vill – bara vi får höra fler låtar. Och det får vi.

Under konsertens tre akter (ja, akter, som en opera) kör Kanye hela tjugofem låtar, spridda över samtliga album. Alla i publiken sträcker upp händerna under Monster. Flashing Lights ackompanjeras passande nog av ett gäng riktiga bad boys till lasrar och ljuseffekter. Heartless liveremixas och blir ca 15 minuter lång, vilket som alltid när det gäller konserter ger en unik känsla, men någonting säger mig att jag inte är den enda som hinner bli lite uttråkad. Men vad gör väl det?

För det är trots allt, som han själv uttrycker det under Stronger, ”Kanye motherfucking West” vi har framför oss. Och videoeffekter, bland annat i form av en blå himmel under publikfavoriten Touch the Sky. Och ett tjugotal koreograferade balettdansöser som till och med hinner med klädbyten mellan akterna. Och fyrverkerier. Det hela är inte en vanlig konsert – det är en show där medier möts och samspelar på bästa möjliga vis.

När Kanye själv spelar pianointrot till Runaway och de tjugo balettdansöserna ligger runt honom som de mest tillgivna av människor är stämningen så mäktig att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Till slut har han en enda svartklädd balettdansös på scen vars dans perfekt följer musiken och det hela är så vackert att jag måste gråta lite. Det blir en lång och fantastisk remix av låten som man direkt inser aldrig skulle låta bra på skiva.

Efter nästan två timmar tar det 27 personer stora scensällskapet varandras händer, bugar på klassiskt kabarévis och tackar för sig. Vi är nog många som snabbt måste få tag i något starkt att dricka. Det var en lång konsert, en fantastisk show som måste smältas.

Pontus:

Man måste verkligen låta Kanyes spelning på Way Out West sjunka in lite. Vad var det vi såg egentligen? Någonting mäkta svulstigt och överdrivet. Inte helt oväntat från en amerikansk hybristok hos en svensk jantepublik i extas. Men var det så bra som alla sa eller var det scenshowen som gjorde oss blinda för musiken? Går det ens att skilja dem åt när Kanye gör sin musik till scenkonst?

Uppenbarligen älskar eller hatar man Kanye. Aftonbladet gav spelningen 2 av 5. GP däremot fläskade på med hela 5 fyrar. När min kollega Matias står och gråter till Runaway står jag och min andra kollega Martin och kliar oss i håret och undrar hur många låtar från Heartbreak-skivan han skall spela. Hur många låtar han egentligen kan förstärka och upprepa i mantra med autotunade refränger? Det är just de här partierna under showen som drar ner tempot och förvandlar en annars så explosionsartad konsert till en tillställning där man börjar tänka på sin trötta rygg och sina trötta ben. Men visst kan en eller två ballader vara välkomna och Kanye måste självklart få andas ut lite så hårt som han springer fram och tillbaka och jobbar utan back-up-rappare.

Bortsett från de utdragna sångpartierna är det hits på hits som får publiken att skrika av lycka. Det får en att inse hur pass mycket mer mainstream och rent av folklig Kanye blivit sedan han var här för fyra år sedan. För publiken blundar och sjunger med på både sång- som raptexter. Bäst stämning blir det på låtarna Gold Digger och Good Life men i helhet är det de äldre låtarna som berör.

Förhoppningsvis lyckades publiken på årets WOW stilla Kanyes storhetsvansinne åtminstone till hans nästa spelning. Och vi väntar redan på ett återbesök tillsammans med duettkollegan Jay-Z. Då kan vad som helst hända. För än så länge är det Jigga som sitter säkert på tronen. Det kan vi som har Jay-Z:s spelning i bakhuvudet sedan Peace & Love förra året vittna om.

Läs mer:

Recension: MF Doom @ Way Out West 2011

Pontus — Mon, 15 Aug 2011 09:48:03 +0000

Upp med mikrofonljudet

Att undergroundrapparen, mannen med järnmasken och tydligen hipsterhypade Metal Face Doom skulle befinna sig i Slottskogen i ett tält under dagsljus på ett Luger-arrangemang kändes ganska otippat. Eller kanske inte? Inte med tanke på att han nu hänger ut med kreddighet som Portishead och Thom Yorke. Det var hur som helst en blixtbokning efter att Q-Tip återigen hade ställt in årets festivalbesök. Den mytomspunna fyrtioåriga och korpulenta rapparen med spretig discografi, i klass med sina kollegor Madlib och Kool Keith, går in på scen med mask (såklart), enfärgad t-shirt och en ännu kraftigare back-up-rappare.

Doom går en bit tillbaka i sin skivhistorik under spelningen även om han inte tar det från början. Men man får höra material från sent 90-tal fram tills idag. Publiken gungar med beatsen men tyvärr är det svårt att höra vad Doom rappar om då vokalerna ligger som en gröt under beatsen under hela spelningen. Men Doom verkar inte märka av det själv utan är på gott humör när han till publikens skräck laddar inför en stage dive. Annars är det ganska lugnt tempo, några låtar för kort och stillastående på grund av taskig kondition.

Kort sagt känns det inte som om Doom gör sig särskilt bra på en festivalscen i Göteborg klockan 16.30. En hel del har sagt att hans musik inte gör sig särskilt bra live över huvud taget, även om hans spelning på Strand för ett halvår sedan var betydligt bättre. Men det är nog helt klart så att Doom gör sig bättre på skiva. Det är därför som vi knappt kan bärga oss till nya Madvillain-skivan och hans duettskiva Swift & Changeable med Ghostface.

Foto av Viktor Ragnemar

Forum: Way Out West 11-13 augusti 2011

Läs mer:

Recension: Wiz Khalifa @ Way Out West 2011

Matias — Sun, 14 Aug 2011 22:25:56 +0000

Välkommen till hipsterriket.

Wiz Khalifa går på scenen tidigt under lördagkvällen. Vädret är ungefär som på MF Dooms spelning ett par timmar tidigare, halvklart till molnigt, men en tydlig skillnad finns: publiken.

Det är allt annat än en klassisk hiphoppublik som har samlats för att se den pappersrullande Pittsburghrapparen. Allt som syns är blonda huvuden, jeansshorts och Converseskor. Hipstermassan har hittat till Azalea, men det kanske inte är så konstigt. Herr Khalifa står snyggt klädd och är snygg i största allmänhet, han spelar publikflörtande låtar som Roll Up och allas favorit Black & Yellow och charmar publiken med diverse stökiga 20-nånting-utrop mellan låtarna (”I prolly fucked yo biiitch!”).

Efter bara en halvtimme åker tröjan av och jag måste fråga hipstertjejen bredvid mig om Wiz är snygg i sitt barbröstade jag. Hon skrattar och säger ironiskt ”Ja, för att vara så gammal!”. Hipsterparet framför mig är mest på spelningen för att de var i krokarna, men trots att de inte är inbitna fans ser de riktigt nöjda ut och säger att konserten var över deras förväntan. Deras ord sammanfattar även min åsikt: Wiz levererar mer än vad han behöver.

Man tänker sig alltså att det ska vara en ganska vanlig hiphopspelning, men så kommer man till Azalea. Trendiga människor tittar på en trendig artist, det skrattas och dansas både på scenen och i publiken. Wiz ser ut som en ung Snoop med sina röda ögon och sin jag-ska-röka-gräs-med-din-fru-attityd. Han älskar sig själv lika mycket som vi älskar honom.

Foto av Viktor Ragnemar

Forum: Way Out West 11-13 augusti 2011

Läs mer:

Recension: Wu-Tang Clan live i Stockholm

Matias — Mon, 06 Jun 2011 09:09:39 +0000

4 juni 2011, Stockholm.

Kvällssolen börjar övergå i skymning och utanför Münchenbryggeriet har många människor samlats. Kön sträcker sig en bra bit från entrén och stämningen är förväntansfull med spontana utrop av ”Wu-TANG!” här och där.

När vi kommer in står Sveriges motsvarighet till Wu-Tang, Det Blå Skåpet, på scen och värmer upp lokalen och publiken. Jag räknar till hela nio medlemmar varav vissa tar mer plats än andra. Överlag har de dock ett fint samspel på scenen och efter framförandet av Organismens låt Den vita kaninen är det nog ingen som tvivlar på att klicken heter DBS.

Runt midnatt går äntligen Wu-Tang Clan på scenen till de kraftiga trumslagen i Bring Da Ruckus och av publikens reaktion att döma är inte jag den enda som som håller på att få en gammal hiphopdröm uppfylld.

På scenen känns klanen lite som en familj tillsammans, på gott och ont. Det är positivt när de kör publikfavoriten Wu-Tang Clan Ain’t Nuthin Ta Fuck Wit och stämningen är lika intensivt exalterad på scenen som i publiken. Medlemmarna känner varandra väl och har riktigt kul tillsammans. Ibland tar dock vissa av dem avvaktande positioner och låter sina kollegor göra jobbet, vilket direkt återspeglas i publikresponsen som genast blir tröttare. Mest märks det under Triumph när ljudet blir dåligt och bara ett par av rapparna orkar engagera sig.

Method Man är den som tar mest plats och ibland funderar jag på om jag egentligen ser en Method Man-konsert med scensupport. Han mellanpratar, hyllar Ol’ Dirty Bastard, rappar acapella, kastar sin hatt i publiken, häller sprit i fansens munnar, säger skarpt ifrån när någon kastar upp en flaska på scenen och hoppar upp och stökar på bashögtalarna när han inte har egna verser. Ett ögonblick står han mitt på publikhavet, balanserandes på fansens händer innan han gör en klassisk rockstjärne-stage dive. Han är helt enkelt en entertainer som aldrig stannar upp för att vila.

Överlag är det en bra spelning trots RZA’s och Raekwons frånvaro. Det är trots allt mycket Wu-Tang på en och samma gång med många publikfavoriter som Ice Cream, Liquid Swords, ODB-hyllningen Brooklyn Zoo, Reunited, Gravel Pit och Da Rockwilder. Just därför känns det synd att vi inte får höra C.R.E.A.M, att det till och från blir rundgång, att vi trots fotopass blir utkörda från fotområdet med orden ”get the fuck outta here!” och att både klanen och publiken stundtals blir trötta.

Men när 4th Chamber drar igång vibrerar hela jag av de kraftiga basgångarna samtidigt som stämningen på scenen och i publiken mest av allt liknar en euforisk masspsykos, och då känns det helt värt det. Hiphopdrömmen är uppfylld.

Recension av Matias Rankinen

Läs mer:

Recension: Roffe Ruff – Barrabas

André — Sat, 28 May 2011 14:25:22 +0000

Jonas:

Så kom slutet för monstret. En av våra mest omtalade och hyllade rappare har valt att lägga micken på hyllan och bjuda oss sitt farväl genom detta sista album, Barrabas. Den slitna dödskallemasken vägde för mycket, bördan blev för tung och bägaren rann över för Roffe Ruff, som blev exponerad på precis det sätt han inte ville bli. Barrabas är en skiva innehållande elva spår. Inga versioner eller gamla låtar, enbart nya produktioner. Och jag erkänner utan att tveka: jag fastnade direkt.

Roffe Ruffs musik har förmedlat mycket genom åren. Knivskarp kritik riktad mot de samhällsinstanser som förtjänar den, flummiga vandringar genom minnen och gamla drömmar, komiska skildringar av försvunna solar och svettiga, sömnlösa berättelser om depressionens botten. Och nu har sista penseldraget lagts på tavlan. Resultatet blev ärlighet i dess mest klara och fulländade form, ackompanjerat av musik som når in och rör om i ditt huvud. Ett ljud av en svärm flugor kring ett ruttnande lik. En missanpassad individ på flykt från den fördomsfulla pöbeln. Där har du Barrabas. Ett album fyllt av förklaringar på de frågor som det tidigare inte funnits direkta svar på, samtidigt som lyssnaren naturligtvis tillåts tänka efter själv. Jag kan inte låta bli att gå in i existentiella tankebanor och att flyta iväg i blurriga reflektioner under lyssningen blir mer regel än undantag. De fantastiska produktionerna talar dessutom sitt alldeles egna språk och inte ens den minsta aning av enformighet når mig någonstans på albumet.

Från den drypande ångesten i Fröken Anderberg, genom den trasiga reggae-slingan i Barrabas, förbi den närmast paradoxala stoltheten i L.I.M.B.O, en vag aning av det nästan overkliga beatet i Monster, till det dystra och melankoliska avskedet i Farväl. Allt varvat med mästerliga refränger. Ett värdigt avslut. Barrabas kommer garanterat hemsöka dig nattetid ett bra tag framöver. Så är det.

Jonas betyg:

André:

Jag har alltid varit kluven till Roffe Ruff. Å ena sidan är det gimmickgrejen med masken (ja, jag vet att det är seriöst menat, men ändå) och den förställda (?) rösten, men å andra sidan känns hann mer uppriktig än de flesta. Så när möjlighet ges att recensera det som sägs vara Roffe Ruffs avsked är det ju klart man tar chansen att verkligen bestämma mig – och detta innan de flesta ens hört plattan. Så det har blivit ett par intensiva dagar när jag lyssnat in mig på det han släppt hittills och det som landar den 28e.

Och han har vandrat en lång väg. Här på Barrabas, vid vägs ände, är de skämtsamma låtarna från första mixtapet Änna goa bitar så som bortblåsta när ångesten som dök upp i små sjok på Panter parken och blev längre skov på Ormar i gräset blivit det konstanta läget. Litterära och kulturella referenser trängs med socialrealism och realpolitik. Även då en del av hans teman har dykt upp tidigare är Roffe Ruff en tillräckligt skicklig berättare för att ge en ny vinkel och texterna är, om än göteborgscentrerade här och var, ändå inte ogenomträngliga (dissen till GBG:s starke man med ”skinn på näsan och psoriasis” i Prolog träffar för övrigt exakt där den ska).

Men om vi går tillbaka till (mitt problem med) hans röst så är bokstaveringsrefrängen i L.I.M.B.O. det tydligaste exemplet: röstläget är lite för begränsat för den sortens refräng (där kunde Rico Won eller Mächy kunnat göra ett inhopp istället för de, enligt konvolutet, uteblivna gästverserna) och i Så är det (idiologi) är Kapten Röds produktion för upbeat för Roffes svärta. Skulle älska en hårdare remix på den. Men samspelet mellan produktion och rap är i övrigt riktigt bra och allt som allt är det ett värdigt avslut för alteregot: fansen (som lär bli fler) får exakt det de behöver och Roffe får sitt sagt.

Andrés betyg:

Forum: Whoa recenserar: Roffe Ruff - Barrabas

Läs mer:

Whoa recenserar: Stockholmssyndromet – Underhundar

Whoa — Tue, 24 May 2011 19:14:28 +0000

Christer:

Har det redan gått ett år sedan ETTFYRANÅNSTANS? Tydligen, men det känns som den släpptes för några månader sen vilket förmodligen beror på att den spelats (och fortfarande spelas) rätt flitigt. Därför blev jag (kanske omotiverat) lite misstänksam när det redan nu kommer en uppföljare. Vad skulle Underhundar innehålla? Rester? Något de bara stressat ihop? Två plattor med sammanlagt nästan 40 låtar på tolv månader är trots allt en rätt hög produktionstakt och med det ökar risken för slafsiga resultat. Jag kan försäkra alla som delar oron: ni har inget att oroa er över. Tvärt om har gruppen utvecklat styrkorna och polerat bristerna. Underhundar känns lite proffsigare i sin helhet. Det finns ingen artist eller grupp som låter som Stockholmssyndromet i Sverige och nu tar de sin musik till en ny nivå. Underhundar blastas ut från Botkyrka och är mörk, tung, humoristiskt och lite till på en och samma gång. Textmässigt lite mindre subtil och med ett varierande tempo smyger ingen låt förbi obemärkt. Det här är inget mindre än klockrent.

Christers betyg:

Viktor:

Produktionerna på Stockholmssyndromets nya skiva osar av smuts, funk och asfalt, precis som debuten, men på en helt ny nivå. Gruppen låter, som vi redan visste, som inget annat på den svenska scenen men nu tar det sin musik ännu längre och stundtals undrar man hur deras utvecklingskurva har kunnat gå i så skarp riktning mot skyarna. Det är nämligen inte bara produktionerna som har blivit ännu bättre, utan rapparna själva. Skizz leker med raderna som aldrig förr och tänjer på gränserna på ett såväl lekfullt som kreativt vis. Kompanjonen Starvin Marv ser alltid till att Skizz inte svävar iväg för långt när han kommer in med sin lite mer allvarliga stämma, och det är detta som i sin tur skapar den fantastiska balansen som är Stockholmssyndromet. Har du ett rejält ljudsystem så kommer denna skivan att göra sig utmärkt för just det, om inte, ja då har du äntligen fått en ordentlig ursäkt till att köpa ett.

Viktors betyg:

Matias:

Som en tiotalets version av The Latin Kings rör sig Stockholmssyndromet mellan feta götar, hamburgertallrikar med ris och pinsamma statusuppdateringar på Facebook. På Underhundar LP testar Skizz och Starvin Marv nya grepp med futuristiska beats och tydliga låtteman, och sammanfattningsvis kan man säga att det mesta har blivit bättre. Rappen sitter säkrare än innan och rimscheman är mer komplexa. Texterna är dock opretentiösa och lättkopplade, med den gamla typen av liknelsepunchlines man sällan hör idag. Starvin Marv vill till exempel inte se någon planka som kontrollanter och trollar dessutom bort orrar som Harry Potter. Texterna målar tydliga bilder med hög igenkänningsfaktor och lockar ofta till skratt. Produktionerna är stundtals tyvärr en aning monotona, som på titelspåret Underhundar. Andra gånger är de fantastiska med bubblande basslingor och för tankarna till G-funk, god öl och varm asfalt. Allra bäst blir det på spoken word-spåret Kärlek och slow tempo-låten Sockerfar. Trots att albumet vissa stunder blir monotont och jag saknar en tydlig röd tråd ser jag helhetsbilden som riktigt bra. Den som gillade ETTFYRANÅNSTANS? och Underhundar EP har en mycket trevlig lyssningsupplevelse framför sig när Stockholmssyndromet ser ett stort köttigt lårparti, igen.

Matias betyg:

Forum: Whoa recenserar: Stockholmssyndromet - Underhundar LP

Läs mer:

Recension: Mohammed Ali – Vi

Viktor — Thu, 14 Apr 2011 20:08:25 +0000

Viktor:

Alla som har ett uns intresse för svensk hiphop, och någorlunda vett i skallen, kommer att gå och köpa denna skiva. Så enkelt är det. Det är beatsen, som varvas mellan känslomässigt rörande och huvudgungande medryckande. Det är rappen, som är utomordentligt utformad med texter som antigen berör eller utbildar. Det är Mohammed Ali, precis så som vi känner dem efter succén med Processen fast ännu bättre. Så vill du behålla din trovärdighet som hiphoplyssnare 2011? Då föreslår jag att du sätter denna skivan någonstans på din topplista när det är dags att sammanfatta musikåret

Jonas:

Förortsrappen: en subgenre inom den svenska hiphopen som inleddes under det tidiga 90-talet med Latin Kings och som växt till sig på allvar de senaste åren. När Mohammed Alis debutalbum Vi har släppts vill jag påstå att förortsrappen blommat ut helt. Det finns politiker, myndigheter och privatpersoner som helt väljer att blunda för de problem som faktiskt finns i förorterna till våra större städer. Fritidsgårdar stängs, polisuppbådet ökar och klyftorna är väldigt påtagliga. Men Mohammed Ali blundar inte. Det visar de klart och tydligt när gatan än en gång tillåts sjunga ut genom dessa 16 känsloladdade spår. Med ett kritiskt textförfattande, vasst och målmedvetet och med poänger som landar där de ska är Vi ett album du inte borde vara utan. Musiken förmedlar lekfull seriositet och leder lätt till spontandans eller djupare reflektioner genom pianoslingor och klassiska trumbeats. Eftersom jag är ytterst kritisk och väljer omdöme med omsorg vill jag ändå påpeka den enformighet som kan uppstå när många låtar behandlar liknande eller samma ämne. Denna enformighet gör sig tyvärr ibland även påmind på den här plattan, men det är förvisso ingenting som påverkar kvaliteten. Vi är följaktligen ett lysande album som förtjänar stora eloger och många lyssningar.

Martin:

Jag såg Mohammed Ali ta sina första stapplande steg 2003, då under namnet Underklassen, i samband med ett liveframträdande på Ungdomens hus i Skellefteå. Sedan dess har mycket hänt. Mohammed och Ali har vuxit upp, lämnat fritidsgårdarna, hittat sig själva som artister och signat med Bad Taste Records – samma bolag som Looptroop Rockers firar framgångar på. Mixtapet Processen, som blev det stora genombrottet för Mohammed Ali efter gratisreleasen här på Whoa, lovade gott. Nu, på det efterlängtade debutalbumet Vi, gör inte rapparna någon besviken. Med sina genomarbetade texter, högklassiga leverans och proffsiga inramning gör duon den träffsäkraste och mest kvalitativa hiphopen just nu. Detta under ett 2011 som redan hunnit bjuda på flera starka svenska släpp inom genren, som t.ex. Och jag och Ut ur min skalle. Låt oss nu hoppas att lyssnare och media inte sover på detta. Snudd på femma!

Forum: Whoa recenserar: Mohammed Ali - Vi

Läs mer:

Recension: Anton Kristiansson – Och jag

Viktor — Mon, 28 Mar 2011 15:44:26 +0000

Pontus:

Och jag är för mig en otroligt efterlängtad skiva som låtit ta sin behövliga tid då den har växt fram ur en ung mans sökande genom blöta nätter och krossade känslor. Anton Kristiansson har trots sin unga ålder hunnit att gå från klassisk hiphop med Illuminati, vidare till funkig livebandsrap med The Ninjas för att närma sig ett hittigt sound genom sina duos Grand Prix och Charlie för att till slut bli en ensam berättare med ljudmatta av indie.

Skivan är en emotionell utfläkning och har man problem med det-är-så-synd-om-mig-och-hela-världen-kretsar-kring-mig-musik så kanske man skall undvika Anton Kristiansson, men uppskattar man ärlig och berättande rap med snygga rim utan krusiduller och med stora sångarrangemang och musikalisk lyster är detta näst intill perfektion från början till slut.

Innehållsmässigt består skivan av texter om dekadens, dysfunktionellt känsloliv och självreflekterande. Musiken är melodisk med grovsamplingar från skilda artister som Broder Daniel och Enigma. På gästlistan finner vi bland annat Martin Elisson från Hästpojken, Maja Milner från Makthaverskan och den fantastiska sångaren och producenten Niklas von Arnold som utöver sin soloskiva tidigare har kunnat höras på Petters skiva.

Som trogen lyssnare känns det lite tråkigt att fyra av skivans tio spår redan är sönderlyssnade genom singlar och myspace, man vill gärna ha mer än sex stycken olyssnade spår på ett nytt album. Men man kanske inte skall klaga för mycket, för Anton levererar årets hittills bästa skiva med några av de bättre svenska hiphoplåtarna jag hört på flera år. Tänk på döden är ett helt fantastiskt stycke och jag vill inte lägga ifrån mig mina hörlurar…

Pontus betyg:

Matias:

Jag fick upp ögonen för Anton Kristiansson i och med releasen av Du är knark och har väntat spänt på albumet sedan dess. Det var alltså med höga förväntningar jag snurrade igång skivan för vad som skulle bli en helg av intensivt lyssnande.

De som bara uppskattar hiphopens traditionella sound kommer att gråta blod när de hör det här släppet. De som uppskattar förändring och utveckling, och som ser hiphop som en väldigt bred genre kommer ha betydligt roligare. Jag har aldrig hört hiphop blandas med indiepop på det här sättet förut, och det är svårt att sätta en etikett på soundet. Anton är enligt mig en bra rappare och en mycket bra musiker, men det är på Anton som textförfattare jag sätter etiketten ”fantastisk”. Mer ofta än sällan utnyttjas rimrunkeri på ett sådant vis att röda trådar går förlorade, men aldrig på den här skivan. Hur många timmar Anton har lagt ner på att få raderna att rimma perfekt så många gånger på samma stavelser och samtidigt förmedla samma känsla hela vägen vågar jag inte ens spekulera i. Ibland är raderna så oväntat finurliga och fyllda av igenkänning att man inte förstår hur någon har kunnat tänka ut dem – man önskar bara att man hade kommit på dem själv. De sångmoment som finns är också utmärkta och kommer med största sannolikhet att gå hem hos popfantasterna.

Ett par av spåren känns dock monotona och jag saknar mer osläppt material. I min mening är det alltså inte ett perfekt album, men många av låtarna är solklara femmor. Och jag är en skiva som har goda chanser att bli vårens soundtrack. Det är en skiva du kommer gråta till på fyllan när han hon den där inte svarar på ditt sms. Dagen efter när svaret kommer lyssnar du på samma skiva medan du triumferande ler mot solen.

Matias betyg:

Viktor:

Jag har under min ringa livstid lyckats plöja kilometervis med såväl hiphopvinyler som indieskivor, så när Anton Kristiansson tar beslutet att blanda de två genrerna är det inte svårt att förstå att det kittlade lite extra i byxan hos mig.

Nu när resultatet, som jag väntat på enda sedan Lilla London-freestylen kom upp på youtube, har anlänt så lämnar det definitivt inte mig missnöjd. De välpolerade självreflekterande texterna får mig många gånger att känna som det är mitt liv han talar, medan det aldrig är svårt att föreställa sig en hjärtekrossad Anton Kristiansson snubblandes över Göteborgs gator med rödvinsläppar. Bildspråket är alltid tydligt men är ändå inne och rör sig på poesi vilket gör att det aldrig är svårt, eller känns oönskat, att göra fria tolkningar. Varenda ord går rakt in i hjärtat och på spår som Vi förtjänar att dö lyckliga, med Martin Elisson, är det omöjligt att inte bli berörd.

Det enda som kan göra mig lite ledsen i ögat är produktionerna. Inte för att de är dåliga, för de är de inte, utan för att de emellanåt kan bli lite för enkla. Detta är något som jag uppskattar vanligtvis men när man har en indiegenre att axla så finns det ett gigantiskt utrymme att ta ut svängarna, och den chansen som Anton har fått att göra detta utnyttjar han inte till sin fulla rätt. Sen får man ta i beaktning att detta är en debutskiva, även om indierapparen inte är någon främling inom musiken, så utsvävningarna är kanske något man kan få hoppas på till nästa skiva.

Hur som haver så älskar jag detta precis lika mycket som förväntat och jag kommer lyssna på skivan till öronen blöder, hjärtat är krossat och all världens rödvin har tagit slut.

Viktors betyg:

Forumtråd: Whoa recenserar: Anton Kristiansson – Och jag

Läs mer:

Recension: Movits! – Ut ur min skalle

Viktor — Tue, 22 Mar 2011 10:16:12 +0000

Viktor:

Jag personligen känner att vinter och höst gjort sitt med depressioner, innesittande och andra bedrövliga åkommor som de drar med sig, men nu börjar man äntligen se ett ljus i slutet på tunneln i form av vårtecken, och vad kan sparka igång sommaren bättre än en ny skiva med Movits!? Ingenting; är svaret på den frågan för när Ut ur min skalle hamnar i skivspelaren så är det fan bäst att du tar på dig dansskorna. Glädjevibben är total när Norrbottens stolhet bestämmer sig för att följa upp succén med Äppelknyckarjazz. Man märker att deras evinnerliga turnerande runt om i världen har satt sina spår i musiken då fler spår är gjorda för dansgolvet denna gången. Även deras referenser till Sammy Davis Jr, Broadway och andra kända amerikanska människor och ting får än att inse att bandet numera strävar långt utanför Sveriges gränser. Det finns mer att önska i rapframförandet emellanåt men det är en petitess när man har ett sådant riv i produktionerna. Sedan har vi ju även gästar som Timbuktu, Promoe och turnékompisen Zacke som glänser på varje spår de medverkar. Vintern är härmed bortblåst, dags att dansa in sommaren med kostym och fluga.

Viktors betyg:

Martin:

Över två år har gått sedan jag hyllade Movits! album Äppelknyckarjazz här på Whoa, och jag står fortfarande fast vid att det är en grym platta. När det nu har blivit dags för uppföljaren ligger naturligtvis spänningen och förväntningarna i luften. Ska norrbottningarna klara av att följa upp succén med debutskivan? Efter att ha spelat Ut ur min skalle i ipoden i ett par dagar så är jag övertygad om att de gör det. På nya albumet, bestående av 12 spår, har de smart nog satsat vidare på svänget och farten som var så framgångsrikt på hitlåtarna Swing för hyresgästföreningen, Äppelknyckarjazz och Fel del av gården. En trolig gissning är att många av låtarna kom till under deras turné i USA och att det därför föll sig naturligt att skapa ett dansant och fartfyllt material som gör sig bra live. Skjut mig i huvet bjuder på ett underbart sväng, Na Na Nah! har en refräng som sätter sig i huvudet från första stund och singeln Sammy Davis Jr växer för varje dag som går. På detta har gruppen dessutom passande nog bjudit in Timbuktu (inte bara en utan två gånger) och Promoe till festen, vilka inte är sena att höja temperaturen ytterligare. Ska man jämföra skivorna kan jag tycka att Äppelknyckarjazz hade fler individuellt starka spår, men detta är fortfarande klart imponerande.

Martins betyg:

Pontus:

På 1960-talet sjöng Cornelis Vreeswijk om Mördaranders. År 2011 producerar Mördaranders musik till en grupp som tagit sitt namn från den svenska 1700-tals-skalden Bellman och rappar om den amerikansk nöjeslegenden Sammy Davis Jr med hoodien avhängd till förmån för kostymen. Man har med andra ord ena foten på stadig dåtid men glömmer aldrig att rikta sina svartbågsmarkerade ögon mot framtiden. För det här soundet har aldrig gjorts så här bra tidigare.

Movits! har kanske lämnat sin hiphopifierade publik, om de nu har befunnit sig där de senare åren över huvud taget, för att ta steget fullt ut på dansgolvet och till multikulti-folkhemmet. Musiken är dansant och duger utan problem till en andra utsåld USA-turné med sina blås, handklapp och partypukor. Det är synd att sakna svenskan när man lyssnar på Movits! eftersom texterna är smarta, politiska och referensrika. Ibland sluddras ord bort i artikulation men det är värt att spänna öron eller lyssna en extra gång för att snappa upp vad som sägs.

Med gäster som Timbuktu, Promoe och Zacke har man öppnat upp vägarna för att ta det ännu ett steg längre än debutskivan. Om man nu vill ta ett band som spelat på Allsång på Skansen större publikt, för då blir det nog Melodifestivalen nästa för den här supersvängiga rapgruppen.

Pontus betyg:

Forumtråd: Recension: Movits! – Ut ur min skalle

Läs mer:

Recension: Looptroop Rockers – Professional Dreamers

Viktor — Tue, 08 Mar 2011 19:31:14 +0000

Martin:

Efter besvikelsen Good Things visste jag inte riktigt vad jag skulle förvänta mig av Looptroop Rockers nya, femte album. För även om formen hos den gamla Västeråsgruppen dalat på senare år så har frontmannen Promoe fortsatt att leverera starkt solomaterial, samtidigt som Cosmic återvänt till gruppen och gjort pusslet helt igen. När jag nu lyssnat igenom Professional Dreamers ett par varv är känslorna blandade, och tyvärr övervägande negativa. Do (med Gnucci Banana) har ett driv och en hunger som få akter i Sverige lyckats leverera i år och på This Music Sounds Better At Night samt On Repeat visar Embee åter igen vilken fantastisk producent och beatmakare han är. Det så ofta sköna, vemodiga ljudlandskapet till trots blir det dock alldeles för många sega, trötta partier på plattan och den fantasilösa sången kunde ha skippats på flera spår. I väntan på bättre, mer övertygande material väljer jag istället att återvända till The Struggle Continues. En skiva som till skillnad från denna andas kvalitet från första till sista låt.

Betyg:

Christer:

Jag har sedan länge gett upp hoppet om att få höra Looptroop återgå till det där gamla, mörka och arga (och – främst på svenska – humoristiska) soundet de hade i början av karriären. Ilsket rappade om lagens långa arm och graffiti. Men Looptroop har utvecklats och framgångsrikt tagit en annan riktning för länge sedan. Av Professional Dreamers får jag dock känslan av stagnation. Återigen en massa barnröster och för mycket sång vilket inte känns så värst intressant eller engagerande utan passerar hyfsat obemärkt förbi. Det är dock välproducerat och många beats är rena avslappningsterapin. Men Looptroop anno 2011 är lite för fredliga för min smak. Förhoppningarna var höga att de skulle utvecklas ett steg till, särskilt nu när Cosmic är tillbaka. En grupp med så mycket talang kan bättre. En platta på svenska vore högintressant om det finns på ”att göra”-listan.

Betyg:

Viktor:

Looptroop Rockers står och faller med Embee. Vore det inte för hans fantastiskt vackert penslade ljudbilder så vore de bara en rapgrupp i mängden, men tyvärr så räcker det inte med en mästerlig producent längre. Truppens framgångssaga som nådde sin peak med The Struggle Continues har tyvärr stagnerat de senaste åren och även om jag än idag hoppas på ett lika mästerligt album så når de aldrig upp i samma standard. Självklart besitter Professional Dreamers ett par riktigt bra spår så som Magic, On Repeat, Sweep Me Away och även titelspåret, men med tanke på deras historik så kan jag inte annat än att bli besviken. Dock måste jag säga att Professional Dreamers är betydligt mycket bättre än deras två senaste album, men kanske är det bara jag som fått låga förväntningar. Hur som haver så känns skivan som en upprepning av deras tidigare låtar, bra, men definitivt inget nödvändigt i skivsamlingen.

Betyg:

Jonas:

Då jag tidigare varit en hängiven Looptroop-lyssnare och eftersom ett par av deras äldre produktioner var några av de första svenska hiphop-låtar som jag på allvar tagit till mig är naturligtvis mina förväntningar höga när jag ska lyssna igenom Professional Dreamers för första gången. Jag är ivrig och förhoppningarna är så klart att albumet hittat tillbaka till forna dagars glans, då snuten ringdes och kampen fortsatte. Inte för att det behöver betyda att det ska låta exakt likadant, det är snarare den förflutna kvaliteten jag efterfrågar. Men den får jag inte. Istället får jag ett tillbakalutat album, där merparten av låtarna känns relativt tråkiga och substanslösa. Ett par spår sticker visserligen ut och bildar en kort ryggrad, men det räcker inte. Efter den stora Svennebanan-besvikelsen får jag ändå känslan av att Looptroop gått in på rätt bana igen, även om det uppenbarligen är en bit kvar att vandra. Albumet är däremot välproducerat och det märks att tid och möda har lagts ned på rytm och musik, även om inte allt faller mig i smaken. Jag välkomnar Cosmic tillbaka och ger en eloge till Embee för produktionen, men mer än så blir det inte den här gången.

Betyg:

Forumtråd: Recension: Looptroop Rockers – Professional Dreamers

Läs mer:

Way Out West 2010

Viktor — Sun, 15 Aug 2010 18:22:31 +0000

Som svensk så sitter det i ryggraden, kanske till och med själen, att alltid tänka på vädret. Något som känns otroligt relevant nu, två dagar efter Way out West i Göteborg har avslutats och jag sitter i min lägenhet med en värkande skalle. Jag har spenderat hela morgonen i rehabilitering med bakfyllepizza och Paris Hiltons: My new BFF på televisionen och ordet dumburk känns mer relevant än någonsin tidigare. Skammen i kroppen är påtaglig men medan regnet fullkomligt skjuter mot mitt fönsterbläck så kan jag inte annat än förundras över vilken tur jag haft denna helgen. När varenda väderprognos pekade mot oväder lyckades Lilla London bryta sig ur sina gamla vanor och förvåna mig med två (nästan) regnfria dagar.

Tro det eller ej men festivalen handlade inte bara om väder även om ovanstående stycke tyder på det. Way out West har faktiskt år efter år bevisat att de kan dra till sig de största namnen inom musikbranschen och när Wu-Tang Clan dök upp i bokningslistan så var det nog inte bara jag som hoppade högt av förväntan. Denna legendariska grupp känns ju lite som den heliga graalen för hiphopare i live-världen och det var även denna grupp som fick bli den akt som invigde festivalen åt mig.

När jag väl stod i Slottsskogens vackra miljö och lutade blicken mot Azalea-scenen så kliver Ghostface, Raekwon … och… ehh… in på scenen och börjar rocka sin mickar. Fort slås jag av faktumet att de inte är fulltaliga. Method Man är tydligen kvar i staterna för egna spelningar och resterande medlemmar av klanen tycks köra på gammal vana. Förväntningarna sjunker sakta men säkert. Jag står där och gungar så som man gör på hiphop-konserter, emellanåt slänger jag upp mina tassar i luften för att knyta ihop mina tummar och skapa ett W. Det blir liksom aldrig mer än såhär. Jag försöker och jag vill att det skall vara grymt men besvikelsen är påtaglig. Ljudet är dåligt och hade det inte vart för min ringa förkunskap så hade jag inte uppfattat ett ord som mördargetingarna spottar ur sina munnar. De avslutar dock med Triumph och inte Gravel Pit som de flesta hade förväntat sig, vilket värmde mitt lilla lilla hjärta. Nej tack till crowd pleasing!

Efter Wu-tang känner jag av området lite och går och köper några öl, fyra stycken för att vara exakt. Inte för att jag nödvändigtvis hade planerat att dricka fyra öl på raken. Snarare för att om man stått i kö så pass länge, för att få beställa nått återfuktande för strupen, så det kändes tvunget att gå därifrån med så mycket man kan bära. En kille från Stora London (ja det i England) stod brevid mig och skämtade om hur han kom till festivalen för att stå i kö. Han var även noga med att påpeka att han fått valuta för pengarna.

Jag ögnar på The Soundtrack of our Lives som spelar med Göteborgs Symfoniker. Det florerade ett rykte om att självaste Noel Gallagher från Oasis skulle göra ett gästspel på spelningen, något som senare visade sig vara en lögn. En dålig lögn dessutom. Jag ser även lite på The National vars musik var och är magisk. Matt Berningers tar verkligen ut svängarna på sin baryton och påminner mig om att jag ska ta med Boxer ut till bilens cd-spelare när arbetsveckan börjar igen.

Här borde jag kanske sett Miike Snow, Iggy & The Stooges och LCD Soundsystem, istället sitter jag utanför festivalområdet och dricker öl. Inget jag ångrar idag som många skulle kunna tro utan snarare tvärtom. Trevliga människor finns det gott om och de jag umgicks med var bäst i test och bidrog till att festivalen blev den folkfest och glädjekavalkad som den skulle vara.

M.I.A avslutar dagen för mig och bjuder på Way out Wests bästa spelning. Hennes helt utflippade stil och show lämnade mig helt förbluffad och jag har även nu, två dagar senare, svårt att förstå vad som hände. Allt jag vet är att jag älskade varenda sekund av det och hoppas alla får uppleva denna fantastiska kvinna någon gång.

Morgonen efter vaknar jag som en blöt fläck i mina stackars lakan och jag får spendera hela morgonen med att kurerar mig med isglass. När jag till slut orkar pallra mig tillbaka till festivalområdet, klockan 16:00, så är jag bara en spillra av en människa. Något som alla mina vänner är snabba med att uppmärksamma. Dock har det blivit dags för Talib Kweli och Hi-Tek att dra upp mig ur min dvala och det lyckas de verkligen med. Reflection Eternal bjuder på en otroligt bra spelning och visar verkligen hur en hiphopkonsert ska låta! De blandar gamla Train of Tought-låtar med sådant från Revolutions Per Minute. Då och då slänger de in låtar som I Try från The Beautiful Struggle, och Definition med Blackstar vilket verkligen sätter fart på höfterna. Reflection Eternal var vad Wu-Tang borde ha varit och det finns faktiskt inget mer att säga om det. Grymt!

Senare på dagen så spelar Håkan Hellström, som gör årets näst bästa spelning. Denna ödmjuka seglargosse är verkligen en fröjd och lyckas dra en publik som måste varit den största i Way Out West historia. Det spelas uteslutande låtar från hans första skiva Känn ingen sorg för mig Göteborg, vars titelspår är ett riktigt säkert kort på hemmaplan. Från början till slut får vi höra denna fantastiska skiva varvat med lite anekdoter där höjdpunkten måste varit Nu kan du få mig så lätt.

Håkan lämnade en nöjd (och hes) publik bakom sig och resterande akter som Chemical Brothers och La Roux är tyvärr stora besvikelser.

I en tid då alla festivaler går i konkurs både högt och lågt så känner man att Way Out West står sig stark på scenen. De har sitt koncept och kör på det stenhårt, vilket lönar sig. Så nu när jag sitter här lätt förtappad så måste jag säga att helgen har varit helt grym. Trots långa köer då och då så har man aldrig haft tråkigt och det är huvudsaken. Jag kommer återvända nästa år igen… och igen… och igen, antagligen.

Förövrigt så vann Stephen i Paris Hiltons: My new BFF. Sjukt härligt.

Foton av Viktor Ragnemar.

Forumtråd: Way Out West 2010

Läs mer:

Whoa recenserar: Stockholmssyndromet – Ettfyranånstans?

Christer — Thu, 08 Jul 2010 13:46:36 +0000

Termen stockholmssyndrom föddes efter Norrmalmstorgsdramat 1973, när Clark Olofsson och hans kumpan tog gisslan under ett rån mot Kreditbanken i Stockholm. Själva syndromet används för att beskriva den situation eller det tillstånd som uppstår när den kidnappade fattar tycke för och börjar sympatisera med gärningsmannen.

Ungefär så vill jag beskriva min relation till Stockholmssyndromet från Botkyrka för Ettfyranånstans kräver lite tålamod av sin lyssnare. Inte på grund av särskilt djupa texter – de är inte de mest avancerade utan faktum är att texterna ibland är ganska ovettiga och balanserar till nödrim – eller för att du sitter ner och funderar över meningen med livet efteråt. Nej, det här är ganska avskalat och enkelt i sin utformning. Det som krävs är en startsträcka. Avfärda inte Ettfyranåntans bara för att tråkiga Speciell dyker upp redan på tredje spåret. Ettfyranånstans styrka är helheten och du behöver nog ett par tre låtar innan du verkligen kan njuta av musiken. Väl där så trivs man.

Ettfyranånstans är svår att placera på den svenska hiphopkartan. De basunerar ut ”med epicentrum i Botkyrka” i introt, men det placerar dem inte i den klassiska, stereotypa eller politiska förortsrap-kategorin. Många av låtarna har elektroniska inslag, men det här långt ifrån den elektroniska hiphoppen som Adam Tensta slog igenom med. Det finns helt enkelt ingen annan som gör just den här typen av musik. Den hamnar någonstans mellan Ken Ring och Näääk, men är minst lika influerad av amerikansk west coast från 90-talet och lite smutsig söder. Och samtidigt står Ettfyranånstans stadigt på egna ben.

Skivans titel syftar på Botkyrkas postnummer. Och referenserna till duons hemmaplan duggar tätt. Jag tror det finns minst en i varje låt – Storvretsbadet, Tumba, Fittja, Råttan, Hågelby, gamla Stinsen. Det är aldrig fel att representera sin hemmaplan – tvärtom! – men ibland känns humorn lite väl intern, i synnerhet i vissa mellanspel.

Rent textmässigt handlar väl 90 procent om droger i någon form och resterande tio om pengar (för att skaffa droger). Men de lyckas utan att vara allt för drogromantiserande eller ge en dålig bild av Botkyrka. Det känns aldrig som att de säger ”fan vad vi är tuffa som röker och super” eller alla från förorten lever så här. Vampyr, en dikt av Ricard Estay, som med den träffande parabeln ”Riddarna runt parkbänken” – med budskapet att du blir som du blir behandlad – knyter ihop hela Ettfyranånstans? med bilden av ett liv som många från förorten säkert kan relatera till. Antingen har man varit där själv eller sett den världen på första parkett. Det här är ett nedslag i Stockholmssyndromets liv idag, eller åtminstone de delar de väljer att berätta för oss. Varken mer eller mindre. Det är något befriande att lyssna på artister som bara berättar sin historia utan att överdriva, utan att prata om snabba bilar och juveler.

En av Ettfyranånstans största brister är dess längd. Variationen är inte tillräckligt bred för att fylla 22 spår och vid några tillfällen känner jag att jag har lyssnat på precis den här låten alldeles nyss. Det gör mig nästan lite irriterad för det finns potential för mer material. Jag hade gärna hört fler låtar i stil med Nata Cash som är skivans mest fartfyllda låt men också skivans enda med lite fart. Istället blir resultatet kontraproduktivt med spår som försvinner in i anonymitet bakom udda Lasta, klaustrofobiska I vår trappuppgång, småpsykedeliska Helt trasig eller softa Ingenting.

Mina personliga favoriter – I din trappuppgång och Kommer du ihåg – gästas av Aki från Labyrint. Inte så att Aki tar över, utan för att han integreras i Stockholmssyndromet. Samarbetet är klanderfritt. Kan inte säga samma sak om Eye’n'I i Vadeluktar (en av de där anonyma låtarna).

Så till betygsättningen. Alltid lika svårt. Ger den en fyra, för även om jag låtit lite kritisk så skiner skivans starkaste spår riktigt starkt. Ettfyranånstans är lite halvsvår att komma in i och den är nog inte för alla men bjuder ändå på något nytt och tar inte på sig att lösa all världens problem. Den är inte politisk så tillvida att de skanderar slagord, men det känns som ett ärligt porträtt av en verklighet som några känner igen sig i, andra inte. Och det är alltid uppskattat.

Christers betyg:

Vill man köpa skivan kan man göra det via Stockholmssyndromets hemsida.

Forumtråd: Whoa recenserar: Stockholmssyndromet – Ettfyranånstans?

Läs mer:

Whoa recenserar: Anton Axélo – Lycka i lösvikt

Viktor — Sat, 24 Apr 2010 16:41:15 +0000

Jag korsar vägar med så otroligt mycket musik varenda dag och det är inte alltid man har tid att lyssna igenom allt. Detta är självklart tråkigt, men det är den utvecklingen som internet har haft på mitt liv som lyssnare. Ibland kan det dock hända att man snubblar över artister som man aldrig tidigare hört talas om, artister som får en att släppa allt för en djupare analys. Då har man allt som oftast hittat ett litet guldkorn. Precis så var det när jag upptäckte Anton Axélo. Vi gjorde ett inlägg om hans senaste singel Stå upp för ditt kvarter här på Whoa och så snart som jag hade hört den låten var jag tvungen att höra mer. Så nu sitter jag här och ska tycka till om hans andra fullängdare Lycka i lösvikt, vilket gläder mig.

Det är ett härligt sväng i Antons musik. Vid första genomgången så finner jag mig ofta med att sitta och stampa takten eller nickande med huvudet, och blir många gånger imponerad av de levande produktionerna som varvas med syntar och trummaskiner. De känns inte alltid hiphop, även om de klart och tydligt är det. Istället känns det som att inspirationen många gånger kommer från alternativ pop eller dylikt. Så när gitarr, munspel och trumpet får föra fram hans lagom riviga röst på en ljudbild som sneglar utanför genren låter det, kanske inte nyskapande, men otroligt fräscht. Sen att progglegenden Mikael Wiehe gästar på Två strängar på min fiol kan kanske ses som ett bevis på att rapparen inte bara haft huvudet i hiphopsvängen, och detta är något jag uppskattar otroligt mycket.

Man ska inte tro att det alltid är solsken och jordgubbsglass trots den gungande ljudbilden. Anton tar upp ämnen som är både självutlämnande och allvarliga, men han gör det utan att det går till överdrift. Det finns ofta en balans mellan åsikter och erfarenheter, och på samma sätt som livet inte alltid är hundra procent allvar så behöver musiken inte alltid reflektera det som texterna beskriver. En tröskel man måste kliva över för att acceptera Anton är dock hans röst, som man måste lära känna lite innan man fullkomligt kan uppskatta den. När det väl är gjort så kommer man högst sannolikt att gilla de refränger där han sjunger lite släpigt eller när han rappar aggressivt om dagens samhälle. Det finns även en liten brist på avancerade rim, men personligen så är det inget jag hänger upp mig på i detta fallet, utan fokuserar hellre på helhetsbilden som är väl presenterad.

Kanske är det att jag inte har några som helst förväntningar på Anton Axélo som gör honom så bra. Kanske är det avgaserna från Göteborg som sitter kvar i blodet, på denna tillfälliga Karlskronit, som förvirrar mitt omdöme. Kanske är det bara så att Anton är bra. För faktum är att, för en person som mig själv som gillar att lyssna på genrer utanför hiphop, så känns Anton som en hybrid som passar mig perfekt. Bara att han lyckades få mig på kroken med en singel talar väl sitt egna språk.

Viktors betyg:

Forumtråd: Whoa recenserar: Anton Axélo – Lycka i lösvikt

Läs mer:

Whoa recenserar: Fuerza Chile

Christer — Fri, 23 Apr 2010 15:37:29 +0000

Den här typen av arrangemang, galor eller konserter till förmån för olika behjärtansvärda ändamål, tenderar att ofta falla ganska platt. Galorna leds av en konferencier som erbjuder dig att köpa ditt samvete rent. Artisterna går pliktskyldigt upp på scen och drar av en låt, vinkar glatt, kramar TV4:s programledare och förkunnar hur viktigt just detta är.

Med det sagt konstaterar vi att jag inte har särskilt mycket till övers för konceptet stödgalor, eller galor över huvud taget egentligen för den delen. Det blir bara en exploatering av misär i syfte att tjäna lite reklampengar.

Ändå begav jag mig till Debaser för en stödkoncert till förmån för alla som föll offer för jordbävningen i Chile. En bidragande faktor var att vi istället för Carola hade Ametist som konferencier och artisterna var mer intressanta än förra årets vinnare av Idol. Det kändes lite mera verklighetsnära, lite mera avskalat, lite mera intressant. Dessutom har Sverige och Chile en speciell historia sedan Harald Edelstam mopsade upp sig mot en viss diktator på 70-talet.

Inför ett drygt halvfullt Debaser sparkade Mohammed Ali igång med en av de skönare versioner av Porten jag har hört, ackompanjerade av det förträffliga livebandet Royal Nelson Orchestra. Sedan driver Pato Pooh upp tempot följt av Stor (skön remix av Stockholmsnatt!), Labyrint, Carlito och Adam Tensta som gästar lite här och där. Allt som allt en trevlig första akt även om det kanske var lite väl korta framträdanden. Ska jag lyfta något som extraordinärt så är det Royal Nelson Orchestra som höjde stämningen rejält. Mer liveband åt hiphoppen!

Akt två drar igång en halvtimme senare med kvällens absoluta höjdpunkt; Simone Moreno fick mig att glömma den regniga och svinkalla verkligheten utanför och för en stund befann sig hela Debaser på karneval på bra mycket sydligare breddgrader. Det är normalt sett inte min kopp te men det här var helt underbart. Vilken intensitet och vilken kraft när hon brister ut i ett ”Fuerza Chile!” till publikens jubel. Exakt vad det var för musikstil vågar jag mig inte på att gissa (lät som en blandning av samba och Manu Chao), men till försvar för min okunskap så är har jag inte sydligare rötter än Södertälje och är uppväxt med föräldrar som lyssnade på Jimi Hendrix, Led Zeppelin och Guns n Roses.

Calle Real tar över stafettpinnen och förvaltar den väl. Det sägs att texterna är löjligt smöriga och om så är fallet är jag glad att spanska inte var mitt starkaste ämne i skolan. Vid här laget har hiphopfesten jag kommit för att se förvandlats till ett sydamerikanskt party.

Sist men inte minst (som kollegan Pontus sa: ”De skulle kunna fylla stället själva.”) fick Hoffmaestro publiken att dansa in natten.

Den här kvällen blev precis sådär klockren som det nästan bara kan bli på onsdagar. Allt var så avslappnat och förbehållslöst. Vi slapp långa monologer om katastrofen. Informationsbiten skötte Ametist föredömligt och den chilenska flaggan hängde i taket som en tydlig markör om varför vi var här. Hoppas arrangörerna fick in några kronor också. En bra fest blev det i alla fall. (Jag tror Edelstam hade blivit glad).

Läs mer på www.fuerzachile.se

Läs mer:

Whoa recenserar: Petter – En räddare i nöden

Viktor — Sun, 11 Apr 2010 09:46:40 +0000

Jag ska vara ärlig, fram till Goddamnit så tyckte jag att Petter var relativt ointressant trots hyllningar till höger och vänster under min ungdom. På den tiden så kände jag i och för sig inte så mycket för svensk hiphop. När folk skrek Så klart! på fester lade jag ansiktet i handflatorna, suckade djupt och ansträngde mig för att förstå vad det var som tilltalade. Petter Alexis Askergren var bara en blek kopia av de amerikanska storheter jag lärt mig att älska och i mina öron lät han bara fjantig.

Med Goddamnit så lyckades dock Petter vinna undertecknads respekt. Han hade äntligen börjat skriva mer avancerade texter och tillsammans med Kihlens produktioner så kändes det som att han hade hittat hem. Skivan hade självfallet sina brister men det kändes äntligen som om den gamle hiphopräven hade börjat utvecklas, något som han enligt mig hade behövt länge. På En räddare i nöden fortsätter utvecklingen och jag måste säga att rapparen överraskar.

Petter övertygar mer än någonsin när han framför sina texter. Till skillnad från många av hans tidigare låtar, där texterna ofta kändes som utfyllnad, så känner man att han ansträngt sig och att det ligger en tankeprocess bakom varenda låt. Titeln En räddare i nöden syftar till alla personer och saker som hjälpt honom genom livet och det finns ofta ett igenkänningsvärde som man kan luta tankarna mot. Många av låtarna är sentimentalt lagda men det går aldrig till överdrift för detta balanseras snyggt upp utav de låtar där han rappar om annat. I till exempel Vem är stor? och Älskar din stil där han skryter om sina bedrifter. Han berättar med inlevelse om sin värld och det känns som en självklarhet att allting han har genomgått har lett fram till denna punkten.

Utöver Petters textutveckling så är gästerna på skivan något att höja på ögonbrynen över. Bland låttitlarna hittar vi nämligen namn som Mohammed Ali, Stor, Veronica Maggio och Magnus Carlsson från Weeping Willows. Petter har även hittat tillbaka till Timbuktu och alla dessa artister bidrar med sin egen stil och tar skivan till en helt annan nivå. Det är även skönt att slippa Petters tidigare samarbetspartners i Natural Bond (även om de är med på en remix utav Slag under bältet) då jag anser att de har gjort honom alldeles för bekväm i sin leverans. De nya namnen tvingar honom att anstränga sig och tar fram nya sidor hos honom som han antagligen inte visste att han hade.

Collén & Webb står för samtliga produktioner på skivan och jag tror att detta kommer att bli punkten som skiljer lyssnarna åt. Jag personligen älskar det souliga sound som skivan består av med pitchade samplingar och allt vad det innebär. Det känns som en sund blick bakåt i musikhistorien men samtidigt en friskt fläkt då det numera är ett ganska fattigt inslag inom hiphop. Trots det så var det många som tog upp sina högafflar och hyttade med sina små hiphopnävar när streetsingeln Fast för evigt släpptes. Även om det inte heller är min favoritlåt så tror jag att många som hatade den kanske blir tvungna att fullfölja sitt uppror.

Trots min brist på intresse i Petters tidiga karriär så lyckas han verkligen bevisa att vi inte har sett det bästa av denna veteran. Han kanske aldrig kommer sälja platina igen, men han bevisar att han har mer att ge. För trots hans ålder lyckas han övertyga mig och det ska han ha en eloge för. Han har talang, och han har erfarenhet men det är på de två senaste plattorna som han äntligen vågar ta ut svängarna och det lönar sig verkligen. Han kommer dock aldrig att vara någon särskilt teknisk rappare eller någon som ger en nya insikter. Han berättar det han vet och jag kan äntligen nöja mig med det.

Viktors betyg:

…den andra kommentaren:

Petter är aktuell med en ny skiva. Det vill säga, nu är han överallt igen. Som musikalisk tonvägg till ishockey-VM, som latex i pökpåseform och förmodligen sitter han på kontoret just nu och bollar fram fler spexiga idéer för att bygga på sitt varumärke. Ett ganska långt steg ifrån den smutsiga guerilla marketing han bedrev under 90-talet med mikrofonkukschabloner och som förband åt bland annat den legendariska Rawkus-gruppen Company Flow.

2010 fyller Petter 36 år, har tre barn, bor kvar på Södermalm och känns härligt trygg i sig själv. Tyvärr är det oftast så att Petter syns lite väl mycket och blir lite uttjatad redan innan hans platta har hittat skivhyllorna och mp3-sidorna. Den här gången har han fått hela skivan producerad av Collén & Webb, vilket är en kvalitetsmärkning. Men år 2010 känns det inte lika hett med soulsamplingar av den här typen. Där uppitchade kvinnliga soulröster nästan är lika uttjatat som autotune. Fast det skall sägas att kommande singeln Längesen med Veronica Maggio på refrängen är en riktig rysare som får håret på armarna att resa sig. En personlig önskan om en non-smurf-version som singelns b-sida är redan framförd, men det är ändå en av årets bästa svenska hiphoplåtar så här långt.

Det känns som om det är dags för Petter att göra något mer nydanande än att låta Ayla-klicken gästa skivan. Varför inte en unpluggedturné genom Sveriges klubbliv? Göra det där livemusikaliska lyftet som Timbuktu gjort med Damn! de senare åren, eller bara något mer avskalat. Kanske en mer mellowturné med alla hans eftertänksamma och nedtonade låtar utan ”sjunga-med-refränger” från karriären. Det är ganska tydligt att någonting måste göras. En Petter-kondom på petterniklas kanske är en räddare i nöden i sommar och tyvärr den enda vinyl man får från Sveriges Natural Bond-legend i år. För skivan i sig är ingen räddare i nöden, däremot en trevligt med något föråldrad nostaligsk soulresa tillsammans med en av Sveriges viktigaste rapröster.

Pontus betyg:

Forumtråd: Whoa recenserar: Petter – En Räddare i Nöden

Läs mer:

Whoa recenserar: Frispråkarn – Dom kallar mig disträ

Viktor — Sat, 13 Mar 2010 13:11:02 +0000

Bra musik är bra musik, så har jag sagt så länge som jag kan minnas. Det handlar inte om genre eller subjektivitet, riktigt bra musik kommer alltid att vara just bra. Det är denna enkla princip som gör att folk än idag lyssnar på Elvis, The Beatles, Michael Jackson eller Mozart. Deras musik har blivit tidlös. Jag tror inte det handlar om musikklimat och internets tillgänglighet, för om musikerns produkt är tillräckligt bra så kommer folk inte att förneka den. Tvärtemot, den kommer hålla för evigt och jag är osäker på om Frispråkarns andra album Dom kallar mig disträ kommer klara av ett möte med tidens tand.

När skivan inleds med spåret Haka så undrar jag för det första över vem som fortfarande säger ”haka” när man vill att någon ska följa med. För det andra är detta inledningen på en återkommande företeelse på skivan, nämligen en kvinnas sångröst. Om du såg Melodifestivalen detta året så vet du vad jag pratar om. Språkarns bidrag Singel till musiktävlingen var en riktigt pinsam upplevelse och gav mig känslan av att vara tillbaka på de blyga dansgolven på skoldiscot. Det osade eurodisco och det är inget som jag skulle kalla sund utveckling utan snarare ett stadigt steg i fel riktning. För ärligt talat, vem utav melodifestivalen tittare brydde sig om att han var singel? Knappast tonårsflickorna och knappast någon annan heller.

Albumet har dock några andra låtar som visar på bättre omdöme. På Du är min bror, Dagen ni föds och Man sliter i det tysta visar Frispråkarn att han faktiskt är en relativt duktig rappare. Hans texter är knappast något utöver det vanliga, men han får fram det han vill och ofta ligger det känsla bakom. Hans inkompetens då det kommer till refränger är dock inget beundransvärt. Alla spår jag nämnt hittills har gästsångare, något som blir både enformigt och tråkigt väldigt snabbt. De flesta spåren är medelmåttiga, och skivan ger aldrig tecken på några överraskningar, eller åtminstone inga positiva sådana. Man lyssnar, byter låt, lyssnar igen, och snart låter alla låtar likadant inklusive rappen som tidigare kändes relativt tilltalande.

Frispråkarns album är ingen revolution inom hiphop. När André och Martin recenserade hans debut i slutet av 2008 så poängterade de att det kändes som att den ”kunde släppts kring 2000″ och tyvärr känner jag samma sak idag, nästan två år senare. Han är inte dålig, men det finns så många artister där ute som sopar banan med honom, och jag har svårt att se att han någonsin kommer kunna konkurrera med dem. Han har fastnat i sin stil och ger inga tecken på att försöka ta sig loss. Denna brist på kreativitet kommer således bli hans fall, för trots att han får ihop textmaterial, och levererar det väl, så låter det varken fräscht eller modernt. Ibland så snuddas min nostalgiska ådra när jag lyssnar igenom Dom kallar mig disträ, men ärligt talat så plockar jag mycket hellre fram mina äldre skivor om jag vill känna på det viset. När man inte känner vag nostalgi, så är det ändå bara tafatta försök till att anpassa sig.

Man kan inte eftersträva tidlöshet när man skapar något. En produkt blir tidlös om den är lysande, och trots att jag bara kan vara subjektiv i min åsikt så måste jag tyvärr säga att Frispråkarn har passerat sitt bäst-före datum. Fiaskot i melodifestivalen är ett av bevisen på det och även om jag hoppades på att han skulle bevisa motsatsen så gör han inte det. Tyvärr.

Viktors betyg:

den andra kommentaren…

Disträ som betyder tankspridd eller inte riktigt medvetande om vad som händer i omgivningen, är det vad dom kallar Frispråkarn? Om det nu är så är det trots allt ganska träffsäkert. För rapmässigt är Frispråkarn ganska simpel och föråldrad i många sammanhang. Med ett inte särskilt variationsrikt röstläge och flow levererar han personliga texter om faderskap, vardagen och samhället. Men det är sällan finurligt och med den där extra knorren. Beatsen är välgjorda och snyggt mixade men Astma & Rocwell kan bättre än så här även om det inte är där skivans främsta sänka ligger.

Förmodligen är melodifestivalen, sångrefränger och releasefester på Stureplan helt rätt väg att gå för Frispråkarn. För att han skall bli en kreddig MC inom den svenska hiphopscenen står jag mig tveksam till. Det till trots att en av Sveriges största verbala rapgiganter Sam-E gästar på skivan. Alla lyckönskningar till Frispråkarn som verkar vara en trevlig prick. Men jag dubbelklickar snabbt vidare till någon av vårens andra betydligt mer intressanta släpp.

Pontus betyg:

Forumtråd: Whoa Recenserar: Frispråkarn – Dom kallar mig Disträ

Läs mer:

Whoa recenserar: Embee – The Mellow Turning Moment

Emilia — Mon, 22 Feb 2010 11:00:27 +0000

”Det är inte hiphop. Jag skulle inte kalla det hiphop. Även om det är uppbyggt på samma sätt.”

Så förklarar Magnus Bergkvist sitt senaste soloproject, The Mellow Turning Moment.
Det var ett tag sedan Tellings From Solitaria, och man får säga vad man vill om Embee, men att påstå att han är något annat än en musikalisk verkstad vore lögn. Det finns en skillnad mellan att inte göra något, och att faktiskt ligga på lur och producera i skymundan. För någonstans är det tyvärr där han hamnar; i skymundan.

Embee har inte gjort sig känd som en producent som skapar hit efter hit, men ändå har Looptroop Rockers kunnat hålla sig jämt över ytan med sitt igenkännbara sound. Vi vet vad vi ska förvänta oss av LTR, och det är här Embees soloprojekt kommer in. I skuggan av Looptroop-soundet, vidgar han sina rytmiska vyer och den här gången är det med hjälp av några av Sveriges främsta sångerskor. På ett hörn finns även San, sångerskan från den Japanska electronicagruppen Antennasia. Trots den uppenbara oförmågan hos oss med begränsade språkkunskaper att förstå vad som sjungs, levererar San en av skivans starkaste vokaliska insatser. Vilket man även kan säga om Maia Hirasawa. Och Nina Ramsby. Och Daniel Lemma. Och Annika Norlin från Hello Saferide. Ja, faktum är att The Mellow Turning Moment har alldeles för många styrkor för att kunna definieras med en eller två låtar.

Embees sätt att kunna göra nästintill perfekta hybrider mellan sina produktioner och skön sång gör att skivans röda tråd inte är annat än musikalisk lycka. Det finns ingen början och inget slut i sagan vi kallar The Mellow Turning Moment. Undertonen är något melankolisk och vemodig, men ändå skymtar det där igenkännbara fram och plötsligt påminns man om att detta är samma Embee som bland annat producerar Looptroop Rockers. Four Years Of Silence är förmodligen den låt som mest för tankarna till något som Promoe skulle kunna spotta på, både gällande beatet och sångens innehåll. Annars är det just det där lite vemodiga blandat med det boogieinspirerade swingbeatet, som gör att skivan påminner om något Luciano Supervielle skulle kunna producera.

Att Embee är ett fan av så kallad mellow musik och new jack swing, råder det inga tvivel om. Det är kombinationen av det stundtals hårda soundet och den melodiösa och vackra sången som fulländar plattan. Upside Down med Maia Hirasawa är praktexempel på detta. Det är i mötet skapelsen sker, om man får vara så biblisk i beskrivningen. Den enda frågan som ställs är varför Embee inte är med och sjunger på något spår? Kanske till nästa skiva? Vi kan inte annat än hoppas.

För musikälskare är The Mellow Turning Moment behövlig. Om det här är ett hopkok av det som Embee inte tagit sig samman att släppa tidigare, finns det inget annat än ett obegränsat spektra av musikalisk begåvning framöver. Om det här bara är en försmak kan jag inget annat än invänta nästa storslagna kärlekssång till musiken med spänning och längtan.

Emilias betyg:

…den andra kommentaren:

Jag tror inte det finns någon inom Sveriges produktionsutbud som har ett lika unikt sound som Embee. Man kan oftast urskilja hans produktioner sekunden de startar, och det känns så himla härligt. Det är välsvarvade spår med en unik känsla av noggrannhet, ofta med en härlig drömlik känsla svävande i bakgrunden. Om inte, så är det istället en vemodsfylld mardröm som målats mästerligt.

På The Mellow Turning Moment finner jag många artister som huserar i min skivsamling. Annika Norlin har alltid en stolt position där, både i sitt Hello Saferide och Säkert!. Kanske är det därför jag tycker hennes medverkan skapar det bästa spåret. Även Annikas gamla körsångerska Maia Hirasawas bidrag till skivan är en härlig historia. Daniel Lemma står för lite mörkare melodier medan Nikola Sarcevic gör ett av de mest svängiga spåren på skivan, alla artister med sin egen styrka. Aldrig sämre eller bättre än musikens kreatör.

Jag brukar inte gilla producentalbum. De brukar bli för spretiga och det finns sällan en röd tråd genom hela resan. Men Embee lyckas på ett superbt sätt göra varje artist till sin egen och smälta samman dem med sin egen musik. En toppenplatta som förtjänar sitt betyg helt klart.

Viktors betyg:

Forumtråd: Whoa recenserar: Embee – The Mellow Turning Moment

Läs mer:

Whoa konsertrecenserar: R.A the Rugged Man och Jedi Mind Tricks

Christer — Sat, 20 Feb 2010 11:28:12 +0000

På förhand hade Scratch satt ihop något av en drömspelning med två tunga akter – i dubbel bemärkelse – som utan problem kunnat stå var för sig: R.A. the Rugged Man och Jedi Mind Tricks. Kryddat med ett Debaser Medis fyllt till bredden och en taggad publik och du har recept på en lyckad kväll. Men först undrar jag en sak.

Har R.A. lurat oss? Var bilden av den överviktiga losern, västvärldens största low life, som bara fått skit hela livet egentligen fel? På sex år gamla Die, Rugged Man, Die var det en oerhört underskattad och skicklig men mörk och cynisk rappare vi fick stifta bekantskap med. En person som vittnat om branschens baksidor. R.A. var som en hetsig pitbull och gick till angrepp mot allt vad kommers och skivbolag heter. Han var smutsig och motbjudande, han var hiphoppens white trash och han var äkta.

I torsdags stod han där på scen, som en erkänd rappare, mer arrogant än någonsin. Jag undrar om det var samma arrogans som fick det att gå åt helvete för honom på 90-talet för R.A. är bitvis bara jobbig, dryg och jävligt tråkig.

Jag var väldigt intresserad av att se hur R.A. utvecklats sedan han var på besök för några år sedan. Då strök han anonymt runt utanför Nalen med sin gröna militärjacka, bakåtvända keps och en väska över armen. Sedan spelade han inför ett halvfullt Alcazar, Nalens källare som rymmer ungefär lika mycket folk som Mondos garderob. Vi som var där bjöds på en grym spelning av en frenetisk R.A.; överviktig, svettig och allmänt äcklig. Idag verkar han ha sänkt sitt BMI en del och framstår med R.A.-mått mätt som ganska pryd. Skägget är ansat, han vill inte hoppa runt barbröstad särskilt länge och han bär kavaj. Nu är han nästan lite fin i kanten och ser ut att sväva iväg.

Det är en svårbedömd konsert vi bjuds på. Å ena sidan har vi den tröttsamma R.A. som drar för många ensidiga acappellor, mest är intresserad av småtjejer och pratar alldeles för mycket. En av R.A.:s styrkor är den starka publiknärvaron men magin försvinner efter ett tag. Å andra sidan är det fullt ös när han väl kör sina låtar. Materialet är gammalt och på sätt och vis är det här konserten R.A. borde ha fått ge för fyra år sedan. Ordet revansch dyker upp. Så det är med en något bitter eftersmak vi går ut i halvtidspaus. Musikaliskt var det här en topprestation men i övrigt lite ojämnt. Divalaterna lyser igenom trots publikens försök att lyfta R.A. som mattas av allt eftersom.

Efter en kort paus dundrar Vinnie Paz in på scen med mössa och halsduk. JMT skruvar upp tempot och river av ett par låtar med en bas som mullrar så huset skakar. Precis som förväntat. JMT framstår lätt som ganska oinspirerade och trötta på scen men det tror jag beror mest på kroppsspråket. Att förvänta sig att Vinnie Paz ska ha samma intensitet som Usain Bolt är inte rimligt.

Det är intensivt timmen igenom och på scen kompletterar man varandra utmärkt. Det är riktigt bra det här. Inget trams, bara dunkande hiphop. Och det är väl lite bilden man har av JMT, det är få låtar som egentligen står ut, utan det är helheten som är deras styrka.

Avslutningen blir lite mystisk. Givetvis kom R.A. upp på scen för sin smått legendariska vers i Uncommon Valour. Sen blir det någon hejdåslinga och vips så var de borta. Kvällen är över. Bara sådär. På väg ut hör jag folk prata och de allra flesta verkar riktigt nöjda. Och det ska de vara. Ojämnheten till trots är det de musikaliska topparna man kommer minnas.

Forumtråd: 18/2 Jedi Mind Tricks, Outerspace + R.A. The Rugged Man @ Scratch, Debaser (Medis)

Läs mer: