Whoa recenserar: Stockholmssyndromet – Ettfyranånstans?

Recensioner | Publicerad: 2010-07-08 15:46, 3 336 visningar

Termen stockholmssyndrom föddes efter Norrmalmstorgsdramat 1973, när Clark Olofsson och hans kumpan tog gisslan under ett rån mot Kreditbanken i Stockholm. Själva syndromet används för att beskriva den situation eller det tillstånd som uppstår när den kidnappade fattar tycke för och börjar sympatisera med gärningsmannen.

Ungefär så vill jag beskriva min relation till Stockholmssyndromet från Botkyrka för Ettfyranånstans kräver lite tålamod av sin lyssnare. Inte på grund av särskilt djupa texter – de är inte de mest avancerade utan faktum är att texterna ibland är ganska ovettiga och balanserar till nödrim – eller för att du sitter ner och funderar över meningen med livet efteråt. Nej, det här är ganska avskalat och enkelt i sin utformning. Det som krävs är en startsträcka. Avfärda inte Ettfyranåntans bara för att tråkiga Speciell dyker upp redan på tredje spåret. Ettfyranånstans styrka är helheten och du behöver nog ett par tre låtar innan du verkligen kan njuta av musiken. Väl där så trivs man.

Ettfyranånstans är svår att placera på den svenska hiphopkartan. De basunerar ut ”med epicentrum i Botkyrka” i introt, men det placerar dem inte i den klassiska, stereotypa eller politiska förortsrap-kategorin. Många av låtarna har elektroniska inslag, men det här långt ifrån den elektroniska hiphoppen som Adam Tensta slog igenom med. Det finns helt enkelt ingen annan som gör just den här typen av musik. Den hamnar någonstans mellan Ken Ring och Näääk, men är minst lika influerad av amerikansk west coast från 90-talet och lite smutsig söder. Och samtidigt står Ettfyranånstans stadigt på egna ben.

Skivans titel syftar på Botkyrkas postnummer. Och referenserna till duons hemmaplan duggar tätt. Jag tror det finns minst en i varje låt – Storvretsbadet, Tumba, Fittja, Råttan, Hågelby, gamla Stinsen. Det är aldrig fel att representera sin hemmaplan – tvärtom! – men ibland känns humorn lite väl intern, i synnerhet i vissa mellanspel.

Rent textmässigt handlar väl 90 procent om droger i någon form och resterande tio om pengar (för att skaffa droger). Men de lyckas utan att vara allt för drogromantiserande eller ge en dålig bild av Botkyrka. Det känns aldrig som att de säger ”fan vad vi är tuffa som röker och super” eller alla från förorten lever så här. Vampyr, en dikt av Ricard Estay, som med den träffande parabeln ”Riddarna runt parkbänken” – med budskapet att du blir som du blir behandlad –  knyter ihop hela Ettfyranånstans? med bilden av ett liv som många från förorten säkert kan relatera till. Antingen har man varit där själv eller sett den världen på första parkett. Det här är ett nedslag i Stockholmssyndromets liv idag, eller åtminstone de delar de väljer att berätta för oss. Varken mer eller mindre. Det är något befriande att lyssna på artister som bara berättar sin historia utan att överdriva, utan att prata om snabba bilar och juveler.

En av Ettfyranånstans största brister är dess längd. Variationen är inte tillräckligt bred för att fylla 22 spår och vid några tillfällen känner jag att jag har lyssnat på precis den här låten alldeles nyss. Det gör mig nästan lite irriterad för det finns potential för mer material. Jag hade gärna hört fler låtar i stil med Nata Cash som är skivans mest fartfyllda låt men också skivans enda med lite fart. Istället blir resultatet kontraproduktivt med spår som försvinner in i anonymitet bakom udda Lasta, klaustrofobiska I vår trappuppgång, småpsykedeliska Helt trasig eller softa Ingenting.

Mina personliga favoriter – I din trappuppgång och Kommer du ihåg – gästas av Aki från Labyrint. Inte så att Aki tar över, utan för att han integreras i Stockholmssyndromet. Samarbetet är klanderfritt. Kan inte säga samma sak om Eye’n’I i Vadeluktar (en av de där anonyma låtarna).

Så till betygsättningen. Alltid lika svårt. Ger den en fyra, för även om jag låtit lite kritisk så skiner skivans starkaste spår riktigt starkt. Ettfyranånstans är lite halvsvår att komma in i och den är nog inte för alla men bjuder ändå på något nytt och tar inte på sig att lösa all världens problem. Den är inte politisk så tillvida att de skanderar slagord, men det känns som ett ärligt porträtt av en verklighet som några känner igen sig i, andra inte. Och det är alltid uppskattat.

Christers betyg:

Vill man köpa skivan kan man göra det via Stockholmssyndromets hemsida.

Forumtråd: Whoa recenserar: Stockholmssyndromet – Ettfyranånstans?

Läs mer:


E-post Twitter Facebook Pusha Bloggy Fler tjänster?