Hiphopare, framför allt rappare, pratar ofta om att ”greppa micken”. Det verkar nästan finnas en slags passion för det rent mekaniska i att låta fingrarna omsluta en mikrofon. Och det är ju lätt att bli lite fångad i det där; att få känslan av att vilja ”greppa en mick”.
Men vad ska vi göra, vi som inte rappar eller utövar hiphop men ändå vill greppa micken åtminstone i symbolisk mening? Vi som inte nöjer oss med att lyssna och titta, utan måste vara med? Två alternativ som spontant dyker upp är att bli arrangör eller skribent. Jag har testat båda, och även om arrangörslivet är spännande med sena nätter och rusiga drycker så är det verkligen som hiphopskribent det har gnistrat för mig. Det är bland annat därför det bränner hål i hjärtat på mig att Whoa låses i dagarna.
Att som journalistwannabe i tjugoårsåldern få en plattform att öva sig på är inte det lättaste, men när jag en kväll bestämde mig för att bli hiphopskribent och knatade med mitt malliga anteckningsblock till en spelning på Babel i Malmö för att få ihop ett arbetsprov, så fick jag just den plattformen av Whoa.
När jag något senare tillbringade en bakfull tågresa mellan Stockholm och Malmö kräkandes på toaletten efter ett redaktionsmöte så lyckades jag ändå se en viss charm i situationen. Nu var jag inte bara musikskribent — jag var i princip en karikatyr av en musikskribent! Samma känsla när jag gjorde min första fumliga intervju med ett anteckningsblock fullt av platta frågor. När vi drack öl på ett tak i den Stockholmska solnedgången inför Wu-Tang på Münchenbryggeriet. När vi genom en recension motorsågade mina tonårsidoler. När jag fick lite dåligt samvete då jag långt senare förstod att de blivit ledsna. När jag en kväll såg och skrev om all hiphop som sänts i en TV-sänd talangjakt och när stora delar av redaktionen samlats i Malmö för att gå på hiphopevents.
Allt det där. Magi. De stunderna har lagt sig som viktiga pusselbitar i mig. Och då pratar vi bara om tiden jag varit skribent för sidan. Mer än dubbelt så många år innan dess var den en del av min dagliga surfrutin då jag hittade musik, grälade i forumen eller bara klickade mig runt i timmar.
Whoa är kaffekoppen på den frukostbricka som är livet, ett av de viktigaste elementen som alltid bör vara med. Vi är nog många som känner så. Jag tror inte att någon av oss fullt förstår vad det innebär att sidan stängs, men det lär vi göra med tiden.
Med det sagt vill jag tacka alla vänner jag lärt känna på sidan, alla artister som valt att släppa sitt material på Whoa, alla forummedlemmar och läsare. Framför allt vill jag tacka Whoa som väsen, för att det de senaste 13 åren bokfört den svenska hiphophistorien och för att jag äntligen, äntligen fick greppa micken.
Matias Rankinen har varit recensionsansvarig på Whoa och vill gärna fortsätta skriva om hiphop i olika former. Har du en plattform och behöver en skribent? Räck honom micken via Twitter (@matiasrankinen) eller mail ([email protected]).
Läs mer:
]]>
I veckan avslöjade Uppdrag granskning att vissa friskolor väljer bort stökiga elever. Profilskolans VD Greger von Sivers uttalade sig om hiphop när han bland annat sa att han inte ville ha ”den där jävla skiten som de håller på med, rap och våldtäkter” på sin musiklinje. Whoas Christer Johansson publicerade igår ett mothugg. Efter gårdagens ledarsida i Smålandsposten har det visat sig att Greger von Sivers inte står helt ensam med sina åsikter.
Wow. Jag står mållös, handfallen, inför det vansinne som utgör Marcus Svenssons ledare i SMP igår. ”Carte blanche för gangsterkulturen” är rubriken och efter att ha gnuggat mig i ögonen några gånger förstår jag att den syftar på en musikgenre.
Förutom inledningen, där han halvlegitimerar Greger von Sivers genom att kalla hans uttalande ”något som kan liknas vid bastusnack efter några öl” så börjar själva vansinnet när han försöker jämföra vit makt-musik med hiphop. Det ena är alltså en musikgenre vars namn syftar på lyriken: texterna handlar om vit makt. Musiken kan teoretiskt sett låta lite hur som helst (ofta är den jättedålig, men det är en annan femma). Och det andra är alltså namnet på en hel kultur, en kultur som innehåller en musikgenre med samma namn vars ljudbild ofta präglas av trumbeats och rap, och där rappen kan – håll i dig nu, Marcus – handla om vad som helst.
Sen kommer ett obehagligt stycke om en ”musikkultur där rasismen i stället riktar sig mot det vita samhället”. Det är hiphop han menar då, va? Då kan jag upplysa om att hiphop inte står utanför ”det vita samhället”, utan är en del av det, till exempel genom mig, mina redaktionskollegor, mina vänner och till och med genom Marcus Svensson själv, när han skriver en småläbbig ledare i SMP om just hiphop. Kanske syftar han på att hiphopen uppstod i Bronx på 70-talet och att många i det området var mörkhyade, men jag har svårt att se relevansen i det – jag är nämligen inte rasist.
”Grundkomponenterna i hip hopen är maktordning och utanförskap” skriver han. Men det är inte sant. Grundkomponenterna i hiphop är rap, DJ:ing, graffiti och dans. De här fyra grundkomponenterna kan användas för att uttrycka åsikter eller känslor kring maktordning och utanförskap, precis som en en post it-lapp kan göra. Men de måste inte. De kan också användas för att uttrycka åsikter om glass. Hiphop är ett uttryckssätt, inte en åsikt. Precis som rockmusik eller ledarsida. ”Vit makt” är däremot ett ställningstagande.
Men jo, visst finns det många hiphopmusiker som uttrycker tankar kring maktordning och utanförskap, och det är ju väldigt tursamt att de har ett forum med tanke på att såna som Marcus Svensson får uttrycka sig på ledarsidor.
Och jo, visst finns det hiphopmusik som är sexistisk, rasistisk, polishatande, samhällskritisk och hemsk på massor av sätt. Det är problematiskt. Det finns också hiphop som är antisexistisk, antirasistisk, naiv, kär, ledsen över sin bortgångna mor, ja, det finns till och med moderat hiphop. För ingen har väl glömt den härliga vallåten Moderaterna lanserade inför valet 2010? ”Om du är driftig, kom igen och driv nåt / om du är skrivkunnig, kom igen och skriv nåt” rappade en viss M. Schmidt och uttryckte ingen rasism mot ”det vita samhället” överhuvudtaget. Enskilda textrader, låtar och artister ska absolut kritiseras, men att förenkla en hel genre på det sätt som Marcus Svensson gör framstår bara som lite oengagerat.
Jag skulle dock vilja be dig, Marcus Svensson, att ta Mange Schmidts råd om skrivkunnighet med en nypa salt. Du är själv ett bevis på att just den mekaniska förmågan att skriva inte i sig är en bra anledning att skriva något, man bör också kunna reflektera över de begrepp man slänger sig med och kanske till och med göra lite faktakoll. Om man inte vill skriva en text baserad på generaliseringar, alltså.
Slutligen, Marcus Svensson:
Stackars, stackars de som får uppleva dig efter ett par öl i bastun.
Forum: Krönika: Carte blanche för bärs i bastun
Läs mer:
]]>
Alla avsnitt av SVT Play-serien Linda Pira – Som du inte visste om är nu framlagda på bordet, och totalt klockar de in på ungefär en timme. Finns det inte något härligt med en hel timmes statligt finansierad hiphopdokumentär?
Vi har tidigare skrivit när de två första avsnitten släpptes, likaså avsnitt 3, 4, och 5. Men när nu den avslutande och sjätte delen kommit känns det på sin plats att samla allt under veckans Whoa rekommenderar.
Avsnitt 1: Linda Pira – som du inte visste om
Avsnitt 2: Linda Pira – som du inte visste om
Avsnitt 3: Linda Pira – som du inte visste om
Avsnitt 4: Linda Pira – som du inte visste om
Avsnitt 5: Linda Pira – som du inte visste om
Avsnitt 6: Linda Pira – som du inte visste om
Forum: SVT serie i 6 delar: Linda Pira - Som du inte visste om
Läs mer:
]]>
Foto: Martin Wichardt
Hallå där,
DJ Akilles från hiphopduon Professor P & DJ Akilles. Ni spelar i åtta städer under tio dagar nu i september, men varför spelar ni bara i klädaffärer?
– När vi släppte förra plattan, The Realism år 2012, så gjorde vi ett gig på Shelta i Göteborg. Det var så otroligt kul och otroligt lyckat att vi kände att vi ville göra fler såna gig, så nu lyckades vi få ihop åtta bra gig i bra städer.
Det är en releaseturné för er nya EP Brews & Good News. Hur låter den?
– Har man lyssnat på oss tidigare så kommer man absolut känna igen sig, men vi försöker samtidigt att utvecklas med varje släpp. Men det är samma recept som vi brukar använda. Soulbap har vi börjat kalla det.
Ni har ganska nyligen varit och uppträtt i hiphopens huvudstad New York. Hur var det?
– Det var superfett, faktum är att bakgrunden till hela EP:n är just den resan. Vi jobbade i studion [hemma i Sverige, förf. anm.] och hade svårt att få ur oss bra grejer. Men så fick vi ett stipendium som möjliggjorde att vi kunde åka till New York, det ändrade hela moden för hur vi kunde jobba och hur kul det var. Två av låtarna på nya EP:n är dessutom inspelade där borta. Att uppträda i New York som hiphopartist är givetvis sinnessjukt fett och en pojkdröm som gick i uppfyllelse.
Vilken av städerna ser du mest framemot att åka till?
– Oj, vad svårt. Uppsala är ju hemstaden så det kommer såklart bli jättekul, men Umeå kommer nog också bli väldigt väldigt roligt, där har vi inte spelat så mycket men det känns som en väldigt bra hiphopstad med Trainspotters och Random Bastards och sådär. Men jag ser framemot alla spelningar.
Hur länge tror du att ni kommer hålla på med musiken?
– Det där är ju sjukt svårt. På något sätt tror jag aldrig att jag kommer sluta helt utan musiken kommer alltid vara en del av mig. Sen är det klart att i olika perioder är vi mer eller mindre aktiva. Men så kul som vi har det nu är det väldigt svårt att se ett slut på det!
Forum: Hallå där, Dj Akilles!
Läs mer:
]]>
I veckan gjorde den klassiska Malmögruppen Advance Patrol ett slags comeback med låten och videon Jag svär. Men Juan Havana, en av gruppens medlemmar tillika malmöitisk radioprofil, gillar inte ordet ”comeback” i sammanhanget.
– Comeback är ett för enkelt ord för att beskriva en maskin som varit i gång sedan 1998. Alla grupper/vänner behöver smörja och olja in systemet lite då och då. Sista plattan vi spelade in 2009 var på spanska och vi var över i Chile vid två tillfällen och spelade varje dag i 30 dagar. Efter att vi hade kommit hem spelade jag in tre album som ligger ute för nedladdning på www.juanhavana.com så ingen av oss har egentligen rullat tummarna. Rocc Boogie har nyligen släppt sitt album med Muddy Fatigue och Gonza har spelat in två soloalbum samtidigt. Så comeback är ett ord som definieras från betraktarens ögon.
Videon har i skrivande stund fått 15 075 visningar trots att den bara legat ute sedan i söndags. 171 YouTube-tummar pekar uppåt och endast 18 nedåt. Juan Havana är nöjd med reaktionerna.
– Det är en ganska bra reaktion. När vi spelade in videon mitt på öppen gata under Malmöfestivalen för ett par veckor sedan var det ett trettiotal ungdomar som ville ta kort och hänga med under filmningen.Folk i alla åldrar stannade upp, hejade på och bara spred en massa goda vibbar. Den reaktionen är nog den starkaste hittills, när folket skriker ”AP! AP! AP!” på stan.
Kan vi vänta oss mer från AP den närmsta tiden?
– Visst vi pratar redan om att träffas upp i studion igen och bolla idéer och beats. Men jag är inte 20 år längre och kan inte sitta hela natten och skriva verser. Så det får komma när alla kan och jag kan hitta tiden mellan att lämna barnen på dagis och faktiskt betala hyran.Det är faktiskt inte så lätt som folk tror att få alla att titta åt samma håll, speciellt när alla har sina individuella projekt. Men med denna nya låten, Jag Svär, har vi alla fått en kick så mer musik kommer snart!
Om du inte tillhör de 15 000 personer som sett videon så kan du se den här nedan:
Forum: [Video] Advance Patrol ft. Barbi Esco - Jag svär (Officiell video 2013)
Läs mer:
]]>
Matias Rankinen:
Jag älskar när musik tar mig någonstans, till platser eller situationer eller sinnesstämningar. Matcha din look är precis sån musik.
Det är musik att åka rullskridskor till längs strandgator i en kalifornisk solnedgång medan solflimret kastar sig som discoljus genom palmbladen. Eller kanske att åka skridskor till på en privathyrd isbana i en strålkastarfläck som följer varenda skär. Det är alltså musik att ha något under fötterna till, något som separerar en från jordytan, höjer upp en och får en att piggt glida fram. Det är också musik att blåsa rosa tuggummibubblor till, såna som sprängs och smetar ut sig över näsa och överläpp, och det är musik att mingla till på en förfest i en exklusiv våning med något bubbligt i glaset. Möjligtvis är det också musik att dansa till – men sånt vet jag tyvärr inte så mycket om – och kanske är det musik att bada till i en insjö under skratt och skrål. Jag är nästan helt säker på att det är musik att hångla till.
Det är musik som kommer att hyllas, som kommer beskrivas med paralleller till 80-tal hit och Prince dit, det är musik som de andra recensenterna kommer anstränga sig för att beskriva med flest referenspunkter och det är musik jag som hiphopskribent inte vill ge mig på att beskriva: därför är det musik som istället tar mig till platser. Härligt är vad det är!
Matias betyg:
Forum: Recension: Kaah - Matcha din look
Läs mer:
]]>
Med ena handen rattar han den relativt nystartade etiketten Ledighetsmaskinen, medan den andra fortfarande håller stadigt om micken. Svensk hiphops gudfader – Organismen – har visserligen inte släppt ifrån sig något större projekt på ett tag, men enskilda låtsläpp sprutar vulkanmässigt ut ur maskinen med det motsägelsefulla namnet.
Vissa av låtarna har vi skrivit om på bloggen tidigare, medan vissa fallit mellan solstolarna. Här kommer hursomhelst de låtar Organismen släppt på sistone, från april tills nu.
Vi får heller inte glömma att han gästat ett par låtar på sistone, med sina mångåriga rapkollegor Öris och Peshi:
Som ni ser hade låtarna räckt till en EP, kanske till och med ett kortare album. Antingen har Herr Ågren tagit ett nytt grepp om musikdistributionen eller så ligger det ett långkok i köket som föregås av en hel avsmakningsmeny med aptitretare. Det lär tiden utvisa. Den som vill hålla stenkoll på Organismens släpp rekommenderas att prenumerera på spellistan Johan ”Organismen” Hellqvist på Spotify – den uppdateras ständigt när något nytt blir färdigt i fabriken.
Och som vanligt bör du som iTunes-användare inte glömma att klicka dig in och köpa de låtar du tycker är bra. 12 spänn per låt är väl rimligt för att stödja en kulturarbetare? Här är Organismens katalog på iTunes.
Forum: Whoa rekommenderar: Den produktive Organismen
Läs mer:
]]>
Denna vecka är Whoa rekommenderar en rekommendation av ett album, eller kanske snarare av vår recension av albumet. Det är nog faktiskt en rekommendation av både och.
Vi väljer inte att lägga recensionen av Mack Beats – Centrum som Whoa rekommenderar för att vi tycker att det är det bästa albumet som släppts det här året. Däremot är det högaktuellt och viktigt, och tack vare den stora gästlistan bör det finnas något att hämta för alla, oavsett om man gillar Timbuktu, Linda Pira, JaQe, Chords, Abidaz, Ison & Fille eller någon av de övriga tiotalet rappare som också är representerade.
Albumet släpps nu på onsdag den 5 juni. Trevlig läsning och lyssning!
Alexander Gabrielsson:
Nittiotalsdoftande boombap-trummor möter moderna amerikanska laserproduktioner på Mack Beats första riktiga soloprojekt. Som titeln antyder är det producenten själv som står i mitten av ringen och den stora skaran gäster gör sitt allra yttersta för att sätta sitt eget avtryck. Mack Beats visar på stor musikalisk och teknisk kompetens och intrycken är många, stundtals för många.
Det är kanske lite för polerat. Det råder inga tvivel om att Mack Beats är en oerhört kompetent producent men han har inte tagit ut svängarna så mycket som man hade hoppats. Den motsägelsefulla svagheten är egentligen att alla spår är potentiella singlar men de känns för trygga, på gränsen till överproducerade. Kanske är det på grund av den oundvikliga otacksamheten i att göra en producentskiva eller så har Marko Saez förfinat sin musikaliska ingenjörskonst så till den milda grad att den blivit för perfekt. För det blir sällan riktigt, riktigt spännande. Nostalgiska blinkningar visar uppskattning för de som gått i bräschen. Politik och kärlek blandas med dekadens och skryt till en helhet som blir något spretig, där förortsanthems får samsas med insiktsfulla tillbakablickar på livets vedermödor. Någonstans brinner den röda tråden upp och försvinner i atmosfären.
Med det sagt så är det en skiva som visar hur långt svensk hiphop faktiskt kommit. Centrum är ett unikt tidsdokument som sammanfattar den svenska hiphop-historien och ger oss en inblick i hur den kan komma att låta i framtiden. Äldre förmågor samsas om utrymmet med yngre talanger där alla får komma till tals. Stundtals är kontrasterna lite för stora men ibland skapar just dessa kontraster några av skivans mest minnesvärda ögonblick. Den otippade kombinationen Grillat & Grändy och Chords skapar skivans klart starkaste spår. Tre Legender med Mohammed Ali är en intressant kärleksförklaring och Barriärer med Newkid, Linda Pira, Stor, Moms och Henok Achido är genialisk radiohiphop i sitt absoluta esse.
Kanske behöver skivan få marinera en stund för den innehåller några kryddstarka spår som mycket väl kan visa sig tillhöra årets bästa när vi summerar 2013. Det är inte otänkbart att jag i framtiden plockar fram Centrum och först då inser dess storhet. I sådant fall äter jag upp mina ord med glädje.
Alexander Gabrielssons betyg:
Matias Rankinen:
Jag tänker mig att ett producentalbum måste vara bland det svåraste man kan göra i hiphopväg. Jag är ganska säker på att det är ungefär tio gånger svårare än att göra ett ”klassiskt” hiphopalbum där man som rappare får ett gäng beats att rappa på, och kanske fem gånger svårare än att rappa och producera ett album själv. Om det ska bli riktigt bra alltså.
Det är så beroende av andra människors insatser, eller ja, av rapparnas och sångarnas insatser. Mack Beats har rekryterat noga, främst i södra Stockholm och gissningsvis framför allt bland bekanta. Både veteraner som Timbuktu, Chords, och Ison får komma till orda och möter nyare bekantskaper som Linda Pira, Malcolm B, Lilla Namo och Abidaz – ibland till och med på samma spår, vilket känns riktigt spännande.
De allra flesta artisterna har lyckats anpassa sig väl till de mörka, lite regniga produktionerna med texter som även de lär vara skrivna under tunga moln. Det handlar om att åka bil med en vän som inte borde köra, om att vara född till rebell och om att sitta fast i ett system ”som kan dra och suga balle”.
För mig personligen kittlar det allra mest – och bäst – när Julia Spada sjunger om ringande telefoner i natten. Ironiskt nog den enda RnB-låten på ett i övrigt välsvarvat och lyssningsvärt hiphopalbum. Som sagt håller jag tesen att det är riktigt, riktigt svårt att skapa ett producentalbum, och då kan man vara nöjd ifall det blir såhär bra.
Matias Rankinens betyg:
Forum: Whoa rekommenderar: Mack Beats - Centrum (recension)
Läs mer:
]]>
Matias Rankinen:
Rikard ”Skizz” Bizzi från den stökiga gruppen Stockholmssyndromet är tillbaka i ny soloskepnad. Han har bytt sprit och droger mot blöjor och vigselring, och visst är det en mognare man vi har att göra med – men trots att han anstränger sig för att blicka framåt sneglar han också tillbaka på Dået.
Alkoskam, bokstavsdiagnoser och förortsberättelser från förr får samsas med texter om livet som pappa och positiva budskap – ordet ”kärlek” återkommer på ett nästan nyfrälst sätt. Detsamma gäller ljudbilden, som för övrigt Rikard själv står för: mörka, nästan kusliga låtar som Bokstavsbarn och den fantastiska Kapitel 15 – 27 (Botkyrka) möter luftiga, bubblande och skimrande spår som Om natten, Ingenting förändras (utom du) och Du vet vad kärlek är. Det är ett unikt, intressant sound med mycket att lyssna på.
Ibland blir det väl kanske lite mer konstigt än bra, som på Blandade Episoder – ett slags manodepressiv manifestation på tvåtakt som för tankarna till Balkan. Men på något sätt kan jag ändå uppskatta försöket till att göra något annorlunda, och framför allt fusionen mellan text och musik där manodepressionen verkligen hörs genom hela låten.
Kort sagt har Rikard Bizzi ansträngt sig för att göra något helt eget, och lyckats med berättelserna såväl som på det musikaliska planet. De få stunder det känns lite kufigt vägs snabbt upp av helheten som är riktigt, riktigt bra. Den här skivan tar jag med mig i sommar, på mörka kvällar under gatlyktorna med blicken över axeln – och under solkyssta morgonpromenader på sprittande ben.
Matias betyg:
Christer Johansson:
Tänk vad tiden går och hur snabbt saker kan förändras. Det känns som att det var igår Stockholmssyndromet rappade om lårpartier och att ”lasta”. Men sedan debuten Ettfyranånstans? för tre år sedan har Rikard ”Skizz” Bizzi genomgått en slags metamorfos. En metamorfos är inom biologin en kroppslig förändring, till exempel när larven blir till en fjäril. Skizz har lämnat bakom sig ett destruktivt leverne med för mycket alkohol, droger och en mörk syn på tillvaron. Istället har han blivit familjefar och rappar på Kärlek, funk & solidaritet om ett annat liv, om att vara gubbe i ögonen på dagens ungdomar och om hur det är helt okej.
En ny syn på livet som kanske bäst illustreras i titelspåret Kärlek, funk & solidaritet där Skizz berättar om hur han, en sur jävel som sitter på pendeltåget i rusningstrafik, tvingas flytta på väskan för en skrynklig kärring på ”säkert över 90 bast”. Trots den sunkiga, svettiga vagnen satt tanten där och log vilket smittade av sig och Skizz fick sig en tankeställare om vad som egentligen är viktigt här i livet. Den nyfunna positiva inställningen gör sig tydligt påmind i Va dig själv med budskapet att det enda som kan få dig att må riktigt bra är just att vara dig själv.
Kärlek, funk & solidaritet handlar mycket om att omdefiniera sig själv och att sätta punkt för ett kapitel och påbörja ett nytt. På Om natten, med Kayo, förkunnar Skizz det nödvändiga och definitiva i skilsmässan från alkoholen eftersom han har familj och mår bättre nu. Skivans och kanske årets bästa låt Kapitel 15-27 (Botkyrka) visar samtidigt att Skizz inte har glömt eller på något sätt förkastar sitt ursprung. Uppväxten i Tumba söder om Stockholm var tuff men det var den som gjort Skizz till den han är idag och bra som han verkar må idag så finns det ingen anledning att vilja ändra på något.
Metamorfos till trots har Skizz kvar minst ett ben i sina gamla musikaliska referenser. Det är fortfarande, för att citera vad Skizz och Starvin Mar sa för tre år sedan, lite ”schmutz hiphop – rap från förorten men inte den stereotypa förortsrappen. Det är välskrivna texter men inte elitistisk medelklass svensson-rap”. Det låter inte som något annat i svensk hiphop och Skizz experimenterar friskt och framgångsrikt med hur man gör hiphop på låtar som Bokstavsbarn och superskumma Blandade episoder. Kärlek, funk & solidaritet har höga toppar och bara några små grunda, överkomliga dalar. Och Skizz, jag ser inte någon anledning till varför du inte skulle kunna bli ortens favorit.
Christers betyg:
Missa inte intervjun Whoa gjorde med Rikard Bizzi vid första singelsläppet!
Läs mer:
]]>
Jaha, så imorgon smäller det alltså. Jag vet inte exakt hur ni känner, men för min del pirrar det lite i magen. Första dagen av tvådagarsfestivalen Blast kör igång och vid den här tiden imorgon har jag sett battles mellan bland andra Pat Stay och Nils M Skillz, och är nog på god väg in i uppträdanden av så skilda artister som Bone Thugs N Harmony och den nya mystiska gruppen Öris + Vänner.
Två andra som ska battla imorgon är Gustav Fasa och Sabotage. Här är deras (något fåordiga) kommentarer:
Gustav Fasa:
Du möter Sabotage den första dagen. Vad har du för förväntningar på den matchen?
- Har inte så mycket förvätningar… Lär bli en helt okej match om Sabotage kommer med sitt bästa.
Vad ser du mest framemot på Blast?
- Svår fråga. Ingen aning faktiskt, det är så jävla mycket feta grejer som kommer gå ner. Kanske Mr Cool mot Henry, den är jävligt efterlängtad.
Vad är det roligaste med Sabotage?
- Det roligaste med sabotage är hans rap och att han alltid har någonting runt munnen, som en mjölkmustasch eller något liknande.
Sabotage:
Du möter Gustav Fasa den första dagen. Vad har du för förväntningar på den matchen?
- Har inga större förväntningar.
Vad ser du mest framemot på Blast?
- Tråkigt nog så vet jag inte …
Vad är det roligaste med Gustav Fasa?
- Vad är inte roligt med Gustav Fasa?
Och med detta inlägg sätter vi punkt för ännu en battle-försnacks-vecka här på bloggen. Jag, Matias Rankinen, samt mina kollegor Pontus Gustavsson och Tom Samuelsson kommer dock vara på plats på Blast och ge er texter i efterhand om hur det var, och kanske också lite uppdateringar på Facebook under själva eventet. Ni som är på plats: kom gärna fram och snacka lite! Förhoppningsvis har vi också några Whoa-stickers att bjuda på. Ses i helgen!
Forum: [Övrigt] Blast försnack (kortintervjuer med battlare)
Läs mer:
]]>
Matias Rankinen:
Får jag berätta en hemlis? Ibland tröttnar jag nästan på hiphop. Ni vet, när det bara tuggar och tuggar och tuggar, och ingenting händer. Platta på platta som släpps låter likadant, förutom ufo-plattorna som satsar alla pengar på det kufiga kortet och tvingar oss att ha den tröttsamma ”är det här hiphop?”-diskussionen.
Ibland vill man bara ha ett möte mellan klassiskt och modernt. Lyckligtvis är det just vad Stor och The Salazar Brothers (och Mack Beats) ger oss med Shere Khan XIII. Stor lägger verserna lika hungrigt och imponerande som på det fyra år gamla streetalbumet Nya skolans ledare, medan beatsen hämtar inspiration både från fram- och dåtiden.
Visst, det faktum att skivans första refräng – på det i övrigt lysande spåret Flyger högst – är autotunad ger mig rysningar av obehag, men därifrån blir det bara bättre. Det är något särskilt med Stors helt egna uttryckssätt där målande bilder (”tomma glas, askkoppen är full, de’ verkligheten”) blandas med kaxigt rakt-på-sak-snack (”vi fick svensk rap att explodera / och du kan ta det där citatet när ni recenserar”). Det här med att han istället för den i hiphopkretsar klassiska ”Mamma-låten” gör en låt till sin pappa, eller när han rappar om sin störiga kompis som slackar istället för att göra musik och man misstänker att det kanske handlar om honom själv, eller att nykomlingen Linda Pira bjuds in på ännu ett spår – Psycho, som för övrigt är plattans bästa – gör att hela albumet känns modernt och framåtsträvande. Samtidigt hänger klassiska pisksnärtstrummor och Latin Kings-samplingar som ett tydligt ankare runt soundet och binder fast plattan vid en traditionell hiphopkultur.
Det är helt enkelt ett härligt möte mellan rim och trummor, kaxighet och reflektion, modernitet och tradition. Stor gör hiphop kul igen, vilket innebär att det är en blivande klassiker vi har att göra med.
Matias betyg:
Martin Lindgren:
Officiellt sett är detta Stors debutalbum, men alla vi som följt rapparens resa från Vendetta (med Martin Sakarias från Lorentz & Sakarias) till Shere Khan XIII vet att mycket bra musik skapats på vägen. Av den anledningen var det nog många som blev besvikna när skivan aldrig fick sin release förra året. The Salazar Brothers-protegén valde istället att inte stressa fram en halvfärdig slutprodukt och fortsatte att omsorgsfullt snickra fram nya låtar i Redline-studion, vilket han – med facit i hand – gjorde alldeles rätt i. Det är nämligen ytterst sällan man möts av en platta med 15 spår där samtliga faktiskt förtjänar sin plats.
Låt efter låt på Shere Khan XIII andas kvalitet och fyller sin funktion på sitt sätt. Liksom Matias gillar jag visserligen inte heller auto-tunen på Flyger högst, men när en ensam refräng är det enda negativa man kan hitta på en hel fullängdare så är läget oförskämt bra ställt. Under de dryga 53 minuterna möts lyssnaren av både det ena och andra, i mycket positiv bemärkelse. Vackra, pricksäkra Pappas låt och mästerverket Psycho har redan nämnts och förtjänar alla lovord de kan få. Outsidern Ge mig en chans är det oväntade sångnumret som skvallrar om Stors förkärlek till 50 – och 60-tals rock, soul och doo-wop. Rom & kush och Stolhet är de slagkraftiga singlarna som framgångsrikt flirtar med den mer masskonsumerande publiken. Albumet har till och med en egen M.O.P-hyllning i S.U.M.O, med gästande Aki från Labyrint. Även andra gästartister som Dani M och Linda Pira hjälper till att förstärka upplevelsen, där den senare spännande nog får sin egen dokumentärserie på SVT i höst.
Nackdelen med de många, olika karaktärerna till sound är att albumkänslan/helhetskänslan blir lätt lidande. Trots den spretande ljudbilden i ”mötet mellan klassiskt och modernt” lyckas Stor i slutändan ändå få mig att vilja återvända till hörlurarna, gång efter gång, förmodligen då den höga kvalitén och jämnheten helt enkelt väger över. Mycket möjligt årets svenska hiphopskiva!
Martins betyg:
Forum: Whoa recenserar: Stor - Shere Khan XIII
Läs mer:
]]>
Visst, valborg var kul, men de flesta av oss håller nog med om att denna veckas (eller månads? Års?) största händelse är Blast. På fredag och lördag är det dags på Babel i Malmö, och vi på Whoa fortsätter att kittla battlerapparna under fötterna för att få dem att säga något kul. Idag uttalar sig inga andra än Malmöfavoriten Jimmy Pistol och en skäggig kille från andra sidan Atlanten: Dirtbag Dan.
Jimmy Pistol:
Du möter Dirtbag Dan på eventets andra dag och vissa skeptiska vindar har blåst efter din match mot Pat Stay förra året. Hur är matchformen nu?
- Allt beror på hur pass nykter jag kan hålla mig under första dagen, antagligen kommer jag vara extremt bakfull under dag 2 och då blir det en repris av min insats mot Third-Eye och O-Hund i Kärleksattacken.
Vad på Blast ser du mest framemot, förutom din egen match?
- Ser absolut mest fram emot att gå loss på sushin och all gratis dricka backstage. Annars ska det bli kul att äntligen få se Grizzly battla live, det har jag drömt om en längre tid.
Vad är det roligaste med Dirtbag Dan?
- Att han tror att han är känd.
Dirtbag Dan:
You were in Malmö almost exactly a year ago, at the O-Zone 2-year anniversary. How do you feel about coming back?
- Stoked to be coming back to Malmö. We had too much fun last time. It’s not everyday we get to share the stage with so many legends of the game.
Do you know Jimmy Pistol, and what are your expectations on your battle att Blast?
- I met Jimmy last year. I was there when Pat Stay both physically and verbally raped him. He’s a good enough dude. I’m looking forward to destroying him.
What’s the funniest thing about Jimmy Pistol?
- The funniest thing about Jimmy to me is that his name is pronounced ”Yimmy”.
Forum: [Övrigt] Blast försnack (kortintervjuer med battlare)
Läs mer:
]]>
Blast-eventet på Babel i Malmö närmar sig med stormsteg; när det här publiceras är det tisdagkväll och såväl ni som undertecknad är förmodligen på lyset som majbrasor. Men det gör vi helt fel i, för här berättar Mr Cool och Henry Bowers kort om sina tankar inför matchen på lördag – som förmodligen är en av Sveriges mest framemotsedda battles någonsin.
Mr Cool:
Din match mot Bowers är sen länge framemotsedd. Vad har du själv för förväntningar på den battlen?
-Jag förväntar mig att det blir en rolig battle. Jag kommer försöka hålla så jämna steg jag kan med hans delivery som är några steg över mitt och han kommer förhoppningsvis försöka hålla jämna steg innehållsmässigt där han ligger efter mig vanligtvis. Så jag förväntar mig en jämn battle och att han kommer med annat än sina vanliga kiss-och-bajs-och-prutt-skämt.
Förutom din match mot Bowers: vad på Blast ser du mest framemot?
- Third Eye & O-Hund vs Zamora & Hans Wiklund är höjdpunkten när det gäller de svenska matcherna, Crome vs Dizaster när det gäller de engelska. På scen ser jag fram emot Hopsin för honom har jag precis börjat lyssna på, Öris missade jag förra gången så det ska bli kul att se, nu när Plattan finns på Spotify hoppas jag på en eller två låtar därifrån också. Copywrite ska bli intressant att se och JaQe såklart, fast han tycker att jag är rasist.
Vad är det roligaste med Henry Bowers?
- Jag tycker inte att Bowers är så där ”haha-rolig”, han är stabil, höga nivåer på samtliga parametrar men inga sjuka toppar förutom möjligtvis mysfaktorn. Han är lite battle-sveriges svar på Tekkens Whoarang, han är allas favorit tills dom blir insatta. Det är ju inte direkt så att dom som själv håller på med battles sätter Bowers speciellt högt på sin ranking när det gäller svenska battlare. Om jag ska välja ut en sak som verkligen är roligast med Bowers får det bli hans röst, han har en rolig röst, han låter som en gubbe… han låter som Onkel Fix ansikte ser ut.
Henry Bowers:
Det var länge sen du battlade och ännu längre sen du gjorde det på svenska. Hur är matchformen egentligen?
- Jodå. Hade lite ångest ett tag när jag bara hade typ en rad färdig men nu veckan innan jag for till USA skrev jag färdigt allt så nu känner jag mej i toppform.
Vad förutom din egen match ser du mest framemot under Blast-eventet?
- Ser mest fram emot att se Hopsin live. Nils mot Pat Stay ska bli jävligt kul också.
Vad är det roligaste med Mr Cool?
- Hans navel.
Forum: [Övrigt] Blast försnack (kortintervjuer med battlare)
Läs mer:
]]>
Denna vecka eldar vi upp stämningen inför Blast, den stora hiphopfestivalen som tar plats i Malmö på fredag och lördag! Genom snällt inlindade frågor med sluga baktankar försöker vi få de olika battlerapparna att säga taskiga om varandra. Redan förra veckan snackade vi med O-Hund och Third Eye, likaså med Martin Zamora & Grizzly, och idag får ni se vad det pratades om. Mötet mellan de fyra ser du på eventets första dag och det känns som att det kan bli något särskilt – tag-team är åtminstone enligt undertecknad ofta lite extra kul.
Grizzly och Martin Zamora:
Ni har aldrig tagteamat tillsammans innan; hur känns det inför er första match tillsammans?
- Det känns bra, våra stilar känns ganska lika och det känns som vi kompletterar varandra bra. Dessutom känns det som vi är lite på samma plats rent mentalt när det kommer till det här med battles.
Vilken taktik ska ni använda för att knäcka era motståndare?
- Vi ser detta som vilken battle som helst och har därför inte ändrat taktik från hur vi brukar köra. Våra stilar har funkat för oss tidigare så vi kör på som alltid.
Vad är det roligaste med Third Eye och O-Hund?
- Är dom så roliga egentligen?
O-Hund och Third Eye:
Som tag-team:are har ni varit ett extremt uppskattat radarpar. Vad beror det på?
- Det kan bero på att vi båda är uppväxta i Compton där vi en dag år 1995 träffades ”on da corner” vid några brinnande tunnor, sköt lite hoops och gav lite ”dolla dolla bills ya’ll” till våra ”baby mamas”. Det var då vi fann intresset för ”gun bars” som vi fortfarande använder oss flitigt av i våra tag-team battles.
Vilken taktik ska ni använda för att knäcka era motståndare?
- Det får våra vänner Slum Kraggy from De Head Noddy Crew och Chicken Wing Bill from the Cadillac Army Crew svara på. Det är nämligen de som hanterar vår ”buiznezz”.
Vad är det roligaste med Grizzly och Martin Zamora?
- Vi tycker inte det är läge att snacka om det nu efter Tupacs död.
Forum: [Övrigt] Blast försnack (kortintervjuer med battlare)
Läs mer:
]]>
Nästa helg, den tredje och fjärde maj, går ett av Sveriges hittills största hiphopevent av stapeln – om inte till och med det största. På Babel kommer battlerappare, artister och fans mötas för en fantastiskt kavalkad av battles, uppträdanden och mingel.
Men. Låt oss inte kramas riktigt än. Några av de som ska till Blast är trots allt där för att göra upp med varandra i ringen. För att ytterligare elda på stämningen vill vi på Whoa låta dem komma till tals lite, lite grann här på bloggen, som en uppladdning inför helgens event.
Den gränslösa islänningen R-Man, från Rappare i Samverkan, möter Linköpingssonen Pziclone, som inte battlat sedan Vendetta. Här är deras tankar inför matchen:
R-Man:
Din och Pziclones battle är förlagd till eventets första dag. Är det skönast att battla första eller andra dagen?
- Det är definitivt skönast att battla första dagen och kunna gå loss sen och dricka sig redlös med Ohund och Third Eye. Anledningen till att deras battle hamnade på första dagen är just deras alkoholmissbruk. Pziclone är ju också en alkoholist av guds nåde. Det fattas bara att Nicko Mack också kör första dagen, men Hyper la den på dag 2 bara för att jävlas.
Vad har du för förväntningar på er battle?
- Det är inte eventets hetaste match-up på förhand, men jag tror den har en enorm potential, för vi har båda en jävligt hög högstanivå. Den kan också bli skit, för vi har även en tendens att slacka med förberedelserna. SMS Audio har slängt in lite hörlurar till samtliga vinnare har jag för mig, så jag förväntar mig att vinna dem. Mina Jays One har fått glapp i kontakthoran och det är riktigt jävla störigt. I övrigt är Pziclone en jävel på att slåss, och jag tackar aldrig nej till lite klassiskt hederligt handgemäng, så förhoppningsvis kan vi puckla på varandra lite i logen.
Vad är det roligaste med Pziclone?
- Han är rätt oväntad. Han säger saker som att han suger sin motståndares pappas kuk, knullar med män och sånt som är förbjudet enligt alla hiphopideal. Folk skrattar åt honom och inte med honom när han gör det, men han förstår ju inte det och istället så tar han det som en uppmuntran till att fortsätta. Här nere i Skåne kallas han Suckadick-lone.
Pziclone:
Det var ett bra tag sen du battlade. Hur känns det att göra comeback på Blast?
- Varit upptagen och allmänt osugen sen jag tog paus och ligger som vanligt efter med skrivandet men det ska bli kul att köra och träffa gänget igen.
Vad på eventet ser du mest framemot?
- Ser fram emot att förhoppningsvis bli inspirerad av atmosfären och få nytändning.
Vad är det roligaste med R-Man?
- Roligast med R-man är att han förlorade mot Grizzly i Vendetta.
Forum: [Övrigt] Blast försnack (kortintervjuer med battlare)
Läs mer:
]]>
Nu är det dags för oss på Whoa att söka nya medarbetare igen!
Vi på Whoa jobbar ideellt. Det finns inga pengar i den här sidan, de få annonser vi har täcker nätt och jämnt serverkostnader. Därför jobbar var och en efter egen förmåga, endast driven av en vilja att stötta den svenska hiphopscenen. Och såklart av möjligheten att få förhandslyssna på de flesta album som släpps, få pressackrediteringar till konserter/klubbar/festivaler, träffa artister och andra aktiva inom hiphopscenen och givetvis också för att få utveckla sitt skrivande och lägga redaktionsarbete till CV:t.
Eftersom vi jobbar ideellt är vi inte beroende av massa annonsörer kopplade till den svenska hiphopscenen. Det innebär att vi har alla möjligheter att göra riktig, granskande journalistik. Att vi kan säga exakt vad vi tycker om vilket album eller vilken spelning som helst. Precis som allt annat behöver och förtjänar hiphop att bevakas.
Jag har själv varit med i lite över två år och haft riktigt roligt under tiden. Även om det är ett ideellt jobb så har man ett visst ansvar; att göra det man har tagit på sig, att hålla sig uppdaterad i vårt redaktionsforum och kolla mailen. Men man har också stora kreativa friheter. Jag själv har bland annat åkt till Stockholm för att recensera Wu-Tang, haft en riktigt bra helg på Way Out West med redaktionskollegor, intervjuat artister jag beundrar, skrivit hårda ord om andra och fått hårda ord tillbaks, lyssnat på stora mängder osläppt svensk hiphop och framför allt fått nya vänner och bekantskaper.
Jag ångrar ingen av tiden jag lagt ner. Om du tycker att det verkar roligt att göra ovanstående, om du kanske rentav har ännu mer tid än jag och vill göra dubbelt så mycket, eller om du har lite mindre tid men ändå vill lägga ett par timmar i veckan på att få ut nyhetsnotiser och battleklipp, så rekommenderar jag dig å det varmaste att ansöka och bli en del av vår härliga redaktion.
Battleansvariga:
Du är intresserad av och insatt i den svenska battlescenen, är bra på att formulera dig i skrift och ansvarsfull. I rollen som battleansvarig är ditt viktigaste jobb att publicera kortare blogginlägg med svenska battles, allra helst inom ett dygn efter att de släppts. Detta gäller allra främst för battles från Whoas samarbetspartners (The O-Zone Battles och The Ring Battles), men vår målsättning är att posta alla svenska battles.
Vidare håller du kontakt med de svenska battlearrangörerna, skriver om events och går gärna på så många du kan för att rapportera (Whoa får i regel gratis inträde till battleevents). Vi ser också gärna att du är aktiv i Whoas battleforum!
Nyhetsskribenter:
Du har bra koll på svensk hiphop, formulerar dig väl i skrift och är ansvarsfull. Som nyhetsskribent är det din uppgift att tipsa om den svenska hiphop som är värd att tipsas om, genom att skriva kortare notiser på bloggen. På vår redaktionsmail får vi in mängder av låtar, videor och pressmeddelanden och även i andra kanaler hittar du enkelt nyheter. Ett vanligt nyhetsinlägg tar ungefär 20-30 minuter från idé till publicerat inlägg, men självklart har du möjlighet att vara ännu mer ambitiös än så, om du till exempel vill ringa upp någon artist/arrangör/manager för en kommentar. Vi ser gärna att du kan tänka dig att skriva minst några stycken sådana här inlägg per vecka.
Vi vill också ytterligare påpeka att man har stora kreativa friheter inom Whoas redaktion. Du som söker någon av ovanstående poster är alltså givetvis välkommen att göra ännu mer än vad som står i beskrivningarna. Genom vårt breda nätverk får vi tag i de allra flesta album innan de släpps, vilket innebär att vi har möjlighet att lyssna på och recensera dem. Vi får också fria inträden till de allra flesta hiphopevenemang som vi besöker och rapporterar från. Vi har ett stort och brett kontaktnät inom svensk hiphop, så det går snabbt och enkelt att komma i kontakt med artister, producenter och branschfolk överhuvudtaget. Vidare kan du såklart skriva intervjuer, artiklar, krönikor och i stort sett vad som helst som rör svensk hiphop.
För att ansöka skickar du ett mail till [email protected] där du skriver vilken av posterna du är sugen på och hur mycket tid du skulle kunna lägga på den. Självklart vill vi också att du berättar om dig själv och din relation till svensk hiphop. Skicka också gärna med ett arbetsprov på till exempel en nyhetsnotis eller en annan hiphoprelaterad text du är nöjd med (titta gärna runt på bloggen om du vill få en uppfattning om vilken ton vi försöker hålla).
Frågor kan tas via mail eller i tråden nedan!
Forum: Bli en del av Whoa-redaktionen!
Läs mer:
]]>
”Whoa rekommenderar”, den ständigt pågående artikelserien där vi uppmärksammar det mest spännande JUST NU, är enligt mig själv en av de bästa och viktigaste återkommande publiceringarna på Whoa-bloggen. Tyvärr behandlar jag den ofta dåligt; den veckan det är min tur att skriva slutar i regel med att redaktionschefen frågar mig samma dag ”vad min plan är”, varpå jag snabbt hittar på en och håller andan. Det blir ju lätt lite slarviga inlägg.
Men. Vi lever ju i ett digitalt, snabbkommunicerande samhälle. Borde man inte kunna få tag i tillräckligt med information för att skriva något lite matigare på en eftermiddag? Jag funderade på detta medan jag bestämde mig för att denna vecka rekommendera Rikard ”Skizz” Bizzis nya låt och video Kapitel 15-27 (Botkyrka), som enligt mig själv är det absolut mest spännande som släppts på ett tag. Någonstans berörde den mig, jag vet inte riktigt varför, men den lämnade mig med obesvarade frågor.
Och jo, såhär är det: man kan skriva något matigare på en eftermiddag i det digitala samhället. Jag bestämde mig för att kontakta Rikard Bizzi själv. Han svarade på Twitter inom en kvart och lika snabbt på det följande mailet. Så nu sitter jag här och har till och med lite kött på benen för att kunna berätta en kortare historia om Rikard ”Skizz” Bizzi, det kommande soloalbumet, hur idén till det uppstod och varför han vill göra upp med ”pundarbilden” han målat av sig själv.
(ungefär här kan ni sätta igång Kapitel 15-27 (Botkyrka) på YouTube och se videon, eller åtminstone ha den på i bakgrunden via Spotify)
Rikard ”Skizz” Bizzi är för många ett bekant ansikte: han albumdebuterade redan 2006 som ena halvan av Up Hygh, men fick kanske som mest uppmärksamhet när han tillsammans med Starvin’ Mar släppte ett par plattor under namnet Stockholmssyndromet. Såväl debuten Ettfyranånstans? som uppföljaren Underhundar fick starka betyg av oss på Whoa, och även i många andra medier. En tredje platta var på gång, men arbetet gick enligt Rikard ”ganska långsamt”. Samtidigt hade han pratat med sin gamla Up Hygh-vapendragare, Pure P, som berättade att han börjat producera musik för den relativt nystartade labeln Baba Recordings.
Baba Recordings har tunga Sony Music Sweden i ryggen och startades i februari förra året av inga mindre än Petter, Dj Sleepy, Johan Lindqvist och Stefan ”Storken” Johansson. I det första pressmeddelandet som gick ut hette det att ”BABA recordings kommer arbeta med såväl nya talanger som med rutinerade veteraner och vill inte begränsa sin musikaliska nyfikenhet åt något håll”, och den första signade artisten var soulsnubben Kaah. Sedan dess har bland annat Lilla Namo, Penga’ Per och Toffer lagts till i stallet.
Sagt och gjort: Rikard ”Skizz” Bizzi hörde av sig till Storken för att fråga om han kunde få producera åt etiketten, och de bokade ett möte. Storken åkte ut till Södertälje för att lyssna på några av Rikards produktioner, men när han hade fått höra några spår började han också antyda att det kanske hade varit intressant att släppa en soloskiva med honom.
– Jag hade knappt ens tänkt i de banorna eftersom det i princip skulle betyda att börja om från början igen (för typ fjärde gången) men det räckte med den där lilla pushen, att någon faktiskt trodde på mig för att få igång mig.
Nog gick Rikard igång: det tog bara tre månader innan albumet, som släpps innan sommaren, var helt färdigt. Och videon/låten vi sitter och lyssnar på – Kapitel 15-27 (Botkyrka) – är alltså det första smakprovet. Precis som på resten av skivan är det Skizz själv som har producerat beatet med sin elaka, bubblande funkbas, sin hoppfulla slinga och samplingen av den gamla Botkyrkasången som enligt min kollega Christer ”alla som gått i skolan i Botkyrka någon gång på 90-talet fått sjunga”. I refrängen och verserna ser Rikard Bizzi tillbaka på uppväxten i Botkyrka, och det hela är en ganska mörk historia, så den svartvita videon passar bra:
”Missförstå mig rätt, jag älskar Botkyrka / men jag älskar inte knarket, våldet och ångesten som bubblar upp / när jag tänker på mina tonårsår / inga emotionella ärr, har massa vidöppna sår / och blodet rinner när jag hör om folk som får psykos och dör / ni kanske tror jag överdriver, i helvete att jag gör”
Detta tycks vara en helt annan man än han som år 2010 glatt rappade om att han ”vaknade helt uttorkad / efter en natt med en brud som var urkorkad / lämna’ mig med huvudvärk och pipan urholkad”.
– Kommande albumet är nästa steg i min evolution som människa och artist. Jag är vuxen med barn, fru och ansvar nu, så skivan reflekterar det. Det finns inget mer utrymme för bullshit. Så vill man ha knark och fest får man lyssna på Syndromet-skivorna. Det var även terapeutiskt för nu måste jag leva upp till det jag ”predikar” vilket är positivitet och kärlek i stället för att leva upp till pundarbilden som jag målade på Syndromet-skivorna.
Kanske kom insikten när han skrev första versen till Kapitel 15-27 (Botkyrka): ”tänker tillbaks när jag inte hade nåt att göra / puffa’ varje dag med The Roots eller roots reggae i örat / zutten fanns men alltid pank från söndag till lördag / jag var ingenting innan folk började smöra”. Raderna var från början tänkta till ett helt annat projekt.
– Första versen skrev jag faktiskt till en låt som Chapee skickade till Syndromets mail. Den hette Massa tugg och handlade om att inte göra någonting alls. Jag kunde inte relatera eftersom jag i princip inte har någon fritid överhuvudtaget så jag gjorde min egen twist på temat. Sen visade det sig att låten var tänkt till Marre (Starvin’ Mar från Stockholmssyndromet, förf. anm.) så jag gjorde en egen låt av det i stället. Sista nerpitchade raden i första versen är en omgjord version av refrängen till Massa tugg.
Lyssnar man på låten så hör man att refrängen skiljer sig tydligt från verserna: den är väldigt ”pratig” medan verserna kanske låter lite mer som klassisk rap. Det första jag tänker är att det är någon spoken word-variant, och jag vet inte, det är något som kittlas lite i bröstet – ungefär som när man dricker stora klunkar Coca-Cola snabbt – när jag hör den här refrängen. Så när jag ändå har Rikard ”på tråden” frågar jag om det, men han slår snabbt ner spoken word-teorin.
– Hehe, det var bara ett flow jag testade. För mig är rap konst, ingen tävling om multies eller snabbast flow så jag testar alltid nya grejer. Det tråkigaste jag vet är rappare som alltid flowar likadant. Just det här flowet var inspirerat av Mac Dre (lyssna på Life’s A Bitch) men sen blev det ju så klart på mitt sätt. Ville också ha helt olika flows och tonläge i vers och refräng bara för att göra låten mer intressant.
Videon som är regisserad av Tuna Özer filmades redan i november och är, trots att den ser genomarbetad ut, inte ett alltför stort projekt.
– Vi bollade idéer i mailen i några veckor och sedan åkte vi ut och filmade. Mycket var improviserat på plats. Mario Perez Amigo som dansar i videon freestylade.
Jag vet inte med er, men om det här är första smakprovet inför det kommande albumet så är åtminstone jag ordentligt nyfiken. Enligt Rikard själv är ljudlandskapet inspirerat av hans funk- och soulrötter, men även synthar och 808-trummor kommer höras. Men framför allt: en vuxnare version av Skizz känns intressant – utveckling är ju inte bara spännande utan också helt nödvändigt för den här genrens överlevnad.
”Jag kanske inte blir ortens favorit, men det är lugnt / så länge jag kan leva på musik”. Vi får väl hoppas att skivbolagsdealen blir lönsam.
Gillar du låten? Köp den på iTunes! Gillar du det här inlägget? Dela det på Facebook med knappen under inlägget! Behöver du diskutera något? Gör det i forumtråden nedan!
Forum: Whoa rekommenderar: Rikard "Skizz" Bizzi om Kapitel 15-27 (Botkyrka)
Läs mer:
]]>
Den sista av de sju ”inför Step Up-intervjuerna” är här och det är Dictionary som får komma till tals. Som ni kanske har luskat ut vid det här laget valde vi på Whoa att fokusera på de så kallade ”underdogsen”: de battlarna som helt enkelt ska steppa upp ikväll och som kanske inte får lika mycket exponering som veteranerna. Vi önskar alla deltagare lycka till och ser framemot kvällen; här är Dictionarys tankar inför matchen mot Hyper.
Om jag inte missminner mig är det din första battle i Malmö. Hur känns det?
- Yes, det är min första battle i Malmö. Det verkar vara sjysst stämning på eventsen så det känns bra. Lite synd bara att det blir en så snabb visit att jag säkert inte kommer hinna se så mycket av staden, men det blir förhoppningsvis fler tillfällen för det.
Du möter Hyper. Hur goda chanser har du att vinna?
- Hyper är duktig och det han gör går ofta hem, inte minst på hemmaplan. Men det betyder inte att det ska vara till hans fördel. Det kan egentligen gå hur som helst men jag tror på det jag kommer ner med.
Vad är det roligaste med Hyper?
- Han är väl egentligen inte särskilt rolig, men han har bra momentum och kan verka väldigt trovärdig. Sen har han ibland ganska intressanta scheman. Anledningen till att jag ville möta honom är att han är en av dom battlerapparna jag tycker ofta gör bra matcher.
Forum: [Övrigt] Inför Step Up (miniintervjuer med battlare denna vecka)
Läs mer:
]]>
(Foto: Bartlett Photography)
Och så är den här: lördagen vi väntat på, the game day, D-Dagen, och så vidare. Ikväll ställer sig 18 battlare mot varandra i nio matcher på Babel i Malmö. Pikku från Lund ska möta Spakur och berättar nedan om sina förväntningar.
Hur är känslan inför lördagens match mot Spakur?
- Det känns stabilt! Textmässigt känns det helt okej men jag önskar att jag hade haft mer tid till att träna. Jag är jävligt pepp på eventet och alla match-upsen är grymt intressanta!
Vilken av de andra matcherna ser du mest framemot?
- Svårt att säga … Någon match kommer garanterat bli jämn, någon kommer säkert vara ren utklassning men samtliga kommer vara jävligt underhållande och jag ser fram emot allihopa.
Vad är det roligaste med Spakur?
Spakur är jävligt duktig och hans starkaste sida är helt klart hans rim. Man vet aldrig riktigt var man har honom men samtidigt känns det som en typ av battlare som jag faktiskt har en chans mot. Vi får helt enkelt se hur det går imorgon!
Forum: [Övrigt] Inför Step Up (miniintervjuer med battlare denna vecka)
Läs mer:
]]>
Idag är det långfredag; åtminstone känns det så, nu när vi väntar på något gott et cetera. En dag kvar till The O-Zone Battles event Step Up, där hela nio battles äger rum mellan arton deltagare. En av dessa arton deltagare är Jim Cederlund från Stockholm som imorgon möter Lunds R-Man.
Du gjorde en stark match mot Deks senast, ser du framemot att återvända till Babel och Malmöpubliken?
- Det ska bli kul att få komma tillbaka ner till Skåne! Senast jag var nere var det en enorm press, eftersom jag var på väg att ställa mig inför hundratals människor jag aldrig träffat och battla en person som jag heller inte visste mycket om alls. Nu när jag har varit där tidigare känns det mer avslappnat och jag känner mig mindre som besökaren, den utomstående liksom. Sen är Armann en enorm utmaning så lite pirrigt är det ju självklart!
Om du försöker se det objektivt: hur stora chanser har du att vinna mot R-Man?
- Utan att låta självgod vill jag nog påstå att jag är den utav underdogsen som har störst chans att plocka hem en vinst. Jag skulle egentligen ha sagt Felix (Onkel Fix, reds. anm.), men han fick ju inte sin planerade matchup, igen haha. Armann är oerhört bra, både på att skriva och att förmedla sitt budskap till publiken och att få det att synas igenom till dem som kollar på nätet sen, det kan inte alla. Jag kan lätt säga att han är min bästa motståndare hittills, men jag hoppas på att kunna trotsa oddsen!
Vad är det roligaste med R-Man?
- Hans komiska närvaro. Han är duktig på att skriva, men till och med hans ”real talk” och hårda rader garvar man glatt åt, det märks väl att han är en reko snubbe som bara gillar att verka taskig, ett får i en illa sydd vargaklädsel.
Forum: [Övrigt] Inför Step Up (miniintervjuer med battlare denna vecka)
Läs mer:
]]>
Torsdagen är här och vi på Whoa-bloggen ser fortfarande framemot lördagens The O-Zone Battles på Babel i Malmö. Kenny Barfighter möter publikfavoriten Mr Cool: här är hans samlade tankar inför matchen.
Du möter ingen mindre än vinnaren av Vendetta: Mr Cool. Kan du vinna den matchen?
- Matchen är ett blankt blad med olika förutsättningar. Man kan inte gå in med inställningen att man kommer att förlora. Även om jag kommer att förlora. Större mirakel har visserligen skett, Sean banan, Obama får fredspris, Newton får ett äpple i huvudet, Anna Book går ner 20 kilo, Camilla Henemark får knulla med kungen, etc.
Du har battlat några gånger nu, men detta blir första gången på Babel med en potentiellt väldigt stor publik. Hur dämpar du nerverna?
- Olika. Nervositeten blir påtaglig först en vecka innan matchen. Framförallt blir man nervös om man känner att materialet är dåligt eller om det inte sitter tillräckligt bra. Dagarna innan matchen ligger man rätt mycket också, kanske med en brud per dag. Jag har den där gåvan. Jag ser bra ut och har den där mediokra intelligensen som krävs. På matchdagen blir det en lagom fylla som senare, förmodligen, kommer att övergå i dekadens.
Vad är det roligaste med Mr Cool?
- Det är svårt att sätta fingret på men det finns någonting där, någonting som människor reagerar på och går igång på. Som de skrattar högt åt och pratar om senare, de ger honom till och med ryggdunkar och säger ”fan vad ball” och bjuder honom på öl i baren. Han är jävligt ball. Kan inte sätta fingret på det bara …
Forum: [Övrigt] Inför Step Up (miniintervjuer med battlare denna vecka)
Läs mer:
]]>
Inför Step Up-veckan fortsätter på Whoa-bloggen och såhär på lillördagen får D-Nice uttala sig om hans kommande battle mot Jimmy Pistol i helgen.
Du möter Jimmy Pistol nu på lördag. Vem tog initiativet till den matchen?
- Jimmy pistol busringde till mig förra sommaren och snackade på bosniska. När jag förstod att det var han så berättade han lite om eventet och att han hade tänkt sig mig som motståndare. Så det är han som har varit sugen på mig länge, vilket han bekräftade i Inför Step Up-klippet.
Hur underhållande blir matchen och hur goda chanser har du att vinna?
- Jag vet att den kommer ha mycket replay-värde eftersom att både Jimmy och jag kommer komma med bästa vi har. Jag känner att det är dags för mig att visa att jag tillhör bland de bättre battlarna, så jag har tagit mig tid att skriva och är helt nöjd med det jag har för första gången. Jag kan definitivt vinna om jag sätter alla bars så som jag planerat, men vet att det i slutändan handlar om att ge folket en bra match och det kommer de att få.
Vad är det roligaste med Jimmy Pistol?
- Det roligaste med Jimmy är att han är så snabbtänkt, och kan komma på de sjukaste grejerna när man pratar med honom och rebuttla en mitt i en konversation som ingenting. Jag förstår dock inte varför han inte använder det mer när han battlar.
Forum: [Övrigt] Inför Step Up (miniintervjuer med battlare denna vecka)
Läs mer:
]]>
Den spännande konstellationen Som Fan – bestående av Sexfemman, Nomad och Ezzofresh – släppte sin självbetitlade debut-EP förra våren. Nu är de tillbaka med uppföljaren Som in i Helvete EP.
Det är fem starka, jämna låtar vi har att göra med, och precis som innan ligger fokuset på minimalistiska beats med oväntade samplingar. Det går hand i hand med texterna som också kan beskrivas som minimalistiska: Nomad och Sexfemman svävar inte iväg i onödan utan koncentrerar sig på att hålla nästan autistiskt röda trådar i låtarna. Vi bjuds på den bitska samtidskommentaren Gate, namedroppar-balladen Slick Rick, pessimistiska reseskildringar i Trippen och får även stifta bekantskap med Johnny. Givetvis är också hitten Kul med, som många andra artister i landet bör inspireras av för att helt enkelt bli lite mer kul.
I och med att debut-EP:n var bra Som Fan är det såklart extra roligt att uppföljaren också gör skäl för sitt namn: den är faktiskt bra Som in i Helvete.
(Som in i Helvete EP släpps imorgon, onsdagen 27 februari.)
Forum: EP-recension: Som Fan - Som in i Helvete
Läs mer:
]]>
Som tidigare nämnt är det nu på lördag dags för The O-Zone Battles evenemang på Babel i Malmö som de valt att kalla Step Up, där de lite nyare talangerna ska få chansen att möta blandade deltagare ur 2012 års Vendettaturnering. David Hasslahoff är reggaenissen från Skurup som på lördag går upp mot Stockholms battleveteran Nicko Mack. David Hasslahoff var tillmötesgående nog att svara på ett par, korta frågor:
Du möter Nicko Mack på lördag. Hur känns den match-up:en?
- Den känns bra. Om han kommer lika redo som jag kan det bli en riktigt fet match. Jag har själv valt att utmana Nicko och varför jag gjorde det berättar jag på lördag.
Ärligt nu. Kommer du be honom att “FACKA OFF!”?
- Haha … Ja, om Onkel Fix kör sin utlovade David Hasslahoff-imitation så kommer jag försöka få in en ”facka off” à la Armann någon gång under matchen … 
Vad är det roligaste med Nicko Mack?
- Roligaste? Hur menar du? Det minst tragiska eller? Eller är det tragikomik vi snackar? I så fall är listan alldeles för lång för att jag ska orka plita ner den …
Forum: [Övrigt] Inför Step Up (miniintervjuer med battlare denna vecka)
Läs mer:
]]>
Den 2 mars, det vill säga nu på lördag, arrangerar The O-Zone Battles sitt första evenemang sedan Vendettafinalen. Temat för kvällen är ”Step Up” och förklaras med att ”Det blir en chans för de nya talangerna att ta sig an de mer erfarna battlerapparna”, vilket bäddar för många intressanta möten. Här på Whoa-bloggen laddar vi under veckan genom att lägga upp ett gäng miniintervjuer med olika deltagare. Först ut är Onkel Fix, som fick sin match mot Kalle Balik inställd och istället möter Skånesonen Revolver.
Din battle mot Kalle Balik blev inställd. Hade du sett framemot en revansch efter hans “konstig prick / Onkel Fix”-rad?
- Jag har alltid velat möta Kalle. Dels på grund av ”konstig prick”-raden men mest för att jag tror det skulle bli en fet match.
Hur känns det att istället möta Revolver?
- Det ska bli kul, nu är jag ju inte underdog som jag hade varit mot Kalle. Har en del grejer att säga till Revolver så det kommer bli tungt.
Vad är det roligaste med Revolver?
- Att han klär sig i nättröjor. Det kan jag småskratta åt ibland.
Forum: [Övrigt] Inför Step Up (miniintervjuer med battlare denna vecka)
Läs mer:
]]>
Foto: Tom Samuelsson
Jag har bara sett Kendrick Lamar live på film innan, när han gästar Dr. Dre på den vansinniga Coachellakonserten från i våras, innan han hade släppt good kid, m.A.A.d city. På klippet ser han ut som en ganska obekväm kille som står bredvid sin största idol och mentor, och det kanske han också var. På Kulturbolaget igår var han betydligt mer avslappnad: iklädd endast svart t-shirt och jeans spelade han en väl avvägd blandning låtar från sina album och mixtapes, och lekte med texterna som oftast satt ganska bra.
Kvällens stora överraskning var dock publiken: sällan har jag sett en så varierad publik uppvisa så mycket kompetens. I lokalen fanns en blandning av instagrammande hipsters och headnoddande hängbyxor; vad de hade gemensamt var att de hade gjort sin läxa. Oavsett vilken låt som spelades rappade de med och det blev inga pinsamma tystnader när Kendrick riktade mikrofonen ut i publiken: texterna satt varje gång. ”Tänk om man berättade för honom att det sitter ett främlingsfientligt parti i vår riksdag” sa någon i mitt öra under m.A.A.d city, ”han skulle aldrig tro på en”. Och ja, det stämmer nog. ”This is the best motherfucking show I’ve ever been to!” skrek nämligen rapparen själv exalterat vid ett tillfälle, medan man rodnade och bara ”äsch, det säger du bergis till alla” men samtidigt insåg att det nog också stämmer.
Helt enkelt: kärlek åt båda hållen.
När the good kid från Compton i slutet av den timslånga spelningen deklarerar att det nu ska bli fest och kör hitten Swimming Pools (Drank) är publikens extas om möjligt ännu större. Jag klunkar girigt av min egen drank och känner mig rusigt stolt. Kendrick Lamar har gjort en bra konsert, och de som tittade har gjort den ännu bättre. Vi får tacka för din ödmjuka approach och din härliga scenenergi, Kendrick, men även säga: varsågod för den engagerade publiken. Hoppas att du tyckte Malmö var en g.A.A.l.e.n stad.
Forum: 11/2 Kendrick Lamar @ KB
Läs mer:
]]>
Matias Rankinen:
Jag vet inte om det var Zacke själv eller någon recensent som myntade det, men när hans debutalbum Visst är det vackert släpptes beskrevs det med uttrycket ”svensk hiphop – inte hiphop på svenska”. En träffsäker beskrivning som pekade på det innovativa soundet och framför allt texterna som de allra flesta här i landet bör känna igen sig i, men som kanske hade varit svårare för någon som inte bott i Sverige att koppla. Konceptet var givetvis vinnande – vi älskar ju igenkänning.
Därför är det inte konstigt att Zacke satsar på samma spår igen – och att det funkar lika bra den här gången också. Några skillnader finns: Zacke har flyttat från Luleå till Stockholm, vilket bland annat märks på uppföljaren till spåret Småstadsblues, som denna gång heter Storstadsblues. Nu har han också en större gästlista, med namn som bland annat Promoe, Timbuktu och Frej. På det stora hela är det dock en tydlig uppföljare, med svängiga produktioner främst av Mördar-Anders och texter om att jobba timanställd på privata vårdbolag medan kommunistmorfadern vänder sig i graven och maktkamper med Fahrenheit-luktande styvfarsor.
Tyvärr har vi hört i princip halva skivan innan, och det blir väl lätt så när man har så många starka spår: man vill släppa flera singlar och videor. I det här fallet lägger de grunden till ett starkt och jämnt album. Jag vågar förutspå ett varmt mottagande från kritikerna och en hel del radiotid för Zacke framöver.
Matias betyg:
Ola Myhrman:
Den Luleå-ättade emceen Zacke släpper ny skiva, och efter att debuten Visst är det vackert unisont hyllats och Manifest-prisats 2011, är det nu dags för uppföljaren Renhjärtat. Historien bakom plattan handlar om Zackes flytt till storstaden och de människor han träffat och de händelser han varit med om sedan han lämnade bluesen i småstaden hemma i Norrland. På Renhjärtat tittar han tillbaka och gör bokslut över tiden som gått. Zacke är en mångsidig emcee som kan skriva på olika teman, och han känns lika naturlig när har droppar klassiskt B-boy-skryt som när han ger oss uppväxtsnostalgi eller kritiserar hycklande politiker och statliga utförsäljningar.
De stora förtjänsterna med Zackes artisteri är hans flyt som ligger som klistrat på beatet, samt hans förmåga att skriva verser och refränger som resulterar i starka spår. Låtarna på Renhjärtat har ett budskap utan att hamna i predikant-rappar-facket. För att undvika att hamna där använder sig Zacke av en stor dos humor och sarkasm – något som långa stunder varit en bristvara inom svensk hiphop.
Musikaliskt är skivan välproducerad och producenterna gör ett fint jobb med att skapa en egen ljudbild. Influenserna tar sig långt bortom malande soulloopar i fyr-fyra takt. Ingredienserna i ljudbilden från debuten känner vi igen; det är hiphopbeats med betoning på funk med mycket liveinstrumentering. På Renhjärtat låter det helt naturligt att blanda fioler med dubstep-influerade basgångar och fragment av modern electronica. Skivan har en lunkande puls som hålls hela plattan i genom och där Zacke hela tiden på ett klanderfritt sätt kontrollerar beatet med sitt säregna flyt. Mördar-Anders och Max I Million står listade som producenter för plattan och att endast två kockar får röra i soppan gynnar slutresultatet. Detta gör att Renhjärtat känns ett genomarbetat verk, lite som ett klassiskt hiphopalbum där man kan höra samspelet mellan producent och emcee.
På Renhjärtat tar Zacke ännu ett steg mot att bli en mer fullfjädrad låtskrivare och budskapen på skivan är tydligare än vad de var på föregångaren Visst är det vackert. Att Zacke tar hjälp av flera aktade svenska artister hjälper självklart att bidra till den välgjorda slutprodukten. Att höra Timbuktu lägga sexton bars över ett sparsmakat hiphopbeat på Minicall är mycket välkommet. Även Promoe gör ett inspirerat inhopp på metronom-ignorerande Värdegrundskursen, skickligt producerad av tidigare nämnda Max I Million.
Zacke har med Renhjärtat tagit ett ytterligare steg mot att skriva in sig i svensk hiphops Hall of fame med sin egna, kontrastrika version av hiphop. Symbiosen vemod, humor och funk är vägvinnande. Norrland, stå upp!
Olas betyg:
Forum: Recension: Zacke - Renhjärtat
Läs mer:
]]>
Ny vecka, ny Whoa rekommenderar! Den här veckan vill vi rekommendera två konserter som äger rum den närmsta tiden.
Den första av dem utspelar sig verkligen inom den absolut närmsta tiden, nämligen ikväll i Göteborg (25/1) och imorgon kväll i Stockholm (26/1). Atlantarapparen Killer Mike, som tidigare har plockat hem en grammy tillsammans med Outkast, ställer sig på Nefertitis scen klockan 01.00 natten mot lördagen för att ge göteborgarna vad de tål i hiphopväg. Imorgon lördag är det istället Stockholmsklubben Nalen han intar, där konserten ges klockan 21 efter att de härliga killarna i Som Fan agerat förband. I nuläget finns det biljetter kvar till båda spelningarna, så den som befinner sig i Göteborg eller Stockholm utan något kul i helgen kan ta sig en funderare. Här är en länk till Göteborgsspelningen och här är en länk till Stockholmsspelningen.
Men skojigheterna tar inte slut där! Väl värt att uppmärksamma – trots att det är ett par veckor kvar – är att allas favoritgosse år 2012 kommer till Sverige: Kendrick Lamar. Comptonrapparen är en av Dr Dres senaste skyddslingar och släppte nyligen det rejält kritikerrosade albumet good kid, m.A.A.d city, som bland annat kallades för ”en framtida tidlös klassiker” av Nöjesguidens Maja Bredberg.
Kendrick ärar Sverige med ett besök i dagarna tre som omfattar lika många storstäder. Onsdagen den 13 februari intar han Kulturbolaget i Malmö (med Chords som förband!), torsdagen den 14 februari besöker han Pustervik i Göteborg och fredagen den 15 februari är det grand finale på Münchenbryggeriet i Stockholm. Whoa kommer vara på plats på alla tre spelningarna!
Nedan kommer ett par knuffar för den som har svårt att bestämma sig:
Läs mer:
]]>
Specialisterna är ett humorprogram som sändes i P3:s Humorhimlen lab – ett slags testplattform för ny radiohumor – två gånger under hösten. Personerna bakom projektet är inga mindre än rapparen och serietecknaren Simon Gärdenfors, och vinnaren av battleturneringen Vendetta: Mr Cool, eller Anton Magnusson som han kallas i det här sammanhanget.
Nu har samtliga klipp från de två avsnitten samlats på en skiva titulerad Hugade spekulanter, dessutom har två spår tillkommit som P3 tyckte var en aning för magstarka för att sändas ut i etern. Innehållet består av sketcher och busringningar som blandar absurd humor med samtidskommentarer, och är ofta väldigt roligt enligt undertecknad.
Här kan man höra materialet på Spotify, och om man gillar det är det såklart en fin gest att köpa det på iTunes.
Läs mer:
]]>
(Pressbild från Sveriges Radio)
Jag öppnar det här dokumentet i samma sekund som Jason Diakité, eller Timbuktu som vi brukar kalla honom, säger att det börjar bli dags för livemusik i Musikhjälpen. Klockan är 21.33 torsdagen den 13 december och i buren står Carlito tillsammans med Amsie Brown och spelar sin singel Krigarsjäl, som var den första etappen i Redline Recordings projekt Röd november. Den här tiden på dygnet är vad som brukar kallas för ”bästa sändningstid”, just därför känns det extra härligt att det spelas livehiphop. Jag råkar också veta att en flyktig bekant, som jobbar som musikläggare på Sveriges Radio, just nu sitter och är beordrad att spela hiphop mellan klockan nio och midnatt. Det är helt enkelt hiphopkväll på Musikhjälpen!
När jag börjar på det här stycket ställer sig Stor och en höggravid Linda Pira i buren och kör sin klubbhit Rom & Kush (Stor byter ut delar av texten så att den handlar om nattklubben Babel i Malmö). Det är sjukt, egentligen. Jag har vetat hela dagen att jag ikväll ska skriva en artikel om hiphopen i Musikhjälpen men inte hunnit spana in schemat. Och så händer det här. Sällan har jag haft ett så bra soundtrack när jag skrivit en artikel.
(kl 21.40: Dani M & Aki går på och spelar Motstånd live i buren)
För den som är oinsatt är Musikhjälpen ungefär vad det låter som: musik och hjälp. Det hela tar plats i en glasbur i en storstad, detta år på Stortorget i Malmö. Inuti buren finns tre programledare, och precis som förra året är det Timbuktu, Kodjo från Morgonpasset i P3 och Gina Dirawi, som blev utsedd till årets kvinnliga programledare på Kristallengalan i år. Det är med andra ord en karismatisk trio vi har att göra med. De tre är inlåsta i sex dygn och får under den tiden inte äta någon fast föda, däremot ska de försöka samla in så mycket pengar som möjligt under de sex dygnen (kl 21.44: Aki börjar precis spela När solen går ner med Amsie Brown och Dani M), som det här året ska gå till rent vatten för barn i slummen. Hela spektaklet sänds live dygnet runt via p3 och SVT Play, och dessutom på gammel-TV under utvalda tider.
(kl 21.50: Aki med flera sitter i studion och berättar att deras donation till Musikhjälpen är originalteckningen till debutalbumet Labababas omslag, länken till auktionen dyker upp här när den läggs upp)
Anledningen till att vi på Whoa valt att rekommendera just Musikhjälpen den här veckan är enkel: En hel del hiphop får plats i årets upplaga. Den här artikeln är till för att hjälpa dig hitta den. Så, vad har hänt hittills?
Sent, sent under måndagskvällen gästade Lorentz & Sakarias buren för att spela låten Diamant live och prata om sin nominering till årets hiphop/soul i P3 Guld. Dessutom hade de tagit med sig en T-Pain-mikrofon som man kan buda på här.
(kl 22.05: precis innan jag sätter punkt för denna mening noterar jag att mitt huvud börjat gunga av sig självt: C.R.E.A.M av Wu-Tang Clan gick nämligen precis igång, och på SVT Play-streamen ser jag Timbuktus huvud gunga i takt med mitt)
Tisdagen var förhållandevis lugn på hiphopfronten, men de som minns vår gamla Snookhjälte Daniel Adams-Ray kan vara intresserade av att se när han gästade buren vid 17-tiden och pratade om sitt affischprojekt 10-50-70.
På onsdagen blev det däremot härlig hiphop i buren från mannen bakom en av landets mest hyllade plattor: Chords. Han skänkte en vinylsamling bestående av släpp från Juju Records (plus Kendrick Lamar-plåtar) till auktionen och spelade sina låtar The Dude respektive Luckiest Man Alive uppbackad av Spiderdogs, vilket man kan se och lyssna på här.
(22:23 står det på datorklockan och just nu spelar musikläggaren upp låten Zig Zag av Sjukstugan och Skizz.) Chords var dock inte det enda hiphoprelaterade under onsdagkvällen: kollektiven Femtastic och Kwaii gästade buren vid 23-tiden, med Adam Tensta, Syster Sol, Cleo, Chords, Mofeta & Jerre, Chords en gång till och Dirty Jens. Uttrycket ”kwaii” är enligt dem själva sydafrikanskt och betyder ungefär ”dope”, vilket också är ett bra ord för att beskriva vad som skedde i buren under deras besök: det kan man se och lyssna på här.
Ja, och så har vi ju den kvällen jag upplever just nu. De som jobbar med Sveriges radios hemsida kör snabba ryck: redan nu finns ljudklipp av När solen går ner, Krigarsjäl, Rom & Kush och Motstånd upplagda på hemsidan, och senare kommer säkert också videoklipp av spelningen.
(kl 22.38: Dead Prez – Hip-Hop spelas). Så långt gångna är vi alltså hittills, men Musikhjälpen sänder ända fram till söndag kväll. Personligen tycker jag det är mysigt att ha på det i bakgrunden så ofta som möjligt, men för dig som bara är ute efter hiphopen är det tre stopp som gäller i helgen:
Fredag kl 13: Lilla Namo kör live.
Lördag (natten mot söndag) kl 01: Salong Betong med gäster besöker buren.
Söndag kl 18: Looptroop Rockers gästar buren och spelar live.
(kl 22.42: en energisk Ametist Azordegan ringer in till buren och berättar om ett stödevent hon varit med och arrangerat för Musikhjälpen i Norsborg med bland andra Kartellen och Lilla Namo, plattvändning av Dj Black Moose och breakdancebattle. Totalt har Norsborgsungdomarna samlat ihop över 45 000 kr till Musikhjälpen, vilket är ungefär 90 kr per person; fyrtio kronor högre än minimidonationen för att få komma in på eventet. Fantastiskt! Ett par minuter senare, 22.47, spelas Mo Money Mo Problems av Notorious B.I.G, Puff Daddy & Mase, men Timbuktu påpekar att Musikhjälpen handlar om ”mo money, less problems”.)
Det var alltså vad vi hiphophuvuden har bjudits och kommer att bjudas på under veckan! Inte illa för ett så stort och folkligt evenemang. För egen del har jag haft en riktigt härlig torsdagskväll med Musikhjälpens hiphop i lurarna och tangenterna under fingrarna. Avslutningsvis vill jag uppmana er läsare att bidra till Musikhjälpen 2012. Det enklaste sättet är att önska en låt via sms. Man gör det på nummer 72 999 och skänker antingen 50, 100 eller 200 kr, gärna med en motivering. Till exempel kan man skriva: ”50 Fet låt av Fet artist, för att svensk hiphop behöver höras mer i radion, puss och kram Whoaläsare”. Gör det! Det är för en bra grej. Men önska inte Don’t Sweat The Technique av Eric B & Rakim, för det har jag redan gjort. Man kan också betala sin låtönskning med kort, eller bara donera valfri summa. All information finns på den här sidan.
Tack, Musikhjälpen 2012, för ert engagemang och för den feta hiphopkvällen.
(kl 23.09: Lauryn Hill - Do Wop (That Thing). Timbuktu spelar blockflöjt till outrot)
Forum: [Whoa rekommenderar] Svensk hiphop i Musikhjälpen 2012
Läs mer:
]]>