Simon Emanuel + Gnucci + Sjukstugan

Den här veckan tänkte vi rekommendera tre färska släpp. De har lite olika stilar så förhoppningsvis finns det något för alla.

Först ut har vi Simon Emanuel (Paragon) som för någon vecka sedan släppte Om vi överlever sommaren. Simon har alltid haft en skön, avslappnad stil som av någon anledning alltid får mig att tänka på promenader runt omkring i Stockholm. En del lite märkliga rim har alltid räddats av att han är en expert på att flyta med i musiken. Som Paragon har låtarna varit lite snabbare, lite hårdare. När Paragon började släppa musik som Simon Emanuel var det som att något hände. Tempot har blivit lugnare, texterna känsligare. Det är intressant att jämföra hur han låter på Stadsbarn (Paragon 2003) och Sånger från andra våningen (Simon Emanuel, 2011). Åren emellan har tempot blivit allt lugnare. Stadsbarn är uppkäftig, Sånger från… är mer finkänslig och Om vi överlever sommaren trappar ner det ytterligare ett steg. Kanske är det på gränsen till för smörigt ibland men över lag är det här en portion avslappning i mina öron. Perfekt nattmusik eller något att ha lurarna när du vill stänga ute en stressig omvärld.

Näst på tur har vi Gnucci. En malmöit jag snubblade över på nätet av en ren och skär slump tidigare i år (tror det var Famalam Jam) men som jag faktiskt inte hört så mycket av. Men av det lilla jag hört drar jag slutsatserna att det är ett glatt energiknippe som gör sitt bästa för att publiken ska ha svårt att sitta still. Det är omöjligt att inte tänka på M.I.A. när man hör Gnucci men det är inte frågan om något plagiat, en svensk M.I.A. Tvärt om, Gnucci har säkert inspirerats men gör ändå sin egen grej. Hon har precis släppt EP:n Oh My Goodness! som består av fyra spår där hon rappar och sjunger över en förvånansvärd bred uppsättning musikaliska influenser. Det är poppigt, mörkt, ljust, raggatonigt men alltid med någon slags elektronik i botten. Det är solklar ”älska eller hata”-varning på Gnucci och den som är fast i west coast ’95-backarna kanske inte behöver göra sig besvär. Personligen tycker jag det låter kul, åtminstone en stund.

Det är sällan jag går i taket över något nytt nu för tiden, det ska erkännas. Jag vet inte vad det beror på, kanske har jag med åldern blivit lite mer cynisk, kanske börjat flörta med annat än hiphop lite för ofta, eller om det ”nya” allt som oftast inte känns vidare nytt och misslyckas med att hålla sig kvar vidare länge. När jag då såg videon till Zig Zag (och hörde låten för första gången) av Sjukstugan så blev jag, för att snacka svenglish, helt blown away. Det var det bästa jag hört på ett bra tag. Skizz (Stockholmssyndromet) gästar som en gäst ska gästa: alltså tillföra något mer än bara lägga en vers utan att ta över helt. Det är bra och det är roligt, det är min kopp te. Och resten av Sjukstugans album Rap på svenska är inte direkt fy skam det heller. Med humor och sköna samplingar lyckas de framföra något som känns både nytt och som en homage till 90-talet. Försök att inte sova på det här, för det är verkligen riktigt bra.

Samtliga album finns på Spotify:



Läs mer: