Världsomfattande ser graffitimålares rutiner likadana ut. Det gäller att först invänta mörkret för att sedan smyga ut, med ryggsäcken fylld med spraybrukar. Egentligen spelar det ingen roll var du är. I de flesta länder är det olagligt och polisen har ett genomgripande arbete mot graffiti. Någon gång ibland ser man en och annan kommunalpolitiker skriva ett ilsket inlägg i tidningen, oftast om hur mycket saneringsarbetet kostar. Sedan har vi fritidsgårdsledarna, eldsjälarnas eldsjälar. De som årligen jobbar med att tjaffsa med kommunen och ge kidsen en plats att verka och utvecklas i. Men också att få kommunen att förstå att graffitiintresset är på riktigt, lika mycket på riktigt som manga och rockmusik. Sen har vi Svenssons och det övriga samhället, som gärna avnjuter graffiti i promenaden genom tunneln. Men bara om det är fint och välarrangerat, lämpligen med mycket färg och glada gubbar. Detta utan att ägna en minut åt att försöka förstå att man som målare inte alltid har tid med sådana målningar, när man ständigt måste vakta sin rygg.

Därför blev jag så förvånad när jag kom till Bay Area, Kalifornien. Givetvis är det samma regler som gäller här som i Sverige: Det är olagligt och bryter du mot lagen kan du räkna med fängelse eller bot. Det som tog mig på storm var hur välorganiserade målarna var och hur jag upplevde att den allmänna attityden gentemot graffiti var. Förstå och främst så ser man graffiti överallt: På affärer, bostäder, industrier. Några av dom är många år gamla. En del är hyllningar till Mac Dre, Oscar Grant och andra döda människor. Medan andra är tributer till kärleken, freden och de mänskliga rättigheterna. Det går inte med ord att beskriva mängden målningar och vad det gör för stadsbilden. All denna graffiti skapar en tjusningskraft starkare än ord.

Jag har sedan jag kom hit slukats in i graffitikulturen. De flesta som jag umgås med är målare och ivriga på att berätta om den egna situationen. Jag har fått följa med målare på nattliga och dagliga äventyr, gått på utställningar och fester, träffat den ena och den andra. Det är framförallt tre situationer som jag kommer ihåg extra starkt:

1. Graffitisightseeing:
Två gånger i veckan kan man för bara några dollar se stadens graffiti, både de stora, kända målningarna och de på dolda, okända platser. Du får lära dig vem som har målat vad, när den skapades och höra spännande historier. Jag kan nämna en viktig sak som var roligt med den här sightseeingen: En fördom krossades och kastades i sjön, framför allt den inrotade föreställningen om vem jag tror är intresserad och betalar för sånt här. Vi var en grupp på ca 15 personer, alla i olika åldrar och från olika delar av världen. Mest förvånad var jag över ett äldre par från Texas, som överraskade mig med sin ärliga nyfikenhet över kulturen och dess situation.

2. Graffitifester:
Genom en maillista arrangeras en gång i månaden graffitifester. Ingen vet i förväg var festen ska hållas, förutom huvudarrangören. På dessa fester hålls det tävlingar, utställningar och brännande kulturpolitiska tal om graffitins situation. Jag har aldrig träffat så många målare på en och samma plats: alla ivriga på att debattera, snacka skit, visa upp sig eller hitta samarbeten till diverse konstprojekt. Nätverk bildas, knasiga historier utbytes och peppen frodas. En del hade stånd där de sålde tavlor och tees. Jag tror inte att någon lämnade festen utan att känna fjärilar i magen.

3. Attityden:
Redan under min första vecka här nosade jag på graffitikulturen. Jag pratade om graffiti med alla jag träffade på och kom till slut i kontakt med en väletablerade målare. Jag bad om att följa med på några heldagars äventyr, för att få nys om livet som graffitimålare i norra Kalifornien. Jag observerade, frågade, antecknade, fotade och filmade. Den första dagen fick jag åka bil runt i Oakland där han visade alla målningar som han stod bakom. Sedan åkte vi vidare till ett jobbuppdrag som målaren hade tillsammans med sitt crew. Det var ett jobbuppdrag på 80 meter långt och fyra meter högt. Under de sju timmar som vi var där var det nästan ingen som passerade oss utan att kommentera. Crewet fick ca sju jobberbjudande av människor som ville ha sina hus och verksamheter målade. Storögd tittade jag på när gamlingar, poliser, barnfamiljer och affärsmän diskuterade graffiti: Var den fetaste målningen i stan är, vilket år som var det bästa graffitiåret och hur scenen har utvecklats. Jag blev mer paff när totala främlingar, som inte känner varandra, tar debatten så seriöst att de måste sätta sig ner i en cirkel framför målningen för att diskutera i en timme. Hela dagen kändes surrealistisk, som en drömlik utopi.

Det finns naturligtvis mycket mer att skriva, bland annat om hur graffitin är en solklar självklarhet i övrig konstscen och hur många målare tänker utanför rutan för att överleva på sin konst, men för det skulle det krävas en en hel bok. Att jag inte har skrivit om de negativa aspekterna har varit ett medvetet val, då jag har velat visa upp alternativ och tända hoppets fackla för våra svenska målare. När kommun, stat och media jobbar emot dig och smutskastar hela din genre så är det hoppfullt att se hur andra målare, oavsett var i världen de befinner sig, kämpar och inte låter sig stoppas. Det är viktigt att påminna varandra om allt lovande som sker, så att vi aldrig glömmer: Oberoende av vad folk vill få dig att tro så tar scenen varje dag några steg framåt och vinner nya marker. En vinst i Oakland är en vinst i Sverige.

Forumtråd: En kärlekstext till graffiti

Läs mer:

• Whoa Spotlight: #4 Style Wars
• Kladdventskalender och Highlights 10 år
• Queff – ”Godnattis klockan tolv på dagen” för nedladdning
• Xzibit kommer till Sverige
• SuperJAM värmde Vitabergsparken

Det är intressant vad man väljer att lyfta fram i media. Jag intervjuade kollektivet Femtastic och kom på mig själv ställa frågor som jag aldrig skulle ställa manliga aktörer i hiphopbranschen.

Givetvis finns det en konflikt i att vara kvinna i en mansdominerad bransch. Det finns anledningar till varför det är flest män i branschen. Det är inget att hymla med att könsmaktsordningen även gäller inom musikbranschen som i övriga branscher. Därför är en och annan fråga om könets betydelse viktig att ta med. För det måste väl vara svårare att slå igenom som kvinna i hiphopbranschen? Men när svaret på den frågan blir huvudrubriken så ser man först könet och i andra hand artisten.

Ett exempel på det är när SVT Kulturnyheterna gör ett reportage om gänget. Man ser en glad jammande samling första stunden, och andra stunden ser man hur de förklarar hur branschen ser ut för kvinnorna verksamma i den. Det är ganska uppenbart vad SVT har velat fokusera på och vad de har valt att klippa bort.

Så vad är då Femtastic? Femtastic är ett crew och ett produktionsbolag. De är ett gäng vänner och bekanta som har befunnit sig i musikbranschen på olika sätt under flera år. Kollektivet inrymmer riktigt duktiga musiker, utpräglade artister som Seinabo Sey, Cleo och Syster sol, dj:s som Miss DJ, samt PR-kvinnan Vanessa Marko som är grundaren och spindeln i nätet. De är sina egna bokare och managers och producerar sina egna events och klubbar.

Klubb Femtastic är deras klubb och forum för att ta fram nya artister på scen på ett bra sätt. Klubb Femtastic har ingen fast form eller plats, utan dyker upp i nytt format och med nytt innehåll varje gång. Premiären var på Champagnebaren på Södra teatern. Det kom så mycket folk att Södra teatern fick stänga insläppet och baren en timme tidigare på grund av att all alkohol tagit slut.

Visserligen är de alla kvinnor och har åsikter om hur olika branschen behandlar en utifrån kön och att tonvikten ligger på män. Uppenbarligen har de fattat att de som entreprenörer och artister måste gå ihop för att ta plats. De måste arrangera sina egna fester, boka egna artister och promota sig själva. För det kommer inte branschen från stenåldern göra åt dem. För i första hand är de ett gäng artister och entreprenörer, och i andra hand smarta kvinnor som kommit på ett sätt att förbättra den egna situationen.

Relaterade länkar och information:
http://femtastic.blogg.se/
www.cleomusic.se
www.systersol.se
http://www.myspace.com/seinabosey

Forumtråd: Krönika: Först artist, sen kvinna. Eller hur var det?

Läs mer:

• Ana Tijoux och Niña Dioz på Södra Teatern den 4 november
• Henok Achido på Klubb Spiderdogs i morgon
• Rapworkshop och Open Mic på Klubb Palatsets premiärkväll
• Alla lika inom hiphopens danskultur?
• Ny svensk hiphop på Klubb Yes! Tävla om gästlista

Hur ser det egentligen ut i avseende jämställdhet i dagens hiphopdanskultur och vart är det vi vill komma? Detta är frågor som har hamnat i fokus. Det är ju ett faktum att männen dominerar, men varför det ser ut som det gör har blivit allt mer ifrågasatt.

För ungefär ett år sedan smög ämnet fram i samband med en diskussionspanel under Urban Connection om hiphopdansarnas plats och status på scen i Sverige. Men min uppfattning var att ämnet knappt hann beröras innan tiden rann ut och andra frågor tog uppmärksamhet. Detta var också något som fler reagerade på och ämnet togs därför åter upp tidigare i år på ett diskussionsforum under evenemanget Celebration of Womanhood, ett tvådagars hiphopdansevenemang skapat av kvinnor för att ”fira kvinnan”. Men den här gången bestod panelen av enbart kvinnor – så också, nästan uteslutande, åskådarna. Kvinnor talade om hur de upplevde problematiken i en mansdominerad kultur och vad som står i deras makt att förändra. Även om åsikterna skilde sig åt så var det en sak som alla kunde skriva under på; dagens situation är ohållbar.

Något som jag och många andra har upplevt är att det alltid är kvinnorna som skuldbeläggs. Det är kvinnorna som inte tar plats och är fega. Både en del kvinnor och män talar om att det är kvinnorna som måste åstadkomma en förändring. Men är det verkligen så enkelt, att om kvinnorna står upp för sig själva så kommer allting att lösa sig? Jag tror att det är mycket mer komplicerat än så och därför ta upp några saker som jag tror är av yttersta relevans.

När en grupp är i minoritet – vare sig om det gäller kön, etnicitet eller sexuell läggning – så blir minoriteten belastad på olika sätt. En grej är att gruppen ifråga inte bara får stå upp för sig själva som individer, utan även får axla ansvaret att representera sin minoritetsgrupp. Det här är något som jag har märkt av i dansen. Bl.a. är när en tjej dyker upp i en battle där majoriteten av dansarna är män så är hon inte längre bara dansare, utan hon är en kvinnlig dansare. Inte allt för sällan hör man ”give it up for the ladies” eller att applåderna flödar trots en halvdan insats från kvinnan ifråga. Nu kanske du tänker att ”ja, men det är väl bra att kvinnorna uppmuntras”. Jo, visst ska kvinnor uppmuntras men inte för att de är kvinnor, utan baserat på deras förmågor. Särbehandling, även om positiv, är inget som faktiskt är positivt eller upplevs som sådan av de flesta kvinnor. Att skilja kvinnor och män åt så tror jag till och med kan ha en negativ effekt på kvinnor. Jag vet att både jag och många andra vill känna att vi är värda den uppmärksamhet vi får.

Men det finns också förväntningar på hur kvinnor ska uppträda som dansare som också särskiljer män från kvinnor. En kvinnlig dansare berättade under diskussionsforumet på Celebration of Womanhood hur hon blivit tillsagd av dansare att dansa mer feminin house. Vid Urban Connection talade en manlig dansare om att kvinnorna behövde få mer plats då de bidrar med någon form av ”uppmjukande” effekt. Varifrån kommer dessa förväntningar? Räcker det inte med att kvinnor dansar, utan måste de också dansa på ett visst vis? Det är värt att tänka på hur bilden av de kvinnliga dansarna egentligen ser ut och om inte detta också kan påverka deras möjligheter att ta plats.

Vad är då männens roll i det hela? Jag ser det som så, precis som Spindelmannens morfar säger till sitt barnbarn: med stor makt kommer stort ansvar. Då män generellt sett har en dominerande roll inom hiphopdanskulturen – både gällande antalet dansare och ansvariga för olika typer av dansevenemang – är det mycket som står i deras makt att förändra och som jag även kan påstå är deras ansvar. En fråga som togs upp i samband med Celebration of Womanhood var vilka dansare som egentligen blev inbjudna till evenemang. I vilken utsträckning är det kvinnor? Det intryck som denna fått var att det var manliga dansare som prioriteras, men jag känner mig inte tillräckligt insatt för att kunna vare sig dementera eller bekräfta detta även om mitt intryck väger åt samma håll.

Jag upprörs av kvinnor och män som tycks vara så övertygade om det jag skriver nu är nonsens; att tala om att det är kvinnornas fel gör att förändring kommer att ske otroligt mycket mer långsamt. Jag menar, legitimerar vi männens roll i hiphopdanskulturen som naturgiven av kvinnors passivitet och totalt struntar i de maktstrukturer som finns bakom, hur ska då en förändring kunna ske? Och om inte ens kvinnorna själva tror på att makten ligger enbart i var individ själv, hur ska då männen förstå att det ligger något ansvar i deras agerande också? Om vi drar en parallell till ”den amerikanska drömmen”, där det talas om att alla har möjlighet att skapa sin egen framtid bara man kämpar tillräckligt hårt. Är det verkligen så? Finns det inte motsättningar beroende på varifrån man härstammar bl.a? Vilka förutsättningar man har? Är det inte, om vi drar paralleller till hiphopdanskulturen, ignorant att säga att kvinnorna ensam axlar ansvaret till sin framtid inom dansen?

Om vi slutligen fokuserar på evenemanget Celebration of Womanhood ifråga som jag vet har fått kritik från många olika håll. Gör inte detta typ av evenemang att man skiljer ut kvinnor från män, om man ska fira ”kvinnligheten”? Jag anser inte att det är så, utan snarare en avspegling av dagens samhälle; det är ju redan självklart att det finns en uppdelning och det här var en reaktion för att uppmärksamma rådande klimat. Evenemanget anser jag var något rent ut sagt behövligt och oundvikligt för att kunna få kvinnornas dans i rampljuset.

Men. Personligen tycker jag dock att arrangörerna val att helt exkludera män från diskussionspanelen kan ifrågasättas. Hur ska vi kunna förändra någonting om vi inte kan se på problematiken ur varandras perspektiv? Jag fick uppfattningen att det fanns någon form av rädsla för att fokus inte skulle kunna bibehållas som önskat, men är inte det att underskatta männen? Tanken att samla kvinnor för att få förståelse för varandra kan jag förstå på sätt och vis, men samtidigt tycker jag att man kunde ha tagit det steget längre. För även då män var välkomna att delta som åhörare, valde få att närvara. Hade det sett annorlunda ut om det varit en blandad panel i avseende kön? Hade det inte varit bra om fler män hade fått höra vad som sades där och fått bemöta den kritik som togs upp? Hur och när debatten kommer att fortsätta återstår att se.

Även om jag nu skriver främst utifrån situationen inom dansen idag, så ser situationen liknande ut för kvinnor rent allmänt i samhället och inte minst inom andra element inom hiphopen idag. Ser vi specifikt till hiphopen så var utgången redan från början att sudda ut gränserna i avseende etnicitet, men gällande kön och sexuell läggning känns attityderna ofta väldigt förlegade. Vi kan se bland annat hur hiphop-magasin objektifierar kvinnan och hur rappare målar upp homosexualitet som något bisarrt. Ibland undrar jag varför hiphopkulturen inte har kommit längre.

Medvetenheten är ett första steg till förändring, men det finns fortfarande en lång väg att gå; inte bara för kvinnorna utan också för männen.

Forumtråd: Alla lika inom hiphopens danskultur? Krönika på Whoa

Läs mer:

• Först artist, sen kvinna. Eller hur var det?
• Göteborgsmästerskapet i breaking (solo edition)
• Bilder och videor från Streetstar 2012
• Whoa Spotlight: 99 minnesvärda ögonblick!
• Guldgruvan X14

Men det är väl inget konstigt med det egentligen. Subkulturer har alltid omgärdats av rykten och fördomar. Ju mer främmande desto läskigare blir det. Här skulle jag ganska enkelt kunna slänga in ett par rader om klassisk svensk smygrasism men det vore för enkelt och framför allt inte helt sant. Förvisso har segregerade områden alltid varit starka hiphopfästen vart i världen du än vänder dig. Men det har ingenting med hiphoppens ständiga befinnande i skottlinjen att göra. Hiphoppen som subkultur är på intet sätt unikt i det avseendet.

Hippie var ett skällsord i det amerikanska etablissemanget på 60-talet. Iron Maidens Number of the beast skapade stor uppståndelse. Alla rockare på 80-talet var satanister och kannibaler. Ungdomar som lyssnar på Marilyn Manson kommer ta livet av sig själva eller sina klasskompisar.Och punkarna, punkarna! Never mind the bollocks.

I andra delar av samhället skapade videovåld psykopater, idag avsocialiseras folk framför onlinespel. Och i ständigt utanförskap de senaste 60 åren hittar vi det moderna samhällets största avarter; de bestialiska mc-gängen. Fy fan för Harley Davidsson.

Egentligen hittade dessa grupper bara en tillhörighet och något de gillade att göra med sina liv. Videon skapade inga psykopater, snarare motsatsen. Onlinespelen bygger stora sociala nätverk. Och mc-gängen, tja, det är en brokig skara som gillar att åka motorcykel och gör de något dumt beror det nog inte på Harley Davidsson.

Det sägs ibland att hiphoppen har dålig kvinnosyn, är våldsam och romantiserar droger. För det har belackarna minsann hört flera gånger, men lägger gärna till att ”man ska inte generalisera för det finns bra hiphop men det är inte den jag pratar om”.

Men ändå generaliseras det för kritikern kan inget mer om hiphop. Och det generella draget i alla generaliseringar kring subkulturer som rör musik är att det är musiken det är fel på. Det är musiken som influerar ungdomar och bränner hjärnor. Polisen punktmarkerar hiphopartister och i tidningarna tar inskränkta så kallade skribenter plats. Jag pratar inte om de som kanske inte har något emot hiphop men hellre ser Timo Räisänen än Chamillionaire, utan om de som faktiskt är totalt oinsatta i musiken eller kulturen och spär på nidbilden av hiphop.

Hur farligt är hiphop jämfört med andra musikstilar? Googla ”rap star arrested” och du får 513 träffar. Byt ut rap mot rock och du får 1810 träffar. Både Paul och John spöade skiten ur sina fruar. Jävla Beatles! Axl Rose biter väktare i benen. Tito Beltran står inför rätta för våldtäkt. Finns det något bröderna Gallagher inte har gjort? En person dör på Hultsfred under Courtney Loves konsert. Hur är det möjligt att Keith Richards eller Iggy Pop lever än idag? Jim Morrisson och Jimi Hendrix gick bort för tidigt. Ingen säger längre att det beror på musiken. Möjligtvis något puritanskt sällskap från den amerikanska landsbygden.

Att skylla samhällsproblem på en musikstil eller ännu hellre en hel kultur, som blaskans förmodade nödlösning till krönikör gör eftersom hon antar att ”man [hiphoppare] har accepterat att tjejer är bitches’n’hoes”, är förlegat. Det har det alltid varit och den sortens kritik är förbehållen moralkärringar och gubbjävlar.

Musik är en källa av kreativitet och ett av hiphoppens kännetecken är att den speglar omvärlden. Är det fel på texterna kanske man ska gå ett steg längre och fråga sig varför den här personen valde att göra en låt som är nedsättande mot kvinnor. Var han verkligen så desperat efter pengar? Varför var han det i sådana fall? Och varför rappar den där gruppen så aggressivt, varför är de så arga? Hiphop har enormt inflytande idag och är allt annat än homogent. Det är vackert, fult, hemskt, politiskt, inspirerande, tramsigt, bra, dåligt, avslappnande, aggressivt, skruvat, roligt, poetiskt.

Att det 2008 fortfarande finns personer som låter fördomar gentemot en musikstil styra bilden av en hel kultur är lika sjukt som att det fortfarande finns folk som tror att kriminalitet beror på en hudfärg.

Forumtråd: Dags att reagera mot smutskastningen av hiphopkulturen

Krönikan som fick bägaren att rinna över: Stockholm City

Det finns fler som har reagerat:

DJ Sleepy
Paragon
JustDet
DN På Stan
Robert Zillén
Rodeo
Kinky Afro
Konst eller porr?
DJ Taro

Läs mer:

• Tävling: vinn PH3:s nya!
• Intervju: Vito Eme
• Guldgruvan: Hands – Basic Map Over A Dead Hands Pattern (2004)
• Ny design! Första gången sedan år 2001
• Organismen släpper sin musik gratis