Jag är heligt förbannad.

Detta kommer bli min sista krönika här på Whoa och det kommer också vara den som har minst med hiphop att göra. Eller kanske den som har mest med hiphop att göra, beroende på hur man vill se på saken. Oavsett vad vissa vill tro så är ju hiphopen, och har alltid varit, en stark och viktig röst åt ”den lilla människan” mot etablissemanget.

Detta handlar om oss alla – men ändå ingen av oss. Det handlar faktiskt mest om dem, men det handlar ändå mer om oss. Även om jag är urbota trött på tänket ”vi och dem”.

Jag vill tro att jag är modig nog att skriva om detta av den enkla anledningen att jag är stärkt av min tro på att jag har rätt. Eller att jag helt enkelt inte bryr mig om vad andra tycker om mig. Men jag kan inte undgå att fundera på om jag verkligen vågat eller ens känt mig värdig nog att skriva såhär fritt om jag inte hade haft en lön att gömma mig bakom. En lön som säger att ”jag är minsann inte värdelös!”. ”Mitt mänskliga värde står på kontot i siffror.” Jag må vara pretentiös, jag må också vara en hycklare, men jag har åtminstone goda intentioner. Dock så är ju min lilla lön en tämligen skakig grund att stå på då jag jobbar via ett bemanningsföretag och de kan ju som vi alla vet sparka mig imorgon på vilka grunder som helst, men det är bara en av många parenteser i ett större sammanhang som jag ska försöka belysa.

Att avhandla allt som är fel med det moderna samhället i form av en krönika är en uppgift som jag med all säkerhet inte kan axla med rättvisa, men jag har gett mig fan på att jag åtminstone vill göra ett försök. Jag är rädd att min självbevarelsedrift kommer falla till föga då jag som sagt är heligt förbannad och hellre hade skrivit ”knulla moderaterna” – men eftersom jag inte heter Ken Ring så finns det ingen (minister) som bryr sig om jag skulle skriva så.

Jag vill prata om de som styr. Jag vill prata om varför vi har ett monetärt system som är utformat på så vis att gemene man inte ska kunna vinna över det. Ett system som varken jag eller du har valt att födas in i. Ett system där de rika ständigt vinner privilegier och de fattiga jagas tills sista skattekronan är betald. Jag vill nämna de som väljer att jobba skiten ur sig för den tillfälliga prestige det finns i att minsann varit redig nog och ”gjort rätt för sig” och obstinat stolt betalar med ett magsår eller trasig rygg vid 25 års ålder utan att ifrågasätta varför det finns folk som inte behöver göra detsamma. Medelklassen som lurats att sträva efter överklass, jagad av hotet från en ständigt stundande underklass. Jag tycker att det klingar falskt i ett modernt samhälle där alla ska vara lika värda.

Man skuldbelägger många idag, men allt för sällan börjar man i rätt ände. Man skuldbelägger invandrare och flyktingar som ”lever” på vår välfärd, men man bryr sig sällan om att ställa de väldiga krafter och ekonomiska intressen som står bakom krigen till svars. Alla skrattar åt tjockisar idag. ”Att vara överviktig är omoraliskt och fel”, men inte många bemödar sig med att ge sig på orsaken; systemet som berövat människan dennes naturliga motion och de företag som säljer onyttig och processad mat full av fett och socker – man skyller hellre på de oftast obildade, fattiga människorna som mer eller mindre systematiskt tvingas eller minst sagt luras att köpa deras produkter. Man skuldbelägger den lilla konsumenten som är en brottsling om den inte separerar papper från plast, trots att stora industrier spyr ut miljöfarligt avfall rakt ut i naturen runt om i världen. Och då har jag inte ens nämnt att plast är gjort av olja (läs oljebolagens spillprodukt) och är ett omöjligen nedbrytbart material som hade varit helt onödigt om den miljövänliga hampan fått fortsätta dominera industrin. Man försöker bota cancer med deras smutsiga förband. Musikhjälpen skramlar 28 miljoner och överklassen skrockar hånfullt åt våra gulliga fickpengar.

Men jag ska inte gå in närmare på allt det där! Jag tänkte nämna något som för mig är helt overkligt. Idag kändes det som att jag flyttats till en parallell värld som utspelar sig ca. 80 år tillbaka i tiden. En verklighet som man annars bara läst om i historieböckerna. 2009 flyttade jag som många andra svenskar också gjort till Spanien, rättare sagt Barcelona. Jag hade nyss gått ur gymnasiet och blivit av med mitt andra försäljarjobb – jag jagade påskrifter åt en svensk biståndsorganisation. För mig som gått estetisk bild och form på gymnasiet fanns det inte många alternativ på arbetsmarknaden och att hoppa på en utbildning ”enbart för att”, var aldrig något alternativ. Jag valde ett skitjobb i Spanien framför ett skitjobb i Sverige helt enkelt. Idag läser jag i tidningen att fascismen ännu en gång slagit rot i mitt kära Spanien och jag som vet hur de svartklädda insatsstyrkorna rensar upp gatorna där nere får på riktigt kämpa för att hålla tillbaka tårarna.

”Medborgarrättslagen”. Lagen med 55 artiklar i form av förbud mot fredliga protester, förbud mot att samlas i grupp, förbud mot att samlas kring en sakfråga på internet, förbud mot att filma poliser i tjänst – något som jag anser är vårt sista lilla försvar vi har kvar mot en armé med monopol på våld och vapen. Förbud mot att maskera sig. Förbud mot att vägra legitimera sig för polis. Förbud mot att hindra poliser i tjänst, vilket innebär att sittprotester får ansluta sig till skaran av civil olydnad som beläggs med dryga böter. Att skända den spanska flaggan ger t.ex. 600,000€ i böter. De andra sakerna jag nämnt har dock lite nättare summor bakom sig: sisådär 30,000€ per person. Jag hörde idag en vän berätta att hon fick sin facebook nedstängd en dag eftersom hon delade en politikers lönespecifikation. Att plocka skräp (möbler som folk slängt) från gatan ger böter från 90€ och uppåt. En annan sak som kanske höjer några ögonbryn är att abort är olagligt, såvida du inte blivit våldtagen. Om inte Reinfeldt och EU motsätter sig detta så kan det snart vara verklighet även för oss här i Sverige. Det är inte svårt att se deras argument när extrema grupper tar sig uttryck så som nyligen i Kärrtorp. Vi är inte skonade från någonting.

Så vad ska man göra? Jag vet inte. Jag vet bara att jag inte vill vara tyst om det längre. Jag vet att vi har hiphopartister här i Sverige som försöker få folk att öppna ögonen. Jag hade till exempel velat se en festival på temat ”världen är knas”, typ, där vi kunnat samla varandra och pratat. Och kanske lyssnat på lite bra musik. Alla vi vet ju att saker inte är så bra som de skulle kunna vara. Vi, folket, vet åtminstone detta. Frågan är när politikerna ska våga göra det de är till för och vara på folkets sida istället för gå bankernas och företagens ärenden.

Egentligen är jag emot så gott som alla politiker och partier, det är svårt att läka en infekterad kropp med plåster, men i valet mellan pest eller kolera så väljer jag personligen det valet som tjänar folket och inte storbolagen. Valet 2014 kommer vara otroligt laddat och det är viktigt att folk börjar diskutera något annat än Moderaterna, Socialdemokraterna eller Sverigedemokraterna. En fräsch uppstickare är Partiet De Fria, men jag lägger hellre min röst på ett parti som åtminstone har en suck att vinna. Att softa i soffan och rösta med mittenfingret i luften är ingen särskilt bra taktik när varenda liten Sverigedemokrat pallrar sig till valbåset.

Forum: Krönika: There's a war going on outside no man is safe from

Läs mer:

• Krönika: Att göra någonting
• Detaljer kring nedstängningen av Whoa.nu
• Video: Mofeta & Jerre – Lilla flicka (internationella kvinnodagen)
• Ola & Markus tackar för de 13 åren med Whoa
• Recension: S.T.I.C.S – Featured

I veckan avslöjade Uppdrag granskning att vissa friskolor väljer bort stökiga elever. Profilskolans VD Greger von Sivers uttalade sig om hiphop när han bland annat sa att han inte ville ha ”den där jävla skiten som de håller på med, rap och våldtäkter” på sin musiklinje. Whoas Christer Johansson publicerade igår ett mothugg. Efter gårdagens ledarsida i Smålandsposten har det visat sig att Greger von Sivers inte står helt ensam med sina åsikter.

Wow. Jag står mållös, handfallen, inför det vansinne som utgör Marcus Svenssons ledare i SMP igår. ”Carte blanche för gangsterkulturen” är rubriken och efter att ha gnuggat mig i ögonen några gånger förstår jag att den syftar på en musikgenre.

Förutom inledningen, där han halvlegitimerar Greger von Sivers genom att kalla hans uttalande ”något som kan liknas vid bastusnack efter några öl” så börjar själva vansinnet när han försöker jämföra vit makt-musik med hiphop. Det ena är alltså en musikgenre vars namn syftar på lyriken: texterna handlar om vit makt. Musiken kan teoretiskt sett låta lite hur som helst (ofta är den jättedålig, men det är en annan femma). Och det andra är alltså namnet på en hel kultur, en kultur som innehåller en musikgenre med samma namn vars ljudbild ofta präglas av trumbeats och rap, och där rappen kan – håll i dig nu, Marcus – handla om vad som helst.

Sen kommer ett obehagligt stycke om en ”musikkultur där rasismen i stället riktar sig mot det vita samhället”. Det är hiphop han menar då, va? Då kan jag upplysa om att hiphop inte står utanför ”det vita samhället”, utan är en del av det, till exempel genom mig, mina redaktionskollegor, mina vänner och till och med genom Marcus Svensson själv, när han skriver en småläbbig ledare i SMP om just hiphop. Kanske syftar han på att hiphopen uppstod i Bronx på 70-talet och att många i det området var mörkhyade, men jag har svårt att se relevansen i det – jag är nämligen inte rasist.

”Grundkomponenterna i hip hopen är maktordning och utanförskap” skriver han. Men det är inte sant. Grundkomponenterna i hiphop är rap, DJ:ing, graffiti och dans. De här fyra grundkomponenterna kan användas för att uttrycka åsikter eller känslor kring maktordning och utanförskap, precis som en en post it-lapp kan göra. Men de måste inte. De kan också användas för att uttrycka åsikter om glass. Hiphop är ett uttryckssätt, inte en åsikt. Precis som rockmusik eller ledarsida. ”Vit makt” är däremot ett ställningstagande.

Men jo, visst finns det många hiphopmusiker som uttrycker tankar kring maktordning och utanförskap, och det är ju väldigt tursamt att de har ett forum med tanke på att såna som Marcus Svensson får uttrycka sig på ledarsidor.

Och jo, visst finns det hiphopmusik som är sexistisk, rasistisk, polishatande, samhällskritisk och hemsk på massor av sätt. Det är problematiskt. Det finns också hiphop som är antisexistisk, antirasistisk, naiv, kär, ledsen över sin bortgångna mor, ja, det finns till och med moderat hiphop. För ingen har väl glömt den härliga vallåten Moderaterna lanserade inför valet 2010? ”Om du är driftig, kom igen och driv nåt / om du är skrivkunnig, kom igen och skriv nåt” rappade en viss M. Schmidt och uttryckte ingen rasism mot ”det vita samhället” överhuvudtaget. Enskilda textrader, låtar och artister ska absolut kritiseras, men att förenkla en hel genre på det sätt som Marcus Svensson gör framstår bara som lite oengagerat.

Jag skulle dock vilja be dig, Marcus Svensson, att ta Mange Schmidts råd om skrivkunnighet med en nypa salt. Du är själv ett bevis på att just den mekaniska förmågan att skriva inte i sig är en bra anledning att skriva något, man bör också kunna reflektera över de begrepp man slänger sig med och kanske till och med göra lite faktakoll. Om man inte vill skriva en text baserad på generaliseringar, alltså.

Slutligen, Marcus Svensson:
Stackars, stackars de som får uppleva dig efter ett par öl i bastun.

Forum: Krönika: Carte blanche för bärs i bastun

Läs mer:

• Krönika: Alla som rappar är våldtäktsmän
• Organismen – Den vita kaninen (mp3 & video)
• Nu är det jul igen!
• Leslie – Låt mig njuta (video)
• Litteratur- och uppsats-arkivet om svensk hiphop

Frågan är vem som läckte informationen till Greger von Sivers. Ni vet han VD:n för Profilskolan som här om dagen filmades i Uppdrag Granskning och beskrev elever som cancersvulster och ruttna äpplen. Han som vill skydda ”de fina” eleverna från barn med ADHD från att sprida ”det” (ADHD-beteendet?) och som vill hålla friskolans nya musiklinje fri från ”den där jävla skiten som de håller på med, rap och våldtäkt”. Vad han fick det där med ADHD ifrån vet jag inte men resten, där har han en poäng.

Ni visste säkert inte att Whoa från start bara har varit del av ett spaningsarbete. Antar att vi lika gärna kan berätta sanningen nu. Det började 1992 på en konferens i Los Angeles där den amerikanska polisen presenterade slutsatserna av sitt senaste stora projekt, ”N.W.A.” . Resultaten var häpnadsväckande. Det visade sig finnas starka samband (p<.05) mellan rap och våldtäkt. Något med att rappa lockade våldtäktsmän att uttrycka sig i ord och rytm. Exakt vad detta samband beror på är än idag inte helt fastställt men en populär teori pekar på genetik. Våldtäkt och rap uttrycks förmodligen genom samma gen och genom att få våldtäktsmän att först uttrycka sig genom rap kunde den amerikanska polisen även identifiera våldtäktsmän. Tyvärr går inte alla våldtäktsmän igång på rap så visst har teorin brister.

Här i Sverige startade ett projekt som började med den ni känner som Petter. Med ett gäng skarpa hjärnor skapade vi det perfekta rapalbumet, Mitt sjätte sinne, för att starta en svensk hiphopvåg. Här är det viktigt att poängtera att alla som lyssnar på rap inte är våldtäktsmän men att det första steget att få våldtäktsmännen att rappa (och således identifiera dem) är få upp deras ögon för rap.

Sedan startades Whoa som tack vare den nya tidens teknologi markant förenklade spaningsarbetet. Under årens lopp har vi tack vare Whoa kunnat registrera en överväldigande majoritet av en hel generation svenska våldtäktsmän.

När Whoa avslutas i januari kommer tusentals våldtäktsmän att kunna sättas bakom lås och bom. Men vi hade dock aldrig klarat det utan er vanliga användare. Det är ni som drivit diskussionerna, det är ni som har fått våldtäktsmännen att träda fram. Ni ska ha ett stort tack!

Lite synd är det bara att stolpskottet Greger von Sivers var så kåt på att skrika ”först!”. Det var säkert Palmegruppen som läckte.

Eller…

Så kan man fråga sig om vi verkligen inte har kommit längre? Är det verkligen 2013? Rasismen kommer vi säkert aldrig att bli helt kvitt. Fördomar är en skyddsmekanism som förmodligen evolverat fram för att skydda oss mot det okända då det okända potentiellt sett kan innebära livsfara. Säkert jättebra för 10,000 år sedan men i Sverige 2013, i denna upplysta informationsera, går det inte att ursäkta den här typen av fördomar.

Greger von Sivers osar ändå av dem. Vi pratar om en person som verkar se på hiphop som negerdunk, tror att man bara bränner bilar i förorten och att bara kriminella sysslar med hiphop. Vi pratar om en person som varit rektor för en skola och som arbetar med utbildning. Oavsett hur mycket av von Sivers åsikter som återspeglats under hans ledning så kan en person i den maktpositionen lätt bidra till ökad segregering och befästa fördomar på ett strukturellt plan redan i skolan. Det är sjukt.

Läs även: Mohammed i Mohammed Ali tror inte att Greger von Sivers hade tyckt om att ha Mohammed som elev.

Forum: Krönika: Alla som rappar är våldtäktsmän

Läs mer:

• Video: Mohammed Ali feat. Asha Ali – Kan någon ringa (112)
• Krönika: Carte blanche för bärs i bastun
• Vinn Mohammed Alis nya!
• Världspremiär: Mohammed Ali – Porten (video)
• Guldgruvan: Fabsoul – Autumn Leaves (2003)

För en som inte bor i en storstad så kan det ibland vara svårt att på ett tillfredsställande sätt fylla ens hiphopbehov. Om du bor i Stockholm, Göteborg eller Malmö så tror jag inte att du känner igen dig i att höra samma bonnarock varje gång du stoppar sneakern utanför dörren. Var tacksam för det. För ett annat hjon i en annan del av landet så lyder man under helt andra premisser.  Det är bara att anpassa sig till ett liv av tålmodig väntan på att något fett ska hända. Man tänker att efter tillräckligt många coverband och trubadurkvällar så MÅSTE det väl snart komma en bra DJ åtminstone? Lita inte på det, min vän.

Men det har funnits glimtar av hopp åtminstone för mig denna sommar: Uddevalla Solid Sound Block Party är ett sådant exempel. Det var under en stadsfest i Uddevalla, i en gatukorsning där alla element av hiphopen fanns representerade, som min hiphopkvot räddades undan totalt bottenslag. Längs gatorna fanns uppspänd plast som det målades på, på scen stod Dainja och snurrade plattor och på pappen framför snurrade folk på sina huvuden. Jag pratade med arrangören som kände sig nöjd trots att de bara hade haft ett par veckor(!) att ordna allt på och goda nyheter mötte mig i form av att den utökas till nästa år med mer av allt: från 16 till 24 målare, större scen och uppträdanden, fler breakdansare och fler beatboxare. Känns gott. Det verkade vara ett allmänt välkommet inslag bland slitna åkattraktioner och trötta sockervaddsstånd att få supa i sig denna ädla kultur helt gratis. 

Det finns nog inte många utanför hiphopen som riktigt förstår tjusningen av att gå på ett fett jam. Doften av sprayfärg. Musiken. Glada människor. Att för en gångs skull komma undan alla dessa alldagliga mugglare och träda in i en plats full av jämlikar där kärlek och passion för sin sak flödar i takt med musik, dans och konst – det kan närmast beskrivas som att hitta hem. Eller att stöta på en gammal vän. För det gör man hela tiden på jams, bara det att de kanske råkar vara nya för tillfället.

Ett lyckat jam eller blockparty behöver inte vara drivet av kapad el från lyktstolpar och sluta i gangfights med 40’s och sönderklottrade bostadskvarter, det kan vara bra ändå!

Med största sannolikhet så finns det, även om du inte bor i någon av de större städerna i Sverige, ett gäng unga, eller inte lika unga människor som antingen gör musik, dansar breakdance, målar graffiti eller beatboxar. Så varför inte dra ihop dessa förnäma människor och visa upp er? Det är som att rösta; om du inte anstränger dig för att få fram din vision så har du inte heller rätt att klaga när saker går åt pipsvängen som tinnitus.

Problemen som du nu kanske rabblar upp för dig själv: vem ska betala, vart ska man vara, ingen kommer dyka upp… Det är bara dumma saker du ser när du tar blicken från målet. Jag lovar att om du går till din kommun, dina lokala studieförbund eller till och med din lokala pub och visar upp en bra idé så kommer det inte ta lång tid förrän någon hakar på, och plötsligt är du ”eventsamordnare” – det ser fint ut i ett CV.

Nu låter detta som en självhjälpstext för trötta hiphopare mitt i livet men det skiter jag i eftersom det händer på tok för lite sköna grejer, åtminstone i Västra Götaland, för att jag ska hålla käften.

Här har jag suttit en stund nu och försökt strö socker kring något som redan är klockrent, vilket ju bara är helt meningslöst. Gör något nu!

Vi får göra som andra har gjort; vi får göra det själva – Björn Afzelius

Länk till forumtråden: http://www.whoa.nu/forum/svensk-hiphop/allmant/731062/1.aspx

Läs mer:

• Krönika: Att vara eller inte vara – nere med hiphop
• Nu Messiah – R.I.P.
• Hiphoppet @ Calor
• Krönika: There’s a war going on outside no man is safe from…
• Lite lugnare på Whoa under sommartid

Hiphop som kanske inte tagit sig fram till massans musikaliska buffelhjord även kallad massmedia – det allmänna örat, men som ändock förtjänar både ett och annat uppmuntrande erkännande är enligt mig din lokala rappare. Hen gör sannolikt sin musik utan några större förväntningar på att bli stor eller hamna på någon topplista, vilket gör att resultatet allt som oftast blir ett annat än hos den som spelar för en bestämd målgrupp. Notera att jag biter mig i handen både en och två gånger för att inte skoningslöst förkasta denna hädelse och obetänksamt häva ur mig grupper och artister som med största sannolikhet gör sin musik med det smaklösa målet att så många som möjligt ska relatera till (läs köpa) den – men det är inte det denna krönika ska handla om. Vi har väl alla någonstans vi kommer ifrån. Vi har väl alla någonstans man kallar hem. Med stor sannolikhet finns det även någon som bemödar sig att rappa om det stället och bara det faktumet gör att man tycker om dem lite grann, eller har jag fel?

I mina funderingar kring vad jag själv har hört för slags hiphop från olika delar av landet så växer det fram en bild som må vara generaliserande och förmodligen full av undantag men som jag ändå väljer att dela med mig utav, och om någon annan gjort denna iakttagelse innan mig så blir jag bara glad då det skulle vara bekräftelse på att jag inte är ute och cyklar i för stora brallor. Om du är av annan åsikt så är du mer än välkommen att dela med dig av den.

Svensk hiphop kan liknas vid kåda. Inte kåda som tjejer i Skåne utan kåda som i en kåda som rinner ner för sin avlånga värd och därmed långsamt ändrar karaktär. Hiphopkådan startar i Norrland där vi hittar renodlad (höhö) hiphop. Det naturtrogna landskapet verkar ha konserverat hiphopens aura, engelska är skiten som gäller och boom bap och scratch verkar alltid ha sin självklara plats. Vidare färdas vi ned mot Stockholm där vi hittar en hel hop av olika stilar och influenser – massan har tappat lite av sin integritet och karaktär och storstadshybrisen har landat i någon slags småpompös yoloswag. Nästa anhalt är Göteborg där kådan nu antagit förhållningssättet att stolt anamma smutsen som en del av dess karaktär och när vi till slut kommer ner till Skåne så har vi hamnat i smutsiga södern där hiphopen inte sällan tar sig friheten att snegla åt reggae.

Själv kommer jag från Vänersborg, en liten ort i Västra Götaland, 10 mil norr om Göteborg med ungefär 40000 invånare. Vänersborgs hiphopmeriter begränsar sig till, förutom då representerat av halva The Underclass People (uppbackat av Kilo Haze som har en ny låt) på biskopsgårdens hiphopsatsning Speak your mind i år på första maj, att vara platsen som inte är känd som Tommy Blacks hemstad, trots fallet faktiskt är så - och mitt bidrag till lokalrap blir hans gamla kumpan John Bomb. Denna lokala rapriddare som jag inte tvekar att lyfta fram trots risk för skamfull kompispropps har under många år släppt låtar som fått hiphopskallar i staden att förnöjt gunga med. Att det finns någon som sätter rimmande ord på ens småstadsångest är ungefär som att läsa en god igenkännande bok: någon annan har också tänkt på detta, gött! I hans låtar varvas lättsamma finurligheter med blytung kompromisslöshet och svidande iakttagelser och man får mer än en gång antydan om ett tämligen hårt klimat där lojalitet och berusningsmedel är två självklara stöttepelare – den smutsiga vilda västern gör sig påmind även här och det blir svårt att inte tycka om, som den gamla ghettoromantikern man är.

Historier och anekdoter återberättas och lokala gator och kvarter, fester och personer som kanske annars riskerar att falla i glömska finner sin rättmätiga plats som lokala legendarier. Värdet i detta finner jag långt högre än någon valfri generisk radiorövslickardänga om att typ tatuera sig. Nu hoppas jag att du har reflekterat lite över den småskaliga rappens faktiska värde och jag hoppas också att du delar med dig av din stads lokala förmåga och givna fanbärare af hiphop!

Länk till forumtråd: http://www.whoa.nu/forum/svensk-hiphop/allmant/729479/1.aspx

Läs mer:

• Ametist gör uppslagsverk om svensk hiphop
• Krönika: Att göra någonting
• Rapquiz i Göteborg på Goodlife
• Prao hos Organismen och i skuggan av Eurovision
• Krönika: Hiphop och solidaritet

Jag var nog aldrig särskilt intresserad av musik när jag var en liten knodd. Andra barn hade bröder som indoktrinerade hårdrock och andra häftiga saker i deras ömtåliga sinnen medan jag själv satt inne på mitt rum och ritade av serietidningar. Sen kom hiphopen. Få saker hade gjort mig så begeistrad som hiphopen gjorde den där kritiska tiden mellan pojke och lite äldre pojke. Full av intressanta människor bjöds jag in till en värld full av beats, rim och trotsiga texter och jag sveptes in i dess alldeles speciella sfär. Glädjen i att rusa fram till TVn och höja till absolut max när det kom något som ens närmade sig hiphop är nog svårslaget i dagens spotifykultur. Favoriterna var Jay-Z’s Hard knock life och Pras Ghetto superstar som man oftast såg på ZTV’s crossfade. Tyvärr har jag inte den åldern inne att YO! MTV Raps är mer än minnen om häftig design på programmets intro, även om jag på senare tid insett att det måste satt djupare spår i mig än vad jag kunnat tänka mig.

Hiphop är min första musikaliska tonårskärlek som aldrig kommer dö, hur många utflykter jag än gör till andra delar av musikvärlden så kommer jag alltid återkomma och landa i boom bap och rap. Men detta ska inte handla om allt som jag gillar med hiphop - att predika för kören är inget jag vill göra nu utan det spar jag till en annan dag. Detta ska tvärtom handla om något fult, något som man inte talar om; något pinsamt. Hade jag varit politiker skulle detta närmast kunna liknas vid att schavottera. Jag ska ta upp skammen i att inte vara en cratedigger.

En av de största anledningarna till att jag tyckte hiphop var så mäktigt var att de jag lyssnade på verkade använda sig av en helt annan värld av värderingar, texter, referenser och jargonger än det som jag tidigare blivit utsatt för (jag var typ 11, alltså inte så mycket.) Det stora frågetecknet för mig var referenserna. Jag är en hyffsat vetgirig människa och hörde ofta nygamla samplingar och undrade vad grejen var. Varför använder olika artister samma samplingar? Varifrån kommer de? Varför säger de ”You don’t stop” så ofta, liksom? (Kom ihåg att detta var på den tiden då internet inte var en självklarhet till absolut och direkt kunskap.) Det fanns väldigt många frågetecken och inga riktigt uppenbara punkter att ta fasta vid. Nya funderingar kom upp hela tiden och när jag trodde jag iallafall kommit halvvägs, när bilden klarnat åtminstone lite och frågorna stagnerat, skivhyllorna hade dammsugits efter explicit lyrics-content och jag hade fått klarhet i att hela eastside/westsidegrejen bara var idioti - gav jag upp jakten på denna ädla kunskap. Jag insåg att jag aldrig skulle bli något orakel av ordvrängare eller bäst på beats och tappade nog lite av lusten och grävde ner mig i graffiti istället. Nu i efterhand vet jag att man inte kan tvinga på sig själv kunskap om inte det finns en riktigt bra motivation till det, men det visste jag ju inte då. Då ville jag bara veta vad fan alla snackade om. Idag har jag lite fler år på nacken och kanske därmed ett mer avslappnat förhållningssätt till hiphopkunskap i allmänhet och det gamla hjärtestinget i att inte känna till precis alla rappare känns inte längre som ett så stort nederlag. (Dock kanske bara för att jag under många år kunde känna stolthet i att ha koll på Sveriges flesta graffiticrews – en annan dålig vana som jag lyckligtvis blivit av med.)

Men detta smärre misslyckande med att få svart bälte i beats har gissningsvis lämnat vissa spår i mig, då jag nu för tiden nästan inte kan undgå att romantisera alla dessa hiphopskallar som hör varje sampling som den tydligaste ton och letar snabbt upp den bland allsköns stråkar från deras breda musikkartotek placerad precis innanför dess pannben. Rätt så beundransvärt i min bok och dessutom förbannat charmigt om man frågar mig.

Jag minns för ett tag sen när nån av DJsnubbarna i kärleksattacken skulle gissa beats. Ametist kör igång STOR – Lilla shorty och jag hinner inte ens koppla att det är musik som hörs innan svaret är utropat. Hur i helvete går det till? Liksom, jag har lyssnat på STOR. Ganska mycket också till och med. Men inte fa-an hörde jag att det var den låten de satte på? Till och med när jag gillar och har lyssnat på låten otaliga gånger så knäcker denhär hiphopnörden mig till den milda grad att jag nästan vill stänga av radion. What the fuck liksom. Och där kommer det igen, helt plötsligt är man tillbaka till moppemuschen och de äldre pojkarna utbrister lite, om än omedvetet, lagomt nedlåtande ”Va? Har du inte hört den?”

När vi ändå pratar hiphopradio så måste jag bara säga det: Mats Nileskär. Sämsta radiorösten någonsin. Kanske är det hans fel att efterkälken är allt jag sett? Det hade ju iallafall vart väldigt skönt att kunna skuldbelägga någon annan istället för att behöva erkänna sina egna tillkortakommanden. Och ja, jag måste väl samtidigt erkänna att jag vid ett eventuellt möte med denne legendar skulle slutit upp i ledet, kammat mig, snytit mig och storögt lyssnat på allt han har att säga och sen fromt bett om en portion till med mössan i hand. Även om han låter som om han härmar en bajsnödig Josef Fritzl.

Min egen lilla uppfattning om dessa mytomspunna cratediggers är en nidbild sprungen ur fördomar och lite som med en aura av Kellermans Rockybitterhet: Om man skulle råka närma sig någon av dessa så lyfter den sin rakade skalle ur skivbacken och efter en snabb analys av ens yttre attribut glider han in på obskyra musikfrågor som för att avgöra om jag är ”äkta” eller inte. Frågar han vilka mina favoritrappare är får jag ABSOLUT inte svara till exempel MBMA eller helst inget svenskt över huvud taget, då är det bara att vända om och gå hem. Marsch i säng utan mat, du ska lära dig att gräva i backar imorgon! Hur charmigt är inte det? Min egen bitterhet till trots så måste jag ändå ge dessa rapriddare en mental salute och ett stort jävla grattis, ni är ändå rätt så häftiga faktiskt. Åtminstone för en som växt upp som närmast musikaliskt solitär i periferin av småstadens utanförskap och snarare identifierar sig med outsider-underdogs än med häftiga hiphopringar och därmed betraktat dessa på visst avstånd.

Nu är det ju inte särskilt långsökt att tänka att jag målat in mig själv i något slags hiphophörn genom att erkänna i en krönika på Sveriges största hiphopforum att jag inte är superdown med allt som är yo i vår kära hiphophistoria, och det kan väl kanske till viss del stämma. Men ärligt, vem är det egentligen? Någon måste ju faktiskt vara rösten som säger att det är okej ändå. Så jag väljer att måla på, hörn eller utan hörn. Det är ju ändå inte första gången jag går ifrån en situation färgad.

…Och där fick jag till en livsmetafor för graffitimålare! Jag antar att Mr. Cool hade rätt, sånt är ju faktiskt inte så svårt ändå.

Länk till forumtråd: http://www.whoa.nu/forum/svensk-hiphop/allmant/726133/1.aspx

Läs mer:

• Krönika: Att göra någonting
• Lucka 23: Petter
• Guldgruvan: Cus-Inz – Hear Da Cus-Inz (1997)
• Whoa recenserar: Anton Axélo – Lycka i lösvikt
• Mr Cool och Grizzly om finalen på lördag

Krönikören i Stockholm, 2004 (notera gärna mittbenan och storleken på byxorna).

Häromdagen satt jag som i trans och nickade huvudet motoriskt i takt med Wu-Tangs klassiska platta Enter the Wu-Tang (36 Chambers). Plötsligt fick jag en nostalgifix utan dess like och för några gyllene sekunder befann jag mig i pojkrummet någon gång på det sena nittiotalet. Det var tiden då jag för första gången tog mina stapplande steg och bredde ut vingarna över vad som kom att visa sig bli en stor del av mitt liv: hiphop.

Där och då, under nittiotalets slut började jag själv aktivt att söka efter hiphopmusik på allvar. Innan hade jag haft sporadisk kontakt med genren i form av Just-Ds svängiga singeldänga Tre Gringos och Beastie Boys Fight For Your Right som båda spelades flitigt och på hög volym. Men det var först under en alldeles särskild sommar som jag började förstå och förälska mig i denna magiska musik. En musik som format delar av min personlighet, mina värderingar och politiska åsikter. En musik som både har fungerat som en bästa vän att glädjas med och en axel att gråta ut mot.

Det var under just den sommardagen som min kompis Daniel presenterade mig för Wu-Tang och låten Wu-Tang Clan Ain’t Nuthing Ta Fuck Wit. Han hade spelat av skivan på ett kassettband som han räckte över till mig. ”Det här måste du höra,” sa han och med ett pirr i kroppen fumlade jag upp luckan på min Freestyle, satte i bandet och tryckte på play. Musiken rullade igång och helt utan förvarning hördes F-ordet i hörlurarna. Redan där var jag kär.

Men varför just hiphop?

Det finns säkert flera förklaringar med freudiansk koppling till varför en kritvit medelklasspojke i en svensk småstad fastnar för en musikstil och kultur som inte går att relatera till ens under vapenhot. Till en början handlade det egentligen om två fundamentala saker: hiphop var häftigt, jävligt häftigt och för första gången i mitt liv kände jag mig unik. Med kepsen bak-och-fram och pappas för stora jeans hängandes någonstans runt knäna så att större delen av Kalle Anka-kalsongerna syntes (till mammas stora förtvivlan) cyklade jag tillbaka till skolan efter sommarlovet och jag kände att jag verkligen osade coolhet.

Problemet var bara att övriga klassens killar också smakat hiphopens sötma och klädde sig likadant. Unikheten i min nyförvärvade identitet var som bortblåst och där stod vi alltså: elva killar med keps och synliga underkläder. Kanske låg det något i luften just den här sommaren.

Likt en hockeymatch kan mitt upptäcktsresande i musikens tecken lite förenklat delas in olika perioder. Den första och kanske mest spännande perioden sträckte sig från nittiotalets slut till tvåtusentalets första år. Här sög jag i mig allt jag kom i kontakt med i hiphopväg, men det enskilt kraftigaste minnet var när jag hörde Petters Mikrofonkåt för första gången. Dörren till den svenska hiphopscenen öppnade upp sig och jag tackade för det.

Period två väljer jag att kalla Whoa-perioden. När jag loggade in på Whoa första gången var det som om den svenska hiphopdörren sparkades in så att gångjärnen kroknade. En härlig blandning av bra, mindre bra och rent värdelösa artister vällde ut och skrek efter uppmärksamhet. Lättillgängligheten och förmågan att navigera bland denna massa blev nästan överväldigande, men med lite hjälp från inbitna whoaiter lärde jag mig att sortera och plocka ut de mest glänsande guldklimparna och en helt ny värld av favoritartister formades.

Whoa-perioden går hand i hand med nästa del av mitt ständigt pågående musikmaraton. I den tredje akten väcktes mitt intresse för politiskt laddad musik – musik som sa mig något och inte bara lät bra. En typ av musik jag kunde relatera till, känna med och för första gången på allvar verkligen förstå. Någon gång runt 2002 bekantade jag mig med Looptroop och plattan Modern Day City Symphony. Framför allt kom låtarna Ambush in the Night och Long Arm of the Law att (ackompanjerat av det karaktäristiska skramlet från en ryggsäck full med sprayburkar) bli soundtracket till mitt liv under de närmast efterföljande åren.

Sedan några år tillbaka är jag inne i den fjärde perioden, övertidsperioden. Nu plockar jag skoningslöst från olika grenar inom hiphopen (ibland trevar jag även utanför den bekanta sfären) och jag lyssnar på det som låter bra för stunden. Smutsig underjordisk hiphop från amerikanska förorter varvas flitigt med trallvänlig och dansant technorap. Jag är inte lika nischad och insnöad längre, även om jag självklart fortfarande har kvar många favoritartister från de tidigare epokerna.

Hiphop handlar inte längre om att vara häftig eller unik. Min relation har utvecklats under de nästan femton år med tillhörande spelningar och oräkneliga album jag har tuggat i mig som hiphopkonsument. Kepsen sitter inte bak-och-fram och byxorna hänger inte längre, men kärleken till musiken brinner fortfarande och ingenting tyder på att lågan kommer svalna, tvärtom.

Vad fick er att fastna för hiphop? Och vilka plattor ligger närmast era hjärtan?

Forum: Krönika: Självreflektion aka. Den personliga krönikan

Läs mer:

• ”Mitt sjätte sinne” firar 15 år med spelning
• Litteratur- och uppsats-arkivet om svensk hiphop
• Fängelseplaneten – Flykten från Stockholm
• Vem sa att svensk hiphop är död? 754 myspace-adresser!
• Hiphopfestival på Göteborgs stadsbibliotek 24-25/10

Moms (Mohammed Ali) och Promoe (Looptroop Rockers) i samtal med kingsizemagazine.se om sina texter, svenska flaggan, polisen och förändring, inför releasen av Tystas ner remix.

Rasism – denna heliga graal av debattämnen väcker känslor och hemska associationer. Det är ett allvarligt och alltid lika aktuellt ämne med en vikt som inte kan understrykas nog.

För nästan ett år sedan släppte Stress låten Tystas ner och i början av sommaren, i samband med den svenska nationaldagen kom remixen som innhåller ett gäng etablerade- och även några mindre kända artister från olika hörn av hiphop-Sverige. Med röster från bland annat Eboi, Sebbe Staxx, Nimo, Adam Tensta och Promoe behandlar de ämnet rasism och främlingsfientlighet. Med över femhundratusen klick på YouTube har låten hunnit samla på sig nästan lika många anmälningar från upprörda och lättretade Sverigedemokrater.

Jag blir alltid lite varm inombords när jag ser, hör eller hör talas om människor som står upp mot rasism och orättvisor. Det spelar ingen roll om det handlar om politiker, idrottsmän eller artister – det är alltid lika skönt när någon sätter ned foten och ryter till. Och jag måste villigt erkänna att det faktiskt känns som att det är just den svenska hiphopscenen (tillsammans med den alltid så frispråkiga punken) som ligger i framkant av musikens Sverige när det kommer till att ta ställning i politiskt laddade frågor.

Visst, andra artister och kända nunor tar också upp kampen, men då på bästa sändningstid eller när det nalkas TV-galor och välgörenhetslåtar. I min mening står hiphopen upp för rättvisa och solidaritet hela dagen lång, varje dag oavsett mediabevakning eller ej.

Kanske är det så enkelt att denna uppfattning härstammar från min personliga musikkonsumtion, som nästan uteslutande består av just hiphop, och att jag på så sätt får i mig en daglig dos av samhällskritik från denna källa. Och kanske bidrar det till att jag därför inte söker upp den övriga musikvärldens slagdängor på området. Det är inte omöjligt att det är så, ja, egentligen är det väl ganska sannolikt och rimligt att även musiker i andra genrer och sammanhang också jobbar för att motverka rasism, men jag väljer ändå att tro att hiphoppare är lite mer på hugget och i framkant när det kommer till dessa allvarligheter.

Självklart är det så att olika personer använder olika forum att uttrycka sina åsikter i, och så är det även inom hiphop. En del snickrar ihop sina texter av svordomar och påkostade ordvitsar och har inställningen att pengar och stora bilar är den sanna lyckan, medan andra använder sin röst i finrummet för att föra fram politiskt laddade budskap. Några går balansgång och svär och pratar pengar samtidigt som de också förespråkar fred och jämställdhet i sin musik.

Eftersom jag tyvärr saknar en doktorshatt i beteendevetenskap och bara kan utgå ifrån mig själv och min bekantskapskrets så blir mina teorier och funderingar givetvis ganska färgade, generella, personliga men förhoppningsvis ändå inte helt och hållet orimliga.

Om jag går till mig själv och använder min vardag som referens och generaliserar lite så ser jag en skillnad på de i min omgivning som lyssnar på hiphop och de som inte gör det. Den hiphoppiga skaran vänner och bekanta är mer politiskt engagerade och har övriga fair trade-märkta värderingar än de som inte konsumerar hiphop som musik och kultur.

Och om det nu är så som jag gärna vill tro, att just hiphopen går i bräschen för rättvisa och jämställdhet och att hiphoppubliken i mångt och mycket drar åt samma håll politiskt, hur kommer det sig? Är hiphopkulturen överlag mer attraktiv och inbjudande för människor med solidaritet redan i blodet? Eller skolas man till att tycka och tänka solidariskt genom att lyssna på och vara en del av hiphopkulturen? Kan det finnas en koppling till kulturens rötter?

Jag vill tro att den fattiga musiken som blödde fram ur de mindre välbärgade delarna av New York i slutet av 70-talet fortfarande lever kvar och ligger som grund för hiphop världen över. Musiken som skapades under denna epok föddes till stor del som ett svar på orättvisa och förtryck och jag hoppas att denna (jag är fräck nog att kalla den för hiphopens själ) fortsätter att ta sin rättförtjänta plats i samhället.

Jag vågar faktiskt påstå att det svenska samhällets kyliga klimat behöver hiphopens aggressivitet, kritik och jävlar anamma, och jag hoppas att den smittar av sig, sprids och lever vidare.

Forum: Krönika: Hiphop och solidaritet

Läs mer:

• Recension: Ken Ring – Akustiken
• Area Turns Red anno 2009
• Premiär för Whoa-tv! Avsnitt #1: Hurricane skapar ett beat
• Nya kategorier och forum på Whoa!
• Svensk nyårs-hiphop 2012/2013

Foto: Owen Humphreys

De olympiska spelen är över för den här gången och det är ungefär 1450 dagar, eller nästan fyra år till det att nästa sommarolympiad rullar igång. När jag summerar OS och räknar sommarens medaljskörd och tänker tillbaka på dessa veckor av sportsliga festiviteter och världsrekord så kan jag inte undgå att tänka lite extra på årets OS-invigning.

Det var ett olympiskt startskott som lämnade mig med många intryck. För det första konstaterade jag, och det är jag inte ensam om, att det var en ganska otraditionell invigning som började lite sömnig och halvtråkig för att sedan sätta fart och bli en minnesvärd och ganska trevlig tillställning. Arrangörerna visade prov på kreativitet, humor och nytänkande i sin presentation. Som åskådare fick man följa med på en tidsresa som startade precis innan den industriella revolutionen och tog en med genom nittonhundratalets olika nyanser. Under denna resa fick man stifta bekantskap med flera populärkulturella engelska landmärken som James Bond och Lord Voldemort. Även folkkära ikoner som Mary Poppins och Mr. Bean hyllades  på ett eller annat sätt. För invigningens musik stod bland annat Paul McCartney, Arctic Monkeys och, hör och häpna, Dizzee Rascal.

Och det var framför allt Dizzee Rascals oväntade uppdykande på scen som fick mig att haja till. Jag lutade mig framåt i tv-soffan och gnuggade ögonen. Trots att hiphop har figurerat i flertalet storproduktioner i olika sammanhang under åren känns det fortfarande ovant att se hiphopartister på den här typen av evenemang. Har hiphop, denna rebellernas musik, blivit en accepterad genre som får utrymme i just sådana här sammanhang till vardags, eller var detta bara ett sätt för arrangörerna att visa hur hippt OS är? Har hiphop som kultur i allmänhet, och musik i synnerhet, klivit ur den fördomsfulla bubbla som har omslutit ordet hiphop sedan åttiotalet och tagit steget in i det absoluta finrummet? Både ja och nej.

Om man bortser från Dizzee Rascal och OS så har hiphop ändå fått ett rejält uppsving. Det är bara att titta på vad som har hänt med graffiti och gatukonst; det är långt ifrån accepterat i samhället. Men med etablerade gatukonstnärer i täten har den delen av kulturen välförtjänt, och efter många år av avvisande och hånskratt, lyckats nästla sig in i konstsamlingar runt om i världen. Banksy hyllas av konstkritiker samtidigt som hans omdiskuterade verk där han kritiserade just de Olympiska spelen har skapat debatt. Graffiti i reklamfilmer och som t-shirtmotiv får ingen att rygga tillbaka, men möts man av en klick färg i gångtunneln på väg till jobbet sätter man morgonkaffet i halsen och skriver en arg insändare till lokaltidningen.

Det finns alltså, enligt mig, en ram för vilka delar av hiphop som passar in och får lov att vistas i de ”vanliga” hemmen. Graffiti är ungdomligt och fräscht, men bara när det är en bearbetad produkt som till hälften är dold av kommersialism. Detsamma gäller musiken: censurerad rap med en takt som hela familjen kan dansa till får tummen upp, medan de mörka, samhällskritiska texterna får nöja sig med att spelas i hemlighet. Det finns en tydlig dubbelmoral i vilken typ av hiphop som är accepterad.

Självfallet kan man säga att den här typen av offentlig exponering är bra och får fler att få upp ögonen för hiphopkulturen. Men man kan lika gärna påstå att kulturen blir upphackad och att bara de rumsrena bitarna som någon oinvigd väljer ut får möjlighet till en plats i rampljuset och därmed avspeglas det inte på ett rättvist sätt.

Eller är det helt enkelt så att den stereotypa bilden av hiphopkulturen som någonting farligt är på väg att dö ut? Är bilden av hiphoppare med förstora byxor och kepsen bak och fram helt utsuddad? Jag vet inte och jag bryr mig egentligen inte heller. Folk får tycka precis vad de vill, och för oss som redan lyssnar på rap spelar det nog ingen roll vilka artister som dyker upp i TV-rutan.

Och jag erkänner villigt att jag gärna ser mer hiphop, även familjeanpassad sådan, än ingen hiphop alls på TV. Dizzes framträdande förhöjde i alla fall min kväll. Nu när bollen är satt i rullning kanske vi vågar hoppas på en återförening av NWA under OS i Rio 2016?

Forum: Krönika: Bonkers!

Läs mer:

• Whoa Spotlight: #4 Style Wars
• ThatHype intervjuar Stor
• Krönika: Hiphop och solidaritet
• Krönika: Carte blanche för bärs i bastun
• Graffiti på bloggen

Jag fann mig själv sitta och läsa en krönika häromdagen, bajsandes. Jag tänkte: ”krönikor är fan bra att läsa på toaletten!” – och vill därför uppmana er alla att klämma fram en tvåa när ni läser detta. Eller åtminstone bara ta det jävligt lugnt och slå av informationstörsten för en liten stund. Ni kommer inte bli smartare av att läsa detta, ni kommer inte heller få några nya livsomvälvande perspektiv eller idéer (förhoppningsvis…) Jag tänkte försöka sätta ord på varför i hela helvete jag stannat på ett och samma forum under snart ett decennium. Lite skitsnack helt enkelt.

Mitt Whoa-användande har som med allt annat i livet haft sina härliga höjder och dryga dalar. Det är ju, som ni säkert redan själva vet, inte alltid särskilt motiverande att fördriva tid på internet när man kan umgås med flickvänner, plocka blommor och allt annat sånt där roligt man kan göra i det verkliga livet. Men sen har vi de tillfällena när man sitter där, vid datorn, redo att skoningslöst slakta de närmsta timmarna av ens liv och man vill bli underhållen när man gör det. Vart ska man ta vägen? Whoa såklart!

I Whoas forum huserar ett härligt gäng individer som aldrig slutar att förvåna, om inte med sin skarpsynthet så med motsatsen. Under årens lopp har man lärt sig vilka man älskar att hata och vilka man faktiskt kan tänka sig att ta en öl med. För dig som är oinvigd så är Whoa-öl är ett stående inslag som dyker upp med jämna mellanrum runt om i landet. Mytomspunna sammankomster som bara berördes med skratt spädde på förväntningarna när man var runt 16 och skulle träffas för första gången. Min första Whoa-träff var sådär lagom ungtuppkaosartad och slutade med att lokaltidningen tog upp det med huvudrubriker på förstasidan. Med viss risk för repressalier tänker jag inte gå in närmare på det. En enkel känga vore ju och påpeka att det hände i en liten håla och därför inte är en prestation värd att nämnas, men jag tyckte det var roligt då i alla fall.

Whoa har för mig inte bara varit den självklara internetlokaliserade smältdegeln för mitt hiphopintresse utan också ett ypperligt tidsfördriv under alla sena nätter utan sömn. Man kan säga att jag kom till Whoa för graffitin men stannade för Blandat. När vännerna inte längre orkar vara uppe och diskutera triviala skitsaker kan jag istället gå in i nattråden och sprida min dynga utan att behöva skämmas dagen efter, i nattråden får man nämligen skriva vad man vill och den tas bort dagen efter. Klockrent för nattsuddardiskussioner utan dess like!  Ett tag jämförde jag nattmackor med nån snubbe från Kramfors och jag har även lyckats rimma till mig ett par flickvänner under dessa sena nätter i nattråden. (Jag måste lägga in en parentes här om hur det tog slut med den första: Det fanns en tråd i blandat som gick ut på att skriva sitt Whoa-namn på sedlar. Vi var på väg till Göteborg för att köpa färgburkar till mig i studentpresent. Vi fick tråkigt på tåget och skrev respektive nicks på våra sedlar.  Bruden betalade, snubben i färgaffären såg hennes nick, skrev till henne och blev sen tillsammans med varann. Så det kan gå!)

Är det dåligt drag i diskussionerna kan man alltid gå in i Webbsidor och slötitta på roliga GIFs eller varför inte förundras över människans uppmärksamhetsbehov i tyckasyndommigbilder-tråden. Är man arg och råkar känna att: en politisk diskussion på internet, det är ju värt! – då kan man segla in i Politikforumet och fightas lite, annars kan du gå in och helt sonika dissa personen över dig. En skön grej med whoa är att man slipper alla kommentatorfältryttare som besudlar halva internet med deras SD-propaganda – något som jag finner väldigt lugnande. Istället för hatande rasister har vi konstnärer och musiker. Känner man för att beröra livets mindre konkreta saker och ting kan man vila ögonen på forumet Vardagsfilosofi och fnissa lite åt någons iakttagelser efter att till exempel varit nykter på krogen eller varför inte ta sig an den nätta frågeställningen ”Vad är riktig lycka för dig?”. De mörka perioder när speldjävulen når mig med sina långa fingrar kan jag söka förståelse och likasinnade i Konsol & PC-spelforumet och när mediadrevet lyckats få mig sportintresserad kan jag dela min sympati till Zlatan bland folk som säkerligen har en djupare förankring till bollsport än vad jag någonsin kan drömma om. Jag kollade under Specialforum > Dina favoriter och hittade två trådar. Den ena är ”Vad är det snålaste du varit med om?” och den andra ”Vad är ett dåligt ligg för killar?” – två trådar som jag fortfarande kan tycka är roliga att läsa igenom. Nu har jag bara tagit upp forumaspekten på det hela, jag har ännu inte nämnt hur grym till exempel guldgruvan är. 2 tidigare osläppta 3 Ess-album. Hur jävla ball är inte det?

Nu låter det som att jag säljer in Whoa här, vilket vore jävligt dumt i och med du förmodligen redan är registrerad. Jag vill mest belysa faktumet att detta har varit ett soft ställe att internethänga på, även om man inte följer svensk hiphop slaviskt eller frenetiskt letar efter den senaste battlen.

Forum: Krönika: Whoarför Whoa?

Läs mer:

• Detaljer kring nedstängningen av Whoa.nu
• Whoa Spotlight: 99 minnesvärda ögonblick!
• Lite lugnare på Whoa under sommartid
• Säg hej då till Whoa med en klassisk gravöl i Malmö, Göteborg och Stockholm 4/12
• Vad är bäst/mest intressant just nu?

Svensk hiphops battlescen skiljer sig egentligen inte från andra marknader i samhället. Det är inte alltid varan med bäst kvalitet som säljer mest och bäst, utan ett starkt varumärke kan räcka långt. En bra förpackning. En smart kampanj. Eller bara känslan av någonting nytt.

Det har gått några veckor sedan Sebbe Staxx battlade mot Allyawan i Basementality Battles. 17 dagar, eller översatt i Youtube-siffror över 180 000 views. Hundraåttiotusen visningar. Mig veterligen måste det vara ett rekord då det kommer till den svenska battlescenen och det märks att battlen fått genomslag. På internet höjs många röster kring den. Vissa menar att Allyawan vann, andra säger Sebbe Staxx. Andra säger att det var en dålig battle, att deltagarna tappade bort sina rim och det var en låg nivå. Att det finns bättre ordkonstnärer med vassare punchlines.

Alla har rätt till sin åsikt. Samtidigt är alla är inte ute efter de vassaste raderna, de ”smartaste” rimmen eller det snabbaste flowet. I mina ögon var det här en riktigt bra, intressant och underhållande battle som kändes äkta. Med andra ord: exakt det jag efterfrågar då jag tittar på ett youtubeklipp. Det var även bland det bästa som kunde hända för basementalitygänget och den svenska battlescenen. För nytt blod är ofta hungrigt blod. Och namn som lockar till sig en ny grupp tittare och lyssnare, en ny marknad, kan aldrig vara skadligt för svensk hiphop. Tvärt om.

Jag kan inte påstå att jag alltid varit ett dedikerat battlefan. Kollat någon gång ibland, men aldrig riktigt följt scenen lojalt. Jag var dock tvungen att se Allyawan mot Sebbe. Det kändes intressant och aktuellt. En känsla av nyskapande, utan att det egentligen skapades någonting nytt. Scenen var densamma, upplägget likaså. Men det kändes nytt.

Efter att ha kollat på battlen fick jag mersmak och började kolla fler videor. Shazaam, Henry Bowers, Mickelito. Det finns mycket kvalité och underhållningsvärde i battleformatet. Det gäller dock att kunna nå ut till alla de människor som dagligen lyssnar på svensk hiphop utan att lägga en tanke på att titta på en battle. För det finns en marknad. Sebbe Staxx mot Allyawan är ett perfekt första steg. En inkörsport som innehöll allt en battle ska innehålla: bra rader, leverans och en känsla av ”vad kommer hända härnäst?”.

Kanske var det här exakt det svensk battlescen behövde. Känslan av någonting nytt.

Såg att förhandstitten för Ostkaka (Karusellen) mot Shazaam  nådde 50 000 visningar på en vecka. Får vi ett nytt visningsrekord 26 juli?

Jag tror och hoppas det.

Forum: [Övrigt] Svensk battlescen hetare än på länge?

Läs mer:

• Basementality Battles: Sebbe Staxx vs Allyawan
• Basementality Battles: Allyawan vs Jonny Storm
• Sebbe från Kartellen möter Allyawan i battle
• Basementality Battles: Sebbe Staxx vs Shazaam
• Shazaam – Battle MC EP

Stigmatiseringen av graffiti är på god väg att dö ut. Man måste inte längre vara en missanpassad knarkare eller en dreadsprydd ryggsäcksanammare för att gilla graff.

Graffiti som företeelse började inte med TAKI 183 eller ens samma årtionde, det är ungefär lika gammalt som människan. Det talar till vår basala drift att känna att man lever, finns till och att man betyder något. Detta kände grottmänniskorna, detta kände egyptierna, detta känner vi. Bevisligen är graffiti något som inte går att bara lagstadga bort, fnysa åt och säga ”det passar inte in i vårt samhälle, det är olagligt” och gå vidare med livet och tro att det ska försvinna. Graffiti är mer än så. Jag kommer osökt att tänka på Descartes gamla dängare ”I think, therefore I am” och Akays senare version ”I write, therefore I am”. (Själv har jag gjort min egen version: Jag får arbetsintervjuer, alltså finns jag. Men det är ju en annan femma.)

Runt om i vårt land finns en hel arsenal av gångtunnlar som bara väntar på att färgläggas och bli uppiffade av konstnärer och vanligt folk i ett försök att bryta av vardagens monotona gråton. Tänk dig själv att varje dag gå till bussen, jobbet, affären eller skolan och varje dag mötas av samma gråa färg. Ibland har man tur och får se ytterligare en nyans av grått när kommunen vart där och sanerat, men annars är det oföränderligt grått. Det behövs ingen psykolog för att säga att detta påverkar ditt välbefinnande, och det behövs inget litterärt geni för att påpeka att detta är en scen som taget ur 1984 eller någon random asiatisk, psykologisk skräckfilm. Jag menar inte att ALLA tunnlar ÖVERALLT helt plötsligt ska bli lagliga graffitiväggar, jag menar bara att det finns väldigt många gråa tunnlar över hela landet som skulle kunna tjäna som allmänhetens konstnärliga vattenhål.

Ponera att du är en medelålders man. Du bor i ett bostadsområde där alla hus ser exakt likadana ut. Du har två barn och en trött fru. Er bröllopsdag är annalkande och du har inte en aning om vad du ska hitta på. Ingenting i affärernas överflöd lockar och alla förnödenheter till hemmet är tillgodosedda. En resa har ni inte tid eller råd med, vem ska ha hand om barnen om ni försvinner en weekend? Varför då inte göra en målning till din fru? Hon går igenom samma tunnel var eviga dag på väg till jobbet, fram och tillbaka – dag efter dag. Varför då inte göra en målning som kan pigga upp henne? Är du inte konstnärligt lagd kan du helt enkelt skriva ”Gunilla, jag älskar dig. /Bosse”. Eller varför inte sätta upp en fin bild på dig själv där du håller en skylt där det står något liknande? Du får göra vad du vill eftersom det är folkets galleri och du är en lyckligt lottad medborgare!

Men nä. Det får du inte. Det är olagligt.

Graffiti är mer än tonårsrevolt och klotter. Det handlar om att finnas till. Att få känna att man faktiskt lever i och är en del av samhället.

En dag förra sommaren när jag flanerade på mitt lokala bibliotek (rekommenderas) så fastnade mitt öga på ett dokument som heter ”Offentlig miljö som konstform”. Det är ett styrdokument med syftet att ”öka graden av delaktighet och medverka till helhetstänkande och långsiktighet kring konst…” i Fyrstad och fungerar som ”ett komplement till det kommunala strategiska arbetet med den offentliga miljön”. Projektet vill ”öka kunskapen hos kommunala företrädare och kommuninvånare om gestaltning och attraktivitet och den offentliga miljöns betydelse”. Den tar upp de gemensamma rummens betydelse och de spaltar självsäkert upp centrala begrepp så som ”delaktighet, identitet, inspiration, orienterbarhet, skönhet, stimulans, trivsel, trygghet, tillgänglighet, överraskning”. Jag fortsätter att citera då de spelar mig rätt i händerna: ”Det upplevda rummet är mer än det fysiska mätbara”, ”Alla sinnesintryck registreras men vi blir inte medvetna om allt – det vi upplever är oändligt mycket mer än det vi tänker. Förståelsen av att det undermedvetna i stor utsträckning styr hur vi upplever en miljö innebär att vi måste beakta förhållandet mellan det kända och det okända, ljus och skugga, organisk och oorganiskt, ordning och kaos, rytm och färg – allt för att stimulera sinnena. Det handlar om människans sinnliga och emotionella behov i den fysiska miljön.” Under rubriken ”Delaktighet och inflytande” läser man ”De offentliga gemensamma rummen är inte arkitektens, konstnärens, ingenjörens, politikerns eller fastighetsägarens utan rum för alla.” Bläddrar man en gång läser man ”Kommunen har ansvaret för medborgarperspektivet och dialogen med medborgarna.” ”… genom konstnärlig utsmyckning humanisera sterila stadsmiljöer.” Jag kan inte annat än att hålla med: graffiti är nödvändigt.

Det finns många olika sätt att se på detta, många olika aspekter som man kan och bör begrunda. Ett synsätt är att man inte får måla i tunnlarna eftersom man inte köpt reklamplats. Andra tänker på mer praktiska saker. Jag hörde till exempel för några år sen att en anledning till varför man inte får måla i tunnlarna är att väggarna skulle krackelera och vittra sönder efter ett tag, att väggarna inte är gjorda för att måla på. Detta har dementerats. Några som lyckats med konststycket att faktiskt ha målade tunnlar är bland annat Uddevalla som har ett flertal lagliga tunnlar runt om i staden som är helt fria att måla i och Röda sten i Göteborg är också ett annat exempel.

På lördag den 26:e maj inviger man Röda stens nya 80 meter vägg som är fri att måla på och jag kommer vara där och helt öppet få göra det jag tycker bäst om, nämligen något så enkelt som att måla med sprayburk. Det ska bli skönt att kunna göra det tillsammans med andra likasinnade utan att känna sig jagad eller missanpassad och utanför. Fan, man skulle spelat fotboll istället…

Frågan är: När ska politikerna lyfta blicken, inse att nolltolerans inte är logiskt och ge folket vad de behöver och vill ha?

Forum: Krönika: Graffiti - Vad är de rädda för?

Läs mer:

• Graffiti på bloggen
• Ny design! Första gången sedan år 2001
• Gratis hiphopjam av Express Yo’Self i Mariestad 9/11
• Workshop och utställning (Uppsala och Malmö)
• Krönika: Att göra någonting

Det råder delade åsikter om vart svensk hiphop är på väg.

Några uttrycker sin oro över en alltmer koncentrerad scen, vissa tycker i vanlig ordning att det var bättre förr medan andra jublar över svensk hiphops faktiska framgång och ser en sprudlande tid framför oss. Undertecknad har en salig blandning av dessa smått vemodiga men ändock hoppfulla känslorna mixade i sitt pumpande hiphophjärta. Jag blir exalterad när man kan hitta låtar i vårt audioforum som någon spelat in direkt i sin iphone. Jag går så långt och tycker det är smått fantastiskt, hoppfullt och otroligt spännande.

När jag var yngre och växte upp med den svenska hiphopen satt man helt begeistrad med program som Markoolio Ejay Special Edition i flera timmar i sträck bara för att slänga låten och börja om igen på nytt. Det var på den tiden då stora skivbolag faktiskt valde att satsa på viss hiphop (läs Petter och Markoolio) och man kunde trevande plocka upp denna dåtida guldklimp ur cornflakespaketet. Sen satte man sig vid sin nedklottrade cd-spelare som man prompt kallade boombox och lyssnade på låtar där ljudkvalitén inte bara lämnade mycket att önska, det, för att citera min kära mor; skränade något förskräckligt. Jag kan i dagsläget tänka tillbaka och erkänna att jo, det skränade faktiskt något förskräckligt. I takt med teknikens utveckling är nya tider här och förutsättningarna för en grym scen är bättre än någonsin. Jag menar, det har aldrig varit enklare att skapa sina egna beats och spela in och när har rim, stil och flow någonsin diskuterats så ingående i Sverige som det görs vid dagens battles? Upplägget spelar oss musik- och hiphopälskare rakt i händerna!

En som kanske inte har så många åsikter om det som hittills varit på den svenska hiphopscenen men ändå är på väg in på den med karaktäristisk energi och huvudet före är den mångsidige musikern och entreprenören Navid Modiri. Han har tidigare bland annat släppt ett flertal album som frontfigur för sitt band Navid Modiri och Gudarna, varit programledare för Frank och Populär i P3 och även Filmkrönikan på SVT. Han har också rönt framgång som spokenwordpoet och vunnit ”Stora bloggpriset” för sin blogg www.365saker.se. Detta är en man som personifierar vart den svenska hiphopen är på väg, nämligen ett steg närmare dagsljuset.

Jag kommer ihåg första gången jag upplevde Navid Modiri och hans Gudar. Det var runt 04 och jag skulle på min första spelning med Svenska Akademien. Inte kunde jag föreställa mig att förbandet skulle överraska med en show och musik minst lika minnesvärd som hos huvudakten. Hur kan man som dryga fjortonåringen glömma hjärtskärande skönsång av vuxna män med barfota fötter och absolut energi som får en publik att med händerna i vädret skrika fuck the system FUCK THE SYSTEM? Jag har följt Navid sen dess. Hans senaste facebookuppdateringar har skvallrat om ett nytt hiphopalbum i görningen och detta är naturligtvis väldigt spännande åtminstone för mig och därför tipsar jag er om att hålla ett extra öra öppet vid nedsläpp.

Personligen blev jag dock en aning vemodig när samma uppdateringar skvallrade lika mycket om influenser från internationella megaartister som Kanye West och Jay-Z. Ett debut-hiphopalbum önskar åtminstone jag att det kanske hellre är influerat av hiphop av det lite mer ”klassiska” slaget och inte så mycket radiobeats och konstiga solglasögon – men en nyhet betryggade mina oroliga aningar: projektet backas upp av ingen mindre än Mr. Gillis himself. Känner ni potentialen i denna konstellation? Det gör sannerligen jag. Kanske behöver han då inte spotta ur sig något Public Enemy-aktigt utan klarar sig bra som han är. Kanske att han även till och med har snörat på sig ett par sneakers denna gång.

Svensk hiphop är större än någonsin. Svensk hiphop står på en stadig grund av det som varit, redo att skjuta mot nya höjder. Svensk hiphop är en levande organism som tar sig in överallt. In på TV:s bästa sändningstid där kulturnissar och melodifestivalare hyllar svenska rappare som vår tids främsta samtida samhällsanalytiker och poetiska röster. En erkänd organism som äntligen kanske kan börja vittra lite välförtjänta stålar och nya, större framgångar – denna gången kanske i ett par nya, stadiga sneakers.

Forum: Krönika: nya tider, nya strider

Läs mer:

• Nya kategorier och forum på Whoa!
• Recension: Ken Ring – Akustiken
• Gratis, gratis, gratis…
• Litteratur- och uppsats-arkivet om svensk hiphop
• Krönika: Att göra någonting

Igår var jag och såg Cunninlynguists i Lund, med Tonedeff som förband. Jag kände spänd förväntan inför att få höra den snabbkäftade rapparen spotta stavelser. I Stockholm pågick samtidigt vild debatt kring Sizzlas spelning och en liten bit av mig tyckte det var ganska skönt att inte vara mitt i det rabaldret, utan bara njuta av en konsert med vettiga artister.

Vid 21-tiden går Tonedeff på scen och stämningen är god. Han rappar precis så snabbt som man tänker sig och verkar vara en riktig entertainer. Men så – plötsligt – tar spelningen en annan vändning, när han under ett mellansnack går fram till en av de tjejerna som står närmast scenen. ”You know what?” säger han. ”I fucking love vagina”. En lite märklig stämning uppstår, jag skäms en aning i mitt hörn och hinner precis fundera över hur mycket tjejen han sa det till skäms. Jag gissar att hon själv inte hinner komma fram till något svar, för inom några sekunder har Tonedeff på ett ganska bestämt sätt hjälpt henne upp på scen. Och gör upprepade utfall mot hennes skrev. Han försöker helt enkelt ta på hennes allra privataste delar. Gång på gång avleder hon hans hand, gång på gång är den där lika snabbt igen. Till slut ger han upp och fortsätter rappa. Vad vi just bevittnat är uppbyggnaden till låten Pervert. Tjejen står kvar på scenen och dansar med ett snett leende medan hon försöker hålla Tonedeff på någorlunda avstånd. Kanske skäms hon för mycket för att bli upprörd och gå ner, kanske vill hon vara publiken till lags. Jag vet inte. Jag vet däremot att han senare under konserten också hinner fråga en annan tjej längst fram ”I bet you wanna see my dick, huh?” samtidigt som han låtsas knäppa upp gylfen. Hennes ansiktsuttryck pekar på motsatsen.

Jag och flera fans med mig blir illa till mods, ja, upprörda skulle man kunna säga. Och ändå låter publiken som helhet det här gå förbi. Vissa ropar till och med uppmuntrande medan trakasserierna på scenen pågår, och även om en liten del av mig hoppas att de alla är 13 år gamla, så tror jag inte att så är fallet.

Men ärligt talat: vuxna människor ska inte uppmuntra ett sådant här beteende. En vuxen man ska först och främst inte behandla en medmänniska så som Tonedeff behandlade tjejen på scenen. Det är inte bara olagligt, det är ett i alla avseenden vidrigt beteende. Jag är säker på att alla som tyckte det här var ett roligt och spännande tilltag inte hade känt likadant om det var deras syster, flickvän, mamma eller kompis som på en upphöjd scen inför hundratals personer fick försvara sin rätt att inte bli tafsad på. Dessutom tillförde det givetvis inte konserten någonting, jag har sett hundratals hiphopkonserter utan sådana här sexistiska inslag som varit mycket bättre.

”Men vadå, hon var säkert med på det” tänker någon. Nej, det tror jag verkligen inte. Det är stor skillnad på att ”vara med” på ett utspel av den här typen, och att försöka hålla god min på en scen framför hundratals personer som har betalat för sin konsertbiljett. Hon var en ensam tjej i mitten av djurparken och jag tycker så synd om henne. Varför gjorde vi ingenting?

Ska vi bestämma en sak tillsammans, här och nu? Nästa gång vi är på en konsert, och artisten behandlar en åskådare dåligt, vare sig det är av sexistiska, rasistiska, homofobiska eller vilka andra skäl som helst, så tar vi ställning. Vi ropar inte uppmuntrande, vi håller inte tyst. Vi buar, busvisslar, gör fula handgester och för helt enkelt ett jävla liv tills artisten på scen genomför en konsert som ingen far illa av. Det är vår rätt som betalande besökare att få se en vettig konsert; det är vår rätt som hiphopare att visa att de få individer som smutskastar genren på det här sättet inte representerar resten av oss, och framför allt är det våra medmänniskors rätt att inte bli uppdragna på scen och tafsade på.

Forum: 27/3 CunninLynguists @ Mejeriet (Lund)

Läs mer:

• Recension: Kendrick Lamar @ Siesta!
• Konsertrecension: Labyrint
• Stjärnspäckat hos Ametists Kärleksattack på fredag 9 april
• Recension: Still Pee & Ru @ Siesta
• Vila i frid Whitney Houston

Foto: Benjamin Vnuk

För en utom socknens iakttagare som nyfiket står och gläntar på dörren och smygkikar genom gluggen kan det norrländska klimatet vädermässigt te sig kargt, främmande och ogästvänligt, men musiken som produceras uppe bland skoterlederna känns för mig nyskapande och genuin. Ja, jag skulle till och med våga sträcka ut min nyrakade haka och säga att Norrland just nu dominerar den svenska hiphopscenen.

Först och främst vill jag klargöra för eventuella läsare att jag tyvärr aldrig haft förmånen att sätta ned mina trampdynor på nordligare longituder än Dalarna så det här är inte på långa vägar någon djupgående analys i den norrländska hiphopscenen. Inte heller är det en uppmaning till bojkott av vare sig Stockholm, Göteborg eller Malmö. Det här är mina högst personliga, och kanske något fördomsfulla funderingar och tankar kring ett landskap som enligt min uppfattning har hamnat lite i skymundan.

”Spelas inte för att jag är från Norrland”, säger Zacke i låten Spela mig på radion och även om låten i sig kan tolkas som en ironisk men välriktad fot i ansiktet på musiketablissemanget tycker jag ändå att det ligger någonting i det. På den svenska rapkartan är Stockholmsområdet, Skåne och Göteborg tydligt markerade och just dessa platser är födelseorter för en hel hög med duktiga och etablerade rappare. När man pratar hiphop nämner man sällan rappare som härstammar från orter norr om Uppsala. Om man ser till det rent geografiska är det inte konstigt att storstäderna får mer utrymme i radioetern, det är som med precis allt annat inom nöjesbranschen. Kan det vara så att storstadsbor är mer högljudda och tar större plats samtidigt som övriga Sveriges rappare sitter och myser så där lagom tillfreds i skuggan med en snöskyffel i handen och en dosa snus i fickan? Troligtvis inte. Jag tror snarare att det beror på enkel matematik: i större städer finns ett större utbud, i det här fallet hiphop, och därför blir det en självklarhet att man lägger fokus på och rapporterar om just detta istället för att blicka ut i landet och leta efter de guldklimpar som huserar utanför de grandiosa stadsmurarna.

Visst, helt censurerad är inte småstadshiphopen från medias finrum. Artister som Trainspotters och det världsomspännande musikaliska fenomenet Movits! dyker upp och gör ett gästspel då och då, men på det stora hela tycker jag att det ryggdunkas för mycket och för hårt i metropolerna medan många av övriga landets vassa och hungriga rappare glöms bort eller sätts åt sidan. Om jag går till mig själv och tänker tillbaka på vilken typ av hiphop jag har lyssnat på och uppskattat mest de senaste åren så ligger Norrland i toppen på denna lista. Zackes Visst är det vackert, Umeågrabbarna Trainspotters Dirty North och Populärmusiks debutskiva Gomorron Sverige! är några exempel på exceptionella musikaliska prestationer med rötter i det kalla snölandskapet. På senaste tiden har jag även fått upp öronen för Kalle Gracias, som jag vågar spå en lysande framtid trots att han är norrlänning!

Hur kan man då lösa detta problem? Är det ens ett problem? Ja, jag tycker det. Det ”nya” battle-fenomenet sprider sig som en löpeld genom landet och med rätt approach och en geografisk spridning tror jag att just det kan få fart och uppmärksamma landsbyggdsrapparna. Jag hoppas verkligen att det finns ett intresse både hos rapparna själva och arrangörer att förlägga arrangemang utanför Skåne och Stockholm. En geografisk breddning tror jag är nyttig dels för den hiphophungrande publiken, dels för battlerappare som vill visa upp sig och på så sätt få den mediabevakning de förtjänar, och slutligen tror jag att battleforumet kan användas som en medial inkörsport för ”vanliga” rappare runt om i landet.

Kanske är det avsaknaden av neonljus och tunnelbana blandat med midnattssol och hårda vintrar som gör att norrländsk hiphop i regel känns intressantare och smakar bättre, eller så kan det vara för att jag själv är uppväxt i en småstad och på det viset kan relatera till en sorts småstadsmentalitet som lyser igenom i ovan nämnda album. Jag inbillar mig i alla fall att det finns just en sådan rikstäckande småstadsmentalitet. En slags David mot Goliath-känsla där vi bybor på ett nästan spirituellt vis håller ihop och unnar varandra framgång.

Läs mer:

• Whoa-TV! Avsnitt #12: Come Clean Radio (GBG) säsongsavslutning
• Krönika: Att göra någonting
• Recension: Anton Kristiansson – Fred på jorden
• Krönika: Carte blanche för bärs i bastun
• Krönika: Support your local hiphop

Världsomfattande ser graffitimålares rutiner likadana ut. Det gäller att först invänta mörkret för att sedan smyga ut, med ryggsäcken fylld med spraybrukar. Egentligen spelar det ingen roll var du är. I de flesta länder är det olagligt och polisen har ett genomgripande arbete mot graffiti. Någon gång ibland ser man en och annan kommunalpolitiker skriva ett ilsket inlägg i tidningen, oftast om hur mycket saneringsarbetet kostar. Sedan har vi fritidsgårdsledarna, eldsjälarnas eldsjälar. De som årligen jobbar med att tjaffsa med kommunen och ge kidsen en plats att verka och utvecklas i. Men också att få kommunen att förstå att graffitiintresset är på riktigt, lika mycket på riktigt som manga och rockmusik. Sen har vi Svenssons och det övriga samhället, som gärna avnjuter graffiti i promenaden genom tunneln. Men bara om det är fint och välarrangerat, lämpligen med mycket färg och glada gubbar. Detta utan att ägna en minut åt att försöka förstå att man som målare inte alltid har tid med sådana målningar, när man ständigt måste vakta sin rygg.

Därför blev jag så förvånad när jag kom till Bay Area, Kalifornien. Givetvis är det samma regler som gäller här som i Sverige: Det är olagligt och bryter du mot lagen kan du räkna med fängelse eller bot. Det som tog mig på storm var hur välorganiserade målarna var och hur jag upplevde att den allmänna attityden gentemot graffiti var. Förstå och främst så ser man graffiti överallt: På affärer, bostäder, industrier. Några av dom är många år gamla. En del är hyllningar till Mac Dre, Oscar Grant och andra döda människor. Medan andra är tributer till kärleken, freden och de mänskliga rättigheterna. Det går inte med ord att beskriva mängden målningar och vad det gör för stadsbilden. All denna graffiti skapar en tjusningskraft starkare än ord.

Jag har sedan jag kom hit slukats in i graffitikulturen. De flesta som jag umgås med är målare och ivriga på att berätta om den egna situationen. Jag har fått följa med målare på nattliga och dagliga äventyr, gått på utställningar och fester, träffat den ena och den andra. Det är framförallt tre situationer som jag kommer ihåg extra starkt:

1. Graffitisightseeing:
Två gånger i veckan kan man för bara några dollar se stadens graffiti, både de stora, kända målningarna och de på dolda, okända platser. Du får lära dig vem som har målat vad, när den skapades och höra spännande historier. Jag kan nämna en viktig sak som var roligt med den här sightseeingen: En fördom krossades och kastades i sjön, framför allt den inrotade föreställningen om vem jag tror är intresserad och betalar för sånt här. Vi var en grupp på ca 15 personer, alla i olika åldrar och från olika delar av världen. Mest förvånad var jag över ett äldre par från Texas, som överraskade mig med sin ärliga nyfikenhet över kulturen och dess situation.

2. Graffitifester:
Genom en maillista arrangeras en gång i månaden graffitifester. Ingen vet i förväg var festen ska hållas, förutom huvudarrangören. På dessa fester hålls det tävlingar, utställningar och brännande kulturpolitiska tal om graffitins situation. Jag har aldrig träffat så många målare på en och samma plats: alla ivriga på att debattera, snacka skit, visa upp sig eller hitta samarbeten till diverse konstprojekt. Nätverk bildas, knasiga historier utbytes och peppen frodas. En del hade stånd där de sålde tavlor och tees. Jag tror inte att någon lämnade festen utan att känna fjärilar i magen.

3. Attityden:
Redan under min första vecka här nosade jag på graffitikulturen. Jag pratade om graffiti med alla jag träffade på och kom till slut i kontakt med en väletablerade målare. Jag bad om att följa med på några heldagars äventyr, för att få nys om livet som graffitimålare i norra Kalifornien. Jag observerade, frågade, antecknade, fotade och filmade. Den första dagen fick jag åka bil runt i Oakland där han visade alla målningar som han stod bakom. Sedan åkte vi vidare till ett jobbuppdrag som målaren hade tillsammans med sitt crew. Det var ett jobbuppdrag på 80 meter långt och fyra meter högt. Under de sju timmar som vi var där var det nästan ingen som passerade oss utan att kommentera. Crewet fick ca sju jobberbjudande av människor som ville ha sina hus och verksamheter målade. Storögd tittade jag på när gamlingar, poliser, barnfamiljer och affärsmän diskuterade graffiti: Var den fetaste målningen i stan är, vilket år som var det bästa graffitiåret och hur scenen har utvecklats. Jag blev mer paff när totala främlingar, som inte känner varandra, tar debatten så seriöst att de måste sätta sig ner i en cirkel framför målningen för att diskutera i en timme. Hela dagen kändes surrealistisk, som en drömlik utopi.

Det finns naturligtvis mycket mer att skriva, bland annat om hur graffitin är en solklar självklarhet i övrig konstscen och hur många målare tänker utanför rutan för att överleva på sin konst, men för det skulle det krävas en en hel bok. Att jag inte har skrivit om de negativa aspekterna har varit ett medvetet val, då jag har velat visa upp alternativ och tända hoppets fackla för våra svenska målare. När kommun, stat och media jobbar emot dig och smutskastar hela din genre så är det hoppfullt att se hur andra målare, oavsett var i världen de befinner sig, kämpar och inte låter sig stoppas. Det är viktigt att påminna varandra om allt lovande som sker, så att vi aldrig glömmer: Oberoende av vad folk vill få dig att tro så tar scenen varje dag några steg framåt och vinner nya marker. En vinst i Oakland är en vinst i Sverige.

Forumtråd: En kärlekstext till graffiti

Läs mer:

• 5 Pointz – R.I.P.
• Whoa Spotlight: #4 Style Wars
• Kladdventskalender och Highlights 10 år
• Audio: Nomaden och Pato Pooh släpper versioner på Control
• Recension: Kendrick Lamar i Göteborg (14/2)

Det är intressant vad man väljer att lyfta fram i media. Jag intervjuade kollektivet Femtastic och kom på mig själv ställa frågor som jag aldrig skulle ställa manliga aktörer i hiphopbranschen.

Givetvis finns det en konflikt i att vara kvinna i en mansdominerad bransch. Det finns anledningar till varför det är flest män i branschen. Det är inget att hymla med att könsmaktsordningen även gäller inom musikbranschen som i övriga branscher. Därför är en och annan fråga om könets betydelse viktig att ta med. För det måste väl vara svårare att slå igenom som kvinna i hiphopbranschen? Men när svaret på den frågan blir huvudrubriken så ser man först könet och i andra hand artisten.

Ett exempel på det är när SVT Kulturnyheterna gör ett reportage om gänget. Man ser en glad jammande samling första stunden, och andra stunden ser man hur de förklarar hur branschen ser ut för kvinnorna verksamma i den. Det är ganska uppenbart vad SVT har velat fokusera på och vad de har valt att klippa bort.

Så vad är då Femtastic? Femtastic är ett crew och ett produktionsbolag. De är ett gäng vänner och bekanta som har befunnit sig i musikbranschen på olika sätt under flera år. Kollektivet inrymmer riktigt duktiga musiker, utpräglade artister som Seinabo Sey, Cleo och Syster sol, dj:s som Miss DJ, samt PR-kvinnan Vanessa Marko som är grundaren och spindeln i nätet. De är sina egna bokare och managers och producerar sina egna events och klubbar.

Klubb Femtastic är deras klubb och forum för att ta fram nya artister på scen på ett bra sätt. Klubb Femtastic har ingen fast form eller plats, utan dyker upp i nytt format och med nytt innehåll varje gång. Premiären var på Champagnebaren på Södra teatern. Det kom så mycket folk att Södra teatern fick stänga insläppet och baren en timme tidigare på grund av att all alkohol tagit slut.

Visserligen är de alla kvinnor och har åsikter om hur olika branschen behandlar en utifrån kön och att tonvikten ligger på män. Uppenbarligen har de fattat att de som entreprenörer och artister måste gå ihop för att ta plats. De måste arrangera sina egna fester, boka egna artister och promota sig själva. För det kommer inte branschen från stenåldern göra åt dem. För i första hand är de ett gäng artister och entreprenörer, och i andra hand smarta kvinnor som kommit på ett sätt att förbättra den egna situationen.

Relaterade länkar och information:
http://femtastic.blogg.se/
www.cleomusic.se
www.systersol.se
http://www.myspace.com/seinabosey

Forumtråd: Krönika: Först artist, sen kvinna. Eller hur var det?

Läs mer:

• Fira in det nya året med Klubb Yes på Mosebacke
• Ana Tijoux och Niña Dioz på Södra Teatern den 4 november
• Henok Achido på Klubb Spiderdogs i morgon
• Rapworkshop och Open Mic på Klubb Palatsets premiärkväll
• Video: Mollgan – NON STOP

För ungefär ett år sedan smög ämnet fram i samband med en diskussionspanel under Urban Connection om hiphopdansarnas plats och status på scen i Sverige. Men min uppfattning var att ämnet knappt hann beröras innan tiden rann ut och andra frågor tog uppmärksamhet. Detta var också något som fler reagerade på och ämnet togs därför åter upp tidigare i år på ett diskussionsforum under evenemanget Celebration of Womanhood, ett tvådagars hiphopdansevenemang skapat av kvinnor för att ”fira kvinnan”. Men den här gången bestod panelen av enbart kvinnor – så också, nästan uteslutande, åskådarna. Kvinnor talade om hur de upplevde problematiken i en mansdominerad kultur och vad som står i deras makt att förändra. Även om åsikterna skilde sig åt så var det en sak som alla kunde skriva under på; dagens situation är ohållbar.

Något som jag och många andra har upplevt är att det alltid är kvinnorna som skuldbeläggs. Det är kvinnorna som inte tar plats och är fega. Både en del kvinnor och män talar om att det är kvinnorna som måste åstadkomma en förändring. Men är det verkligen så enkelt, att om kvinnorna står upp för sig själva så kommer allting att lösa sig? Jag tror att det är mycket mer komplicerat än så och därför ta upp några saker som jag tror är av yttersta relevans.

När en grupp är i minoritet – vare sig om det gäller kön, etnicitet eller sexuell läggning – så blir minoriteten belastad på olika sätt. En grej är att gruppen ifråga inte bara får stå upp för sig själva som individer, utan även får axla ansvaret att representera sin minoritetsgrupp. Det här är något som jag har märkt av i dansen. Bl.a. är när en tjej dyker upp i en battle där majoriteten av dansarna är män så är hon inte längre bara dansare, utan hon är en kvinnlig dansare. Inte allt för sällan hör man ”give it up for the ladies” eller att applåderna flödar trots en halvdan insats från kvinnan ifråga. Nu kanske du tänker att ”ja, men det är väl bra att kvinnorna uppmuntras”. Jo, visst ska kvinnor uppmuntras men inte för att de är kvinnor, utan baserat på deras förmågor. Särbehandling, även om positiv, är inget som faktiskt är positivt eller upplevs som sådan av de flesta kvinnor. Att skilja kvinnor och män åt så tror jag till och med kan ha en negativ effekt på kvinnor. Jag vet att både jag och många andra vill känna att vi är värda den uppmärksamhet vi får.

Men det finns också förväntningar på hur kvinnor ska uppträda som dansare som också särskiljer män från kvinnor. En kvinnlig dansare berättade under diskussionsforumet på Celebration of Womanhood hur hon blivit tillsagd av dansare att dansa mer feminin house. Vid Urban Connection talade en manlig dansare om att kvinnorna behövde få mer plats då de bidrar med någon form av ”uppmjukande” effekt. Varifrån kommer dessa förväntningar? Räcker det inte med att kvinnor dansar, utan måste de också dansa på ett visst vis? Det är värt att tänka på hur bilden av de kvinnliga dansarna egentligen ser ut och om inte detta också kan påverka deras möjligheter att ta plats.

Vad är då männens roll i det hela? Jag ser det som så, precis som Spindelmannens morfar säger till sitt barnbarn: med stor makt kommer stort ansvar. Då män generellt sett har en dominerande roll inom hiphopdanskulturen – både gällande antalet dansare och ansvariga för olika typer av dansevenemang – är det mycket som står i deras makt att förändra och som jag även kan påstå är deras ansvar. En fråga som togs upp i samband med Celebration of Womanhood var vilka dansare som egentligen blev inbjudna till evenemang. I vilken utsträckning är det kvinnor? Det intryck som denna fått var att det var manliga dansare som prioriteras, men jag känner mig inte tillräckligt insatt för att kunna vare sig dementera eller bekräfta detta även om mitt intryck väger åt samma håll.

Jag upprörs av kvinnor och män som tycks vara så övertygade om det jag skriver nu är nonsens; att tala om att det är kvinnornas fel gör att förändring kommer att ske otroligt mycket mer långsamt. Jag menar, legitimerar vi männens roll i hiphopdanskulturen som naturgiven av kvinnors passivitet och totalt struntar i de maktstrukturer som finns bakom, hur ska då en förändring kunna ske? Och om inte ens kvinnorna själva tror på att makten ligger enbart i var individ själv, hur ska då männen förstå att det ligger något ansvar i deras agerande också? Om vi drar en parallell till ”den amerikanska drömmen”, där det talas om att alla har möjlighet att skapa sin egen framtid bara man kämpar tillräckligt hårt. Är det verkligen så? Finns det inte motsättningar beroende på varifrån man härstammar bl.a? Vilka förutsättningar man har? Är det inte, om vi drar paralleller till hiphopdanskulturen, ignorant att säga att kvinnorna ensam axlar ansvaret till sin framtid inom dansen?

Om vi slutligen fokuserar på evenemanget Celebration of Womanhood ifråga som jag vet har fått kritik från många olika håll. Gör inte detta typ av evenemang att man skiljer ut kvinnor från män, om man ska fira ”kvinnligheten”? Jag anser inte att det är så, utan snarare en avspegling av dagens samhälle; det är ju redan självklart att det finns en uppdelning och det här var en reaktion för att uppmärksamma rådande klimat. Evenemanget anser jag var något rent ut sagt behövligt och oundvikligt för att kunna få kvinnornas dans i rampljuset.

Men. Personligen tycker jag dock att arrangörerna val att helt exkludera män från diskussionspanelen kan ifrågasättas. Hur ska vi kunna förändra någonting om vi inte kan se på problematiken ur varandras perspektiv? Jag fick uppfattningen att det fanns någon form av rädsla för att fokus inte skulle kunna bibehållas som önskat, men är inte det att underskatta männen? Tanken att samla kvinnor för att få förståelse för varandra kan jag förstå på sätt och vis, men samtidigt tycker jag att man kunde ha tagit det steget längre. För även då män var välkomna att delta som åhörare, valde få att närvara. Hade det sett annorlunda ut om det varit en blandad panel i avseende kön? Hade det inte varit bra om fler män hade fått höra vad som sades där och fått bemöta den kritik som togs upp? Hur och när debatten kommer att fortsätta återstår att se.

Även om jag nu skriver främst utifrån situationen inom dansen idag, så ser situationen liknande ut för kvinnor rent allmänt i samhället och inte minst inom andra element inom hiphopen idag. Ser vi specifikt till hiphopen så var utgången redan från början att sudda ut gränserna i avseende etnicitet, men gällande kön och sexuell läggning känns attityderna ofta väldigt förlegade. Vi kan se bland annat hur hiphop-magasin objektifierar kvinnan och hur rappare målar upp homosexualitet som något bisarrt. Ibland undrar jag varför hiphopkulturen inte har kommit längre.

Medvetenheten är ett första steg till förändring, men det finns fortfarande en lång väg att gå; inte bara för kvinnorna utan också för männen.

Forumtråd: Alla lika inom hiphopens danskultur? Krönika på Whoa

Läs mer:

• Krönika: Först artist, sen kvinna. Eller hur var det?
• Göteborgsmästerskapet i breaking (solo edition)
• Guldgruvan: K-Real – Realization (2003) och The Difference (2007)
• Bilder och videor från Streetstar 2012
• Whoa Rekommenderar: Last Wordz – A Tribute to 2pac

Men det är väl inget konstigt med det egentligen. Subkulturer har alltid omgärdats av rykten och fördomar. Ju mer främmande desto läskigare blir det. Här skulle jag ganska enkelt kunna slänga in ett par rader om klassisk svensk smygrasism men det vore för enkelt och framför allt inte helt sant. Förvisso har segregerade områden alltid varit starka hiphopfästen vart i världen du än vänder dig. Men det har ingenting med hiphoppens ständiga befinnande i skottlinjen att göra. Hiphoppen som subkultur är på intet sätt unikt i det avseendet.

Hippie var ett skällsord i det amerikanska etablissemanget på 60-talet. Iron Maidens Number of the beast skapade stor uppståndelse. Alla rockare på 80-talet var satanister och kannibaler. Ungdomar som lyssnar på Marilyn Manson kommer ta livet av sig själva eller sina klasskompisar.Och punkarna, punkarna! Never mind the bollocks.

I andra delar av samhället skapade videovåld psykopater, idag avsocialiseras folk framför onlinespel. Och i ständigt utanförskap de senaste 60 åren hittar vi det moderna samhällets största avarter; de bestialiska mc-gängen. Fy fan för Harley Davidsson.

Egentligen hittade dessa grupper bara en tillhörighet och något de gillade att göra med sina liv. Videon skapade inga psykopater, snarare motsatsen. Onlinespelen bygger stora sociala nätverk. Och mc-gängen, tja, det är en brokig skara som gillar att åka motorcykel och gör de något dumt beror det nog inte på Harley Davidsson.

Det sägs ibland att hiphoppen har dålig kvinnosyn, är våldsam och romantiserar droger. För det har belackarna minsann hört flera gånger, men lägger gärna till att ”man ska inte generalisera för det finns bra hiphop men det är inte den jag pratar om”.

Men ändå generaliseras det för kritikern kan inget mer om hiphop. Och det generella draget i alla generaliseringar kring subkulturer som rör musik är att det är musiken det är fel på. Det är musiken som influerar ungdomar och bränner hjärnor. Polisen punktmarkerar hiphopartister och i tidningarna tar inskränkta så kallade skribenter plats. Jag pratar inte om de som kanske inte har något emot hiphop men hellre ser Timo Räisänen än Chamillionaire, utan om de som faktiskt är totalt oinsatta i musiken eller kulturen och spär på nidbilden av hiphop.

Hur farligt är hiphop jämfört med andra musikstilar? Googla ”rap star arrested” och du får 513 träffar. Byt ut rap mot rock och du får 1810 träffar. Både Paul och John spöade skiten ur sina fruar. Jävla Beatles! Axl Rose biter väktare i benen. Tito Beltran står inför rätta för våldtäkt. Finns det något bröderna Gallagher inte har gjort? En person dör på Hultsfred under Courtney Loves konsert. Hur är det möjligt att Keith Richards eller Iggy Pop lever än idag? Jim Morrisson och Jimi Hendrix gick bort för tidigt. Ingen säger längre att det beror på musiken. Möjligtvis något puritanskt sällskap från den amerikanska landsbygden.

Att skylla samhällsproblem på en musikstil eller ännu hellre en hel kultur, som blaskans förmodade nödlösning till krönikör gör eftersom hon antar att ”man [hiphoppare] har accepterat att tjejer är bitches’n’hoes”, är förlegat. Det har det alltid varit och den sortens kritik är förbehållen moralkärringar och gubbjävlar.

Musik är en källa av kreativitet och ett av hiphoppens kännetecken är att den speglar omvärlden. Är det fel på texterna kanske man ska gå ett steg längre och fråga sig varför den här personen valde att göra en låt som är nedsättande mot kvinnor. Var han verkligen så desperat efter pengar? Varför var han det i sådana fall? Och varför rappar den där gruppen så aggressivt, varför är de så arga? Hiphop har enormt inflytande idag och är allt annat än homogent. Det är vackert, fult, hemskt, politiskt, inspirerande, tramsigt, bra, dåligt, avslappnande, aggressivt, skruvat, roligt, poetiskt.

Att det 2008 fortfarande finns personer som låter fördomar gentemot en musikstil styra bilden av en hel kultur är lika sjukt som att det fortfarande finns folk som tror att kriminalitet beror på en hudfärg.

Forumtråd: Dags att reagera mot smutskastningen av hiphopkulturen

Krönikan som fick bägaren att rinna över: Stockholm City

Det finns fler som har reagerat:

DJ Sleepy
Paragon
JustDet
DN På Stan
Robert Zillén
Rodeo
Kinky Afro
Konst eller porr?
DJ Taro

Läs mer:

• Låt oss presentera: Länkar, tips och sånt
• Prao hos Organismen och i skuggan av Eurovision
• Guldgruvan: Cus-Inz – Hear Da Cus-Inz (1997)
• Tävling: vinn PH3:s nya!
• Intervju: Vito Eme