Whoa » Spotlights

Whoa Spotlight #16 – Internetrappare

Pontus Gustavsson — Tue, 09 Sep 2008 10:45:07 +0000

Ett diffust hiphopbegrepp som uppstod som ett barn av sin tid i samband med Internets stora genombrott under 90-talet var Internetrapparen. Vad det exakt innebär att vara en Internetrappare idag är ytterst diffust men var då det uppkom lättare att definiera. Hur som helst så kan man enkelt säga att Internet gav upphov till nya forum att sprida sin musik och sina texter digitalt som mp3or och keystyles.

Inspelningsutrustningen blev billigare och på 2000-talet kunde i princip vilken rappare eller hiphopintresserad som helst skaffa sig en dator och ett inspelningsprogram för en hemmastudio med en hyfsad ljudkvalité. Att det i sin tur ledde till en massa halvtaskiga rapförsök och överflöd av hobbyrappare var med andra ord lika självklart som att massa tondöva söker sig till Idol-uttagningen år ut och år in. Det betydde dock inte att all hiphop tillverkad på nätet var rent skräp. Det gav också möjlighet för osignade artister och folk som saknade kontakter att göra musik och sprida den på ett sätt om aldrig tidigare hade varit möjligt. Många artister utvecklade speciella stilar och kunde växa som musiker genom feedback och samarbeten som blev betydligt smidigare eftersom man inte var tvungen att befinna sig på samma geografiska plats för att göra musik ihop. Och folk som etablerat sig tidigt på Internet kom att ha ett stort försprång och förförståelse när Internetmusik slog igenom på allvar med alla nedladdningsprogram och musikforum.

Det bildades tidigt ett motstånd och uppror mot rappare bakom datorskärmar, inte helt utan fördomar. Ofta från den liveorienterade äldre skolan med bakgrund inom cyphers och open mics. Det var egentligen bara en tidsfråga innan någon skulle dela med sig av sina tankar över ett beat. En av de som gärna delade med sig av sin upprörda syn på saken var Akrobatik med låten Internet MCs från 2000. En låt där han går hårt åt Internetmediet, dissar Internetrappare för att vara homosexuella, historielösa, för fixerade vid stavelser och ickesäljande.

Idag är det lätt att säga att Akrobatik var off point men kanske hade han också en hel del poänger?

The internet’s your medium of choice
cause nobody really wants to hear your corny ass voice
You ain’t a MC just because you could type
On the mic in real life your ass’ll get sniped
You a man with a mouse who can’t rock the house
Jerkin off to gay porn while wearin your girl’s blouse
You know you never seen no real life fame
So you’re lookin for some recognition through a screen name

http://www.youtube.com/watch?v=oiSzZlPmE2w

En grupp som beskyllts för att vara internetrappare, Cunninlynguists, behandlade ämnet på ett komiskt sätt på sitt första mixtape Sloppy Seconds med spåret Were From the Internet. En grupp som beskyllts för att vara Internetemcees, vilket inte är långsökt eftersom Deacon the Villain från gruppen var aktiv som battlare på flera Internetforum då det begav sig.

http://www.youtube.com/watch?v=kPOK3e6VKdo

Timbuktu behandlade ämnet när det var mer aktuellt och nämnde några av de större svenska hiphopsidorna på nätet som fanns då och roade sig över det som skrev där. Det kan ni lyssna på här: Timbuktu i P3 Hiphop.

Vad innebär det att vara Internetrappare idag? Har det en lika negativ klang i folks öron idag som för fem år sedan? Hur som helst skall det bli spännande att se hur hiphopens uttryckssätt omformas och utvecklas. För det går inte att bortse från att rappare idag hellre använder sig av Internet och myspace istället för att sälja hembrända skivor ur ryggsäcken och bagageluckan.

Forumtråd: Whoa Spotlight #16 – Internetrappare

Läs mer:

Whoa Spotlight #15 – Stocktown

André — Tue, 02 Sep 2008 14:05:16 +0000

”Ett program på svensk riks-TV som visar alternativ hiphop? Skämtar du eller?”
Hösten 2002 blev det verklighet när Stocktown – A global underground journey fick chansen att sändas till massorna. Allt från japanska b-boys till australiska och amerikanska rappare som freestylade sig genom dagen flimrade förbi på rutan i en aldrig sinande ström av kreativitet och, i vissa fall, ren galenskap. Exempel på det senare är nog producenten Yoghrt som samplar allt från kokande olja till hur det låter när han sörplar i sig jello.

Som inspirationskälla var programseien inte att förkasta eftersom den satte strålkastaren på alternativen: det var inte den s.k. MTV-hiphopen med popdängor och pengar som syntes utan istället syntes de som av en eller annan anledning placerat sig utanför industrin.

Trevligt nog så har Stocktown-folket själva lagt upp ett par avsnitt som finns att beskåda nedan, men eftersom inte allt filmat material fick plats i TV-serien så gavs det även ut en DVD som, om den går att få tag i, är värd pengarna

Del 1

Del 2

Del 3

Forumtråd: Whoa Spotlight #15 – Stocktown

Läs mer:

Whoa Spotlight #14 – Ol’ Dirty på rymmen

André — Tue, 12 Aug 2008 11:30:12 +0000

Ol’ Dirty Bastard var kanske inte världens lugnaste rappare och fick sin beskärda del av polisingripanden.
Något som bland annat orsakade både fängelsevistelse och avvänjningsklinik under år 2000. Orsaken den gången var dels att han blivit gripen med en hyfsad mängd marijuana plus 20 rör med crack och dels att han blivit utsparkad från en tidigare avvänjning för att han varit full på allmän plats.
I domstolen gjorde han inte så mycket bättre ifrån sig genom att, mellan tupplurarna, fråga den kvinnliga distriktsåklagaren om han gjorde henne kåt. Ett upptåg som kostade honom 180 dagar på en sluten rehab-klinik i Kalifornien.

Men allt var inte frid och fröjd bara för det, utan han hade fortfarande ett par åtal som väntade (bland annat för hot om terrorism) och när han skulle transporteras till ett av dem tog han helt enkelt och smet.

Under sin tid på rymmen passade han på att i hemlighet spela in en del material med RZA i olika studior längs vägen. De låtar som inte var för bizarra hamnade senare på 2002 års The Trials and Tribulations of Russell Jones.
[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=m9Tuu3YqJgY[/youtube]
ODB & Buddha Monk – Here comes the judge

Samtidigt pysslade övriga Wu-Tang med sitt. Deras tredje skiva, The W, skulle precis släppas och gruppen förberedde en spelning i samband med releasen.

21:a november, när Hammerstein Ballroom-gigget blev av, syntes på scen, förutom GZA, Meth och de övriga icke efterlysta medlemmarna, även en oidentifierad snubbe som smög omkring med en konjaksflaska. Killen, som presenterades av RZA som en ”special guest” chockade både publiken och stora delar av Wu Tang när han, efter halva gigget, började rappa och drog av huvan på sin löjligt stora orangea jacka – Ol’ Dirty hade tagit sig till New York och hela Wu Tang Clan var på scen samtidigt för första gången på tre år!

I can’t stay on the stage too long, the cops is after me.

Han hann med tre låtar (bl.a. en Shimmy shimmy ya som sent skulle glömmas) innan han var tvungen att dra iväg igen, men ett par dagar senare slutade hans tid i frihet abrupt utanför ett McDonald’s i Philadelphia. Restaurangägaren hade ringt polisen p.g.a. att en oroande stor grupp människor hade samlats utanför och han var orolig att det skulle bli bråk. Det han inte visste var att folkmassan var där för att ODB ställt sig på parkeringen och signerade skivor åt sina fans. När polisen kom till platsen trodde Ol’ Dirty först att de var vanliga autografjägare, men när de började dra sina vapen insåg han vad som var på gång, hoppade in i sin bil och gasade iväg. Alla utvägar var dock spärrade och han var tvungen att ge upp, men inte utan att först försökt lura dem genom att visa ett falskleg. Efter en flykt som varade en månad och gick tvärs över den nordamerikanska kontinenten var han fast och resultatet för rymlingen blev två och ett halvt års fängelse i New York.

All I wanna be free, with mad fuckin’ money, man… Free with mad money…

(citat från inspelningen av The Trials and Tribulations of Russell Jones)

Forumtråd: Whoa Spotlight #14 – Ol’ Dirty på rymmen

Läs mer:

Whoa Spotlight #13 – Yo!

André — Tue, 05 Aug 2008 12:58:59 +0000

MTV hade från starten 1981 varit en väldigt ”vit” kanal, det tog flera år innan ens Michael Jackson fick speltid (och det var främst p.g.a. att hans skivbolag, CBS Records, hotade med att inte låta kanalen visa några av deras videor) och när det kom till hiphop var det inte riktigt den sortens musik som var högst prioriterad.

Men 1988 förändrades allt. MTV presenterade för första gången ett helt program dedikerat till hiphop! Nog för att konceptet var kopierat från dotterkanalen i Europa som lanserat sitt eget hiphopprogram året innan, men det var via den amerikanska upplagan som Yo! MTV Raps blev en språngbräda för nya såväl som redan hyfsat etablerade hiphopakter.

Den första videon att visas var Eric B and Rakim – Follow the Leader och programmet leddes av Run DMC med gästerna DJ Jazzy Jeff & The Fresh Prince. Succén var ett faktum och listan över medverkande under de kommande åren skulle kunna översättas till en telefonkatalog över U.S.A:s hiphoputveckling.

När det var beslutat att programmet skulle bli en återkommande show anställdes Fab 5 Freddy (som vi nämnde i Spotlight #1) som fast programledare och efter ett tag kompletterades hans helgshow av Ed Lover och Doctor Dré som fick sköta vardagssändningarna. Många legendariska intervjuer, händelser och uppträdanden både dokumenterades och blev följden av deras samarbete. Bland annat så dömdes 2pac till 15 dagars fängelse efter att i direktsändning erkänt att han överfallit och misshandlat regissörsbröderna Albert och Allen Hughes för att han inte fått vara med i deras Menace II Society och ett par år senare var Ol’ Dirty Bastard så packad att han inte visste vad han precis freestylat fram.

Yo! MTV Raps var ett av få MTV-program som sändes på alla MTV:s dotterkanaler (i Europa, Asien och Sydamerika) och under sin höjdpunkt sändes showen en timme om dagen, sex dagar i veckan i U.S.A. (det var främst Fab 5 Freddys helgshow som sändes på andra kontinenter), men 1991 sjönk tittarsiffrorna efter att programmet vägrat visa Public Enemys By The Time I Get To Arizona för att den med sina minst sagt revolutionsinspirerade tema var ”för våldsam” och vid ’93 hade siffrorna sjunkit så lågt att programmet bara sändes en gång per vecka.
17:e augusti ’95 sändes så det sista avsnittet och för att göra det till någonting att minnas samlades den dåvarande rapeliten med legender och nykomlingar (alla från Rakim och den hyfsat bortglömde Chubb Rock till Method Man och den hyfsat bortglömde Special Ed) till en gemensam freestylesession:

http://www.youtube.com/watch?v=0OPzlAUqRZg

http://www.youtube.com/watch?v=kzKueAdLUVo

Efter avslutningsfesten sändes en mer avskalad version, som bara kallades Yo!, ett par år, men fick långt ifrån orginalets framgångar och ersattes efter ett tag av Direct Effect som senare blev Sucker Free (som nuförtiden är ett av få program på orginal-MTV som faktiskt visar musikvideor). I Sverige har vi de senaste åren kunnat se MTV Beat med Eye’n’I som sedan gick över till att bli det nätsända OffBeat när MTV Nordic inte ville satsa fullt lika mycket på programmet längre.

Vi som har åldern inne kommer dock aldrig glömma känslan av att vänta på de där timmarna med Fab 5 Freddy, Ed Lover och Doctor Dré, så idag lyfter vi på kepsen för att tacka MTV för att de tog sitt förnuft till fånga 1988!

Relaterade länkar:
mtv.se – Svenska MTV:s sida om firandet
Yo! MTV Raps officiella hemsida

Forumtråd: Whoa Spotlight #13 – Yo!

Läs mer:

Whoa Spotlight # 12 – 7:e september 1996

André — Tue, 29 Jul 2008 09:24:16 +0000

En vit Cadillac kör upp bredvid en svart BMW som stannat för ett rödljus. Plötsligt hörs en skottsalva och Cadillacken bränner iväg och lämnar efter sig tretton kulor. Fyra av dem träffade målet – Tupac Shakur.

Rapparen, som blivit världsberömd för sina texter – lika ofta poetiska som socialrealistiska som hårda, hade blivit träffad i bl.a. ena lungan och togs till sjukhus medan nyheten kablades ut över världen. Mannen som körde BMW:n hette Suge Knight, chef för Death Row Records – bolaget 2pac var signad på, klarade sig nästan helskinnad. Den enda skadan var att en bit splitter snuddade hans huvud.

På sjukhuset var de till slut tvungna att försätta 2pac i medicinskt koma p.g.a. att han försökte ta sig ur sjukhussängen och dra. Han kämpade för sitt liv och fick bl.a. högra lungan bortopererad medan nyheten kablades ut över världen och rykten började florera…

Teorierna kring vad som “verkligen hände” och vem som låg bakom skotten kom snabbt igång och i dagsläget har det utkristalliserats till fyra huvudmisstänkta:
- Orlando Anderson – den cripsmedlem som 2pac med anhang hade misshandlat strax efter den boxningsmatch med Tyson som rapparen var i stan för att se. Orsaken till misshandeln ska ha varit att Orlando och ett par andra ur Crips rånat en Death Row-medlem ett par veckor tidigare. P.g.a. hämndbegär ska han ha utfört drive-byn med ett par andra gängmedlemmar.
- Suge Knight – Death Row-chefen ska enligt teorierna ha konspirerat med Orlando Anderson, iscensatt misshandeln av honom och sett till att vara på en i förväg attentatsplats. Orsaken skulle vara att Suge lurat ‘Pac på royalties och var rädd att stjärnan skulle kräva tillbaka pengarna och lämna bolaget.
- Notorious B.I.G. – 2pacs gamle polare och dåvarande fiende. Ett rykte säger att han skulle befunnit sig på plats i Las Vegas under attentatsnatten och han sägs ha betalat Orlande Anderson en miljon dollar för skotten. Biggie var dock i sin New York-studio den aktuella natten.
- 2pac själv – i och med sitt sista studioalbum, The Don Killuminati: The 7-Day Theory - där han dessutom kallade sig Makaveli (som referens till Niccolò Machiavelli), ska han lämnat ledtrådar om att han skulle iscensätta sitt ”försvinnande” och dra sig tillbaka för att återkomma efter 7 år. Ett av de bevis för att han låg bakom attentatet mot sig själv sägs vara låten I ain’t mad at cha, där videon bl.a. visar hur han blir nedskjuten och rappar från den andra sidan. Texten tar också till viss del upp hur det framgångsrika berättarjaget blir attackerat p.g.a. avundsjuka.

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=3q0gqpOyx9o[/youtube]

2Pac – I ain’t mad at cha

Sanningshalten i de olika teorierna kan väl diskuteras (och det görs frekvent på diverse forum), men klart är i alla fall att en lösning verkar vara långt borta. Förmodligen delvis p.g.a. den ”no snitching”-attityd som genomsyrar stora delar av den amerikanska hiphopscenen – ingen snackar med polisen, men samtidigt klagar de över att polisen ”inte gör något”.

Men, tillbaka till LasVegas… På sjukhuset tillstötte komplikationer och läkarna kämpade för Tupacs liv. Han hade blivit skjuten två år tidigare i New York där han överlevde bl.a. ett skott i huvudet, men den här gången hade turen tagit slut. 13:e september 16:03 dödförklaras så en av hiphopens största ikoner.

Forumtråd: Whoa spotlight – 7:e september 1996

Läs mer:

Whoa Spotlight #11 – Banned in the U.S.A.

André — Tue, 22 Jul 2008 11:30:49 +0000

1989 släpptes ett av hiphopens dittills mest kontroversiella album: Nasty as they wanna be av 2 Live Crew. Skivan fick ett minst sagt hett mottagande med bojkotter och obscenitetsåtal p.g.a. låtar som Me so horny och det gick till och med så långt att medlemmar ur gruppen blev arresterade för att ha framfört sina låtar och skivhandlare åkte dit för att ha sålt deras skiva.

Efter överklagan till högre instans året efter upphävdes domen och 2 Live Crew blev alltså frikända från åtalet om obscenitet och skivan fick börja säljas igen. Efter frikännandet medverkade de i en TV-show och visade att de fortfarande kunde chocka publiken – eller ja, dess föräldrar i alla fall (kolla in Strages youtubelista för mer info). Men just det framträdandet var kanske inte deras största comeback, de kallades fortfarande för ett gäng stötande och okunniga rappare som inte kunde formulera en smart mening – tills de släppte Banned in the U.S.A.

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=FU7XsoQXSW8[/youtube]

Luke ft. 2 Live Crew – Banned in the U.S.A.

Låten går hårt åt gruppens belackare och hyllar den amerikanska yttrandefriheten:

Freedom of speech will never die
For us to help, our ancestors died

(…)

The first amendment gave us freedom of speech
So what you sayin’? It didn’t include me?

Även om texten kanske inte är den lyricistiskt mest fulländade så får den i alla fall fram budskapet: yttrandefriheten gäller alla, till och med sexfreaks.

På baksidan av singeln finns f.ö. ett tack till Bruce Springsteen, som lät dem använda hans Born in the U.S.A. som grund för beatet.

Det följande albumet (också det släppt 1990 och kallat Banned in the U.S.A.) var också det en attack på censurivrare och gav dem chansen att komma undan med allt. Bl.a. genom att till låten Fuck Martinez, riktad till dåvarande Florida-guvernören Bob Martinez, få skriftligt tillstånd från en annan Martinez att använda hans efternamn i låten. Men bara för att de släppte Banned… la de inte om kursen till politisk hiphop, utan det var ett tillfälligt avsteg och på de kommande plattorna var de samma gamla snuskfarbröder som tidigare, dock med grundlagen på sin sida.

Forumtråd: Whoa Spotlight #11 – Banned in the U.S.A.

Läs mer:

Whoa Spotlight: #10 – Yes I am what! Yes I am uh!

Christer Johansson — Tue, 15 Jul 2008 08:13:32 +0000

Millenniets första sommar var en av de varmaste (och regnigaste) i landet sedan 1700-talet och Thomas Rusiak fick sitt stora genombrott med platinasäljande dunderhiten Hiphopper från solodebuten Magic Villa.

Hiphopper är något av en hård hiphop/rocksymbios som inte ska förväxlas med rap/metal-grejerna som exempelvis Limp Bizkit sysslade med. Rusiak körde ner ett beat, lite scratch, gnisslande gitarrer, punkiga trummor och ett kryddmått synth i en mixer och serverade med en sommarskön video. Låten kan liknas vid ett ironiskt angrepp mot den dåliga attityd som ibland spökar inom hiphoppen. Rusiak är en tung kille med rätt kläder (Tommy Hilfiger och ett par fat Tims), hänger med sitt crew som glider runt i en bil i Stockholm och röker weed och ”I never smile when someone’s around”. Någonstans i bakgrunden gastar också Eye N I.

Men alla verkade inte greppa ironin. Personligen stötte jag på några enstaka personer, folk som vanligtvis inte hade mycket till övers för hiphop, som undrade vad grejen var med Hiphopper. Det lät ju inte som ”äkta” hiphop (gangsterrap) och det var en larvig text med hiphoppare som försökte verka tuffa.

Genom att göra en låt om hiphop som inte var särskilt hiphop alls egentligen, försökte Rusiak få fram sitt budskap. Faktum är att han inte ens var särskilt subtil, men poängen verkade alltså ändå gå många förbi. Kanske berodde det på att svensk hiphop fortfarande var i sin kommersiella linda och det enda referensmaterialet för många var Petter, Latin Kings och gangsterrap.

Vann tre grammisar

Hiphopper var den enda singeln från Magic Villa som slog stort. Både Breakout och All yours spelades visserligen litegrann på radio och teve, men kom aldrig i närheten av Hiphopper. När Magic Villa kom ansågs den vara alldeles för rockig och folk hade ju främst hört Rusiak på svenska med Petter tidigare och förväntade sig något därefter. Men bara några år senare skulle det bli allt vanligare med rockinfluenser i hiphoppen och albumet hade förmodligen fått ett bättre mottagande om det släppts fyra fem år senare. Trots det nominerades Rusiak till sex grammisar och vann tre på Grammisgalan 2000, främst tack vare Hiphopper.

Hiphopper är en crossoverversion av Teddybears (då Teddybears Sthlm) låt Punkrocker som kom ungefär samtidigt (nyinspelning gjordes med Iggy Pop). Men det var Hiphopper som slog stort och några år senare fick en efterföljare, då Torgny Melins släppte sin crossover Dansbander och fick spela på Hultsfred. Den ironin verkade folk ha lättare att förstå.

Efter Magic Villa fortsatte Rusiak experimentera och In The Sun från 2003 är mer en organisk rockskiva än något annat (även den låter bättre så här i efterhand). Även om Rusiak inte släppt något solomaterial sedan dess har han varit aktiv bland annat som producent åt Petter. Men Hiphopper är en klassiker som står ut i svensk hiphophistoria, trots att det musikaliskt inte är vidare mycket hiphop.

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=Zr-u2cPJhYw[/youtube]
En skön låt som alltså ska tolkas med en stor portion ironi.

Forumtråd: Whoa Spotlight: #10 – Yes I am what! Yes I am uh!

Läs mer:

Whoa Spotlight: #9 – Don’t Stop

André — Tue, 17 Jun 2008 13:11:32 +0000

”Petter släppte den första svenska hiphopskivan!”
”Nä! Det var TLK!”
”JustD!”
”MC Tim!”
”Pah! Povel Ramel!”

Äh, tyst. Det första svenska hiphopsläppet kom 1983 i och med Per Cussion All Stars debuttolva Don’t stop. Per Cussion var slagverkare i tillfälligt avsomnade Dag Vag, men startade eget och hans All Stars bestod av en sån blandad kompott som bl.a. Christian Falk (tidigare medlem i punkbandet Imperiet) och New Orleans-blueslegenden Dr. John som gästmedverkar på B-sidan av tolvan. När Don’t stop släpptes var även Grandmaster Funk med i kollektivet och det var han som la rappen. Grandmaster Funk kom från Brooklyn och hade hängt runt och breakat i Stockholm ett tag innan han träffade Per Cussion. Grandmaster Funk (senare GM Funk) var kanske inte den lugnaste av killar då han bl.a. på en spelning med bandet drog fram en pistol och avfyrade mot publiken under låten 42nd street heartbeat – det var en replika, men bandet kom snabbt fram till att det inte riktigt var lämpligt. Tyvärr är det svårt att få reda på mer om honom då han snart efter albumsläppet flyttade iväg till Frankrike och verkar ha försvunnit. Han dök upp i en video på MTV för ett antal år sen, men det är ett av få tillfällen nån kan bekräfta att det verkligen var han. Lite Elvis-sightings över honom med andra ord.

Men hur kom det sig då att en kritvit kille från Sverige hookade upp med en massa folk för att föra in hiphopmusiken i landet? Svaret är att Per Cussion inte är vilken kille som helst. Han hade varit aktiv på musikscenen från åttonde klass med proggbandet Archimedes Badkar, spelat en sväng med Peps Blodsband och även som sagt varit med i Dag Vag. Han var alltså ingen främling för multikultimusik när han under sina resor till New York såg den spirande hiphopen. Inte minst blev han imponerad av The Message som spelades flitigt på radion och i stans boomboxes.

Väl hemma i Sverige igen samlade han ihop sitt All Stars och resultatet blev tolvan Don’t stop som blev en liten hit i Sverige, men när den släpptes i U.S.A. fick rejäla hedersbetygelser: förutom att bli ett rekommenderat släpp på Billboard-listan kontaktade Afrika Bambaata, ”hiphopens överstepräst”, Per Cussion och bad om ett par exemplar eftersom han hade nött ut de han haft!

För den som vill ha skivan finns den på lite olika andrahandssiter och som betalnedladdning, men den enda plats vi hittade där det går att lyssna både gratis och lagligt var på Klicktrack och du kan lyssna på låten här. Om någon sitter och kurar på videon – skrik till!

Forumtråd: Whoa Spotlight: #9 – Don’t Stop

Läs mer:

Whoa Spotlight: #8 – It’s like a jungle sometimes

André — Tue, 10 Jun 2008 08:59:35 +0000

När disco-hiphopen var som störst mullrade plötsligt en ny röst in på listorna. MC Melle Mel hade, tillsammans med studiomusikern Duke Bootee, skrivit det som skulle bli den sociopolitiska rappens genombrott och flaggkepp: The Message – en låt som har jämförts med sånger som Bob Dylans The lonesome death of Hattie Carroll och Marvin Gayes What’s going on och jämförelserna är inte helt missvisande.

Med sin närgångna beskrivning av hur det är att leva i ett ghetto blev det inte omedelbart självklart att gruppen som Mel var med i, Grandmaster Flash and The Furious Five, skulle spela in den (”Om vi redan har en massa hype med dansspåren – vem vill höra om piss och att vara för nära gränsen?” – Grandmaster Flash) men till slut släpptes den i alla fall i maj ’82.

Med ett drivande funkbeat och en video direkt från ghettot (och med den tidens coolaste effekter) blev den en direkt hit. Den sålde platina inom en månad och censursaxen ryckte fram för att plocka bort ”pissing” från texten.

http://www.youtube.com/watch?v=k3kRuJhIVIo

Grandmaster Flash and The Furious Five – The Message

Tyvärr ledde inspelningen av det påföljande albumet (också betitlat The Message) till gruppens splittring och sönderfall – bland annat då bolaget (Sugar Hill Records) ändrade i gruppens koncept att ha med alla medlemmar på alla spår.

The Message är ytterligare en av de fåtal låtar som kan räknas som hiphopens evergreens – den har blivit samplad, citerad och refererad av alla från Ice Cube, Talib Kweli och Ahmad till Puff Daddy (P. Diddy, Diddy, Puffy och allt vad han får för sig att kalla sig), Akon och dead prez.

År 2007 blev även Grandmaster Flash and The Furious Five den första hiphopakten att tas med i The Rock ‘n’ Roll Hall of Fame, något som säger en del om gruppens (och The Messages) genomslagskraft.

Forumtråd: Whoa Spotlight: #8 – It’s like a jungle sometimes

Läs mer:

Whoa Spotlight: #7 Betonggrädde och cykel på köpet

Christer Johansson — Tue, 27 May 2008 08:31:04 +0000

Det var en gång en jul för några år sedan. Som en klapp under granen dyker Dogge upp i TV-rutan tillbakalutad i fåtöljen iklädd tomtekostym med sin hund vid fötterna och rimmar lite om farmor och gröten i en reklamserie för en större elektronikkedjas feeeta mellandagsrea. Sällan har reaktionerna varit så starka och domen så hård över några små reklaminslag. Dogge var, enligt många hiphoppare, inget annat än en simpel sellout! Den här julklappen var inget Playstation, den var en stickad tröja med för liten hals, korta ärmar och ett fånigt motiv i brunskala. Dessutom kliade den som fan, men vad har du inte på dig för mormors skull? Le och säg tack, den här ska jag använda när det blir kallt. Kulmen nåddes med den numera riksbekanta ”cykeln på köpet!” och Dogge förlorade all respekt han så förtjänstfullt byggt upp genom åren.

Men missförstå oss inte nu, vi är inte ute efter att förlöjliga Dogge. Vi på Whoa gillar Dogge, han är vår kompis. En skön typ som vågar bjuda på sig själv. Det är lätt att sitta hemma på sitt rum, med hyran betald av föräldrarna som dessutom bjuder på mat och ger dig allt du pekar på. Situationen är annorlunda när man är vuxen och själv står för räkningarna. Lägg gärna till lite avkomma att försörja också.

Lyckligtvis vände inte alla ryggen till åt Dogge. Tvärtom så verkade det gå hem i stugorna. De som tyckte det var mest löjligt och skrek högst var nog en högljudd minoritet av dem som kallar sig hiphoppare, vad det nu beror på. Mest oväntat (nåja, kanske inte när man tänker efter) var kanske Linda Skugges stöd när hon totalsågade alla dissare i en krönika. På sitt eget lilla vis fick hon alla hatare att framstå som ansvarslösa idioter med skev verklighetsuppfattning. ”Ni som har dissat Dogge borde skämmas”, skrev hon.

Hela historien var egentligen bara komisk, och somliga tog reklaminslagen på alldeles för blodigt allvar medans andra faktiskt kunde skratta lite åt att Dogge bara vågade bjuda lite på sig själv.

Detta var förresten inte första gången Dogge var med i lite udda sammanhang på tv, och då tänker vi inte på det läskiga framträdandet med den gamla Livets Ord:aren Carola på Allsång på Skansen. Några år tidigare står en långhårig Doggelito och blandar äkta förorts-O’boy deluxe. Han häller i tillräckligt med choklad för att chocka en diabetiker och berättar någon flummig historia om hur han lurade sin brorsa att O’boy-pulvret var små öar och toppar hela kalaset med lite schyst betonggrädde, ”så det blir nice”. Det blev inget rabalder den här gången, O’boy är nog jäkligt hiphop.

Men den största myten som cirkulerat kring Dogge är den att han hade varit med i Cops, programmet i USA där ett tv-team åker runt med poliser som spöar skiten ur svarta och white trash, eller bara sysslar med lite hederlig brottsprovokation. Bara snack trodde de flesta eftersom klippet inte fanns på youtube (ingen verkade ha frågat Dogge själv). Så en kväll besannades(?) myten, när de skrikiga riksmupparna Filip och Fredrik visade klippet på TV. En mycket ung Dogge hänger med Crips i Los Angeles och blir förhörd av polisen som till och med har en helikopter i området. Något som kan förklara alla Crips-tags som fanns i norra Botkyrka under 90-talet.

http://www.youtube.com/watch?v=A9OuRGm0Ovw

Dogge blandar förorts-oboy deluxe

http://www.youtube.com/watch?v=nsjGoqiUxiI

Dogge är med i Cops?

Forumtråd: Whoa Spotlight: #7 Betonggrädde och cykel på köpet

Läs mer:

Whoa Spotlight: #6 – Brevkompisar?

André — Tue, 13 May 2008 18:22:02 +0000

Julen ’02 skrivs ett brev som når nästan hela befolkningen. Timbuktu knåpar ihop Ett brev, låten han addresserar direkt till dåvarande statsminister Göran Persson och ger sin syn på vad någon i den positionen bör använda sin makt till.

http://www.youtube.com/watch?v=8NwobEiwyx8

Timbuktu – Ett brev

Singeln, som var den första från plattan The botten is nådd, släpptes 24 mars ’03 och blev genast en hit. Med stor rotation på bl.a. P3 och ZTV och uppslag på både nöjes- och debattsidorna förväntade sig alla ett svar, men statsministern sa bara via sin pressekreterare att han ”inte ville kommentera den här grejen och att han inte var musikintresserad”. Timbuktu var besviken och landets övriga hiphopare likaså.

Fram till att Göran droppade bomben!

Ett svar hade skrivits i all tysthet och publicerades i Frihet (SSU:s medlemstidning) den 18 juni: Göran Persson – Ett svarsbrev

Någon egentlig bomb var det väl inte, men innehållet i svarsbrevet var enligt de första raderna skrivet av statsministern och omskrivet till hiphopformat av en onämnd ”medarbetare”. Eftersom ghost writing är ett av hiphopens mer ogillade stödhjul så dök det upp lite klagomål, det spökskrivandet irriterade inte Timbuktu utan han kommenterade att ”Det var kul. Han fick nog hjälp av några lite yngre kollegor.” Ett år senare hade han dock ändrat sig:

Det var ett sånt antisvar. Det var precis det jag inte ville ha. Det var precis det som drev mig till att skriva låten, att politiker aldrig kan prata från hjärtat, aldrig kan säga vad de känner och aldrig erkänna att de har fel. Jag hoppades bara på att få ett vanligt ärligt enkelt svar. Men jag är uppenbarligen ingen, jag är helt betydelselös.

Han är alltså minst sagt besviken över brevväxlingen, men när det kommer till Göran Persson så har han dock en helt annan syn på saken. En av de få kommentarer statsministern gjorde om saken lyder rätt och slätt:

Jag tycker hans text var bra. Min är inte lika bra, men den är okej.

Forumtråd: Whoa Spotlight: #6 – Brevkompisar?

Läs mer:

Whoa Spotlight #5: Word to your mother!

André — Tue, 06 May 2008 05:46:30 +0000

Ibland är det svårt att skilja rapparen från låten – tyvärr så har folk även lätt att göra den ene rapparen till modell för de andra…

Om talang var samma som försäljning skulle Robert Van Winkle med sina nära tio miljoner sålda album troligtvis vara bland de topp tio emcees världen har skådat, men eftersom kommersiell framgång inte alltid går hand i hand med skills så är han mer känd som Vanilla Ice – killen som satte tillbaka klockan för vita rappare till noll och blev ett av hiphophistoriens lågvattenmärken.

http://www.youtube.com/watch?v=Vp-is6S_b_g

[Videon till Ice, ice, baby]

Med en lyckad (och oclearad) Queen-basgång blev Ice, ice baby en massiv hit i början av 90-talet och Vanilla Ice blev namnet på allas läppar – hiphopens Great White Hope i vissas ögon. De flesta seriösa hiphoplyssnare såg ganska omedelbart igenom fasaden och för dem blev han Den Store Satan som fick ta emot mängder av anklagelser om att vara fejk. Och han gjorde det inte lätt för sig alla gånger, med en självbiografi där han skröt om sin ghettouppväxt (egentligen i ett villaområde), att ha blivit knivhuggen fem gånger (okej, han fick ett knivsår i häcken), att ha gått på samma skola som Luther Campbell i 2 Live Crew (trots att Campbell gick i Miami, Florida och Vanilla Ice i Dallas, Texas) och att han var världsmästare i motorcross (ehm, han körde några tävlingar i alla fall). En av de många grupper som ogillade Van Winkles minst sagt påklistrade och kommersiella stil var 3rd Bass som med sin Pop goes the weasel tog Vanilla Ice-hatet till en ny och dittills ouppnådd nivå (i videon till låten blir för övrigt Henry Rollins misshandlad i rollen som Vanilla Ice).

Men skadan var redan gjord: Trots att hiphopscenen såg Vanilla Ice som en pajas, så blev han ändå sinnebilden för ”den vite rapparen” för massorna – och den vite rapparen blev den löjlige rapparen. Som exempel kan nämnas sketchprogrammet In Living Colors klassiska parodi med Jim Carrey i huvudrollen:

http://www.youtube.com/watch?v=1BTJ_n9Oqs0

[In Living Color – White, white, baby]

Ja, ibland är det svårt att skilja rapparen från låten och så är nog garanterat fallet med Vanilla Ice – alla känner till Ice, ice, baby, men ingen kan säga upp en titel från nån av de åtta skivorna, drygt 20 singlarna, boken eller ens filmen han spelat in och släppt. Och lika bra är väl det…

Forumtråd: Whoa Spotlight #5: Word to your mother!

Läs mer:

Whoa Spotlight: #4 Style Wars

Christer Johansson — Tue, 29 Apr 2008 15:03:24 +0000

”They call themselves writers, because that’s what they do. They write their names among other things everwhere”. Platsen är New York City, 1982. Dokumentärfilmarna Henry Chalfant och Tony Silvers film om graffiti är den första och kanske bästa någonsin och fick pris som bästa dokumentär i Sundancefestivalen 1984.

Graffitin har slagit igenom på allvar. Chalfant och Silver pratar med målare, poliser, folk i allmänhet och New Yorks borgmästare som uttalar sig om det han kallar ett stort problem. Med hjälp av boxarna Hector Camacho och Alex Ramos driver han kampanjer med bland annat parollen “Take it from the champs, graffiti is for chumps. Make your mark in society, not on society”. Vi stiftar även bekantskap med dansarna i Rock Steady Crew.

Bland målarna träffar vi Dondi, Min, Dez, Mare, Iz The Whiz, Dust, enarmade Kase 2, Revolt och många fler, alla med sin egen relation till graffiti. Många intervjuer sker på tågspår eller nere i tunnlarna. Seen berättar på bred New York-dialekt hur man från grunden gör en målning vilket förmodligen har inspirerat och instruerat tusentals målare världen över.

En väldigt intressant del av filmen är intervjun med Skeme och hans mamma. Lite uppgivet ifrågasätter hon meningen med graffiti. Och Skeme svarar att det handlar om att synas, att vara någon. Det handlar om identitetssökande. Deras diskussion är den mest relevanta och konstruktiva inom graffitidebatten någonsin, långt ifrån allt politiskt snack om inkörsport till drogmissbruk och tung kriminalitet.

”I am not a graffiti artist, I am a graffiti bomber”, säger Cap. Han var snubben ingen kände till, men som alla hatade. Cap gick över allt och alla och hade throwups överallt. Lite komiskt blir det när någon klagar över att hans burner bara fick rulla i tre dagar innan Cap gick över den, om man tänker på att en målning idag oftast inte rullar tre timmar. Cap representerar graffitin som hellre vill synas överallt än bara göra det snyggt, och han går in stenhårt för det.

Style Wars visades på amerikansk tv 1983 och i Sverige året därefter vilket skapade en graffitiexplosion. Storstäderna fick färg och hiphopkulturen var här för att stanna.

På 20-årsjubiléet släpptes en ny DVD-utgåva där vi fick återse en del av huvudpersonerna. Style Wars är en av de mest välgjorda dokumentationerna av hiphopkulturen och tillhör kategorin ”måste ses”. Allt ackompanjerat av skön musik och filmen andas nyskapande. Det är inte utan att man undrar lite hur det kunde gå från det här till dagens snobbiga bling-bling-kultur.

Kolla in några klipp ur filmen:

http://www.youtube.com/watch?v=2Uu1B-AYZhI

Köp filmen här.

Forumtråd: Whoa Spotlight: #4 Style Wars

Läs mer:

Whoa spotlight: #3 Media rapporterar om det svenska hiphopkriget

Christer Johansson — Tue, 22 Apr 2008 07:07:02 +0000

När Petter slog igenom och svensk hiphop gick in sin stora boom i slutet av 1990-talet ville alla ha en del av kakan. Hiphoppen syntes överallt och medierna slogs om att vara först med allt, vilket ibland resulterade i mindre genomtänkta artiklar.

En av de mest pinsamma händelserna var när Aftonbladet Nöje rapporterade om ett svenskt hiphopkrig i bästa gangsterstil, ett krig mellan Stockholm och Göteborg, mellan östkust och västkust. Den påhittiga rubriken ”Påhiphoppet” följdes av ”Det amerikanska hiphopkriget har kommit till Sverige”.

Göteborgsrapparna Sir Vääs och Tim Wolde (kanske mer känd som MC Tim som släppte den första svenska hiphopsingeln Jag är def 1989) i gruppen Permanent Vansinne (PVS) hade i en ny låt, Värsta Dissen, hotat Petter till livet:

Det här är kungen
Yttra dig och få en rambokniv genom pungen
Kom aldrig nära Göteborg
Så slipper du orsaka din familj fet sorg

Sir Vääs och Tim Wolde anklagade Petter för att vara oäkta och sellout som inte visste vad han pratade om. ”Det är krig” deklarerade de.

Petter konfronterades med hatlåten men hade ingen koll på de här göteborgarna och hans kommentarer vinklades till hårda uttalanden där han varnade för konsekvenserna. Kevlarvästarna plockades fram och pistolerna dammades av och från och med nu åkte Petter ingenstans utan ett entourage av biffiga kroppsbyggare från Södermalm. Helt plötsligt kändes drive-bys längs Folkungagatan i Stockholm som ett påtagligt hot även för allmänheten.

Eller inte.

Givetvis var den här genanta historien bara skitsnack och kanske ett billigt knep för att fixa lite gratis reklam som Aftonbladet i jakten på ett scoop svalde med hull och hår. Trots extrem vinkling var det nog inte många som tog ”kriget” på allvar och givetvis följdes storyn aldrig upp. Vad som hände med Värsta Dissen är okänt. Förmodligen släpptes låten aldrig eller så fastnade den på någon B-sida.

Läs hela artikeln här.

Forumtråd: Whoa Spotlight #3: Media rapporterar om det svenska hiphopkriget

Läs mer:

Whoa Spotlight: #2 – The D.O.C. förlorar rösten

Kenan — Tue, 15 Apr 2008 09:07:46 +0000

Medan Kanye West rappar om sin bilkrock på miljonsäljande album slutade det betydligt värre för denne rappare. I en bilolycka förlorade han en av de viktigaste tillgångarna för en rappare, nämligen rösten.

The D.O.C. började sin rapkarriär i hemstaden Dallas men upptäcktes av Dr. Dre 1987 som tog honom till Compton, där ett långvarigt samarbete mellan dem påbörjades. Han bidrog bland annat som ghostwriter och gästrappare på diverse N.W.A.-relaterade projekt. Texterna som han skrev åt N.W.A. var främst enkla gangstahistorier, men D.O.C:s egna låtar lät väldigt annorlunda. Texterna var mer komplicerade och handlade främst om hans skills, flowet var aggressivt och träffsäkert och han rappade med en hård, skarp röst.

I juni 1989 släpptes The D.O.C. sitt Dr. Dre-producerade debutalbum No One Can Do It Better som fick bra kritik och snabbt sålde guld. Framtiden såg väldigt ljus ut.

http://www.youtube.com/watch?v=c-IJ9vbdNfA

The D.O.C. – The Formula (No One Can Do It Better, 1989)

Bara ett par månader efter att albumet släpptes inträffade dock tragedin som kom att förändra allt.

På väg hem efter en spelning stoppades The D.O.C. av polisen för rattfylleri, men istället för att häktas blev han bötfälld och fick köra vidare. Tre timmar senare somnade han bakom ratten och var med i en olycka där hans struphuvud krossades. Han återfick talförmågan efter operationer, men lät aldrig likadant igen.

The D.O.C:s inflytande i hiphopens historia slutar dock inte där. Tillsammans med Dr. Dre och Suge Knight bildade han Deathrow Records, där han bidrog till klassiska album som The Chronic och Doggystyle. Han nöjde sig dock inte med att stå i bakgrunden, utan har sedan dess släppt två nya album, men det låter inte som förr. Rösten har blivit svag och raspig och håller inte för det aggressiva flowet, även om texterna fortfarande håller hög klass.
The D.O.C. har varit inblandad i diverse projekt även på senare år, men det är ändå en stor förlust för hiphopälskare att vi inte får höra honom som han en gång lät på sitt klassiska debutalbum.

http://www.youtube.com/watch?v=nctxKKflQZE

The D.O.C. – From Ruthless 2 Death Row (Helter Skelter, 1996) (inofficiell video)

Forumtråd: Whoa Spotlight: #2 – The D.O.C. förlorar rösten

Läs mer:

Whoa Spotlight: #1 – Rapper’s Delight

André — Tue, 08 Apr 2008 07:58:25 +0000

1979, för nästan 30 år sedan, släpptes den hiphoplåt som nog har citerats, refererats och rakt av stulits från mest genom tiderna: Rapper’s delight. Låten, med sitt karakteristiska discobeat (lånat från Chics Good times), blev inte bara den första hiphoplåten att hamna högt på topplistorna, utan även den första att sälja guld.

Rapper’s delight framfördes av gruppen The Sugarhill Gang, som bestod av Wonder Mike, Master Gee och Big Bank Hank. Trion från New Jersey hade plockats upp av producenten Sylvia Robinson och hennes bolag Sugar Hill Records för att slå mynt av New Yorks växande hiphopscen och så här i efterhand kan man väl säga att det lyckades ganska bra.

Med sitt, för mainstreampubliken, unika sound klättrade låten ganska snabbt på listorna i de länder där den släpptes (toppade bl.a. på fjärdeplats på amerikanska R’n’B-listan och en tredjeplats på englandslistan) och folk fick upp ögonen för hiphop och rap. Framgången gjorde att redan etablerade popakter inspirerades att göra sina egna varianter av hiphop. Bl.a. gjorde Debbie Harry i Blondie ett kanske inte så imponerande försök i låten Rapture (vars video dock har lite hiphopclaim med Fab Five Freddy i en cameoroll – han kommer för övrigt själv säkert dyka upp på listan nån gång framöver). Det finns även ett antal personer som försökt göra låten själva, med varierande resultat. 1997 kom en av de bättre coverversionerna, där Def Squad (Erick Sermon, Keith Murray och Redman) visade att låten fortfarande kändes hyfsat fresh trots att den hade 18 år på nacken.

Att lista de rappare och andra musiker som influerats av eller parodierat delar Rapper’s delight är nog omöjligt, men några exempel är så skilda akter som Beastie Boys, Afroman, Ice Cube, Jurassic 5 och Las Ketchup som alla har gjort mer eller mindre uppenbara referenser i sina låtar. Kort sagt har Rapper’s delight, ända sen den först släpptes, varit en hiphop-anthem och en stor inspirationskälla, men det finns ett problem med låten – texten är till stora delar snodd. Big Bank Hank hade fått låna ett rimblock från Grandmaster Caz (från Cold Crush Brothers) och använde ett gäng av raderna till sin vers i Rapper’s delight - dock utan att Caz fick vare sig cred på etiketten eller några pengar. Inte helt oväntat gillade inte Caz läget utan har i alla år försökt få rätt, något som kulminerade i ett släpp år 2000 – MC’s delight. Hank säger dock fortfarande att det är hans ord, men det är lite svårt att förklara varför han i så fall i versen drar ”I’m the C-a-s-a-n-o-v-a the rest is just F-l-y” och därmed bokstaverar Grandmaster Caz tidigare alias Casanova Fly.

Hur gick det då för Sugarhill Gang själva? Självklart försökte skivbolagskonstruktionen följa upp hitten och fick väl ett par smärre listklättrare. Men det blev bara två skivor totalt (The Sugar Hill Gang från 1980 och 8th wonder från ’82) och ingen överraskades när gruppen la ner försöken till en karriär ett par år senare. De har dock fortsatt med nostalgiframträdanden och gjorde 1999 ett försök till en comeback med skivan Jump on it – en skiva med barnvänlig hiphop för de minsta…

Och nu: över till lyssnandet! I sin långa version är den ganska exakt femton minuter discorap, men videon här är i likhet med den version vi brukar få höra på radio bara den första halvan. Bildkvalitén är väl inte den bästa, men ljudet går fram i alla fall, så häng på i de odödliga orden:

“I said a hip hop, the hippie, the hippie to the hip hip hop and you don’t stop the rock it to the bang bang boogie, say up jumped the boogie to the rhythm of the boogie, the beat”

http://www.youtube.com/watch?v=diiL9bqvalo

Vill ni snacka vidare om låten eller bara kommentera inlägget? Skriv av er här ”Whoa Spotlight: #1 – Rapper’s Delight” i Utländsk hiphop

Läs mer:

Whoa Spotlight: 99 minnesvärda ögonblick!

André — Mon, 07 Apr 2008 21:17:11 +0000

Dags för Whoa att skriva historia! Eller i alla fall skriva om den. Från och med idag och ett antal månader framåt ska vi lista 99 av de ögonblick inom hiphopens historia som vi tycker är mest minnesvärda, eller som Ola sa:

”Vi listar rakt av de 99 intressantaste, mest betydelsefulla, roligaste, mest tragiska, coolaste, fetaste händelserna genom hiphophistorien. Listan har ett svenskt perspektiv, alltså är det händelser som betytt nånting för oss i Sverige. Så självklart har 2Pac och Biggie sin plats på listan på samma sätt som Latin Kings och MBMA. Alla har berört Sverige på något sätt.”

Listan är gjord helt utan inbördes rankning, utan de 99 dyker upp allteftersom vi skriver klart – vi kanske inte får med allt, men vi ska försöka!

Med varje klipp, låt eller länk så kommer vi skriva en text med varför det är ett så viktigt ögonblick, så det blir inte bara en radda länkar utan förhoppningsvis nånting du gillar att läsa också. I morgon publiceras den första och du är för övrigt varmt välkommen att föreslå grejer till listan, du kanske slår ut någonting av det vi planerat att ta med!

Skriv gärna vad ni tycker om idén i den här tråden i Allmänt om Whoa: Bloggen: Whoa Spotlight – 99 minnesvärda ögonblick!

Läs mer: