Recension: Wu-Tang Clan live i Stockholm

Live,Recensioner | Publicerad: 2011-06-06 11:09, 2 643 visningar

 

4 juni 2011, Stockholm.

Kvällssolen börjar övergå i skymning och utanför Münchenbryggeriet har många människor samlats. Kön sträcker sig en bra bit från entrén och stämningen är förväntansfull med spontana utrop av ”Wu-TANG!” här och där.

När vi kommer in står Sveriges motsvarighet till Wu-Tang, Det Blå Skåpet, på scen och värmer upp lokalen och publiken. Jag räknar till hela nio medlemmar varav vissa tar mer plats än andra. Överlag har de dock ett fint samspel på scenen och efter framförandet av Organismens låt Den vita kaninen är det nog ingen som tvivlar på att klicken heter DBS.

Runt midnatt går äntligen Wu-Tang Clan på scenen till de kraftiga trumslagen i Bring Da Ruckus och av publikens reaktion att döma är inte jag den enda som som håller på att få en gammal hiphopdröm uppfylld.

På scenen känns klanen lite som en familj tillsammans, på gott och ont. Det är positivt när de kör publikfavoriten Wu-Tang Clan Ain’t Nuthin Ta Fuck Wit och stämningen är lika intensivt exalterad på scenen som i publiken. Medlemmarna känner varandra väl och har riktigt kul tillsammans. Ibland tar dock vissa av dem avvaktande positioner och låter sina kollegor göra jobbet, vilket direkt återspeglas i publikresponsen som genast blir tröttare. Mest märks det under Triumph när ljudet blir dåligt och bara ett par av rapparna orkar engagera sig.

Method Man är den som tar mest plats och ibland funderar jag på om jag egentligen ser en Method Man-konsert med scensupport. Han mellanpratar, hyllar Ol’ Dirty Bastard, rappar acapella, kastar sin hatt i publiken, häller sprit i fansens munnar, säger skarpt ifrån när någon kastar upp en flaska på scenen och hoppar upp och stökar på bashögtalarna när han inte har egna verser. Ett ögonblick står han mitt på publikhavet, balanserandes på fansens händer innan han gör en klassisk rockstjärne-stage dive. Han är helt enkelt en entertainer som aldrig stannar upp för att vila.

Överlag är det en bra spelning trots RZA’s och Raekwons frånvaro. Det är trots allt mycket Wu-Tang på en och samma gång med många publikfavoriter som Ice Cream, Liquid Swords, ODB-hyllningen Brooklyn Zoo, Reunited, Gravel Pit och Da Rockwilder. Just därför känns det synd att vi inte får höra C.R.E.A.M, att det till och från blir rundgång, att vi trots fotopass blir utkörda från fotområdet med orden ”get the fuck outta here!” och att både klanen och publiken stundtals blir trötta.

Men när 4th Chamber drar igång vibrerar hela jag av de kraftiga basgångarna samtidigt som stämningen på scenen och i publiken mest av allt liknar en euforisk masspsykos, och då känns det helt värt det. Hiphopdrömmen är uppfylld.

Recension av Matias Rankinen

Läs mer:


E-post Twitter Facebook Pusha Bloggy Fler tjänster?