Hopsin live. Foto: Timor Mangal
Runt klockan 18 på eftermiddagen så öppnas portarna till Babel för dag 2 av Blast-festivalen. Först på scen är JaQe, som ju är från Malmö och hade låtar som därför flera kände igen – men han spelade även ett par osläppta. Efter att JaQe hade spelat i runt en halvtimme så gick Americol på scenen. Vid denna tid var klockan runt 19 och stället höll fortfarande på att fyllas med folk. De flesta besökarna var antingen fortfarande bakfulla sedan gårdagen eller hade passat på att ta vara på den soliga lördagseftermiddagen och suttit i någon av Malmös parker med en öl eller eller en box rosé.
Efter liverap-uppträdandena var det dags för kvällens första battle som var Spirited Sage vs The Saurus. Spirited Sage använde ett mer teatraliskt grepp, medan The Saurus visade hur rebuttles verkligen kan vara ett hantverk som inte måste dyka upp som det första i nästa rond, utan kan vävas in senare under ronden med snygg buildup.
PJ vs Rone var match nummer två, och Rone inledde hårt med mycket wordplay på PJ’s namn och hade mycket humor, medan PJ å sin sida visade hur han utvecklas som battlerappare genom att ha mer scennärvaro än tidigare.
Matchen efter detta var Nicko Mack vs Hyper, som blev en av kvällens mest intensiva matcher. Från Nicko Macks sida börjades det hårt med personliga och relevanta dissar, han fortsatte sedan med att driva med Hypers roll inom O-Zone. Han hade en överlag väldigt bra match. Hyper å sin sida körde också mycket personliga och relevanta dissar om allt från att koppla ”pepparkaksdebatt” till både smygrasism och fetma till att dra paralleller till rävspel inom den svenska battlescenen. Matchen var sammanfattningsvis en av de bästa i Sverige på länge och vi tror att den kan bli en het potatis när den når Youtube.
Dirtbag Dan vs Jimmy Pistol var också en bra match, där båda battlarna gjorde bra ifrån sig och hade flera uppskattade wordplay-rader. I mitt tycke hade båda rapparna kunnat hålla matchen på en smartare och relevantare nivå än vad som skedde, men det var en uppskattad match och båda två gjorde bra ifrån sig.
Crome vs Dizaster var en av kvällens mest framemotsedda matcher och blev kvällens näst intensivaste match. Det blev ett växelvis katt-och-råtta-spel i ringen och båda två körde mycket på ”realtalk” och ingen av battlarna gick ur sin vanliga stilmässiga comfort zone speciellt mycket.
Henry Bowers vs Mr Cool, som var sista matchen för kvällen, var också en av kvällens mest spännande. Att dessa två giganter skulle mötas var lite som den gamla fysikparadoxen ”What would happen if an Unstoppable force meets an Immovable Object?”. Likt kameleonter hade både Bowers och Cool anpassat sina rader och sin battlestil till matchens extraordinära omständigheter. Cool hade tonat ner ”ståuppkomiken” till fördel för allvarsamt framförda ”realtalk”-historier. Bowers å sin sida bytte också stil och anpassade sig efter motståndaren och skippade billiga poänger till fördel för fler långa buildups innan sina punchlines och blev generellt aggressivare än tidigare.
Efter matcherna var det dags för liveakter och hela kvällen flöt på väldigt sömlöst mellan akterna. På scen fick vi se bland annat Freeway och Mistah Fab göra ett spontant inhopp. De spelade under dag 1 och hade tydligen gillat det så mycket att de frågat arrangören om de fick spela lite på dag 2 också. Eftersom Devin the Dude ställt in så fanns plats i spelschemat och de båda gjorde en uppskattade konsert. Vi fick dessutom se WC göra ett väldigt starkt uppträdande. Det var tydligt att han fått mersmak på Babel efter sin konsert 2-årsjubileumet förra året. Copywrite blev ett uppskattat boombap-avbrott under kvällens annars mest West Coast-fyllda line-up.
Alkaholiks återförening på scen gjorde förmodligen heller ingen besviken och som kvällens avslutning visade Hopsin sin starka sida i Malmö. Hopsin visade hur han verkligen är en liveartist, och hur en rapkonsert kan vara så mycket mer än bara en rappare som gaggar över ett beat som spelas upp av en statisk DJ. Trots att alla besökare var väldigt slitna vid denna tidpunkt, runt 02 på natten, så lyckades Hopsin väcka liv i Babel och hade under hela konserten en väldigt bra publikinteraktion. Bland annat så tog han upp en person ur publiken under en av sina låtar och lät denne rappa en hel vers. Han gjorde också en Jesus-crowdsurf och ”gick” på publikens händer (se bilden ovan), vilket är ganska svårt att genomföra, och därför en imponerande syn.
Efter detta var konserterna slut och de flesta gick över till det mindre dansgolvet eller gick utanför lokalen och började leta efterfest. Klockan 03 stängde Babel och Blast var slut för det här året. Vi på Whoa kunde gemensamt sammanfatta att vi haft en väldigt bra och händelsefylld festival, och vi ser väldigt mycket fram emot Blast! 2014.
Forum: 3/5 BLAST – Bone Thugs N Harmony, The Jacka, Royce Da 5,9, Crooked I, Devi @ Babel, Malmö
Läs mer:
]]>
Öris tog bland annat med sig sina vänner Mächy & Organismen under fredagen.
Som efter en klassisk festival sitter undertecknad lyssnandes på den egentligen rätt usla Jay-Z & R. Kellys Best of Both Worlds 2xLP med 38-graders feber, runt tvåtusen spänn fattigare sedan senaste helgen och tänker på de där legendariska partyhelgerna i Malmö som verkar infinna sig ungefär två gånger om året i samband med O-Zone-event i regi av Medborgarskolan. Senast i ordningen var Vendetta-finalen och innan det O-Zones tvåårsjubileum. Events med ibland något tveksam laguppställning livemässigt men med battlematcher i världsklass. Så även denna gång.
Hur som helst. Festivalstämningen infann sig redan under fredag morgon på centralen i Stockholm där vänner samlats framför COOP och där battlarna Onkel Fix och Gustav Fasa också visar sig vara på väg ner till skåneland. När man sedan vandrar igenom tåget under resans gång ser man grupper av misstänkta hiphopare som troligen också ska till Babel samma kväll. Hade det inte varit för att man sovit dåligt och klockan varit 09.00 på morgonen hade ett flak ljummen Sofiero och några smutsiga tapes i bandaren med klassisk boom bap inte suttit helt fel för att få den ultimata festivalkänslan. Känslan inför helgen är trots allt att fredagen är lite av en uppvärmning inför lördagens grädde på moset med störst internationella battlare och säkra livekort som Tha Alkaholiks, WC och Hopsin.
Väl på plats i Malmö är det bråda tider då dagens schema sätter igång redan vid middagstid. Men det gäller ändå att vara pigg, utvilad och redo för många timmars aktivt hiphoplyssnande. Dock är det som ovan nämnt dag två som lockar mest då E-40 ställt in sitt besök sedan lång tid tillbaka. För vem åker på allvar på Blast! i förhoppningen att Bone Thugs N Harmony ska leverara en svintajt show med fläckri breath control och oklanderliga flows? Efter att nyligen ha sett deras playbackspelning på Tupacs tributekonsert på Fryshuset i Stockholm förstår man att det är en sån typ av konsert där man i stället står skrockande och beklagar sig över fallna hjältar över en bärs.
En av de som inte uppskattade kvällen på Babel i Malmö var Jonas Grönlund som med sin text i Sydsvenskan sågade hela eventet vid fotknölarna. Och visst bör man hålla med om att det kunde varit en betydligt bättre könsfördelning (0 kvinnor?) av artister på scen. Men med tanke på hur mansdominerad battlescenen är, till och med om man jämför med den övriga hiphopscenen, är den delen omöjlig att göra rättvis mellan kön. Men konsertmässigt kan man anse det vara ett problem speciellt med tanke på att det är ett skattefinansierat arrangemang där följande text finns med i Medborgarskolans programförklaring: Medborgarskolans huvudperspektiv är att se lärandet som en livsinvestering för demokrati, aktivt deltagande, rättigheter, jämställdhet och en bra miljö.
Men nog om detta. Hur som helst är hela arrangemanget ett ambitiöst projekt där man lyckats ta dit några av världens bästa battlare. Under första dagen får publiken se en av de första tag teamsen på väldigt långe då Grizzly & Martin Zamora tagit sig norrifrån för att möta Third Eye och O-Hund. Utan att avslöja för mycket kan man säga att ett av de två lagen imponerar stort.
Pat Stay skriker något förfärligt åt Nils m Skils
I övrigt håller kvällens battles en hög standard även om det bjuds på en del chokes och några som inte riktigt når sin maximala kapacitet. Ett bra upplägg man använt sig av under kvällen är först några liveframträdanden för att värma publiken, sedan alla battles för att avsluta med de internationella akterna. Istället för att blanda battles och traditionella uppträdanden.
En av de stora behållningarna med den här typen av events är just att få snacka ut den med folk man inte träffar så ofta. Få uppleva lite gött drag i gänget och slippa alla hatiska skitkommentarer på YouTube och annat. Utan i stället bara träffa skönt folk och ha det kul tillsammans. Och visst var första kvällen en bra kväll overall. Men bättre skulle det bli…
Läs mer:
]]>
Vi fick nyss in nyheten till redaktionen att tvådagarsbiljetterna till rapbattlefestivalen Blast! på Babel den 3e och 4e Maj sålt slut. För de som tyckte att det var lite dyrt med biljetterna så finns det dock nu ett limited edition-samarbete med sponsorerna Burn Energy Drink och danska Rap Slam Battles, som nu släpper några två-dagars-biljetter för halva priset, det vill säga 500kr.
Passa på att kroka er tvådagars-biljett medan det är billigt genom att maila till [email protected].
Blast!-eventet på facebook: https://www.facebook.com/events/126435624174107/
Forum: [Event] BLAST! [O-Zone, Let's Do This & Medborgarskolan]
Läs mer:
]]>
Vi har tidigare skrivit om två-dagars-hiphopfestivalen Blast! som kommer att äga rum i Malmö den 3 & 4 maj, och arrangeras av O-Zone Battles, Let’s Do This Battles tillsammans med Medborgarskolan. Festivalen väntas bli den största i svensk hiphophistoria, och redan är bokningar som Bone Thugs N’ Harmony, Hopsin och Freeway klara. Igår släpptes även rap-trion The Alkaholiks till Blast!.
The Alkaholiks består av de tre medlemmarna J-Ro, E-Swift och Tash. Under 90-talet blev de vitt kända för sin gungiga, funkfyllda partyrap och släppte låtar som ”Only When I’m Drunk” och ”Hip Hop Drunkies”. De samarbetade också flitigt med artister som Xzibit och Ol’ Dirty Bastard från Wu-Tang Clan. År 2006 så bröt dock The Alkaholiks upp då de tre medlemmarna ville satsa på sina solokarriärer. Men i maj kan vi för första gången på riktigt länge se dem på scen tillsammans igen!
Biljetter kan man köpa här, ryktet säger att de börjar gå åt så klipp din biljett i tid:
http://www.babelmalmo.se/biljetter
Eventet på facebook:
https://www.facebook.com/events/126435624174107/
J-Ro från the Alkaholiks spelar live i Malmö 2005, tillsammans med Timbuktu & Damn.
http://www.youtube.com/watch?v=PtAXmjunz6o
?t=5s
Forum: 3/5 BLAST – Bone Thugs N Harmony, The Jacka, Royce Da 5,9, Crooked I, Devi @ Babel, Malmö
Läs mer:
]]>
Igår utannonserades det genom The O-Zone Battles facebooksida att det kommer att hållas en 2-dagarsfestival med battles och liveakter på Babel i Malmö. Förutom The O-Zone Battles är även Let’s Do This Battles och Medborgarskolan medarrangörer till detta event, som spås bli ett av de största hittills i svensk hiphophistoria.
Eventet kommer inte att hållas förrän den 3:e och 4:e Maj 2013, men redan nu presenterar de en hiphoplineup som troligen lär utklassa i stort sett alla andra svenska festivalers hiphoplineup 2012. Biljettpriset är ännu inte känt men enligt eventet kommer biljetterna att släppas redan nästa vecka.
Bokade liveakter än så länge är:
- Bone Thugs N Harmony
- Crooked I & The Horse Shoe Gang
- Copywrite
- Devin The Dude
- Paul Wall
- Freeway
- Mistah Fab
- The Jacka
- Öris
- Jaqe
- Mr Living
Djs:
- Beneaf
- Black Moose
- Marcus Saxell
.. och utöver detta kommer det hållas inte mindre än 10 battles, men vilka som battlar är inte offentliggjort ännu.
Eventet på facebook: https://www.facebook.com/events/126435624174107/?fref=ts
Läs mer:
]]>
Yelawolf med övertygande flow och delivery. Foto: Viktor Ragnemar
Tredje och sista dagen av Way Out West börjar redan 15.15 i ett soligt Slottskogen på Linnéscenen med Yelawolf. Den helkroppstatuerade Alabama-rapparen är grymt teknisk både när det gäller flow och rimstruktur. Någonting han byggt lite av sin karriär kring även om han faktiskt säger personliga och viktiga saker, men man hade också önskat att han skulle interagera mer med publiken. Tyvärr försvinner Yelawolfs texter lite i hans Tech Nine-flow stundtals då han befinner sig på scen. För de som sett rapparens senaste Stockholmsspelning eller på någon av de europeiska festivalerna han besökte förra sommaren vet ni att det var röjigare då. Men så är det också en tidig spelning där många är sega efter två dagar med festival och där många kanske sparar energin till någon av de följande hiphopspelningarna. Men hur som helst så levererar artisten de undergroundhits som denne besitter från hans två senaste skivor och undviker sitt mest poppiga material.
A$AP Rocky med sin bandana-swag: Foto: Viktor Ragnemar
A$AP Rocky anno 1988 har senaste året blivit en recensentfavorit men också populär utanför hiphopkretsar trots hans ganska sanna rötter till hiphop. Med sin låt Peso och sina snygga videor har han blivit frontfiguren i sitt kollektiv A$AP Mob. Med bandana och vita jordans visar han pondus som är ovanlig för rappare i 24-årsåldern. Men å andra sidan, om man ser till att Ice Cube var 21 år när han släppte AmeriKKKas Most Wanted så blir åldern ganska ointressant och det går heller inte att luta sig tillbaka på frasen ”han är bra för sin ålder”. Men hur som helst har rapparen lyckas skapa en spännande blandning av södertempo och NYC-lyrik som älskas av den svenska publiken. ASAP är inte bara en pretty muthefucker utan också en duktig musiker på scen och skiva.
En engagerad Common. Foto: Viktor Ragnemar
Common var ett av de sista namnen som bokades till festivalen, men förmodligen också en av de mest uppskattade bokningarna – åtminstone för oss hiphopintresserade. Där har vi antagligen också förklaringen till varför Chicago-sonen fick chansen att underhålla på inget mindre än den största scenen – Flamingo – vid 17.30-tiden.
Liksom under De La Souls konsert på torsdagen lyser solen rejält vid denna tiden på dagen och mycket folk har letat sig till händelsernas centrum, många förmodligen utan minsta koll på vem de faktiskt kommit för att se. En hyfsat stor utmaning för Common som visserligen även skapat sig ett namn som skådespelare och författare på senare år, men som trots allt ännu inte har samma stjärnstatus som exempelvis brittiska Blur (som uppträdde på samma scen kvällen innan).
Helt väntat är det också en glad och taggad artist som gör entré inför den stora folkmassan. Uppbackad av ett band med bas, synth, trummor och DJ, studsar veteranen ut på scenen med en energi som snabbt smittar av sig. Efter tre inledande, egna låtar väljer han överraskande att köra ett hiphop-lyssnar-medley med gamla, kända hiphoplåtar (däribland Hip Hop Hooray med Naughty By Nature, Jump Around med House Of Pain och Peter Piper med Run DMC ) som får publiken ännu mer hypad, följt av frågan ”How many of you love hiphop music?”. Men det tar inte slut där. Common har fler publikfriar-tricks kvar i fickan.
En halvtimme senare har rapparen hunnit med att låtsas prata i telefon med en kompis i Chicago (där han, från sin sida av luren, berättar hur underbart Sverige och Göteborg är), tagit upp en snygg tjej ur publiken (och samtidigt passat på att hylla alla svenska tjejer) och uppvaktat henne som en gentleman med en kärlekssprudlande rap, bjudit på ”some freestyle shit for my man J-Dilla”, lagt undan mikrofonen för att breaka under funkiga, electro-låten Universal Mind Control samt bjudit på ett extranummer.
När Common sedan går av scenen med en stor svettkarta på baksidan av sin ljugröna t-shirt efter ganska exakt en timmes underhållning, verkar alla runtomkring oss enade om att vi just beskådat en lyckad spelning. Låtar som exempelvis I Used To Love H.E.R., GO!, The Corner, Drivin’ Me Wild, The Light, lånet av Nas N.Y. State of Mind (här som ”Swedish State of Mind”) och Kid Cudis I Poke Her Face (där Common som bekant gästar med en vers) fick ett bra gensvar. Som gammalt fan av Common kunde man dock sakna lite mer råa hiphoplåtar med cuts, som exempelvis Dooinit, The 6th Sense och The Game.
Whoa sprang in i Supreme strax innan spelningen. Foto: Pontus Gustavsson
Många hade sett fram emot R&B-stjärnskottet Frank Ocean på lördagskvällen, men efter en tid med röstproblem (med en avbruten och en inställd spelning i Norge respektive Finland dagarna innan Way Out West) valde han trist nog – om än ganska väntat – att ställa in. Festivalledningen stod nu inför en svår uppgift, vem/vilka skulle de kunna boka med så kort varsel? Svaret blev Looptroop Rockers! Ett smart drag, med tanke på deras segertåg runt om på oräkneliga antalet festivaler genom åren.
Promoe, Supreme, CosM.I.C och DJ Embee, den senare på plats bakom trumsetet istället för skivspelaren, är på uppenbart gott humör när de kliver upp på samma scen som Common rockat någon timme tidigare. Populära låtar som Don’t Hate The Player, Fort Europa, The Struggle Continues, On Repeat dundrar ut genom högtalarna till mångas – inklusive det angränsade öltältets – förtjusning, och givetvis bjuder rapparna också på sin sköna shoplifting-dans i gammal, vanlig ordning. För den som sett Looptroop uppträda flera gånger tidigare bjuds emellertid även på förvånansvärt mycket nytt.
Under konserten berättar man bland annat att de i detta nu håller på att arbeta på två nya skivor, en på svenska och en på engelska, och tar tillfället i akt och framför en låt på varje språk därifrån. En nyhet som självklart är extra uppskattad från oss som fortfarande går omkring och pumpar Looptroop på svenska från tiden när de kickade med Sedlighetsroteln. Vi får även se en hyllning till avlidne rapparen MCA, där delar av deras låtar (bland annat Long Arm Of The Law och Bandit Queen) spottas över ett gäng Beastie Boys-instrumentaler, vilket sedan kryddas med avslutande allsång till ökända Fight For Your Right. ”Sen när vi är slut som artister kan vi åka runt och köra Beastie Boys covers, vi ser ju likadana ut också”, konstaterar Promoe med glimten i ögat. Nostalgin slutar emellertid inte där. Ännu en bortgången hjälte ska minnas och denna gång Guru från Gang Starr, som tillägnas deras egen låt Guru RIP. ”En av våra största inspirationer, Gang Starr Foundation”, förklarar Supreme till de lite mer insatta i publikskarans medgillande.
Looptroop, som funnits i över 20 år som grupp, avslutar giget med underskattade graffitiskildringen Darkness från senaste plattan Professional Dreamers. En fin avslutning på ännu en i mängden av kvalitativa liveuppträdanden från Västerås-sönerna. Ett stort big up från oss på Whoa för att ni räddade denna delen av lördagen!
Tyler the Creator med sin basröst. Foto: Viktor Ragnemar
Odd Future blir den gruppen som får avsluta den tredje och sista festivalkvällen, samtidigt som tyska Kraftwerk spelar på den stora Azaleascenen. Och visst har vargarna från Cali varit en snackis på festivalen. En grupp som har höga krav på sig och som förväntas leverera årets hiphopspelning. Tyvärr lyckas de inte alls leva upp till hypen. För det första är ljudet riktigt dåligt genom hela framträdandet där inga fraseringar går igenom publikmattan och flera av mikrofonerna ligger lågt (ljudteknikern?). Någonting som varit genomgående för rapgrupperna under festivalen, exklusive Common. Kanske dags att börja utbilda hiphopare i ljudbåsen som vet hur ljudet ska låta istället för att ha gamla rockgubbar i båsen? Men sedan håller inte heller låtmaterialet när Frank Ocean och EARL inte är med under showen. Och trots att det stage divas och hoppas omkring på scen så finns inte den där genomtänkta showen man hoppats på där. Spelningen måste anses som festivalens besvikelse och det egentligen enda påtagliga minnet från den blir ordet bitch som upprepas flitigt efter varje låt. Odd Future är en grupp som under Way Out West inte lyckas provocera med sina texter utan endast med provocerande dåligt ljud.
Tack för en trevlig festival! /Pontus, Martin och Viktor
Forum: 9/8 Way Out West @ Göteborg, Slottskogen
Läs mer:
]]>
Jean Grae med korset runt halsen. Foto: Viktor Ragnemar
Efter en hård kväll på den alltid lika härliga nefertitiklubben Colors under onsdagen blev det en desto lugnare förstakväll (torsdagen) på Way Out West med sängliggande lagom till midnatt. Allt för att orka gå all in på fredagen som började med Jean Grae och som skulle avslutas med Grillat & Grändy hela åtta timmar senare. Vi som varit med ett tag i hiphopsvängen kommer ihåg Jean från mitten av 90-talet då hon gick under namnet Tsidi Ibrahim och senare What? What? och några av er kanske till och med än idag pumpar hennes grupp Natural Resource? Hur som helst är det lätt för mig att bli nostalgisk över en artist som påminner mig om glada dagar i Paris under tidigt nollnolltal och en regnblaskig och ombokad spelning på Hultsfred 2004, fram till senaste mötet på Splash-festivalen med Talib Kweli 2007.
Hon går upp på scen framför den legendariska Company Flow DJn Mr Len med stor pondus iklädd en skinnjacka och gula glasögon och levererar rakt-på-rap. På skiva kan hon ibland låta lite mild och flowa lite släpigt men hon har en helt annan pondus på scen, även om hon kanske gjort sig bättre på klubben än på en festivalscen mitt på dagen. Hon väljer många låtar av det lugna slaget till att börja med, låtar med budskap och själ. Det är svårt att inte gilla henne samtidigt som att det är lite svårt att lyfta på en sådan här plats. Det fick till exempel DOOM erfara på samma scen förra året. Men Jean Grae gör sin grej från början till slut och hinner under sin timme bjuda upp två tjejer att dansa för att visa publiken vägen innan hon ber de båda könen om respons, en hiphopspelning där faktiskt kvinnorna i publiken överröster männen.
Svart och gult = AIK. Foto: Viktor Ragnemar
Efter att Jean Grae gått av scenen är det många timmar till nästa hiphopspelning på fyravåningsklubben Yaki Da med den beryktade tvåhundrameterskön. Hög tid att lapa sol och öl i ett av tälten och upptäcka andra genrer. Bland annat sänka tempot med Bon Iver och nostalgitrippa med brittpopparna i Blur som verkligen visar att de håller än.
Efter sista spelningen är slut är det bara att hoppa på en fullknökad buss för att se Rico Won och hans nya svenska material live. Med sig på scen har han Meta Four och DJ Confuze. De river av både låtar på svenska och engelska på egna och andras beats. Toffer som spelar lite senare under kvällen iförd en neonlysande vikingahjälm i ett rökmaskinfyllt rum gästar också med sin vers från senaste skivan Underverk.
Sedan rullar kvällen på och Adam Kanyama som lyckas röja stället som om han inte gjort något annat än uppträtt på klubbar, trots sin unga ålder (uttjatat!), och tillsammans med sitt kollektiv One in a Million (OIAM) värmer de upp grillen ordentligt innan bröderna Grillat & Grändy från kollektivet Highwon river av ett riktigt jävla partyset med Aleks direkt från Annedalskyrkans biktbås till alkoholångor i klubbmiljö. Synd bara att stället är en kokande bastu och syret obefintligt. Men det är väl så det skall vara på en festivalklubbsspelning. Däremot tycker jag synd om alla de som stod i klubbkön förgäves. Det kanske är dags att flytta hiphopkvällarna till större lokaler nästa år?
Annika Norlin och Whoa – Det är så logiskt när du börjar fundera på det Foto: Viktor Ragnemar
Forum: 9/8 Way Out West @ Göteborg, Slottskogen
Läs mer:
]]>
Apollo Stage, nybörjarscen på campingen på Roskilde. Foto: Christian HjorthTorsdag
Klockan är ungefär fem på den soliga torsdagseftermiddagen när jag och min vän anländer till Roskildefestivalen i Danmark via tåg från Malmö. Då båda två var förstagångsbesökare valde vi bort presscampingen till förmån för den vanliga campingen för att få den där autentiska Roskilde-känslan, och omkring åttatiden är vi incheckade och har precis slagit upp våra två tält som vi köpt dagen innan på Rusta. Vi sörjer lite att vi på grund av våra svårigheter att hitta rätt, kombinerat med felanvisningar från festivalens funktionärspersonal tyvärr missat både Araabmuzik och Wiz Khalifas spelningar under dagen, men får höra av andra besökare på campingen att Wiz Khalifa tydligen gjorde en bottenspelning vilket gör att vi sörjer det hela något mindre.
Vi lyckas däremot att hinna i tid till spelningen med A$AP Rocky som huserar på scenen Cosmopol, som är festivalens tredje största scen. Scenen står inuti ett tält som är upphöjt på pelare– ett koncept som Roskildefestivalen verkar vara väldigt måna om. Redan en stund innan A$AP Rocky går på scen är tältets maxkapacitet på 6000 besökare uppenbarligen redan överskriden, då publiken hopas även utanför tältet för att få en glimt av den 24-åriga Harlem-rapparen. Att hans enda konkurrent för kvällen är rockbandet The Cure som spelar på den orangea scenen (festivalens största scen), kombinerat med den amerikanska hiphopens popularitet hos den danska publiken gör att publiktillströmningen till Cosmopol-scenen är kraftig. A$AP Rocky meddelar från scen att det är hans första spelning i Danmark, och han firar det under kvällen med besked, och lyckas rycka upp ett publikjubel av orkanstyrka när låten Goldie slutligen går igång.
A$AP Rocky. Foto: Maja Bergstrand
Foto: Henrik Moltke
Fredag
Fredagen, festivalens andra dag karaktäriseras av regn och den legendariska Roskilde-leran visar sitt tryne. På bara några timmar efter att den första regndroppet slagit i marken på förmiddagen har den torra stäppen på campingen förvandlats till ren gyttja, och mitt köp av gummistövlar för 250 DKK i campingshoppen kommer kvarstå länge som ett av mitt livs bästa köp. Fredagens stora akter var Rhymesayers-gänget Grieves och Budo som tillsammans med Evidence (från gruppen Dilated Peoples), Sage Francis m.fl. röjde på Cosmopol-scenen.
Lördag
Lördagen, festivalens tredje dag och höjdpunkt enligt många, med hänvisning till Bruce ”The Boss” Springsteens spelning klockan 21.00 på den orangea scenen, var en bra dag även för hiphopen med representation från bland annat ingen mindre än det legendariska bandet The Roots på orangea scenen samt nykomlingen Mac Miller på scenen Arena, som är festivalens näst största, inhyst i ett av Europas största tält, med en besökarkapacitet på 17 000 personer.
Klockan 14.00 går Mac Miller på scenen till tonerna av Linda Scott-samplade låten Knock Knock, och publiken, som redan sträcker sig utanför Arena-tältet, reagerar genast med en gigantisk applåd. Spelningen som varar ungefär en timme håller hög nivå hela tiden, och det slår mig under spelningen hur mycket jag underskattat Mac Miller och hans produktioner. Både hans rapstil och beats fungerar väldigt bra till stadium-konserter, och hans förmågor som multi-instrumentalist framhävs väl under hela konserten. När han avslutar konserten med sin hitlåt Frick Park Market går konserten in i sitt klimax, och på väg därifrån så möts vi av många tonåriga snapback-kepsbärare med ett leende på läpparna.
(The Roots-recension av Matias Rankinen)
När jag kommer fram till Roskildefestivalen och The Orange Stage har The Roots redan börjat spela, jag verkar dock inte ha missat särskilt mycket. En stor skara människor har samlats för att se Jimmy Fallons husband, men bara de längst fram verkar riktigt entusiastiska. Själv ser jag ett oengagerat band på scenen och kan riktigt känna hur det lilla ölpirret från tågresan fullkomligen glider ur mig – allt är energilöst. Jag gissar att spelningen är förskriven, men när bandet väl börjar sprida energi omkring sig intalar jag mig att de i stundens hetta tummar på manuset till sin egen spelning – för att rädda den.
För till slut lossnar allt. Det är som att det börjar lysa i ögonen på samtliga medlemmar av The Roots, och de blandar friskt mellan egna låtar, covers, och rena jamsessioner med trum- och bastubesolon. Ju längre tiden går, desto mer sprider sig stämningen och den sista stunden är det till och med fest i utkanten av publikhavet där jag står. The Roots levererar helt enkelt valuta för pengarna i sista sekund och alla verkar helt okej med det, jag själv känner mig både lättad och glad.
Framför allt den danska mannen i 35-årsåldern framför mig – som plockar upp en joint tjock som ett läppstift och konsekvent vägrar bjuda de unga tjejerna omkring sig – verkar trivas utmärkt.
Söndag
Söndagen, festivalens sista dag, karaktäriseras av två stora hiphopjams, ett i regi av DJ Typhoon och ett av DJ Static. Vi anländer runt 13.30-tiden till Cosmopol-scenen där DJ Typhoon huserar mellan 14.00-18.00, med gäster som Royce da 5’9” från Slaughterhouse, Yelawolf samt Big K.R.I.T. När vi kommer dit är det redan ganska fullt med folk som står och vibbar med till musiken som spelas i högtalarsystemet i väntan på konserten. Det låter som ett DJ-mixtape med östkustrap, som är ganska dåligt ihopmixat, då det läggs övergångar i form av låtbyten mitt i verser vilket får mig att undra om det egentligen är DJ Typhoon eller någon amatör som mixat ihop uppvärmningsmusiken.
Vid 13.55-tiden så stiger en storbyggd snubbe in på scenen, som går fram till scenkanten och inspekterar lite och av allt att döma verkar vara någon slags livvakt till bandet, och ungefär fem minuter senare så stiger DJ Typhoon in på scenen och fortsätter uppvärmningen live på de två Technics SL-1210-skivspelarna som står uppställda på det upphöjda bordet på scenen. Det blandas alster från Notorious B.I.G med modernare låtar som Niggas in Paris, och han spelar i ungefär 10 minuter innan Royce da 5’9” stiger in på scenen till tonerna av låten Legendary, och trots den tropiska hettan som nu nått Roskildefestivalen så är publiken förvånansvärt pigga. Spelningen var en av festivalens bästa och Royce da 5’9” visar att han i högsta grad håller som soloartist.
På grund av olika omständigheter var vi dock tvugna att lämna Roskilde efter Royce da 5’9”s spelning och missade både Yelawolf, Big K.R.I.T och kvällens jam med DJ Static som avslutade hela festivalen på Arena-scenen, men vi kunde ändå på hemresan konstatera att Roskildefestivalen varit en av de trevligaste festivalerna vi varit på.
Av: Tom Samuelsson, The Roots-recensionen av Matias Rankinen
Forum: 5/6 Roskilde Festival @ Roskilde, Danmark
Läs mer:
]]>
Varbergsbon Gula gubben är nere med Whoa
Då var årets Peace & Love slut för denna gång. Det blev efter dåliga väderprognoser en festival med endast en regnskur som bara förgyllde en effektfull kväll framför Nero. Under årets festival så hade man lyckats minska köerna till öltälten och arbetat om delar av festivalområdet till det bättre. Totalt sålde årets festival 48 621 biljetter.
Se när Gula gubben bjuder på sin Bråttom-rap exklusivt från VIP-området Eden för Whoa:
http://www.youtube.com/watch?v=yJX9b_4uqKo
Tack till alla artister och besökare som supportar Whoa och svensk hiphop. Nästa vecka drar Whoa till Roskilde-festivalen i Danmark. Ses där!
Här följer bilder på några som backar vår grej och som vi älskar. Evidence från Dilated Peoples, Chords och legendaren Arne Hegerfors.
Läs mer:
]]>
Kung Henry eller Henry Bowers uppträdde på Flying Circus som del av Spoken Word Allstars. Foto: Pontus Gustavsson
Peace & Loves tredje precis som fjärde dag bjuder på ett skralt utbud av hiphop. Så är man nere med svensk hiphop började fredagen eller kvällen först klockan 22.00 med Spoken Word Allstars bestående av trion Kung Henry, Oskar Hanska och My Vingren med gäster. Det är ganska intressant att se hur Kung Henry har blivit en superstar genom sina battles och ett ansikte utåt för den svenska poesiscenen. Det är också han som drar stora delar av kvällens publik. Whoa har hängt en del med Henry under festivalen och det är fascinerande hur pass stor battlescenen gjort honom. Man hinner bara gå 20 meter åt gången innan Henry blir tillfrågad att dissa, krama eller fotograferas med någon. Men trots att Henry blivit så känd på grund av sina battles de senaste två åren så får man inte glömma hur hårt han arbetat under 15 år med både rap- och rockmusik och självklart poesi.
Albin Gromer har arbetat med svenska hiphopartister som Timbuktu, Norlie & KKV och Organismen. Foto: Malin Österberg
Albin Gromer är en artist född på 90-talet men som arbetat hårt och länge för sin ålder. Redan i mitten av nollnolltalet började Whoa få demos skickade till sig. Nu arbetar han med svenska storheter som Timbuk och Organismen och har en trogen fanbase som älskar hans skånska soul. Tyvärr krockar hans spelning till stora delar med Uppsala-grabbarna från Labyrint som har med sig den på senare tid hyllade Dani M på scen. Enligt flera vittnen så drar Labyrint rekordpublik till Tropico och det är stundtals sjukt bra tryck och allsångsmode på konserten. Så sammanfattat kan man säga att Labyrint avslutar kvällen med flaggan i topp för svensk hiphop innan Nero går på Eldorado-scenen medan regnet vräker ner men övervinns av glädjerus och danshysteri.
Labyrint drog rekordpublik till Tropico på fredagen. Foto: Malin Österberg
Läs mer:
]]>
Johan Alander svävade på rosa moln när han träffade CK
Whoas andra dag på Peace & Love blev en händelserik och spännande dag med många roliga skeenden. En dag som började lite senare än tänkt då Petters föreläsning på Athena på eftermiddagen blev 35 minuter försenad på grund av att en kabel saknades. Skärpning P&L! Men de som ändå pallade sitta kvar och offra första 15 minuterna av Slagsmålsklubben eller sista timmen av Regina Spektor fick höra en av Sveriges mest tongivande svenskspråkiga rappare berätta om sin uppväxt med resor till Toscana och språksvårigheter i skolan. Detta gjordes tillsammans med bilder från förr. Tyvärr blev hiphop-berättelserna ganska korta och ytliga med tanke på att många i publiken förmodligen upptäckte Petter genom hans musik tillsammans med September. Detta gjorde att Sherlock-anekdoterna spolades ganska snabbt förbi. Men det var heller inte detta som föreläsningen handlade om utan Petters språkliga utveckling och hur man kan lyckas trots undermåliga studieresultat under gymnasieålder. Det är en intressant föreläsning för en person som vill veta mer om Petter och hans artisteri.
Den nya svenska supergruppen Jens med Jens. Foto: Malin Österberg
En annan person som Whoa gärna hade hört berätta mer om sin musik och sin karriär är Jens Reisch eller Chords som han heter när han rappar. För vad vet vi om Chords uppväxt och tidiga karriär egentligen? Vi vet åtminstone att han drack San Miguel som ung, eller om det nu bara var för att det skulle rimma på ”saftig smäll”. Hur som helst får han precis som oss andra nöja oss med Norrlands Guld på petflaska eller Pistonhead på burk för 50:-. Men tillbaka till Chords-spelningen där man fick höra hela fyra livepremiärer men också gamla godingar från debuten. Senaste gången Chords spelade på Peace & Love var för två år sedan även om hans upprepade gånger hävdar att det var fyra år sedan. Då hade han inte med sig livebandet Spiderdogs som back up utan istället en övertänd DJ Large som lyckades hetsa fram två extranummer. Denna gången blir det betydligt mer lugnare och musikaliskt och soundet från hans andra skiva gör sig mer rättvist. Mofeta blir konsertens gästrappare i den gassande solen som får publiken att skaffa sig en riktigt go sidbränna. Chords bevisar att han är en av Sveriges bästa rappare genom tiderna och Rhymesayers-rapparen Grieves som Whoa hänger med under kvällen är uppenbart tagen av svenskens rapskills.
Mofeta med glitter runt handlederna. Foto: Malin Österberg
Efter spelningen var det dags för lite öl innan kvällens andra hiphoprelaterade spelning med inga mindre än Mofeta & Jerre. Det blir en stundtals ganska långsam och slö spelning där gruppen gått åt långa musikaliska partier och sångupplägg. Men showen bjuder också på freestyles, klassisk rap och ett gästspel från Chords. Favor for a favor som Scarface rappade på Nas tredje platta. Hur som helst så har den manifestpris-vinnande gruppen hittat sin gren och sound inom svensk hiphop. Det har också Veronica Maggio som avslutar kvällen på stora scenen med en ganska taskig breath control. Sådan tur då att hon några låtar in i spelningen bjuder upp Petter och Daniel Adams Ray för att köra Längesen respektive Inga problem. Att artister gästar varandras konserter är en av de stora behållningarna på festivaler. Synd att det inte är någon stor svensk hiphopdag på årets festival så att man kan få se en riktigt stor stage-cypher. Låt oss hoppas att Labyrint vågar bjuda upp Henry Bowers eller Albin Gromer på fredagens spelning.
Petter och Daniel Adams Ray gästade Veronica Maggio. Foto: Malin Österberg
Läs mer:
]]>
Magnus Uggla är ett stort fan av Whoa och Peace & Love
För tredje året i rad befinner sig Whoa på Peace & Love-festivalen i Borlänge för att dokumentera hiphopen och insupa Dalarnas genuina atmosfär. Mycket är sig likt sedan tidigare år, så att man som besökare känner sig som hemma. Banan- & glassbilen och vildsvinskebaben på samma plats som alltid och ett pressområde av samma kaliber på Hotell Galaxen. Men det finns också saker som gör att festivalen känns ny, utöver bokningarna. Den näst största scenen Fantasia står inte längre bredvid den största scenen Utopia utan har flyttat snett över området vilket underlättar trängseln mellan de sista konserterna. Venus-scenen har också fått en ny plats på andra sidan av parkeringen där Eldorado-scenen delar närheten med den mysigaste scenen Tropico där mycket svensk hiphop huserar.
It must have been Peace & Love. Foto: Malin Österberg
Whoa har tidigare rekommenderat svenska hiphop på sommarens svenska festivaler där Bad Taste Events står för mycket av det svenska utbudet. Whoa sprang på Johan från Bad Taste vid första titten på pressområdet där han berättade att det gått bra för deras management och att de tydligen har 11 bokningar på Roskilde i år. På Peace & Love står de för artister som Mac Miller, Chords, Grieves and Budo, Evidence och Timbuktu. Vilket är alla festivalens hiphopakter exklusive Mofeta & Jerre och Labyrint. Men det händer också annat utöver klassiska konserter. Petter håller under torsdagen en föreläsning där han berättar om sitt artistskap och sina motgångar och framgångar. Rikard med K även känd som Rikard med talang spelar tillsammans med Ismen (Mickelito & Sober) i ett tält mellan campingen och festivalområdet.
Det finns förenklat tre typer av festivalbokningar. De gamla avdankade grupperna som ger möjligheter till att drömma sig till en svunnen tid utan eurokriser och en ruinerande bostadsmarknad. Sedan har vi de senaste hippa bokningarna som är så nya att artisten knappt har släppt något och publiken hypar upp det så mycket för att alla andra gör det. Avslutningsvis har vi kategorin av artister som alltid är aktuella och alltid är på festivaler. De som alltid är bra, levererar men sällan bjuder på något mer än en vanlig bukfylla för att man sett artisten tio gånger tidigare.
Grieves and Budo reppade Rhymesayers och böjd till show. Foto: Malin Österberg
I år fanns det bara en hiphopartist som undertecknad inte sett tidigare. En artist som man skulle ha sett två gånger tidigare men som inställts på grund av sjukdom och missats på grund av att gruppen gick på klubbscen på Nalen vid en tid som fick Björnes magasins sändningstid att kännas som mitt i natten. Jag pratar om Grieves & Budo, Rhymesayers senare tillskott och proffsiga duo. En grupp som bjuder på dagens spelning i ett knappt halvfullt tält vid Athena-scenen. Men stämningen är god och Budo med sin röjiga persona och multiinstrumentala talang lyfter konserten tillsammans med Grieves berättande texter. Ljudet är bra och basen dränker inte vokalerna så som man är van vid på festivalspelningar.
Mac Miller lockade mängder av nittiotalister med kepsar. Foto: Malin Österberg
Tidigare under kvällen spelade den tjugoåriga Mac Miller för en ung men riktigt konserthungrig publik där klassiska basket- och hockeykepsar blandades med färgade hoodies, läppiercingar och skateskor. Mac levererar hits på hits och gör det bra, ljudet är dock stundtals väldigt grötigt men de trogna fansen är glada och alldeles till sig vilket nog gör detta till dagens hiphopspelning för många som kanske inte har möjlighet att gå på klubben i storstan och se den här typen av artister.
Sammantaget blev första dagen av Peace & Love en nykter och ganska lugn tillställning med tre livespelningar som en bra uppvärmning innan festivalen brakar igång på allvar under torsdag, fredag och lördag. Vi ses på en hiphopspelning förhoppningsvis nära dig!
Läs mer:
]]>
Som de flesta antagligen vet, så ställde Tyga in hela sin Europaturné. Varför är inte lika väsentligt som att arrangörerna bakom Siesta hade ett ess i rockärmen. Thomas Rusiak och Pee Wee med uppbackning av DJ Viet-Naam. Legender inom svensk hip-hop. Kanske för långt bak i tiden trots deras släpp av den självbetitlade plattan förra året. Med tanke på att det var en väldigt ung mainstream-publik på plats men det var ju trots allt festival.
Det var ingen konst att räkna människorna i publiken. Med kameramän, ljudtekniker, Viet-naam och Still Pee & Ru på scenen så var det motsvarande antal på scenen som i publiken, i alla fall i början av spelningen. Men ljudet av två herrar ifrån den äldre skolan spred sig och folk från den nya kom för att titta och lyssna. Låtarna från plattan var inget folk kände igen, bäst gung var det på Black Shadow och bra skrik från publikens sida när det kom till Slap That Deejay, två ord och en förkortning. Inte allt för mycket för 90-talisterna att memorera och repetera.
Still Pee & Ru fick solen att titta fram emellanåt och när Thomas frågade om någon kände till Teddybears STHLM så jublade publiken. Givetvis slängde de igång den gamla klassikern Rock n’ Roll-high School. Folk kunde känna igen sig och gunget var tillbaka.
Vi bjöds på grym hiphop utan en massa mellansnack. Viet-Naam bjöd på show när han bestämde sig för att lämna DJ-båset och dansa runt lite på scen. Trots att det var relativt folktomt, skrek folk ”en gång till” när artisterna lämnat scenen.
Vi alla visste det, redan från början. De kommer tillbaka och inte helt chockerande så drog Hiphopper igång. Folk vallfärdade mot scenen, alla sjöng med och hoppade. En bra avslutning på en ganska grå show. Men, låt oss minnas att det inte är vädret som får den grå, inte Pee Wee, inte Viet-Naam och inte Ruisak, utan den okunniga publiken. De flesta hade väl tagit på sig sina Last Kings-snapbacks och satt sig för att gråta i något tält, men vi som inte bojkottade fick i alla fall lyssna på riktig musik.
Läs mer:
]]>
En dryg halvtimme innan Kendrick Lamar ska beträda Chiliscenen på Siesta öppnar sig himlen och dränker hela festivalområdet. Trots detta börjar folk flockas framför scenen och vi kryssar mellan vattenpölar för att få plats längst fram.
En liten smula försenad äntrar Lamar scenen i Dr Martens och The Hundreds-anorak med luvan uppe. Där förblir den under hela spelningen och det kanske inte är så konstigt med tanke på att han kommer straight out of Compton till ett kallt regnigt Hässleholm.
Han drar igång med F*ck Your Ethnicity och publiken är med på noterna. Mellan två låtar förför han oss ytterligare genom att säga att vi är en stor familj. Han frågar oss vilken låt vi vill höra, men trots att nästan alla ber om HiiiPower så kör han Michael Jordan. Han är mån om att få oss att känna oss speciella, men det blir aldrig riktigt intimt.
Mitt i Rigamortus avbryter han sig själv eftersom han tycker att vi i publiken behöver samla kraft. Vi hade behövt en låt med mer drag i för att få upp värmen. Istället ger han oss lugna Chapter Six men ingen klagar och det borde inte jag heller göra för på det stora hela bjuder Kendrick Lamar på en jävligt bra show.
Kendrick Lamar är en skicklig ordkonstnär men när han är ensam på scen blir det en aning enformigt. Det är så mycket text på en gång att det är omöjligt att ta in och smälta. Lamar är en karamell man behöver suga på länge, en sådan som fräter hål i gommen i för stora doser. Man måste variera den med något mer lättuggat för att kunna njuta av den. Hade Ab-Soul, Busta Rhymes eller Dr Dre gjort sällskap på scenen vore konserten fulländad, men det är ju kanske lite mycket begärt.
Bäst drag är det under HiiiPower, P&P, A.D.H.D och när han efter att ha gått av scen kommer tillbaka och river av The Recipe till publikens förtjusning. Jag är nästan tillfredställd när jag går hemåt. Han är fruktansvärt duktig, men jag fryser fortfarande.
Text & Foto: Hanna Hildeman och Emil Wennerberg
Läs mer:
]]>
Ibland behöver man släppa den där murriga, jobbiga känslan. Ibland blir det helt enkelt en bra dag. Way Out West blir bra dagar och de kommer att låta ännu bättre. I sommar vill vi bli förförda av A$AP Rocky, den senaste och klarast lysande stjärnan i mixtapemörkret. Med sitt ohejdbara crew A$AP har de lämnat hemkvarteren i Harlem för att erövra världen, ett lojt steg i taget.
Många har laddat ned A$AP Rockys mixtape LifeLoveA$AP, ett smakrikt collage av drömska, skimrande beats som gjort för långa avslappnade sommardagar. Med tillbakalutade, viga verser, som honung på sandpapper, målar Rocky världen precis så som han själv vill ha den. Och världen vill ha Rocky, tro inget annat. Med ett nysignat stordeal i väskan förbereder han och A$AP crewet sig för sommarens spelningar.
Så häng in de där små jobbiga känslorna i garderoben. Luta dig tillbaka, andas ut och njut av just den här stunden. A$AP Rocky på Way Out West – det kommer att bli en självlysande dag. Det behöver verkligen inte vara svårare än så.
Yelawolf - Handen på hjärtat, vi är ett enda stort och lyckligt mångfotat monster till fest. Och i år siktar Way Out West på att nå ännu lite högre, skaka om oss ännu lite mer så det faller sig helt naturligt att vi bjöd in Alabamas store lille son: Yelawolf.
Sydstatsrapparen som stormat listor, radio, nätet och lössläppta fester jorden runt det senaste året kommer i augusti att lägga stora delar av Göteborgs innerstad för sina fötter. Efter en tveksam start i dokusåpaträsket slog sig Yela lös med kraftproven Trunk Muzik och den upphottade uppföljaren Trunk Muzik 0-60. Plötsligt hände det – en kompromisslös, illersnabb rappare med något värt att säga och säga snyggt klev upp på scenen. Skarpögda kan såklart se likheter mellan Yelawolf och hans mentor Eminem men Yelas musik och hans berättelse är bara hans egen, perspektivet på blåställsamerika, dess måndagmorgnar och fredagkvällar är hans eget unika. Och på scen är han i sitt esse, omfamnande och provokativ utan motsägelser eller paus.
I åren accelererar han än mer. Med storbolagsdebuten Radioactive i ryggen och ett antal spelningar världen runt blir Yelawolf sin egen frihetsrörelse i form av intensivt festande, pärlande popmelodier och några av de vassaste verserna du kan höra i sommar.
Läs mer:
]]>
Timbuktu levererade i vanlig ordning.
Det är nog lite godtroget att börja en festival efter semestertider klockan 17.30. Speciellt när många slutar sina jobb vid 18.00-tiden. Men Yes! Open Air sätter enligt schemat igång under tidig kväll. Så blir inte riktigt fallet. Första akten Simon Emanuel flyttas till barscenen mellan huvudakterna. Det känns lite sorgligt att missa den fantastiska rösten Niklas von Arnold som av ryktet även gästas av majornapojken Anton Kristiansson.
Det skall sägas att Skeppsholmen kanske är en av Stockholms vackraste platser och kanske också den bästa festivalplatsen jag varit på, i hård konkurrens med Ferropolis i Tyskland där Splash-festivalen utspelar sig. Man bjuds på en vacker kvälls- och nattvy i den lagom sluttande backen där den stora scenen står placerad. Det känns skönt att man inte släpper platsen framför Moderna trots att Stockholm Jazz gjort nerköpet att flytta till Skansen.
Första akten att se blir Simon Emanuel som snart är aktuell med ny skiva. En rappare som är stark på album och som kanske inte gör sig superbra live. Men här blir det glatt och intimt och leendet på läpparna gör att man njuter av kvällssolen. Under det kortare settet i baren hinner Simon bjuda upp både Alexis Weak på en splitter ny duett men också den långa och ståtliga Sexfemman på en vers. Det ska bli spännande att se om namnbytet för Paragon lyckas göra honom ännu bättre och personliga än tidigare.
T-Pain blir totalsågad av min kollega Christer, men jag är inte fullt ut med på noterna. Visst är han stundtals ointresserad av den svenska publiken, det är oftast lite väl många refränger utan verser och dansarna är pinsamt otajta stundtals. Men som hiphopfan är det svårt att inte dra på smilbanden och tillåta sig garva åt etablerade artister som Lorentz, Newkid och Miki från Spotrunnaz flippa ut den på flera av hitsen. Hade T-Pain dessutom backat bak 50 meter hade han helt ärligt kunnat skrika I’m on a boat muthefucker! Har man en gnutta ironi med i bagaget så går det helt klart av svälja delar av T-Pains konsert.
Har man däremot sett Petter tidigare under sommaren så får man se i stort sett samma show som tidigare, med undantag några gäster. Det mest spännande under showen är annars när strömmen går mitt under en av låtarna. Och Petter hanterar det snyggt och beskyller skämtsamt sin kollega T-Pain för att ha snott all ström. Någonting som bryter av. Det gör också Timbuktu och Veronica Maggio som gästar spelningen i slutet.
En sittande publik på The Streets innan hoppandes brakade loss.
Sist ut under kvällen är den fantastiska Mike Skinner med band, mer kända som The Streets. Man inser vilket fantastiskt låtbibliotek Mike har att jobba med. Och vilket tajt band han jobbar med dessutom. Man kan inte annat än älska hans huvudrakade gitarrist med utåtstående öron och tajt lacoste-piké som dansar omkring och sjunger i falsett. Ett värdigt avslut på en 10 år lång karriär. Detta till trots en hiphoppublik som aldrig lyckas hantera det här med moshpits
Overallt är Yes! Open Air en riktigt bra grej. Man bjuder på ett kul gamblande med artister, en fantastisk plats och ett bra ljud. Kan man bara skapa lite konkurrens i baren så man slipper betala 60 spänn för en Pripps Blå på burk och dra till sig något mer folk kan man bara hoppas på att det här kan bli något stående i Stockholms sensommarschema.
Foto: Malin Österberg & Pontus Gustavsson
Läs mer:
]]>The Streets, synonymt med fotbollstoken från Birmingham Mike Skinner, tillhör det bästa och mest inflytelserika som någonsin kommit från de brittiska öarna. Det kanske inte är på samma nivå som Beatles eller Rolling Stones men The Streets inflytande på hiphop (och andra brittiska subgenrer) är att jämföra med hur Oasis har påverkat popen.
Mike Skinner var på bra humör. Att The Streets snart är förpassad till historien är dock ytterst tråkigt.
Tjugo minuter över elva äntrar Mike Skinner scen, ställer sig på en högtalare, pekar ut i publiken och säger ”you look like you like football” till Skeppsholmens jubel. Det märks förvisso att det här ”bara” är en konsert i mängden, att bandet rutinmässigt river av en väl inarbetad show men de gör det riktigt bra. De verkar ha kul när de jobbar och det smittar av sig. Skinner kommer nära publiken (inklusive lite publiksurfande), pratar om konstruktiva upplopp (en anspelning på upploppen i England nyligen) och håller ett ganska högt tempo i ungefär en timme. Undertecknad har lyssnat väldigt mycket på The Streets senaste tio åren men alltid missat Sverigekonserterna. Förhoppningarna var en konsert med mycket fart och många klassiker. Förhoppningarna uppfylldes och i höjd med ”Fit but you know it” var lyckan total.
Enda smolket i bägaren var väl begåvningsreservens nya kadetter som bestämde sig för att börja slåss under konsertens absoluta slutskede. Jag vet förstås inte vad det berodde på, förmodligen något ytterst allvarligt, men personligen anser jag att klarar man inte av att ha folk nära inpå sig kanske man inte ska gå på konserter, eller åtminstone ställa sig längst bak.
The Streets var förstås inte allt på Skeppsholmen. Uppslutningen var bättre än förväntat och även om det inte var fullt så var ganska gott om folk. Arrangörerna hade lyckats bra med att förmedla festivalkänslan; langos, drömfångare, hamburgare och alldeles för dyr Pripps fanns att tillgå. När mitt sällskap dök upp strax efter sju stod PH3 på scen men tyvärr har jag inte mer att säga än att det såg lovande ut. De verkade hålla igång bra och liveband är ju aldrig fel.
Den lilla museiön är en bra plats för sommarkonserter och det är synd att läget inte utnyttjas oftare än det gör. Scenen ligger precis vid bryggan framför Saltsjön och när vädret var bra som i onsdags blir inramningen riktigt härlig.
Inklämd bredvid ett öltält fanns en mindre scen där bland annat Simon Emanuel och Eboi & Trickykid körde korta set mellan huvudakterna. På så här små scener blir det ofta trångt och artister och publik kommer väldigt nära varandra. Det blir en speciell intensitet som inte är möjlig på en större scen. Riktiga stämningshöjare kort sagt.
Innan The Streets livade en annan av kvällens huvudakter Petter upp stämningen med en ganska gjuten spelning som gästades av Vanessa Falk, Timbuktu (riktigt tight) och Veronica Maggio. Petter har en arsenal av låtar som få kan matcha och blandar mycket riktigt både nytt och gammalt på ett bra sätt. Alla får något vare sig du vill höra senaste hiten eller nostalgitrippa till ”Vinden har vänt” (med originalbeat). Efter konserten hörde jag dock en del människor säga att det var en ganska medelmåttig spelning för att vara Petter. Jag vet inte om jag håller med, men i sådana fall är det bara att konstatera att Petter håller en enormt hög lägstanivå.
Kort om kvällen tredje stora dragplåster T-Pain. Han hade en bra DJ som var på partyhumör. Därför var det synd att T-Pain förstörde spelningen med sin närvaro. Han var så ointresserad att han knappt orkade mer än introt till vissa låtar och inte mer än en vers och refräng till resten. När dj:n dessutom står för mer sång än artisten är det bortom dåligt, det är uselt. Med sig på scen hade T-Pain fyra ”dansare”. Jag skriver ”dansare” för bortsett från en av tjejerna bör dessa personer hålla sig till sin lokala pizzeria i framtiden. Aldrig har jag sett dansare som knappt vet var de ska stå, som saknar koordination och som kort sagt inte kan dansa.
Nej, T-Pain övertygade inte.
Men i övrigt så levererade kvällen ungefär så bra som jag hade hoppats. Redan i förväg hade jag dock hellre sett någon annan namnkunnig artist än T-Pain som var mer hiphop. När jag gick efter att ha avslutat kvällen med Stockholmssyndromet och Pato Pooh var det med känslan av att det mesta var bra men att det där lilla extra saknades. Å andra sidan hade kunnat gå enbart för The Streets.
Lite extra beröm till ”lilla scenen”. Underbart är kort men vi bjöds på ett par intensiva framträdanden. Det är som sagt något speciellt med närheten och nästan känslan av gemenskap som uppstår på liten yta i så nära möten mellan publik och artist.
Festivalstämningen fortsätter ett par dagar till på Skeppsholmen. Ikväll fredag är det Reggae Splash med Alpha Blondy, Gondwana, Governor Andy, Rootvälta, General Knas och Leafnuts. På lördag är det dags för bland andra Timbuktu & Damn, Hoffmaestro, Labyrint, Ison & Fille, Näääk & Nimo och Stor.
Foto: Malin Österberg
Läs mer:
]]>
Nu är det bara 2 dagar kvar till årets sensommarhändelse i Stockholm. Nämligen Yes! superfest på Skeppsholmen.
För mer information: www.iloveyes.se
Facebook för löpande information och artistsläpp:http://www.facebook.com/event.php?eid=228788817151441
Insläpp: 17.00
Biljettpris: 350 kr
Mat & dryck finns att köpa på området, får ej medtagas egen.
Bankomat finns ej på området så vi rekommenderar att ta med kontanter.
Läs mer:
- Vinn biljetter till Yes! Open Air
- Sjukstugan med liveband + RMK & Toppen, Johan Klingwall och Albin Johnsén (lör 16/3, Sthlm)
- Vinn biljetter till Ken Ring @ Göta Källare
- Stockholm All Star Festival lördag med Timbuktu & Hoffmaestro
- Vinn biljetter till Yes! och Sean Price + Guilty Simpson + Black Milk 26/10
Matias:
Kanye West. Inte den sortens kille som snålar, som håller tillbaka. ”Episk” är ett förfärligt slitet ord, men något liknande behövs för att beskriva konserten. Storslagen, påkostad, ett intermedialt under, ett jävla mästerverk.
Introtonerna till Dark Fantasy ljuder medan Kanye höjs upp på en plattform mitt i publikhavet. Mest av allt liknar han en kejsare, vi är hans undersåtar som tjänar honom hur han än vill – bara vi får höra fler låtar. Och det får vi.
Under konsertens tre akter (ja, akter, som en opera) kör Kanye hela tjugofem låtar, spridda över samtliga album. Alla i publiken sträcker upp händerna under Monster. Flashing Lights ackompanjeras passande nog av ett gäng riktiga bad boys till lasrar och ljuseffekter. Heartless liveremixas och blir ca 15 minuter lång, vilket som alltid när det gäller konserter ger en unik känsla, men någonting säger mig att jag inte är den enda som hinner bli lite uttråkad. Men vad gör väl det?
För det är trots allt, som han själv uttrycker det under Stronger, ”Kanye motherfucking West” vi har framför oss. Och videoeffekter, bland annat i form av en blå himmel under publikfavoriten Touch the Sky. Och ett tjugotal koreograferade balettdansöser som till och med hinner med klädbyten mellan akterna. Och fyrverkerier. Det hela är inte en vanlig konsert – det är en show där medier möts och samspelar på bästa möjliga vis.
När Kanye själv spelar pianointrot till Runaway och de tjugo balettdansöserna ligger runt honom som de mest tillgivna av människor är stämningen så mäktig att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Till slut har han en enda svartklädd balettdansös på scen vars dans perfekt följer musiken och det hela är så vackert att jag måste gråta lite. Det blir en lång och fantastisk remix av låten som man direkt inser aldrig skulle låta bra på skiva.
Efter nästan två timmar tar det 27 personer stora scensällskapet varandras händer, bugar på klassiskt kabarévis och tackar för sig. Vi är nog många som snabbt måste få tag i något starkt att dricka. Det var en lång konsert, en fantastisk show som måste smältas.
Pontus:
Man måste verkligen låta Kanyes spelning på Way Out West sjunka in lite. Vad var det vi såg egentligen? Någonting mäkta svulstigt och överdrivet. Inte helt oväntat från en amerikansk hybristok hos en svensk jantepublik i extas. Men var det så bra som alla sa eller var det scenshowen som gjorde oss blinda för musiken? Går det ens att skilja dem åt när Kanye gör sin musik till scenkonst?
Uppenbarligen älskar eller hatar man Kanye. Aftonbladet gav spelningen 2 av 5. GP däremot fläskade på med hela 5 fyrar. När min kollega Matias står och gråter till Runaway står jag och min andra kollega Martin och kliar oss i håret och undrar hur många låtar från Heartbreak-skivan han skall spela. Hur många låtar han egentligen kan förstärka och upprepa i mantra med autotunade refränger? Det är just de här partierna under showen som drar ner tempot och förvandlar en annars så explosionsartad konsert till en tillställning där man börjar tänka på sin trötta rygg och sina trötta ben. Men visst kan en eller två ballader vara välkomna och Kanye måste självklart få andas ut lite så hårt som han springer fram och tillbaka och jobbar utan back-up-rappare.
Bortsett från de utdragna sångpartierna är det hits på hits som får publiken att skrika av lycka. Det får en att inse hur pass mycket mer mainstream och rent av folklig Kanye blivit sedan han var här för fyra år sedan. För publiken blundar och sjunger med på både sång- som raptexter. Bäst stämning blir det på låtarna Gold Digger och Good Life men i helhet är det de äldre låtarna som berör.
Förhoppningsvis lyckades publiken på årets WOW stilla Kanyes storhetsvansinne åtminstone till hans nästa spelning. Och vi väntar redan på ett återbesök tillsammans med duettkollegan Jay-Z. Då kan vad som helst hända. För än så länge är det Jigga som sitter säkert på tronen. Det kan vi som har Jay-Z:s spelning i bakhuvudet sedan Peace & Love förra året vittna om.
Läs mer:
]]>
Upp med mikrofonljudet
Att undergroundrapparen, mannen med järnmasken och tydligen hipsterhypade Metal Face Doom skulle befinna sig i Slottskogen i ett tält under dagsljus på ett Luger-arrangemang kändes ganska otippat. Eller kanske inte? Inte med tanke på att han nu hänger ut med kreddighet som Portishead och Thom Yorke. Det var hur som helst en blixtbokning efter att Q-Tip återigen hade ställt in årets festivalbesök. Den mytomspunna fyrtioåriga och korpulenta rapparen med spretig discografi, i klass med sina kollegor Madlib och Kool Keith, går in på scen med mask (såklart), enfärgad t-shirt och en ännu kraftigare back-up-rappare.
Doom går en bit tillbaka i sin skivhistorik under spelningen även om han inte tar det från början. Men man får höra material från sent 90-tal fram tills idag. Publiken gungar med beatsen men tyvärr är det svårt att höra vad Doom rappar om då vokalerna ligger som en gröt under beatsen under hela spelningen. Men Doom verkar inte märka av det själv utan är på gott humör när han till publikens skräck laddar inför en stage dive. Annars är det ganska lugnt tempo, några låtar för kort och stillastående på grund av taskig kondition.
Kort sagt känns det inte som om Doom gör sig särskilt bra på en festivalscen i Göteborg klockan 16.30. En hel del har sagt att hans musik inte gör sig särskilt bra live över huvud taget, även om hans spelning på Strand för ett halvår sedan var betydligt bättre. Men det är nog helt klart så att Doom gör sig bättre på skiva. Det är därför som vi knappt kan bärga oss till nya Madvillain-skivan och hans duettskiva Swift & Changeable med Ghostface.
Forum: Way Out West 11-13 augusti 2011
Läs mer:
]]>
Välkommen till hipsterriket.
Wiz Khalifa går på scenen tidigt under lördagkvällen. Vädret är ungefär som på MF Dooms spelning ett par timmar tidigare, halvklart till molnigt, men en tydlig skillnad finns: publiken.
Det är allt annat än en klassisk hiphoppublik som har samlats för att se den pappersrullande Pittsburghrapparen. Allt som syns är blonda huvuden, jeansshorts och Converseskor. Hipstermassan har hittat till Azalea, men det kanske inte är så konstigt. Herr Khalifa står snyggt klädd och är snygg i största allmänhet, han spelar publikflörtande låtar som Roll Up och allas favorit Black & Yellow och charmar publiken med diverse stökiga 20-nånting-utrop mellan låtarna (”I prolly fucked yo biiitch!”).
Efter bara en halvtimme åker tröjan av och jag måste fråga hipstertjejen bredvid mig om Wiz är snygg i sitt barbröstade jag. Hon skrattar och säger ironiskt ”Ja, för att vara så gammal!”. Hipsterparet framför mig är mest på spelningen för att de var i krokarna, men trots att de inte är inbitna fans ser de riktigt nöjda ut och säger att konserten var över deras förväntan. Deras ord sammanfattar även min åsikt: Wiz levererar mer än vad han behöver.
Man tänker sig alltså att det ska vara en ganska vanlig hiphopspelning, men så kommer man till Azalea. Trendiga människor tittar på en trendig artist, det skrattas och dansas både på scenen och i publiken. Wiz ser ut som en ung Snoop med sina röda ögon och sin jag-ska-röka-gräs-med-din-fru-attityd. Han älskar sig själv lika mycket som vi älskar honom.
Forum: Way Out West 11-13 augusti 2011
Läs mer:
]]>
Då var det dags. Way Out West-fest i Göteborg, Sveriges västkustpärla. En festival på två dagar i Slottskogen och i dagarna tre tillsammans med Stay Out West. Tidigare år har man haft 2-3 större hiphopakter på festivalen. Bland annat har man kunnat se Wu-Tang Clan, Lil Kim (Något vi helst vill glömma), Asher Roth, Nas och Dead Prez. Man har också en tidigare historia till två av de hiphopakter som varit aktuella till årets festival. Kanye West var nämligen på festivalen 2007 och Q-Tip som skulle ha varit på festivalen förra året har ställt in även i år och i sista minuten har man istället bokat mannen i järnmasken Mf Doom till alla undergroundskallars glädje. I övrigt har man också den nedrökta och tatuerade Wiz Khalifa som bokning till festivalen. Tror ni att festivalen klarar att hantera det bättre eller sämre i år? Alla minns vi väl de långa mat och klubbköerna från tidigare år. Det hoppas vi självklart att dem eliminerat till årets festival. Vi ses i Slottis!
Gillar du hiphop bör du försöka se följande på årets festival:
Kanye West
Mf Doom
Wiz Khalifa
Aloe Blacc
PH3
Simon Emanuel
Alexis Weak
Safe House
Adam Tensta
Labyrint
Ps. Ser du någon med Whoa-t-shirt under festivalen så hojta. Kanske har de våra nya fina lila stickers till just dig.
Forum: Way Out West 11-13 augusti 2011
Läs mer:
]]>
Ibland är det lätt att fastna i tänket att det är enklast, smidigast och billigast att bege sig på svenska festivaler. Så behöver det inte alltid vara. Klart att det är juste att kunna hoppa på ett SJ-tåg eller festivalbuss raka vägen till festivalområdet. Men idag (senaste 10 åren) finns det många lågprisflyg från flera svenska städer som kan vara billigare än de svenska tågen. Framförallt är festivalpassen betydligt billigare ”ute i Europa”. Vill man dessutom ha ett bättre utbud och är specialintresserad av en viss genre finns det mängder av grymma festivaler på kontinenten. Det är med andra ord kanske dags att scanna av kända festivaler i Tyskland, Schweiz, Frankrike, England och Spanien men också i Östeuropa där festivalerna blommat ut ordentligt på senare år.
En festival som kört på i 14 år är den tyska festivalen Splash som senaste fem åren bytt skepnad både i storlek men också plats. Splash är en festival som specialinriktar sig på hiphop och nära släkt. Tidigare hade man haft delar av reggae och dancehall, men den scenen har man bytt ut mot mot en mer urban dansscen som dubstep och grime.
2011 befinner sig Splash-festivalen sedan tre år på det grymt coola stället Ferropolis. En nedlagt gruva som blivit ett gruvmuseum med massa stora kranar och maskiner från mitten av 1900-talet. Där har man alltså valt att placera sig tillsammans med många andra tyska festivaler de senare åren. Ett fördel med själva området blir därför att man har en strand, strandbar, vattentoaletter, flera scener med sittplatser liknande grekiska teatrar och asfalt för de som gillar skateboard och ogillar lervälling. Festivalområdet är också rymligt och bra upplagt.
För den som gillar de fyra elementen inom hiphop finns något för alla. Graffitiscenen på festivalen har alltid varit stark och kryddar verkligen festivalen, man har också breakdance och DJ-shower. Men det är ändå på livescenen som mest krut har lagts såklart. I år har man ett starkt startfält av internationella artister men också en helt strålande line-up av de största tyska hiphopartisterna. Bland annat kan man se följande artister under festivalens tre dagar: Aloe Blacc, Atmosphere, Big Boi, Black Milk, CunninLynguists, Curren$y, Cypress Hill, Foreign Beggars, Janelle Monáe, Looptroop Rockers, Lupe Fiasco, Pac Div, Public Enemy, Spank Rock och Yelawolf. Hitta bättre hiphop på en svensk hiphopfestival för 1000spänn om du kan.
Campingen ligger 15 minuters promenad från festivalområdet, på både gott och ont. Man väljer helst att inte springa fram och tillbaka, så har man väl begett sig till festivalområdet så stannar man helst där. I övrigt är campingen likt vilken festival som helst. Grillar, massa skräphögar, snabbmat, nedtrampat gräs, en del pimpade tält, en VIP-camping och så vidare. Några fördelar och nackdelar finns såklart. De sämsta sakerna med området är helt klart att man inte har inrättat några vattenposter på området så det enda sättet att få sig dricksvatten på campingen är att köpa en liter bubbelvatten för en euro på campingens supermarket. Hur tänkte man här egentligen? Förmodligen inte alls. Det känns sjukt amatörmässigt efter att ha varit på Peace & Love 1 vecka tidigare där vattenposter finns utplacerade lite varstans för att fylla egna petflaskor. Något man även för förändra till kommande år är fler toaletter och duschar för dem som gillar det.
Några riktigt bra saker med festivalområdet är dock att huvudleden är asfalterad, att det tar få minuter ner till vattnet och ett svalkande bad samt att en iskall Becks endast kostar en euro på campingområdet. Kall öl på festivalcamping känns som en efterlängtad dream come true! (2008 tog vi bilen in till stan och köpte två stora påsar is, red. anm)
När det kommer till årets spelningar är det några som sticker ut. Den vilda och galna Queens-gruppen Onyx röjer som om de precis släppt sin debutplatta. Tiden har med andra ord stått still och publiken ballar ur på låtar som Slam. På samma scen två dagar innan uppträdde den superheta söderrapparen Yelawolf som bara pepprar ut ord och får publiken på gott humör redan på tidigare kvällen. Han löser hela showen själv utan back-up och med bara en DJ.
Årets stora dragplåster Cypress Hill och Public Enemy levererar fantastiska retroshower som flertalet gånger skapar gåshud hos undertecknad och andra hiphop-puritaner. Som när Flava Flav plockar upp klockan på bröstet några låtar in i showen, när Chuck D får publiken att förneka hypen och sträcka upp sina knytna nävar för att slåss mot överheter och maktmissbruk. Det är helt enkelt sjukt mäktigt. Samma känsla infinner sig då rökmoln fyller scenen då introt till I Wanna Get High sätter igång eller när B-Real börjar prata om galningar och man vet vad som komma skall då folk hukar sig ner för att göra sig beredda på hoppande och studsande. Så brinner du får hiphop och är trött på all slätstruken ”vit” medelklassmusik som alla svenska festivaler bokar ska du absolut bege dig ut i Europa och då också till Splash såklart.
Här kan ni se den tyska siten Sputniks filmsammanfattning av festivalen: sputnik.de
Här under kan ni också se några kvalitativa filmklipp från festivalen:
http://www.youtube.com/watch?v=YIs3JFL80Qk
Public Enemy
http://www.youtube.com/watch?v=FT_qGENEN8A
Marteria/Marsimoto
http://www.youtube.com/watch?v=5PmpfophJ98
Yelawolf
Forum: Splash! 2011 - 8-10 juli (Officiell tråd)Hemsida: www.splash-festival.de
Foto: Splash-festival.de & Andrea Levezzaro
Läs mer:
]]>
Sjukstugan, en av de senaste konstellationerna på den svenska hiphopscenen, gjorde succé under våren med videon – tillika veckans mp3n – Frånvarande/Närvarande.
Nu har gruppen fått äran att köra en liveshow på evenemanget TungGung i Kungsträdgården i Stockholm, onsdag den 13:e juli. Bakom skivspelarna blir som vanligt Bjarne B. Som om det inte vore nog dyker dessutom Basgränd Crew upp som förband, en annan spännande, ny akt som hyllats på sistone för sitt mixtape Blandband.
När? : 13/7, kl.20.00
Var? : Stora scenen, Kungsträdgården
Pris? : Gratis!
Facebook-event: http://www.facebook.com/event.php?eid=224316544269482
Missa inte detta, kom förbi och dansa och häng och njut.
http://www.youtube.com/watch?v=fHcBdlThVBg
http://www.youtube.com/watch?v=bTghtb2hc-Q
Forum: 13/7 Sjukstugan + Basgränd @ TungGung, Kungsträdgården
Läs mer:
]]>
Nu på torsdag smygstartar den tyska festivalen Splash. Den sparkar igång på allvar först på fredagen. Det är en festival som funnits över ett decennium och som bjudit på mängder av tunga artister genom åren. Undertecknad har sett Jay-Z, Redman, Snoop Dogg, Talib Kweli, M.O.P. och Dead Prez på festivalen bara för att nämna ett fåtal akter.
I år kommer bland annat Cypress Hill, Public Enemy, De La Soul, Onyx och Black Milk till festivalen. Så har du inte planerat något inför kommande helgen så är det verkligen läge att boka ett sistaminutenflyg till Berlin. Hur du tar dig vidare därifrån kan du läsa på hemsidan eller i forumtråden där du också kan gå in och diskutera årets festival.
Hemsida: www.splash-festival.de
Forum: Splash! 2011 - 8-10 juli (Officiell tråd)
Läs mer:
]]>
Då är årets Peace & love-festival slut. (Första artisterna till nästa år är redan bokade!) Många sitter nog hemma snorar i sina sommarvarma lägenheter efter kalaset medan andra sitter helt utskitna på sina jobb och längtar hem till den stora sängen fylld av sömn.
Sista dagen på festivalen bjöd i vilket fall på två stycken hiphoprelaterade spelningar. Först ut under dagen när den långa ståtliga reggaemusikern Kapten Röd tillsammans med sitt supertajta band. Han skuttar fram och tillbaka på scenen men bjuder också på lugna låtar som går rakt in i folks hjärtan så håret reser sig på kroppen. Bland annat sticker en ny låt från hans kommande album Fläcken som aldrig går bort ut. En låt om att inte bli accepterad för sin sexuella läggning från sin omgivning. En låt som skrivits i samband med den unga killen som nyligen tog sitt liv vid Oskarsleden i Göteborg. Spelningen avslutas med låten Trasig som får det att klappa lite extra i whoahjärtat eftersom det är en tidigare veckans whoa-mp3a.
Efter Kapten Röd är det dags för den teatraliska amerikanska rapparen Sage Francis som ensamt intar Venus med mikrofon och cd-spelare. Det tungvrickas, snabbflyts, dansas och berättas historier under den en timme långa spelningen. Sage hinner också med att gå en liten boxningsrond mot mikrofonstativet samt spotta på överdelen av sina egna sko och sedan slicka upp salivet igen. Allt för showa för den något tunna publiken som samlats framför scenen. Han passar också på att ge en shout out till Henry Bowers som står i publiken. Han berättar om deras gemensamma besök till Sydafrika och läser upp en dikt på temat. Det är en stark show från en man med karisma men som senaste åren kanske saknat nytt starkt låtmaterial.
Glömde jag säga att man slog förra årets publikrekord på 42 000 med en ökning på 8000 personer. Grattis Peace & Love. Vi ses säkert nästa år igen!
5 plus med festivalen:
+ Den goda stämningen
+ All svensk hiphop
+ Att det inte regnade blött
+ Framkonst & Basementality Battles
+ Att så få artister ställde in
5 minus med festivalen:
- Svårigheten att ta sig några öl på området
- Kön till festivalen vid öppnande
- Att artistbokarna varit så fega för utomsvenska hiphopgrupper och inte vågat göra några egna bokningar på det området.
- Det dåliga matutbudet på campingen
- Att det inte går att ringa eller skicka SMS under stora delar av festivalen.
Foto: Malin Österberg
Forum: Peace & Love 2011
Läs mer:
]]>
Det var nog inte bara jag som vaknade upp med stela lårmuskler, ömmande svank och möra fötter igår morse. Det hör till som alla trogna festivalbesökare säkert vet. Men det är alltid jobbigt att känna sig mör i kroppen när man tittar på sitt schema och inser att man har en dag från 15.30 till 02.00 med mängder av feta spelningar framför sig.
Dagens börjar i strålande sol framför en glad och doo rag-beklädd Timbuktu som studsar fram och tillbaka på scenen med stora blommor som scenutsmyckning och ackompanjerad av sitt trogna band Damn!. Med sig på scen har han också vokalisterna Belinda Malaika och Albin Gromér. Det är en spelning med familjär stämning där lågstadiekids samsas om utrymme med mor- och farföräldrar och bredvid mig står en familj på tre generationer, om det är någon som någonsin hade tvekat på att Timbuktu år 2011 skulle vara folklig. Jason spelar mycket låtar från nya skivan som folk verkar tagit till sig så pass mycket sen den släpptes att de kan hela verser och inte bara svängiga refränger. Tydligast märks det på den Oskar Linnros-proddade Resten av ditt liv som går rakt in i alla hjärtan och som redan rusat upp till den mest spelade Timbuktu-låten på Spotify. Det är som alltid en bra spelning även om tiden för den kunde varit bättre och att man gärna hade velat höra lite äldre material.
Efter Timbuk promeneras det sedan i raska steg mot Basementality Battles för att se dagens 3 heta 1 on 1-matcher. De har man tyvärr redan missat där första matchen mellan Spakur mot Martin Zamora tydligen skall ha varit underhållande och där Martin tydligen ska ha freestylat fram hela sin tredje vers. Efter det dör mikrofonerna och det är omöjligt att höra och se ordentligt då det samlats en stor folkmassa och folk klättrar upp i träd för att få en skymt av battlarna. Men av publikljubel att döma verkar det åtminstone vara höjdarematcher, hur det egentligen låg till får Critical presentera när allt presenteras på youtube.
Direkt efter battlen så sätter de numera folkkära Movits! igång borta på parkeringen och Eldorado-scenen där publiken slutit upp fantastiskt bra framför scenen. Ett gäng tajta och glada musiker lyckas få hela publiken att dansa och man gör det med hjälp av Zacke, Timbuktu och Promoe som alla gästar med sina röster när inte Johan Jivin’ berättar som sitt äppelknyckarliv och hur han swingar för hyresgästföreningen. Välkommen hem till livescenen i Sverige. Kul att ha er tillbaka!
Jag läser i dagens Borlänge Tidning att Petter fått en 4a i betyg. Och jag undrar lite om jag och Moa Fahlander befann oss på samma konsert. Personligen kändes hela showen tunn musikalisk och där Petter gör flowmiss på flowmiss och hamnar i otakt på beatsen när han försöker remixa sina klassiker över allt från Dr Dre till MF Doom-beats. Dock är det härligt att få se så många gäster på scen på en och samma spelning, något som blir ett signum för hela hiphopdagen där många vänner och samarbetspartners träffas både på scen och utanför. Petter bjuder bland annat upp Stor, Highwon och den väldigt otippade skåningen och whoafavoriten Jaqe för verser och hela låtar.
Några timmar senare efter lite barhäng i Eden, som är festivalens VIP-häng, bjuds det på välspelad rock från Social Distortion i väntan på nästa svenska hiphopspelning. Efter i mina ögon en riktigt tråkig senasteskiva är det upp till bevis för Looptroop Rockers i gruset framför Venus, som till vardags är en parkering. Och jag måste erkänna att jag är måttligt motiverad till spelningen när den sätter igång. Men shit vad kvartetten levererar! Dressade i helt röda kläder och med Serengeti som bakgrundssångerskor kör man i 120 km/h redan från början och river av ett medley över klassiska Gang Starr-beats, mixar in allt från Prodigy till Chase & Status under den supertajta leveransen. Att man sedan kryddar hela spelningen med att bjuda in Petter på Topp Doggz, Timbuktu på Mammas gata och Dj Large på den gamla goa snattardansen gör ju inte det hela sämre. Det är fantastiskt att Looptroop lyckas hålla fast en hiphopjunkie som sett gruppen säkert 15 gånger. Hatten av för årets bästa spelning (än så länge).
Supersci får äran att avsluta dagens svenska hiphopkavalkad med sin lite lugnare och jazzigare repertoar, men det hindrar inte Mr Nuon, Arka och Remedeeh från att starta en fest på festivalens mysigaste scen Tropico där gräset fortfarande är grönt och frodigt. Supersci langar flertalet låtar från 2009 och framåt och självklart hitten On the Grind. Tyvärr så lämnar man de tidigare släppen där How We Gonna Fail Now EP nog fortfarande är det bästa som gruppen gjort.
Foto: Malin Österberg
Forum: Peace & Love 2011
Läs mer:
]]>
Förra året kändes torsdagen som den solklara förstadagen på P&L men i år har man redan vaggats in i festivalstämning genom onsdagens storpublik och bokningar som Lykke Li och Kings of Leon. Torsdagen inleddes av undertecknad hos Framkonst tillsammans med Basementality Battles med två kortare framträdanden av Zeps och Shazaam innan dagens enda battle mellan Örebrorapparen Narkimic och Acke från Skogås (Toffer leder körsången). Vem som vann denna battlen får ni själva avgöra när den dyker upp på youtube någon gång senare i sommar.
Efter det följer en av Bob Marleys alla söner, Ziggy Marley, som lirar slöreggae i den gassande solen och nästan 30-gradiga värmer. Folk ligger och sitter chillandes på den än så länge frodiga gräsmattan som en luftficka att andas ut på innan kvällens fullspäckade schema skall sätta igång.
För hiphopskallarna startar dagen strax efter 19-snåret med undergroundhjältarna Cunninlynguists som har ett nytt album i bagaget sedan sist. Man river av låtar från första skivan till det senaste materialet. Ett stort plus är att man lyckas lyfta fram Knos melodier och musikaliska partier ur beatsen då festivalspelningar har för vana att slingor ofta slukas upp av bas i ljudmixen. I övrigt är det inte så mycket oväntat som händer utan det är stabilt från början till slut. Man passar på att hylla gräs för den vita medelklasspubliken som kanske mest är vana vid Norrlands Guld, river av några acapella-partier och man avslutar med att berätta att man kommer tillbaka på en nordisk turné i höst.
Sen är det bara att ta en kaffe eller bärs och peppa inför nästa vita medelklassrap med Atmosphere och frontmannen Slug. Det är fantastiskt härligt att se Ant le, dansa och kedjeröka bakom skivspelarna samtidigt som Slug delar bitar av sitt inre liv. Slug ser lite slitnare ut än vanligt och berättar att det är för att han är bakfull, även om det kanske är en del av hans inövade image. Man väljer också här material från ett stort skivspektra. Ett material som är ovanligt mörkt där Sunshine är en av få glädjehymner. Det är fantastiskt att få höra den grymt otippade Shrapnel men också äldre favoriter som Gods Bathroom Floor med klaviatur direkt från livebandets Hammondorgel.
Och efter Atmosphere är det likt innan bara en 30 minuter lång paus innan dansgolvet brakar loss på den näst största scenen Fantasia. Det är den dansrevolutionära Mathangi Arulpragasam, hos publiken mer känd som M.I.A., som bjuder på den hitintills häftigaste backdroppen med hennes naivistiska animationer, färgglada tygstycken, talarstol med kraftknapp, körsångare och dansare med mjuka leder. Hon bjuder upp alla fotografer på scenen (Som även Mustasch gjorde under kvällen) men hon bjuder också upp runt 40 pers för ett spontant dansgolv på scenen. Om man inte var svettig när man kom till spelningen så bör man vara det när spelningens lämnas, annars har man helt klart misskött sig som publik.
Kvällen avslutas med en spelning inomhus på Graceland där Borlänge och Gullmars state of mind möter varandra genom Alexis Weak. Det är en spelning som lite känns som att den slutar lika fort som den börjar, vilket skulle kunna ses som ett gott betyg då den ändå blir cirka 40 minuter lång. Kanske skulle Alexis våga plocka fram lite passande äldre toner som Släpp sargen eller varför inte Ljudet av natten som hade gjort sig perfekt en nattspelning som denna. Men publiken hakar på fint i låtar som Hela havet stormar och hitten 112 får hela publiken att sjunga med och glädjetjuta. Som bonusnummer bjuder Weak upp Lune för en Adrian Lux-remix och med dessa toner avrundas natten till bakgrundstonerna av The Ark som återigen gör en ”sista” spelning…
Foto: Malin Österberg
Forum: Peace & Love 2011
Läs mer:
]]>
Första riktiga festivaldagen är avklarad och den bestod inte av särskilt många hiphopdoser för oss hiphop-älskare. Det närmsta man kom var Pugh Rogefeldts Jag är en liten pojk som Petter gjorde en lätt lökig tolkning av på sin andra skiva Bananrepubliken. Även Sahara Hotnights som producerats av Thomas Rusiak drog storpublik på den grusiga scenen Venus där flertalet av årets hiphopakter, i likhet med förra året, uppträder. Även Lykke Li, som under kvällen drar åt sig 16-åriga brudar i jeanshorts likt järn dras till magneter, har ju samarbetat med giganterna Kanye West och Drake. Men det är idag (torsdag) som det först lossnar för hiphop på festivalen med både amerikanska och svenska artister.
Här kan ni läsa en artikel från Dalarnas Tidning där man i vanlig ordning överanalyserar Bob Dylan och kopplar ihop honom med hiphop. En artikel där också Dalarnas bästa rappare Prop Dylan får ordet: www.dt.se/nojekultur/musik/1.3191583-dylan-och-hiphopen
Forum: Peace & Love 2011
Läs mer:
]]>
Idag börjar Peace & Love och precis som förra året har Framkonst hand om en scen åt det mer streetbetonade hållet. Det blir Secret Wars och DJs precis som förra året. Nytt för i år är att Basementality Battles är på plats för fyra stycken heta matcher.
Framkonst på Peace & Love gästas av aktörer både från Sverige och länder i Skandinavien samt England detta år. Ni hittar Framkonst vid turistbyrån, till höger innanför Stadsentrén. Liksom tidigare år blir det livegraffiti ett stenkast bort på centralbron. I gatans namn bjuds det även på Secret Wars, där målare battlar varandra på 10 meter vit vägg med svart ink och Basementality Battles (16.30 på torsdagen!). Framkonst har också bjudit in Mash Up International, kungliga hovleverantörer av tung tropisk klubbmusik.
Framkonst Spot har öppet tor-lör kl 16:30-20-00
Secret Wars tor, fre 17.00-18.30 och lör 18.00-19-30
Forumtrådar:
Basementality Battles @ Peace & Love Festivalen (Infon här)
Läs mer:
]]>