Way Out West – En snabb sammanfattning

whoawow1

Efter en fantasisk festtorsdag med lite väl mycket av det goda samt massiva klubbköer och strålande sol var det dags för den första dagen på festivalområdet. Ett område som i princip var likadant som tidigare år med den stora skillnaden att det bara fanns en ingång. I övrigt var det samma principer som alltid, 50-kronors fatöl i plastmuggar, pizzaslicar för överpriser och stora sponsorföretag som visade upp sig.

Självklart spelar också svenskens fascination för väder in under de två festivaldagarna. Vädret är i mångt och mycket en avgörande faktor. Sådan tur då att fredagen började med strålande sol och en förlösande och strålande Robyn. Med Kleerup på trummor i sitt liveband och fixstjärnor som Lykke Li, Röyksopp och otroligt förlösande Dr AlbanNo Coke som blev festivalens absoluta snackis. Nostalgi, glädje och skrock i ett. Robyn betonar dock att det inte på något vis skulle vara något ironiskt drag från hennes sida.

Fredagens andra toppspelning blev Röyksopp där undertecknad står nästan längst fram med maximalt utdraget leende till Eple, Poor Leno och Only This Moment. Riktigt vackert från norrmännen som vet hur man bjuder till en elektronisk show och hur man klär sig därefter. Självklart får de också med sig Robyn och Karin Dreijer på spelningen, som båda uppträdde som soloartister under samma kväll.

Lördagen är den stora dagen för oss whoaiter, det vill säga för oss hiphopare. Dead Prez och Nas var bokningar som satt långt inne men räddade den annars så diskriminerade svarta musikscenen på festivalen. Dessutom hade man bokat in ett första svenskbesök från den unge Asher Roth. Tyvärr blev vädret inte det ultimata. Strax innan Dead Prez går på har jag redan en liten vattenpöl i min vänstra jackficka.

Dead Prez hinner riva av både gammalt och nytt material och blandar friskt från senaste DJ Green Lantern-mixtapet och Lets Get Free-albumet under 60 minuter. De hinner också dissa USA, hylla Afrika, sätta upp ett tygstycke med Che på DJ-båset samt snacka hustle, struggle och revolution med den vita medelklasspubliken. Det blir ändå en bra uppslutning framför scenen trots det dåliga vädret och inte helt otippat så avslutas spelningen explosionsartat till superhiten Hiphop.

Sedan är det bara att lägga benen på ryggen och ta sig över till flamingoscenen och Nas som kliver på scenen med ett helt outannonserat och otippat liveband. Och det blir galet tungt med Hiphop Is Dead och Hero som inledningslåtar innan Nasir i kronologisk ordning går igenom sin karriär. Helt underbart blir det när han bjuder på hela 7 låtar från sin debut Illmatic. Sedan är det bara singelhits på singelhits resten av showen och icke dedikerade hiphopare verkar tycka spelningen är suverän. Trots att Nas ibland tappar textrader och verkar ha lite problem med andningen i tunga partier håller det hög klass rakt igenom. Och det effektfyllda avslutet med One Mic över endast en djungeltrumma och med rockcreciendo i refrängen är fenomenalt.

Lika bra, eller till och med bättre blir det på Basement Jaxx en timme senare. Britterna fullkomligt öser på med hits, sjunger med kraft så det ljuder av vackra toner hela vägen bort till Plikta. Att alla inblandade artisterna på scenen klär sig i underbart sprakande färger och flörtar med publiken gör det hela inte sämre. Inte heller det faktum att man ser konserten perfekt från baren och att folk omkring mig dansar av sig sin festivalglädje. Basement Jaxx är verkligen musik som fungerar live med ett tungt sound. Helt klockrent och festivalens bästa spelning.

Kvällens sista spelning med Lily Allen blir den som drar mest folk. En glad, tuff och ung tjej med silversminkat ansikte och genomskinligt linne. Hon får kanske inte helt med publiken men lyckas ändå få folk glada på Smile och alla där jag står att slänga upp mittenfingret och ropa Fuck Off i kör. Inga otippade drag för publiken men en väl genomförd konsert. Lily fick bli den sista av dagens fem spelningar då fötterna i stövlarna inte orkade stå mer. Men tydligen dök Lily upp både på Världskulturmuseet och på Underjorden i Gamle Stan för lite stabil svartfest. Alltid skönt med lite stora artister som agerar folkligt.

Sammantaget känns Way Out West som en bra arrangerad festival även detta året. Om bara vädret någon gång vilje bli bättre i Göteborg, matköerna lite kortare och priserna vore lite billigare. WOW är verkligen i Sveriges andrastad för att stanna och lyckas än en gång sälja slut alla biljetter, även i ekonomisk lågkonjunktur. Hoppas att nästa årets artistbokare vågar ta ut svängarna lite mer bara, oavsett så ser ni mig där nästa år.

Läs mer: