Way Out West 2010

Som svensk så sitter det i ryggraden, kanske till och med själen, att alltid tänka på vädret. Något som känns otroligt relevant nu, två dagar efter Way out West i Göteborg har avslutats och jag sitter i min lägenhet med en värkande skalle. Jag har spenderat hela morgonen i rehabilitering med bakfyllepizza och Paris Hiltons: My new BFF på televisionen och ordet dumburk känns mer relevant än någonsin tidigare. Skammen i kroppen är påtaglig men medan regnet fullkomligt skjuter mot mitt fönsterbläck så kan jag inte annat än förundras över vilken tur jag haft denna helgen. När varenda väderprognos pekade mot oväder lyckades Lilla London bryta sig ur sina gamla vanor och förvåna mig med två (nästan) regnfria dagar.

Tro det eller ej men festivalen handlade inte bara om väder även om ovanstående stycke tyder på det. Way out West har faktiskt år efter år bevisat att de kan dra till sig de största namnen inom musikbranschen och när Wu-Tang Clan dök upp i bokningslistan så var det nog inte bara jag som hoppade högt av förväntan. Denna legendariska grupp känns ju lite som den heliga graalen för hiphopare i live-världen och det var även denna grupp som fick bli den akt som invigde festivalen åt mig.

När jag väl stod i Slottsskogens vackra miljö och lutade blicken mot Azalea-scenen så kliver Ghostface, Raekwon … och… ehh… in på scenen och börjar rocka sin mickar. Fort slås jag av faktumet att de inte är fulltaliga. Method Man är tydligen kvar i staterna för egna spelningar och resterande medlemmar av klanen tycks köra på gammal vana. Förväntningarna sjunker sakta men säkert. Jag står där och gungar så som man gör på hiphop-konserter, emellanåt slänger jag upp mina tassar i luften för att knyta ihop mina tummar och skapa ett W. Det blir liksom aldrig mer än såhär. Jag försöker och jag vill att det skall vara grymt men besvikelsen är påtaglig. Ljudet är dåligt och hade det inte vart för min ringa förkunskap så hade jag inte uppfattat ett ord som mördargetingarna spottar ur sina munnar. De avslutar dock med Triumph och inte Gravel Pit som de flesta hade förväntat sig, vilket värmde mitt lilla lilla hjärta. Nej tack till crowd pleasing!

Efter Wu-tang känner jag av området lite och går och köper några öl, fyra stycken för att vara exakt. Inte för att jag nödvändigtvis hade planerat att dricka fyra öl på raken. Snarare för att om man stått i kö så pass länge, för att få beställa nått återfuktande för strupen, så det kändes tvunget att gå därifrån med så mycket man kan bära. En kille från Stora London (ja det i England) stod brevid mig och skämtade om hur han kom till festivalen för att stå i kö. Han var även noga med att påpeka att han fått valuta för pengarna.

Jag ögnar på The Soundtrack of our Lives som spelar med Göteborgs Symfoniker. Det florerade ett rykte om att självaste Noel Gallagher från Oasis skulle göra ett gästspel på spelningen, något som senare visade sig vara en lögn. En dålig lögn dessutom. Jag ser även lite på The National vars musik var och är magisk. Matt Berningers tar verkligen ut svängarna på sin baryton och påminner mig om att jag ska ta med Boxer ut till bilens cd-spelare när arbetsveckan börjar igen.

Här borde jag kanske sett Miike Snow, Iggy & The Stooges och LCD Soundsystem, istället sitter jag utanför festivalområdet och dricker öl. Inget jag ångrar idag som många skulle kunna tro utan snarare tvärtom. Trevliga människor finns det gott om och de jag umgicks med var bäst i test och bidrog till att festivalen blev den folkfest och glädjekavalkad som den skulle vara.

M.I.A avslutar dagen för mig och bjuder på Way out Wests bästa spelning. Hennes helt utflippade stil och show lämnade mig helt förbluffad och jag har även nu, två dagar senare, svårt att förstå vad som hände. Allt jag vet är att jag älskade varenda sekund av det och hoppas alla får uppleva denna fantastiska kvinna någon gång.

Morgonen efter vaknar jag som en blöt fläck i mina stackars lakan och jag får spendera hela morgonen med att kurerar mig med isglass. När jag till slut orkar pallra mig tillbaka till festivalområdet, klockan 16:00, så är jag bara en spillra av en människa. Något som alla mina vänner är snabba med att uppmärksamma. Dock har det blivit dags för Talib Kweli och Hi-Tek att dra upp mig ur min dvala och det lyckas de verkligen med. Reflection Eternal bjuder på en otroligt bra spelning och visar verkligen hur en hiphopkonsert ska låta! De blandar gamla Train of Tought-låtar med sådant från Revolutions Per Minute. Då och då slänger de in låtar som I Try från The Beautiful Struggle, och Definition med Blackstar vilket verkligen sätter fart på höfterna. Reflection Eternal var vad Wu-Tang borde ha varit och det finns faktiskt inget mer att säga om det. Grymt!

Senare på dagen så spelar Håkan Hellström, som gör årets näst bästa spelning. Denna ödmjuka seglargosse är verkligen en fröjd och lyckas dra en publik som måste varit den största i Way Out West historia. Det spelas uteslutande låtar från hans första skiva Känn ingen sorg för mig Göteborg, vars titelspår är ett riktigt säkert kort på hemmaplan. Från början till slut får vi höra denna fantastiska skiva varvat med lite anekdoter där höjdpunkten måste varit Nu kan du få mig så lätt.

Håkan lämnade en nöjd (och hes) publik bakom sig och resterande akter som Chemical Brothers och La Roux är tyvärr stora besvikelser.

I en tid då alla festivaler går i konkurs både högt och lågt så känner man att Way Out West står sig stark på scenen. De har sitt koncept och kör på det stenhårt, vilket lönar sig. Så nu när jag sitter här lätt förtappad så måste jag säga att helgen har varit helt grym. Trots långa köer då och då så har man aldrig haft tråkigt och det är huvudsaken. Jag kommer återvända nästa år igen… och igen… och igen, antagligen.

Förövrigt så vann Stephen i Paris Hiltons: My new BFF. Sjukt härligt.

Foton av Viktor Ragnemar.

Forumtråd: Way Out West 2010

Läs mer: