Det finns de människor som pratar och så finns det de som pratar på riktigt. Brother Ali hör till de senare. När Whoa mötte Brother Ali några timmar innan han skulle ge en gratisspelning på Lilla Hotellbaren i Stockholm slukade en liten fråga, och dess följdfrågor, om vissa av hans texter upp näst intill hela intervjutiden. Ämnet han tycks brinna för, förutom musiken, är kanske inte helt oväntat politik. Han har trots allt skrivit en låt tillägnad Obama.

Brother Alis nya platta Us som släpptes förra veckan skiljer sig från hans tidigare på flera punkter. Dels att det bara finns en låt som handlar om honom själv men det är också mycket mer riktiga instrument som bygger upp beatsen än tidigare. Intressant nog så har själva inspelningsprocessen inte alls tagit längre tid än de tidigare albumen. Övning ger färdighet, helt enkelt.

- Jag tror det tog ungefär två månader att skriva låtarna och att spela in dem två månader till. Det kunde ha gått fortare än så. Det börjar alltid med att Ant hittar någon sampling och sen gör vi en demoversion i hans hem. Men denna gång blev det mycket mer arbete när vi väl kom till studion. Han tog bort grundsamplingen och i stället fick musiker spela gitarr, klaviatur o.s.v. Bara att spela in musikerna tog nog en månad och rappen, arrangemang och mixning en månad till.

Jag har läst att det blivit krångligare med samplingar efter Rhymesayers Entertainment skrev på ett distributionsavtal med Warner. Är det därför ni gjort på detta sätt?

- Samplingar är en del av det, men inte den riktiga orsaken. Jag tror att Ant ville ha mer kontroll över hela ljudbilden. För när man samplar en del av en låt, så har man bara en enda kanal med alla ljud och sen så lägger man typ på trummor över det. Vi har ju alltid haft lite musiker, på The Undisputed Truth är det gitarr och trummor på nästan alla låtar. Men på denna skiva tror jag att Anthony bara ville kunna spela lite gitarr ett tag, eller typ lite bas och låtarna är inte bara omspelade samplingar. Han tog in musiker och så berättade han hur han ville att det skulle låta. De lekte lite helt enkelt och sen tog han de bästa bitarna. Det är mycket mer musikalisk frihet på det sättet och det är ett helt nytt sound, berättar han.

De hade även en viss idé med Us och det var att förena saker som vanligtvis inte ses som normalt tillsammans. Som till exempel på låten ‘Round Here där man blandar en banjo med rymdljud, som Brother Ali kallar det, och trummor från en 808. Tanken är att visa hur allting är musik, även om man som på en annan låt blandar tunga trummor med en sitar.

- Jag gör samma sak med historierna. Det är historier om langare, invandrare, kvinnor som blir misshandlade av män och slavar och slavägare. Just det att försöka berätta dessa historier och visa att de alla är likadana. Rent spontant så skulle man ju inte tänka att det är lite onormalt att man har en låt där man berättar hur hemskt slaveriet var och att också berätta om skadan som slavägarna fick. Det är det hela konceptet med albumet är, att försöka föra samman allt och visa att allting egentligen är samma sak. Därför heter den Us. Även om historierna inte är mina personliga denna gång, så är de fortfarande från mitt egna liv, men de handlar om saker som hänt de människor jag älskar.

Dina texter brukar ofta kännas väldigt personliga – händer det att du ångrar något du berättar?

- Dexter har en kod för att mörda människor. Jag har en kod för att skriva låtar. Och den koden är att inte skriva om andra människors affärer. De gånger man vet vem jag pratar om i mina berättelser så är det något jag fått godkänt att göra eller så är det bara en hyllning till personen. Men det är klart att de som inte gillar mig kan använda det jag berättar för att försöka skada mig. Men så länge jag är ärlig och berättar sanningen så ångrar jag ingenting.

Är politiken i texterna något som du tänker på eller har det bara utvecklats med ditt låtskrivande?

- Jag ser det inte riktigt som att vara politisk. Det är ingenting jag försöker att vara. Jag har alltid velat skriva låtar som är kraftfulla och betydelsefulla för mig själv och jag tror nog att mina texter mer speglar vart jag var i mitt liv och var jag är nu. När man kämpar för att överleva, så tänker man bara på sig själv. Så mitt första album var alla låtar om mig själv och på Shadows on the Sun är det bara jag som vill bli respekterad och bli hörd. Jag var arg över hur mitt liv var då. Efter det albumet fick jag åka ut på turné och leva som en musiker och jag behövde inte ta dom där gamla jobben längre. Det fick mig att inse att mitt liv kunde bli precis vad jag vill att det skulle bli. Så jag gjorde massa förändringar och slängde iväg mitt gamla liv och byggde ett nytt. Det är vad The Undisputed Truth handlar om. Nu så är alla mina problem bra problem. Jag är för upptagen med att göra saker jag älskar. Jag har för många personer som jag älskar för att ge alla den uppmärksamhet de förtjänar. Jag måste betala massa skatt men det är för att jag tjänat helt okej med pengar. Så jag känner inte riktigt för att prata om mina problem längre.

När Brother Alis egna liv blev så pass mycket bättre och när han lämnade sitt gamla grannskap blev det så mycket tydligare för honom hur mycket folket omkring led. Hans egna lösning på alla dessa politiska problem är att alla måste ändra synen på hur vi är, att vi alla är lika.

- Speciellt i Amerika där en liten minoritet har all makt och alla pengar och har varit väldigt strategiska och lyckosamma med att separera oss så att vi aldrig arbetar tillsammans mot något. De alla pengar, men vad vi har är mycket större om vi gör något tillsammans. Men det gör vi inte eftersom vi är hjärntvättade till att tro saker som ”om det inte vore för resten av dessa fattiga människor skulle jag vara rik”. Det är en av de punkterna med kapitalism som håller ner den vanliga människan. De har fått oss att tro att kapitalism handlar om att vara fri och om man frågar de flesta i medelklassen var någonstans de befinner sig rent ekonomiskt så tror dom att de är topp-tio, men det är dom inte. Det finns folk högt här uppe men medelklassen är så mycket lägre än vad de tror, säger han medan han gestikulerar nivåskillnader med händerna.

Att Brother Ali är en Obama-supporter kan vara svårt att missa då han gjort en hel låt i hans ära och när ämnet dyker upp är det ännu tydligare hur glad han är över sin nya president. Obama är en man han tror på och någon som enligt han själv är en genuint ärlig människa.

Är du nöjd över vad Obama hittills har gjort?

- Jag tror det finns saker han kan förändra direkt och, saker han kan göra själv utan hjälp. Men dessa saker är mer symboliska än någonting annat. Bara att han blev vald till president är något enormt. Vi har fortfarande rasism i vårt samhälle och det är ingenting vi pratar om. Vi kanske pratar om Martin Luther King och medborgarrättsrörelsen, som om det vore lösningen på det. Men vi pratar aldrig om rasismen som fortfarande lever. Det är värre än någonsin för svarta amerikaner, på vissa sätt. Det finns någon idé om att allt är okej nu så att om en svart gör något fel så har han sig själv att skylla, men det stämmer inte riktigt. Jag tror att Obamas seger i valet är en symbol över att de vita inte längre vill vara rasister. Bara det att Obama åkte till Kairo för att adressera den muslimska världen utan att först prata om det med Israel och att inte nämna något om terrorism utan bara tilltalade dom som jämställda medmänniskor på ett respektfullt sätt är enormt. Man kan tycka att det bara är massa snack och fråga var det praktiska resultatet är, men det är det som är poängen. Han kan inte förändra allt själv. Bush försökte göra det. Han betedde sig precis som om han inte ens behövde kongressen och det är något som Obama väljer att inte göra. Han försöker sätta en ny standard, ett nytt politiskt klimat där när någon annan tar över makten inte försöker sätta sig på dom andra utan där man försöker arbeta tillsammans på riktigt. Probelmet är att inte ens demokraterna förstått detta, de håller fortfarande på med samma gamla skitsnack och bråkar med republikanerna i stället för att tänka på vad som är bäst för alla. Det är bara massa bråk och republikanerna bara slåss mot Obama och saker som sjukvårdsreformen.

Det där med sjukvården är för mig som bor i Sverige helt otroligt. Varför vill man inte att alla ska kunna få ordentlig vård?

- Det är det jag säger. Medelklassen tror att de är så rika och har det jättebra men de vill inte ens dela med sig av vad de har med människorna precis under. Om de bara kunde förstå att om vi arbetar tillsammans för vad som är bäst för de vanliga människorna så skulle det gå bättre för dem också. Obama har massor av saker han behöver hjälp med, men eftersom alla andra politiker håller på med samma gamla skit så kommer det bli tufft för honom att göra allt han vill.

Forumtråd: Whoa interjuvar: Brother Ali

I början av augusti stod Guerilla War Tactix för veckans mp3 på Whoa, Planet of the Apes som med sitt tunga, mörka sound får tankarna att osökt landa på Non Phixion. En inte vidare långsökt härledning egentligen, gruppen föddes efter förslag av Goretex. Men vilka är egentligen Guerilla War Tactix? Ett par killar som ägnar dagarna åt att läsa konspirationsteorier eller som lyfter fram en befläckad sanning? Whoa snackade lite med den svenska medlemmen Cruz DurrtyJada från Västerås för att försöka ta reda på lite mer. Slutsatsen? Du får tro vad du vill.

Vilka är Guerilla War Tactix?
Vi kallas för Cruz DurrtyJada, Matt Maddox och DJ Chinch 33. Jag lärde känna Matt Maddox då vi hade samma beat maker i Chicago som producerade åt oss. Vi hade båda återvänt från varsin studiosession då vi först hörde talas om varandra. Vi skapade en vision om att invadera industrin från underjorden och det var där budskapet kom in i bilden. Vi kallar oss för the evil twins när vi skapar musik tillsammans på grund av den ständigt tunga konkurrensen vi spelar mot varandra rent textmässigt. Jag har haft kontakt med Goretex under en längre period, och vår grupp bildades då han föreslog att jag och Maddox skulle skapa en revolutionerande grimecore grupp som påminde om Non Phixion. Vi stängde av världen utanför och började arbeta ihop 2-3 låtar varje vecka. Det finns ingenting rent i vår musik, det finns inte heller några regler. Chinch 33 förenades till vår krets efter att ha scratchat på vår första singel, Planet of the Apes.

Vad har ni för bakgrund och hur känner ni varandra?
Jag har alltid funnits i min studio, men anledningen till att jag bevarat mig själv okänd är för att jag alltid strävat efter perfektion. Under många år har jag haft en vision om mitt alter ego Cruz DurrtyJada, men beslutat mig för att hålla den visionen för mig själv tills jag kände att tiden var mogen. Jag har läst mycket, iakttagit, studerat historien och evolutionen av musik och arbetat på min stil länge för att förstå mig själv som människa och vem jag är. Jag ville hålla min musik hos mig själv tills jag kände att jag hade mognat och var redo för att släppa den som en giftig explosion. Jag släppte loss några gamla sololåtar och gästade andra artisters material lite då och då. Det är svårt att hålla tillbaks sin musik och ha tålamod i ett game där precis alla runt omkring sprider sina namn varje dag. Matt Maddox är precis likadan, han är extremt politiskt insatt och jag har aldrig träffat en galnare människa. Hans musik inspireras av hans kusiner som är ute i krig och dör för vad myndigheterna tvingar dem att kämpa för. Vi alla har bevarat oss i skuggan, men det dröjer inte länge innan Guerilla War Tactix finns överallt.

Medlemmarna i Guerilla War Tactix bor spridda över världen. Hur arbetar ni?
Jag bor i Sverige, Matt Maddox kommer från Los Angeles men bor numera på Hawaii och vår dj befinner sig i Tyskland. Vanligtvis är det jag som styr upp grunden till varje track. Ibland har vi långa telefonsamtal där vi diskuterar diverse topics men oftast så försöker vi bara koncentrera oss på att mörda allting verbalt. Maddox skickar sina verser till mig och jag lägger in dem där de ska vara. Vi bryr oss inte så mycket om att allt ska låta perfekt, ha någon chorus eller hook, vi låter Chinch blessa mellan varje vers och visa vad han går för. Vi arrangerar aldrig upp våra verser utan vi kör så mycket vi vill. Så länge man har något viktigt att säga så spelar det ingen roll. Vi träffas inte ofta, men däremot kommer Matt Maddox att resa hit ganska snart då vi ska göra några tunga live framträdanden samt spela in lite videos och så vidare.

Vilka fördelar finns det med att ha en så pass internationell grund att stå på?
Den största fördelen är nog att musiken blir bredare. Det var redan hundratals människor i Tyskland som ville beställa THE INVASION då vi bara hade några låtar. Musiken sprider sig, Chuck Wilson från Babygrande Records hörde talas om oss och visade sitt intresse för vår musik. Jag vet inte än om något kontrakt blir aktuellt men vi får vänta och se. Folk fattar att någonting stort är på gång. Alla som är intresserade av mörk underground glömmer inte bort vilka Guerilla War Tactix är och vi tänker sprida vår musik så långt vi kan. Det finns även nackdelar att vår grupp är på sån pass distans, ibland blir man frustrerad då man behöver någon bredvid sig för att arbeta i studion. Det är jobbigt att alltid snacka på engelska med folk och förklara sina åsikter och synpunkter. Det bästa är av allt är nog att jag och Matt Maddox alltid kommer överens och delar samma idéer.

Musiken är, som veckans mp3 på Whoa skvallrade om, väldigt mörk och hård och för tankarna till Non Phixion. Hur skulle ni själva beskriva er musik?
Brutal, mind blowing, conspiracy music. Vi talar alltid om det vi känner för att prata om, ibland känns det som om vissa grejer är för sjuka för att bli hörda, men vi står bakom varenda mening som finns i vår musik. Vi försöker hålla oss till sanningen även om den kan vara hård ibland. Vi har en låt som heter Porn Empire där vi pratar om prostituerade, låten kan tolkas som väldigt förnedrande men i själva verket så berättar vi bara en mörk historia bakom human trafficking. Hela THE INVASION går ut på att attackera överallt på orättvisan och systemets svaga punkter. Man kan väl säga att vi använder oss av en slags gerillakrigstaktik rent verbalt men vi är samtidigt väldigt respektfulla individer och vi strävar alltid efter det vi tror på.

Vad influeras ni av?
Jag influeras musikaliskt mycket av Non Phixion, Jedi Mind Tricks, The Arsonists, Immortal Technique, Sunz of Man, Wu Tang, Psycho Realm och all sådan där musik. Men om vi snackar om vad som inspirerar oss textmässigt så är det självklart livet. Det kan vara vad som helst, jag inspireras och influeras mycket av att lära mig från andra människor. Jag lyssnar alltid på vad andra har att säga, en människa kanske inte kan förändra världen men jag tror däremot att människor kan inspirera varandra till att förändra världen. Jag inspireras varje dag av min kvinna, mina vänner samtidigt som jag också inspireras av att se saker och ting för vad de är oavsett om det är någonting fruktansvärt eller någonting bra. Det gäller att fånga allt som får dig att reagera starkt och sätta ord på det.

Vad vill ni förmedla med Guerilla War Tactix?
För att citera vår låt Blood Diamonds – ”We shine through the underground like blood diamonds”, vi skiner genom underjorden som blodsdiamanter. De som söker oss och gräver efter budskapet fattar vad Guerilla War Tactix handlar om. Det handlar om de piskande slagen från politikerna världen över, all mörkbelagd fakta, vi är dem som påminner dig om köttsåren. Syftet är att skapa grym hiphop i en kultur som har blivit hjärntvättad, vi försöker inte hjärntvätta dig som lyssnare, utan vi försöker bara förmedla det som vi brinner för.

Tror ni verkligen på konspirationsgrejerna ni spottar fram eller är det ”artistiskt överdrift”?
Vi överdriver aldrig. Låt mig förklara lite djupare om hur äkta vår musik är för oss.
Vi har en låt på THE INVASION som heter John Lennon och det är en hyllning till legenden samtidigt som det är en låt baserad på väldigt tunga teorier. Du som lyssnare får tro exakt vad du vill, men sanningen är att jag har pratat med en frihetskämpe som lever på hemlig ort i USA. Han är jagad av myndigheterna för att han lägger fram mörkbelagda händelser i ljuset för människor runt om i världen. Han berättade för mig allt som finns att veta bakom mordet på John Lennon, hans ord fick mig att rysa och då han förklarade för mig vad staten gjorde mot sitt eget folk. Jag själv tror att John Lennon blev mördad då han hade makten att förstöra det pågående presidentvalet på den tiden. All vår musik handlar om känsliga grejer, det är du som lyssnare som måste förstå den. Vi har kontakt med olika revolutionärer som avslöjar mycket källor till oss, och det är vi som ser till att folk får höra dem. Det är mer än bara musiker som arbetar med Guerilla War Tactix.

Är ni inte rädda att folk ska se er som ett gäng paranoida tokar?
Personligen så är vi inte rädda för vad människor ser oss som. Det är inte så att vi köper allt som alla säger, vi läser mycket, studerar mycket, till exempel Celestine Prophecy, Divine Encounters, The Art Of War, The Book Of Five Rings, Chariots Of The Gods och självklart Guerrilla Warfare av Ernesto Che Guevara. Vi tror att allt är relevant men samtidigt så kanske det inte är 100 procent säkert det böckerna förespråkar, men som två individer som rappar om dessa ämnen och bevis så följer vi budskapet och alla spekulationer och utvecklar dem utifrån det vi tror på. Det finns människor som kommunicerar med andevärlden och i det här fallet så är det vi som kommunicerar med dig om den värld som vi ser. World Trade Center var riggat med explosiva ämnen, är det verkligen fortfarande klassat som en konspiration då det finns bevisat att den svarta röken som kom ur byggnaderna tydde på att det var kemiskt framställt? Hur som helst så vill vi bara göra tung hiphop med ett tungt ursprung oavsett om vissa låtar handlar om liknande topics eller om vi bara fokuserar på att leverera en massa grimy shit.

När släpps THE INVASION?
THE INVASION släpps inom väldigt kort på cd och kommer även att finnas tillgänglig lite senare på vinyl och på iTunes om du vill ladda ner den och stödja oss som artister. Men vill du tanka det direkt från nätet så gör det, så länge vår musik sprider sig så är jag nöjd. Vi hade ett releasedatum men var tvungna att pusha upp det då skivan ska granskas av ett bolag. Det är bara att kontakta oss via myspace eller e-mail på gwthiphop@hotmail.com om man vill beställa.

Det är ingen dålig lineup på THE INVASION med namn som bland annat Goretex (Non Phixion), Jise (Arsonists), Planetary (Outerspace) och producentduon Collén och Webb. Det höjer onekligen förväntningarna. Så, vad ska vi förvänta oss?
Vår musik är till för den som älskar tung underjordisk hiphop. Om du är ute efter att analysera efter massa bullshit i låtarna så är det här inget för dig. Ni kan förvänta er ett smutsigt, raw, uncut, underground album som vi arbetat hårt för. Albumet är mestadels producerat av den underskattade producenten Dusty Dress från vår kompis grupp Chessurect, där medlemmen Mok Vurban också har blessat oss med ett par sjuka beats. Collén och Webb står för mastringen och det finns även gäster som Henry Bowers och Elijah Guidance.

“The message is to invade the modern day hip hop industry and take it back to the culture where it belongs. “THE INVASION” is an evil circle floating around conspiracy theories and includes eighteen uncut hardcore underground bangers.” Så skriver ni på er myspace. Kan ni lyckas eller ens åstadkomma något?
Baserat på vad vi själva känner som artister och reaktioner från alla håll och kanter så har vi redan lyckats. Precis som texten antyder så går THE INVASION ut på att invadera dagens moderna hiphop industri och ta det tillbaks till kulturen där vi känner att den hör hemma. Vi antyder inte att vi är någon övernaturlig kraft utan vi menar att tillsammans med alla tunga akter världen över så tar vi hela rörelsen tillbaks till där vi vill ha den och utvecklar den. Vi har redan åstadkommit mycket, och vi tänker fortsätta tills att det inte finns någonting mer att säga längre, men så länge världen är så trasig som den är så kommer vi alltid finnas med i den ryska rouletten.

Har ni hunnit planera något för framtiden än? Fortsätter Guerilla War Tactix?
Det känns lite tidigt att prata om framtida projekt då vi snart ska släppa vårt första album. Vi hade tänkt att hålla det lite diskret, men när vi väl diskuterar vad som kommer att ske efter THE INVASION så kan jag lika gärna avslöja nästa album som går under namnet THE DOMINATION. Just nu försöker jag att samarbeta med artister som jag tycker är feta, så håll ögonen öppna efter Cruz DurrtyJada på andra projekt och även efter Jise (The Arsonists) kommande mixtape där vi också har en låt. Jag har även vart med på ett track tillsammans med Hell Razah från Sunz Of Man och jag finns med på Chessurects kommande platta The Rasputin Theory. Fortsätt att kolla in oss på www.myspace.com/GuerillaWarTactix.

Som en liten bonus skickade Cruz en rykande färsk låt från THE INVASION som aldrig tidigare spelats. The Stick Up blev klar för två veckor sedan och får alltså premiär på Whoa.

Forumtrådar:
Whoa intervjuar: Guerilla War Tactix
[Audio] Guerilla War Tactix – The Stick Up

Signalerna i telefonen går fram… när Eboi svarat i andra ändan så kommer jag att ha påbörjat min första intervju någonsin. Jag sitter i ett lätt chocktillstånd med blicken på några stödord som jag tillbringat de senaste dagarna med att skriva, och just nu känns de mest som meningslösa klyschor. Efter fyra signaler så svarar Eric Banda, som han egentligen heter, och jag blir tvungen att ge Eboi en liten stund för att tugga ut maten. Någonstans här släpper min ångest. Eboi visar sig vara en riktigt skön kille att ha att göra med och efter att ha bett honom berätta lite om sig själv så lutar jag mig tillbaka och lyssnar gladligen.

- Jag heter Eric Banda och är även känd som Eboi. Jag är född och till större delen uppvuxen i Stockholm tillsammans med min mamma från Sverige och min pappa från Gambia. Jag har mina rötter i Texas så jag har åkt dit mycket i min barndom och det är därifrån min dialekt och sådant kommer ifrån. När jag var nitton år och hade gått ut gymnasiet så åkte jag till Providence i Rhode Island där jag pluggade ekonomi på universitet i fyra år. Jag har nu legat på bolaget (red. anm: Respect My Hustle) i cirka två år, efter att ha tagit kontakt med min nuvarande manager Babak Azarmi.

Och då hade du rappat mycket på egenhand innan?
- Ja, på sätt och vis. Jag hade varit med på ett RMH-mixtape innan jag blev signad till bolaget. Let You Know hette låten och den styrde jag upp via min kusin som kände dem sen tidigare, men jag höll inte på så seriöst innan det. Jag hade skrivit mycket under högstadiet, och även spelat in lite grejer under gymnasiet, men det var bara med vänner och definitivt inte i något seriöst syfte. Jag visste ju att jag skulle satsa på skolan så jag lade det åt sidan så länge.

Har du alltid haft den drivkraften och känt att skolan varit viktigast?
- Ja dels det, sen så har morsan alltid varit på mig sen jag var liten med ”Man måste plugga, man måste plugga”-snacket. Det var ingen på varken mammas eller pappas sida som hade en eftergymnasial utbildning så hon har alltid varit där och sett till så att jag pluggat och sådana grejer. Det blev ett självklart val att skolan skulle gå före musiken. Det är inget som säger att du har någon garanti att kunna leva på att rappa, så om det inte skulle bli som man hoppats måste man alltid ha något att falla tillbaka på, och jag har alltid gillat ekonomi så det kom rätt naturligt.

Du nämnde att du legat på RMH i två år nu. Hur hamnade du där?
- Jag hade känt till dem sedan ett par år tillbaka eftersom min kusin hade jobbat en del med dem och Adam (red. anm: Adam Tensta) har jag känt till sedan länge. Vi har haft lösa band sedan vi var små i princip, hans föräldrar kände mina föräldrar och många av mina kompisar har spelat i samma fotbollslag som Adam så vi har alla lekt ihop när vi var små. Sedan gillade jag vad de höll på med… visste att de hade en enorm drivkraft och sånt. Så när jag kom hem 2006 efter att ha pluggat klart så tog jag kontakt med Babak och frågade om det fanns någon plats på bolaget.

Det första som de flesta hörde från dig var antagligen på remixen till Adam Tenstas Bangin’ On The System tillsammans med Promoe, hur hamnade du på den?
- När jag kontaktade RMH hade Adam precis gjort Bangin’ On The System, vilket just då var det största som han någonsin gjort. Med den låten skulle Adam göra en remix tillsammans med Promoe och då frågade han om jag ville hoppa på den låten, lite som ett intagningsprov. Jag visste ju vem Promoe var sedan tidigare så det var en riktig ära, men även utmaning för mig. Man hade mycket att bevisa. Han hade ju vart med länge och Adam är tung så detta blev min chans och efter det började vi lite lätt.

Hur har du känt att din roll i RMH har varit sen dess?
- Eftersom det var då Adam började boka mycket spelningar och grejer så frågade Babak mig om jag ville jobba som hypeman åt Adam. Och eftersom jag inte kom från någon bakgrund att rappa seriöst så tänkte jag att detta är ett perfekt tillfälle att skaffa erfarenhet. Jag hade ju absolut ingen studiovana och definitivt ingen livevana. Detta var ett bra sätt att skaffa det gratis, tills dess att jag byggt upp min egen grej.

Ja man har ju inte hört så mycket från dig så man undrar ju lite… vad är din grej?
- Det som har hållit tillbaka mig mest har inte varit brist på tid eller något sådant. Hade jag känt så, så hade jag ju inte följt med Adam, för det har ju tagit otroligt mycket tid. 2008 var vi borta sex dagar i veckan och gjorde spelningar. Det som gjort att jag inte släppt någon officiellt singel som soloartist än är att jag inte hittat det sound som jag vill jobba med.

- När jag kom till RMH så hade jag bakgrunden ”Dirty South” som var musiken som jag var uppväxt med. Detta var något som jag själv ville göra, men allt eftersom tiden gick så kände jag att den genren redan hade synts för mycket för att jag skulle hoppa på den. Så jag har jobbat på mitt sound, och känner att jag är på god väg nu. Speciellt efter vår senaste resa till LA där vi testade på mycket grejer som hittills är osläppta. Det kommer bli det soundet jag tror jag kommer köra på, eller nej, som jag VET jag kommer köra på.

- Lite mer konkret så har jag jobbat mycket med Howard Who som är vår egen producent och även en del tillsammans med Addeboy & Cliff som har gjort mycket för Adam. Sen har jag även varit intresserad av göra något tillsammans med Sophie Rimheden som gjorde en remix på låten S.T.O.L.D från Adams platta. Jag, Howard Who och Sophie har varit i studion och då gjorde vi en låt på ett Howard Who-Beat, så det vore riktigt schysst att göra något över ett Sophie Rimheden-Beat också.

Eftersom den engelskspråkiga hiphopscenen i Sverige har fått ett sådant uppsving nu de senaste åren med exempel som Henok Achido, Adam Tensta, Lazee så undrar man ju lite hur du ska kunna sticka ut ur mängden?
- Tekniskt sett så hade jag ju bara kunnat hoppa på Adams sound, men då är det ju inte min egen grej. Jag vill breaka med mitt eget sound som vi har hållit på att jobba fram nu de senaste två åren, inte hoppa på det som de gör i USA eller någon annanstans för den delen. Det är det unika soundet som kommer att ta oss ut i världen.

Ja, du nämnde ju att ni hade varit i LA. Vad kommer man att få höra från det? Har ni fått några bra kontakter där?
- Kontakter har vi knutit otroligt många, både på rap-, producent- och entertainment-sidan. Nätverket har växt sig mycket större sedan vi kom tillbaka. Det finns ju några artister där borta som man blir lite extra hungrig på som till exempel Kid Cudi och Wale bland annat och även Will.I.am som vi haft mycket kontakt med där. De kanske inte gör exakt samma sak som vi, men det finns många inom den genren som jag skulle vilja jobba med. Men just nu vill vi bara presentera vårt sound för dem och inte tvärtom.

Tätt inpå att MyBestFriendIsMyGrind släppte nyheten om att ni träffat Will.I.am i LA så släppte Black Eyed Peas låten Boom Boom Pow, där jag tyckte det kändes som att de närmade sig er lite stilmässigt.
- Ja, men det kände vi också. Jag var inte med själv den gången de träffade Will.I.am. Det var Babak och Adam som träffade honom och de spelade lite låtar och beats för varandra. De märkte att Will.I.Am verkligen gillar det vi håller på med. Detta har i sin tur gjort mycket skillnad i mitt egna tänk, och gör nästan så jag har mindre bråttom med att hitta min egen stil nu.

När kan man förvänta sig något officiellt släpp från dig?
- Att sätta datum på något officiellt skivsläpp kan jag inte. Men däremot så kommer jag droppa jävligt mycket grejer på MBFIMG-bloggen. Jag spelar in hela tiden och experimenterar mycket, men detta är nödvändigtvis inte grejer som kommer hamna på min skiva, utan saker som kommer hamna på andras mixtapes och sånt. Lite för att visa vad jag går för och för att ge något till folket medan jag jobbar på mitt riktiga släpp. Men något datum kan jag inte säga.

Jag kikade runt lite på Youtube och då snubblade jag över Rosé Red Sessions, som verkar vara något du gör tillsammans med Glaciuz. Kan du inte berätta lite om det?
- Det är nog det mest aktuella vi har just nu. Det började med att vi hängde en del med Same Blood som är goda vänner till oss, och vi brukade sitta i deras studio och dricka rosévin ibland. Någon av dessa gånger så kom Babak med ett beat som jag och Glaciuz började skriva på. Kort därefter så föddes projektet Rosé Red vilket har inneburit att jag har åkt till deras studio över helgen tillsammans med Glaciuz och så har vi spelat in massa låtar och druckit rosévin.

Låter härligt, men vad har ni lyckats skapa hittills?
- Många av låtarna är instrumentaler som vi har kickat på, och som vi bara har flippat eller twistat på något sätt. Sen är det några låtar som är på beats som vi fått av våra egna producenter. Detta kommer antagligen släppas om inte allt för länge, vi börjar bli ganska klara, vi är där vi borde vara och har tillräckligt mycket låtar för att släppa det. Frågan är bara vilka kanaler vi kommer att gå via för att släppa det paketet som vi har utformat.

Det pratas ju mycket om att du är Next Man Up, är du redo att axla den rollen?
- Absolut, det som har hindrat mig har inte varit några externa faktorer utan det har varit att jag själv inte känt att ”Det här är något som jag vill presentera”. Jag kom inte till RMH för vara hypeman, utan folk måste förstå att jag är en soloartist, jag har bara behövt finna min egen grej.

Så du är redo att putta Adam av tronen?
- Hahaha, det där är dina ord… men jag är lika sugen på toppen som alla andra, och det är inget som jag skall vara blygsam över.

Eboi verkar inte ha bråttom med att nå toppen, och varför skulle han det? Han verkar så säker i produkten han jobbat fram de senaste åren, och när han talar så råder det ingen tvivel om att han är redo att ta sig an världen. Men om han är The Next Man Up som det är utlovat, det återstår att se. Men en sak är säker, och det är att många där ute väntar ivrigt på att få höra mer från honom.

Forumtråd: Whoa Intervjuar: Eboi

La Coka Nostra startades under 2005 som ett löst kollektiv utan några större intentioner. Det var egentligen först under 2006 som gruppen började formas och det första släppet började planeras. Nu är deras debutskiva A Brand You Can Trust färdig och släpps den 14:e juli.

La Coka Nostra som i nuläget består av Everlast, DJ Lethal, Danny Boy, Ill Bill och Slaine är på väg att göra sitt första Sverigebesök, närmare bestämt i Göteborg och klubben Scratch måndagen den 6/7. Whoa.nu fick den stora äran att prata med legenden Everlast från House of Pain och Rhyme Syndicate några minuter över en brusig mobiltelefon på ett flyg.

Namnet La Coka Nostra anspelar på den sicilianska maffian Cosa Nostra som på italienska betyder vår sak. När jag pratar med Everlast om bandnamnet säger han att det inte har någonting att göra med maffia.

- Ska du se det ordagrant handlar det om kokain men det syftar till att det är musiken som är vår drog, vårt kokain.

La Coka har vuxit sig stort efter några singlar och videor. Bland annat med gästartister som Snoop Dogg och B-Real (Cypress Hill). Deras signifikanta t-shirts ser man också lite varstans, både i och utanför hiphopkretsar. Men hur stor kan rörelsen egentligen bli?

- Jag hänger med det här gänget och det vore grymt om det blev stort. Vi vill vara en del av den nya eran och ändå göra den musiken vi känner för att göra. Det började som sagt egentligen bara som ett löst projekt och att med vi spelade in några låtar ihop som vi inte visste vad vi skulle göra med. Jag personligen försöker alltid utvecklas och bli bättre på det jag gör. Och så länge som jag gör min grej hoppas jag att folk kommer att köpa mina skivor, t-shirts och konsertbiljetter.

Soundet skiljer sig ganska mycket från House of Pain och dina tidigare soloprojekt?

- Jag försöker att alltid utvecklas som artist men försöker aldrig göra skivor med ett annorlunda sound bara för sakens skull. Jag gör det jag gör och jag utforskar. Jag vill gärna vara en del av La Coka och göra någonting mer av det.

Du är hårdare som rappare i La Coka Nostra än vad du brukar vara?

- Som sagt jag kommer alltid att utforska olika vägar. Det är mycket ”hardcore” och galenskap i den här gruppen. Och jag är väldigt nöjd med skivan och jag tror att folk kommer att vara det också när de får den i sin hand. Men det är inte bara skrytrap och skitsnack på skivan utan också politik och budskap.

Men allt har inte varit en dans på rosor för Everlast som varit drabbad av hjärtsjukdom, haft beef med Eminem och D-12 samt märkt av den nedåtgående skivförsäljningen.

Du fyller 40 år i augusti. Hur känner du för det?

- Det känns otroligt bra. För tio år sedan trodde jag aldrig att jag skulle bli så gammal. Jag var nära att dö när jag var 28 år då jag fick en hjärtattack, så jag är tacksam.

Ill Bill sa i en intervju: “Everlast has the best weed on the planet. He’s famous for that shit.”

- Hahahaha! Det får stå för Ill Bill. Jag vet inte om mitt gräs är så bra.

För man tänker inte på dig som en ”gräsrappare”?

- Jag behöver inte rappa om weed. Jag skriver om annat. När jag var yngre hade jag till exempel inte tid att röka. Nu kan jag sitta i min soffa med gräs framför TVn. Men jag är heller ingen tonåring längre.

Everlast avslutar samtalet och lovar att den svenska och europeiska publiken kommer få att höra helt nytt material men också klassiska hits från House of Pain och Non Phixion-repertoaren under turnén.

TÄVLING!

Vill du gå på La Coka Nostra den 6/7?  Då har du i samband med Everlast-intervjun möjligheten att vinna två biljetter till måndagens konsert. Det enda du behöver svara på är följande fråga.

House of Pain har bara varit i Sverige en gång. Vilket år och var någonstans var de på besök? Vi vill ha ditt svar på mailen tavling@whoa.nu senast söndagen 5/7 kl. 12.00. Uppge ditt fullständiga namn, whoanick och telefonummer för snabb kontakt. Lycka till!

Forumtråd: Intervju med Everlast och utlottning av La Coka Nostra-biljetter

Det finns nu en intervju med Promoe på Dagens Nyheters webbsida. Promoe (eller Mårten Edh som han egentligen heter) är medlem i gruppen Looptroop Rockers (tidigare Looptroop) tillsammans med Supreme och Embee. Looptroop Rockers har som grupp varit aktiva på den svenska hiphopscenen i nästan 20 år och med en rad EPs och LPs. Promoe har som soloartist också en lång diskografi bakom sig, men då endast på engelska. Nu i april är det dags för Promoe att släppa sitt efterlängtade svenska album Kråksången (förbeställer gör du här). Första singeln Svennebanan släpptes för ett par dagar sedan, med tillhörande video. Ni kan hitta länken till intervjun här nedanför.

Läs intervjun här

Forumtråd:
Intervju med Promoe

Förvandlingen från UKN till Mohammed Ali blev en nystart. Nu har en av svensk hiphops mest intressanta duos hittat sitt sound. Musiken är mognare mer genomarbetad. Whoa träffade grabbarna i Ayla-studion hemma hos Ali och snackade om musiken, förorten och vad som händer framöver.

Ali plockar upp mig vid Rönninge station och vi kör till radhuset några kvarter bort. Han flyttade hit från Flemingsberg med familjen för snart två år sedan. Det skiljer bara tre pendelstationer mellan de södra Stockholmsförorterna men det är ändå två rätt olika världar. Förutom att Rönninge en gång om året, i anslutning till Salemmarschen, besudlas av nazister är det ett ganska lugnt medelklassområde. Kontrasten till Flemingsberg är total, området som för 35 år sedan mest bestod av vildmark. Istället för radhus och villor är det färgglada höghus. Flemingsberg är invandrartätt och segregerat. Och det var här, i en högstadieskola, som Ali och Mohammed träffades. Mohammed var ny i skolan.

Ali: På den tiden var det så få som var insatta i hiphop, speciellt svensk hiphop. De få som fanns visste om varandra. Så vi började prata och göra musik.

Vi sitter i deras lilla studio, Mohammed (Moms), Ali (Alias Ruggig) och jag. Stor sitter också där i soffan. På bordet ligger några exemplar av Processen och en bunt affischer. Mohammed Ali gick tidigare under namnen Underklassen och UKN. Sen kom livet igång och grabbarna tog ett uppehåll i fyra år. Det var Stor som tjatade mycket på Mohammed och Ali hänga med på spelningar. Entusiasmen var väl inte glödande till en början, men ju mer de uppträdde med Stor desto mer fick de sakta men säkert tillbaka lusten att göra musik.

Varför bytte ni namn till Mohammed Ali?
Mohammed: Vi kände att folk skulle kunna relatera mer till låtarna om man använde sina riktiga namn än bara en förkortning.
A: Det var mer än bara ett namnbyte. Soundet är mycket mognare och mer genomarbetat. UKN låter lite opersonligt. Och namnbytet har gått smidigt, folk släppte UKN snabbt.

Hur skulle ni beskriva er musik?
A: Samhällskritisk vardagsrealism. Vi inspireras av sådant vi själva stöter på varje dag. Pappa är busschaufför och kan komma hem och berätta om hur han blivit bemött på bussen och det kan jag ta till mig i musiken. Men det mesta har vi varit med om själva.

I singeln Porten tar de upp problemen med att fritidsgårdar stängs ner och ungdomar inte har någonstans att vara. I andra låtar att du behandlas olika beroende på vad du heter. Men Mohammed Ali nöjer sig inte med det utan tar frågorna ett steg längre och försöker belysa orsakerna. De kommer fram till att det inte finns några enkla svar.

M: Det är en väldigt förenklad bild att säga att det beror på kulturskillnader eller etnicitet. En förhoppning med låtarna, kanske är det lite orealistiskt, är att folk bryter ner de här förutfattade meningarna.
A: Vi försöker inte överdriva och säga att förorten är ett ghetto, men samtidigt får man inte vara naiv och säga att det finns inga ghetton och allt är superbra i förorten. Det handlar om balansen där du talar om hur det är.
A: Vi har varit väldigt noga med att vi inte vill bli stämplade som förortshiphop eller betongrap. Det är musik för alla. Jag tror att av många som gett oss respons på nätet är många fler svenskar än invandrare. Det är skitkul att läsa att folk tar till sig av texterna.
M: Man har ju brutit lite av folks förutfattade meningar när de säger sådant som ”jag brukar vanligtvis inte ladda ner förortsrap för det är destruktivt och slarvigt men ni är skitbra”. Men det är samtidigt något jag kan tänka på. Folk säger ”wow, de här kan rappa” som om de är förvånande över det. Varför är de förvånade? Är det för att vi kommer från ett visst ställe och inte ska vara tekniskt grymma?
A: Bara att folk reagerar bekräftar att de tänker i vissa banor. ”Wow, det här var grymma invandrare”. Det ska inte behöva vara så.

Hur var det att växa upp i en stockholmsförort?
M: Så varierande som Processen är, så varierande är förorten. Det finns olika vägar du kan ta och alla vägar har olika konsekvenser.
M: Du känner verkligen av utanförskapet när du är i förorten. Bara det att jag inte accepteras som svensk. Du är annorlunda, du är inte som andra, du passar inte in. Det som är speciellt med förorten är att även om alla är från olika kulturer så har vi lyckats skapa en gemensam kultur också. För att motarbeta det här utanförskapet och marginaliseringen som vi delar på.
A: Konsekvensen blir att fler invandrare skapar en gemenskap som går till överdrift och de fastnar i en isolerad mentalitet.

Men allt är givetvis inte dåligt i förorten. Om det i ett hus kan rymmas femtio nationer är det upphov till enormt mycket inspiration.

M: Är det blandat märker du att medias bild inte stämmer. Allas kulturer är blandade i förorten, kulturer är inte isolerade.
A: Det finns så mycket fördomar om att förorten är på ett visst sätt. Men kom ut och lär känna folk så får du en helt annan bild än den media ger.

Den bild de refererar till är att invandrare, eller förortsfolk för det handlar inte alltid bara om invandrare, antingen är kriminella eller försätts i offerposition och ska räddas. Politiker anordnar valmöten i Botkyrka före valen för att vinna billiga poäng, men när det kommer till insatser handlar det mest om övervakning än sysselsättning. Helt fel väg att gå som enligt båda är provocerande och bara leder till större motsättningar.

Vad ska man göra åt bilden av förorten?
M: Du får göra bilden mer suddig. Kanske är det mer än kulturen som skiljer oss från dem. Kanske är samhället som är grunden till beteendet. Det ger en annan bild. Därför jag tycker att musiken verkligen kan relatera till alla, det kan få alla att tänka om. Förhoppningsvis.

Vi stannar politiken där och går tillbaka till musiken. Efter ett längre uppehåll drog Mohammed Ali alltså igång igen. Känslan kom tillbaka och efter ett tag kände de att det var dags att spela in nytt material. Processen tog bara en och en halv månad att spela in men är ändå ett resultat av mycket nötande.

A: Vi har spelat in tre skivor som vi inte har släppt, en EP hos Masse (Gatukök) som aldrig släpptes, Mohammed har spelat in ett mixtape som inte släpptes, jag spelade in ett mixtape för bara ett år sen som innehöll ca 13 spår som jag verkligen inte blev nöjd med som inte släpptes. Vi har spelat in så mycket material som inte har blivit släppt förrän nu med Processen.

Kommer det att släppas någon gång?
A: Lite av det finns i Processen, men det är inte mycket. Resten har skrotat. Vi vill starta om på nytt och som Mohammed Ali har vi ett nytt sätt att tänka. Soundet på vår musik, vi vet hur vi vill att det ska låta och vad vi vill prata om.
M: Därför tror jag skivan fått uppmärksamhet, med tanke på hur ytligt allt låter på radio. Något med lite innehåll fick så här stor uppmärksamhet.

Innehållet är viktigast?
M: Det är bara en vanegrej. Vi har alltid gjort så, alltid haft teman. Du bygger upp hela versen med början och slut. Det har varit enklare att skriva om man har något att skriva om än att bara skrytrappa. Jag har alltid haft problem att skrytrappa.

Foto: Saga Berlin

Hur ser ni på svensk hiphop idag?
A: Jag tycker att svensk hiphop ser jävligt bra ut just nu. Känns som att alla kämpar och gör det de ska göra och jag vet inte om det är så att vi alla inbillar oss att det ska bli nånting skitstort av det här. Men bara den känslan är jävligt kul. Jag kan sitta i bilen och höra mina kompisar Stor och Carlito på SR Metropol.
M: De senaste tv åren har musiken verkligen har mognat. Folk kan ta till sig det mycket mer nu och börjar se hiphop mer som en musikgenre än vad de gjorde förut. Världen har blivit mycket mindre och nu med internet tar folk influenser från hela världen.

Något ni tycker saknas inom svenska hiphopscenen idag?
A: Det är vi. Mohammed Ali. Faktiskt. Vi är fan balansen i svensk hiphop idag.
M: Faktiskt. Och Ayla-kollektivet.

Hur mycket är ni beredda att offra? Skulle ni till exempel kunna börja göra klubbhits om någon ber er för att det kanske kan sälja?
A: Nej, aldrig.
M: Absolut inte. Folk har redan försökt det där. Säger att vi gör fel marknadsföring och sånt. Men så fort du börjar ändra på dig själv kommer det gå helt fel.
A: Exakt. I slutändan tror jag att alla kommer se att det lönar sig att göra musik som du kan stå för. Som representerar dig själv. Om det är nånstans det finns pengar så är det i spelningar. Och varför då inte satsa på att göra bra jävla musik så att du får lite spelningar?

Processen släpptes gratis. Vad tycker ni om gratissläpp?
M: Jag tycker det är bra. För att vara ärlig, jag har inte köpt en skiva sedan jag var 17 år gammal, så det vore lite hyckleri av mig att försöka sälja Processen. Jag tycker det är det bästa sättet att nå ut till alla människor är att släppa den gratis. Det är det nya sättet att marknadsföra sig själv.
A: Det här med cd-format är på väg att dö ut. Anledningen till att vi gav ut den gratis var mest att det här är vår process 2009. Vi kommer satsa på en trilogi (Processen fortsätter, Slutprocessen). För att få en fanbase, få nåt att stå på.

Kommer resten av trilogin släppas gratis?
A: Som det ser ut nu, ja. En till sommaren, en i slutet av året. Efter trilogin är det bara arbete med vår debut slash konceptskiva som då kommer släppas under titeln Mohammed Ali.

Mohammed avslöjar att nästa skiva kommer innehålla mer samarbete med The Salazar Brothers. På Processen stod Ayla-producenten Mack Beats för i stort sett alla spår. Nu ska arbetet fördelas bättre. Målet är att utforska lite nya områden, hitta nya teman och inte fastna i samma tugg.

Berätta lite om Ayla.
M: Vi har alla känt varandra sedan vi var små. Stor, Mack Beats, regissören Duncan, Carlito. Alla är från Huddinge/Flemingsberg. Det är som en familj. Därav namnet Ayla, det betyder familj på arabiska. Vi pushar varandra och utvecklas väldigt mycket.

Eller som Stor flikar in och säger: det är raka rör. Lägger du en dålig vers får du höra att den är helt keff. Inget mjäkigt hymlande med andra ord.

Kommer vi få se någon samlingsskiva med Ayla?
M: Förhoppningsvis. Det som är planen.
A: Vi ska försöka täcka hela året 2009. Först var det Mohammed Ali och Processen, sen kommer Stor i mars, i april nån gång kommer Carlito med sin EP, sen kommer Mack Beats i maj nån gång, sen är vi i juni/juli och Mohammed Ali med Processen fortsätter.

Mohammed Ali är i dagsläget inte signade till något skivbolag. Något som inte spelar så stor roll. Visst har stora bolag mer erfarenhet och kan få in videor på MTV eller ordna fler spelningar men grabbarna trivs med att göra allt från skivomslag till manus till videon själva och känner att de utvecklas som affärsmän.

A: Var bara kreativ så kommer du på olika sätt att gå till väga för att få ut din musik.
M: Vår största noja är nog att den här skivan inte når ut till alla. Att de i slutet av 2009 skriver ”den mest underskattade skivan: Processen av Mohammed Ali. Om ni bara visste vilken tung skiva det här är, en riktig klassiker”.

Foto: Yaty Karim

Forumtråd: Whoa intervjuar: Mohammed Ali

Supporta Mohammed Ali (och whoa)! Köp en låt eller skiva:
iTunes, CDON, Ginza eller Megastore

Långt ifrån ok blev en av de mest hyllade låtarna på Masses Gott & Blandat #2.  Men inte många visste särskilt mycket om Fittja Chrille, han som släppt ytterst få grejer i ungefär ett decennium men alltid gjort det bra.

Han var inte lätt att få tag på. Om inte telefonen var avstängd var det ingen som svarade. Så såg det länge ut när vi sökte Fittja Chrille. Men till slut fick Whoa äntligen tag på mannen i fråga och upptäckte en artist som hittat lite balans i livet och går in i studion i början av 2009.

– Jag heter Christopher Jensen, är 30 år ung och bosatt i Fittja sedan 1986. Är singel just nu och min musik förklarar resten.

De flesta har nog bara hört dina låtar på Masses mixtapes och en vers på Latin Kings Ainaziz. Har du släppt något annat?
– Highestklassikern och Blöta kläder är det enda andra allmänheten fått njuta av. Det är lite halvkeff av mig men det har sina skäl.

På sin Myspace skriver Chrille om en kriminell karriär som började när han var 17 år. Det gick inte att fokusera på både musik och pengar. En verklighet som återspeglas i hans texter. Långt ifrån ok på Gott & Blandat #2 är en mörk och ångestladdad förortsberättelse om alkohol, droger och kriminalitet. Hemmaplan från Gott & Blandat #1 och gästspelet i Ainaziz följer samma spår men skvallrar samtidigt om en dold talang inom svensk hiphop. Sätt dig själv i min sits som släpptes med gruppen Highest har idag blivit något av undergroundklassiker inom svensk hiphop.

Varför har det varit så tyst kring dig?
– Masse har varit jävligt upptagen i år så han har inte haft tid att recorda. Men i januari går jag in i studion och spottar ut ett par classics. Till dess får ni hålla till godo med mina tre fyra låtar på Myspace. Jag kunde ha smitt medan järnet var varmt med Sätt dig själv i min sits och speciellt Ainaziz. Men jag kände mig själv för bra. Som jag levde då hade jag brunnit upp fort om jag slagit igenom. Nu är jag lugn inombords och låtarna kommer lättare. Men det är inte direkt lika lätt att få skivkontrakt som ’01. Så ibland ångrar jag mig, men oftast inte.

Berätta lite om gruppen Highest som du var med i.
– Det var jag, Burre och Isse och Masse som inofficiell medlem. Min bästa vän Mogge var med sista året och vi gjorde tre riktigt tokiga låtar. Tyvärr finns de inte längre för Masses hårddisk fucka ur och allt försvann. De låtarna hade jag mördat för att ha kvar. Mogge gick bort 2004 av cancer i bukspottskörteln. Farsan är död men Mogges bortgång är mitt livs tragedi. Men livet går vidare och han är min största inspirationskälla, inget snack.

Vad kan vi förvänta oss framöver? Solo eller grupp?
– Förvänta er en hel del stränga låtar och betydligt fler än en låt vart femte år. Och jag flyger solo. Närmast tror jag att Fittja Chrille och Stor ska gästa Kartellen. Tror. Det är strängt.

Dina texter beskriver ett ganska stökigt förortsliv. Hur självbiografiska är de?
– Ungefär 97,4 procent och det väl en av anledningarna att jag inte massproducerat grejer. Även om jag gjort mycket som bara grabbarna hört. Jag gillar inte att upprepa mig eller mytomana. Visst är jag lite avis på de som sätter sig ner och skriver tre låtar på en dag, det är imponerande. Men mitt förra liv och musiken fick oftast inte plats i samma rum. Det var lite knepigt att hitta tiden och viljan för rappen mellan supandet, flummandet, baxandet och fighterna. Jag var extremt självdestruktiv. Sen när saker coolat ner sig lite så skrev man en låt eller två om vad som hänt i livet. När jag inte hann ändra ”sönderskjuten på akuten” så var det lite skämmigt. Skrev det för att det rimmade, men jag har aldrig blivit knäppt! Lite studiogangsterfasoner där, ha!

Som producent kunde Chrille ha valt sämre umgänge än den yngste brodern Salazar. De två har känt varandra länge.

– Jag och Masse har känt varandra i 15 år. Han producerade alla Highestlåtarna. De första åren var han lite tillbakadragen, men när det väl lossnade började vi ha jävligt kul. Riktigt soft att supa med. Som producent är ord överflödiga. Han är i mina ögon den tokigaste producenten, punkt. Producenter nu för tiden är så nojiga för att någon inte ska känna igen deras beats så de fastnar i ett sound. Timbaland till exempel, tvi! Masse kan göra all sorts hiphop och han glider fett lätt mellan genres. Det är en guldkille och guldproducent.

Vad har du för influenser?
– Skivan som fick mig att greppa micken var Dre’s The Chronic. West coast när den är som bäst. Jag dör verkligen för 90-tals west coast. 2pac, Scarface, Richie Rich och The Click var det man pumpade på den tiden och det har smittat av sig på min musik. Jag försöker göra låtar som jag själv skulle vilja höra och väljer ofta beats som känns tidlösa. Du ska inte kunna hör om min låt är från igår eller 10 år sedan och det är så jag vill ha det. Sen är jag är filmtokig så filmer är självklart en influens. Och The Latin Kings… ja, vad tror du själv?

På Gott & Blandat #1 kallade du dig bara för Chrille. Nu har du lagt till Fittja. Varför?
– Har kallat mig Chrille från Fittja ett bra tag, men på Blöta kläder som Masse lade ut 2005 kallades jag Fittja Chrille. Masse tyckte jag skulle köra på det för det var vad min publik, alla tretton, kände mig som.

Vad gör du utanför musiken?
– Jag tror jag behåller det svaret för mig själv.

Det finns ett par rader om Olof Palme på Gott & Blandat #2. Är politik något som engagerar?
– Självklart står jag på de svagas sida i samhället, men skulle jag bli ”känd” lär du inte se mig bli en pretentiös åsiktsmaskin a la Sean Penn. Folk är naiva som tror att de kan förändra världen med en sång men om folk vill lätta på hjärtat och det resulterar i en tokig låt så varför inte.

– Jag uppskattar verkligen responsen från Långt från ok. Håll span efter mina kommande projekt, bland annat Fittja Chrille Ft. Chepe. Nu säger jag bye bye.

Länkar:
Highest -- Sätt dig själv i min sits
www.myspace.com/fittjachrille
Masses ”Gott & Blandat #1″
Masses ”Gott & Blandat #2″

Forumtråd: Intervju med Fittja Chrille