Som svensk så sitter det i ryggraden, kanske till och med själen, att alltid tänka på vädret. Något som känns otroligt relevant nu, två dagar efter Way out West i Göteborg har avslutats och jag sitter i min lägenhet med en värkande skalle. Jag har spenderat hela morgonen i rehabilitering med bakfyllepizza och Paris Hiltons: My new BFF på televisionen och ordet dumburk känns mer relevant än någonsin tidigare. Skammen i kroppen är påtaglig men medan regnet fullkomligt skjuter mot mitt fönsterbläck så kan jag inte annat än förundras över vilken tur jag haft denna helgen. När varenda väderprognos pekade mot oväder lyckades Lilla London bryta sig ur sina gamla vanor och förvåna mig med två (nästan) regnfria dagar.

Tro det eller ej men festivalen handlade inte bara om väder även om ovanstående stycke tyder på det. Way out West har faktiskt år efter år bevisat att de kan dra till sig de största namnen inom musikbranschen och när Wu-Tang Clan dök upp i bokningslistan så var det nog inte bara jag som hoppade högt av förväntan. Denna legendariska grupp känns ju lite som den heliga graalen för hiphopare i live-världen och det var även denna grupp som fick bli den akt som invigde festivalen åt mig.

När jag väl stod i Slottsskogens vackra miljö och lutade blicken mot Azalea-scenen så kliver Ghostface, Raekwon … och… ehh… in på scenen och börjar rocka sin mickar. Fort slås jag av faktumet att de inte är fulltaliga. Method Man är tydligen kvar i staterna för egna spelningar och resterande medlemmar av klanen tycks köra på gammal vana. Förväntningarna sjunker sakta men säkert. Jag står där och gungar så som man gör på hiphop-konserter, emellanåt slänger jag upp mina tassar i luften för att knyta ihop mina tummar och skapa ett W. Det blir liksom aldrig mer än såhär. Jag försöker och jag vill att det skall vara grymt men besvikelsen är påtaglig. Ljudet är dåligt och hade det inte vart för min ringa förkunskap så hade jag inte uppfattat ett ord som mördargetingarna spottar ur sina munnar. De avslutar dock med Triumph och inte Gravel Pit som de flesta hade förväntat sig, vilket värmde mitt lilla lilla hjärta. Nej tack till crowd pleasing!

Efter Wu-tang känner jag av området lite och går och köper några öl, fyra stycken för att vara exakt. Inte för att jag nödvändigtvis hade planerat att dricka fyra öl på raken. Snarare för att om man stått i kö så pass länge, för att få beställa nått återfuktande för strupen, så det kändes tvunget att gå därifrån med så mycket man kan bära. En kille från Stora London (ja det i England) stod brevid mig och skämtade om hur han kom till festivalen för att stå i kö. Han var även noga med att påpeka att han fått valuta för pengarna.

Jag ögnar på The Soundtrack of our Lives som spelar med Göteborgs Symfoniker. Det florerade ett rykte om att självaste Noel Gallagher från Oasis skulle göra ett gästspel på spelningen, något som senare visade sig vara en lögn. En dålig lögn dessutom. Jag ser även lite på The National vars musik var och är magisk. Matt Berningers tar verkligen ut svängarna på sin baryton och påminner mig om att jag ska ta med Boxer ut till bilens cd-spelare när arbetsveckan börjar igen.

Här borde jag kanske sett Miike Snow, Iggy & The Stooges och LCD Soundsystem, istället sitter jag utanför festivalområdet och dricker öl. Inget jag ångrar idag som många skulle kunna tro utan snarare tvärtom. Trevliga människor finns det gott om och de jag umgicks med var bäst i test och bidrog till att festivalen blev den folkfest och glädjekavalkad som den skulle vara.

M.I.A avslutar dagen för mig och bjuder på Way out Wests bästa spelning. Hennes helt utflippade stil och show lämnade mig helt förbluffad och jag har även nu, två dagar senare, svårt att förstå vad som hände. Allt jag vet är att jag älskade varenda sekund av det och hoppas alla får uppleva denna fantastiska kvinna någon gång.

Morgonen efter vaknar jag som en blöt fläck i mina stackars lakan och jag får spendera hela morgonen med att kurerar mig med isglass. När jag till slut orkar pallra mig tillbaka till festivalområdet, klockan 16:00, så är jag bara en spillra av en människa. Något som alla mina vänner är snabba med att uppmärksamma. Dock har det blivit dags för Talib Kweli och Hi-Tek att dra upp mig ur min dvala och det lyckas de verkligen med. Reflection Eternal bjuder på en otroligt bra spelning och visar verkligen hur en hiphopkonsert ska låta! De blandar gamla Train of Tought-låtar med sådant från Revolutions Per Minute. Då och då slänger de in låtar som I Try från The Beautiful Struggle, och Definition med Blackstar vilket verkligen sätter fart på höfterna. Reflection Eternal var vad Wu-Tang borde ha varit och det finns faktiskt inget mer att säga om det. Grymt!

Senare på dagen så spelar Håkan Hellström, som gör årets näst bästa spelning. Denna ödmjuka seglargosse är verkligen en fröjd och lyckas dra en publik som måste varit den största i Way Out West historia. Det spelas uteslutande låtar från hans första skiva Känn ingen sorg för mig Göteborg, vars titelspår är ett riktigt säkert kort på hemmaplan. Från början till slut får vi höra denna fantastiska skiva varvat med lite anekdoter där höjdpunkten måste varit Nu kan du få mig så lätt.

Håkan lämnade en nöjd (och hes) publik bakom sig och resterande akter som Chemical Brothers och La Roux är tyvärr stora besvikelser.

I en tid då alla festivaler går i konkurs både högt och lågt så känner man att Way Out West står sig stark på scenen. De har sitt koncept och kör på det stenhårt, vilket lönar sig. Så nu när jag sitter här lätt förtappad så måste jag säga att helgen har varit helt grym. Trots långa köer då och då så har man aldrig haft tråkigt och det är huvudsaken. Jag kommer återvända nästa år igen… och igen… och igen, antagligen.

Förövrigt så vann Stephen i Paris Hiltons: My new BFF. Sjukt härligt.

Foton av Viktor Ragnemar.

Forumtråd: Way Out West 2010

Termen stockholmssyndrom föddes efter Norrmalmstorgsdramat 1973, när Clark Olofsson och hans kumpan tog gisslan under ett rån mot Kreditbanken i Stockholm. Själva syndromet används för att beskriva den situation eller det tillstånd som uppstår när den kidnappade fattar tycke för och börjar sympatisera med gärningsmannen.

Ungefär så vill jag beskriva min relation till Stockholmssyndromet från Botkyrka för Ettfyranånstans kräver lite tålamod av sin lyssnare. Inte på grund av särskilt djupa texter – de är inte de mest avancerade utan faktum är att texterna ibland är ganska ovettiga och balanserar till nödrim – eller för att du sitter ner och funderar över meningen med livet efteråt. Nej, det här är ganska avskalat och enkelt i sin utformning. Det som krävs är en startsträcka. Avfärda inte Ettfyranåntans bara för att tråkiga Speciell dyker upp redan på tredje spåret. Ettfyranånstans styrka är helheten och du behöver nog ett par tre låtar innan du verkligen kan njuta av musiken. Väl där så trivs man.

Ettfyranånstans är svår att placera på den svenska hiphopkartan. De basunerar ut ”med epicentrum i Botkyrka” i introt, men det placerar dem inte i den klassiska, stereotypa eller politiska förortsrap-kategorin. Många av låtarna har elektroniska inslag, men det här långt ifrån den elektroniska hiphoppen som Adam Tensta slog igenom med. Det finns helt enkelt ingen annan som gör just den här typen av musik. Den hamnar någonstans mellan Ken Ring och Näääk, men är minst lika influerad av amerikansk west coast från 90-talet och lite smutsig söder. Och samtidigt står Ettfyranånstans stadigt på egna ben.

Skivans titel syftar på Botkyrkas postnummer. Och referenserna till duons hemmaplan duggar tätt. Jag tror det finns minst en i varje låt – Storvretsbadet, Tumba, Fittja, Råttan, Hågelby, gamla Stinsen. Det är aldrig fel att representera sin hemmaplan – tvärtom! – men ibland känns humorn lite väl intern, i synnerhet i vissa mellanspel.

Rent textmässigt handlar väl 90 procent om droger i någon form och resterande tio om pengar (för att skaffa droger). Men de lyckas utan att vara allt för drogromantiserande eller ge en dålig bild av Botkyrka. Det känns aldrig som att de säger ”fan vad vi är tuffa som röker och super” eller alla från förorten lever så här. Vampyr, en dikt av Ricard Estay, som med den träffande parabeln ”Riddarna runt parkbänken” – med budskapet att du blir som du blir behandlad –  knyter ihop hela Ettfyranånstans? med bilden av ett liv som många från förorten säkert kan relatera till. Antingen har man varit där själv eller sett den världen på första parkett. Det här är ett nedslag i Stockholmssyndromets liv idag, eller åtminstone de delar de väljer att berätta för oss. Varken mer eller mindre. Det är något befriande att lyssna på artister som bara berättar sin historia utan att överdriva, utan att prata om snabba bilar och juveler.

En av Ettfyranånstans största brister är dess längd. Variationen är inte tillräckligt bred för att fylla 22 spår och vid några tillfällen känner jag att jag har lyssnat på precis den här låten alldeles nyss. Det gör mig nästan lite irriterad för det finns potential för mer material. Jag hade gärna hört fler låtar i stil med Nata Cash som är skivans mest fartfyllda låt men också skivans enda med lite fart. Istället blir resultatet kontraproduktivt med spår som försvinner in i anonymitet bakom udda Lasta, klaustrofobiska I vår trappuppgång, småpsykedeliska Helt trasig eller softa Ingenting.

Mina personliga favoriter – I din trappuppgång och Kommer du ihåg – gästas av Aki från Labyrint. Inte så att Aki tar över, utan för att han integreras i Stockholmssyndromet. Samarbetet är klanderfritt. Kan inte säga samma sak om Eye’n'I i Vadeluktar (en av de där anonyma låtarna).

Så till betygsättningen. Alltid lika svårt. Ger den en fyra, för även om jag låtit lite kritisk så skiner skivans starkaste spår riktigt starkt. Ettfyranånstans är lite halvsvår att komma in i och den är nog inte för alla men bjuder ändå på något nytt och tar inte på sig att lösa all världens problem. Den är inte politisk så tillvida att de skanderar slagord, men det känns som ett ärligt porträtt av en verklighet som några känner igen sig i, andra inte. Och det är alltid uppskattat.

Christers betyg:

Vill man köpa skivan kan man göra det via Stockholmssyndromets hemsida.

Forumtråd: Whoa recenserar: Stockholmssyndromet – Ettfyranånstans?

Jag korsar vägar med så otroligt mycket musik varenda dag och det är inte alltid man har tid att lyssna igenom allt. Detta är självklart tråkigt, men det är den utvecklingen som internet har haft på mitt liv som lyssnare. Ibland kan det dock hända att man snubblar över artister som man aldrig tidigare hört talas om, artister som får en att släppa allt för en djupare analys. Då har man allt som oftast hittat ett litet guldkorn. Precis så var det när jag upptäckte Anton Axélo. Vi gjorde ett inlägg om hans senaste singel Stå upp för ditt kvarter här på Whoa och så snart som jag hade hört den låten var jag tvungen att höra mer. Så nu sitter jag här och ska tycka till om hans andra fullängdare Lycka i lösvikt, vilket gläder mig.

Det är ett härligt sväng i Antons musik. Vid första genomgången så finner jag mig ofta med att sitta och stampa takten eller nickande med huvudet, och blir många gånger imponerad av de levande produktionerna som varvas med syntar och trummaskiner. De känns inte alltid hiphop, även om de klart och tydligt är det. Istället känns det som att inspirationen många gånger kommer från alternativ pop eller dylikt. Så när gitarr, munspel och trumpet får föra fram hans lagom riviga röst på en ljudbild som sneglar utanför genren låter det, kanske inte nyskapande, men otroligt fräscht. Sen att progglegenden Mikael Wiehe gästar på Två strängar på min fiol kan kanske ses som ett bevis på att rapparen inte bara haft huvudet i hiphopsvängen, och detta är något jag uppskattar otroligt mycket.

Man ska inte tro att det alltid är solsken och jordgubbsglass trots den gungande ljudbilden. Anton tar upp ämnen som är både självutlämnande och allvarliga, men han gör det utan att det går till överdrift. Det finns ofta en balans mellan åsikter och erfarenheter, och på samma sätt som livet inte alltid är hundra procent allvar så behöver musiken inte alltid reflektera det som texterna beskriver. En tröskel man måste kliva över för att acceptera Anton är dock hans röst, som man måste lära känna lite innan man fullkomligt kan uppskatta den. När det väl är gjort så kommer man högst sannolikt att gilla de refränger där han sjunger lite släpigt eller när han rappar aggressivt om dagens samhälle. Det finns även en liten brist på avancerade rim, men personligen så är det inget jag hänger upp mig på i detta fallet, utan fokuserar hellre på helhetsbilden som är väl presenterad.

Kanske är det att jag inte har några som helst förväntningar på Anton Axélo som gör honom så bra. Kanske är det avgaserna från Göteborg som sitter kvar i blodet, på denna tillfälliga Karlskronit, som förvirrar mitt omdöme. Kanske är det bara så att Anton är bra. För faktum är att, för en person som mig själv som gillar att lyssna på genrer utanför hiphop, så känns Anton som en hybrid som passar mig perfekt. Bara att han lyckades få mig på kroken med en singel talar väl sitt egna språk.

Viktors betyg:

Forumtråd: Whoa recenserar: Anton Axélo – Lycka i lösvikt

Den här typen av arrangemang, galor eller konserter till förmån för olika behjärtansvärda ändamål, tenderar att ofta falla ganska platt. Galorna leds av en konferencier som erbjuder dig att köpa ditt samvete rent. Artisterna går pliktskyldigt upp på scen och drar av en låt, vinkar glatt, kramar TV4:s programledare och förkunnar hur viktigt just detta är.

Med det sagt konstaterar vi att jag inte har särskilt mycket till övers för konceptet stödgalor, eller galor över huvud taget egentligen för den delen. Det blir bara en exploatering av misär i syfte att tjäna lite reklampengar.

Ändå begav jag mig till Debaser för en stödkoncert till förmån för alla som föll offer för jordbävningen i Chile. En bidragande faktor var att vi istället för Carola hade Ametist som konferencier och artisterna var mer intressanta än förra årets vinnare av Idol. Det kändes lite mera verklighetsnära, lite mera avskalat, lite mera intressant. Dessutom har Sverige och Chile en speciell historia sedan Harald Edelstam mopsade upp sig mot en viss diktator på 70-talet.

Inför ett drygt halvfullt Debaser sparkade Mohammed Ali igång med en av de skönare versioner av Porten jag har hört, ackompanjerade av det förträffliga livebandet Royal Nelson Orchestra. Sedan driver Pato Pooh upp tempot följt av Stor (skön remix av Stockholmsnatt!), Labyrint, Carlito och Adam Tensta som gästar lite här och där. Allt som allt en trevlig första akt även om det kanske var lite väl korta framträdanden. Ska jag lyfta något som extraordinärt så är det Royal Nelson Orchestra som höjde stämningen rejält. Mer liveband åt hiphoppen!

Akt två drar igång en halvtimme senare med kvällens absoluta höjdpunkt; Simone Moreno fick mig att glömma den regniga och svinkalla verkligheten utanför och för en stund befann sig hela Debaser på karneval på bra mycket sydligare breddgrader. Det är normalt sett inte min kopp te men det här var helt underbart. Vilken intensitet och vilken kraft när hon brister ut i ett ”Fuerza Chile!” till publikens jubel. Exakt vad det var för musikstil vågar jag mig inte på att gissa (lät som en blandning av samba och Manu Chao), men till försvar för min okunskap så är har jag inte sydligare rötter än Södertälje och är uppväxt med föräldrar som lyssnade på Jimi Hendrix, Led Zeppelin och Guns n Roses.

Calle Real tar över stafettpinnen och förvaltar den väl. Det sägs att texterna är löjligt smöriga och om så är fallet är jag glad att spanska inte var mitt starkaste ämne i skolan. Vid här laget har hiphopfesten jag kommit för att se förvandlats till ett sydamerikanskt party.

Sist men inte minst (som kollegan Pontus sa: ”De skulle kunna fylla stället själva.”) fick Hoffmaestro publiken att dansa in natten.

Den här kvällen blev precis sådär klockren som det nästan bara kan bli på onsdagar. Allt var så avslappnat och förbehållslöst. Vi slapp långa monologer om katastrofen. Informationsbiten skötte Ametist föredömligt och den chilenska flaggan hängde i taket som en tydlig markör om varför vi var här. Hoppas arrangörerna fick in några kronor också. En bra fest blev det i alla fall. (Jag tror Edelstam hade blivit glad).

Läs mer på www.fuerzachile.se

Jag ska vara ärlig, fram till Goddamnit så tyckte jag att Petter var relativt ointressant trots hyllningar till höger och vänster under min ungdom. På den tiden så kände jag i och för sig inte så mycket för svensk hiphop. När folk skrek Så klart! på fester lade jag ansiktet i handflatorna, suckade djupt och ansträngde mig för att förstå vad det var som tilltalade. Petter Alexis Askergren var bara en blek kopia av de amerikanska storheter jag lärt mig att älska och i mina öron lät han bara fjantig.

Med Goddamnit så lyckades dock Petter vinna undertecknads respekt. Han hade äntligen börjat skriva mer avancerade texter och tillsammans med Kihlens produktioner så kändes det som att han hade hittat hem. Skivan hade självfallet sina brister men det kändes äntligen som om den gamle hiphopräven hade börjat utvecklas, något som han enligt mig hade behövt länge. På En räddare i nöden fortsätter utvecklingen och jag måste säga att rapparen överraskar.

Petter övertygar mer än någonsin när han framför sina texter. Till skillnad från många av hans tidigare låtar, där texterna ofta kändes som utfyllnad, så känner man att han ansträngt sig och att det ligger en tankeprocess bakom varenda låt. Titeln En räddare i nöden syftar till alla personer och saker som hjälpt honom genom livet och det finns ofta ett igenkänningsvärde som man kan luta tankarna mot. Många av låtarna är sentimentalt lagda men det går aldrig till överdrift för detta balanseras snyggt upp utav de låtar där han rappar om annat. I till exempel Vem är stor? och Älskar din stil där han skryter om sina bedrifter. Han berättar med inlevelse om sin värld och det känns som en självklarhet att allting han har genomgått har lett fram till denna punkten.

Utöver Petters textutveckling så är gästerna på skivan något att höja på ögonbrynen över. Bland låttitlarna hittar vi nämligen namn som Mohammed Ali, Stor, Veronica Maggio och Magnus Carlsson från Weeping Willows. Petter har även hittat tillbaka till Timbuktu och alla dessa artister bidrar med sin egen stil och tar skivan till en helt annan nivå. Det är även skönt att slippa Petters tidigare samarbetspartners i Natural Bond (även om de är med på en remix utav Slag under bältet) då jag anser att de har gjort honom alldeles för bekväm i sin leverans. De nya namnen tvingar honom att anstränga sig och tar fram nya sidor hos honom som han antagligen inte visste att han hade.

Collén & Webb står för samtliga produktioner på skivan och jag tror att detta kommer att bli punkten som skiljer lyssnarna åt. Jag personligen älskar det souliga sound som skivan består av med pitchade samplingar och allt vad det innebär. Det känns som en sund blick bakåt i musikhistorien men samtidigt en friskt fläkt då det numera är ett ganska fattigt inslag inom hiphop. Trots det så var det många som tog upp sina högafflar och hyttade med sina små hiphopnävar när streetsingeln Fast för evigt släpptes. Även om det inte heller är min favoritlåt så tror jag att många som hatade den kanske blir tvungna att fullfölja sitt uppror.

Trots min brist på intresse i Petters tidiga karriär så lyckas han verkligen bevisa att vi inte har sett det bästa av denna veteran. Han kanske aldrig kommer sälja platina igen, men han bevisar att han har mer att ge. För trots hans ålder lyckas han övertyga mig och det ska han ha en eloge för. Han har talang, och han har erfarenhet men det är på de två senaste plattorna som han äntligen vågar ta ut svängarna och det lönar sig verkligen. Han kommer dock aldrig att vara någon särskilt teknisk rappare eller någon som ger en nya insikter. Han berättar det han vet och jag kan äntligen nöja mig med det.

Viktors betyg:

…den andra kommentaren:

Petter är aktuell med en ny skiva. Det vill säga, nu är han överallt igen. Som musikalisk tonvägg till ishockey-VM, som latex i pökpåseform och förmodligen sitter han på kontoret just nu och bollar fram fler spexiga idéer för att bygga på sitt varumärke. Ett ganska långt steg ifrån den smutsiga guerilla marketing han bedrev under 90-talet med mikrofonkukschabloner och som förband åt bland annat den legendariska Rawkus-gruppen Company Flow.

2010 fyller Petter 36 år, har tre barn, bor kvar på Södermalm och känns härligt trygg i sig själv. Tyvärr är det oftast så att Petter syns lite väl mycket och blir lite uttjatad redan innan hans platta har hittat skivhyllorna och mp3-sidorna. Den här gången har han fått hela skivan producerad av Collén & Webb, vilket är en kvalitetsmärkning. Men år 2010 känns det inte lika hett med soulsamplingar av den här typen. Där uppitchade kvinnliga soulröster nästan är lika uttjatat som autotune. Fast det skall sägas att kommande singeln Längesen med Veronica Maggio på refrängen är en riktig rysare som får håret på armarna att resa sig. En personlig önskan om en non-smurf-version som singelns b-sida är redan framförd, men det är ändå en av årets bästa svenska hiphoplåtar så här långt.

Det känns som om det är dags för Petter att göra något mer nydanande än att låta Ayla-klicken gästa skivan. Varför inte en unpluggedturné genom Sveriges klubbliv? Göra det där livemusikaliska lyftet som Timbuktu gjort med Damn! de senare åren, eller bara något mer avskalat. Kanske en mer mellowturné med alla hans eftertänksamma och nedtonade låtar utan ”sjunga-med-refränger” från karriären. Det är ganska tydligt att någonting måste göras. En Petter-kondom på petterniklas kanske är en räddare i nöden i sommar och tyvärr den enda vinyl man får från Sveriges Natural Bond-legend i år. För skivan i sig är ingen räddare i nöden, däremot en trevligt med något föråldrad nostaligsk soulresa tillsammans med en av Sveriges viktigaste rapröster.

Pontus betyg:

Forumtråd: Whoa recenserar: Petter – En Räddare i Nöden

Bra musik är bra musik, så har jag sagt så länge som jag kan minnas. Det handlar inte om genre eller subjektivitet, riktigt bra musik kommer alltid att vara just bra. Det är denna enkla princip som gör att folk än idag lyssnar på Elvis, The Beatles, Michael Jackson eller Mozart. Deras musik har blivit tidlös. Jag tror inte det handlar om musikklimat och internets tillgänglighet, för om musikerns produkt är tillräckligt bra så kommer folk inte att förneka den. Tvärtemot, den kommer hålla för evigt och jag är osäker på om Frispråkarns andra album Dom kallar mig disträ kommer klara av ett möte med tidens tand.

När skivan inleds med spåret Haka så undrar jag för det första över vem som fortfarande säger ”haka” när man vill att någon ska följa med. För det andra är detta inledningen på en återkommande företeelse på skivan, nämligen en kvinnas sångröst. Om du såg Melodifestivalen detta året så vet du vad jag pratar om. Språkarns bidrag Singel till musiktävlingen var en riktigt pinsam upplevelse och gav mig känslan av att vara tillbaka på de blyga dansgolven på skoldiscot. Det osade eurodisco och det är inget som jag skulle kalla sund utveckling utan snarare ett stadigt steg i fel riktning. För ärligt talat, vem utav melodifestivalen tittare brydde sig om att han var singel? Knappast tonårsflickorna och knappast någon annan heller.

Albumet har dock några andra låtar som visar på bättre omdöme. På Du är min bror, Dagen ni föds och Man sliter i det tysta visar Frispråkarn att han faktiskt är en relativt duktig rappare. Hans texter är knappast något utöver det vanliga, men han får fram det han vill och ofta ligger det känsla bakom. Hans inkompetens då det kommer till refränger är dock inget beundransvärt. Alla spår jag nämnt hittills har gästsångare, något som blir både enformigt och tråkigt väldigt snabbt. De flesta spåren är medelmåttiga, och skivan ger aldrig tecken på några överraskningar, eller åtminstone inga positiva sådana. Man lyssnar, byter låt, lyssnar igen, och snart låter alla låtar likadant inklusive rappen som tidigare kändes relativt tilltalande.

Frispråkarns album är ingen revolution inom hiphop. När André och Martin recenserade hans debut i slutet av 2008 så poängterade de att det kändes som att den ”kunde släppts kring 2000″ och tyvärr känner jag samma sak idag, nästan två år senare. Han är inte dålig, men det finns så många artister där ute som sopar banan med honom, och jag har svårt att se att han någonsin kommer kunna konkurrera med dem. Han har fastnat i sin stil och ger inga tecken på att försöka ta sig loss. Denna brist på kreativitet kommer således bli hans fall, för trots att han får ihop textmaterial, och levererar det väl, så låter det varken fräscht eller modernt. Ibland så snuddas min nostalgiska ådra när jag lyssnar igenom Dom kallar mig disträ, men ärligt talat så plockar jag mycket hellre fram mina äldre skivor om jag vill känna på det viset. När man inte känner vag nostalgi, så är det ändå bara tafatta försök till att anpassa sig.

Man kan inte eftersträva tidlöshet när man skapar något. En produkt blir tidlös om den är lysande, och trots att jag bara kan vara subjektiv i min åsikt så måste jag tyvärr säga att Frispråkarn har passerat sitt bäst-före datum. Fiaskot i melodifestivalen är ett av bevisen på det och även om jag hoppades på att han skulle bevisa motsatsen så gör han inte det. Tyvärr.

Viktors betyg:

den andra kommentaren…

Disträ som betyder tankspridd eller inte riktigt medvetande om vad som händer i omgivningen, är det vad dom kallar Frispråkarn? Om det nu är så är det trots allt ganska träffsäkert. För rapmässigt är Frispråkarn ganska simpel och föråldrad i många sammanhang. Med ett inte särskilt variationsrikt röstläge och flow levererar han personliga texter om faderskap, vardagen och samhället. Men det är sällan finurligt och med den där extra knorren. Beatsen är välgjorda och snyggt mixade men Astma & Rocwell kan bättre än så här även om det inte är där skivans främsta sänka ligger.

Förmodligen är melodifestivalen, sångrefränger och releasefester på Stureplan helt rätt väg att gå för Frispråkarn. För att han skall bli en kreddig MC inom den svenska hiphopscenen står jag mig tveksam till. Det till trots att en av Sveriges största verbala rapgiganter Sam-E gästar på skivan. Alla lyckönskningar till Frispråkarn som verkar vara en trevlig prick. Men jag dubbelklickar snabbt vidare till någon av vårens andra betydligt mer intressanta släpp.

Pontus betyg:

Forumtråd: Whoa Recenserar: Frispråkarn – Dom kallar mig Disträ

”Det är inte hiphop. Jag skulle inte kalla det hiphop. Även om det är uppbyggt på samma sätt.”

Så förklarar Magnus Bergkvist sitt senaste soloproject, The Mellow Turning Moment.
Det var ett tag sedan Tellings From Solitaria, och man får säga vad man vill om Embee, men att påstå att han är något annat än en musikalisk verkstad vore lögn. Det finns en skillnad mellan att inte göra något, och att faktiskt ligga på lur och producera i skymundan. För någonstans är det tyvärr där han hamnar; i skymundan.

Embee har inte gjort sig känd som en producent som skapar hit efter hit, men ändå har Looptroop Rockers kunnat hålla sig jämt över ytan med sitt igenkännbara sound. Vi vet vad vi ska förvänta oss av LTR, och det är här Embees soloprojekt kommer in. I skuggan av Looptroop-soundet, vidgar han sina rytmiska vyer och den här gången är det med hjälp av några av Sveriges främsta sångerskor. På ett hörn finns även San, sångerskan från den Japanska electronicagruppen Antennasia. Trots den uppenbara oförmågan hos oss med begränsade språkkunskaper att förstå vad som sjungs, levererar San en av skivans starkaste vokaliska insatser. Vilket man även kan säga om Maia Hirasawa. Och Nina Ramsby. Och Daniel Lemma. Och Annika Norlin från Hello Saferide. Ja, faktum är att The Mellow Turning Moment har alldeles för många styrkor för att kunna definieras med en eller två låtar.

Embees sätt att kunna göra nästintill perfekta hybrider mellan sina produktioner och skön sång gör att skivans röda tråd inte är annat än musikalisk lycka. Det finns ingen början och inget slut i sagan vi kallar The Mellow Turning Moment. Undertonen är något melankolisk och vemodig, men ändå skymtar det där igenkännbara fram och plötsligt påminns man om att detta är samma Embee som bland annat producerar Looptroop Rockers. Four Years Of Silence är förmodligen den låt som mest för tankarna till något som Promoe skulle kunna spotta på, både gällande beatet och sångens innehåll. Annars är det just det där lite vemodiga blandat med det boogieinspirerade swingbeatet, som gör att skivan påminner om något Luciano Supervielle skulle kunna producera.

Att Embee är ett fan av så kallad mellow musik och new jack swing, råder det inga tvivel om. Det är kombinationen av det stundtals hårda soundet och den melodiösa och vackra sången som fulländar plattan. Upside Down med Maia Hirasawa är praktexempel på detta. Det är i mötet skapelsen sker, om man får vara så biblisk i beskrivningen. Den enda frågan som ställs är varför Embee inte är med och sjunger på något spår? Kanske till nästa skiva? Vi kan inte annat än hoppas.

För musikälskare är The Mellow Turning Moment behövlig. Om det här är ett hopkok av det som Embee inte tagit sig samman att släppa tidigare, finns det inget annat än ett obegränsat spektra av musikalisk begåvning framöver. Om det här bara är en försmak kan jag inget annat än invänta nästa storslagna kärlekssång till musiken med spänning och längtan.

Emilias betyg:

…den andra kommentaren:

Jag tror inte det finns någon inom Sveriges produktionsutbud som har ett lika unikt sound som Embee. Man kan oftast urskilja hans produktioner sekunden de startar, och det känns så himla härligt. Det är välsvarvade spår med en unik känsla av noggrannhet, ofta med en härlig drömlik känsla svävande i bakgrunden. Om inte, så är det istället en vemodsfylld mardröm som målats mästerligt.

På The Mellow Turning Moment finner jag många artister som huserar i min skivsamling. Annika Norlin har alltid en stolt position där, både i sitt Hello Saferide och Säkert!. Kanske är det därför jag tycker hennes medverkan skapar det bästa spåret. Även Annikas gamla körsångerska Maia Hirasawas bidrag till skivan är en härlig historia. Daniel Lemma står för lite mörkare melodier medan Nikola Sarcevic gör ett av de mest svängiga spåren på skivan, alla artister med sin egen styrka. Aldrig sämre eller bättre än musikens kreatör.

Jag brukar inte gilla producentalbum. De brukar bli för spretiga och det finns sällan en röd tråd genom hela resan. Men Embee lyckas på ett superbt sätt göra varje artist till sin egen och smälta samman dem med sin egen musik. En toppenplatta som förtjänar sitt betyg helt klart.

Viktors betyg:

Forumtråd: Whoa recenserar: Embee – The Mellow Turning Moment