Den här typen av arrangemang, galor eller konserter till förmån för olika behjärtansvärda ändamål, tenderar att ofta falla ganska platt. Galorna leds av en konferencier som erbjuder dig att köpa ditt samvete rent. Artisterna går pliktskyldigt upp på scen och drar av en låt, vinkar glatt, kramar TV4:s programledare och förkunnar hur viktigt just detta är.
Med det sagt konstaterar vi att jag inte har särskilt mycket till övers för konceptet stödgalor, eller galor över huvud taget egentligen för den delen. Det blir bara en exploatering av misär i syfte att tjäna lite reklampengar.
Ändå begav jag mig till Debaser för en stödkoncert till förmån för alla som föll offer för jordbävningen i Chile. En bidragande faktor var att vi istället för Carola hade Ametist som konferencier och artisterna var mer intressanta än förra årets vinnare av Idol. Det kändes lite mera verklighetsnära, lite mera avskalat, lite mera intressant. Dessutom har Sverige och Chile en speciell historia sedan Harald Edelstam mopsade upp sig mot en viss diktator på 70-talet.
Inför ett drygt halvfullt Debaser sparkade Mohammed Ali igång med en av de skönare versioner av Porten jag har hört, ackompanjerade av det förträffliga livebandet Royal Nelson Orchestra. Sedan driver Pato Pooh upp tempot följt av Stor (skön remix av Stockholmsnatt!), Labyrint, Carlito och Adam Tensta som gästar lite här och där. Allt som allt en trevlig första akt även om det kanske var lite väl korta framträdanden. Ska jag lyfta något som extraordinärt så är det Royal Nelson Orchestra som höjde stämningen rejält. Mer liveband åt hiphoppen!
Akt två drar igång en halvtimme senare med kvällens absoluta höjdpunkt; Simone Moreno fick mig att glömma den regniga och svinkalla verkligheten utanför och för en stund befann sig hela Debaser på karneval på bra mycket sydligare breddgrader. Det är normalt sett inte min kopp te men det här var helt underbart. Vilken intensitet och vilken kraft när hon brister ut i ett ”Fuerza Chile!” till publikens jubel. Exakt vad det var för musikstil vågar jag mig inte på att gissa (lät som en blandning av samba och Manu Chao), men till försvar för min okunskap så är har jag inte sydligare rötter än Södertälje och är uppväxt med föräldrar som lyssnade på Jimi Hendrix, Led Zeppelin och Guns n Roses.
Calle Real tar över stafettpinnen och förvaltar den väl. Det sägs att texterna är löjligt smöriga och om så är fallet är jag glad att spanska inte var mitt starkaste ämne i skolan. Vid här laget har hiphopfesten jag kommit för att se förvandlats till ett sydamerikanskt party.
Sist men inte minst (som kollegan Pontus sa: ”De skulle kunna fylla stället själva.”) fick Hoffmaestro publiken att dansa in natten.
Den här kvällen blev precis sådär klockren som det nästan bara kan bli på onsdagar. Allt var så avslappnat och förbehållslöst. Vi slapp långa monologer om katastrofen. Informationsbiten skötte Ametist föredömligt och den chilenska flaggan hängde i taket som en tydlig markör om varför vi var här. Hoppas arrangörerna fick in några kronor också. En bra fest blev det i alla fall. (Jag tror Edelstam hade blivit glad).
Läs mer på www.fuerzachile.se
