Den hÀr typen av arrangemang, galor eller konserter till förmÄn för olika behjÀrtansvÀrda ÀndamÄl, tenderar att ofta falla ganska platt. Galorna leds av en konferencier som erbjuder dig att köpa ditt samvete rent. Artisterna gÄr pliktskyldigt upp pÄ scen och drar av en lÄt, vinkar glatt, kramar TV4:s programledare och förkunnar hur viktigt just detta Àr.
Med det sagt konstaterar vi att jag inte har sÀrskilt mycket till övers för konceptet stödgalor, eller galor över huvud taget egentligen för den delen. Det blir bara en exploatering av misÀr i syfte att tjÀna lite reklampengar.
ĂndĂ„ begav jag mig till Debaser för en stödkoncert till förmĂ„n för alla som föll offer för jordbĂ€vningen i Chile. En bidragande faktor var att vi istĂ€llet för Carola hade Ametist som konferencier och artisterna var mer intressanta Ă€n förra Ă„rets vinnare av Idol. Det kĂ€ndes lite mera verklighetsnĂ€ra, lite mera avskalat, lite mera intressant. Dessutom har Sverige och Chile en speciell historia sedan Harald Edelstam mopsade upp sig mot en viss diktator pĂ„ 70-talet.

Inför ett drygt halvfullt Debaser sparkade Mohammed Ali igÄng med en av de skönare versioner av Porten jag har hört, ackompanjerade av det förtrÀffliga livebandet Royal Nelson Orchestra. Sedan driver Pato Pooh upp tempot följt av Stor (skön remix av Stockholmsnatt!), Labyrint, Carlito och Adam Tensta som gÀstar lite hÀr och dÀr. Allt som allt en trevlig första akt Àven om det kanske var lite vÀl korta framtrÀdanden. Ska jag lyfta nÄgot som extraordinÀrt sÄ Àr det Royal Nelson Orchestra som höjde stÀmningen rejÀlt. Mer liveband Ät hiphoppen!

Akt tvĂ„ drar igĂ„ng en halvtimme senare med kvĂ€llens absoluta höjdpunkt; Simone Moreno fick mig att glömma den regniga och svinkalla verkligheten utanför och för en stund befann sig hela Debaser pĂ„ karneval pĂ„ bra mycket sydligare breddgrader. Det Ă€r normalt sett inte min kopp te men det hĂ€r var helt underbart. Vilken intensitet och vilken kraft nĂ€r hon brister ut i ett âFuerza Chile!â till publikens jubel. Exakt vad det var för musikstil vĂ„gar jag mig inte pĂ„ att gissa (lĂ€t som en blandning av samba och Manu Chao), men till försvar för min okunskap sĂ„ Ă€r har jag inte sydligare rötter Ă€n SödertĂ€lje och Ă€r uppvĂ€xt med förĂ€ldrar som lyssnade pĂ„ Jimi Hendrix, Led Zeppelin och Guns n Roses.

Calle Real tar över stafettpinnen och förvaltar den vÀl. Det sÀgs att texterna Àr löjligt smöriga och om sÄ Àr fallet Àr jag glad att spanska inte var mitt starkaste Àmne i skolan. Vid hÀr laget har hiphopfesten jag kommit för att se förvandlats till ett sydamerikanskt party.
Sist men inte minst (som kollegan Pontus sa: âDe skulle kunna fylla stĂ€llet sjĂ€lva.â) fick Hoffmaestro publiken att dansa in natten.

Den hÀr kvÀllen blev precis sÄdÀr klockren som det nÀstan bara kan bli pÄ onsdagar. Allt var sÄ avslappnat och förbehÄllslöst. Vi slapp lÄnga monologer om katastrofen. Informationsbiten skötte Ametist föredömligt och den chilenska flaggan hÀngde i taket som en tydlig markör om varför vi var hÀr. Hoppas arrangörerna fick in nÄgra kronor ocksÄ. En bra fest blev det i alla fall. (Jag tror Edelstam hade blivit glad).

LÀs mer pÄ www.fuerzachile.se