Vad händer i musikväg 2010? Vilka artister släpper nytt material? Vad kommer skivorna att heta och när släpps de? För att ge svar på frågorna har vi på Whoa precis som inför 2007, 2008 och 2009 hört av oss till berörda artister/skivbolag ute i landet och kollat av läget. Uppgifterna har sedan sammanställts till en lista som du tar del av genom länken en bit längre ned i inlägget.

Självklart är inte detta alla skivor som kommer att släppas under 2010, men det är en stor del av dem. Förhoppningsvis ger de en bra fingervisning om vad vi kan förvänta oss i musikväg de närmaste tolv månaderna.

Klicka på länken nedan för att komma till listan:

http://blog.whoa.nu/svenska-hiphopslapp-2010/

_______

Diggar du den här listan?
Gillar du det här initiativet så länka gärna till den på din twitter, facebook, hemsida eller blogg. Länken är: http://blog.whoa.nu/svenska-hiphopslapp-2010/

ForumtrÃ¥d: Svenska hiphopsläpp 2010 – LISTA – Fyll pÃ¥!

Decenniets sista år svischade förbi. Det är väl så när man blir äldre: dagarna kommer nog aldrig bli så långa som de var i högstadiet och gymnasiet. Med några dagar kvar av 2009 summerar vi lite kortfattat vad som har hänt och vad vi minns med fokus på svensk hiphop. Någon större analys av hela 00-talet orkar vi inte göra just nu.

Martin:

Dina tankar kring 2009. Var det ett bra år? Vad kommer du minnas?

Likt 2008 ännu ett bra år för svensk hiphop och utan tvekan ett till steg i rätt riktning. För mig var 2009 året när det blev tydligt vilken enorm bredd scenen börjat få, i och med alla artister som dykt upp och gör sin egen grej och har sin egen publik. Rent spontant artister som Kartellen, Labyrint, Industrin, Ayla-kollektivet, Henok, J-Son, Mofeta & Jerre, Lorentz & M.Sakarias och Promoe, för att nämna några.

Årets tre bästa svenska släpp enligt dig?

1. Mohammed Ali – Processen
2. Stor – Nya skolans ledare
3. Organismen – Om Gud vill och vädret tillÃ¥ter

52 mp3or på Whoa. Har du någon favorit?

Med facit i hand släppte vi riktigt många bra låtar förra året. Mina fem favoriter:

1. Mohammed Ali feat. Nano – Porten
2. Labyrint – Fingrarna i luften
3. NKOTBvsLJUDAS – Kasta Molotow
4. Industrin med Grega – Enkel man
5. Alex-j feat. Nano РAnșkan

Årets bästa video?

Pato Pooh feat. Adam Tensta – Follow Me utan någon som helst konkurrens. Vad kan man säga? Maceo Frost gjorde ett imponerande jobb!

Vad hoppas du på inför 2010?

Även om förhoppningarna är dömda att grusas, så hoppas jag att 2010 blir det bästa svenska hiphopåret någonsin. Så här säger man ju gärna vid denna tidpunkt varje år, men skillnaden är att den här gången ser det ovanligt lovande ut. I princip alla de största artisterna släpper nytt. I spetsen går givetvis Petter med sitt album (och kaxiga titel) En räddare i nöden samt Timbuktu. Lägger man sedan till andra etablerade namn som Ison & Fille och Lazee i kombination med nyare, lovande förmågor som Mofeta & Jerre, Stor, Mohammed Ali, Carlito, Labyrint och Newkid – så ska det inte kunnat bli annat än riktigt bra.

Viktor:

Dina tankar kring 2009. Var det ett bra år? Vad kommer du minnas?

Alla säger hela tiden till mig vilket bra hiphopår detta varit, jag är dock inte säker på att det var precis så bra som alla påstår. Okey, detta var utan tvekan ett bra år, men många av dom släpp som skulle göra 2009 till något alldeles extra blev uppskjutna till 2010. Internethysterin bidrog till att större delen av årets bästa släpp inte ens kom ut i fysisk form, utan distribuerats gratis till oss mellan ettor och nollor. En utveckling som gjort att min stackars skivsamling blivit lidande.
Men 2009 har ju framförallt handlat om den lite yngre skolan som tex Stor, Lorentz & M.Sakarias, Näääk, Mohammed Ali, Mofeta & Jerre m.fl.  Detta känns som en väldigt sund utveckling och som jag är inne på tidigare, 2009 var inte så bra som det kunde blivit. Men det har bäddat för något fantastiskt.

Ska man vara lite mer personlig så kommer jag nog definitivt minnas att detta blev mitt Whoa-år. Då jag, efter många år av medlemskap, blev redaktionsmedlem och började skriva på allvar, vilket känns otroligt roligt!

Årets tre bästa svenska släpp enligt dig?

Henok Achido – Almaz Charming Child
Mohammed Ali – Processen
Organismen – Om Gud vill och vädret tillÃ¥ter

52 mp3or på Whoa. Har du någon favorit?

Prop Dylan – What Goes Up
Rapper Ted feat. Daltone & Diego Jah – Fyllot
Labyrint – Fingrarna i luften
Same Blood Boyz – Dealer Shit
Mohammed Ali feat. Nano – Porten

Årets bästa video?

Precis som Martin är inne pÃ¥ tidigare sÃ¥ är ju faktiskt Pato Pooh feat. Adam Tensta – Follow Me totalt oslagbar när det kommer till videor i Ã¥r. Därför tänker jag även nämna Henok Achido – High On Life. Jag skulle även vilja pÃ¥peka den standarden som har höjts när det kommer till svenska hiphopvideor. Det känns otroligt roligt, bÃ¥de att street- och välproducerade videor florerar över nätet numera.

Vad hoppas du på inför 2010?

Jag hoppas att 2010 blir det som 2009 skulle bli. Att alla släppen som skulle kommit kommer. Det är sÃ¥ mÃ¥nga skivor jag ser fram emot nästa Ã¥r att jag knappt vet vart jag ska börja. Mofeta & Jerre, Zacke, Bashie, Kihlen, Embee, Far & Son, Hearin’ Aid, Paragon och listan fortsätter. Jag hoppas även att hela hiphop-Sverige skall fortsätta i den riktning som den börjat styra sina steg Ã¥t, för det känns mycket lovande. Sist men definitivt inte minst sÃ¥ hoppas jag att Whoa kommer kunna erbjuda alla sina läsare mer recensioner, intervjuer och nyheter än nÃ¥gonsin.

Marcus:

Dina tankar kring 2009. Var det ett bra år? Vad kommer du att minnas?

Precis som alla andra år så har svensk hiphop växt ganska mycket under året. Artister så som Promoe, Lorentz & M.Sakarias och Henok har fått stor uppmärksamhet i svenska medier och det är alltid kul. Det har också som vanligt uppkommit nya namn som är värda att hålla ögonen på. Mina besvikelser består främst av släpp som har blivit framflyttade till 2010.

Årets tre bästa släpp enligt dig?

1. Stor – Nya skolans ledare
2. SKÅNE – Alltid öppet
3. Organismen – Om Gud vill och vädret tillÃ¥ter

52 mp3or på Whoa. Har du någon favorit?

Utan inbördes ordning:

Labyrint – Fingrarna i luften
Mohammed Ali feat. Nano – Porten
Alex j feat. Nano – Ansökan
eLDhee – They Don’t Hear Me Doe
Prop Dylan – What Goes Up

Årets video bästa video?

Jag håller med föregående talare om att Pato Pooh feat. Adam Tensta – Follow Me är överlägset bäst i år. Sen håller jag också med Viktor om att standarden verkligen har höjts på svenska hiphopvideor under året.

Vad hoppas du på inför 2010?

Min förväntan inför det nya året är ganska stor. Som sagt så ska många stora artister släppa nytt material. Det som jag själv är mest förväntansfull över är Ison & Filles fjärde album För evigt. Sen så har vi också lovats släpp från Zacke, Paragon, Mofeta & Jerre och Kihlen som jag också ser fram emot. Slutligen så hoppas jag också att svensk hiphop kommer att växa ännu mer det kommande året.

Christer:

Dina tankar kring 2009. Var det ett bra år? Vad kommer du minnas?

2009 har varit över förväntan med oerhört mycket bra musik. Ett bevis på detta är att pålitliga Promoe trots två släpp var långt ifrån bäst. Det som gjort 2009 så bra är att det har funnits något för nästan alla smaker. Allt fler nischar sig och utbudet är större idag än någonsin. Ayla dök upp och Organismen släppte en efterlängtad skiva, Prop Dylan, Critical och Labyrint för att nämna några andra släppte riktigt, riktigt bra musik. Det har varit en hel del sköna netplays på Whoa också. En annan reflektion är att musiken över lag känts väldigt välproducerad. Oavsett om låtarna är bra eller inte så låter det i alla fall bra. Det är långt ifrån gamla suddiga kassetter och dåligt rippade låtar på Napster.

På frågan vad jag kommer minnas från 2009 blir nog svaret: inte mycket (förutom Dubblish). Det är inte så dystert som det låter, men det är svårt att hitta några riktigt stora milstolpar som TLK -94  eller Petter -98. Jag minns knappt vad som hände 2008. Jag tror och hoppas att om 5-10 år kommer jag se tillbaka på perioden 08-10 som en bra tid för svensk hiphop, som lade grunden för en grym fortsättning som fortfarande håller i sig när vi börjar närma oss 20-talet. Om det är någon artist eller grupp som har chansen att sälla sig till de där extra stora milstolparna i mitt minne så sätter jag en slant på Mohammed Ali.

Årets tre bästa svenska släpp enligt dig?

Max Peezay – Boven i Dramat
Mohammed Ali – Processen
Ken Ring – Hip Hop

52 mp3or på Whoa. Har du någon favorit?

Inte lätt det här, men dagsformen säger följande:

Mohammed Ali feat. Nano – Porten
Guerilla War Tactix – Planet of The Apes
Pato Pooh feat. Karim Jaouadi – Warrior
Marc Swing feat. G Karma – U.S to Sweden
Labyrint – Fingrarna i luften

Årets bästa video?

Jag började spela tv-spel typ 1987. Det räcker sÃ¥. Pato Pooh feat. Adam Tensta – Follow Me är ren nostalgionani. LÃ¥ten är ju inte dÃ¥lig den heller.

Vad hoppas du på inför 2010?

Att utvecklingen fortsätter i samma goda riktning. Förutom förväntningarna på etablerade artister hoppas jag upptäcka minst lika mycket nytt som i år. Annars skulle det vara intressant med någon typ av oväntad comeback. Dags för Pstq att äntligen visa vad han kan igen? Eller om Fattaru helt plötsligt släpper något. I vilket fall ser det lovande ut. Sen hoppas jag att festivalen Xpress Urself upprepas eller något annat i Stockholm dyker upp till sommaren. Det har väl knappt funnits en riktig festival i huvudstaden sedan typ Lollipop (det störde tydligen djurlivet i Tullinge, men en countryfestival för ett gäng sydstatsdiggande raggare går för sig på samma plats).

Forumtråd: Whoa-redaktionens summering av 2009

Veckorna har sprungit på och nu är det helt plötsligt julafton igen. Härligt! Precis som många andra firar de flesta av oss som driver Whoa denna högtid tillsammans med släkt och vänner, vilket naturligtvis innebär att mycket på sidan kommer att gå på halvfart nu för en tid framöver.

Men frukta ej! Inom kort kommer vÃ¥r egen summering över Ã¥ret som gÃ¥tt och den 1:a januari publiceras den efterlängtade listan över ”Svenska hiphopsläpp 2010″. Till vänster (pÃ¥ startsidan) kan ni även ta del av en ny veckans mp3 och innan nyÃ¥r kan vi utlova ännu en fet, exklusiv netplay.

I väntan på tomten rekommenderas förra årets julspecial över de tio bästa jullåtarna genom tiderna! Kolla in den nedan!

Klicka här för att komma till 2008 års julspecial

God jul och gott nytt år! /Webmasters, admins och mods

Forumtråd: God Jul önskar Whoa-Crew!

Det finns de människor som pratar och så finns det de som pratar på riktigt. Brother Ali hör till de senare. När Whoa mötte Brother Ali några timmar innan han skulle ge en gratisspelning på Lilla Hotellbaren i Stockholm slukade en liten fråga, och dess följdfrågor, om vissa av hans texter upp näst intill hela intervjutiden. Ämnet han tycks brinna för, förutom musiken, är kanske inte helt oväntat politik. Han har trots allt skrivit en låt tillägnad Obama.

Brother Alis nya platta Us som släpptes förra veckan skiljer sig från hans tidigare på flera punkter. Dels att det bara finns en låt som handlar om honom själv men det är också mycket mer riktiga instrument som bygger upp beatsen än tidigare. Intressant nog så har själva inspelningsprocessen inte alls tagit längre tid än de tidigare albumen. Övning ger färdighet, helt enkelt.

- Jag tror det tog ungefär två månader att skriva låtarna och att spela in dem två månader till. Det kunde ha gått fortare än så. Det börjar alltid med att Ant hittar någon sampling och sen gör vi en demoversion i hans hem. Men denna gång blev det mycket mer arbete när vi väl kom till studion. Han tog bort grundsamplingen och i stället fick musiker spela gitarr, klaviatur o.s.v. Bara att spela in musikerna tog nog en månad och rappen, arrangemang och mixning en månad till.

Jag har läst att det blivit krångligare med samplingar efter Rhymesayers Entertainment skrev på ett distributionsavtal med Warner. Är det därför ni gjort på detta sätt?

- Samplingar är en del av det, men inte den riktiga orsaken. Jag tror att Ant ville ha mer kontroll över hela ljudbilden. För när man samplar en del av en låt, så har man bara en enda kanal med alla ljud och sen så lägger man typ på trummor över det. Vi har ju alltid haft lite musiker, på The Undisputed Truth är det gitarr och trummor på nästan alla låtar. Men på denna skiva tror jag att Anthony bara ville kunna spela lite gitarr ett tag, eller typ lite bas och låtarna är inte bara omspelade samplingar. Han tog in musiker och så berättade han hur han ville att det skulle låta. De lekte lite helt enkelt och sen tog han de bästa bitarna. Det är mycket mer musikalisk frihet på det sättet och det är ett helt nytt sound, berättar han.

De hade även en viss idé med Us och det var att förena saker som vanligtvis inte ses som normalt tillsammans. Som till exempel pÃ¥ lÃ¥ten ‘Round Here där man blandar en banjo med rymdljud, som Brother Ali kallar det, och trummor frÃ¥n en 808. Tanken är att visa hur allting är musik, även om man som pÃ¥ en annan lÃ¥t blandar tunga trummor med en sitar.

- Jag gör samma sak med historierna. Det är historier om langare, invandrare, kvinnor som blir misshandlade av män och slavar och slavägare. Just det att försöka berätta dessa historier och visa att de alla är likadana. Rent spontant så skulle man ju inte tänka att det är lite onormalt att man har en låt där man berättar hur hemskt slaveriet var och att också berätta om skadan som slavägarna fick. Det är det hela konceptet med albumet är, att försöka föra samman allt och visa att allting egentligen är samma sak. Därför heter den Us. Även om historierna inte är mina personliga denna gång, så är de fortfarande från mitt egna liv, men de handlar om saker som hänt de människor jag älskar.

Dina texter brukar ofta kännas väldigt personliga – händer det att du Ã¥ngrar nÃ¥got du berättar?

- Dexter har en kod för att mörda människor. Jag har en kod för att skriva låtar. Och den koden är att inte skriva om andra människors affärer. De gånger man vet vem jag pratar om i mina berättelser så är det något jag fått godkänt att göra eller så är det bara en hyllning till personen. Men det är klart att de som inte gillar mig kan använda det jag berättar för att försöka skada mig. Men så länge jag är ärlig och berättar sanningen så ångrar jag ingenting.

Är politiken i texterna något som du tänker på eller har det bara utvecklats med ditt låtskrivande?

- Jag ser det inte riktigt som att vara politisk. Det är ingenting jag försöker att vara. Jag har alltid velat skriva låtar som är kraftfulla och betydelsefulla för mig själv och jag tror nog att mina texter mer speglar vart jag var i mitt liv och var jag är nu. När man kämpar för att överleva, så tänker man bara på sig själv. Så mitt första album var alla låtar om mig själv och på Shadows on the Sun är det bara jag som vill bli respekterad och bli hörd. Jag var arg över hur mitt liv var då. Efter det albumet fick jag åka ut på turné och leva som en musiker och jag behövde inte ta dom där gamla jobben längre. Det fick mig att inse att mitt liv kunde bli precis vad jag vill att det skulle bli. Så jag gjorde massa förändringar och slängde iväg mitt gamla liv och byggde ett nytt. Det är vad The Undisputed Truth handlar om. Nu så är alla mina problem bra problem. Jag är för upptagen med att göra saker jag älskar. Jag har för många personer som jag älskar för att ge alla den uppmärksamhet de förtjänar. Jag måste betala massa skatt men det är för att jag tjänat helt okej med pengar. Så jag känner inte riktigt för att prata om mina problem längre.

När Brother Alis egna liv blev så pass mycket bättre och när han lämnade sitt gamla grannskap blev det så mycket tydligare för honom hur mycket folket omkring led. Hans egna lösning på alla dessa politiska problem är att alla måste ändra synen på hur vi är, att vi alla är lika.

- Speciellt i Amerika där en liten minoritet har all makt och alla pengar och har varit väldigt strategiska och lyckosamma med att separera oss sÃ¥ att vi aldrig arbetar tillsammans mot nÃ¥got. De alla pengar, men vad vi har är mycket större om vi gör nÃ¥got tillsammans. Men det gör vi inte eftersom vi är hjärntvättade till att tro saker som ”om det inte vore för resten av dessa fattiga människor skulle jag vara rik”. Det är en av de punkterna med kapitalism som hÃ¥ller ner den vanliga människan. De har fÃ¥tt oss att tro att kapitalism handlar om att vara fri och om man frÃ¥gar de flesta i medelklassen var nÃ¥gonstans de befinner sig rent ekonomiskt sÃ¥ tror dom att de är topp-tio, men det är dom inte. Det finns folk högt här uppe men medelklassen är sÃ¥ mycket lägre än vad de tror, säger han medan han gestikulerar nivÃ¥skillnader med händerna.

Att Brother Ali är en Obama-supporter kan vara svårt att missa då han gjort en hel låt i hans ära och när ämnet dyker upp är det ännu tydligare hur glad han är över sin nya president. Obama är en man han tror på och någon som enligt han själv är en genuint ärlig människa.

Är du nöjd över vad Obama hittills har gjort?

- Jag tror det finns saker han kan förändra direkt och, saker han kan göra själv utan hjälp. Men dessa saker är mer symboliska än någonting annat. Bara att han blev vald till president är något enormt. Vi har fortfarande rasism i vårt samhälle och det är ingenting vi pratar om. Vi kanske pratar om Martin Luther King och medborgarrättsrörelsen, som om det vore lösningen på det. Men vi pratar aldrig om rasismen som fortfarande lever. Det är värre än någonsin för svarta amerikaner, på vissa sätt. Det finns någon idé om att allt är okej nu så att om en svart gör något fel så har han sig själv att skylla, men det stämmer inte riktigt. Jag tror att Obamas seger i valet är en symbol över att de vita inte längre vill vara rasister. Bara det att Obama åkte till Kairo för att adressera den muslimska världen utan att först prata om det med Israel och att inte nämna något om terrorism utan bara tilltalade dom som jämställda medmänniskor på ett respektfullt sätt är enormt. Man kan tycka att det bara är massa snack och fråga var det praktiska resultatet är, men det är det som är poängen. Han kan inte förändra allt själv. Bush försökte göra det. Han betedde sig precis som om han inte ens behövde kongressen och det är något som Obama väljer att inte göra. Han försöker sätta en ny standard, ett nytt politiskt klimat där när någon annan tar över makten inte försöker sätta sig på dom andra utan där man försöker arbeta tillsammans på riktigt. Probelmet är att inte ens demokraterna förstått detta, de håller fortfarande på med samma gamla skitsnack och bråkar med republikanerna i stället för att tänka på vad som är bäst för alla. Det är bara massa bråk och republikanerna bara slåss mot Obama och saker som sjukvårdsreformen.

Det där med sjukvården är för mig som bor i Sverige helt otroligt. Varför vill man inte att alla ska kunna få ordentlig vård?

- Det är det jag säger. Medelklassen tror att de är så rika och har det jättebra men de vill inte ens dela med sig av vad de har med människorna precis under. Om de bara kunde förstå att om vi arbetar tillsammans för vad som är bäst för de vanliga människorna så skulle det gå bättre för dem också. Obama har massor av saker han behöver hjälp med, men eftersom alla andra politiker håller på med samma gamla skit så kommer det bli tufft för honom att göra allt han vill.

Forumtråd: Whoa interjuvar: Brother Ali

Efter en fantasisk festtorsdag med lite väl mycket av det goda samt massiva klubbköer och strålande sol var det dags för den första dagen på festivalområdet. Ett område som i princip var likadant som tidigare år med den stora skillnaden att det bara fanns en ingång. I övrigt var det samma principer som alltid, 50-kronors fatöl i plastmuggar, pizzaslicar för överpriser och stora sponsorföretag som visade upp sig.

Självklart spelar också svenskens fascination för väder in under de två festivaldagarna. Vädret är i mångt och mycket en avgörande faktor. Sådan tur då att fredagen började med strålande sol och en förlösande och strålande Robyn. Med Kleerup på trummor i sitt liveband och fixstjärnor som Lykke Li, Röyksopp och otroligt förlösande Dr Alban på No Coke som blev festivalens absoluta snackis. Nostalgi, glädje och skrock i ett. Robyn betonar dock att det inte på något vis skulle vara något ironiskt drag från hennes sida.

Fredagens andra toppspelning blev Röyksopp där undertecknad står nästan längst fram med maximalt utdraget leende till Eple, Poor Leno och Only This Moment. Riktigt vackert från norrmännen som vet hur man bjuder till en elektronisk show och hur man klär sig därefter. Självklart får de också med sig Robyn och Karin Dreijer på spelningen, som båda uppträdde som soloartister under samma kväll.

Lördagen är den stora dagen för oss whoaiter, det vill säga för oss hiphopare. Dead Prez och Nas var bokningar som satt långt inne men räddade den annars så diskriminerade svarta musikscenen på festivalen. Dessutom hade man bokat in ett första svenskbesök från den unge Asher Roth. Tyvärr blev vädret inte det ultimata. Strax innan Dead Prez går på har jag redan en liten vattenpöl i min vänstra jackficka.

Dead Prez hinner riva av både gammalt och nytt material och blandar friskt från senaste DJ Green Lantern-mixtapet och Lets Get Free-albumet under 60 minuter. De hinner också dissa USA, hylla Afrika, sätta upp ett tygstycke med Che på DJ-båset samt snacka hustle, struggle och revolution med den vita medelklasspubliken. Det blir ändå en bra uppslutning framför scenen trots det dåliga vädret och inte helt otippat så avslutas spelningen explosionsartat till superhiten Hiphop.

Sedan är det bara att lägga benen på ryggen och ta sig över till flamingoscenen och Nas som kliver på scenen med ett helt outannonserat och otippat liveband. Och det blir galet tungt med Hiphop Is Dead och Hero som inledningslåtar innan Nasir i kronologisk ordning går igenom sin karriär. Helt underbart blir det när han bjuder på hela 7 låtar från sin debut Illmatic. Sedan är det bara singelhits på singelhits resten av showen och icke dedikerade hiphopare verkar tycka spelningen är suverän. Trots att Nas ibland tappar textrader och verkar ha lite problem med andningen i tunga partier håller det hög klass rakt igenom. Och det effektfyllda avslutet med One Mic över endast en djungeltrumma och med rockcreciendo i refrängen är fenomenalt.

Lika bra, eller till och med bättre blir det på Basement Jaxx en timme senare. Britterna fullkomligt öser på med hits, sjunger med kraft så det ljuder av vackra toner hela vägen bort till Plikta. Att alla inblandade artisterna på scenen klär sig i underbart sprakande färger och flörtar med publiken gör det hela inte sämre. Inte heller det faktum att man ser konserten perfekt från baren och att folk omkring mig dansar av sig sin festivalglädje. Basement Jaxx är verkligen musik som fungerar live med ett tungt sound. Helt klockrent och festivalens bästa spelning.

Kvällens sista spelning med Lily Allen blir den som drar mest folk. En glad, tuff och ung tjej med silversminkat ansikte och genomskinligt linne. Hon får kanske inte helt med publiken men lyckas ändå få folk glada på Smile och alla där jag står att slänga upp mittenfingret och ropa Fuck Off i kör. Inga otippade drag för publiken men en väl genomförd konsert. Lily fick bli den sista av dagens fem spelningar då fötterna i stövlarna inte orkade stå mer. Men tydligen dök Lily upp både på Världskulturmuseet och på Underjorden i Gamle Stan för lite stabil svartfest. Alltid skönt med lite stora artister som agerar folkligt.

Sammantaget känns Way Out West som en bra arrangerad festival även detta året. Om bara vädret någon gång vilje bli bättre i Göteborg, matköerna lite kortare och priserna vore lite billigare. WOW är verkligen i Sveriges andrastad för att stanna och lyckas än en gång sälja slut alla biljetter, även i ekonomisk lågkonjunktur. Hoppas att nästa årets artistbokare vågar ta ut svängarna lite mer bara, oavsett så ser ni mig där nästa år.

Då var det januari igen och svensk hiphop går ännu ett riktigt spännande år till mötes. Nyfikenheten och intresset är som vanligt stort och frågorna är givetvis snarlika som tidigare. Vad händer i musikväg 2009? Blir detta året när media och kvällspress vaknar upp från koman och inser hur mycket bra svensk hiphop som finns där ute? Vilka artister släpper nytt material? Vad kommer skivorna att heta och när släpps de?

För att ge svar på de flesta av frågorna har jag precis som inför 2007 och 2008 hört av mig till flera av de berörda artisterna/skivbolagen ute i landet och kollat av läget. Självklart saknas det fortfarande skivor på listan och vissa av uppgifterna är ännu oklara. Se därför listan som en start och så hjälper vi varandra att fylla på den allt eftersom dagarna rullar på.

Är du hiphopartist, promotor eller dylikt och saknar ditt kommande släpp (album, mixtape eller ep, ej singlar) på listan? Maila in informationen i fråga till oss på redaktionen@whoa.nu så lägger vi in det när vi har tid över. Tips från privatpersoner är naturligtvis också välkommet, men för att slippa rykten och felaktiga källor vill vi i så fall ha en hänvisning till källan (dvs. var man har läst/hört om det hela).

Klicka här för att komma vidare till listan (alternativt klicka pÃ¥ länken för ”Svenska hiphopsläpp 2009″ till höger i menyn).

Hoppas att detta uppskattas! Mycket nöje!

ForumtrÃ¥d: Svenska hiphopsläpp 2009 – LISTA – Fyll pÃ¥!

Hiphopkulturen har alltid fått ta skit i olika former. Senast under onsdagen i en obskyr, nära döden gratisblaska i Stockholm. Inte Metro. Skribenten påstår att hiphoppen är ansvarig för den misshandlade kvinnan i trappuppgången och en tjej som ska ha blivit våldtagen i samband med en konsert.

Men det är väl inget konstigt med det egentligen. Subkulturer har alltid omgärdats av rykten och fördomar. Ju mer främmande desto läskigare blir det. Här skulle jag ganska enkelt kunna slänga in ett par rader om klassisk svensk smygrasism men det vore för enkelt och framför allt inte helt sant. Förvisso har segregerade områden alltid varit starka hiphopfästen vart i världen du än vänder dig. Men det har ingenting med hiphoppens ständiga befinnande i skottlinjen att göra. Hiphoppen som subkultur är på intet sätt unikt i det avseendet.

Hippie var ett skällsord i det amerikanska etablissemanget på 60-talet. Iron Maidens Number of the beast skapade stor uppståndelse. Alla rockare på 80-talet var satanister och kannibaler. Ungdomar som lyssnar på Marilyn Manson kommer ta livet av sig själva eller sina klasskompisar.Och punkarna, punkarna! Never mind the bollocks.

I andra delar av samhället skapade videovåld psykopater, idag avsocialiseras folk framför onlinespel. Och i ständigt utanförskap de senaste 60 åren hittar vi det moderna samhällets största avarter; de bestialiska mc-gängen. Fy fan för Harley Davidsson.

Egentligen hittade dessa grupper bara en tillhörighet och något de gillade att göra med sina liv. Videon skapade inga psykopater, snarare motsatsen. Onlinespelen bygger stora sociala nätverk. Och mc-gängen, tja, det är en brokig skara som gillar att åka motorcykel och gör de något dumt beror det nog inte på Harley Davidsson.

Det sägs ibland att hiphoppen har dÃ¥lig kvinnosyn, är vÃ¥ldsam och romantiserar droger. För det har belackarna minsann hört flera gÃ¥nger, men lägger gärna till att ”man ska inte generalisera för det finns bra hiphop men det är inte den jag pratar om”.

Men ändå generaliseras det för kritikern kan inget mer om hiphop. Och det generella draget i alla generaliseringar kring subkulturer som rör musik är att det är musiken det är fel på. Det är musiken som influerar ungdomar och bränner hjärnor. Polisen punktmarkerar hiphopartister och i tidningarna tar inskränkta så kallade skribenter plats. Jag pratar inte om de som kanske inte har något emot hiphop men hellre ser Timo Räisänen än Chamillionaire, utan om de som faktiskt är totalt oinsatta i musiken eller kulturen och spär på nidbilden av hiphop.

Hur farligt är hiphop jämfört med andra musikstilar? Googla ”rap star arrested” och du fÃ¥r 513 träffar. Byt ut rap mot rock och du fÃ¥r 1810 träffar. BÃ¥de Paul och John spöade skiten ur sina fruar. Jävla Beatles! Axl Rose biter väktare i benen. Tito Beltran stÃ¥r inför rätta för vÃ¥ldtäkt. Finns det nÃ¥got bröderna Gallagher inte har gjort? En person dör pÃ¥ Hultsfred under Courtney Loves konsert. Hur är det möjligt att Keith Richards eller Iggy Pop lever än idag? Jim Morrisson och Jimi Hendrix gick bort för tidigt. Ingen säger längre att det beror pÃ¥ musiken. Möjligtvis nÃ¥got puritanskt sällskap frÃ¥n den amerikanska landsbygden.

Att skylla samhällsproblem pÃ¥ en musikstil eller ännu hellre en hel kultur, som blaskans förmodade nödlösning till krönikör gör eftersom hon antar att ”man [hiphoppare] har accepterat att tjejer är bitches’n’hoes”, är förlegat. Det har det alltid varit och den sortens kritik är förbehÃ¥llen moralkärringar och gubbjävlar.

Musik är en källa av kreativitet och ett av hiphoppens kännetecken är att den speglar omvärlden. Är det fel på texterna kanske man ska gå ett steg längre och fråga sig varför den här personen valde att göra en låt som är nedsättande mot kvinnor. Var han verkligen så desperat efter pengar? Varför var han det i sådana fall? Och varför rappar den där gruppen så aggressivt, varför är de så arga? Hiphop har enormt inflytande idag och är allt annat än homogent. Det är vackert, fult, hemskt, politiskt, inspirerande, tramsigt, bra, dåligt, avslappnande, aggressivt, skruvat, roligt, poetiskt.

Att det 2008 fortfarande finns personer som låter fördomar gentemot en musikstil styra bilden av en hel kultur är lika sjukt som att det fortfarande finns folk som tror att kriminalitet beror på en hudfärg.

Forumtråd: Dags att reagera mot smutskastningen av hiphopkulturen

Krönikan som fick bägaren att rinna över: Stockholm City

Det finns fler som har reagerat:

DJ Sleepy
Paragon
JustDet
DN PÃ¥ Stan
Robert Zillén
Rodeo
Kinky Afro
Konst eller porr?
DJ Taro