Way Out West 2010
Som svensk sÄ sitter det i ryggraden, kanske till och med sjÀlen, att alltid tÀnka pÄ vÀdret. NÄgot som kÀnns otroligt relevant nu, tvÄ dagar efter Way out West i Göteborg har avslutats och jag sitter i min lÀgenhet med en vÀrkande skalle. Jag har spenderat hela morgonen i rehabilitering med bakfyllepizza och Paris Hiltons: My new BFF pÄ televisionen och ordet dumburk kÀnns mer relevant Àn nÄgonsin tidigare. Skammen i kroppen Àr pÄtaglig men medan regnet fullkomligt skjuter mot mitt fönsterblÀck sÄ kan jag inte annat Àn förundras över vilken tur jag haft denna helgen. NÀr varenda vÀderprognos pekade mot ovÀder lyckades Lilla London bryta sig ur sina gamla vanor och förvÄna mig med tvÄ (nÀstan) regnfria dagar.
Tro det eller ej men festivalen handlade inte bara om vÀder Àven om ovanstÄende stycke tyder pÄ det. Way out West har faktiskt Är efter Är bevisat att de kan dra till sig de största namnen inom musikbranschen och nÀr Wu-Tang Clan dök upp i bokningslistan sÄ var det nog inte bara jag som hoppade högt av förvÀntan. Denna legendariska grupp kÀnns ju lite som den heliga graalen för hiphopare i live-vÀrlden och det var Àven denna grupp som fick bli den akt som invigde festivalen Ät mig.
NĂ€r jag vĂ€l stod i Slottsskogens vackra miljö och lutade blicken mot Azalea-scenen sĂ„ kliver Ghostface, Raekwon … och… ehh… in pĂ„ scenen och börjar rocka sin mickar. Fort slĂ„s jag av faktumet att de inte Ă€r fulltaliga. Method Man Ă€r tydligen kvar i staterna för egna spelningar och resterande medlemmar av klanen tycks köra pĂ„ gammal vana. FörvĂ€ntningarna sjunker sakta men sĂ€kert. Jag stĂ„r dĂ€r och gungar sĂ„ som man gör pĂ„ hiphop-konserter, emellanĂ„t slĂ€nger jag upp mina tassar i luften för att knyta ihop mina tummar och skapa ett W. Det blir liksom aldrig mer Ă€n sĂ„hĂ€r. Jag försöker och jag vill att det skall vara grymt men besvikelsen Ă€r pĂ„taglig. Ljudet Ă€r dĂ„ligt och hade det inte vart för min ringa förkunskap sĂ„ hade jag inte uppfattat ett ord som mördargetingarna spottar ur sina munnar. De avslutar dock med Triumph och inte Gravel Pit som de flesta hade förvĂ€ntat sig, vilket vĂ€rmde mitt lilla lilla hjĂ€rta. Nej tack till crowd pleasing!
Efter Wu-tang kÀnner jag av omrÄdet lite och gÄr och köper nÄgra öl, fyra stycken för att vara exakt. Inte för att jag nödvÀndigtvis hade planerat att dricka fyra öl pÄ raken. Snarare för att om man stÄtt i kö sÄ pass lÀnge, för att fÄ bestÀlla nÄtt Äterfuktande för strupen, sÄ det kÀndes tvunget att gÄ dÀrifrÄn med sÄ mycket man kan bÀra. En kille frÄn Stora London (ja det i England) stod brevid mig och skÀmtade om hur han kom till festivalen för att stÄ i kö. Han var Àven noga med att pÄpeka att han fÄtt valuta för pengarna.
Jag ögnar pÄ The Soundtrack of our Lives som spelar med Göteborgs Symfoniker. Det florerade ett rykte om att sjÀlvaste Noel Gallagher frÄn Oasis skulle göra ett gÀstspel pÄ spelningen, nÄgot som senare visade sig vara en lögn. En dÄlig lögn dessutom. Jag ser Àven lite pÄ The National vars musik var och Àr magisk. Matt Berningers tar verkligen ut svÀngarna pÄ sin baryton och pÄminner mig om att jag ska ta med Boxer ut till bilens cd-spelare nÀr arbetsveckan börjar igen.
HÀr borde jag kanske sett Miike Snow, Iggy & The Stooges och LCD Soundsystem, istÀllet sitter jag utanför festivalomrÄdet och dricker öl. Inget jag Ängrar idag som mÄnga skulle kunna tro utan snarare tvÀrtom. Trevliga mÀnniskor finns det gott om och de jag umgicks med var bÀst i test och bidrog till att festivalen blev den folkfest och glÀdjekavalkad som den skulle vara.
M.I.A avslutar dagen för mig och bjuder pÄ Way out Wests bÀsta spelning. Hennes helt utflippade stil och show lÀmnade mig helt förbluffad och jag har Àven nu, tvÄ dagar senare, svÄrt att förstÄ vad som hÀnde. Allt jag vet Àr att jag Àlskade varenda sekund av det och hoppas alla fÄr uppleva denna fantastiska kvinna nÄgon gÄng.
Morgonen efter vaknar jag som en blöt flÀck i mina stackars lakan och jag fÄr spendera hela morgonen med att kurerar mig med isglass. NÀr jag till slut orkar pallra mig tillbaka till festivalomrÄdet, klockan 16:00, sÄ Àr jag bara en spillra av en mÀnniska. NÄgot som alla mina vÀnner Àr snabba med att uppmÀrksamma. Dock har det blivit dags för Talib Kweli och Hi-Tek att dra upp mig ur min dvala och det lyckas de verkligen med. Reflection Eternal bjuder pÄ en otroligt bra spelning och visar verkligen hur en hiphopkonsert ska lÄta! De blandar gamla Train of Tought-lÄtar med sÄdant frÄn Revolutions Per Minute. DÄ och dÄ slÀnger de in lÄtar som I Try frÄn The Beautiful Struggle, och Definition med Blackstar vilket verkligen sÀtter fart pÄ höfterna. Reflection Eternal var vad Wu-Tang borde ha varit och det finns faktiskt inget mer att sÀga om det. Grymt!
Senare pÄ dagen sÄ spelar HÄkan Hellström, som gör Ärets nÀst bÀsta spelning. Denna ödmjuka seglargosse Àr verkligen en fröjd och lyckas dra en publik som mÄste varit den största i Way Out West historia. Det spelas uteslutande lÄtar frÄn hans första skiva KÀnn ingen sorg för mig Göteborg, vars titelspÄr Àr ett riktigt sÀkert kort pÄ hemmaplan. FrÄn början till slut fÄr vi höra denna fantastiska skiva varvat med lite anekdoter dÀr höjdpunkten mÄste varit Nu kan du fÄ mig sÄ lÀtt.
HÄkan lÀmnade en nöjd (och hes) publik bakom sig och resterande akter som Chemical Brothers och La Roux Àr tyvÀrr stora besvikelser.
I en tid dĂ„ alla festivaler gĂ„r i konkurs bĂ„de högt och lĂ„gt sĂ„ kĂ€nner man att Way Out West stĂ„r sig stark pĂ„ scenen. De har sitt koncept och kör pĂ„ det stenhĂ„rt, vilket lönar sig. SĂ„ nu nĂ€r jag sitter hĂ€r lĂ€tt förtappad sĂ„ mĂ„ste jag sĂ€ga att helgen har varit helt grym. Trots lĂ„nga köer dĂ„ och dĂ„ sĂ„ har man aldrig haft trĂ„kigt och det Ă€r huvudsaken. Jag kommer Ă„tervĂ€nda nĂ€sta Ă„r igen… och igen… och igen, antagligen.
Förövrigt sÄ vann Stephen i Paris Hiltons: My new BFF. Sjukt hÀrligt.
Foton av Viktor Ragnemar.
ForumtrÄd: Way Out West 2010
Varje vecka har en mindre etablerad svensk MC fÄtt visa vad han/hon gÄr för i tvÄ minuter i Sveriges Radios eter i Ametists program 
Loading ...
Vad hÀnder i musikvÀg 2010? Vilka artister slÀpper nytt material? Vad kommer skivorna att heta och nÀr slÀpps de? För att ge svar pÄ frÄgorna har vi pÄ Whoa precis som 
Decenniets sista Ă„r svischade förbi. Det Ă€r vĂ€l sĂ„ nĂ€r man blir Ă€ldre: dagarna kommer nog aldrig bli sĂ„ lĂ„nga som de var i högstadiet och gymnasiet. Med nĂ„gra dagar kvar av 2009 summerar vi lite kortfattat vad som har hĂ€nt och vad vi minns med fokus pĂ„ svensk hiphop. NĂ„gon större analys av hela 00-talet orkar vi inte göra just nu.
Veckorna har sprungit pÄ och nu Àr det helt plötsligt julafton igen. HÀrligt! Precis som mÄnga andra firar de flesta av oss som driver Whoa denna högtid tillsammans med slÀkt och vÀnner, vilket naturligtvis innebÀr att mycket pÄ sidan kommer att gÄ pÄ halvfart nu för en tid framöver.
