Jag är heligt förbannad.

Detta kommer bli min sista krönika här på Whoa och det kommer också vara den som har minst med hiphop att göra. Eller kanske den som har mest med hiphop att göra, beroende på hur man vill se på saken. Oavsett vad vissa vill tro så är ju hiphopen, och har alltid varit, en stark och viktig röst åt ”den lilla människan” mot etablissemanget.

Detta handlar om oss alla – men ändå ingen av oss. Det handlar faktiskt mest om dem, men det handlar ändå mer om oss. Även om jag är urbota trött på tänket ”vi och dem”.

Jag vill tro att jag är modig nog att skriva om detta av den enkla anledningen att jag är stärkt av min tro på att jag har rätt. Eller att jag helt enkelt inte bryr mig om vad andra tycker om mig. Men jag kan inte undgå att fundera på om jag verkligen vågat eller ens känt mig värdig nog att skriva såhär fritt om jag inte hade haft en lön att gömma mig bakom. En lön som säger att ”jag är minsann inte värdelös!”. ”Mitt mänskliga värde står på kontot i siffror.” Jag må vara pretentiös, jag må också vara en hycklare, men jag har åtminstone goda intentioner. Dock så är ju min lilla lön en tämligen skakig grund att stå på då jag jobbar via ett bemanningsföretag och de kan ju som vi alla vet sparka mig imorgon på vilka grunder som helst, men det är bara en av många parenteser i ett större sammanhang som jag ska försöka belysa.

Att avhandla allt som är fel med det moderna samhället i form av en krönika är en uppgift som jag med all säkerhet inte kan axla med rättvisa, men jag har gett mig fan på att jag åtminstone vill göra ett försök. Jag är rädd att min självbevarelsedrift kommer falla till föga då jag som sagt är heligt förbannad och hellre hade skrivit ”knulla moderaterna” – men eftersom jag inte heter Ken Ring så finns det ingen (minister) som bryr sig om jag skulle skriva så.

Jag vill prata om de som styr. Jag vill prata om varför vi har ett monetärt system som är utformat på så vis att gemene man inte ska kunna vinna över det. Ett system som varken jag eller du har valt att födas in i. Ett system där de rika ständigt vinner privilegier och de fattiga jagas tills sista skattekronan är betald. Jag vill nämna de som väljer att jobba skiten ur sig för den tillfälliga prestige det finns i att minsann varit redig nog och ”gjort rätt för sig” och obstinat stolt betalar med ett magsår eller trasig rygg vid 25 års ålder utan att ifrågasätta varför det finns folk som inte behöver göra detsamma. Medelklassen som lurats att sträva efter överklass, jagad av hotet från en ständigt stundande underklass. Jag tycker att det klingar falskt i ett modernt samhälle där alla ska vara lika värda.

Man skuldbelägger många idag, men allt för sällan börjar man i rätt ände. Man skuldbelägger invandrare och flyktingar som ”lever” på vår välfärd, men man bryr sig sällan om att ställa de väldiga krafter och ekonomiska intressen som står bakom krigen till svars. Alla skrattar åt tjockisar idag. ”Att vara överviktig är omoraliskt och fel”, men inte många bemödar sig med att ge sig på orsaken; systemet som berövat människan dennes naturliga motion och de företag som säljer onyttig och processad mat full av fett och socker – man skyller hellre på de oftast obildade, fattiga människorna som mer eller mindre systematiskt tvingas eller minst sagt luras att köpa deras produkter. Man skuldbelägger den lilla konsumenten som är en brottsling om den inte separerar papper från plast, trots att stora industrier spyr ut miljöfarligt avfall rakt ut i naturen runt om i världen. Och då har jag inte ens nämnt att plast är gjort av olja (läs oljebolagens spillprodukt) och är ett omöjligen nedbrytbart material som hade varit helt onödigt om den miljövänliga hampan fått fortsätta dominera industrin. Man försöker bota cancer med deras smutsiga förband. Musikhjälpen skramlar 28 miljoner och överklassen skrockar hånfullt åt våra gulliga fickpengar.

Men jag ska inte gå in närmare på allt det där! Jag tänkte nämna något som för mig är helt overkligt. Idag kändes det som att jag flyttats till en parallell värld som utspelar sig ca. 80 år tillbaka i tiden. En verklighet som man annars bara läst om i historieböckerna. 2009 flyttade jag som många andra svenskar också gjort till Spanien, rättare sagt Barcelona. Jag hade nyss gått ur gymnasiet och blivit av med mitt andra försäljarjobb – jag jagade påskrifter åt en svensk biståndsorganisation. För mig som gått estetisk bild och form på gymnasiet fanns det inte många alternativ på arbetsmarknaden och att hoppa på en utbildning ”enbart för att”, var aldrig något alternativ. Jag valde ett skitjobb i Spanien framför ett skitjobb i Sverige helt enkelt. Idag läser jag i tidningen att fascismen ännu en gång slagit rot i mitt kära Spanien och jag som vet hur de svartklädda insatsstyrkorna rensar upp gatorna där nere får på riktigt kämpa för att hålla tillbaka tårarna.

”Medborgarrättslagen”. Lagen med 55 artiklar i form av förbud mot fredliga protester, förbud mot att samlas i grupp, förbud mot att samlas kring en sakfråga på internet, förbud mot att filma poliser i tjänst – något som jag anser är vårt sista lilla försvar vi har kvar mot en armé med monopol på våld och vapen. Förbud mot att maskera sig. Förbud mot att vägra legitimera sig för polis. Förbud mot att hindra poliser i tjänst, vilket innebär att sittprotester får ansluta sig till skaran av civil olydnad som beläggs med dryga böter. Att skända den spanska flaggan ger t.ex. 600,000€ i böter. De andra sakerna jag nämnt har dock lite nättare summor bakom sig: sisådär 30,000€ per person. Jag hörde idag en vän berätta att hon fick sin facebook nedstängd en dag eftersom hon delade en politikers lönespecifikation. Att plocka skräp (möbler som folk slängt) från gatan ger böter från 90€ och uppåt. En annan sak som kanske höjer några ögonbryn är att abort är olagligt, såvida du inte blivit våldtagen. Om inte Reinfeldt och EU motsätter sig detta så kan det snart vara verklighet även för oss här i Sverige. Det är inte svårt att se deras argument när extrema grupper tar sig uttryck så som nyligen i Kärrtorp. Vi är inte skonade från någonting.

Så vad ska man göra? Jag vet inte. Jag vet bara att jag inte vill vara tyst om det längre. Jag vet att vi har hiphopartister här i Sverige som försöker få folk att öppna ögonen. Jag hade till exempel velat se en festival på temat ”världen är knas”, typ, där vi kunnat samla varandra och pratat. Och kanske lyssnat på lite bra musik. Alla vi vet ju att saker inte är så bra som de skulle kunna vara. Vi, folket, vet åtminstone detta. Frågan är när politikerna ska våga göra det de är till för och vara på folkets sida istället för gå bankernas och företagens ärenden.

Egentligen är jag emot så gott som alla politiker och partier, det är svårt att läka en infekterad kropp med plåster, men i valet mellan pest eller kolera så väljer jag personligen det valet som tjänar folket och inte storbolagen. Valet 2014 kommer vara otroligt laddat och det är viktigt att folk börjar diskutera något annat än Moderaterna, Socialdemokraterna eller Sverigedemokraterna. En fräsch uppstickare är Partiet De Fria, men jag lägger hellre min röst på ett parti som åtminstone har en suck att vinna. Att softa i soffan och rösta med mittenfingret i luften är ingen särskilt bra taktik när varenda liten Sverigedemokrat pallrar sig till valbåset.

Forum: Krönika: There's a war going on outside no man is safe from

Läs mer:

• Krönika: Att göra någonting
• Detaljer kring nedstängningen av Whoa.nu
• Video: Mofeta & Jerre – Lilla flicka (internationella kvinnodagen)
• Ola & Markus tackar för de 13 åren med Whoa
• Recension: S.T.I.C.S – Featured

För en som inte bor i en storstad så kan det ibland vara svårt att på ett tillfredsställande sätt fylla ens hiphopbehov. Om du bor i Stockholm, Göteborg eller Malmö så tror jag inte att du känner igen dig i att höra samma bonnarock varje gång du stoppar sneakern utanför dörren. Var tacksam för det. För ett annat hjon i en annan del av landet så lyder man under helt andra premisser.  Det är bara att anpassa sig till ett liv av tålmodig väntan på att något fett ska hända. Man tänker att efter tillräckligt många coverband och trubadurkvällar så MÅSTE det väl snart komma en bra DJ åtminstone? Lita inte på det, min vän.

Men det har funnits glimtar av hopp åtminstone för mig denna sommar: Uddevalla Solid Sound Block Party är ett sådant exempel. Det var under en stadsfest i Uddevalla, i en gatukorsning där alla element av hiphopen fanns representerade, som min hiphopkvot räddades undan totalt bottenslag. Längs gatorna fanns uppspänd plast som det målades på, på scen stod Dainja och snurrade plattor och på pappen framför snurrade folk på sina huvuden. Jag pratade med arrangören som kände sig nöjd trots att de bara hade haft ett par veckor(!) att ordna allt på och goda nyheter mötte mig i form av att den utökas till nästa år med mer av allt: från 16 till 24 målare, större scen och uppträdanden, fler breakdansare och fler beatboxare. Känns gott. Det verkade vara ett allmänt välkommet inslag bland slitna åkattraktioner och trötta sockervaddsstånd att få supa i sig denna ädla kultur helt gratis. 

Det finns nog inte många utanför hiphopen som riktigt förstår tjusningen av att gå på ett fett jam. Doften av sprayfärg. Musiken. Glada människor. Att för en gångs skull komma undan alla dessa alldagliga mugglare och träda in i en plats full av jämlikar där kärlek och passion för sin sak flödar i takt med musik, dans och konst – det kan närmast beskrivas som att hitta hem. Eller att stöta på en gammal vän. För det gör man hela tiden på jams, bara det att de kanske råkar vara nya för tillfället.

Ett lyckat jam eller blockparty behöver inte vara drivet av kapad el från lyktstolpar och sluta i gangfights med 40’s och sönderklottrade bostadskvarter, det kan vara bra ändå!

Med största sannolikhet så finns det, även om du inte bor i någon av de större städerna i Sverige, ett gäng unga, eller inte lika unga människor som antingen gör musik, dansar breakdance, målar graffiti eller beatboxar. Så varför inte dra ihop dessa förnäma människor och visa upp er? Det är som att rösta; om du inte anstränger dig för att få fram din vision så har du inte heller rätt att klaga när saker går åt pipsvängen som tinnitus.

Problemen som du nu kanske rabblar upp för dig själv: vem ska betala, vart ska man vara, ingen kommer dyka upp… Det är bara dumma saker du ser när du tar blicken från målet. Jag lovar att om du går till din kommun, dina lokala studieförbund eller till och med din lokala pub och visar upp en bra idé så kommer det inte ta lång tid förrän någon hakar på, och plötsligt är du ”eventsamordnare” – det ser fint ut i ett CV.

Nu låter detta som en självhjälpstext för trötta hiphopare mitt i livet men det skiter jag i eftersom det händer på tok för lite sköna grejer, åtminstone i Västra Götaland, för att jag ska hålla käften.

Här har jag suttit en stund nu och försökt strö socker kring något som redan är klockrent, vilket ju bara är helt meningslöst. Gör något nu!

Vi får göra som andra har gjort; vi får göra det själva – Björn Afzelius

Länk till forumtråden: http://www.whoa.nu/forum/svensk-hiphop/allmant/731062/1.aspx

Läs mer:

• Krönika: Att vara eller inte vara – nere med hiphop
• Nu Messiah – R.I.P.
• Hiphoppet @ Calor
• Krönika: There’s a war going on outside no man is safe from…
• Lite lugnare på Whoa under sommartid

Hiphop som kanske inte tagit sig fram till massans musikaliska buffelhjord även kallad massmedia – det allmänna örat, men som ändock förtjänar både ett och annat uppmuntrande erkännande är enligt mig din lokala rappare. Hen gör sannolikt sin musik utan några större förväntningar på att bli stor eller hamna på någon topplista, vilket gör att resultatet allt som oftast blir ett annat än hos den som spelar för en bestämd målgrupp. Notera att jag biter mig i handen både en och två gånger för att inte skoningslöst förkasta denna hädelse och obetänksamt häva ur mig grupper och artister som med största sannolikhet gör sin musik med det smaklösa målet att så många som möjligt ska relatera till (läs köpa) den – men det är inte det denna krönika ska handla om. Vi har väl alla någonstans vi kommer ifrån. Vi har väl alla någonstans man kallar hem. Med stor sannolikhet finns det även någon som bemödar sig att rappa om det stället och bara det faktumet gör att man tycker om dem lite grann, eller har jag fel?

I mina funderingar kring vad jag själv har hört för slags hiphop från olika delar av landet så växer det fram en bild som må vara generaliserande och förmodligen full av undantag men som jag ändå väljer att dela med mig utav, och om någon annan gjort denna iakttagelse innan mig så blir jag bara glad då det skulle vara bekräftelse på att jag inte är ute och cyklar i för stora brallor. Om du är av annan åsikt så är du mer än välkommen att dela med dig av den.

Svensk hiphop kan liknas vid kåda. Inte kåda som tjejer i Skåne utan kåda som i en kåda som rinner ner för sin avlånga värd och därmed långsamt ändrar karaktär. Hiphopkådan startar i Norrland där vi hittar renodlad (höhö) hiphop. Det naturtrogna landskapet verkar ha konserverat hiphopens aura, engelska är skiten som gäller och boom bap och scratch verkar alltid ha sin självklara plats. Vidare färdas vi ned mot Stockholm där vi hittar en hel hop av olika stilar och influenser – massan har tappat lite av sin integritet och karaktär och storstadshybrisen har landat i någon slags småpompös yoloswag. Nästa anhalt är Göteborg där kådan nu antagit förhållningssättet att stolt anamma smutsen som en del av dess karaktär och när vi till slut kommer ner till Skåne så har vi hamnat i smutsiga södern där hiphopen inte sällan tar sig friheten att snegla åt reggae.

Själv kommer jag från Vänersborg, en liten ort i Västra Götaland, 10 mil norr om Göteborg med ungefär 40000 invånare. Vänersborgs hiphopmeriter begränsar sig till, förutom då representerat av halva The Underclass People (uppbackat av Kilo Haze som har en ny låt) på biskopsgårdens hiphopsatsning Speak your mind i år på första maj, att vara platsen som inte är känd som Tommy Blacks hemstad, trots fallet faktiskt är så - och mitt bidrag till lokalrap blir hans gamla kumpan John Bomb. Denna lokala rapriddare som jag inte tvekar att lyfta fram trots risk för skamfull kompispropps har under många år släppt låtar som fått hiphopskallar i staden att förnöjt gunga med. Att det finns någon som sätter rimmande ord på ens småstadsångest är ungefär som att läsa en god igenkännande bok: någon annan har också tänkt på detta, gött! I hans låtar varvas lättsamma finurligheter med blytung kompromisslöshet och svidande iakttagelser och man får mer än en gång antydan om ett tämligen hårt klimat där lojalitet och berusningsmedel är två självklara stöttepelare – den smutsiga vilda västern gör sig påmind även här och det blir svårt att inte tycka om, som den gamla ghettoromantikern man är.

Historier och anekdoter återberättas och lokala gator och kvarter, fester och personer som kanske annars riskerar att falla i glömska finner sin rättmätiga plats som lokala legendarier. Värdet i detta finner jag långt högre än någon valfri generisk radiorövslickardänga om att typ tatuera sig. Nu hoppas jag att du har reflekterat lite över den småskaliga rappens faktiska värde och jag hoppas också att du delar med dig av din stads lokala förmåga och givna fanbärare af hiphop!

Länk till forumtråd: http://www.whoa.nu/forum/svensk-hiphop/allmant/729479/1.aspx

Läs mer:

• Ametist gör uppslagsverk om svensk hiphop
• Krönika: Att göra någonting
• Rapquiz i Göteborg på Goodlife
• Prao hos Organismen och i skuggan av Eurovision
• Krönika: Hiphop och solidaritet

Jag var nog aldrig särskilt intresserad av musik när jag var en liten knodd. Andra barn hade bröder som indoktrinerade hårdrock och andra häftiga saker i deras ömtåliga sinnen medan jag själv satt inne på mitt rum och ritade av serietidningar. Sen kom hiphopen. Få saker hade gjort mig så begeistrad som hiphopen gjorde den där kritiska tiden mellan pojke och lite äldre pojke. Full av intressanta människor bjöds jag in till en värld full av beats, rim och trotsiga texter och jag sveptes in i dess alldeles speciella sfär. Glädjen i att rusa fram till TVn och höja till absolut max när det kom något som ens närmade sig hiphop är nog svårslaget i dagens spotifykultur. Favoriterna var Jay-Z’s Hard knock life och Pras Ghetto superstar som man oftast såg på ZTV’s crossfade. Tyvärr har jag inte den åldern inne att YO! MTV Raps är mer än minnen om häftig design på programmets intro, även om jag på senare tid insett att det måste satt djupare spår i mig än vad jag kunnat tänka mig.

Hiphop är min första musikaliska tonårskärlek som aldrig kommer dö, hur många utflykter jag än gör till andra delar av musikvärlden så kommer jag alltid återkomma och landa i boom bap och rap. Men detta ska inte handla om allt som jag gillar med hiphop - att predika för kören är inget jag vill göra nu utan det spar jag till en annan dag. Detta ska tvärtom handla om något fult, något som man inte talar om; något pinsamt. Hade jag varit politiker skulle detta närmast kunna liknas vid att schavottera. Jag ska ta upp skammen i att inte vara en cratedigger.

En av de största anledningarna till att jag tyckte hiphop var så mäktigt var att de jag lyssnade på verkade använda sig av en helt annan värld av värderingar, texter, referenser och jargonger än det som jag tidigare blivit utsatt för (jag var typ 11, alltså inte så mycket.) Det stora frågetecknet för mig var referenserna. Jag är en hyffsat vetgirig människa och hörde ofta nygamla samplingar och undrade vad grejen var. Varför använder olika artister samma samplingar? Varifrån kommer de? Varför säger de ”You don’t stop” så ofta, liksom? (Kom ihåg att detta var på den tiden då internet inte var en självklarhet till absolut och direkt kunskap.) Det fanns väldigt många frågetecken och inga riktigt uppenbara punkter att ta fasta vid. Nya funderingar kom upp hela tiden och när jag trodde jag iallafall kommit halvvägs, när bilden klarnat åtminstone lite och frågorna stagnerat, skivhyllorna hade dammsugits efter explicit lyrics-content och jag hade fått klarhet i att hela eastside/westsidegrejen bara var idioti - gav jag upp jakten på denna ädla kunskap. Jag insåg att jag aldrig skulle bli något orakel av ordvrängare eller bäst på beats och tappade nog lite av lusten och grävde ner mig i graffiti istället. Nu i efterhand vet jag att man inte kan tvinga på sig själv kunskap om inte det finns en riktigt bra motivation till det, men det visste jag ju inte då. Då ville jag bara veta vad fan alla snackade om. Idag har jag lite fler år på nacken och kanske därmed ett mer avslappnat förhållningssätt till hiphopkunskap i allmänhet och det gamla hjärtestinget i att inte känna till precis alla rappare känns inte längre som ett så stort nederlag. (Dock kanske bara för att jag under många år kunde känna stolthet i att ha koll på Sveriges flesta graffiticrews – en annan dålig vana som jag lyckligtvis blivit av med.)

Men detta smärre misslyckande med att få svart bälte i beats har gissningsvis lämnat vissa spår i mig, då jag nu för tiden nästan inte kan undgå att romantisera alla dessa hiphopskallar som hör varje sampling som den tydligaste ton och letar snabbt upp den bland allsköns stråkar från deras breda musikkartotek placerad precis innanför dess pannben. Rätt så beundransvärt i min bok och dessutom förbannat charmigt om man frågar mig.

Jag minns för ett tag sen när nån av DJsnubbarna i kärleksattacken skulle gissa beats. Ametist kör igång STOR – Lilla shorty och jag hinner inte ens koppla att det är musik som hörs innan svaret är utropat. Hur i helvete går det till? Liksom, jag har lyssnat på STOR. Ganska mycket också till och med. Men inte fa-an hörde jag att det var den låten de satte på? Till och med när jag gillar och har lyssnat på låten otaliga gånger så knäcker denhär hiphopnörden mig till den milda grad att jag nästan vill stänga av radion. What the fuck liksom. Och där kommer det igen, helt plötsligt är man tillbaka till moppemuschen och de äldre pojkarna utbrister lite, om än omedvetet, lagomt nedlåtande ”Va? Har du inte hört den?”

När vi ändå pratar hiphopradio så måste jag bara säga det: Mats Nileskär. Sämsta radiorösten någonsin. Kanske är det hans fel att efterkälken är allt jag sett? Det hade ju iallafall vart väldigt skönt att kunna skuldbelägga någon annan istället för att behöva erkänna sina egna tillkortakommanden. Och ja, jag måste väl samtidigt erkänna att jag vid ett eventuellt möte med denne legendar skulle slutit upp i ledet, kammat mig, snytit mig och storögt lyssnat på allt han har att säga och sen fromt bett om en portion till med mössan i hand. Även om han låter som om han härmar en bajsnödig Josef Fritzl.

Min egen lilla uppfattning om dessa mytomspunna cratediggers är en nidbild sprungen ur fördomar och lite som med en aura av Kellermans Rockybitterhet: Om man skulle råka närma sig någon av dessa så lyfter den sin rakade skalle ur skivbacken och efter en snabb analys av ens yttre attribut glider han in på obskyra musikfrågor som för att avgöra om jag är ”äkta” eller inte. Frågar han vilka mina favoritrappare är får jag ABSOLUT inte svara till exempel MBMA eller helst inget svenskt över huvud taget, då är det bara att vända om och gå hem. Marsch i säng utan mat, du ska lära dig att gräva i backar imorgon! Hur charmigt är inte det? Min egen bitterhet till trots så måste jag ändå ge dessa rapriddare en mental salute och ett stort jävla grattis, ni är ändå rätt så häftiga faktiskt. Åtminstone för en som växt upp som närmast musikaliskt solitär i periferin av småstadens utanförskap och snarare identifierar sig med outsider-underdogs än med häftiga hiphopringar och därmed betraktat dessa på visst avstånd.

Nu är det ju inte särskilt långsökt att tänka att jag målat in mig själv i något slags hiphophörn genom att erkänna i en krönika på Sveriges största hiphopforum att jag inte är superdown med allt som är yo i vår kära hiphophistoria, och det kan väl kanske till viss del stämma. Men ärligt, vem är det egentligen? Någon måste ju faktiskt vara rösten som säger att det är okej ändå. Så jag väljer att måla på, hörn eller utan hörn. Det är ju ändå inte första gången jag går ifrån en situation färgad.

…Och där fick jag till en livsmetafor för graffitimålare! Jag antar att Mr. Cool hade rätt, sånt är ju faktiskt inte så svårt ändå.

Länk till forumtråd: http://www.whoa.nu/forum/svensk-hiphop/allmant/726133/1.aspx

Läs mer:

• Krönika: Att göra någonting
• Lucka 23: Petter
• Guldgruvan: Cus-Inz – Hear Da Cus-Inz (1997)
• Whoa recenserar: Anton Axélo – Lycka i lösvikt
• Mr Cool och Grizzly om finalen på lördag

Jag fann mig själv sitta och läsa en krönika häromdagen, bajsandes. Jag tänkte: ”krönikor är fan bra att läsa på toaletten!” – och vill därför uppmana er alla att klämma fram en tvåa när ni läser detta. Eller åtminstone bara ta det jävligt lugnt och slå av informationstörsten för en liten stund. Ni kommer inte bli smartare av att läsa detta, ni kommer inte heller få några nya livsomvälvande perspektiv eller idéer (förhoppningsvis…) Jag tänkte försöka sätta ord på varför i hela helvete jag stannat på ett och samma forum under snart ett decennium. Lite skitsnack helt enkelt.

Mitt Whoa-användande har som med allt annat i livet haft sina härliga höjder och dryga dalar. Det är ju, som ni säkert redan själva vet, inte alltid särskilt motiverande att fördriva tid på internet när man kan umgås med flickvänner, plocka blommor och allt annat sånt där roligt man kan göra i det verkliga livet. Men sen har vi de tillfällena när man sitter där, vid datorn, redo att skoningslöst slakta de närmsta timmarna av ens liv och man vill bli underhållen när man gör det. Vart ska man ta vägen? Whoa såklart!

I Whoas forum huserar ett härligt gäng individer som aldrig slutar att förvåna, om inte med sin skarpsynthet så med motsatsen. Under årens lopp har man lärt sig vilka man älskar att hata och vilka man faktiskt kan tänka sig att ta en öl med. För dig som är oinvigd så är Whoa-öl är ett stående inslag som dyker upp med jämna mellanrum runt om i landet. Mytomspunna sammankomster som bara berördes med skratt spädde på förväntningarna när man var runt 16 och skulle träffas för första gången. Min första Whoa-träff var sådär lagom ungtuppkaosartad och slutade med att lokaltidningen tog upp det med huvudrubriker på förstasidan. Med viss risk för repressalier tänker jag inte gå in närmare på det. En enkel känga vore ju och påpeka att det hände i en liten håla och därför inte är en prestation värd att nämnas, men jag tyckte det var roligt då i alla fall.

Whoa har för mig inte bara varit den självklara internetlokaliserade smältdegeln för mitt hiphopintresse utan också ett ypperligt tidsfördriv under alla sena nätter utan sömn. Man kan säga att jag kom till Whoa för graffitin men stannade för Blandat. När vännerna inte längre orkar vara uppe och diskutera triviala skitsaker kan jag istället gå in i nattråden och sprida min dynga utan att behöva skämmas dagen efter, i nattråden får man nämligen skriva vad man vill och den tas bort dagen efter. Klockrent för nattsuddardiskussioner utan dess like!  Ett tag jämförde jag nattmackor med nån snubbe från Kramfors och jag har även lyckats rimma till mig ett par flickvänner under dessa sena nätter i nattråden. (Jag måste lägga in en parentes här om hur det tog slut med den första: Det fanns en tråd i blandat som gick ut på att skriva sitt Whoa-namn på sedlar. Vi var på väg till Göteborg för att köpa färgburkar till mig i studentpresent. Vi fick tråkigt på tåget och skrev respektive nicks på våra sedlar.  Bruden betalade, snubben i färgaffären såg hennes nick, skrev till henne och blev sen tillsammans med varann. Så det kan gå!)

Är det dåligt drag i diskussionerna kan man alltid gå in i Webbsidor och slötitta på roliga GIFs eller varför inte förundras över människans uppmärksamhetsbehov i tyckasyndommigbilder-tråden. Är man arg och råkar känna att: en politisk diskussion på internet, det är ju värt! – då kan man segla in i Politikforumet och fightas lite, annars kan du gå in och helt sonika dissa personen över dig. En skön grej med whoa är att man slipper alla kommentatorfältryttare som besudlar halva internet med deras SD-propaganda – något som jag finner väldigt lugnande. Istället för hatande rasister har vi konstnärer och musiker. Känner man för att beröra livets mindre konkreta saker och ting kan man vila ögonen på forumet Vardagsfilosofi och fnissa lite åt någons iakttagelser efter att till exempel varit nykter på krogen eller varför inte ta sig an den nätta frågeställningen ”Vad är riktig lycka för dig?”. De mörka perioder när speldjävulen når mig med sina långa fingrar kan jag söka förståelse och likasinnade i Konsol & PC-spelforumet och när mediadrevet lyckats få mig sportintresserad kan jag dela min sympati till Zlatan bland folk som säkerligen har en djupare förankring till bollsport än vad jag någonsin kan drömma om. Jag kollade under Specialforum > Dina favoriter och hittade två trådar. Den ena är ”Vad är det snålaste du varit med om?” och den andra ”Vad är ett dåligt ligg för killar?” – två trådar som jag fortfarande kan tycka är roliga att läsa igenom. Nu har jag bara tagit upp forumaspekten på det hela, jag har ännu inte nämnt hur grym till exempel guldgruvan är. 2 tidigare osläppta 3 Ess-album. Hur jävla ball är inte det?

Nu låter det som att jag säljer in Whoa här, vilket vore jävligt dumt i och med du förmodligen redan är registrerad. Jag vill mest belysa faktumet att detta har varit ett soft ställe att internethänga på, även om man inte följer svensk hiphop slaviskt eller frenetiskt letar efter den senaste battlen.

Forum: Krönika: Whoarför Whoa?

Läs mer:

• Detaljer kring nedstängningen av Whoa.nu
• Whoa Spotlight: 99 minnesvärda ögonblick!
• Lite lugnare på Whoa under sommartid
• Säg hej då till Whoa med en klassisk gravöl i Malmö, Göteborg och Stockholm 4/12
• Vad är bäst/mest intressant just nu?

Stigmatiseringen av graffiti är på god väg att dö ut. Man måste inte längre vara en missanpassad knarkare eller en dreadsprydd ryggsäcksanammare för att gilla graff.

Graffiti som företeelse började inte med TAKI 183 eller ens samma årtionde, det är ungefär lika gammalt som människan. Det talar till vår basala drift att känna att man lever, finns till och att man betyder något. Detta kände grottmänniskorna, detta kände egyptierna, detta känner vi. Bevisligen är graffiti något som inte går att bara lagstadga bort, fnysa åt och säga ”det passar inte in i vårt samhälle, det är olagligt” och gå vidare med livet och tro att det ska försvinna. Graffiti är mer än så. Jag kommer osökt att tänka på Descartes gamla dängare ”I think, therefore I am” och Akays senare version ”I write, therefore I am”. (Själv har jag gjort min egen version: Jag får arbetsintervjuer, alltså finns jag. Men det är ju en annan femma.)

Runt om i vårt land finns en hel arsenal av gångtunnlar som bara väntar på att färgläggas och bli uppiffade av konstnärer och vanligt folk i ett försök att bryta av vardagens monotona gråton. Tänk dig själv att varje dag gå till bussen, jobbet, affären eller skolan och varje dag mötas av samma gråa färg. Ibland har man tur och får se ytterligare en nyans av grått när kommunen vart där och sanerat, men annars är det oföränderligt grått. Det behövs ingen psykolog för att säga att detta påverkar ditt välbefinnande, och det behövs inget litterärt geni för att påpeka att detta är en scen som taget ur 1984 eller någon random asiatisk, psykologisk skräckfilm. Jag menar inte att ALLA tunnlar ÖVERALLT helt plötsligt ska bli lagliga graffitiväggar, jag menar bara att det finns väldigt många gråa tunnlar över hela landet som skulle kunna tjäna som allmänhetens konstnärliga vattenhål.

Ponera att du är en medelålders man. Du bor i ett bostadsområde där alla hus ser exakt likadana ut. Du har två barn och en trött fru. Er bröllopsdag är annalkande och du har inte en aning om vad du ska hitta på. Ingenting i affärernas överflöd lockar och alla förnödenheter till hemmet är tillgodosedda. En resa har ni inte tid eller råd med, vem ska ha hand om barnen om ni försvinner en weekend? Varför då inte göra en målning till din fru? Hon går igenom samma tunnel var eviga dag på väg till jobbet, fram och tillbaka – dag efter dag. Varför då inte göra en målning som kan pigga upp henne? Är du inte konstnärligt lagd kan du helt enkelt skriva ”Gunilla, jag älskar dig. /Bosse”. Eller varför inte sätta upp en fin bild på dig själv där du håller en skylt där det står något liknande? Du får göra vad du vill eftersom det är folkets galleri och du är en lyckligt lottad medborgare!

Men nä. Det får du inte. Det är olagligt.

Graffiti är mer än tonårsrevolt och klotter. Det handlar om att finnas till. Att få känna att man faktiskt lever i och är en del av samhället.

En dag förra sommaren när jag flanerade på mitt lokala bibliotek (rekommenderas) så fastnade mitt öga på ett dokument som heter ”Offentlig miljö som konstform”. Det är ett styrdokument med syftet att ”öka graden av delaktighet och medverka till helhetstänkande och långsiktighet kring konst…” i Fyrstad och fungerar som ”ett komplement till det kommunala strategiska arbetet med den offentliga miljön”. Projektet vill ”öka kunskapen hos kommunala företrädare och kommuninvånare om gestaltning och attraktivitet och den offentliga miljöns betydelse”. Den tar upp de gemensamma rummens betydelse och de spaltar självsäkert upp centrala begrepp så som ”delaktighet, identitet, inspiration, orienterbarhet, skönhet, stimulans, trivsel, trygghet, tillgänglighet, överraskning”. Jag fortsätter att citera då de spelar mig rätt i händerna: ”Det upplevda rummet är mer än det fysiska mätbara”, ”Alla sinnesintryck registreras men vi blir inte medvetna om allt – det vi upplever är oändligt mycket mer än det vi tänker. Förståelsen av att det undermedvetna i stor utsträckning styr hur vi upplever en miljö innebär att vi måste beakta förhållandet mellan det kända och det okända, ljus och skugga, organisk och oorganiskt, ordning och kaos, rytm och färg – allt för att stimulera sinnena. Det handlar om människans sinnliga och emotionella behov i den fysiska miljön.” Under rubriken ”Delaktighet och inflytande” läser man ”De offentliga gemensamma rummen är inte arkitektens, konstnärens, ingenjörens, politikerns eller fastighetsägarens utan rum för alla.” Bläddrar man en gång läser man ”Kommunen har ansvaret för medborgarperspektivet och dialogen med medborgarna.” ”… genom konstnärlig utsmyckning humanisera sterila stadsmiljöer.” Jag kan inte annat än att hålla med: graffiti är nödvändigt.

Det finns många olika sätt att se på detta, många olika aspekter som man kan och bör begrunda. Ett synsätt är att man inte får måla i tunnlarna eftersom man inte köpt reklamplats. Andra tänker på mer praktiska saker. Jag hörde till exempel för några år sen att en anledning till varför man inte får måla i tunnlarna är att väggarna skulle krackelera och vittra sönder efter ett tag, att väggarna inte är gjorda för att måla på. Detta har dementerats. Några som lyckats med konststycket att faktiskt ha målade tunnlar är bland annat Uddevalla som har ett flertal lagliga tunnlar runt om i staden som är helt fria att måla i och Röda sten i Göteborg är också ett annat exempel.

På lördag den 26:e maj inviger man Röda stens nya 80 meter vägg som är fri att måla på och jag kommer vara där och helt öppet få göra det jag tycker bäst om, nämligen något så enkelt som att måla med sprayburk. Det ska bli skönt att kunna göra det tillsammans med andra likasinnade utan att känna sig jagad eller missanpassad och utanför. Fan, man skulle spelat fotboll istället…

Frågan är: När ska politikerna lyfta blicken, inse att nolltolerans inte är logiskt och ge folket vad de behöver och vill ha?

Forum: Krönika: Graffiti - Vad är de rädda för?

Läs mer:

• Graffiti på bloggen
• Ny design! Första gången sedan år 2001
• Gratis hiphopjam av Express Yo’Self i Mariestad 9/11
• Workshop och utställning (Uppsala och Malmö)
• Krönika: Att göra någonting

Det råder delade åsikter om vart svensk hiphop är på väg.

Några uttrycker sin oro över en alltmer koncentrerad scen, vissa tycker i vanlig ordning att det var bättre förr medan andra jublar över svensk hiphops faktiska framgång och ser en sprudlande tid framför oss. Undertecknad har en salig blandning av dessa smått vemodiga men ändock hoppfulla känslorna mixade i sitt pumpande hiphophjärta. Jag blir exalterad när man kan hitta låtar i vårt audioforum som någon spelat in direkt i sin iphone. Jag går så långt och tycker det är smått fantastiskt, hoppfullt och otroligt spännande.

När jag var yngre och växte upp med den svenska hiphopen satt man helt begeistrad med program som Markoolio Ejay Special Edition i flera timmar i sträck bara för att slänga låten och börja om igen på nytt. Det var på den tiden då stora skivbolag faktiskt valde att satsa på viss hiphop (läs Petter och Markoolio) och man kunde trevande plocka upp denna dåtida guldklimp ur cornflakespaketet. Sen satte man sig vid sin nedklottrade cd-spelare som man prompt kallade boombox och lyssnade på låtar där ljudkvalitén inte bara lämnade mycket att önska, det, för att citera min kära mor; skränade något förskräckligt. Jag kan i dagsläget tänka tillbaka och erkänna att jo, det skränade faktiskt något förskräckligt. I takt med teknikens utveckling är nya tider här och förutsättningarna för en grym scen är bättre än någonsin. Jag menar, det har aldrig varit enklare att skapa sina egna beats och spela in och när har rim, stil och flow någonsin diskuterats så ingående i Sverige som det görs vid dagens battles? Upplägget spelar oss musik- och hiphopälskare rakt i händerna!

En som kanske inte har så många åsikter om det som hittills varit på den svenska hiphopscenen men ändå är på väg in på den med karaktäristisk energi och huvudet före är den mångsidige musikern och entreprenören Navid Modiri. Han har tidigare bland annat släppt ett flertal album som frontfigur för sitt band Navid Modiri och Gudarna, varit programledare för Frank och Populär i P3 och även Filmkrönikan på SVT. Han har också rönt framgång som spokenwordpoet och vunnit ”Stora bloggpriset” för sin blogg www.365saker.se. Detta är en man som personifierar vart den svenska hiphopen är på väg, nämligen ett steg närmare dagsljuset.

Jag kommer ihåg första gången jag upplevde Navid Modiri och hans Gudar. Det var runt 04 och jag skulle på min första spelning med Svenska Akademien. Inte kunde jag föreställa mig att förbandet skulle överraska med en show och musik minst lika minnesvärd som hos huvudakten. Hur kan man som dryga fjortonåringen glömma hjärtskärande skönsång av vuxna män med barfota fötter och absolut energi som får en publik att med händerna i vädret skrika fuck the system FUCK THE SYSTEM? Jag har följt Navid sen dess. Hans senaste facebookuppdateringar har skvallrat om ett nytt hiphopalbum i görningen och detta är naturligtvis väldigt spännande åtminstone för mig och därför tipsar jag er om att hålla ett extra öra öppet vid nedsläpp.

Personligen blev jag dock en aning vemodig när samma uppdateringar skvallrade lika mycket om influenser från internationella megaartister som Kanye West och Jay-Z. Ett debut-hiphopalbum önskar åtminstone jag att det kanske hellre är influerat av hiphop av det lite mer ”klassiska” slaget och inte så mycket radiobeats och konstiga solglasögon – men en nyhet betryggade mina oroliga aningar: projektet backas upp av ingen mindre än Mr. Gillis himself. Känner ni potentialen i denna konstellation? Det gör sannerligen jag. Kanske behöver han då inte spotta ur sig något Public Enemy-aktigt utan klarar sig bra som han är. Kanske att han även till och med har snörat på sig ett par sneakers denna gång.

Svensk hiphop är större än någonsin. Svensk hiphop står på en stadig grund av det som varit, redo att skjuta mot nya höjder. Svensk hiphop är en levande organism som tar sig in överallt. In på TV:s bästa sändningstid där kulturnissar och melodifestivalare hyllar svenska rappare som vår tids främsta samtida samhällsanalytiker och poetiska röster. En erkänd organism som äntligen kanske kan börja vittra lite välförtjänta stålar och nya, större framgångar – denna gången kanske i ett par nya, stadiga sneakers.

Forum: Krönika: nya tider, nya strider

Läs mer:

• Nya kategorier och forum på Whoa!
• Recension: Ken Ring – Akustiken
• Gratis, gratis, gratis…
• Litteratur- och uppsats-arkivet om svensk hiphop
• Krönika: Att göra någonting