Matias minns (och tackar för micken)
Hiphopare, framför allt rappare, pratar ofta om att ”greppa micken”. Det verkar nästan finnas en slags passion för det rent mekaniska i att låta fingrarna omsluta en mikrofon. Och det är ju lätt att bli lite fångad i det där; att få känslan av att vilja ”greppa en mick”.
Men vad ska vi göra, vi som inte rappar eller utövar hiphop men ändå vill greppa micken åtminstone i symbolisk mening? Vi som inte nöjer oss med att lyssna och titta, utan måste vara med? Två alternativ som spontant dyker upp är att bli arrangör eller skribent. Jag har testat båda, och även om arrangörslivet är spännande med sena nätter och rusiga drycker så är det verkligen som hiphopskribent det har gnistrat för mig. Det är bland annat därför det bränner hål i hjärtat på mig att Whoa låses i dagarna.
Att som journalistwannabe i tjugoårsåldern få en plattform att öva sig på är inte det lättaste, men när jag en kväll bestämde mig för att bli hiphopskribent och knatade med mitt malliga anteckningsblock till en spelning på Babel i Malmö för att få ihop ett arbetsprov, så fick jag just den plattformen av Whoa.
När jag något senare tillbringade en bakfull tågresa mellan Stockholm och Malmö kräkandes på toaletten efter ett redaktionsmöte så lyckades jag ändå se en viss charm i situationen. Nu var jag inte bara musikskribent — jag var i princip en karikatyr av en musikskribent! Samma känsla när jag gjorde min första fumliga intervju med ett anteckningsblock fullt av platta frågor. När vi drack öl på ett tak i den Stockholmska solnedgången inför Wu-Tang på Münchenbryggeriet. När vi genom en recension motorsågade mina tonårsidoler. När jag fick lite dåligt samvete då jag långt senare förstod att de blivit ledsna. När jag en kväll såg och skrev om all hiphop som sänts i en TV-sänd talangjakt och när stora delar av redaktionen samlats i Malmö för att gå på hiphopevents.
Allt det där. Magi. De stunderna har lagt sig som viktiga pusselbitar i mig. Och då pratar vi bara om tiden jag varit skribent för sidan. Mer än dubbelt så många år innan dess var den en del av min dagliga surfrutin då jag hittade musik, grälade i forumen eller bara klickade mig runt i timmar.
Whoa är kaffekoppen på den frukostbricka som är livet, ett av de viktigaste elementen som alltid bör vara med. Vi är nog många som känner så. Jag tror inte att någon av oss fullt förstår vad det innebär att sidan stängs, men det lär vi göra med tiden.
Med det sagt vill jag tacka alla vänner jag lärt känna på sidan, alla artister som valt att släppa sitt material på Whoa, alla forummedlemmar och läsare. Framför allt vill jag tacka Whoa som väsen, för att det de senaste 13 åren bokfört den svenska hiphophistorien och för att jag äntligen, äntligen fick greppa micken.
Matias Rankinen har varit recensionsansvarig på Whoa och vill gärna fortsätta skriva om hiphop i olika former. Har du en plattform och behöver en skribent? Räck honom micken via Twitter (@matiasrankinen) eller mail ([email protected]).
Läs mer:
- Matias Rankinen
- [email protected]
- Testosteron på Whoa Community | http://matiasrankinen.wordpress.com/