Recension: Ken Ring – Akustiken
Det är lika bra att påpeka det på en gång: det här låter inte som något annat Ken gjort tidigare men samtidigt känns det så självklart att Ken är avsändare. Akustiken är mer avskalad än tidigare och Ken är mer framträdande än någonsin. Jag vet att det är en oxymoron men om det någonsin funnits något som skulle kunnat kallas en a cappella över bakgrundsmusik så är Akustiken precis det. Musiken hamnar nästan lite i bakgrunden och i centrum är det Kens röst, ord, åsikter och budskap utan att tempot någonsin skruvas upp vidare mycket. Det är alltså en otroligt lugn – och stark – skiva.
Ken har alltid haft förmågan att å ena sidan säga vad han tycker, å andra sidan aldrig dra sig för att blotta en känsligare sida vilket han visade redan med debutsingeln Mamma. Oavsett vad han tagit sig för har han stått – och står fortfarande där – och pekar ut orättvisorna i samhället. Ken är på samma sida den lilla, den svaga och den utan röst. Kanske är det en anledning till att han ofta ansetts så kontroversiell av vissa men alltid backats av andra?
I Akustiken är smärtan tydlig och levande oavsett om det handlar om problem hemma i Hässelby eller tankarna på krig som dyker upp när Ken åker förbi den kenyanska staden där Obama har sina rötter. Ibland känns det som att Ken tagit sig an ett ohälsosamt stort världssamvete och jag undrar hur han orkar ta sig ur sängen. Kanske är det kärleken till barnen, kärleken till sin syster (Till Diana, med Marit Bergman, är en nästan lika bra hyllning i klass med Mamma), hoppet om en bättre värld eller den revolutionära anda som genomsyrar Akustiken.
För någonstans bland all melankoli, alla stråkar och alla pianon, bland problemfyllda minnen och kärleksförklaringar, tycker jag mig ana en annan sida av Ken. Det är sidan som vägrar låta det onda vinna utan motstånd, det är sidan som får honom att göra det han måste, för vem ska annars göra det?
Läs mer:
- Christer Johansson
- [email protected]
- Evolution på Whoa Community | http://www.youtube.com/user/WhoaCommunity