Krönika: Två Blåbär på Spotify

Goda nyheter! Jag fick ett tips i helgen om att Två Blåbärs musik nyss har letat sig ut på Spotify. Jag är medveten om att många, troligen flera yngre, inte förstår varför detta är så stort och kommer fråga sig både ”vilka är det” och sedan ”vad fan är det här”. Men detta var hiphop i en tid då scenen inte alls visste var den var på väg och de var faktiskt de första att släppas på Redline Records, redan innan Latin Kings började droppa musik där. De hade med en låt i den ikoniska filmen Nattbuss 807. Två Blåbär gick alltså i bräschen för en stil som inte alls hade en svensk bas att stå på och det märks tydligt i deras sound som ingen kan kategorisera som traditionell. Det är anarkistisk, ångestfylld punk-hiphop helt utan hämningar och riktlinjer.

Jag vet inte om man kan påstå att Två Blåbär kom att betyda jättemycket för den svenska hiphopen i sig, men de betydde oerhört mycket för mig. Min musikaliska uppväxt handlade nämligen om punk, punk, lite rock och sen lite mer punk. Jag hängde med äldre punkare i skabbiga lägenheter där det dracks kopiösa mängder folköl och hembränt. Någonstans i den här vevan av hård musik, punkig anarkism och en begynnande tonår upptäckte jag helt plötsligt hiphopen, vilket fick väldigt skumma konsekvenser för mig. Ni förstår, i småstaden där jag växte upp var det krig mellan punkarna och hiphoparna/skatearna, vilka oftast var samma konstigt nog då skatepunken hade gjort sitt intåg vid den här tiden. Troligen underblåstes den här striden av det lokala punkbandet Svarta Spyors låt Anti skate. Allt detta gjorde att när jag dök upp i säckiga byxor och en hoodie till mina äldre polares lägenhet blev jag utsparkad då de förstod att jag hade anammat hiphopen på riktigt. Jag kände mig vilsen då mitt musikintresse plötsligt kolliderade med mitt sociala liv. Punken hade lärt mig att skita i vad andra tyckte och bara vara olydig men trots att jag tyckte att allt var rätt fjantigt kunde jag som 13-åring i en småstad inte skaka av mig känslan att jag faktiskt var rätt ensam. Då hörde jag Två Blåbärs platta Du är inte ensam.

Av någon anledning kunde jag inte få tag på skivan, eller så hade jag bara inte råd, men jag minns att jag fick ladda ner den från någon väldigt obskyr sida på Internet med min 56 kbit/s uppkoppling. Det tog flera dagar då jag fick avbryta nedladdningen varje gång morsan, farsan eller syrran skulle ringa någon, men till slut hade jag den på hårddisken och den åkte genast över till ett kassettband. Detta var inte bara hiphop, det var också punk och inte bara musikaliskt. Andan, stämningen och attityden var rå anarkistisk punk. På något sätt kändes det som om de hade spelat in skivan med mig i åtanke. Det var ångest beskriven på ett sätt inget punkband tidigare hade lyckats med och ingen rappare ens hade försökt göra. Absurda bilder målades upp tillsammans med livsleda, hat mot slentrianen och en total ovilja att böja sig för samhället och dess normer. Skivan hjälpte mig verkligen att hitta min egen musikaliska identitet då den klart och tydligt berättade för mig att jag inte behövde välja, att jag hade haft rätt hela tiden. Det jag gillade fick jag gilla och alla andra kunde dra åt helvete. Två Blåbär var hiphopen som fick mig att stanna i punken trots aversionen jag fått mot punkarna vid det här laget. Låtar som Jag vill dö idag och Jag fattar ingenting hjälpte mig att bearbeta de vanliga livskriserna man ställs inför när man som tonåring tvingas möta världen ensam. Säg vad du vill och Vill inte cementerade min livssyn som alltid varit sjukt obstinat och olydigt motvillig. Jag älskar dig och Varför vill du se mig gråta fick mig att förstå på ett helt nytt sätt hur man kan vara totalt öppen och ärlig i sin musik. Detta var ångest på en helt ny nivå som jag aldrig sett innan inom hiphopen och inte heller upplevt någon gång efter. Varenda mörka vrå inom misären utforskades utan en tanke på självcensur och jag älskade alla falska toner som skrikrappades fram med gråten i halsen.

Sedan föll Två Blåbär i glömska hos mig när den tidiga tonåren övergick i vuxenlivet och gjorde plats för både mer hiphop och andra musikstilar. Musik som jag nu inte tvivlade en sekund på att älska trots att de inskränkta hiphoparna i småstaden började håna mig för att jag älskade Cornelis, Dylan och progg. Men i och med att plattan nu är uppe på Spotify hoppas jag att fler kan ta en nostalgisk resa och för er som inte hört dem kanske ni kan upptäcka en helt ny sida av den svenska hiphopen. Även om ni inte gillar den, lova mig i alla fall att inte stänga av innan ni har hört Vill inte, som är en sjukt bra låt oavsett om ni gillar deras övriga musik eller inte. Så om ni någon gång har tänkt att Black Flag borde samarbeta med Dr Dre, fast på svenska, eller bara vill höra musik när den är som mest brutalt ärlig ska ni kolla in plattan. Rått, ångestfyllt, hårt, naket, anarkistiskt, fult och underbart… vad kan gå fel?

Forum: Krönika: Två Blåbär på Spotify

Läs mer:

• Krönika: Att göra någonting
• Video: Mollgan – NON STOP
• Recension: Kendrick Lamar i Göteborg (14/2)
• Vad är bäst/mest intressant just nu?
• Guldgruvan: Prosperous – Reach & Assimilated Speeches