Dokumentärer om hiphop
Vad kan du om hiphopscenen i Marocko? Eller har du hört Malikah från Beirut? Om du tänker på Marrakech, föreställer du dig då stadens graffitiscen? Föreställer du dig att staden ens har en graffitiscen? Förmodligen är det här områden som är ganska obevandrade för de flesta i Sverige. En riktigt bra dokumentärfilm har förmågan att suga in dig och göra i stort sett vilket ämne som helst intressant. Därför vill vi tipsa om några dokumentärer som på olika sätt berör hiphop på gräsrotsnivå.
Exemplen ovan kommer från mycket intressanta Arab Rap. Trots att våra liv skiljer sig åt är igenkänningsfaktorn hög. Visst, här i Sverige växte vi inte upp med kulhål i väggarna eller raketattacker från Israel men hiphoppens samhällsskildring går att känna igen överallt. Det handlar om att berätta sina historier, att protestera mot orättvisor, bygga gemenskap och söka sin identitet. Arab Rap visar att hiphop är gränslöst, som med en politisk grund snarare är en rörelse än en stil och att den oavsett kulturella olikheter har samma grund; en vilja att påverka.
Arab Rap finns tillgänglig på SVT Play fram tills slutet av augusti: http://urplay.se/Produkter/168478-Arab-rap
Tidigare i år visade Kunskapskanalen dokumentären Mongolian Bling som handlade om än mer avlägsen hiphop, närmare bestämt i Mongoliets huvudstad Ulan Bator. Vardagen i Ulan Bator skiljer sig ännu mer från livet i svenska städer och den allmänna kunskapen om Mongoliet brukar i regel sträcka sig till Genghis Khan och att man kan åka igenom landet med transsibiriska järnvägen. Men precis som i Arab Rap är det personliga skildringar över ett beat som ligger i centrum i Mongolian Bling. Hiphopscenen i Ulan Bator är ung och frågan är vilken väg landet ska ta; ska man blicka västerut eller skapa något eget?
Tyvärr är filmen bortplockad från SVT:s hemsida men den som söker hittar på youtube (i något tvivelaktig kvalitet). Mongolian Bling är en oväntad upplevelse.
Ni kan för övrigt läsa mer om filmen här: http://mongolianbling.com/
SVT fortsätter att briljera med ett intressant urval. För ett tag sedan visade de Beats Rhymes & Life: The Travels of a Tribe Called Quest. Även den får ni söka upp på annat håll men den är väl värd mödan. Den här dokumentären är till för såväl ATCQ-fans som de som är intresserade av lite musikhistoria. Bandmedlemmarna berättar sina historier om hur det var från början till uppbrottet till hur det är idag. (Och av någon anledning är Pharrell Williams med på ett litet hörn).
Vad ni däremot kan se ett par veckor framöver är Sampla, scratcha, stjäla (originaltitel: Copyright Criminals). Hiphopmusik har sedan starten använts sig av sampling, alltså när man tar bitar av någon annans musik och använder i sin egen, vilket är ett brott mot upphovsrätten. När hiphopartister började tjäna pengar började originalartisterna reagera, stämma och kräva royalties. Rätt eller fel? Ett gäng artister och andra diskuterar och det blir väldigt intressant. Oavsett vad man tycker går det lätt att fastslå att det är en smått bisarr djungel där jurister har stor inverkan i hur kreativ en musiker tillåts vara utan att behöva pröjsa för det.
http://www.svtplay.se/video/29155/sampla-scratcha-stjala
Vi vill även passa på att tipsa om en liten klassiker från 2000 som också finns på tuben. Freestyle: The Art of Rhyme innehåller många klassiska klipp från artister som Notorius B.I.G., Mos Def, Jurassic 5 och en sanslös grym freestyle av Black Thought från The Roots.
Till sist slänger vi in ett litet wild card då undertecknad inte hunnit titta på den än. King of the Beats är ett beat battle där ett gäng vinylentusiaster och beatmakare får 20 pund att handla skivor för. De måste hitta alla ingredienser för att sedan i sina respektive studios skapa ett beat. De har en dag på sig.
Del 1: http://vimeo.com/27533275
Del 2: http://vimeo.com/28053644
Om ni blir klara men känner att ni behöver mer dokumentärer så kika gärna in i Kultur & Media-forumet där framför allt en av våra användare (a.d.d.o.e.p.c.) har gjort ett hästjobb genom att samla ihop ett stort gäng sköna dokumentärer om det mesta och lite till:
Forum: Dokumentärer om människor med in i helvetes för mycket fritid
Läs mer:
- Video: Middlesex – Blixten
- Krönika: Svensk battlescen hetare än på länge?
- Videopremiär: Critical – Från världens alla hörn (Scandinavian Version) feat. Jøden (DK), BlazRoca (IS), ASA (FI), Tyde T (DK), Pyhimys (FI), Nils m/ Skils (NO) & DJ Connect (SE)
- Fyra färska svenska videor
- Fem nya svenska videor
- Christer Johansson
- [email protected]
- Evolution på Whoa Community | http://www.youtube.com/user/WhoaCommunity
Kommentarer
|
Special When Lit
Tv-spelets lite mer lynniga, oslagbara, men ändå så sakteliga döende storebror, pinballmaskinen, är världens bästa uppfinning alla kategorier/gånger/dagar i veckan. Det är i alla fall vad ett gäng pensionärer, arbetslösa mjukisbyxor och lillgamla, förvirrade tonåringar som frivilligt lägger allt sitt metoforiska krut på att putta runt en metallkula i en låda, anser om saken. Stelbenta tillställningar luckras upp, introverta dungeons & dragons-spelare blommar ut och det enda den lille manicken inte verkar helt kapabel till (förutom att överleva herr internet och fru datorspel) är att ge sina utövare någon som helt insikt i det faktum att all vaken tid spenderas framför en ljudutsöndrande trälåda, bredvid svettiga, tunnhåriga män nere i en inrökt spelkällare. Förutom de kärleksfulla och nostalgiska deltagarna får du givetvis även den historiska faktan och det rafflande, ovissa mästerskapet som en mitsu-kniv på köpet. Pedal Enbenta, hemlösa eller bara jävligt fartkåta cykelbud, sicksackar genom New Yorks gator, riskerar livet för några FedEx-paket och visar med all önskvärd tydlighet hur en igenkorkad korsning ska penetreras. Vem i hela helvete är dessa personer som frivilligt dedikerar all sin vakna tid på att leverera paket stup i kvarten och vad är det egentligen för fucked up övertygelse som driver dem till dessa vansinnesfärder? Svaret är att cykelbuden är ett ganska skönt litet gäng, förvisso en aning �restless legs syndromiga�, men fortfarande är de en samling hygglo människor med sunda och avundsvärda åsikter. Vad som driver dem? Pengar, kicken över att nästan bli mosad mellan två taxibilar och övertygelsen om att ingen är snabbare eller bättre på att leverera paket i världens tuffaste cykelstad, förstås. Finns fler tips på riktigt FETA DOKUMENTÄRER här: http://alltdetdarochenpasechips.wordpress.com |
|
|
The Wild and Wonderful Whites of West Virginia
Hyr en buss och plocka upp femtio �Jerry Springer�-deltagare, kör ut dem till en postapokalyptisk sopcentral och ge dom knark, pengar och vapen. Vänta i två generationer, kör tillbaka till sophögen och betrakta det incestuösa spektaklet. Jag lovar dig, det kommer inte ens vara i närheten av vad denna sjuka familj lyckas producera på en långhelg. Vi snackar gamla tandlösa tanter som röker knark framför sockerskakiga småbarn, tolvåringar som ska döda sina frånvarande farsor, farsor som inte vill vara farsor och så vidare i all oändlighet, allt kryddat med slagsmål, hysteriska skratt och urspårade födelsedagskalas. Word Wars Medaljkandidaterna till det amerikanska mästerskapet i Alfapet består av ett gäng lönnfeta, socialt handikappade ordonanister. Vi får följa fyra utav dem i förberedelsefasen och jävlar vilka sjuka små rävar de är. Joe Edley, den regerande mästaren, är osannolikt ful och så där äckligt självgod som bara riktigt usla och högavlönade föredragshållare kan vara. Den kaxiga ungtuppen, Matt Graham, bangar inte för att bluffa och är dessutom fullt kapabel att demolera sin motståndare på mindre än sjuttio sekunder � utan att ens doppa näven i bokstavspåsen. Den drogliberala Marlon Hill tar det mest lugnt, är nöjd med att vara en fattiglapp och spelar alltid sina matcher sittandes på en bakoframvänd stol (sjukt kontroversiellt i Alfapet-sammanhang). Till sist har vi �G.I.� Joel Sherman, den eviga ensamvargen (smeknamnet G.I. refererar naturligtvis till actionfiguren, men också till magsjukdomen �gastrointestinal reflux syndrome� som Joel lider av) och han ägnar helst dagarna åt självömkan, självmedicinering och att memorera obskyra ordlistor. Finns fler tips på riktigt FETA DOKUMENTÄRER här: http://alltdetdarochenpasechips.wordpress.com |
|
|
Cinemania
Fem svettiga cineaster som alla drömmer om att en dag få knulla i svartvitt, springer från biograf till biograf på jakt efter den mest fulländade filmupplevelsen. De ändrar diet för att bli mer förstoppade (lägre toalettfrekvens), programmerar scheman med hjälp av avancerade imdb-algoritmer och trakasserar usla biografmaskinister i deras hem, på pin kiv. Inte förrän de sett åtminstone en fem, sex rullar kan de slappna av, borsta av sig den metaforiska popcornen och hasa sig hem till lägenheter som oundvikligen alltid ser ut som �ocd�-verionen av Kiviks marknad � om äppelknyckarna från Östelen hade valt att anordna den i en sunkig etta i Sundbyberg. Förutom denna trevliga inblick i cinofilernas lätt repetativa liv, lyfts existensiella frågor om kärlek, arbetslöshet och gemenskap fram. Best Worst Movie Världens sämsta film � alla kategorier � det är vad följeslagarna till �Troll 2? säger om deras älskade lilla kultrulle. Likt hjärntvättade små sektmedlemmar studerar de den religiösa skriften om och om igen i jakt på fler dråpliga misstag, krystade dialoger och förvirrande motsägelser. Tjugo år efter premiären har hysterien nått sin kulm och när ett gäng dokumentärfilmare jagar rätt på hela filmcrewet börjar det, minst sagt, vattnas i munnen på de ironiska följeslagarna. Samtidigt blir filmskaparna för första gången någonsin behandlade som kungliga överheter, när salong efter salong fylls till bredden av lycksaliga och fanatiska fans. Finns fler tips på riktigt FETA DOKUMENTÄRER här: http://alltdetdarochenpasechips.wordpress.com |
|
|
The Parking Lot Movie
På �The Corner Parking Lot� i Chorlottesville, Virginia anställs du bara om du passar in i det något motsägelsfulla epitetet �konfliktsökande bohem�. Chefen för stället � en dagdrömmande, tokrolig beatnic � är nämligen inte intresserad av att några prestigefyllda, karriärssökande, yuppinallar förstör en potentiellt perfekt parkeringsupplevelse på hans underbara linjerade betongmatta. Stämningen på arbetsplatsen är därmed fenomenalt laidback, på gränsen till det lakoniska och det enda som får det att hetta till är en omgång �flip cone� (egenkomponerat spel bland parkeringsvakterna � tänk dig varpa utan medeltidsinlagen och du hamnar rätt nära), en invasion av överförfriskade �fratboys� och �sorority girls� eller att någon av de extremt enerverande parkeringsgästerna (som av någon anledning alltid är överviktiga, halvrika och ägare av en SUV eller Hummer) ifrågasätter prissättningen. American Mullet En helt vanlig sidbena beger sig ut på Amerikats motorvägar i jakt på den mest spektakulära och orginella hockeyfrillan. Han möter en kavalkad av hårfagra kandidater � den nästföljande �business in the front, party in the back�-vurmaren alltid en hårsmån snyggare än föregående talare. Allt från tandlösa hotellvakter och indianer till läkare och lesbiska kulturkoftor dyker upp framför kameran och förklarar varför just dom rockar världens mäktigaste frisyr. Det visar sig att alla är prestigelösa och glädjespridande personer, fullt medvetna om att kreationen de för tillfället rockar på huvudsvålen är lite tveksam, men att de har en sån längtan efter att bryta konformitetens dödläge att de frivilligt går runt och ser halvfula ut. Finns fler tips på riktigt FETA DOKUMENTÄRER här: http://alltdetdarochenpasechips.wordpress.com |
|
|
King of Kong?
|
|
|
Big river man, ligger på svtplay just nu. en äldre, överviktig sloven ska simma hela amazonasfloden. under färden får teamet brottas med hans psykiska och fysiska ohälsa.
|
|
|
BC99 P27
En given klassiker! Men just nu ser jag fram emot "uppföljaren" Doctor Kong The Movie om Hank Chien, världmästaren från 2010 som mellan jobbet som plastikkirurg spelar Donkey Kong för fulla muggar. psykel Också en jävligt fin rulle! Var ett tag sen jag såg den, men kommer ihåg att jag gillade Martin Strel som fan. |
|
|
Fett, visste inte om att det fanns en uppföljare till "King of Kong" hehe :)
|
|
|
Marwencol på SVT2 ikväll 20.00.
|
|
|
|
|
|
jag är en apa
En polare tipsade mig om just den rullen för ett halvår sen ungefär och enda sedan jag fick premissen förklarad för mig, har jag varit sjukt sugen på att se skiten. Men om jag förstått saken rätt drar utgivningen ut på tiden, främst på grund av ekonomiska aspekter. Hur som helst är det en given dokumentär, som jag kommer hugga tänderna i så fort den släpps. |
|
|
BC99 P27
Gillar du King of Kong kan jag även rekomendera dig "Chasing Ghosts: Beyond The Arcade". Chasing Ghosts Den yppersta arkadspelseliten består under 70-talet av ett gäng pubertala moppemuschar som på ett eller annat sätt fått sina små pacman-hjärtan krossade av lättfotade, tuggummidoftande och tandställningsbeprydda tjejer. På grund av sin totala oförmåga att bearbeta damernas plötsliga byte av hjärta, kastar de sig huvudstupa in i en värld bestående av tv-spelstummar, omöjliga världsrekord och ovanligt omanlig manlig vänskap. Trettio år senare sitter de framför ett dokumentärfilmscrew och reminiscar (värre än en utdragen nyårskrönika) om �the glory days� � femårsperioden då världsrekordhållare med fri tillgång till både läskeblask och jukebox-hångel, betraktades som odödliga och övermänskliga hjältar och inte som ett gäng kufar, förevigt förpassade till päronens källare. |
|
|
Guldtråd, tack som fan! Och OP, najs blogg! Den bor i min google reader nu :)
|
|
|
enuff_fish P24
Fan vilket trevligt inlägg att läsa så här på morgonkvisten och jag hoppas du gillar sidans nya design. Här kommer förresten senaste fyndet: Lucky James är ett skäggigt freak med en löjligt liten bekantskapskrets och ett ohälsosamt förhållande till tvål. Han delar sin mögelinfesterade lägenhet med ett par arroganta katter (nej, inte hiphop-metaforen) som utnyttjar stackars, givmilda James in absurdum. Golvet behandlas som en bajamaja på Roskilde, sofforna strimlas sönder likt färs och som om inte hälften vore nog, är de små jävlarna mer kräsna med maten än ett gäng bortskämda glutenallergiker. En eftermiddag, när livet inte längre känns så himla lattjo och James funderar på att lämna in garderobskvittot och lämna det här komplicerade livsdiscot bakom sig, tar han en sista sväng inom bensinmacken för att köpa sig en lott. Trehundrafyrtionio sekunder senare lämnar han butiken som en nybliven och minst sagt chockad mångmiljonär. James makabra historia plus en sju, åtta andra lottovinnares öde serveras på denna prisvärda och servicevänliga dokumentärfilms-restaurang. |
|
|
Dr. Bronner's Magic Soapbox
En östtysk, halvblind kemist sitter inlåst på ett mentalsjukhus i Illinois efter att hans egen syrra lekt kloakdjur och spillt bönorna till myndigheterna. Han rymmer ganska omgående, �tummar sig� till Las Vegas, vinner lite deg på den långarmade fubbicken och flyttar sedan till L.A. Där plöjer han ner alla sina sista slitna slantar i sitt nystartade tvålföretag �Dr. Bronner�s Magic Soap� och lanserar samtidigt �Moralens ABC � läran om individens moraliska ansvar för en fredligare och lite trevligare värld� som han givetvis smäller upp bredvid innehållsförtäckningen. Fastforwarda ett par årtionden framåt och skiten är en fullständig och regelrätt succé. Inte nog med att hippies och foliehattar runt om i världen prisar produkten som �världens mest använd- och underbara tvål/tandkräm/tvättmedel/acneborttagare/salladsdressing� någonsin, hans religiösa mumbo-jumbo verkar faktiskt innehålla någon form av substans. Eller? |
|
|
schysst blogg, delade den på fejjan.
|
|
|
ÅderpåleOne
Fan vilken hjälte du är! Jag tackar ödmjukast för hjälpen. Cheers! Reindeerspotting Jani, en åttafingrad liten slyngel från Rovaniemi, Finland, skjuter Subutex, käkar pommes direkt ur plåten och har alltid på sig både mössa och solglasögon inomhus. Han är utan tvekan grannskapets största pundarvrak och för att få den något luriga ekvationen �socialbidrag + dyr knarkvana = mat och hyra?!?� att vibba lite smidigare, �lånar� han bilstereos från främlingar, �besöker� obemannade affärer nattetid och lovar på både heder och samvete att betala tillbaka skulden nästa vecka. Hans polare, som är uppbyggda av ungefär samma skrot och korn och därför håller hyffsat jämna steg i Janis knarkolympiad, är emellanåt Lapplands största fi**or, men allt som oftast är de världens skönaste grabbar � aldrig sena på en liten fix och en omgång �ska vi se om vi kan stirra in i en vägg i fem timmar?� (Hela dokumentären ligger uppe på tuben.) |
|
|
Vernon Florida
Ett gäng långrandiga och närsynta gubbar med grava besserwisser-tendenser och en garderob uteslutande införskaffad via postorder, visar vad en tom filofax och ett före detta uppblåst, nu fullständigt punkterat ego alltid resulterar i. De spatserar runt i downtown Vernon (som får den välkända sömnstaden Seattle att framstå som ett Las Vegas på crack) skryter om gamla bravader, drar ett par fräcka rövare och trakasserar oskyldiga förbipasserande med timslånga utläggningar om allt från kalkonens morgonrutiner till regndroppens velocitet. Vi får bland annat stifta bekantskap med den understimulerade polisen, den tålmodiga, nitiska jägaren och det skäggiga bänkmiffot. Samtliga bjuder på bombsäkra expertutlåtanden om livets både stora och små gåtor, med en övertygelse i rösten som får härdade gospelsångare att framstå som försynta bibliotikarier och en benhård inställning om att aldrig någonsin darra på manschetten. |
|
|
45365
En pittoresk och patriotisk småstad någonstans i mellan-Amerikat visar upp sig från sin allra klumpigaste sida när inavlad pöbel gör vad inavlad pöbel gör bäst. Vi snackar sexuellt frigjorda pensionärer, årliga griskapplöpningar och klassiska toalettrulls-bombningar. Vi pratar om kärlekskranka hejarams-toffsar, gaphalsiga fotbollscoacher med skyhögt blodtryck och kvartersbackar som får kylskåp att verka emotionellt stabila. Framförallt bubblar vi om mentaliteten som förvandlar varje liten ort i det förlorade landet i väst till något som bäst beskrivs som en nedmonterad cirkus. �Titta mamma, där borta står den lokala crackpundaren och sjunger broadway-tunes. Och kolla där! Den överviktige polisen kravlar sig ut ur sin rostiga husbil. Nämen där borta då! Är det inte den gråhårige och ständigt leende politikern som går runt och tuppar sig?� |
|
|
Doctor Kong
En brutalt ensamstående kines med ett iöronfallande skratt och ett leende bredare än GB gubbens, förstorar bröst, rättar till näsor och suger fett. När Hank Chien inte agerar plastikdoktor, sitter han dock helst hemma i sin dammfria lägenhet och spelar Donkey Kong så det står härliga till. På hösten 2007 släpps speldokumentärernas heliga moder, King of Kong � A Fistful of Quarters och Hank lägger givetvis omgående sina bakteriefira vantar på dyrgripen. Han slänger på rullen direkt när han kommer hem och sätter sig förväntansfull i soffan. �Va fan är det här för pajaser�, tänker Hanky-Panky när filmen är slut och spatserar lugnt ut till spelmaskinen i vardagsrummet. 352 minuter senare har Hank Chien både pulveriserat och förnedrat Steve Wiebes och Billy Mitchells tidigare toppnoteringar och kan nu stolt titulera sig: Officiell världsrekordhållare av Donkey Kong! |
|
|
Between The Folds
Origami � den ädla konsten om hur man skrynklar papper � betraktas oftast som kinas motsvarighet till ålderdomshemfavoriten �finns i sjön� och förknippas nästan alltid med den uttjatade svanen som alla med två tummar och en faxmaskin kan vifta ihop. Lyfter du på origami-stenen hittar du dock sjutton andra sinnessjuka och ovanliga gråsuggor som bara väntar på att få blåsa strumporna av dig. Vi har den franska, något konservativa superartisten med det enorma egot som alltid går sin egen väg, den homosexuella pappersproducenten som nästan uteslutande jobbar med blött, lätthanterligt papper och den prisade föredetta fysikern som bytte bort professorshatten mot en årsförbrukning av rökelser och en nystartad origami-kurs. Vi har det hemskolade supergeniet med det glesa röda skägget, det franska anarkistkollektivet som pissar på alla mossiga gamla origami-regler och framförallt har vi den kinesiska gudfadern, Akira Yoshizawa, som likt ingen annan kunde förvandla fykantiga papper till exceptionellt fantasifulla kreationer. Givetvis gjorde han det enligt origamins allra heligaste dogm : Sax och lim är lite som EPO och effedrin. |
|
|
Fast. Cheap. Out of control
En lejontämjare, en robotmakare, en trädgårdsskulptör och en råttentusiast (jag vet att det låter som set-upen för en jävligt långssökt �har du hört den förut�-vits) bjuckar i detta sourcream & onion-monster till film på sina respektive branchers allra gottigaste och mest hemlighetsfulla knep. Tips på hur man bäst mindfuckar en popcornfylld bengalisk tiger varvas med insidertrix på hur en insektsrobot helst bör konfigureras. Hemligheten till varför blinda nakenråttor rullar sig i avföring avlöser beskrivningen av den perfekta fågelskrämman. I hela åttio minuter sitter denna lilla livsglada kvartett och snöar in på trivialiteter och pettitesser, drar storslagna liknelser och passar samtidigt på att förklara meningen med livet. När filmen väl är färdigkonsumerad har slutsatser om ryska cirkusbjörnar fått dig att förstå den luriga relationen mellan robotingengörer lite bättre, samtidigt som insikterna om säckatörens suveränitet gentemot elekrtiska sågar förhoppningsvis gett dig tillräckligt med kött på benen för att du nu ska förstå genialiteten bakom råttänder. |
|
|
Gates of Heaven
Kristna, gammelmodiga och framförallt barnlösa par brottas med den klassiska Hasse Andersson-frågan �Får man ta hunden med sig in i himlen?� � pallar inte visa sig ambivalenta eller svaga inför gud och satsar därför allt på �klart att lille Fido ska ha sig en egen gravplats!�-kortet. Genom att inte skicka sina lurviga husdjur till �limfabriken� några mil söderut, utan istället plöjer ner ett par månadshyror i en personlig gravsten med ett fräckt, djuriskt och busigt typsnitt, hoppas ägarna att den största bacheloretten av dem alla � Gud � ska bjuda lilla Missan och Skipper på en ros och ett �välkommen till Pärleporten, det är bara att springa in�. Människorna som äger och driver djurkyrrkogårdarna försöker hålla god min, fejkskrattar åt gamla krystade kattlådshistorier, men drivs naturligtvis av pengar, framgång och makt precis som alla andra. Det lilla familjeföretaget �Bubbling Well Pet Memorial Park� är såklart inget undantag � den hemvändande sonen som driver företaget jobbade tidigare som försäkringssäljare och har ett vattentätt recept för total och livslång lycka. |
|
|
Vanishing of The Bees
När honungsbin i USA, Kina och Colombia börjar dö som några självmordsbenägna små flugor står vetenskapsmännen bara handfallna och tittar på. De kan för sina liv inte komma på vad det är som orsakar att hela bikolonier bokstavligt talat försvinner eller varför drottningen lämnas kvar i boet som någon slags trasig och bortglömd dammsugare. Med tanke på honungsbiets formidabla insats i naturen � pollenation är själva förutsättningen för ett hälsosamt och halvtrevligt ekosystem � börjar det inte bara bli nervöst bland miljöaktivister och cyniska domedagsvurmare, bliodlarna börjar dessutom få det jävligt hett om öronen. Plötsligt står dom där i sina vita rymddräkter och blickar ut mot en biodling som en gång i tiden bestod av 7000 tappra soldater, men nu mest liknar ett tjugo man starkt medborgargarde från glesbygden bestående av krigsveteraner, drönare och surrogatmorsor. De är oroliga, konfunderade men framförallt förbannade � på att ingen lyssnar, kommer med några förklaringar och envisas med att betrakta dom som ett gäng snåla honungstjuvar. |
|
|
I Like Killing Flies
Kenny Shopsin, en överviktig och skrikig liten kock som älskar konflikter, vita pannband och att döda flugor mer än något annat, driver en framgångsrik familjerestaurang i Greenwich Village, NY. Stället som är ett klassiskt så kallat stammishak, har allt från groteska tavlor och märkliga förhållningsregler till hemliga recept och diskrumstroll som ger bodegan en farlig och authentisk edge. Det faktum att inte vem som helst kan slå sig ner på en sliten gammal svart stol och beställa in en friterad �mackaroni and cheese�-pannkaka adderar givetvis också till mystiken. Kenny slänger ett getöga på de nyanlända gästerna, petar på dom med en stekspade och avgör sedan deras öde innan han springer ut i köket igen. Han är hård men alltid rättvis och följer sina livsmotton till punkt och pricka: �allting smakar bättre friterat�, �kunden har nästan alltid fel� och �det lönar sig aldrig att vara trevlig�... |
|
|
Spellbound
Tvåhundra fyrtionio små viktigpettrar åker segervissa iväg till de nationella mästerskapen i rättstavning, där endast en ordboksmissbrukare kan kamma hem titeln och den åtråvärda �äh, jag skjuter upp sexdebuten till trettiostrecket�-bucklan. Resten av gänget får snällt vända tillbaka till sina småhålor med ordbehandlaren mellan benen och den där underbarns-glorian alldeles på sniskan, för att möta en besviken, lätt generad hemmapublik. Trycket från omgivningen är enormt � malliga lärare, oportunistiska politiker och framför allt tjocka släktingar tar varje chans att addera press och förväntningar � och med näsan begravd i en ordbok sjuttio timmar per vecka har ungdomarna inget Oprah-självförtroende att gömma sig bakom, om man säger så. När det till slut är deras tur att gå fram till den stränga men rättvisa juryn för sitt första ord, är det därför inte bara tusentals timmar av försummad lek och trams, sömnlösa nätter och en förlorad sommar som ligger i potten, även familjens, hemstadens, skolans och statens ära står på spel. |
|
|
Conan O'Brien - Can't Stop
En rödhårig, barnslig och stundtals skäggig programledare får sparken från USA�s mest prestigefyllda tv-uppdrag, blir ledsen i ögat och ger sig ut på en rikstäckande �Ni har sett mig på dumburken, kom nu och se mig leva ut mina klyschiga tonårsdrömmar�-turné. Omständigheterna under vilka Conan O�Brien blir entledigad från sin anställning hos NBC är för att uttrycka det mild/vitlök, ett kaosartat virrvarr av villervalla och det enda som med säkerhet går att konstatera är att den älskade gingern enligt kontrakt, inte får uppträda i teve på ett halvår. Självklart döper han showen till �The Legally Prohibited from Being Funny on Television Tour�, sköter uteslutande all PR via twitter och säljer ut turnén på ett par timmar. Fyrtiofem städer på sextio dagar ska avverkas och Conan packar direkt ner det vikitgaste i ryggsäcken � sin dryga, men hjärliga attityd, sina pojkaktiga upptåg och La Bamba, Andy Richter och en masturberande björn. |
|
|
Hand On A Hard Body
Tjugotre tjurskalliga rednecks tävlar om vem som under längst tid, kan bibehålla kroppskontakt med en sprillans ny pick up-truck. Deltagarna, som har slumpats fram under överdrivet audiovisuella förhållanden på en lokal radioshow, ges varje timme möjlighet att chillaxa i fem minuter och kan då suga i sig en sportdryck, göra ett par meningslösa skretchövningar eller försöka kedjeröka en limpa cigg. Den lyckliga men utmattade vinnaren kammar hem ett par skrytobligationer men får naturligtvis också behålla det vråliga åbäket. De förkrossade förlorarna får däremot snällt åka tillbaka till husbilen med sina sargade psyken, besvikna supporters och stelkrampsstela leder. När dommaren till slut sätter pipan i mungipan och blåser igång matchen är samtliga deltagare hundratjugo procent säkra på att just dom kommer att ro hem skiten och majestätiskt köra ner i solnedgången i sin nya fina varubil. |
|
|
Jäkla trevligt att se att någon uppskattar den mer "filmatiska" och "kreativa" delen av dokumentärgenren. Oftast förknippas dokumentärfilm med något utdraget skitsnack i reportagestil. Du har redan nämnt några av mina favoriter (Errol Morris!) men jag kör en egen lista med filmer som enligt mig är sevärda. Förövrigt är http://www.thedocumentaryblog.com en utmärkt källa för att hitta ny (och gammal) högklassig dokumentärfilm.
Dig! (Ondi Timoner) Cool It (Ondi Timoner) We Live in Public (Ondi Timoner) Into Eternity (Michael Madsen) Rocket Brothers (Kasper Torsting) Ghosts of Cité Soleil (Asger Leth, Milos Loncarevic) Encounters at the end of the world (Werner Herzog) Steam of Life (Joonas Berghäll, Mika Hotakainen Freetime Machos (Mika Ronkainen) The Devil and Daniel Johnston (Jeff Feuerzeig De får vara mina dokumentärfilmstips för den här gången åtminstone, filmer som (enligt mig) bör kollas upp av dokumentärfilmsintresserade. |
|
|
a.d.d.o.e.p.c.
Svinfett! Fortsätt! |
|
|
Glömde i mitt senaste inlägg att nämna en av storfavoriterna. Searching for the Wrong-Eyed Jesus
|
|
|
Clydisch P25
Tack för de uppmuntrande orden och de utomordentligt trevliga tipsen. En del av dem (The Devil and Daniel Jonston, We Live In Public och Encounters At The End Of The World) har jag redan konsumerat men inte slängt upp på bloggen. Andra har jag aldrig hört talas om (Steam of Life, Rocket Brothers), medan övriga har jag varit sugen på att se under en längre tid men inte haft tid eller ork att kolla upp. Ska börja med Steam of Life och Freetime Machos som därför bör dyka upp på sidan inom en snar framtid. Arttack Gött mos med lite trevlig feedback och givetvis kommer jag att fortsätta med dokumentärfilmsbloggandet. |
|
|
Trekkies
Den 8 September, 1966 visas det allra första avsnittet av den lökiga sci-fi serien �Star Trek� på amerikanska NBC. Serien som utspelar sig på ett ett högteknologiskt rymdskepp i en avlägsen superavancerad framtid (bara det fick den genomsnittliga 60-talstittaren att skita på sig av ren upphetsning) där fattigdom, intolerans och rasism bara är några tråkiga och pinsamma minnen, får omedelbart en bissar kultstatus.. Tjugofem år senare har hysterien uppgraderats till �code Bieber�och Star Trek-industrin kan nu lugnt lägga till ett miljardprefix på sitt teoretiska visitkort. Gamla skröppliga skådisar åker från konvent till konvent, dyrkas som felfria och odödliga rockgudar, rekvisita från tv- och film-inspelningar auktioneras bort till hutlösa rövarpriser och mitt i allt detta står de inbitna hardcorefansen fullt utklädda i sina hemsydda maskeraddräkter, småskrattar, säger något på �Klingonska� och gör en �Vulcan salute�. Kreditkorten i bakfickan är naturligtvis ständigt i scoutläge � alltid redo � de vet ju aldrig när Spocks födelsemärke, Caption Kirks lösmustasch eller Jean-Luc Picards gamla tandkrämstub kan dyka upp. I Still Worship Zeus En organiserad grupp tokreligiösa greker påstår att tolv atletiska medelhavsgudar alltid kommer att vara bättre och starkare än ett ynka kristet skäggmongo, att Zeus låter mer som en trovärdig superhjälte än vad Jesus gör och att stora, flådiga kyrkor bara är kompensationskonfetti, framkallad av prästers alltför korta kollekthåvar. Det faktum att medlemskapet i denna religionsklubb (som dels är polyteitisk och dels håller extravaganta och högljudda scenföreställningar) är lika stigmatiserande som en �SverigeDemokrat�-t-shirt på släktkalaset, beror på att övriga 95% i Grekland fanatiskt röstar på religionsbidrag: �Hell Yeah. I�m an Ortodox Christian!� varje jävla melodifestival. De �twelve gods believers� som de så fyndigt kallar sig, håller därför en relativt låg profil, citerar bara Hermes och Apollo i absoluta nödfall och väntar med resignerad upphetsning på den tid då människor återigen går runt i påslakan, engagerar sig för filosofi och inte tittar snett på den som väljer att masturbera till muskulösa och lättklädda stenstatyer. |
|
|
Här kommer ett av Clydisch P25 eminenta tips. En extremt fet film!
Steam Of Life Ett dokumentärfilmsskepp bestående av svettiga, skäggiga och otippat talföra finnar kommer lastat. Ombord på fartyget badar de bastu, sadopiskar varandra med granris och smuttar på egenodlad potatisvodka. På nedre däck har de placerat en husvagn, en sönderrostad saab och en ganska så fräsch telefonkiosk � eller �de tre mest innovativa sauna-lösningarna på den finska marknaden idag� om du så vill. På övre däck får den kalla, råa och vackra naturen som är Finlands signum stå och frysa och i källarförrådet har de stuvat in den minst lika nationskarakteristiska ensamheten. Vid omklädningsrummen huserar huvudpersonerna � de rutinerade bastarna � där den ena hjärtskärande historien efter den andra om brutala skillsmässor, luriga vårdnadtvister och ond bråd död viskas fram. Allt medan en tanig jävel längst bak i bastun lugnt fortsätter att kasta vattenskopa efter vattenskopa på det skållhetta aggregatet. |
|
|
Devil's Playground
Indoktrinerade, nyfikna amish-kids går igenom den så kallade �rumspringa�-ritualen, vilket i korthet går ut på att 1700-tals nöjen så som gräsklippning, hästklappande och grussparkande helt sonika byts ut mot 1900-tals diton i form av crystal meth-skjutande, whiskey-shottande och spontankopulering. Efter att de levt som smutsiga roskildefestivalsbesökare under ett par dekadenta månader är tanken att de ska åka tillbaka till mamsen, pappsen, de fjorton syskonen på bondgården, döpa sig, förtränga platt-tv�n, x-boxet, knarket, alkoholen och istället underkasta sig den ganska så spartanska och konservativa amiska tron. Vissa faller dock för det moderna samhällets oemotståndliga frestelser, rakar av sig skägget och flyttar istället till en husvagnscamping. Ett ganska så modigt val med tanke på att familjen slutar att svara på dina sms, din utbildningsnivå motsvarar en dyslektisk bondes och din förmåga att hantera stadslivet ligger i par med en gråsuggas. |
|
|
Kollade reindeerspotting, väldigt tung dokumentär. Var otroligt intressant och bra fanns inte många stunder som var sega eller tråkiga.
Skulle vilja se marwencol men var kan jag hitta den? Tänkte om den kanske finns på nån sida där man kan streama den eller så |
|
|
Freetime Machos
Ett sunkigt och oorganiserat finskt rugbylag bestående av män med ägglika kvaliteter � hårda på utsidan, mjuka inuti � kämpar med pungsparks-näbbar och fällebens-klor för att säkra fortsatt spel i den näst sämsta divisionen. Coachen som är en fjunig liten amerikansk civilingengör, tillfälligt antsälld på telefonjättens huvudkontor, gör sitt yttersta för att förvandla ett gäng bröliga, barnsliga, �vi tycker att uppblåsta sexdockor är hysteriskt kul�-typ av grabbar till en samling smarta, hårdnackade, �vi fäller er vid knäskålarna�-typ av rugbymaskiner. Stjärnorna i laget (i alla fall enligt dokumentärens regissör Mika Ronkainen) är Matti och Mikki, två blonda nallebjörnar på anabola, som har utvecklat en något komplicerad och förvirrad relation till varandra. De har alltid ett typiskt manligt �gott snack� i bastun efter matchen, sitter ofta i samma dubbelsäte på bussen hem och gillar att brottas, hälften på skoj, hälften på alvar så där. För att göra ett överdrivet understatement kan man lugnt säga att det finns en viss attraktion från en av herrarna, vilket naturligtvis kompliceras av det faktum att båda köttnackarna kilar stadigt med varsin dam sen ett par år tillbaka. |
|
|
King of Chinatown
En blyg och tillbakadragen liten tvspels-kines som har valt att spendera sina "10 000-timmar till superstar-status*"på Street Fighter IV åker runt och piskar den virtuella skiten ur taniga och bleka glasögonormar. Det kan låta som en något tveksam investering, men med tanke på att industrin som helhet drar in ungefär fyrahundranitton trillioner biljoners i veckan, har i stort sätt varje litet spel ett nationellt mästerskap, en oslagbar champion och en skara dödslojala fans som alla verkar vara allergiska mot dagsljus. Justin Wong, som den spjuveraktiga lilla sluggern heter, är följdaktligen hett villebråd på "Fighting Game"-marknaden och har en så extraordinär reaktionsförmåga att den får boxande bandymålvakters att framstå som badkarsslappa sengångares. Kruxet i kråksången är bara att han för tillfället representeras av en manipulerande, självgod sociopat vid namn Triforce, som mest glider runt och är otrevlig mot alla, iförd en Michael Jackson-handske designad efter klassiskt Nintendo 8-bitars-mode och ett genomfalskt leende. (* = Enligt en överraskande trovärdig klintbergare krävs det minst tiotusen övningstimmar för att ens vara tillgänglig för att anses som odödlig inom kompetensområdet - Mozart, Mats Nileskär, Michael Jordan och Klas Ingesson är inga undantag.) |
|
|
The Wild Parrots of Telegraph Hill
En långhårig hippie med seriemördarglasögon och en glugg mellan framtänderna som får Jan Björklund att framstå som en före detta tandställnings-tönt, spenderar dagarna med att sesamfröbomba ett gäng vilda papegojor. Flocken, som består att ett trettiotal färgglada fjäderfän härstammar ursprungligen från sydamerika men har på grund av uttråkade kids, fraktincidenten 1978 eller prisonbreak-rymningen från djuraffären "All God's Creatures" - klintbergarna fullkomligt haglar - lyckats etablera sig i Huset Fullt-staden San Fransisco. Som den sanna galenpannan Mark Gnitter är, har han givetvis döpt varenda liten pippifågel och är säker på vad de försöker kommunicera när de biter varandra i benen, hänger och chillar i näbben eller bara snaskar på ett äpple. Han har dessutom lärt känna de enskilda fåglarna så pass väl att det räcker med ett spjuveraktigt leende, ett speciellt skutt eller karekteristiskt skrik för att Mark ska inse att det är Mingus, Connor, Sofia, Picasso eller någon av de andra som vill få en näve solrosfrön upptryckt i fejan. |
|
|
The Light Bulb Conspiracy
Jorden är återigen på väg att gå under, när det visar sig att vi styrs av en bunt småsinta företagsledare med storhetsvansinne och musarm, som svalt hela "flest kvitton när den dör, vinner"-grejen med både metkrok, lod och lina. Förutom det, har de även gått på det något obekanta "Planned Obsolescence"-tricket, vilket innebär att man medvetet sänker produkters livslängd, i hopp om att godtrogna kunder ska besöka affären lite oftare så att produktionen och den alltid lika underbara vinsten kan öka. Ett litet misserabelt och omoraliskt snedsteg för att den kapitalistiska karusellen inte ska fucka ur totalt och låta några förvirrade pensionärer hänga upp-och-ner allt för länge, med andra ord. Exakt hur länge detta spektakel kommer att fortgå, är det fortfarande ingen som riktigt vet, men snart borde det väl gå upp för folk att företagen snackar en jävla massa skit, undanhåller information och är allmänt luriga. Glödlampor som förr hade en hållbarhet upp mot en femtio år, går idag sönder på ett par helger, nylonstrumpor som tidigare betraktades som förnödenheter man införskaffade ungefär varannat decennium vittras nu sönder på resan hem och att köpa en ny skrivare istället för att laga den gamle, var det bara den nerpissade, lokala byfånen som gjorde. |
|
|
The Twins Who Share a Body!
Det här är en dokumentär som jag vill visa er. Den handlar om två siamesiska tvillingar som delar på en kropp. Den sätter många frågor på spel och ifrågasätter tittaren huruvida människor och hur vi uppfattar vår verklighet egentligen går till. Den är väl värd de 45 minuter den är och är helt igenom tänkvärd, inspirerande, ifrågasättande och väldigt väldigt intressant. Länk här: http://topdocumentaryfilms.com/twins-share-body/ topdocumentaryfilms.com har för övrigt ett stort urval av både bra och sämre dokumentärer så det är ett givet tips för den som är intressant av sådant här. |
|
|
Lepra
Tack för tipset! Ska ta henne för en sväng omgående och det är absolut ingen orimlig tanke att den dyker upp på bloggen inom kort. Off The Charts - The Song Poem Story En �Song Poem� är precis vad det låter som � en liten dikt ackompanjerad av musik som oundvikligen för tankarna till gamla feta midi-låtar, signaturmelodier eller en kombination av de två. �Sjätte sinnet�-twisten är att dikterna eller låttexterna om du så vill, är komponerade av galna, världfrånvända individer, övertygade om att just deras triviala tankar om världen en dag kommer att toppa den åtråvärda billboardlistan. Med tanke på att textinnehållets variation rör sig någonstans mellan jultomtens ölmage, utflippade lsd-trippar, blinda män med erektioner, elvis-tributer, jehovas vittne-ninjas och hajfetischism är det kanske inte helt jättetroligt att det faktiskt kommer att inträffa, men va fan, det är en ganska så smart affärsidé och killen med den oförklarliga och opresenterade fågeln på axeln eller 32-åringen i karatedräkt och nun-shakas verkar i alla fall inte bry sig. |
|
|
A League Of Ordinary Gentlemen
På dumburkens och internetporrens altare hittar vi återigen en långsam och dåligt uppdaterad 80-tals sysselsättning, kippandes efter lite hederlig, kommersiell mum-mot-mun-action. Den här gången är det den alltid lika familjemysiga hobbien bowling som omgående uppmanas bege sig till pärleportens rektorsexpedition för de oundvikligt tråkiga nyheterna. Ligan är ett enda stort "Stefan och Krister"-skämt där de tunnhåriga spelarna super, käkar korv och svär som några borstbindande tv-kockar. Och när första priset på det nationella mästerskapet består av ölbiljetter och fri tillgång till kinabuffén har sporten inte många år kvar på nacken. Men precis när man tror att skiten är på väg att ge upp mitt där på operationsbordet och kasta in den metaforiska handuken och stämpla ut, glider fem svinrika före detta Google-programmerare in, köper upp hela rasket, anlitar ett marknadsgeni från Nike och säljer rättigheterna till ESPN. Helt plötsligt lever det gamla bowling-liket igen och det är bara för de 500 ölmagade, mustaschprydda, "strö jobbs"-hoppande, "usa koft"-bärande, före detta "turkey"-beställande amatörerna att glida ner i källaren hämta upp klotet och den speciella turskjortan igen. |
|
|
Superheroes
Några upprörda och rättskaffens samhällsmedborgare som fått nog av att gator och torg numera ockuperas av bråkmakare, bråkstakar och huliganer, försöker sätta p för alla geschäfts och skumraskaffärer genom att bli så kallade "Real Life Superheroes". För er som bojkottat Hollywood de senaste elva, tolv åren och därför inte vet hur en typisk, klyschig superhjälte föds, så kan jag berätta att befruktningen sker när en helt vanlig snubbe blir utfryst från gemenskapen, biten av en muterad insekt/utsatt för ett galet experiment och inser att orättvisorna i världen bäst bekämpas med en kopp amerikanskt högmod och en skvätt världsfrånvänd galenskap. Virrpannorna som gör detta på riktigt, har dock en liten annan approach till superhjälterollen, då deras startskott inte utgörs av tyska überscientists, supermodeller eller utomjordiska kristaller utan istället kretsar kring uttråkade flickvänner, kampsportsböcker och upphittade gymnastikkläder. Förutom en maffig inblick i de sju, åtta före detta självmordsbenägna hjältarnas liv, får vi även hjälp av en lätt irriterad polis, en överlycklig och förstående psykolog och Stan Lee, för att reda ut vad det egentligen är som sker med våra kostymklädda och barmhärtiga samariter. |
|
|
a.d.d.o.e.p.c.
Riktigt nice, bra att du tipsar! Bigup! |
|
|
CRIBBE
No worries, buddy. Kul att du diggar. Knuckle Fem inavlade, irländska familjer ligger i luven på varandra och skicker därför iväg sina mest testosteronstinna pojkar till obemannade rastplatser, parkeringskällare och vägkorsningar för en omgång blottlagd knogboxning eller "bare knuckle boxing" som dom nersupna rödhåringarna gillar att kalla det. Exakt varför de fajtas och kivas råder det delade meningar om - varje klan har givetvis sina egna tillskruvade klintbergare att bjuda barnbarnen på - men de provocerande VHS-hälsningarna som alla följer samma "Na na na na na na na, min pappa är starkare än din"-tematik, förbättrar i alla fall inte grannsämjan nämnvärt om man säger så. Det hatar varandra så innerligt och med så mycket passion att infekterade fotbollsderbyn framstår som lättsamma tebjudningar och hade Robert Aschberg fått för sig att skapa en irländsk spin-off av Grannfejden hade han återvänt till Sverige med nackkrage i en Steven Hawking-rullstol. Filmens huvudperson, James Quinn, även känd som "Baldy Bastard" av sina belackare, slåss bara om han känner sig extremt provocerad och precis som alla andra våldskåta jävlar hävdar han "att det inte var jag som började, jag bara svarade på den makabert kaxiga förolämpningen".. |
|
|
Bobby Fischer Against the World
Världshistoriens mäktigaste schackspelare, Bobby Fischer, var ett barnsligt bångstyre som började sura så fort en bonde stod lite snett eller en remi-fis satte sig på tvären. Trots sitt emotionella handikapp var han en gudabenådad naturbegåvning i den ädla konsten att flytta runt trästatyer på små kvadratiska bräden och tack vare två riktigt värdelösa föräldrar spenderade lille Robert all ledig "fan, varför är just mina päron så fantastiskt sega i huvet?"-tid på att förfina och bemästra det luriga spelet. Hans "10 000-timmar till universalgeni"-träning bockades av innan Fischer ens fick ta moppe-körkort och i samma veva sopade han hem sin första nationella titel med förbundna ögon och ena handen i byxfickan. Han var en av världens mest briljanta sportstjärnor (nåja, egentligen mer i regionen av riktigt skickliga "kasta gris"-spelare, backgammon-proffs och bridge-tanter) men hatade den massmediala uppmärskamheten och den ideologiska pluspoäng-jakten så till den grad att Looptroop, anno 2000, framstår som ett gäng "allsång på skansen"-hungriga linslöss. |
|
|
The Vinyl Frontier
Medan "The Great Pacific Garbage Patch" växer så det står härliga till, sprider sig en industri bestående av häftiga, exklusiva plastfigurer, som klamydia på ett katolskt swingershallaballo. Det är naturligtvis inte helt eko-kosher, men när uttråkade, köpstarka män plöjer ner både pensionen och direktörslönen på en specialdesignad, överviktig Ronald McDonald (endast släppt i tre exemplar på ett internetcafé i Kyoto) för att på något magiskt vänster stilla de allra värsta hamster-behoven, behöver leksaksföretagen inte ligga somnlösa på grund av tveksamma klimat-profiler direkt. Freaksen som designar prylarna skiter givetvis i vilket och fokuserar istället sin energi på att skapa så slagkraftiga och häpnadsväckande konststycken som möjligt. Kan de fånga den kräsna och lättdistraherade publikens uppmärksamhet, om bara för en kort, kort stund, sätts hela produktionsapparaten igång och det dröjer inte länge förrän t-shirts, limited edition-utgåvor, musmattor, kepsar och 3d-tavlor poppar upp som majs i varma kastruller - både på Toys R' Us och E-Bay. |
|
|
Starsuckers
Tydligen är det svinklantigt och till och med lite dödsfarligt att glo på dokusåpor tio timmar om dan, läsa skvaller-tidningar för artiklarnas skull eller aktivt följa en radioshow bestående av tre färgstarka och morgonpigga karaktärer. Aktiviteterna skapar enligt pålitliga källor, en personlighetstyp som kräver massor av oförtjänad uppmärksamhet, som ständigt söker nya materiella "efterapa flockens ledarapa"-tricks och dessutom sås ett litet, litet frö om att de själva, en vacker och abstrakt dag, kommer bli både rika och berömda. Denna brinnande "det får kosta vad det kosta vill"-vilja att bli känd, har spridit sig som en luftburen djurinfluensa-aktig farsot och du hittar inte en unge idag, vare sig i Singapore eller på Island, som inte är beredd att sticka sin bästa polare i ryggen, säga upp bekantskapen med familjen eller bryta hundraåriga lagar för att "få vara med på tv!" i några fjuttiga sekunder. Filmen förklarar vilka psykologiska, sociala och kommunikativa faktorer som ingår i denna miserabla soppa och vem som i all sin dar gjort så att vi kunnat hamnat här. Dessutom får vi följa med till Litauen, där ett politiskt så kallat kändisparti bestående av motsvarigheterna till Peppe Eng, K-G Bergström och Leila K är landets överlägset största. |
|
|
Graffiti Wars
Banksy, gatukonstens överlägset största kopieringskatt och kreatören bakom varje pretentiös konstsamlares "pièce de résistance", beter sig som ett unket könsorgan när han pissar på den kollektiva brittiska graffitiscenen genom att måla över den odödlige Robbo's tjugofem år gamla mästerverk. Med tanke på att att målningen har lämnats orörd i årtionden av respektfulla och historiemedvetna writers och att Robbo vid den tidpunkten har lagt capsen på hyllan och spolat ner ritningarna till Londons samtliga tågstationer, uppgraderas urineringsmetaforen till R. Kelly-status. Problemet så som Robbo och hans anhängare ser det, är att Banksy på grund av sin nyfunna status i nöjesindustrin, blir särbehandlad av lagens långa arm. Medan mindre etablerade graffiti-konstnärer lever under ett ständigt hot om grava böter och fängelsestraff, sätter farbror blå upp überplexiglas för att skydda Banksys halvunika målningar. Problemet så som Banksy och hans anhängare ser det, är att "Exit Through The Gift Shop" är en förbannat fet dokumentär och varför lägga vikt vid att graffitikulturens obestridlige frontfigur beter sig som en trotsig, pengakåt snorvalp som inte visar någon som helst respekt för de t-röds-stinkande gamla legenderna som möjliggjort hans väg till massmedial och ekonomisk framgång, när du varit nere med skiten sen i höstas. |
|
|
Zizek!
Skön dokumentär om ännu en knäpp tjock Sloven, men denna gång ingen mindre än filosofen Slavoj Zizek. En slags småmuppig stand-up filosof som förklarar världen genom skumm marxism med sköna filmreferenser. Politik ska vara roligt;) The devil and daniel johnston Min vän Grioa (rip) visade denna för mig för ett par år sedan, fin och medtagande om en lite underlig singer n songwriter som inte riktigt funkar i musikindustrin men ändå lyckas få en tajt skara fans som sjunger med honom. Verkligen superfin! |
|
|
Suverän
Feta bidrag! Har visserligen redan både sett och älskat "The devil and daniel johnston", men "Zizek!" var en ny bekantskap för mig. Ser snubben på diverse kulturprogram lite då och då och har alltid gillat hans bordusa stil. Inte omöjligt att jag kollar på skiten i veckan. A Million In The Morning Åtta jävligt bredarslade tv-junkies, ett kamerateam och en reporter med en optimistisk, tysk mustasch, sitter i en glasbur på Times Square och gör sig redo för att slå ett totalt meningslöst världsrekord. Ett filmmaraton bestående av 57 så kallade klassiker ska konsumeras på 123 timmar och endast små tiominuters-pauser är tillåtna mellan de något repetitiva hollywoodproduktionerna. Under filmvisningen springer den uppkäftige och brutalt ärliga reportern runt och intervju-mobbar de tävlande för att skapa lite spänning och dramatik. När tävlingen glider in på sin tredje dag börjar dock några av kombatanterna att leka med imaginära hundar, skratta som rabiessmittade hyenor och fullständigt tappa greppet om verkligheten - vilket leder till att intervjusvaren blir lite åt det diffusa, surrealistiska hållet. Reportern och det rutinerade filmcrewet som också bojkottar sömn under hela tävlingen, gör sitt absolut yttersta för att reda ut förvirringen, men med tanke på att de också bara yrar i nattmössan, förvandlas "guinness rekord"-försöket snabbt till någon slags urspårad, mardrömslik kräftskiva där filmerna och sömnlösheten suger musten, dillsaften och den mentala stabiliteten ur deltagarna. |
|
|
Road to the World Series of Beer Pong
"Beer Pong "eller "Pilsner Pingis" som jag precis döpte det till, är den enda sporten som aktivt uppmanar sina utövare att vara lite salongs under stora, viktiga matcher och som mer än gärna ser att deltagarna tar fram någon av bröderna Fist eller Chest Bump när det blir läge att fira ett avörande kast. Dessutom är det den första idrottsgrenen någonsin där det under match är hundra procent tillåtet att moona, förolämpa varandras morsor och klä sig i vuxenblöja eller peruk för att "psyka ut" sina motståndare. Det är ingen gentlemannasport med andra ord, men i detta fem-stjärniga rack till dokumentärfilm lär vi oss varför den före detta festleken ändå borde införas i OS-programmet omedelbums. Fem, sex insnöade pingisbollkastare, med nerver av stråhrom och en förkärlek till att ta av sig på överkroppen, förklarar vilka mentala och fysiska kvaliteter som krävs för att dominera sporten, hur ett ensamt, arbetslöst liv, inlåst i källare med en plastboll och några ölmuggar faktiskt är en bra sak och varför lagen, på riktigt heter saker i stil med "Dirty Filthy Whores" och "We Own Your Face". |
|
|
grym tråd, såg precis word wars, riktigt rolig!
|
|
|
vart fan kan man se alla dokumentärer då? :S
|
|
|
GE MIG ETT S
GE MIG ETT V GE MIG ETT A GE MIG ETT MUTHAFUCKING R |
|
|
Philip P26
Fett att du gillar sidan! "Word wars" är en klassiker som alla borde se. Oavsett om du är en trendig och frälst "wordfeud"-sucker eller om du är en gammal hederlig brädspels-alfapet-spelare. NateW Har lagt upp en del länkar på bloggen, men hittar du inte en specifik film du letar efter rekomenderar jag google-sökningen "filmens titel+stream online" eller att du beger dig bort till mörka, svåråtkomliga torrentsidor och provar din lycka där. The Cats of Mirikitani En gammal hemlös japan, alltid iförd fyra svettiga fleecetröjor, två flanellskjortor och en röd basker glider runt på gatorna i New York och ritar av katter. Jerry Mirikitani, som den något svårtolkade artisten egentligen heter, är en överlevare från de frekvent förbisedda koncentrationslägrer USA upprättade för japaner efter Pearl Harbor och har därför utveklat en något skeptisk inställning till farbror Sam och hans översittarfasoner. Det faktum att "The Great Master Artist", som Jerry gärna "pluralis majestatis":ar sig själv, har dubbla medborgarskap i redan nämnda länder förvärrar dock den lite tveksamma inställningen till ett undertryckt hat, tidigare endast påträffat hos extremt konspiratoriska och lättlurade "Loose Change"-anhängare. Förutom Jerry får vi även stifta bekantskap med Linda, världens mest sympatiska dokumentärfilmsmakare som öppnar upp sitt hem för den japanska katten och gör allt för att locka honom till ett luftkonditionerat och trevligt äldreboende. Problemet är bara att Mr. Mirikitani inte är så sugen på att ta emot allmoser från regeringen som bara några få decennier tidigare skyfflade ner hans döda syskon och polare i ett hål i marken. |
|
|
The People vs. George Lucas
För finniga, prylgalna idioter som inte förstår skillnaden mellan biovisningar och halloweenpartyn (och som vi andra gillar att kalla "Star Wars"-fans) är George Lucas ett tvättäkta geni, glödhet på "björn"-marknaden och odödlig på samma gång. De tre första filmerna om stjärnkriget är tydligen så jävla bra att om vi bara kunde omvandla skiten till medicin hade aids, malaria och skoskav varit ett minne blott för länge sen. Å andra sidan är George enligt samma initierade källor också världens mest ryggradslösa, pengakåta kräk och ensamt ansvarig för att filmserien som tusentals vuxna amerikaner investerat och byggt upp sina personligheter kring, idag är en utvattnad dunder-flopp endast uppskattad av omyndiga barn med ett födelsedagskalas på donken som närmsta kulturella referens. Detta skapar givetvis en viss ambivalens hos de lojala och bortskämda fansen, som blir förvirrade, börjar darra på rösten och med uppriktig förtvivlan, bölar om hur elak och värdelös den gamle girigbuken George har blivit på äldre dar. Det lilla faktum att de blivit bombaderade och överrösta med mer merch, specialutgåvor och uppmärksamhet än några andra fans i världshistorien, nämns i förbifarten, men glöms snabbt bort när de helt plötsligt känner ett "dödshot riktat mot Mr. Lucas, motiverat av Jar-Jar Binks" komma krypande. |
|
|
såg bobby fischer against the world också! riktigt intressant. återigen, klockren tråd, har du ngn källa där man lagligt kan se de?
|
|
|
Philip P26
Jag rör mig väldigt sällan i lagliga vatten, tyvärr. Ska jag avnjuta en riktigt fet dokumentär bör skiten vara i hd-kvalitet och därmed basta. Fett att du fortfarande gillar och besöker tråden/bloggen och som sagt: prova dig fram med "filmens titel+stream online" på vår kära vän google, om du har svårt att hitta någon av filmerna. Total Badass Om huvudpersonen i denna lätt nerdrogade film hade suttit i en klassisk stolcirkel på en rehab-ranch någonstans i det amerikanska bibelbältet, hade den tårdrypande och semi-ångerfulla historien låtit något i stil med: �Hej, mitt namn är Chad Holt och jag är en före detta missbrukare. För några år sen var jag i en �Ménage à trois� � för att uttrycka mig som en kultiverad smålänning � med min bästa killpolare och en rultig dam jag träffade hos veterinären. Under hela akten låg det en lätt homoerotisk stämning i luften som vi båda var extremt medvetna om och när hans fot råkade nudda min enormt stora och välanvända penis, kände vi oss tvungna att kasta in den metaforiska handduken innan vi började �kasta den metaforiska salladen�. I ungefär samma veva sålde jag grön jazztobak vid en bortglömd bensinmack, snortade absurda mängder kokain och avlade fram en kärlekskrank bastard. I vanliga fall sitter jag mest och kikhostar som en krasslig KOL-patient med en bong i ena näven, så detta måste varit under den peroid då jag lämnade pisseprov. Jag hade fem år tidigare åkt fast i en smutsig mångmiljonhärva bestående av falska välgörenhets-armband, slitna fantombilder, �breaking news�-inslag på de lokala nyheterna och domaren, den jäveln, gav mig villkorligt. Idag är jag en kärleksfull far, ser mig själv som en �total badass� och jag knullar fortfarande mer brudar än han den där arkiv x-snubben. Utöver det är jag en uppskattad radiopersonlighet, producerar min egen gratistidning, lirar i ett band med fyra andra �crazy� grabbar och ja, jag morgonbakar fortfande varenda dag.� |
|
|
Grizzly Man
Grizzly Man som handlar om den excentriske björnforskaren Timothy Treadwell och hans tid när han bodde med grizzlybjörnar i Alaska. Detta är en av mina favoritdokumentärer och jag råder alla att titta på den. A devastating and heartrending take on grizzly bear activists Timothy Treadwell and Amie Huguenard, who were killed in October of 2003 while living among grizzlies in Alaska. Hela dokumentären ligger ute på Youtube för den som är intresserad. Första delen är här. (Inlägget ändrat av Squirtle 2011-10-03 21:17:04) |
|
|
Grym tråd förresten! När jag får lite mer tid över ska jag gräva ner mig i den :)
|
|
|
If a Tree Falls
"Earth Liberation Front" består av ett gäng vegetariska före detta trädkramare som har haft det upp till hit med alla "kumbajamalo"-doftande demonstrationståg (fulla med lama ordvitsar och ett överdrivet användade av utropstecken och smil-gubbar), ineffektiva facebook-grupper och arga, men framför allt meningslösa insändare i lokaltidningarna - sidorna specialdesignade för populistiska politiker, bittra pensionärer och naiva, desillussionerade tonåringar. Medlemmarna i ELF både understryker och kräver att storföretagen ska sluta upp med att vara konstant dumma i huvet, länsa 95% av naturparkernas träd och bara tänka på pengar hela jävla tiden. De är så in i helvetes övertygade att de till och med hänger på superhemliga icq-chattar, lägger upp pyroman-porr på tuben och internet-mobbar skogshuggare om det är det som krävs för att få folk att lyssna. Men 10 000-kronors frågan är om det ändå inte bara räcker med några häftiga explosioner, anonyma, maskerade män och en pressrelease med en arg dödskalle och några skallerormar på för att fotbollsmorsorna och curlingfarsorna ska fatta galoppen. Eller? Den som lever får se och innan du avfärdar detta som något glorifierat, ideologiskt eko-trams, vill jag bara påpeka att det är så här nära »verkligheten« kommer »fight club« i en hypotetisk karaoke-tävling. |
|
|
Vet inte om det här passar in i den här typen av dokumentärer, eftersom det handlar om en känd person, men Hunter S Thompson passar onekligen in på beskrivningen "individer med konstiga fritidsintressen och ett litet annorlunda sätt att betrakta livet på". Tyvärr är det lite trist att säger man att man gillar HST så känner iaf jag att jag nära inpå stämplar mig som någon bara tycker det är coolt med droger och galenskap. HST hade en stor plats i det vi kan kalla 1900-talets counter culture, han var mer än bara Fear and Loathing och var framgångsrik med en väldigt annorlunda sorts journalistik som var mer genomtänkt än den kanske såg ut. Han testade konstant sin omgivning och tvingade folk att vare sig de ville eller inte att tänka till. Sen hade han förstås sina egna demoner och problem, och till slut inte riktigt klarade av att leva upp till sin galopperande myt.
Finns ett par dokumentärer att välja mellan men väljer att tipsa om den senaste: Gonzo - The life and works of dr Hunter S Thompson. |
|
|
Squirtle
Fett att du bidrar till tråden! Och jag hoppas du snart får lite tid över så att du kan gotta ner dig i dokumentärfilmsdjungeln på riktigt. Evolution P27 Klart att den passar in! Thompson var en väldigt speciell man med egna fixa idéer och en talang för det skrivna ordet, som är bortom vårt förstånd. Tack för påminnelsen. Random Lunacy Poppa Neutrino är de hemlösas svar på MacGyver, ser ut som jultomtens crackpundare till bror och lever givetvis utanför det beryktade systemet. Han betalar varken skatt, hyra eller tv-licens, skrattar bara åt människor med person- och postnummer och flyttar sin femton man starka familj till en ny internationell destination, ungefär vartannat år. Familjen som består av Poppa, hippiekoftan Betsy och oräkneliga halv-, plast- och kvasisyskon är ett gäng hårt hustlande ekorrar som kan tänka sig att jobba med va fan som helst, bara underhållningsvärdet är tillräckligt högt och det genererar lite sköna presidenter. Oavsett om det handlar om att joina den mexikanska cirkusen, bygga en soptipps-flotte stark nog att korsa Atlanten eller lansera ett helt nytt attacksystem för hårdsatsande NFL-klubbar, slänger sig familjen huvudstupa in i uppgiften med ett lömskt leende på läpparna och ett par luriga lurendrejerier i bakfickan - ständigt påhejade, uppläxade och "this was just a test"-testade av världens skönaste besserwisser, Poppa Neutrino. |
|
|
Just For Kicks
Namnlösa och påhittade forskare från Tyskland, påstår att ett frenetiskt letande efter exklusivt shit i form av frimärken, uppstoppade djur eller låt oss säga tamagotchis, härstammar från de reptila delarna av hjärnan och är ett skottsäkert tecken på djupa psykologiska ärr. Exakt vilka hemska barndomstrauman som ligger bakom "sneaker freakers" aktiva val att samla nike-nötter inför en fantasi-vinter som aldrig inträffar, förtäljer inte riktigt historien, men att de blivit smittade av Timbuktus catchfrase från 2004 - Babylonsjukan, råder det inget som helst tvivel om. OCD-mupparna plöjer utan att blinka, ner hela budbilslönen på fem obskyra par air force ones, dedikerar speciella rum till sina slitna skokartonger och är redo att putsa upp den gamla butterflyn för att få känna sig som en riktigt douchig och nonchalant "MTV Cribs"-deltagare för en jävla gångs skull. Vi får träffa de tomma själarna som samlar på skiten, deras oförstående flickvänner och ett par hiphop-rävar som förklarar hur allt egentligen bara är Run D.M.C.'s fel. |
|
|
Dirty Pictures
Alexander "Sasha" Shulgin eller »gudfadern av ecstacy« som han också kallas på hemliga dödsknarkarforum, får den mäktige kemisten i Breaking Bad att framstå som en pengakåt och bortskämd praktikant. Medan Walter White siktar på att dryga ut den berömda kassan genom att skapa perfekt crystal meth i flådiga gangster-laboratorium, har Sasha helt andra planer med sitt metodiska garage-laborerande. Han är i grund och botten en bisarrt skicklig ivy league-kemist som snöat in på psykadeliska droger och deras ofta väldigt trevliga effekter på människokroppen. Men med hänsyn till USA's svinstränga knarklagar och de rabiata tomtarna på DEA, bestämmer sig Sasha för att själv agera försökskanin tillsammans med sin drogliberala psykiatriker till fru. När de väl hittar en drog som faller dom båda i smaken och/eller på läppen, bjuder de över några luriga polare till huset, delar broderligt på världspremiären till drog och flummar runt i ett par dagar. Ibland sticker de iväg på suspekta stroboskop-instalationer, fulla med neon-människor i självlysande halsband, men allt som oftast glider de mest runt hemma, spelar piano, bakar muffins och experimenterar fram nya, makabra droger. |
|
|
Carts of Darkness
Adrenalinkåta, kanadensiska uteliggare tävlar om vem som först kan ta sig ner för en brant landsväg, ståendes på en kundvagn fylld med pantburkar, sten och spritflaskor. Givetvis fejkglömmer de salongsberusade extremsportarna hjälmen och de tillhörande knäskydden i kartongtältet varje gång, men det är skit samma, för om de har kalibrerat sina kärror optimalt och hittat den perfekta fördelningen mellan betongblock och jack daniels-flaskor, kan de utan problem komma upp i en 70 km/h och då är det ju �game over� i vilket fall som helst. Och med tanke på att vägarna är löjligt trafikerade och i runda slängar bjuder på en sextion, sjutton rödljus, får man kallt räkna med att en två, tre fartkåta skägg per säsong, trillar av den berömda pinnen. Dock bör man understryka att �kundvagns-bob� är en extremsport som alltid genererar både snabba och svarta cash. Ett par vändor upp och nerför backen, med korgen fylld med pantburkar och flaskor, ger lätt de hemlösa rävarna en tjugo, trettio dollar. En summa som utan några som helst problem täcker deras dagsbehov av sprit, ölkorvar och weed. |
|
|
American Pimp
Pensionerade hallickar med guldkäpp och vriden kvinnosyn förklarar hur den lukrativa och uppimpade slipstenen ska dras och vilka oomkullrunkeliga lagar som gäller när det kommer till att sno prostituerades surt förvärvade pengar samtidigt som man behandlar dem som skit. Bestämmelserna härstammar från den ängsligt auktoritära och endimensionella mansrollen och ledorden är de gamla kontraproduktiva egenskaperna "manlig stolthet", "Herr-vet -allt" och 2000-tals favoriten "Joakim von Anka"-syndromet. Alfonsarna, som danskarna gillar att kalla dem, visar dessutom upp en så makalöst smaklös härskarteknik att både Göran och Leif GW Persson omedelbart framstår som två ganska pålästa, initierade och mjuka små genusvetar-gubbar i jämförelse. Givetvis snear de åldrande snicksnackarna på den nya uppkäftiga hallick-generationen som inte alls har förstått att det gäller att förnedra sina kvinnor med stil, finess och elegans. Varför fucka upp sina anställda genom att få dem nerpundade på diverse sinnesalternerande droger, när man kan bryta ner dem mentalt med hjälp av våld, hot om våld och småsinthet, resonerar de manschauvunistiska farbröderna medan de nostalgiskt reminiscar om sina bortgångna favorit-slampor. |
|
|
Tabloid
Joyce McKinney, en attraktiv och lätt manipulativ före detta skönhetsdrottning anlitar en pilot, en undergiven butler och fem brutala body builders för att hjälpa henna att kidnappa en supergullig och tjock mormon. Joyce och Kirk Anderson som den korpulente �lille� sektmedlemmen egentligen heter, är nämligen upp över öronen förälskade och ingen, inte ens religionen som hela Kirks familj praktiserar, ska börja fiffla med Amors högst delikata armborst. Hon bjuder kärleksfullt in Kirk i den smutsiga vanen med hjälp av en skämtsam leksakspistol från �Toys R Us�, ber honom sedan lite snällt och trevligt att hoppa in i bakluckan genom att slänga en mjuk, nytvättad huva över hans huvud och kör sedan med plattan i mattan till ett enkelt, prisvärt hotellrum långt ute på vischan. Enligt Joyce spenderar de helgen tillsammans som två smällkåta oskulder på smekmånad � när de inte matar varandra med jordgubbar och salta pinnar, idkar de samlag. Enligt Kirk spenderar de helgen tillsammans som två karaktärer ur en Steven King-roman � när han inte ligger på sängen, �spread eagle� med en banan uppkörd i röven , sitter han med en kedja runt ankeln på en vuxenpotta och skiter. Om man ska investera sina sannings-aktier i den suspekt förmögna stalker-bruden eller hellre satsa sina chips på snubben som prenumererar på samma religion som Glenn Beck, låter jag vara osagt, men förutom denna eminenta kidnappshistoria bjuder filmen även på sydkoreanska hundklonings-anekdoter, skabbiga brittiska sensationsjournalistik-minnen och givetvis förekommer det även frireligiöst och helylle-amerikanskt bdsm-snusk. |
|
|
A Family Underground
Överförfriskade, vita, rastafari-hiphopare med superlims-flätor och billigt clownsmink åker ut i vildmarken för att leka klamydiasmittade sjörövare. De kallar sig själva för �Juggalos�, hälsar på varandra med ett irriterrande �woop woop� och har ungefär samma fritidsintressen som vilken svettig, redbulldrickande 15-åring som helst. Spektaklet kickades först igång under det naiva nittiotalet när några sinnessvaga och tondöva individer fick för sig att Insane Clown Posse var en �fett nyskapande grupp� och att musikfestivaler långt ifrån ordningsmakten inte var en så tokig idé trots allt. När inga moppsiga poliser eller arroganta, våldsbenägna väktare lägger näsan i blöt, finns det nämligen ingen hejd på vad skogstomtarna kan tänkas hitta på. Dom blir skitfulla, de skriker skithögt, de blir skitbänga och de flashar skitfula kroppsdelar. De blir dessutom skitskitiga medan de super och knarkar, tittar på gyttjebrottning, knullar i buskarna eller utmanar varandra i �fucked up�-wrestling. Av någon outgrundlig anledning kryllar stället också av bortglömda gamla hiphop-pensionärer i bermuda-shorts och solglajjor som mest burnar runt i trimmade golfbilar och försöker köra på folk. Det sjuka i baletten är att Afroman blir betraktad som något slags musikaliskt geni, Shaggy är en odödlig legend och Ice �mutherfuckin� T kan välja och vraka blannd de slitna juggaletterna och behöver bara knäppa med fingrarna så kommer en clown springandes och kryllar hans jheri curls. |
|
|
Härlig tråd, man tackar.
|
|
|
DigBick
Kul att du vibbar med sidan! A Complete History Of My Sexual Failures En douchig Kurt Cobain-kopia med trasiga jeans och en ovanligt bångstyrig penis letar upp sina gamla flickvänner, trycker upp en kamera i ansiktet på dem och frågar varför de hade mage nog att dumpa honom. Chris Waitt som den hopplösa romantikern heter, tror nämligen att han är ett sällsynt kap på den luriga kärleksmarknaden och att det faktum att han alltid varit på fel sida av �göra slut�-mynningen mest handlat om dålig tajming och oflyt. Damerna som fortfarande är märkbart irriterade på den dekadente sovmorgon-specialisten, förklarar att narcissistiska personlighetsdrag kombinerat med en horribel inställning till hygien och punktlighet inte är något som skapar svallvågor i de undre regionerna om man säger så och att Chris kanske borde prata med ett gäng terapeuter, psykologer och charlataner istället för att ta upp deras dyrbara tid med verklighetsfrånvända spörsmål. Efter tolv brutala utskällningar, tre igenslängda dörrar och en seriös stämningsansökan verkar den berömda polletten äntligen trilla ner och Chris bestämmer sig för att söka hjälp. Han bokar in ett möte hos den lokala hypnotisören, skickar iväg sina gamla �det är inte jag, det är dig det är fel på�-fax till en kryptolog och bestämmer sig samtidigt för att temporärt plocka bort spamfiltret i mailen för att beställa ett gäng blåa, mirakulösa superpiller. Hur det hela slutar vill eller kan jag inte avslöja, men om du själv får gissa vad slutresultatet av nio erektions-tic-tacs, en termos whiskey och ett sargat psyke resulterar i, bör du inte hamna alltför långt ifrån sanningen. |
|
|
Big Bucks: The Press Your Luck Scandal
Ett intensivt och obehagligt litet skäggmongo sitter hemma och pillar sig själv i naveln när han plötsligt knäcker den överentusiastiska och lätt retarderade gameshowen �Press Your Lucks� slumpgenerator. Lite drygt tre veckor senare står Michael Larson som det elaka lilla geniet egentligen heter, bakom programmets elektroniska podium tillsammans med två andra giriga satar, det falska �antikrundan�-leendet påslaget och händerna i hjärtmassage-mode, redo att sjösätta sin jävulusiska plan. Mellan honom och en permanent plats bland tv-historiens största och mest innovativa svindlare står nu bara hans ökänt kassa nerver, hans kusligt snabba reakationsförmåga och att de förutbestämda mönsterna uppenbarar sig, trots att en hurtig, klämkäck programledare står och spelar allan-ballan framför tv-publiken. Hur det hela slutar ska jag inte vara sadistisk nog att avslöja, men jag kan ju i alla fall säga att försöket får ett par bigwigs i produktionen att sätta kaffet i halsen och enligt initierade källor på imdb, sket minst en av dem dessutom ner sig av ren och skär nervositet. |
|
|
Rocket Compulsion
En mullig och lite lättskrämd civilingengör med superhjälte-komplex och converse-dojjor, drömmer om att en dag bemästra modern av alla livsfarliga och svårmanövrerade flygfarkoster - den förhatliga jetpacken. David Mayman som den sorgliga lilla Clark Kent-kopian kallar sig, har av någon outgrundlig anledning slagit vad om att han kan sväva ut till en lite flotte i Sydneys hamn, ungefär trettio meter ifrån hamnkanten. Problemet är bara att han aldrig har byggt en jetpack, att han är i extremt taskig form och att hans balanssinne ligger i paritet med fyllot på din lokala bodega. Trots dessa dystra utsikter hoppas David att filmteamet från The Discovery Channel ska attrahera så mycket intresse och hype att gamla pilot-rävar (eller "rocketmen" som de titulerar sig på sina visitkort) ska få upp ögon och öron för projektet. Sagt och gjort så dyker snubben från OS-invigningen i L.A. -84 upp. Vips pannkaka, så tittar grabben från "Rocketeer" upp. Alla som någonsin har yttrat orden "rocket belt" eller "jetpack fuel" kontaktas och till och med en super-mexikan som kan förvandla en gunghäst till en nitrogenfylld rymdfarkost flygs in. Allt verkar vara persikor och gulliga dofttvålar tills det upptäcks att den enda kvarvarande fabriken som producerar superbränslet (och som av en händelse ligger i Norrland någonstans) har brunnit ner till grunden och inte kan leverera mer "dunderhonung". Det betyder att de livsfarliga dunkarna som ligger i en plastpool i Davids trädgård, bokstavligen är det sista tillgängliga flygmedelt över huvud taget. Den klumpiga småbarnsfarsan som nu endast kommer kunna genomföra halva det reguljära träningsprogrammet börjar därför svettas en aning - och bara en tredjedel härstammar från det faktum att högkoncentrerad väteperoxid smattrar runt hans oskyddade fotleder. |
|
|
The Sweatbox
Efter braksuccéen med Lejonknugen eufori-bjuds samtliga anställda på Disney på ett par kaxiga $$-solglasögon, alfa-slipsarna på mellannivå investerar i varsin pengabinge och de vuxna serietecknarna med dubbelsiffriga stats i "atomic wedgies" påbörjar det mödosamma arbetet med att kläcka idén till nästa animerade megahit. Direktiven från supermössen högst upp i ledningen består av att berättelsen mer än gärna får utspela sig någonstans i Sydamerika, att skitfigurerna helst ska kunna förvandlas till stryktåliga happymeal-leksaker och att det är Stings tur att pissa bort all musikalisk kredibilitet. Regissören, ett rödhårigt mittbene-mongo som ritar tillspetsade streckgubbar och som "doppat i grytan" färre gånger än han blivit "toalett-doppad", åker iväg till Peru, knäpper lite bilder och bestämmer sig för att göra en film om typ lamor. De socialt handikappade, men fenomenalt kreativa högra hjärnhalvorna som utgör ryggraden av Disneys animationsavdelningen sätter genast igång det minutiösa arbetet. Efter tre år, femton färgkritekatastrofer, fyra tusen bus-faxningar och en lam Sting-låt om ja, lamor är det så äntligen dags att visa en snutt för några douchiga hårtupéer. På "utvecklingssamtalet" efter screeningen är det inte mungiporna i taket direkt och den tryckta stämningen som infinner sig när den arroganta kusinen till typ Walt Disney Jr, massakerar historien om den tvuvaktiga aztek-dubbelgångaren som halvvägs in i filmen förvandlas till en jamaikansk lama, kan bara dövas med hjälp av tunga droger och en två, tre skäms-kuddar. Det värsta av allt är att detta bara är början av en lång, förnedrande process som hotar att döda den lilla yrkesstolthet som animatörerna har kvar och vill det sig riktigt pär-format, kommer de snart önska sig tillbaka till den gamla goda tiden när deras plågoandar inte belönades med en löneökning och en befodran utan med en skamfylld promenad till rektorsexpeditionen. |
|
|
Grym tråd.
The Union: The Business Behind Getting High Handlar om vad du tror att den handlar om Jiro Dreams of Sushi In the basement of a Tokyo office building, 85 year old sushi master Jiro Ono works tirelessly in his world renowned restaurant, Sukiyabashi Jiro. As his son Yoshikazu faces the pressures of stepping into his father's shoes and taking over the legendary restaurant, Jiro relentlessly pursues his lifelong quest to create the perfect piece of sushi Den japanska staten har erkänt honom att vara "en levande nationalskatt" för vad han har gjort för japansk matlagning. Hans lilla sushi-ställer har fått tre stjärnor i Guide Michelin. |
|
|
submersed
"The Union" känns som en gammal rutinerad klassiker, även fast jag misstänker att den bara har ett par år på nacken. Vettifan varför. "Jiro Dreams of Sushi" har jag dock aldrig hört talas om och den ska därför genast kollas upp. Gillar dokumentärer om kockar något så fruktasvärt. Project Grizzly En kanadensisk superscout med MacGuyver-komplex och fransiga mockajackor, drömmer om att en dag bli attackerad av en flock könsmogna, rabiata grizzly-björnar - endast iförd sin hemmasnickrade pansardräkt (tänk dig Plåt-Niklas, Optimus Primes och Skalmans gemensamma H&M-kollektion för en mental referens). Troy Hurtubise, som den våghalsiga lilla flanell-skjortan egentligen heter, lider dock inte av av några långtgående självmordstankar, utan ambitionen är att den teflon-impregnerade cement-overallen ska genomgå alla otänkbara och långsökta lackmustest innan den två meter höga Buzz Lightyear-kostymen är redo för lite klassisk, livshotande björnbrottning. Hans inavlade karlakarlar till polare kommer gärna till undsättning och börjar omedelbart att slå Troy i huvudet med yxor, kedjor och stora basebollträn. Efter ett tag tröttnar tuggtobakarna på det primitiva gatuvålds-alternativet och börjar istället att köra på honom bakifrån med en madrass-inlindad pickup-truck i 50 km/h. När även den "pepsi-challengen" går igenom de vedertagna FN-direktiven för säker björndräktshantering, puttar de först ner honom för en lång, jävla backe, sätter sedan fyr på honom och avslutar till slut "plus"-segmentet genom att skjuta honom med en gevärskula i magen. När alla intetsägande björnförsvarar-aktiviteter till slut är avprickade är det så äntligen dags att åka ut på vischan och försöka hitta pappa Baloo. Det kommer inte att bli en enkel match för Troy och hans mustaschprydda gäng av jeansskjortor - det ska gudarna veta - särskilt med tanke på att otympliga 135-kilosdräkter oftast agerar lite irrationellt på fuktig, spröd mossa jämfört med hård robotvänlig asfalt. |
|
|
The Cruise
En exentrisk bohem som hellre hade �sugit av� en smutsig pistolmynning än att rätta in sig i det berömda ledet, lotsar förvirrade turister genom New Yorks fullsmockade gator och torg. Med en förkärlek till filosofi, konst och religion guidar han busslasterna av magväskor, fiskehattar och �I love NY�-tröjor genom stadens hisnande historia med hjälp av makabra anekdoter om äpplets allra största personligheter. En märklig blandning av tunga, existensiella livsfrågor, fallos-symbolik och finurliga robert broberg-formuleringar, möter den överväldigade besökaren som snabbt utvecklar antingen ett brinnande, innerligt hat eller en livslång kärlek för den vuxen acne-tyngda tourguiden. Timothy �Speed� Levitch som den krullhårige Bob Dylan-wannaben döptes till, lider givetvis av en kraftigt utvecklad mundiarré och verkar dessutom bli sexuellt upphetsad av byggnader och andra livlösa föremål. Trots den något nischade parafilin, är det uttalade målet från �Speeds� sida ändå att hooka upp med så många av de kvinnliga resenärerna som det över huvud taget går på en regnig torsdagseftermiddag. Problemet är bara att hans chefer, en elak konklav av �the anti cruise� � ett samlingsnamn för de bakåtsträvande krafterna i samhället � tvingar lille Timothy att bära stela, avsexualiserande pikétröjor och följa företagets förvisso korrekta, men ack så träiga och tråkiga manus. |
|
|
Hard Problems
Sex av amerikas snabbaste och mest kreativa mänskliga manifestationer av miniräknare ska väljas ut för att ge de lömska ryssarna, de metodiska tyskarna och de övernaturliga kineserna en jämn och ärlig match i den kommande matematikolympiaden. Tandställning, taskig syn och en viss problematik med pormaskar och finnar är inte ett absolut krav, men det verkar som om det imponerar stort på flera av de introverta huvuddommarna. Kan de förväntasfulla kandidaterna dessutom presentera åtminstone en asiatisk gren i sitt tillbakadragna släktträd är de så gott som direktkvalificerade till oskuldernas obskyra os-lag - de krävs bara är att de löser ett par busenkla geometrifrågor, knäcker några infinitetsproblem och sen ska saken vara ett upp- och nervänt "58008" (klassiskt miniräknar-stunt, reds. anm). Tillvaron för de utvalda sex ändras givetvis drastiskt och från att ha levt ett liv ständigt strykandes längs korridorsväggar och ofta tvingade till långa mödosamma omvägar förbi skolans elaka alfahannar är det nu ett metaforiskt slappande i den liggande stolen som gäller. Frågan är bara hur de ska kunna slå den absoluta matematik-gräddan av en miljard kineser, när de i stort sätt spenderade sina första trevande år med att äta kritor och leva rövare, samtidigt som de små riskokarna löste tredjegradsekvationer och tillryggalade sina första femtusen pi-decimaler vid samma ålder. |
|
|
The Weird World of Blowfly
Den tjurskallige kvinnotjusaren Clarence Reid var en prominent och respekterad musiker i Maimi på det lösgjorda 60-talet, när han plötsligt bestämde sig för att börja uppträda som "Blowfly", ett snuskigt alterego som klädde sig i glittriga superhjältemunderingar, fuck-you'ade folk med dubbla långfingrar och förvandlade populära soul-klassiker till snuskiga, men ack så svängiga snapsvisor. Tanken var att den övervägande rika och vita publiken skulle hata skiten innerligt, men i vanlig ironisk ordning gick budskapet inte riktigt fram och istället började folket tokdansa och kissa på sig av skratt. Det var den sjukaste musiken någonsin enligt de nyfrälsta fansen och över en natt skulle alla coola katter i stan, ha minst en dammig "Blowfly"-12'a" liggandes i sitt förhistoriska iTunes-bibliotek. Spola fram det berömda bandet 45 år och Clarence stretar fortfarande på med musiken, men nu med en ännu kortare stubin och ett par häpnadsväckande värdelösa knäskålar. En skelögd, liten knubbig trummis har också på något sätt nästlat sig in i den innersta "Blowfly"-klicken och är förutom Mr. Reids personliga assistent även hans manager som febrilt försöker styra upp en världsomspännande turné. Tom, som den korsögda lille kastrullbankaren heter, är nämligen luspank och behöver betala av ett par jobbiga lån och dessutom gillar han den gamle pubertala pensionären och vill inte se ännu en musikalisk legendar ruttna bort på något anonymt och sterilt vårdboende. Det slutar dessvärre med ett par halvtomma gig på vischan i Kanada, ett förbands-upplägg för ett tonårspunkbank i Tyskland och ett miserabelt techno-samarbete med en snubbe som självmant kallar sig för Otto. Bråken mellan Tom och Clarence står följdaktligen som spön i backen och trots att tjockis-Tom försöker hålla jämna steg med fadern av parodisånger och modern rap, är det inte lätt att vinna en segdragen diskussion mot gubben som är ensamt ansvarig för både "amish" och "gangstas paradise" existens. |
|
|
Tack för alla tips!
Har bara hunnit se 2 st hittills (King of Kong och den andra arcade-dokumentären) men jag har sparat ganska många bokmärken som jag ska kika på när jag har tid. |
|
|
jaojao_ P22
Det var så lite så. Spana in rankinglistan på hemsidan för tips på vilka filmer du ska se först. Drunk In Public En alkoholiserad mytoman med obefintlig självinsikt och svartgula, betonghårda tånaglar, ragglar runt på boulevarden på venice beach, i desperat behov av vodka, pengar och närhet. En solig oktoberdag, 1994, vinglar han fram till några förskräckta pensionärer och drar en lurig vals om att han behöver deg till en dr. pepper, när en ung, lovande dokumentärfilmsmakare spatserar förbi och plötsligt ser sin första, tunga fullängdare uppenbara sig, mitt framför näsan på honom. En lite sluddrig, bombastisk repetoar utvecklas herrarna emellan, men även en sinnessjukt repetitiv och lätt ledsam dans tar så sakteliga sin form. De första stapplande stegen inleds alltid med att Mark Allen, som den skrumplevrade bänksovaren egentligen heter, halsar en flarra koskenkorva, hasar ner till stranden och skrämmer slag på ett gäng östeuropeiska turister enbart med hjälp av sin blotta uppenbarelse. Polisen tillkallas givetvis, slänger in karatfylle-Mark i baksätet och kör sedan ner honom till stationen, där dokumentärfilms-David står redo vid ribbstolarna, nervös, men sugen på några makabra mugshots och lite bullshit-bugg. Efter att Mr. Allen sovit ruset av sig, lovat både dyrt och heligt att han aldrig mer tänker dansa finsk, fylle-tango, slänger han upp sitt knyte på axeln och trippar ner till stranden igen. Ett par veckor, dagar eller timmar senare upprepas proceduren och naturligtvis står exploaterings-davve där och missar inte en enda miserabel sekund. 17 år, 505 arresteringar, tre skallskador och 211 vhs-kartonger senare börjar hela situationen kännas lite väl sunkig, till och med för dokumentärfilmens motsvarighet till Hugh Hefner. Det känns liksom inte så fräscht när den tidigare så pigga, babyface-alkisen, nu går runt i nerbajsade mjukisbyxor med ett sämre korttidsminne än snubben i Memento och på allvar tycker att hans eget urin är en av de bästa hårprodukterna på marknaden. Så i ett sista försök att rädda livhanken på Mark och samtidigt få till ett fint "rida ner i solnedgången"-slut på filmen, agerar han som vilken annan modern och villrådig man hade gjort och slänger iväg en statusuppdatering. Frågan är bara om loppet redan är tokkört eller om det faktiskt går att lära gamla, alkoholiserade hundar att dricka varannan vatten? |
|
|
och sättet du sammanfattar/skriver om dokumentären är minst lika rolig som att se den =)
|
|
|
jaojao_ P22
Jag blir helt varm i hjärtat när jag läser din komplimang. Dessutom ger det mig en jävla massa energi att skriva ännu fler recension, hitta ännu fler filmer och lägga ännu mer tid på att skriva bra, intressanta texter. Resurrect Dead Mystiska domedagsprofetior i färgglatt kakel dyker i början av 1980-talet upp på Philadelphias, New Yorks och Chicagos nerpissade gator. Vem avsändaren är, varför någon frivilligt lagt ner tid på den här typen av ockult trams och vad de fyra diffusa meningarna �toynbee idea�, �in movie 2001?, �resurrect dead� och �on planet jupiter� egentligen betyder är dock höljt i klassiskt dunkel. Mannen på gatan betraktar dock de pittoreska små budskapen som en naturlig del av det smutsiga och urbana landskapet och traskar glatt vidare med sina små bestyr, medan ett par arbetslösa konstnärssjälar blir så kulturellt upphetsade att de äntligen tycker sig ha hittat meningen med livet. De fotograferar skiten, ritar detaljerade kartor över var dessa förhistoriska �street art�-artefakter går att beskåda och försöker på beprövat numerologi-manér, dra revolutionerande slutsatser ur i stort sett ingenting. När Al Gore, NASA och CIA sedermera uppfinner internet är det som om konspirations-klantarna till slut hittat hem och givetvis upprättar de direkt en horribel, gif-belamrad hemsida dedikerad till den mytomspunne kakel-mannen. I mitten av 2000-talet har naturligt nog den initiala och överproportionerade entusiasmen lagt sig något, då merparten av sidans medlemmar letat sig vidare till det världsomspännande nätets lite mer erotiska tillhål och kvar sitter nu tre ensamma autister som för sitt liv, inte kan släppa tankarna på vem som kan tänkas ligga bakom denna till synes meningslösa konstkupp. I ett sista desperat nöt-knäckar-försök samlar därför trion ihop de senaste tjugofem årens konkreta och ackumulerade bevis, vilket består av en kornig tidningsnotis, en halvsuddig adress och en osammanhängande radiopjäs, för att en gång för alla ta reda om det är en förrymd mentalpatient, utomjordingar eller en uttråkad konstnärskollega som gäckat dem under alla dessa år. |
|
|
Dirty Hands
En destruktiv spjuver med allvarliga spel-, sex- och relationsproblem, springer runt på Los Angeles bakgator med ambitionen att fucka upp så många av de grådassiga fastigheternas fasader som det är mänskligt möjligt. Med en förkärlek för kaosartad och provokativ konst, har David Choe nämligen bestämt sig för att sprida skräck, förundran och förvirring längs sin väg, vare sig det handlar om gammal hederligt graffitti-bus eller bara slumpmässigt robin hood-snatteri. Från onödigt livsfarliga dinosaurie-expeditioner i Kongos tätaste djunglar ackompanjerad av intet ont anande Pygmé-arméer till tvingad isolerings-kvarsittning i Japans barska fängelsesystem navigerar David genom livet med en pojkspolings naiva fascination, i jakten på tillvarons kryptiska och underliggande mening. Problemet för den mentalt nertyngda guerilla-konstnären verkar vara att allt till slut bara blir tråkigt och meningslöst, oavsett om det handlar om att erövra konstfacks-groupies, sälja 30 000 $-tavlor eller banka på högljudda symbaler. Så Mr. Choe fortsätter att globetrotta runt världen som en internationell guttaperka, ständigt sökandes efter nästa stora kick eller konstnärliga-aha-uppenbarelse och vänder bara hem till Cheese-burgarens förtrollade land när ett gäng tavlor ska krängas eller en konstinstallation ska saxas av. Sin försummade flickvän, sina ständigt förbisedda vänner och sin störiga familj ger han exakt så lite omtanke och uppmärksamhet att de åtminstone inte säger upp bekantskapen och lämnar honom för gott. Är man en missförstådd och deprimerad konstnärssjäl, som har det stora banksy-breaket precis runt hörnet, är det tyvärr smällar man får ta. |
|
|
ett tips:
Extacy of Order: The Tetris Masters Dokumentär om Tetrisnerdar osm visades på Göteborgs filmfestival i vintras, påminner en hel del om the king of kong,m nej ag tycker att den är bättre: http://ecstasyoforder.com/ |
|
|
slowmo P27
Jag är så jävla pepp på den filmen att det liknar ingenting. Dagen den släpps på dvd eller går upp "vanlig" bio kommer bli en ytterst stor dag. Jag tackar ödmjukast för ditt bidrag till tråden. The Rainbow Man / John 3:16 En introvert tv-junkie stegar in i hallen efter en lång, mödosam dag på bilverkstan och ska precis langa i väg en flintstone-homage, när han upptäcker att frugan och deras gemensamma dotter är borta med vinden. Repliken �honey, I�m home!� fastnar liksom i halsen och Rollen Stewart som den övergivna lilla dumburksfantasten heter, känner att tårarna så sakteliga börja rinna ner för hans smutsiga små kinder. Han bölar i ungefär två år, blir av med jobbet i samma veva och bestämmer sig därför för att börja odla weed i trädgården, för att på nått sätt betala av amorteringarna på huset och hålla fogden på lämpligt avstånd. Efter ytterligare några år av professionellt soffpotatisande, får han en uppenbarelse om att han borde bli rik, respekterad och känd, men istället för att ta den klassiska routen via hollywood, kilar Rollen upp på vinden och hämtar sin bästa clown-peruk, går igenom sina gamla mellanstadie-moves och bestämmer sig för att frekventera så många tv-bevakade sportevenemang det överhuvudtaget går. Efter sju år och otaliga �titta, där bakom basketkorgen/brännplattan/målstolparna står jag och fånar mig� är kändisskapet ett faktum, reklamerbjudanden börjar sippra in och trots att �the rainbow man� borde befinna sig på ett all time high, känner han sig mer miserabel än nånsin. Allt är så förbannat ytligt, ingen vågar visa sitt rätta ansikte och i ett ytterst svagt, �ligga på soffan och tycka synd om sig själv�-ögonblick zappar han förbi den kristna indoktrineringskanalen och drabbas av ytterligare en uppenbarelse. Jorden håller på att gå under, endast Jesus kan rädda mänskligheten från den annalkande apokalypsen, men med tanke på att ingen sett till Gud Jr på ett tag, är det kanske bäst om Mr. Stewart själv tar tag i saken, iförd sin gamla färgglada tupé, sina spastiska dansrörelser och en pickup-truck fylld med hemmagjorda bibelreferenser. |
|
|
The Elephant in the Living Room
I kölvattnet av Crocodile Dundees oförklarliga framgångar under 80- och 90-talet, den superstirrige Steve Irwins uppgång och fall ett par somrar senare och de ständigt återkommande djurexperterna hos Conan och Leno, har de frihetsälskande jänkarna utvecklat ett enormt sug efter att förvandla livsfarliga och oberäkneliga apor, reptiler och vildkatter till tama och kelvänliga husdjur. När det för ett par decennier sen räckte med en halvfull sankt bernard eller en vandrande pinne för att charma brallorna av barnbordet, måste det idag bjudas på en utrotningshotad art, med ett gift så potent att det kan radera ut en medelstor hamnstad, för att fånga de bortskämda snorvalparnas uppmärksamhet. Denna överexponering av exotiska djur i media, kombinerat med en allt mer bortskämd dagisgeneration har lett till att det med rätt jämna mellanrum inträffar små olyckor i form av att schimpanser börja mumsa på folks ansikten, att ormar inleder kramkalas med motvilliga småbarn eller att lejon får för sig att sticka iväg på shoppingrundor i de lokala köpcentrumen. I denna 90 minuter långa dokumentär får vi dels följa en über-brandman/polis/ambulansförare som tvingas rensa upp efter alla oansvariga curlingföräldrar som skickat iväg lille sir väss �till en fin liten bondgård i grannbyn� och dels får vi stifta bekantskap med en folkskygg, deprimerad och lat lejontämjare. Båda två hyser en enorm respekt och kärlek gentemot de förvuxna kattskrällena, men bara en av dom har försökt modifiera sitt utseende för att likna lejonen så mycket som möjligt. Kan du gissa vem? |
|
|
Kiss Loves You
Under den epok då människor endast hade två, tre fjantiga grupper att rikta sin musikaliska uppmärksamhet mot, var KISS av någon outgrundlig anledning det självklara valet för en hel drös av idioter. Genom att kombinera farliga och spektakulära stunts såsom eldsprutande, blodspottande och ett fortfarande oöverträffat sminköverdoserande, med en kristen, helylle-approach gentemot alkohol och droger var bandet något som både mormödrar och barnbarn kunde ställa sig bakom. På klassiskt spice girls-manér valde fansen snabbt sina favorit-bandmedlemmar, främst baserat på personlighetsdrag, tunglängd och ansiktsmålning och beroende på vilken KISS-häst de valt att satsa dina pengar på, hoppades entusiasterna att folk i deras omgivning skulle få en fingervisning om vem de egentligen var. Efter ett par galet framgångsrika år valde Gene och de andra grabbarna i bandet att tvätta av sig sminket och satsa på lite mer mogen musik, vilket naturligtvis inte imponerade nämnvärt på de redan svartvitmålade diehard-fansen. Som en direkt reaktion på gruppens temporära hjärnsläpp dök det plötsligt upp ett helt pärlband av lökiga tribute-band som naturligtvis hade vett nog att doppa ansiktet i en spann målarfärg innan de gick upp på scen. Dessutom fanns det fortfarande en innerlig önskan från fansens sida om att fortsätta slänga bort pengar på värdelöst KISS-merch, vilket resulterade i att konvention efter konvention ploppade upp ur tomma intet. Det hela flöt på förhållandevis smärtfritt, när girige Gene plötsligt dyker upp på en sammankomst i New Jersy, stänger ner tillställningen, snor tillbaka några av sina tidigare prylar och kort därefter proklamerar att bandet ska återförenas. Totalt kaos bryter ut när de tidigare så besvikna fansens innersta drömmar äntligen realiseras, men hur ska det egentligen gå för alla konventioner och framförallt vad kommer hända med de opportunistiska tribute-banden, nu när den äkta varan glidit tillbaka in i stan? |
|
|
Såg precis en dokumentär som heter Square Grouper.
Den var riktigt intressant och underhållande. A colorful portrait of Miami's pot smuggling scene of the 1970s, populated with redneck pirates, a ganja-smoking church, and the longest serving marijuana prisoner in American history http://www.imdb.com/title/tt1466067/ Så såg jag också på Beats,Rhymes and Life the travels of A Tribe Called Quest tung. |
|
|
Skridsko
Square Grouper har jag inte sett, men den låter onekligen riktigt intressant. Kombinationen av redneck pirates och en marijuana-rökande kyrkförsamling kan inte slå fel. Tribe-dokumentären är sinnessjukt fin. Funderar starkt på att lägga upp den tillsammans med lite andra hiphop-relaterade alster. Please Vote For Me Tre kinesiska plugghästar försöker vinna sina klasskamraters politiska förtroende och sopa hem den prestigefyllda titeln som skolans aktade och högt respekterade ordningsman. Tävlingen som anordnas för att på ett pedagogiskt vis illustrera den ibland smutsiga demokratiska valprocessen, går i stora drag ut på att de tre på förhand utvalda tolvåringarna dansar/sjunger/blockflöjtar röven av sig, försöker överlista sina motkandidater genom att verbalt "american history x-a" deras argument mot en kateder och blåsa strumporna av bänkkamraterna med hjälp av en sjuhelvetes maffig slutplädering. Kandidaterna som givetvis både grillas och pryglas av sina strikta, superkorrekta föräldrar på en daglig basis, tar uppgiften på största möjliga tyyystnad-allvar och är beredd att både hota, slå och muta sig till sweat mellanstadie-framgång. Det blir en stenhård politisk kamp mellan den rultige och klämkäcka översittaren, den tysta tyrannen och den känsliga kappvändaren, en kamp fylld av fulspel, taktiska misskrediterings-kampanjer och till och med en tveksam mutresa. Vem som lyckas knäcka vem i slutändan ska jag naturligtvis inte avslöja, men jag vill påpeka att två av kandidaterna hotar med att hoppa av det korkade skit-racet redan under "the primaries" och att klassen kollektivbölar på grund av politiska meningsskiljaktigheter inte mindre än fyra gånger. |
|
|
För er som har missat This Revolution,se den!
http://www.imdb.com/title/tt0423370/ a.d.d.o.e.p.c. Haha,underhållande minst sagt. Såg 4-5 åringar som rökte chillums stenhårt i den kristna sekten. Oh ja,Tribe dokumentären var ju så fin,ja det tycker jag aboslut att du ska göra! Stepping into the fire This story takes you on a journey towards the discovery of life's purpose. Step into the fire and you may just find what you've been searching for all along. The feature documentary is about various people who need closure and strength in some aspect in their life and the different experiences and reflections of various crew members when taking Ayahuasca and San Pedro in the rainforests of PERU. http://www.imdb.com/title/tt1754537/ |
|
|
Skridsko
Fan vilka fina filmer du bidrar med! Jag slänger upp trailern till dom så att fler kan få ta del av härligheterna. Hated En självdestruktiv martyr med nudist-tendenser och suddiga toalettbås-tatueringar tar den obscena och provokativa scenföreställningen till en helt ny nivå. Tillsammans med sitt apatiska kompband "the murder junkies" gör rebellen GG Allin sitt yttersta för att chocka nitbältena av den redan avtrubbade punkpubliken med en morbid setlist bestående av seriemördar-hyllningar, underdog-vurmande och ett ständigt flörtande med rock & roll-döden nummer ett - självmordet. Skulle de ockulta, anarkistiska och svordomstunga texterna mot all förmodan inte skrämma stålhättarna av de pubertalt peircade punkarna, börjar GG lugnt och sansat slå sig själv i ansiktet, kasta högtalare omkring sig eller gör ett försök till att dropkicka någon i publiken. Skulle även dessa förhistoriska jackass-stunts falla inför döva öron, har Mr Allin alltid ett sista provocerande ess i ändtarmen. Det finns liksom inget mer effektivt sätt att få fart på en halvsömnig, ointresserad konsert-publik än att oväntat inleda ett parti brunt snöbollskrig. Varför han håller på och tramsar sig på detta viset, är naturligtvis svårt för en väluppfostrad dansbandskille som mig att uttala sig om, men en drös hänförda vänner, några inbitna fans och en handfull nedstämda före detta lärare gör ändå ett tappert försök att förklara varför GG tycker det är lugna bananer att folk tokhatar på honom. |
|
|
En av mina favorittrådar även om jag inte lyckats eller hunnit titta på ens en bråkdel.
Många känns som dokumentärer SVT gärna skulle vilja visa i sin Dox-serie men inte vågar. Samtidigt gillar jag ändå Dox. Senna-dokumentären som gick nu i veckan var riktigt bra (heter kort och gott "Senna" om nån är intresserad). Visste inte mycket mer om honom än att han var riktigt bra på att köra flygplan utan vingar men han verkar ju ha varit en extremt sympatisk man. Och Alain Prost framställs lite skönt som djävulen och sporten som korrupt :) |
|
|
a.d.d.o.e.p.c.
Tack för länkarna! Jag vet inte riktigt hur man gör så jag beklagar mig över det. Checkat igenom de flesta du har länkat i tråden och de är fett schyssta Måste bara länka denna eftersom jag gillar den så mycket The Road To Guantanamo The Road to Guantánamo focuses on the Tipton Three, a trio of British Muslims who were held in Guantanamo Bay for two years until they were released without charge. http://www.imdb.com/title/tt0468094/ Denna är också riktigt bra The Interrupters A year in the life of a city grappling with urban violence. http://www.imdb.com/title/tt1319744/ peace |
|
|
Evolution P28
Fan vilken komplimang! Jag sörplar i mig det och lovar samtidigt att äntligen kolla in "Senna". Har endast hört positiva omdömen om den, så nu får det faktiskt bli av. Har du inte sett "The Two Escobars" eller "Catching Hell" är det två sportdokumentärer jag kan rekommendera starkt. Skridsko Kul att du uppskattar mina filmtips och dessutom tar dig tid att kolla dem! Slänger upp trailern till dina senaste två också. |
|
|
Home Movie
Fem fantasifulla husägare som hellre skulle kevin costner-kasta sig framför en kanonkula än att bo i ett grått och tråkigt radhus, förklarar varför färdiga heminredningslösningar är lika med döden och vad som kan hända med ett hus om man bara är villig att kavla upp ärmarna och tänka utanför den där jävla ikea-boxen. Vi får stifta bekantskap med den mysiga och mustaschprydda alligatorbrottaren som vänt samhället och alla alkispolare ryggen och numera glassar runt och tar det piano på en husbåt. Vi lär känna den galna katt-tanten och hennes minst lika tokiga katt-gubbe som bjuder upp till dans och visar hur våra lägenheter kan komma att se ut i framtiden om endast katter får utbilda sig till inredningsarkitekter. Dessutom blir vi inbjudna till den sönderopererade japanska sitcom-drottningen som snickrat ihop en trädkoja på hawaii och till hippieparet som förvandlat en missilbunker till en underjordisk mysgrotta. Sist men som vanligt inte minst bjuds vi på en enastående husesyn av den mänskliga inkarnationen av Oppfinnar-Jocke. Han spatserar runt i sin lite för tajta �jag är en gammal, gråhårig pensionär, men har i alla fall inte gått ner mig fullständigt�-tröja och demonstrerar sin bensindrivna lazee-boy, visar hur den läskiga robot-betjänten funkar och berättar fördelarna med att kunna styra akvariebelysningen med hjälp av en hederlig knapptelefon. Framförallt visar han oss att kalles, musses och långbens overkliga husvagnsinredning kanske inte var något fantasifoster från herr disneys sida trots allt, utan snarare att vi bör betrakta den som en nostradamus-profetia på väg att bli realiserad. |
|
|
A Married Couple
Billy, en tunnhårig copywriter med porrfilmsmustasch och tvåsiffriga snooze-rutiner, visar med all önskvärd tydlighet varför giftermålet med den debattkåta och spjuveraktiga hemmafrun Antoinette har förvandlats till en fantastiskt misslyckad variant av "mamma-pappa-barn". Året är 1967, så det omaka paret glider mest runt på sina heltäckningsmattor iklädda saronger och tajta små speedos, ger varandra det elaka ögat och munhuggs värre än två långsinta bingotanter. Bråken står som skillsmässo-spön i backen och oavsett om det är dammsugarsladden, vinylspelaren eller den verkakta hundmaten som ska ältas i några timmar, är det egentligen den klassiska brödvinnaren vs. husfixaren-diskussionen som de trilskas om. Antoinette som tycker att hon blir behandlad som en lågavlönad och undervärderad au pair, pallar inte med makens konservativa karlakarl-pryl som i förlängningen innebär hon får noll assistans med hushållsbestyren. Billy som drar hem den gyllene degen, tycker å andra sidan inte att frugan uppskattar den enorma uppoffringen han gör för familjen och att maten borde stå redo på bordet klockan sex, oavsett om frugan känner sig som en europeisk tonåring eller inte. Mitt i allt detta kaos sitter krulltotten Bogart, kärleksparets älskade son och tittar storögt på medan mamma och pappa kallar varandra för könsord och slår igen dörrar. Med sig vid sin sida har han hunden Merton som bara fnyser åt situationen, viftar melankoliskt på svansen och lugnt inväntar dagen då Billy och Antoinettes separata sovrum uppdateras till separata riktnummer. |
|
|
För er som har missat Thrive så var den riktigt fet
http://www.imdb.com/title/tt2063834/ Morgan Spurlocks senaste film, The Greatest Movie Ever Sold,tvärbra dokumentär gjord av han om marknadsföring och reklam. http://www.imdb.com/title/tt1743720/ At night I fly,bra dokumentär om livet på New Folsom med massa intervjuer från inmates osv. Passar dessa dokumentärer ens in i denna tråden "människor med för mycket fritid" ? Vet inte annars vart jag ska slänga upp dessa,men njut för det liksom. Boo! a.d.d.o.e.p.c. Tack igen för grymma tips! du knäcker |
|
|
Skridsko
Tack som fan, buddy! Både för komplimangen och för dina trevliga tips. |
|
|
Gambler
En speedad dansk filmregissör med designbrillor ett gravt brustablett-beroende sitter rejält i skiten efter att hans första stora internationella projekt gjort en cineastisk "fosbury flopp" och gått back med ett par miljoner. Filmen får visserligen både trevlig och uppmuntrande kritik från kulturkoftor och ljusskygga filmvetare världen över, men de danska och skandinaviska bönderna går inte man ur huse om man säger så. Detta lämnar Nicolas Winding Refn, den stora danska demonregissören vid sidan om Lasse von T och mannen bakom pundarsuccéen"Pusher", i en något prekär och ovan situation. Han borde egentligen vara uppvaktad av de stora amerikanska filmbolagen vid de här laget och fundera på vilken av fyra, fem briljanta och skräddarsydda manuskript han vill leka med härnäst. Inte sitta och bråka med sin tålmodiga hustru om hur de ska sätta mat på bordet och betala telefonräkningarna de nästkommande månaderna. Så i ett sista våghalsigt försök satsar därför Nicolas sina sista marker på att uppdatera mästerverket "Pusher" till en trovärdig och maffig triologi. Hustrun, hans närmsta vänner och filmbolagets ekonomiska rådgivare tycker alla det är en utomordentligt korkad idé, men i brist på alternativ pressar han ändå gaspedalen i mattan och hoppas på det bästa. Nu gäller det bara för lille Nico att trolla fram två fantastiska manuskript på mindre än två månader, hålla stora, stygga banken på behörigt avstånd och komma på hur triologins totalt oerfarna huvudkaraktär ska kunna lära sig repliker när hans närminne är sämre än en dement guldfisks. |
|
|
The greatest movie ever sold var förvånansvärt bra. Tycker dock Super size me var bättre men den här gillade jag också.
Ska försöka dra igenom några under sommaren. Vissa är lite svåra att hitta dock. |
|
|
Evolution P28
Ska försöka slänga ihop en guide på hur man enklast hittar filmerna någon gån i sommar. Det är många som frågar, så några enkla tips på vart jag hittar guldkornen kan nog inte skada. Följande film som är otäckt bra hittar du på youtube. Einstein's Brain En gapig, japansk version av Kurt Olsson åker över till staterna för att ta reda på vad som egentligen hände med Albert Einsteins hjärna efter hans död i New Jersey, 1955. Enligt klintbergaren gillade den tyska, galna professorn inte tanken på att långfingrade och kändiskåta obducenter skulle leka grillad kyckling med hans kvarlevor och var därför överdrivet explicit i sitt testamente med att hans kropp skulle kremeras. Av oklara anledningar gav han dock några forskare tillstånd att examinera hans hjärna så länge de inte publicerade fynden offentligt eller försökte tjäna några grova pengar på resultaten. Om dessa tvivelaktiga omständigheter var kända även för Kenji Sugimoto - den bordusa och luriga japanen - förtäljer inte historien men en sak vet vi i alla fall med stor säkerhet: Princetons universitetssjukhus, platsen där obduktionen av "Abbe E." ägde rum, är en mycket intressant startpunkt för "forskaren" från Nagasaki. Exakt vad Mr. Sugimoto tänker göra med hjärnan när han väl hittar den är inte lika självklart - kroppsspråket och de speciella grymtningarna indikerar på att japanen eventuellt tänker lägga en "hannibal lector" på supertyskens lillhjärna - men oavsett motiv, beger sig Kenji ut på en hetsig och intensiv jakt tvärs över USA. Via skärrade receptionister i San Francisco och nyfikna hillbillies i Kansas hittar japanen till slut några tålmodiga läkare som snällt kastar lite ljus på situationen kring den suspekta obducenten och de elaka rykten som gör gällande att han körde iväg med Einsteins hjärna i bakluckan samma dag som han fick sparken. De försöker alla berätta sin makabra del av historien medan Sugimoto mest klappar sig på magen, skrattar och flämtfrågar: "Do you know where I can find 'Einstein Brain'?", "Do you like 'Einstein Brain'?" - "Please give me information about 'Einstein Brain'!!!" |
|
|
Stevie
Första gången Stephen "Stevie" Fieldings fick ett smakprov av livets alltför beska medicin sprang han fortfarande runt i sina provisoriska frottéhanduks-blöjor och kastade kottar på hemlösa katter. Morsan som levde efter gamla, unkna kristdemokratiska värderingar gillade nämligen inte uppkäftiga småbarn, var inte rädd för att dra fram det stenhårda läderbältet för en omgång "röda skinkor" och hade dessutom kortare stubin än ett hemmagjort och defekt tigerskott. Detta resulterade givetvis i att Stevie blev något av en uppmärksamhetstörstande bråkstake med en förkärlek till våld och skev kvinnosyn och att han inom en ganska snar framtid skulle bli en psykologisk schackpjäs mellan Hans Scheike-morsan och Stevies bittra och egensinniga plast-mormor. Efter att den situationen urartat totalt åker "Stephen på bråkmakargatan" iväg på en miserabel fosterhemsturné innan han slutligen "Elton John:ar" skiten, hamnar i ungdomsfängelse och fullbordar "the (shitty) circle of life". Dokumentärfilmsguden Steve James ("Hoop Dreams", "The Interruptors", "Prefontaine") korsar vägar med Stevie när han är en weedrökande och kaxig tonåring, tack vare något slags "storebrors"-program där engagerade, snusförnuftiga vuxna ska umgås med jobbiga strulpellar för att öka deras chanser till ett bättre liv. De fiskar, svär och åker fyrhjuling i ett par år och sen tröttnar "storebrosan" på Stevie och lämnar honom vind för våg. Tio år senare är det dåliga samvetet alltför tungt för den sengångsliknande dokumentärfilmaren och han återvänder därför till trailerparken för att be om ursäkt och kolla hur mycket livet leker för Stevie. Att hans "lillebrors" öde inte skulle vara en dans på rosor eller att alla klackarna skulle vara i taket hade Mr. James säkert på känn, men att Stevies liv skulle visa sig vara ett så enormt klusterfuck av trasiga familjerelationer, kasst ölsinne och slagsmål tar den rutinerade dokumentärfilmsdoktorn fullständigt på sängen. |
|
|
a.d.d.o.e.p.c. Brrap brraap,bomba med fler dokumentarer!!
|
|
|
Skridsko
Tack för peppen, buddy! Det uppskattas alltid. Mannen Från Jupiter Världens snällaste och mest ensamma Ted Gärestad-kopia blir bestulen på sina allra finaste leksakståg, säger upp bekantskapen med den långfingrade före detta bästisen och låser in sig i en lägenhet i Fittja. Där spenderar han de närmsta åtta åren med att bygga en sex meter lång kryssningsbåt, lyssna svinmycket på "The Ventures" och emellanåt titta på lite erotiskt laddade bilder. För Hans-Erik Norberg som den genuint goda och varma huvudpersonen heter, tuffar livet på i sakta gemak när han sitter och pysslar i sin trygga och välbekanta bubbla och försöker glömma namnen på gamla vidriga plågoandar och diktator-farsans absolut sämsta stunder. Inga elaka högstadie-elever som retar Hans-Erik på grund av det svaga hjärtat får plats, inga överbeskyddande och elaka föräldrar som försöker skydda sin son från den livshotande och farliga omvärlden syns till, men visst känns livet som kryckhoppande eremitkräfta lite väl ensamt ibland. När ett dokumentärfilms-crew plingar på dörren och börjar ställa uppriktiga och smarta frågor om modellbyggandet uppstår en märklig vänskap som fullkomligt kommer ställa "bubbel-pojkens" liv på sin ända. Istället för att spendera helgen med att förvandla tandpetare till solstolar eller läsa om telefonkatalogen för femte gången, sticker den tidigare så socialt isolerade ensamvargen iväg till Köpenhamn, åker berg- och dal-bana och äter spättekakor och spunnet socker som en utsvulten häst. Det dröjer inte många veckor förrän Ted Gärestad-referensen känns gammal, en aning mal placé och funderingarna på om Lill-Babs eller Lotta Engberg-liknelsen kanske passar bättre börjar ta form när Herr Norberg går från en förvirrad och bitter kuf till ett fnittrigt, livsglatt och extrovert mingellejon tack vare den nya och framför allt oväntade vänskapen. |
|
|
a.d.d.o.e.p.c. Wallah,tog du lite semester? :)
Tack igen,har inte sett en fet dokumentar pa lange. |
|
|
Mannen från Jupiter kan finnas på Svtplay för den som är intresserad. Den gick på tv för några veckor sen. Zappade in ett par minuter in och trodde inte den skulle vara något vidare (kändes lite pretto) men jag fastnade. Riktigt bra. Och blev tyvärr inte förvånad över att akuten på SöS fuckade upp igen...
Någon som sett Shiro Dreams of Sushi och säga vad de tycker om den? |
|
|
funkar bra att se den på Youtube också
|
|
|
Skridsko
Semester och semester.. Vi kan väl säga att jag har varit mer ute i solen än i favoritsoffan med en dokumentär helt enkelt =) Evolution P28 Mannen från Jupiter finns inte längre på svt-play, men precis som jaojao_ påpekar finns den fortfarande på tuben. Jiro Dreams Of Sushi En flintskallig japansk arbetsmyra vid namn Jiro är enligt den legendariska irländska rekordboken den äldsta kocken med hela tre kukförlängande michelinstjärnor på cv't. Hans anspråkslösa lilla sushi-hak som endast har plats för tio ursäktande japaner åt gången och där reservationerna måste skickas in via fax minst ett år i förväg, har i vanlig kulinarisk översittarordning ett pris på maten som överstiger medelklass-japanens årsinkomst. Jiro kunde dock inte bry sig mindre, då han spenderar varje vaken stund med att skälla ut livrädda kallskänkor, skrika till sig felfri fisk på konstiga musikal-auktioner och fingerknåda döda fiskar till perfekta små ris-kreationer. Hans två söner som naturligtvis också älskar att kasta bort den arbetsföra delen av livet på att upprepa samma sak om och om igen, strävar båda efter att ta över verksamheten den dagen pappa Jiro tvingas att sova med fiskarna istället för att bara portionera upp dem. Pressen på de tunnhåriga tronarvingarna är självfallet enormt - de befinner sig trots allt i Japan - men när farsgubben får de mest lojala asiatiska arbetsnarkomanerna att stamma fram ett "du borde kanske ta det lite lugnt?" skruvas förväntningarna upp till en helt ny nivå. Inte heller hjälper det nämnvärt att ett dokumentärfilms-crew plötsligt dyker upp och höjer ris-alkemisten till skyarna, med sig har de dessutom japans främsta sushi-expert och i hans ögon finns det ingen större gud än wasabi-sensein Jiro. |
|
|
Madness In The Fast Lane
Två förvirrade enäggstvillingar i kulörta träningsjackor och tights vill jättegärna veta hur det gamla arcadespelet Frogger fungerar i verkligheten och springer därför rakt ut i Londontrafikens morgonrush som ett par huvudlösa kycklingar på jakt efter plastpåsen i American Beauty. Varför Ursula och Sabina Eriksson egentligen gör detta är ytterst oklart men ambulanspersonalen som kommer till olycksplatsen misstänker att de blonderade svenskorna inte vanligtvis brukar agerar mänskliga käglor i motorvägs-bowling utan snarare har varit och nallat godsaker från morfars magiska medicinskåp. När Friskis & Svettis-tvillingarna lyfts ut till väggrenen med benpiporna på sniskan och skrapsår stora som elefantöron över hela kroppen försöker de plötsligt uppercutta en av sjuksköterskorna som räddar livet på dem och den supersmarta knarkteorin får omedelbart ökad trovärdighet. Att det skulle röra sig om någon slags psykisk störning eller mentalsjukdom viskas det visserligen om, men när Sabina morgonen efter verkar klar som korvspad i knoppen och dessutom flirtar obehindrat med flera av konstaplarna, släpps hon givetvis på fri fot. Det är inte förrän ett helt dygn senare, när "Sabbe" byter inspirationskällan från Frogger till GTA och tappar omdömet totalt som Londonpolisen inser sitt monumentala misstag. De blir ytterligare en omgång autobahn-pjätt men förhoppningen är att de denna gång ska få tag på den svårlästa tvillingsystern >innan< hon tar av sig skorna, borstar av sig all logik och hoppar in i det dödliga bil-havet igen. |
|
|
The Shutka Book of Records
I Shutka, Makedonien går du inte hemifrån utan ett imaginärt mästarbälte, en enorm vinnarskalle och ett par nytvättade snackebyxor. Värlsmästarramsan som ödmjukt förklarar hur överlägsen, snygg och fantastisk du är kommer att upprepas ungefär 150 gånger det kommande dygnet och trots att den sitter som en solblekt, gammal skön keps kan det hända att du slänger ur dig en oskyldig liten vit lögn och höftar till det - du vill ju trots allt imponera lite extra på grabbarna. Du skulle dock aldrig få för dig att ge dina motståndare en komplimang, en millimeter eller ett omnämnande och att nyansera din egna mästerliga prestation kommer givetvis inte på fråga. Det faktum att tävlingsgrenarna råkar sammanfalla med dina egna banala fritidsintressen är naturligtvis bara en ironisk tillfällighet och man måste ändå erkänna att det krävs både hårt arbete och skicklighet för att bli den bästa kassettbandssamlaren, den mest överlägsna älskaren eller den snyggaste kaffedrickaren. Och skulle du gud förbjude och mot all förmodan förlora en prestigefylld tävling, vilar du i alla fall tryggt i vetskapen att en hetsig fyra-timmars diskussion med ett gäng värdelöst dåliga förlorare är minst lika värdefullt och givande som att ro hem den där guldmedaljen. Om ett par dagar kommer du dessutom ha glömt bort hela gåsboxnings-fadäsen/brevduve-fiaskot/vampyrdödar-debaclet och satsar nu istället allt krut på att bli bäst i världen på att tala med hästar, plundra gravar och skära av förhud. Shutka är roligt på det sättet - alla är potentiella världsmästare, frågan är bara i vad? |
|
|
Under the Boardwalk
Monopol, kina-schackets lite mer brattiga och stöddiga storebror, attraherar bara brädspelarnas absoluta bottenskrap. Flera har utvecklat en full-blown douché, många av dem är bordusa men exakt alla bänder på reglerna som Beckham. Det fina med spelet, berättar dom efter en lång utläggning om varför fingerborgen är den överlägset fräckaste spelpjäsen, är att det funkar lite som i vanliga livet. Ja du vet, man manipulerar sina nära och kära till att byta bort sina käraste ägodelar, man hånskrattar efter transaktionerna har fullbordats och sen är det bara att mysa tills sällskapets lite långsammare bilförsäljare så sakteliga stapplar mot den ekonomiska ruinens brant. Och om kakfingrarna råkar leta sig ner i bankboxen efter några orangea 10 000-sedlar är väl inte det hela världen, "Syrran hamnade ju precis på fri parkering!?". Detta är givetvis inte en rättvis karaktärisering enligt de falskt ödmjuka världsmästarna, som mer like-gillar bilden av ett gäng briljanta, reptilsnabba "rainmens" som mäter hjärnkapacitet i en stenhård, intellektuell brottningsmatch. Det är mest bara en slump att det blev ett socialistiskt brädspel som de excellerade i, det hade lika gärna kunnat bli bäst på nanoteknik, kvantfysik eller svarta hål. Det fattar väl vem som helst att om man lyckas räkna ut sannolikheten för hur sällan en spelare hamnar på "vattenledningsverket" med hjälp av en statoil-miniräknare och/eller liggande stolen, samt följer den superkomplicerade strategin "köp! köp! köp!" men håll dig undan de blåa och gröna för att de är dyra som satan och dessutom ligger mellan "gå till fängelset"- och "fängelset"-rutan förtjänar man en krona och en titel. Och skulle det visa sig att man är ganska så värdelös trots allt, kan man alltid metamorfera sig till Mr. Monopoly genom att bli tjock och bära mustasch + monokel eller så investerar man all tid, livsglädje och energi på att förvandla sitt hem till ett skrin över brädspelet med stort b genom att köpa häftiga monopol-kaffemuggar, färgglada monopol-duschdraperier eller tomma monopol-fotoramar. |
|
|
Line of Sight
Under kategorin "vuxna män som tävlar om vem som är bäst på meningslösa tidsfördriv" hittar vi denna vecka den yttersta VÄRLDSELITEN i cykelbuds-orientering! Fullvuxna "crazy dudes" med kulstötar-vader och hjälm-allergi som alla tycker att det är lugna bananer att bära shorts i december och som självmant kallar sig för "Alley Catz" tokcyklar ner för toktrafikerade gator med ett tokigt dödsförakt som får sadomasokistiska och utflippade youtube-grabbar att framstå som en samling kuvade korggossar. Majoriteten av strykarkatterna (som jag gillar att von oben-kalla dem bakom deras rygg) visar upp en attityd och personlighet som bäst beskrivs som en cocktail bestående av tre centiliter arrogant extremidrottare, en halv matsked sockerspattigt dagisbarn och ett par stänk kissnödig häcklöpare. De viner fram genom igenkorkade korsningar, hittar luckor i överfulla övergångsställen, kör i motsatt färdriktning, använder inte ringklocka eller säger "plingelilong", svischar förbi ankfamiljer, joggare och dagisbarn i minst hundranittio, missar glasskivor och plankor med några millimeters marginal, allt med ett leende som omedelbart för tankarna till några av Mr. Jack Nicholsons allra sjukaste karaktärer. Första man i mål vinner inte (som man ändå lockas till att tro) några kulörta kulor till ekrarna, inte några motorcykel-soundeffekt-kartongskivor och inte heller någon obekväm banansadel, utan den stora "vinsten" är att få agera monark-hare och bli förföljd av ett koppel initiativlösa, "lägga sig i rygg"-härmapor de nästkommande fem loppen. Den enda lilla trösten för vinnarna är att de från och med nu tillåts spotta på uppstudsiga funktionärer, flippa fågeln till närgångna motståndare och tjuvstarta ett par, tre gånger. |
|
|
Såg en liknande fast om cyklister i Köpenhamn,fett bra.
Denn var också grym,saknat dina tips nu när vintern är här fo realz och man ändå ska sitta inne och uggla. Såg så feta dokumentär Kymatica,Ethos,I am,Zero Point,Vegucated Hmm ska fylla på listan |
|
|
Way of The Puck
Ett hundratal lönnfeta och tunnhåriga amerikaner som en gång i tiden var halvbra på karnevalsporten �air hockey� totalvägrar att se sambanden mellan ps3'ans och x-boxens popularitet och det sjunkande intresset för att stå och käka �sura s� vid ett fläktande pingisbord med en enorm keramikkondom i näven, redo att skjuta plastpucks-mål på en uppkäftig och tävlingsinriktad 12-åring. Enda anledningen till att lufthockey-rävarna fortfarande försöker smiska liv i den här döda hästen är naturligtvis för att de var just de där svinstöriga ungarna som trodde att sportslig framgång innebar att man kunde säga och göra lite som man ville och flabben på dig om du käftar emot. Kontrasten mellan tonårens tillvaro där hångel vid bordet, pucksignerande och jordgubbsmilkshakes var stående inslag mot livet som en sönderstressad familjefar med skrikiga ungar, en otacksam fru och räkningar att betala, blir helt enkelt för stor för dessa stolta och överläppsstela gubbar. De kör visserligen alla standard-svaren om att �luften hockey� så klart är den överlägset mest fysiska/mentalt krävande, superavancerade och en livstid att bemästra-aktiga sporten någonsin, att det är en självklar OS-gren inom bara några få år, att den har utvecklats av före detta NASA-anställda TILLSAMMANS MED utomjordingar och att den snart kommer registreras som den allra svåraste, reaktions- och adrenalin-krävande fritidsaktiviteten i Guinness lilla malliga bok � men vad de egentligen säger är något helt annat. Lyssnar du riktigt noga kan höra ett gäng uppkäftiga före detta mobbare med hål i örat, tuggummit väl synligt och kepsen bak och fram som med yviga gester berättar om deras livs största kärlek � det alltid så luftiga och tillmötesgående air hockey bordet. Du behöver dock inte lyssna särskilt noga för att snappa upp att den där andra kvinnan i deras liv � en förvirrad syster, en uttråkad/otrogen fru, en (påstått) dement mamma � mest bara står i vägen för världsmästartitlarna, de feta reklamkontrakten och den där knasmysiga filmen med Vince Vaughn och snubben som spelade McLovin. |
|
|
|
|
|
Whisker Wars
Det amerikanska skägglandslagets överlägset största fixstjärnor är ett folkskyggt och vitt sockervaddsskägg från de tyska urskogarna, en maffig men pompös ginger-variant från den soliga östkusten och ett gäng sammansvetsade skepparkransar från Texas. Det introverta och tillbakadragna tysklands-fjunet laddar upp inför de uppgjorda tävlingarna genom att strosa runt lite i skogen, titta på tallkottar, plocka flugsvamp och bara ta det allmänt piano. Den kaxiga rödtotten som ständigt försöker hitta nya, kreativa sätt att promota sin "Så oldar du ditt skägg som en världsmästare"-bok, taggar till genom att skryta lite, beundra skägget i spegeln, men framför allt genom att psyka grabbgänget från George Bushs hemtrakter. De håriga männen från södern som kallar sig själva för "The Austin Facial Hair Club" älskar alkohol, fysisk kontakt och kött, går givetvis igång på alla cylindrar när gliringarna kommer flygande och det dröjer inte länge förrän stora delar av touren har vänt sig emot den rödlätta kändis-aspiranten. Jack Passion som han inofficiellt heter känner sig minst sagt lite ensam på toppen och får tråkigt nog käka en del bajsmackor längs vägen, men vem behöver vänner eller värme när man hela tiden vinner, tänker Jack. Följ de pubertala pojkstrecken, det konstanta skitsnacket och de tråkiga "in your face!"-vinnarna på en resa från några av Nordamerikas allra sunkigaste pubar till fisförnäma frack och punch-tillställningar i håradelns Europa. Under två fantastiska säsonger bjuds vi på hipster-porr i överflöd, med allt från stora, cementtjocka jesus-skägg till bisarra, gravitationsförnekande freestyle-pipskägg. Det är bara att luta sig tillbaka i sackosäcken, fascineras över vad som händer med män i grupp och skratta sig långsamt till sömns. |
|
|
Breaking And Entering
Vad som driver en fullt fungerande människa till att kontakta högkvarteret för Guinness Rekordbok och beordra dem att flyga över en mustasch-domare ögonaböj för nu jävlar ska det staplas sockerbitar, förbryllar fortfarande beteendevetare världen över. Viss forskning pekar på att traumatiska händelser i barndomen där individen känner sig negligerad eller till och med nedvärderad, skapar de perfekta förutsättningarna för en bekräftelsetörstig världsrekordbrytare i vuxen ålder. Andra rön pekar på kausaliteten mellan fantasilösa present-föräldrar och hybris-barn som tycker att förmågan att springa ett maratonlopp med en mjölkflaska på huvudet, att äta upp en cykel eller att riva sönder telefonkataloger, är något beundransvärt. En övervägande majoritet av rekordhållarna har också ägt skryt-boken någon gång under den förvirrade och formbara ungdomstiden. Trots att de bakomliggande orsakerna fortfarande debatteras eller helt enkelt bara ignoreras, är det i alla fall ett par saker sociologerna är rörande överens om. Det är sjukt egoistiskt att lägga trettio timmar per vecka på att bemästra världssporten "joggling" (jonglering plus jogging) när frun sliter med ungarna och pengarna lyser med sin frånvaro; det är sjukt korkat att trycka upp "the grape guy"-merch bara för att du råkar vara sinnessjukt bra på att fånga vindruvor med mathålet och det är sjukt märkligt att demolera betongblock med underarmarna dagarna i ända bara för att du kan. Det som dock ligger bortom all medicinsk forskning och mänsklighetens samlade förstånd, är varför de lägger veckor, månader och år på att bli bäst i världen på att rocka gigantiska rockringar, nysta ihop världens största garnnystan eller låta näshåret växa till knäna, när allt de får för besväret är ett futtigt "kalle anka cup"-diplom, sitt namn bredvid ett cirkus-freak eller en gepard och exakt noll kronor i prispengar. |
|
|
Tänkte bara säga att jag kollade på Catching Hell efter nåt gammalt tips här i tråden och det är verkligen typexemplet på smalt ämne att göra dokumentär om. Fullständigt ointressant för mig egentligen: det handlar om baseball, märkliga förbannelser som involverar Babe Ruth, baseballkändisar (dvs: who?) och en kille som fångar en boll (att man inte har flyttat gränsen en och en halv meter från åskådarna för minst 80 år sen...). På förhand handlade den alltså knappt om något alls men lyckades ändå bli rätt kul att se.
Och var såg jag den där skäggige amerikanen nånstans? Jack Passion alltså. Det var nån dokumentär, men tror inte det var den där. Nåväl, han verkade vara en småtjurig och lite osympatisk snubbe iaf. |
|
|
Evolution P29
Catching Hell har jag varit sugen på länge! Kommer tydligt ihåg när snubben som fångar den där bollen vid staketet blev hjälte och/eller satan över en natt. Spännande skit. Tydligen är Jack Passion också med i Morgan Spurlocks senaste dokumentär "Mansome". Har inte själv sett den än, men visst fan är han osympatisk och en riktig douché. Det framgår med all önskvärd tydlighet i "Whisker Wars". |
|
|
Pucker Up
På den gamla goda tiden när mormor och morfar fortfarande var unga fanns det varken mp3-spelare, Sony Walkmans eller bärbara radioapparater. Det innebar att det var "begravning utav bibliotekarie"-tyst mest hela tiden och att allt som kunde bryta den utdragna "tysta leken" mottogs med vidöppna armar och ett okritiskt sinne. Visslingen som idag bäst förknippas med dagdrömmande diskare, dekadenta douchébags och överdrivet ointresserade omklädningsrum-män, var på den tiden en uppburen audiell färdighet och utomsocknes vallfärdade i de tusental för att ta del av de mänskliga näktergalarnas magiska framträdande. Kontrasten till dagens situation där visslings-världseliten och deras samtliga supportrar får plats i en mellanstor innebandyhall är minst sagt slående och trots att en handfull visslings-entusiaster världen över jobbar ihärdigt för konstuttryckets överlevnad, är det mycket som pekar på att Monty Pythons optimistiska "Jesus"-nummer kommer te sig som rena grekiskan bara inom några få generationer. Trots de överhängande undergångsprofetiorna stretar visslings-eliten tappert vidare. De glider runt i kontorslandskap med händerna i byxfickorna, de hänger i hängmattor på ett väldigt nonchalant sätt och av någon outgrundlig anledning dras de till kolgruvor och dvärgar i gäng. De gör allt för att vara i absolut tipptopp-form inför de stundande visslings-mästerskapen. Tävlingar de oftast tvingas åka till på egen hand - vänner och familj stannar helst hemma och låtsas som om det är den gamla goda, tysta tiden igen. |
|
|
Tips: kolla in på Jiro Dreams of Sushi på fastande mage. Det är verkligen bara 1h:22m av inzoomade sushibitar med kommentarer :)
Tips: Samsara Vad det här egentligen är, är en lång, vacker slideshow av delar av världen. Filmen saknar helt kommentarer och får ses som ett stickprov av världen just nu, lite gott och blandat av det ena och det andra. Den spelades in i fem år i sammanlagt 25 länder. Det finns ingen speciell handling mer än att den är vacker. Till och med naturkatastroferna har en skönhet. Min spontana känsla när jag tittar är att vi gärna drömmer om att besöka andra planeter och nya världar men Samsara gör det tydligt att det inte finns en chans att kunna upptäcka allt ens på vår egen planet. Samsara visar även vår sämre sida så som livet för de fattiga som arbetar med svavelbrytning. Döden, vapen och människor som letar mat på soptippen skildras också. Det är lite märkligt men en fantastisk styrka att kunna dras med i något som saknar uttalad handling eller förklaring. Kanske är det just det som är styrkan, våra egna tankar är vad som styr hur vi känner inför det vi ser. Det behöves ingen som berättar vad vi ska tänka eller känna. Finns en uppföljare vid namn Baraka också som jag inte kollat på mer än litegrann. Verkar vara precis samma stuk. |
|
|
Nån som sett The Imposter förresten och kan rekommendera den? Ska handla om nån som lurar en familj att han är deras 16-årige son som försvann tre år tidigare.
|
|
|
Evolution
den är sjukt bra! |
|
|
Evolution P29
Tack för alla dina bidrag i tråden och den finfina shout-outen på whoa bloggen! Ditt snack om "The Imposter" fick mig förresten att äntligen kolla upp skiten, och jesus, vilken fenomenal film. "Samsara" ska jag ta mig an så fort tillfälle och tid ges. Följande film är egentligen så långt ifrån en dokumentär om "människor med in i helvetes för mycket fritid", men då den är så fin och mysig slänger jag upp den här ändå. Nittiotalisterna - Jag har varit här En fantastiskt ambitiös och charmig vänsteraktivist grubblar på meningen med livet och kommer fram till ett par välformulerade och snygga sanningar. Det blir dock inte de vanliga, trevande "å ena sidan si/å andra sidan så"-stamningarna hon kommer dragandes med, hon nämner konstigt nog inte heller något om ökad aktivitet på de så kallade "sociala" medierna, utan istället resonerar hon om vikten av ökad solidaritet och krossade hierarkier som det essentiella med de åttio nånting åren vi så snällt blivit tilldelade (dessutom gör hon det på ett så passionerat och engagerat sätt att det nästan får Gudrun att framstå som lite loj och lakonisk).För Tyra (som det kreativa lilla geniet heter) innebär det att en stor portion av veckan går åt till att komponera demonstrations-atteraljer, snickra ihop slagkraftiga kampsånger och övertala de träiga föräldrarna att följa med till nästa stora politiska sammandrabbning. När hon tar en välbehövlig vilopaus från det tunga arbetet att rädda den fortsatta mänskligheten, glider hon mest runt på hojen med bästisen, beatboxar lite grann och ritar så att kritresterna flyger. Ibland tvingas hon dock till ofrivilliga och högst olämpliga avbrott, då farsan gnäller om städningen och morsan gormar något om soporna när allt hon bara vill är att världen ska bli lite, lite bättre. SVT Play: Nittiotalisterna � Jag har varit här |
|
|
Game Over - Kasparov And The Machine
Världens bästa schackspelare blir utmanad av IBM och deras superdator "Deep Blue" på en omgång kung-hotande. Inför fullsatta pressläktare i en skyskrapa i New York ska bataljen mellan man och maskin ta plats och den självgoda ryssen Garry Kasparov räknar kallt med att smiska ettorna och nollorna ur den torkskåpsstora maskinen och att en gång för alla visa att den mänskliga hjärnan är överlägsen en skärm och några krypterade kretskort. Vinnaren över sex matcher är garanterad 400 000 amerikanska dollares och till en början går det exakt som den falskt ödmjuke Kasparov har tänkt sig. Han gillrar fälla efter fälla som det "djupa blå" sväljer med både hull och hår och efter ett tag undrar publiken om det bara är skärmsläckaren som är vaken. I omgång två ändras matchbilden totalt och datorn börjar agera som en überstrategisk "grand old master". Garry som milt sagt har några paranoida personlighetsdrag innanför västen, anar ugglor i mossen och anklagar IBM's programmerare för både fiffel och rackarspel. Konspirationsteorierna börjar hagla, han ser schackspioner i varje gathörn och när match tre inleds är han så psykologiskt nedbruten att Torsten Flink nu framstår som Dalai Lama efter en spa-weekend. Frågan alla ställer sig är om han rent mentalt kan ladda om och slå en maskin som varken drabbas av tvivel, självförebråelser eller svaga slutspels-nerver. |
|
|
Slasher
En hyperaktiv supersäljare som hade kunnat kränga sand i Sahara, is på Nordpolen och gratistidningar till morgonpendlare, flygs in för att styra upp de knackiga affärerna hos en nergången bilhandlare i Memphis, Tennesse. De ordinarie bilförsäljarna som har en tillbakadragen bibliotekaries övertalningsförmåga och ett munläder torrt som fnöske, glider mest runt på parkeringen, justerar sidospeglar och väntar på bättre och mer lukrativa tider. För säljgurun �Slasher� är detta beteende naturligtvis fullständigt vedervärdigt och någonting drastiskt måste därför göras innan hela företaget går åt den berömda pipsvängen. Ett gäng färgglada ballonger blåses upp, gul avspärrnings-tejp kavlas ut, en tjock DJ hyrs in och på nått sätt får den kedjerökande månglaren tag på en frack som får honom att se ut som en arg liten cirkusdirektör. Som inte det vore nog sätts affischer upp över hela stan som proklamerar att bilar för det löjligt låga priset av 88 $ kommer finnas tillgängliga hos dem under de närmsta dagarna. De billiga och lätta tricksen fungerar givetvis helt enligt ritningarna och när portarna slås upp, springer en girig folkmobb mot de begagnade bilarna med plånböckerna i högsta hugg. �Slashern� tuppar genast upp sig, ger sig själv två sprut med munsprejen och intar sin givna roll som auktionsförrättare / galen pastor. Saken verkar vara biff � företaget kommer räddas � när han plötsligt inser att ingen jäkel kollar på de lite finare modellerna, alla vill bara ha den där superbilliga bilen för åttioåtta dollar. |
|
|
nice tråd, kollade in någon av dokumentärerna häromdagen men det finns alldeles för många så jag kan aldrig bestämma mig. Ett problem är ju också att dina recensioner är alldeles för bra så jag fortsätter bara att läsa istället för att göra ett val.
Men så småningom bör man ju kunna klicka sig till något kul och underhållande! |
|
|
MRsalesman
Fan vad kul att du gillar tråden, recensionerna och filmerna! Har du svårt att bestämma dig för vilken av alla guldkorn som du ska se, kan jag rekommendera rankinglistan på hemsidan. Det är ju min högst personliga lista så klart, men den ger ändå ett hum om vilka verk som håller lite extra hög klass. Rankinglista! |
|
|
Ecstacy Of Order
Ett ljusskyggt pipskägg med svullna tummar och tunnelseende bestämmer sig för ta reda på vem som är bäst i världen på Tetris � kommunismens första och enda egentliga digitala framgångssaga. Kampen om vem som är skickligast på att stapla geometriska figurer på varandra och samtidigt klara av att uthärda timmar av �Kalinka�-tortyr står mellan några bleka före detta korridorsstrykare som hatar solljus mer än bakfulla och rödhåriga vampyrer. Det finns ett gäng potentiella �vinnare� att välja mellan, den ena mer inrutad och fyrkantig än den andre, men tre dedikerade tetrisspecialister utmärker sig snabbt som lite extra sjuka i huvudet. Den första kandidaten är en tedrickande bohem som tack vare sin extrema skelögdhet har möjlighet att hålla reda på spelplanen och den nästkommande biten samtidigt � en oöverträffad superkraft i Tetris-sammanhang. Den andra kandidaten � asiaten med dubstepfrisyr och kattlika reflexer � har inte direkt några kroppsliga fördelar, men det enorma tävlingspsyket tillsammans med det eventuella släktskapet med Donky Kong-mästaren Hank Chien gör honom minst sagt till en hyperfarlig utmanare. Den sista kandidaten är det före detta Tetris-underbarnet som vann världsmästarbältet någon gång under 80-talet, men som ingen sett eller hört ifrån sen dess. Vem av dessa tre som ror hem mästartiteln eller om det är en lågoddsare som går in och slår alla med häpnad ska jag inte avslöja, men jag kan säga så mycket som att den som lyckas förtränga publikens närvaro, försätta sig själv i djup trans och slå sina fingrar ur led har Tetris-guden och oddsen på sin sida. |
|
|
Vet inte den tagits upp här, men har du (eller nån annan) sett Plaster Caster? Är den isf nåt att ha? Plaster Caster är en gammal groupie (tror de var två från början) som gjort penisavgjutningar av diverse rockstjärnor (t ex Hendrix).
|
|
|
Evolution P29
Har inte sett Plaster Caster, men den verkar onekligen lovande. Tackar för tipset och slänger upp trailern så att fler kan del av det potentiella guldkornet! |
|
|
Såg Carts of Darkness och kan nog fan rekommendera den, vilken jävla livsglädje dom hade
|
|
|
Doggsonlol
Tycker absolut att du kan rekommendera den! Att utslagna, alkoholiserade människor hittar någonting som skänker dem glädje, framtidshopp och adrenalin är inget annat än fantastiskt. Tack till Evolution P29 för hans tips om följande film: Plaster Caster En efterhängsen och klämkäck groupie snickrar ihop den ultimata premissen för att glida förbi sina skrikande konkurrenter, sneaka in backstage och hamna öga mot öga med rockidolerna hon alltid drömt om att hångla upp. Istället för att dra någon billig vals om att hon känner trummisens gamla mattant eller lägga en snabb steg-i-sättning förbi den klumpiga hundrafemtiokilos-vakten, har hon fabulerat ihop ett konstprojekt som går ut på att de mest prominenta rockmusikerna får äran att avgjuta och därmed föreviga sina penisar, genom att stoppa ner härligheten i en mugg full av blött gips. På nått konstigt vänster övertalar hon Jimi Hendrix att gipsklona sin mastodont-variant rätt tidigt i karriären och därmed hakar resten av rock & roll-etablisemanget snällt på. Efter ett par framgångsrika och i ärlighetens namn rätt kladdiga decennier har fallossamlingen växt till en imponerande storlek och består snart av en uppsjö av krokiga, små, enorma, snedögda och halvroliga snoppar. Flera av de mest namnkunniga rockgubbarna berättar halvstolt om hur glada de är över att deras små soldater ingår i den legendariska kollektionen, hur pinsam men exalterande själva gipsningen var och hur alla i det avgörande avgjutningsögonblicket undermedvetet började tänka på Hendrix �storhet� och därmed drabbades av vad konstnärer, Napoleon-kännare och psykologer kallar mindervärdeskomplex. |
|
|
The Invention of Dr. Nakamats
Dr. Yoshiro Nakamats är en excentrisk japansk uppfinnare med över 4000 patent under bältet och ett storhetsvansinne därefter. Att kalla "doktorn" för en skrävlig skrytmåns med ett seriöst slag av hybris är att nedvärdera hans enorma ego och sätter egentligen inte fingret på hur mycket den här moderna Oppfinnar-Jocken älskar att prata om sig själv och sin ofantliga briljans. Den hårfina men avgörande skillnaden mellan ett patent och en fullt fungerande produkt bryr sig den japanska nyskaparen inte nämnvärt om och därför påstår han på fullaste allvar att han är både smartare och mer innovativ än Tomas Edison - geniet bakom glödlampan, grammofonen och batteriet. Detta utspel gör översittaren Nakamats utan att blinka och med sina diffusa kreationer "Love Jet" (ett typ av afrodisiak som gör den urbana kvinnan både oemotståndlig och totalt ointresserad av förspel) "PyonPyon" (ett par löparskor med studsfunktion) och "Cerebrex" (en kontorsstol med ett inbyggt kalejdoskop) som främsta meriter är det svårt att inte skaka på huvudet åt eländet. Filmen kretsar kring uppfinnarens helt "normala" vardag där familjemedlemmar, skräckslagna anställda och inhyrda statister deltar i någon slags koreograferad "truman show"-pryl som går ut på att framställa den galna professorn i bästa möjliga dager. Det innebär att varje interaktion oundvikligen leder till att Dr. Yoshiro "blir tvungen" att gå och hämta ännu en uppfinning. "Jaha, du börjar bli tunnhårig och känner dig dessutom lite rädd och ängslig om kvällarna? Här! Prova min senaste uppfinning - en peruk med inbyggd slangbella!"... |
|
|
Pulling John
Ett mänskligt kylskåp från Ryssland och en harmynt trashtalker från Alabama försöker peta ner armbrytningsfenomenet John Brzenk från tronen där han suttit och pussat sina biceps i över tjugofem år. Utmanarna som båda har idoliserat den lågmälda och Jan-Ove Waldner-aktiga armbrytaren sen barnsben, inser att herr Brzenk nu börjat sjunga på sista versen och skyndar därför att smida medan armwrestlingsjärnet fortfarande är varmt. Alex Voevoda, den enorma ryssen, lägger all vaken tid i sitt sunkiga källargym där han gör vertikala pull-ups, använder sina assistenter som fria vikter och avbryter endast sin disciplinerade träningsrutin för andliga vodkapromenader i den ryska urskogen. Travis Bagent, den kaxiga gomspalten, laddar å sin sida upp genom att glida runt på barer i sin gamla hemstad och tar tacksamt emot ryggdunkar och falskt smicker för att fylla sin kolossala ego-hink till bristningsgränsen. Efter ett par turneringar där John lyckats undvika en sammandrabbning med de hungriga ungtupparna, slängs de stora prispengarna fram och på en prestigefylld armbrytningsgala i Polen ska de äntligen få en chans att göra upp räkningen. Frågan alla ställer sig är om det är sovjetiskt kyla, sydstats-hybris eller helylle-rutin som kommer vara tungan på den mjölksyrefyllda armbrytarvågen. |
|
|
Lunarcy!
Ett gäng missanpassade rymdfreaks som är helt övertygade om att Buzz, Armstrong - och den där tredje snubben som ingen kommer ihåg namnet på - faktiskt befann sig i ett tyngdlöst tillstånd 384 000 kilometer från jorden och inte bara tramsade runt i en undangömd filmstudio någonstans i Mojaveöknen, har storslagna planer på att en dag ta sitt pick och pack och slå sig till ro på månen. Att smöra in sig hos en miljardär, bli kompis med Christer Fuglesang på MySpace eller signa upp sig på ett av NASA's rymdprogram för att förverkliga den maffiga visionen är dock inte intressant, utan istället är det den långa och smala "dela ut flyers till förvirrade turister och föreläsa för skoltrötta high school kids"-vägen som gäller. Exakt när månentusiasterna kommer kunna ta sina första stapplande steg på den dammiga jättestenen är lite diffust i dagsläget, men det är inget som på något sätt hindrar kreativiteten eller sätter käppar i planeringshjulet. En av de lite mer drivna moonbootsen har redan lagt rabarberna på månens markrättigheter och säljer hustomter för det helt överkomliga priset 19.95 $ så det står härliga till. En annan måndåre har börjat skissa på utsikterna till att grafittimåla om hela skiten i lite mer skrikiga och uppmuntrande färger och en tredje designar och modellerar om våra träiga och gravitationstyngda fritidsaktiviteter så att de blir lite mer månanpassade. De intresserar sig alla för olika delar av det framtida månlivet, men en sak har de gemensamt: de är sjukt trötta på den förutsägbara och mediokra tillvaron på den här planeten och kommer vara de första som anmäler sig till Ryan-Airs suspekt billiga måncharters, i en inte allt för avlägsen framtid. |
|
|
Air Guitar Nation
Med en påhittad gitarr, ett överflöd av karisma och sexton varianter av hårdrockstecknet, flyger David "C-Diddy" Young till Finland för att roffa åt sig världsmästarbältet i luftgitarr. Det är första gången någonsin som USA skickar iväg en låtsasmusiker till den prestigefyllda tävlingen, så onekligen är det mycket som står på spel för landet som enligt attitydforskare världen över, uppvisar de högsta "douchebags per capita"-värdena i undersökning efter undersökning. Just arrogans och en allmänt taskig attityd är nyckelegenskaper för den som vill vinna över domarna och i kvaltävlingarna hemma i New York pulveriserar "Diddy" motståndet tack vare ett självsäkert och överdrivet minspel som hade fått Jim Carrey att framstå som en ansiktsförlamad introvert. Att han gör det med en bak-och-framvänd "Hello Kitty"-ryggsäck och en inledande Elvis Presley-pose med ryggen vänd mot publiken, drar inte ner "jag kräver att ni slänger upp era imaginära trosor på scen"-faktorn om man säger så. När mästerskapet i Finland börjar närma sig inser Herr Young rätt snabbt att det är en anrik, traditionstyngd tävling han kvalat in till och frågan är om 5000 sammanbitna finländare kommer uppskatta hans bordusa stureplans-stil eller om vodkaflaskorna och granriset kommer hagla så fort de ser hans guldfärgade bandana, den ironiska magväskan eller det där överlägsna översittar-leendet som bara de med amerikanskt pass behärskar fullt ut. |
|
|
An Evening With Kevin Smith
Kevin Smith, tjockisgeniet bakom kultfilmerna "Clerks", "Dogma" och "Mallrats" åker på en riksomfattande "Q&A"-turné", svarar på idiotiska frågor, svär och svettas som en otränad julskinka. För er som inte vet hur en "fråga och svar"-pryl med Silent Bob fungerar, kan jag meddela att nervösa, nerrökta och stammande studenter stapplar fram till en mick, gör ett tafatt försök till att vinna över publiken och Kevin med en intrikat, snirklig fråga, misslyckas fatalt och får sedan stå och skämmas medan det skäggiga miffot med mjukisvästen först lustmördar dem och sedan bjuder på en hejdundrande anekdot. Den pubertala publiken uppträder som en samling hänförda och hjärntvättade sektmedlemmar, lyssnar så att det svartnar för ögonen och hänger på varje ord som om de vore en kollektiv och massiv druvklase. Kevin som visserligen är en slipad och avslappnad historieberättare kryddar sina skrönor med ett par trevliga, men uppenbara sjätte sinnet-twister/Kaiser Soze-element och fanatikerna i publiken som har lagt honom i en liten krubba, placerat den vid ett altare och sedan lyft upp den på en pidestal, går givetvis fullkomligt bananas. De slår sina knän blodiga, viker bokstavligen sig dubbla av skratt och tvingas byta sina nerkissade mjukisbyxor både en och två gånger under föreställningen. För dem är Kevin den ultimata superhjälten, en källa till gudomlig inspiration och ett föredömligt föredöme. För om Kevin Smith, en överviktig, svettig och allmänt "skön snubbe" med svettringar, liten lem och brytningsfel kan slå igenom, finns det fan i mig fortfarande hopp för förlorare som dem att göra det samma. |
|
|
Fuck For Forest
Ett tyskt hippiepar som tröttnat på att pöbeln sorterar sina porrkollektioner med större omsorg än sina sopor, tar ett modernt grepp på den gamla slagdängan "make love, not war" och slänger ihop en erotisk/ekologisk hemsida där intäkterna oavkortat ska gå till miljövänliga ändamål. En semestrande indier och en trotsig, egocentrisk norrbagge hakar på projektet och inom kort har den klimatvänliga och sexuellt liberala organisationen "Fuck For Forest" samlat ihop en fyra, fem miljoner euro. Samtidigt som de smutsiga pengarna rullar in - tack vare donationer från barmhärtiga och onanerande samariter från jordens alla hörn - håller det kopulerande kollektivet hårt i pengapungen och spenderar i stort sett bara deg på hyran. Resten av deras primala "Roskildefestivals"-behov täcks av ett ivrigt container-dykande och en ohämmad inställning till att snylta svampar och weed av totala främlingar. Precis som för alla andra hjälporganisationer med ett 90-konto och ett transparent förhållningssätt gentemot sina medlemmar, gäller det att hålla de administrativa kostnaderna nere på ett absolut minimum, men samtidigt visa framfötterna emellanåt med ett storslaget "nu räddar vi fan ta mig världen en gång för alla"-projekt. FFF har siktet inställt på att rädda en bit regnskog, på gränsen mellan Peru och Brasilien där lokalbefolkningen blir "tala med handen, för ansiktet lyssnar inte"-dissade av regeringen och därför är i stort behov av ekonomiskt bidrag. Det enda som möjligtvis kan gå lite galet är om urinvånarna inte uppskattar att fyra depraverade européer - en kvartett moraliskt fördärvade sex-junkies med spexiga hattar och obefintlig kunskap om traktens flora och fauna, lämnar över en stor påse pengar (utan några medföljande strängar) och börjar svamla om att "You gotta liberate your inner sexmonster, dude.." |
|
|
Off The Grid
Tvåhundrafemtio paranoida krigsveteraner, åttiofem batik-hippies och ett trettiotal råbarkade anarkister har skapat ett litet laglöst miniatyrsamhälle i de nordöstra delarna av New Mexico. Läget, mitt ute i öknen och tjugofem mil till närmaste grannby, är givetvis strategiskt utvalt då de kriminellt och emotionellt belastade �galningarna� vill befinna sig på behörigt avstånd till både farbror blå och Uncle Sam. Men innan du får ett plötsligt infall, ringer din mellanchef och ber honom dra åt helvete, säger upp ditt labila andrahandskontrakt och funderar på att slå dig ner på en av ökentomterna, finns det hårda och rätt snåriga inträdeskrav att förhålla sig till för att joina det här exklusiva och nojiga sällskapet. För det första är du tvungen att tokälska vapen, för det andra måste du köra ett freedom-rant minst en gång om dagen och för det tredje bör du definitivt inte vara upptagen av trivialiteter så som personlig hygien eller pensionsparande. Uppfyller du kraven är det däremot fritt fram att snickra ihop ett litet skjul, skrika �fuck babylon� för full hals och lattja lite med hagelbössan ute på verandan. Dina grannar som med sjuttiofem procents säkerhet är alkoholister och med hundra procents garanti inte bär ID-handlingar, kommer underhålla dig genom att elda upp husvagnar, skrika könsord och hugga ved. Spelar du dina kort rätt och anpassar dig till reglerna för den dystopiska och postmoderna varianten av Walden kommer Ernst Hemmingway-kopian, den cancersjuka cowboyen och rastafari-langaren snart var dina bästa och mest gränslösa vänner. Akta dig bara för att leira dig med �The Nowhere Kids� � de bortskämda och långfingrade anarkisterna � för då kommer ukulele-maffian snabbt att surna till, hala fram pickadollen och vänligt men bestämt be dig lämna området. |
|
|
Blir till att lägga till dig i favoriter nu så man kan fortsätta följa dina uppdateringar även när allt det här går i graven.
Tack som fan för att du har lagt ner tiden och kommit med en hel del bra tips :) Hade definitivt sett flera av filmerna om dom inte varit så jävliga att hitta. |
|
|
Instämmer med doggson. Verkligen.
|
|
|
Doggsonlol, Evolution
Åh, you guys! Ni är alldeles för snälla =) Men ja, lägg ett bokmärke på sidan så kommer ni inte missa några göttigheter i framtiden. |
|
|
Ping Pong - Never Too Old For Gold
Istället för att sitta hemma och virka grytlappar, skrika obsceniteter åt tekniska apparater eller gå vilse i köksförråd, bestämmer sig en samling darriga, tävlingsinriktade sviskon att göra upp om världsmästartiteln i pensionärs-pingis. Mellan det dagliga besöket hos ortopeden och den tre timmar långa "köpa digestive, kaffefilter och frimärken"-rundan sticker de ner till det gröna bordet, slår ett par slicade backhands och passar samtidigt på att hålla hjärnan och den degiga och rynkiga kroppen i något så när trim. Rörligheten är absolut inte på topp, men tekniken hos dessa ping pong-veteraner går definitivt inte av för några hackor. Bordtennis-seniorernas relativa briljans sitter framför allt i handlederna, men även det erfarna psyket som lärt dem att värdera glädje högt och se fördelarna med att lätta lite på det uppblåsta ungdoms-egot, gör dem extremt farliga framme vid nät. En handfull av de charmiga guldfavoriterna i åldersspannet åttiofem och uppåt ges en närmare prestentation i deras något sterila hemmiljö och som vanligt är det Kina, Tyskland och Sverige som huserar de vassaste nätrullarna. Med skakiga små steg, ett lurigt leende och en omisskännlig stolthet visar de upp femton år gamla pressklipp, vältummade polaroidbilder och lådor efter lådor av dammiga medaljer. När turneringen väl drar igång är det som att de gamla pingisrävarna vaknar upp ur sin dvala, visar upp ett betydligt spänstigare språng i steget och får en nyfunnen glimt i ögat som rent teoretisk borde kunna trostsa både grön och grå starr. Det enda som ligger i vägen för det där eftertraktade veteran-guldet - förutom den flintskallige/permanentade motståndaren på andra sidan nätet - är förmågan att hålla reda på inhalatorn, pillerburken och det väloljade pingisracket. Resten kommer ping pong-gudarna, Jan-Ove Waldners ande och kantbollarnas högre makter att ta hand om. |
|
|
a.d.d.o.e.p.c.
tack för tipset!! älskade Young@heart och den här kör ju lite på samma tema. |
|
|
The_Sun_God P25
Inga problem, buddy! Och ja, det är lite samma känsla som i Young@Heart. Båda filmerna bjuder på gamlingar som vägrar bli gamla, som gör det de älskar mest i hela världen och som har sjukt kul längs resans gång. |
|
|
Guldörat
En skånsk, bordus ölmage med Ingvar Oldsberg-flint och taxichaufförs-aura utmanar en lurig mittbena på vem som har den absolut mäktigaste ljudanläggningen. Lars �Storhövdingen� Nyström och Ola �Sista Ordet� Ericson är nämligen hedersmedlemmar i den respektabla föreningen Guldöraklubben (GÖK) som med jämna mellanrum utser en medlem som bäst förstått det här med att det inte finns några genvägar till det perfekta ljudet. Klubben som består av en handfull frånskilda HiFi-experter/Farbror Barbro-kopior, anordnar träffar där det snackas slutsteg och mellanregister tills det svartnar för ögonen och/eller öronen är på väg att trilla av. Givetvis pissar de på Bang & Olufson-posörer och förutsägbara hemmabio-entusiaster med ett överlägset leende på läpparna och med fingrarna ordentligt inkörda mellan stigbygeln och trummhinnan. �Sista Ordet� är föreningens regerande champ, men trots det vilar han inte på några surround sound-lagrar, utan är fast besluten att utklassa �Storhövdingen� så att baskaggarna rungar. Lasse kommer dock inte ge sig utan en ordentlig diskant-drabbning och värmer därför upp genom att be till Dolby-gudarna och finjustera hela anläggningen en extra gång. Efter en välbehövlig utflykt till en exklusiv HiFi-mässa i huvudstaden ska tävlingen äntligen gå av stapeln och herrarnas förväntningar är naturligtvis uppskruvade på max. Vem har kopplat ihop sina Carlsson-högtalare bäst? Vem har räknat på akustiken på smartast sätt? Vem har valt ut de mest passande låtarna? Frågorna är många och svåra, men den viktigaste är ändå vem som kommer kamma hem det lilla träplakatet med det spraymålade guldörat och därmed anse sig ha rätten att vuxenmobba den andre under de kommande fyra åren. |
|
|
Shut Up Little Man!
I slutet av 80-talet spelar två pottfrillor in sina aggressiva alkisgrannar, då de har en tendens att skrika barnförbjudna smädelser till varandra under dygnets alla timmar. Ljudkvalitén på de smyginspelade förolämpningarna blir inte �3D-Surround�-kompatibelt direkt, men då väggarna i det plåsterfärgade lägenhetskomplexet fungerar lika ljudisolerande som söndertrasade rispapper och skrikkapaciteten hos de båda herrarna får McEnroe att framstå som en av Askkungens lite mer lågmälda gnagar-funkisar, blir kassetterna ändå fullt lyssningsbara. Den eventuella dippen i ljudkrispighet vägs dessutom upp av intensiteten och hettan i de brutala CAPSLOCK-dispyterna och det dröjer därför inte länge förrän de sprider sig som en löpeld bland landets mer lättexalterade Star Wars-kids. Inom ett par, tre år finns det hemmasnickrade bootleg-kassetter, gedigna serietidningar, konstverk, pins och t-shirts att hitta lite varstans � alla inspirerade av de frispråkiga skrikhalsarna. Pottfrillorna glider nu runt som på moln, de har varit med och assisterat vid födseln av ett nytt, autentiskt kulturpar och dessutom tjänar de lite fina fikapengar på hela uppståndelsen. Men när karusellen börjar snurra lite snabbare och fyra ettrigt giriga bolag slåss om filmrättigheterna och gör allt för att hålla originalbråkarna utanför, drabbas pottfrillorna av exploatörens dåliga samvete och börjar ifrågasätta sina egentliga motiv. Har de skapat en kultrörelse som gläds åt andras olycka? Profiterar de på någon annans missöde? Eller ger de bara den svältfödda och masokistiska publiken vad den innerst inne vill ha? Ambivalensen hos de båda smyglyssnarna sprider sig som en herpesbesprutad löpeld, men samtidigt gäller det att ta ett genomtänkt beslut innan giriglabbarna till företag inser vad de egentligen sitter och tjaffsar om - det vill säga rättigheterna till två lägenhetsalkisars urspårade kärleksgnabb � och drar tillbaka sina bud illa kvickt. |
|
|
Sitter och kollar Kunskapskanalen där det just nu går en fransk tatueringsdokumentär, "Den tatuerade huden". Att den inte riktigt fångar min uppmärksamhet står klart i och med att jag skriver här, men den fick mig att tänka på en annan tatueringsdokumentär som är väldigt intressant. Kanske har jag tipsat om den tidigare, kanske inte. Orkar inte kolla igenom tråden ;)
Iaf... Hori Smoku Sailor Jerry Idag har var och varannan människa en liten färgklick på sin hud. Sverige (eller om det var Stockholm) är världens mest tatuerade land (eller stad) i åldrarna 18-45, exklusive några naturfolk. Men en gång i tiden var det mest kriminella och sjömän som tatuerade sig. Och helst gjorde man det på Hawaii hos Norman Keith Collins, eller Sailor Jerry som han kom att kallas. I sin legendariska shop på Honolulus bordellgata tatuerade han packade sjömän (och enligt egen utsago även sin apa!) och växte ut till att bli en ikon i tatueringsbranschen. Bland annat tog han Ed Hardy under sina vingar innan denne begav sig mot Japan. Sailor Jerry designade många klassiska motiv, var på många sätt en pionjär och lämnade efter sig ett arv som betytt oerhört mycket för tatueringsbranschen. I den här dokumentären får man lära sig mer Sailor Jerry, bland annat genom personer som på olika sätt stod honom mer eller mindre nära. Är man tatuerad känns det som ett krav att åtminstone känna till namnet Sailor Jerry. Om så bara för att visa lite respekt åt historien och kulturen i stort. Hela filmen verkar finnas på tuben: |
|
|
Jag vill bara skriva hur fett det är att du, a.d.d.o.e.p.c. lägger upp trailers på bra dokumentärfilmer och framför allt hur du beskriver vad rullarna handlar om. Du borde få en medalj, klockrena roliga beskrivningar. Jag läser alltid vad du har skrivit först innan jag tittar på klippet och jag vet inte vad jag uppskattar mest.
Evolution Fet dokumentär verkar det som, jag känner till Sailor Jerry men inte i detalj. |
|
|
Evolution P30
Tror faktiskt inte du tipsat om den tidigare! Du har kommit med jävligt många trevliga förslag under åren, men just den här kommer jag inte ihåg att du lagt fram. Ser hur som helst fram emot att bita tänderna i den nu under jullovet. Tatueringsvärlden är en minst sagt fascinerande värld och ett område som inte fått det utrymme genren förtjänar. Tack för tipset, kära Evolution! Dopeness P32 Jag lapar i mig ditt beröm som en grötsugen jultomte på juldagsmorgonen. Tack! Och jag hoppas att du vet om att hemsidan bjuder på längre beskrivningar, samt länkar till var du kan få tag på HELA filmerna. God jul på dig! |
|
|
I Magnolia projects finns det mkt fritid:
|
|
|
VRGNHNS
Tack för tipset, buddy! Tyvärr har filmen plockats ner från tuben och den går därför inte längre att titta på. Vad är den fullständiga titeln? Jag tänker att den går att plocka ner från andra lite mer suspekta hemsidor.. |
Vill du också kommentera? Bli medlem på Whoa och sätt igång! Är du redan registrerad kan du gå direkt till Dokumentärer om människor med in i helvetes för mycket fritid för att kommentera!