Recension: Trainspotters – Bastards!

Trainspotters, som består av ERK & KÄP aka Ricky Rewind och George Kaplan, behöver kanske ingen djupare presentation här på Whoa. Umeågrabbarna har hållit på länge; släppt platta via oss, blivit nominerade till P3 Guld och deras kollektiv Random Bastards har nominerats till ”Årets entreprenörer” på Transition Winter Awards. De har turnerat i både Europa och USA, hunnit med Japanvinyler och inte minst har de intervjuats av legenden Mats Nileskär för hans P3 Soul.

Ändå har de, som de själva säger, knappt börjat. På nyårsdagen släpps andra studioplattan Bastards!, helt producerat av Alexander ”Academics” Juneblad. Jag har tagit mig ”en” förhandslyssning…

Det här är en bra skiva; beatsen är grymma, i mitt tycke är produktionen det bästa med plattan, och rappen ligger tight. Därför känns det tråkigt att behöva skriva att den inte når hela vägen fram. Bastards! lovar väldigt mycket inför de flesta låtar och sätter upp varje tema på ett sådant sätt att man förväntar sig storverk – som sedan tyvärr inte helt levereras. Ett övertydligt exempel på detta är spåret Breakin Truth, som utöver den eggande titeln har ett vackert intro och ger lyssnaren en känsla och förhoppning om att ”här ska det snackas sanningar!”. Men sedan handlar låten om att de förvisso behandlar vad som är sant för dem, men utan att några nakna sanningar avslöjas. Lyssnaren lämnas kvar vid tröskeln. Ett annat exempel på detta är feta spåret Fucked Up. Refrängen här är lika enkel, som ärlig och sann, men resten fattas. Ska vi snacka om att vara trasig och fucked up kan vi lika gärna lägga korten på bordet, annars förloras själva andemeningen och då kunde man i värsta fall lika gärna hållit käft. Nog för att jag inte tycker att du ska klicka förbi spåret, det är en fet låt, och det är väl just därför som jag vill ha mer. Mycket vill ha mer, och på spåret Skeemin, som gästas av Cleo, levereras ett riktigt gött sound men jag önskar att hon kunde ha lagt några bars istället för att hållas till refrängen. Ovan nämnda Breakin Truth bjuder på riktigt snyggt arr, och de tighta scratchningarna som återfinns plattan igenom hör till mina favoriter, lyssna bara på Nicee.

På spåret Stories kommer en del av de sanningar jag eftersöker. Det är mörka historier som berättas ur en svensk stads mörka vrår. Här fortsätter dessutom den psykedeliska känslan och faller samman till en överraskande bra slutprodukt. Beatet andas tidigt svenskt 2000-tal, vilket torde kunna motsvara halvtidigt amerikanskt 90-tal, och det råkar vara min favoritera! De mörka nätterna fortsätter med Late Nite, som tillsammans med titelspåret också hör till mina favoriter. Den känns både ny och välbekant samtidigt. Den ger mig vibbar från tidig Looptroop-graffitirap, vilket naturligtvis är en stor komplimang.

Musikaliskt är Bastards! väldigt bra, beatsen och rappen passar sömlöst ihop, men det är när man ska gå en dimension djupare som den inte håller hela vägen. Många delar av plattan påvisar en potential som gör att man önskar att det där lilla extra hade funnits där. Jag vet inte om jag tycker att det rör sig om metarap, men här handlar det väldigt mycket om att rappa. Vilket inte alls är konstigt, då det alltid är klokast att skriva om sin vardag och det man känner till, känner eller ser runt sig, men nog måste det finnas massa mer grabbarna både gör och tänker, än smögar, skriver och kickar bars. Släpp in oss!

Det är så med texterna överlag på skivan, jag tvivlar inte på att de är ärliga, men jag önskar att de kunde vara mer personliga också, mer utlämnande. På så sätt skulle de också vara mer gripande och därmed ge en behövlig extra tyngd till skivan. När Trainspotters får ihop sina spretande delar till en sammanhängande helhet, när de textmässigt vågar lite mer, dyker lite djupare och när de väljer att fokusera på det experimentella som de tydligt har en talang för, kommer vi ha ett klassiskt släpp i handen. För löftet om det finns redan där.

Hör mer: 
Guldgruvan – Trainspotters
Trainspotters & Davr – Grumligt EP