Konsertrecension: Labyrint
För många innebär juldagen ett tillfälle för fest. De senaste 11 åren har den numera traditionsenliga juldagsklubben Love Shack arrangerat klubbspelningar i Uppsala. Förra året, då det vankades tio-års jubileum, stod Mange Schmidt på scenen. I år var det dags för Uppsalas stolthet Labyrint att genomföra en efterlängtad konsert på hemmaplan.
Den Gottsunda-baserade gruppen bestående av Aki, Jacco, Dajanko och Sai har på bara ett par år gått från att vara Uppsalas favoriter till ortens, och kanske hela Sveriges, favoriter. När kvartetten vid ett-tiden entrar scenen i V-dalahuset så bekräftar jublet att de verkligen är på hemmaplan. Även publikmängden vittnar om detsamma. Det verkar som att man har lyckats pressa in halva stadsbefolkningen i den totalfyllda konserthallen.
Något som är imponerande med Labyrint är den höga kvalitet de ständigt håller. Trots att gruppen bara har släppt ett album lyckas de leverera närmare 20 låtar utan att egentligen tappa publiken en endaste gång. Kanske beror det på att de är på hemmaplanen. Men oavsett om de framför äldre låtar som Fingrarna i luften samtidigt som publiken formar sina tum- och pekfingrar till ”L”, EP-spår som Hasslade eller den populära Kärleken? så har de ständigt publiken med sig. När den Uppsala-dedikerade låten Välkommen hem framförs uppstår direkt allsång. Och när Babylon brinner ekar i lokalen fylls luften av tändare.
Den höga kvaliteten handlar inte bara om att de har en stor låtrepertoar. Även framförandet av låtarna håller hög klass. Labyrint har genomgående god scennärvaro och publikkontakt. När Dajanko förklarar att han är en eldsjäl när det kommer till vissa former av rökning besvaras det med ett stort jubel. Killarna hinner även med att kasta några välvalda ord mot polisens gatulangningsgrupp och hylla majoriteten av stadens stadsdelar. I mitten av konserten genomfördes en mindre Redline Records-hyllning, där de spelade upp Stor och Linda Piras låt Rom & Kush och Dani-Ms Motstånd. Ett kul, om än lite omotiverat, inslag. Med sig på scen hade de även Amsie Brown som framförde sin låt Krigarsjäl.
Det råder ingen tvekan om att Labyrint är en sevärd hiphopakt. Spelningar kan i mångt och mycket handla om att få ett bra samspel med publiken. I Uppsala har de av naturliga skäl inga som helst problem med det. Och personligen tror jag inte att de har några större problem med det i andra städer heller.
Läs mer: