Whoa konsertrecenserar: R.A the Rugged Man och Jedi Mind Tricks

Recensioner | Publicerad: 2010-02-20 11:28, 2 007 visningar

På förhand hade Scratch satt ihop något av en drömspelning med två tunga akter – i dubbel bemärkelse – som utan problem kunnat stå var för sig: R.A. the Rugged Man och Jedi Mind Tricks. Kryddat med ett Debaser Medis fyllt till bredden och en taggad publik och du har recept på en lyckad kväll. Men först undrar jag en sak.

Har R.A. lurat oss? Var bilden av den överviktiga losern, västvärldens största low life, som bara fått skit hela livet egentligen fel? På sex år gamla Die, Rugged Man, Die var det en oerhört underskattad och skicklig men mörk och cynisk rappare vi fick stifta bekantskap med. En person som vittnat om branschens baksidor. R.A. var som en hetsig pitbull och gick till angrepp mot allt vad kommers och skivbolag heter. Han var smutsig och motbjudande, han var hiphoppens white trash och han var äkta.

I torsdags stod han där på scen, som en erkänd rappare, mer arrogant än någonsin. Jag undrar om det var samma arrogans som fick det att gå åt helvete för honom på 90-talet för R.A. är bitvis bara jobbig, dryg och jävligt tråkig.

Jag var väldigt intresserad av att se hur R.A. utvecklats sedan han var på besök för några år sedan. Då strök han anonymt runt utanför Nalen med sin gröna militärjacka, bakåtvända keps och en väska över armen. Sedan spelade han inför ett halvfullt Alcazar, Nalens källare som rymmer ungefär lika mycket folk som Mondos garderob. Vi som var där bjöds på en grym spelning av en frenetisk R.A.; överviktig, svettig och allmänt äcklig. Idag verkar han ha sänkt sitt BMI en del och framstår med R.A.-mått mätt som ganska pryd. Skägget är ansat, han vill inte hoppa runt barbröstad särskilt länge och han bär kavaj. Nu är han nästan lite fin i kanten och ser ut att sväva iväg.

Det är en svårbedömd konsert vi bjuds på. Å ena sidan har vi den tröttsamma R.A. som drar för många ensidiga acappellor, mest är intresserad av småtjejer och pratar alldeles för mycket. En av R.A.:s styrkor är den starka publiknärvaron men magin försvinner efter ett tag. Å andra sidan är det fullt ös när han väl kör sina låtar. Materialet är gammalt och på sätt och vis är det här konserten R.A. borde ha fått ge för fyra år sedan. Ordet revansch dyker upp. Så det är med en något bitter eftersmak vi går ut i halvtidspaus. Musikaliskt var det här en topprestation men i övrigt lite ojämnt. Divalaterna lyser igenom trots publikens försök att lyfta R.A. som mattas av allt eftersom.

Efter en kort paus dundrar Vinnie Paz in på scen med mössa och halsduk. JMT skruvar upp tempot och river av ett par låtar med en bas som mullrar så huset skakar. Precis som förväntat. JMT framstår lätt som ganska oinspirerade och trötta på scen men det tror jag beror mest på kroppsspråket. Att förvänta sig att Vinnie Paz ska ha samma intensitet som Usain Bolt är inte rimligt.

Det är intensivt timmen igenom och på scen kompletterar man varandra utmärkt. Det är riktigt bra det här. Inget trams, bara dunkande hiphop. Och det är väl lite bilden man har av JMT, det är få låtar som egentligen står ut, utan det är helheten som är deras styrka.

Avslutningen blir lite mystisk. Givetvis kom R.A. upp på scen för sin smått legendariska vers i Uncommon Valour. Sen blir det någon hejdåslinga och vips så var de borta. Kvällen är över. Bara sådär. På väg ut hör jag folk prata och de allra flesta verkar riktigt nöjda. Och det ska de vara. Ojämnheten till trots är det de musikaliska topparna man kommer minnas.

Forumtråd: 18/2 Jedi Mind Tricks, Outerspace + R.A. The Rugged Man @ Scratch, Debaser (Medis)

Läs mer:


E-post Twitter Facebook Pusha Bloggy Fler tjänster?