Krönika: Självreflektion a.k.a. Den personliga krönikan
Krönikören i Stockholm, 2004 (notera gärna mittbenan och storleken på byxorna).
Häromdagen satt jag som i trans och nickade huvudet motoriskt i takt med Wu-Tangs klassiska platta Enter the Wu-Tang (36 Chambers). Plötsligt fick jag en nostalgifix utan dess like och för några gyllene sekunder befann jag mig i pojkrummet någon gång på det sena nittiotalet. Det var tiden då jag för första gången tog mina stapplande steg och bredde ut vingarna över vad som kom att visa sig bli en stor del av mitt liv: hiphop.
Där och då, under nittiotalets slut började jag själv aktivt att söka efter hiphopmusik på allvar. Innan hade jag haft sporadisk kontakt med genren i form av Just-Ds svängiga singeldänga Tre Gringos och Beastie Boys Fight For Your Right som båda spelades flitigt och på hög volym. Men det var först under en alldeles särskild sommar som jag började förstå och förälska mig i denna magiska musik. En musik som format delar av min personlighet, mina värderingar och politiska åsikter. En musik som både har fungerat som en bästa vän att glädjas med och en axel att gråta ut mot.
Det var under just den sommardagen som min kompis Daniel presenterade mig för Wu-Tang och låten Wu-Tang Clan Ain’t Nuthing Ta Fuck Wit. Han hade spelat av skivan på ett kassettband som han räckte över till mig. ”Det här måste du höra,” sa han och med ett pirr i kroppen fumlade jag upp luckan på min Freestyle, satte i bandet och tryckte på play. Musiken rullade igång och helt utan förvarning hördes F-ordet i hörlurarna. Redan där var jag kär.
Men varför just hiphop?
Det finns säkert flera förklaringar med freudiansk koppling till varför en kritvit medelklasspojke i en svensk småstad fastnar för en musikstil och kultur som inte går att relatera till ens under vapenhot. Till en början handlade det egentligen om två fundamentala saker: hiphop var häftigt, jävligt häftigt och för första gången i mitt liv kände jag mig unik. Med kepsen bak-och-fram och pappas för stora jeans hängandes någonstans runt knäna så att större delen av Kalle Anka-kalsongerna syntes (till mammas stora förtvivlan) cyklade jag tillbaka till skolan efter sommarlovet och jag kände att jag verkligen osade coolhet.
Problemet var bara att övriga klassens killar också smakat hiphopens sötma och klädde sig likadant. Unikheten i min nyförvärvade identitet var som bortblåst och där stod vi alltså: elva killar med keps och synliga underkläder. Kanske låg det något i luften just den här sommaren.
Likt en hockeymatch kan mitt upptäcktsresande i musikens tecken lite förenklat delas in olika perioder. Den första och kanske mest spännande perioden sträckte sig från nittiotalets slut till tvåtusentalets första år. Här sög jag i mig allt jag kom i kontakt med i hiphopväg, men det enskilt kraftigaste minnet var när jag hörde Petters Mikrofonkåt för första gången. Dörren till den svenska hiphopscenen öppnade upp sig och jag tackade för det.
Period två väljer jag att kalla Whoa-perioden. När jag loggade in på Whoa första gången var det som om den svenska hiphopdörren sparkades in så att gångjärnen kroknade. En härlig blandning av bra, mindre bra och rent värdelösa artister vällde ut och skrek efter uppmärksamhet. Lättillgängligheten och förmågan att navigera bland denna massa blev nästan överväldigande, men med lite hjälp från inbitna whoaiter lärde jag mig att sortera och plocka ut de mest glänsande guldklimparna och en helt ny värld av favoritartister formades.
Whoa-perioden går hand i hand med nästa del av mitt ständigt pågående musikmaraton. I den tredje akten väcktes mitt intresse för politiskt laddad musik – musik som sa mig något och inte bara lät bra. En typ av musik jag kunde relatera till, känna med och för första gången på allvar verkligen förstå. Någon gång runt 2002 bekantade jag mig med Looptroop och plattan Modern Day City Symphony. Framför allt kom låtarna Ambush in the Night och Long Arm of the Law att (ackompanjerat av det karaktäristiska skramlet från en ryggsäck full med sprayburkar) bli soundtracket till mitt liv under de närmast efterföljande åren.
Sedan några år tillbaka är jag inne i den fjärde perioden, övertidsperioden. Nu plockar jag skoningslöst från olika grenar inom hiphopen (ibland trevar jag även utanför den bekanta sfären) och jag lyssnar på det som låter bra för stunden. Smutsig underjordisk hiphop från amerikanska förorter varvas flitigt med trallvänlig och dansant technorap. Jag är inte lika nischad och insnöad längre, även om jag självklart fortfarande har kvar många favoritartister från de tidigare epokerna.
Hiphop handlar inte längre om att vara häftig eller unik. Min relation har utvecklats under de nästan femton år med tillhörande spelningar och oräkneliga album jag har tuggat i mig som hiphopkonsument. Kepsen sitter inte bak-och-fram och byxorna hänger inte längre, men kärleken till musiken brinner fortfarande och ingenting tyder på att lågan kommer svalna, tvärtom.
Vad fick er att fastna för hiphop? Och vilka plattor ligger närmast era hjärtan?
Forum: Krönika: Självreflektion aka. Den personliga krönikan
Läs mer:
Kommentarer
Vill du också kommentera? Bli medlem på Whoa och sätt igång! Är du redan registrerad kan du gå direkt till Krönika: Självreflektion aka. Den personliga krönikan för att kommentera!