Recension: Follow Him To the End of the Desert – The Dalecarlian Book of the Dead

Ola Myhrman:

Öppningsspåret på The Dalecarlian Book of the Dead, Borlänge-rapparen Follow Him To the End of the Desserts (hädanefter F.H.T.E.O.T.D.) officiella debut, sätter tonen för hur resten av plattan kommer att låta. This Song Doesn’t Exist, som produceras av tyska producentteamet Snowgoons och gästas av Prop Dylan, visar upp de militant hätska ljudlandskapen bestående av ADHD-uppklippta stråkar som har sitt ursprung i Jedi Mind Tricks-producenten Stoupes Ensoniq-sampler. Det här är en mörk skiva, intensiva toner att skrika ut sina demoner till, ett perfekt ljudspår till din mest feberyrande mardröm, musik att misshandla ondskefulla antagonister till. Ja, ni förstår vart jag vill komma. Follow Him:s texter behandlar tankar kring dödsångest, domedagsprofetior om storföretagens makt, totalitär poliskontroll och den vanliga människans maktlöshet inför det kapitalistiska systemets påverkan. Budskap som de ovan nämnda, ofta levererade av en emcee som gör det i ett uppskruvat och ilsket röstläge, gör The Dalecarlian Book of the Dead till en platta du ska lyssna aktivt på. Detta behöver inte ses som något negativt.

The Dalecarlian Book of the Dead lyckas under inledningsspåren skapa en filmisk ljudkuliss som får mig som lyssnare att känna mig som om jag sitter i en skyttegrav i ett Stanley Kubrick- producerat framtidskrigsdrama. På Enough Blood gästar sångerskan Oil My Member med en imponerande sånginsats som får mig – i brist på en bättre referens – att tänka på Björks ogripbara vokalinsatser.

F.H.T.E.O.T.D. har koll på sina flerstaviga rim och är en kompetent emcee. Denna skiva är ett projekt som har en högre verkshöjd än ditt vanliga ”underground- släpp”. Singeln Time To Die, använder sång och liveinstrumentering, bland annat i form av skickligt spelad ståbas. En fin låt som jag hoppas leder till att F.H.T.E.O.T.D. får en bredare lyssnarskara än de redan initierade hiphopskallarna.

Borlänge har ju en tradition när det kommer till klassisk engelskspråkig hiphop. Jag skulle ändå säga att F.H.T.E.O.T.D. har en egen ljudbild och rimstil jämfört med kollegan Prop Dylan och hans grupp Ragin Goblins – även om det finns vissa likheter mellan dessa artister. F.H.T.E.O.T.D. gör djävulsbesatt musik där Philadelphia- rimsmederna Jedi Mind Tricks känns som mer givna referenspunkter. Följaktligen samplas Vinnie Paz också på From Beyond The Ruins, där battlemonstret Henry Bowers dyker upp med en habil gästvers. The Dalecarlian Book of the Dead är en välproducerad skiva som trots ett sammanhållet ljudlandskap ändå har en uttänkt variation på beatsen. Det handlar om mörker, hätska stråkar och industriella ljudstycken.

Jag kan ändå tycka att Borlänge-emceen är som bäst när han drar ner på chockeffekten, när han inte väljer de mest ondskefulla beatsen eller skriver de mest blodstänkande verserna. Doomtown, med gästerna Nastee & Makie, utgör en av skivans starkare spår. Tempot har här dragits ner och beatet utgörs av en dämpad stråkslinga och två basgångar som effektivt samspelar med varandra. F.H.T.E.O.T.D. ger oss bilden av ”his blue collar hometown”, som domineras av vintermörker, nazister och kolgruvor. En plats han vill lämna men inte kan eftersom det är hans hem. Även spår som Spot The Difference, visar på Follow Him:s mer introspektiva sida. Låten berättar en historia om en mans övergrepp på en kvinna. Där hör jag artistens personlighet komma fram ännu tydligare. Detta är något jag vill höra mer av.

The Dalecarlian Book of the Dead är militant och diabolisk hiphop med avancerade rimstrukturer och tung trumprogrammering. Skivor i den här genren har gjorts förut. F.H.T.E.O.T.D. tillför ändå någonting nytt med ett genomarbetat album med tydliga teman i texterna och beats gjorda med omsorg. Till nästa projekt ser jag dock gärna att Follow Him fortsätter med att hitta ett ännu mer personligt tilltal.

Olas betyg:

Jonas Pedersén:

Jag har alltid gillat hiphop som vågar tänja lite på gränserna, något F.H.T.E.O.T.D. gjorde på sin förra platta The Jacksonian March. Inte för att man vill omdefiniera hiphop utan för att man vågar göra vad man vill och strunta i alla ramar bara det låter bra, tyvärr var resultatet på den plattan att den spretade lite för mycket. The Dalecarlian Book of the Dead håller sig mer inom råmärkena för hur svensk hiphop brukar låta, men det känns ändå som att F.H.T.E.O.T.D. har tagit med de delarna från sin personlighet utanför hiphop som definierar honom. Den talade poesin och musiken som sträcker sig mot de hårdare delarna av rocken finns kvar i repertoaren och gör att denna plattan är betydligt mer enhetlig men ändå typisk för just F.H.T.E.O.T.D.

F.H.T.E.O.T.D. har också alltid gjort sig känd för att vara politisk och många av låtarna på skivan är väldigt laddade med samhällskritiska budskap, men inte ens här kan han hålla sig inom ramarna. Något jag alltid tyckt att det finns för lite av i svensk hiphop är låtar som verkligen provocerar, därför känns det friskt att F.H.T.E.O.T.D. gör en låt som är politisk dynamit i Die Wolfhater Die! som också musikaliskt är plattans starkaste spår. Inte för att jag nödvändigtvis håller med i budskapet att alla vargjägare förtjänar att dö, utan bara för att det provocerar, det berör och det är något man verkligen får vara beredd att försvara.

Jag har fokuserat väldigt mycket på skivans budskap därför att det är vad som fängslar mig, men det rent musikaliska är också värt att nämnas. De mörka tongångarna dominerar och passar perfekt till den domedagskänsla man kan få av F.H.T.E.O.T.D.s röst. I musiken ligger också det mest experimentella i hela plattan och man kan ibland bli lite förvirrad av hur låtarna är klippta och vad man egentligen vill ge för ljudbild, men det görs ändå på ett sätt som sätter lyssnarna på tåspetsarna. Sången av Oil My Member på Enough Blood får mig dessutom att rysa, en blandning av Björk och psykotiskt kall vrede kryper innanför skinnet. Jag måste också lyfta fram Nastees insats på låten Doomtown som verkligen imponerar med sitt sätt att styra lyssnaren med sin röst och tonläge, hade det inte varit för det något ojämna flowet hade hon dominerat hela plattan med bara den versen.

Det är svårt att motivera mitt betyg på den här skivan. Första gången jag lyssnade på den satt jag och skrattade högt och log stort på spårvagnen, det högsta betyget tycktes spikat. Andra gången tyckte jag inte att den var lika genialisk då chockvärdet kändes som den enda anledningen till att jag gillat den från början och betyget sjönk några snäpp. Det var först på tredje lyssningen som min hjärna började hitta de små nyanserna som jag ännu inte är klar med att kartlägga och som knäpper upp betyget lite igen. Detta är en platta du måste höra åtminstone en gång, kände du som jag får du nog sätta den på repeat några gånger för den är väldigt genomtänkt och har flera dimensioner.

Jonas betyg:

The Dalecarlian Book of the Dead på iTunes

The Dalecarlian Book of the Dead på Spotify

Forum: Recension: Follow Him To the End of the Desert – The Dalecarlian Book

Läs mer:

• Videopremiär: Follow Him To the End Of the Desert – Bumpy Ride
• Video: Follow him to the end of the Desert – Jacksonian March
• Follow Him To the End Of the Desert feat. Prop Dylan – Disslike People
• Vinn konsertbiljetter och skivor med Dead Prez!
• Johan ”Organismen” Hellqvist – Om Gud vill och vädret tillåter