Krönika: En kärlekstext till graffiti
Världsomfattande ser graffitimålares rutiner likadana ut. Det gäller att först invänta mörkret för att sedan smyga ut, med ryggsäcken fylld med spraybrukar. Egentligen spelar det ingen roll var du är. I de flesta länder är det olagligt och polisen har ett genomgripande arbete mot graffiti. Någon gång ibland ser man en och annan kommunalpolitiker skriva ett ilsket inlägg i tidningen, oftast om hur mycket saneringsarbetet kostar. Sedan har vi fritidsgårdsledarna, eldsjälarnas eldsjälar. De som årligen jobbar med att tjaffsa med kommunen och ge kidsen en plats att verka och utvecklas i. Men också att få kommunen att förstå att graffitiintresset är på riktigt, lika mycket på riktigt som manga och rockmusik. Sen har vi Svenssons och det övriga samhället, som gärna avnjuter graffiti i promenaden genom tunneln. Men bara om det är fint och välarrangerat, lämpligen med mycket färg och glada gubbar. Detta utan att ägna en minut åt att försöka förstå att man som målare inte alltid har tid med sådana målningar, när man ständigt måste vakta sin rygg.
Därför blev jag så förvånad när jag kom till Bay Area, Kalifornien. Givetvis är det samma regler som gäller här som i Sverige: Det är olagligt och bryter du mot lagen kan du räkna med fängelse eller bot. Det som tog mig på storm var hur välorganiserade målarna var och hur jag upplevde att den allmänna attityden gentemot graffiti var. Förstå och främst så ser man graffiti överallt: På affärer, bostäder, industrier. Några av dom är många år gamla. En del är hyllningar till Mac Dre, Oscar Grant och andra döda människor. Medan andra är tributer till kärleken, freden och de mänskliga rättigheterna. Det går inte med ord att beskriva mängden målningar och vad det gör för stadsbilden. All denna graffiti skapar en tjusningskraft starkare än ord.
Jag har sedan jag kom hit slukats in i graffitikulturen. De flesta som jag umgås med är målare och ivriga på att berätta om den egna situationen. Jag har fått följa med målare på nattliga och dagliga äventyr, gått på utställningar och fester, träffat den ena och den andra. Det är framförallt tre situationer som jag kommer ihåg extra starkt:
1. Graffitisightseeing:
Två gånger i veckan kan man för bara några dollar se stadens graffiti, både de stora, kända målningarna och de på dolda, okända platser. Du får lära dig vem som har målat vad, när den skapades och höra spännande historier. Jag kan nämna en viktig sak som var roligt med den här sightseeingen: En fördom krossades och kastades i sjön, framför allt den inrotade föreställningen om vem jag tror är intresserad och betalar för sånt här. Vi var en grupp på ca 15 personer, alla i olika åldrar och från olika delar av världen. Mest förvånad var jag över ett äldre par från Texas, som överraskade mig med sin ärliga nyfikenhet över kulturen och dess situation.
2. Graffitifester:
Genom en maillista arrangeras en gång i månaden graffitifester. Ingen vet i förväg var festen ska hållas, förutom huvudarrangören. På dessa fester hålls det tävlingar, utställningar och brännande kulturpolitiska tal om graffitins situation. Jag har aldrig träffat så många målare på en och samma plats: alla ivriga på att debattera, snacka skit, visa upp sig eller hitta samarbeten till diverse konstprojekt. Nätverk bildas, knasiga historier utbytes och peppen frodas. En del hade stånd där de sålde tavlor och tees. Jag tror inte att någon lämnade festen utan att känna fjärilar i magen.
3. Attityden:
Redan under min första vecka här nosade jag på graffitikulturen. Jag pratade om graffiti med alla jag träffade på och kom till slut i kontakt med en väletablerade målare. Jag bad om att följa med på några heldagars äventyr, för att få nys om livet som graffitimålare i norra Kalifornien. Jag observerade, frågade, antecknade, fotade och filmade. Den första dagen fick jag åka bil runt i Oakland där han visade alla målningar som han stod bakom. Sedan åkte vi vidare till ett jobbuppdrag som målaren hade tillsammans med sitt crew. Det var ett jobbuppdrag på 80 meter långt och fyra meter högt. Under de sju timmar som vi var där var det nästan ingen som passerade oss utan att kommentera. Crewet fick ca sju jobberbjudande av människor som ville ha sina hus och verksamheter målade. Storögd tittade jag på när gamlingar, poliser, barnfamiljer och affärsmän diskuterade graffiti: Var den fetaste målningen i stan är, vilket år som var det bästa graffitiåret och hur scenen har utvecklats. Jag blev mer paff när totala främlingar, som inte känner varandra, tar debatten så seriöst att de måste sätta sig ner i en cirkel framför målningen för att diskutera i en timme. Hela dagen kändes surrealistisk, som en drömlik utopi.
Det finns naturligtvis mycket mer att skriva, bland annat om hur graffitin är en solklar självklarhet i övrig konstscen och hur många målare tänker utanför rutan för att överleva på sin konst, men för det skulle det krävas en en hel bok. Att jag inte har skrivit om de negativa aspekterna har varit ett medvetet val, då jag har velat visa upp alternativ och tända hoppets fackla för våra svenska målare. När kommun, stat och media jobbar emot dig och smutskastar hela din genre så är det hoppfullt att se hur andra målare, oavsett var i världen de befinner sig, kämpar och inte låter sig stoppas. Det är viktigt att påminna varandra om allt lovande som sker, så att vi aldrig glömmer: Oberoende av vad folk vill få dig att tro så tar scenen varje dag några steg framåt och vinner nya marker. En vinst i Oakland är en vinst i Sverige.
Forumtråd: En kärlekstext till graffiti
Läs mer:
