Krönika: There’s a war going on outside no man is safe from…

Jag är heligt förbannad.

Detta kommer bli min sista krönika här på Whoa och det kommer också vara den som har minst med hiphop att göra. Eller kanske den som har mest med hiphop att göra, beroende på hur man vill se på saken. Oavsett vad vissa vill tro så är ju hiphopen, och har alltid varit, en stark och viktig röst åt ”den lilla människan” mot etablissemanget.

Detta handlar om oss alla – men ändå ingen av oss. Det handlar faktiskt mest om dem, men det handlar ändå mer om oss. Även om jag är urbota trött på tänket ”vi och dem”.

Jag vill tro att jag är modig nog att skriva om detta av den enkla anledningen att jag är stärkt av min tro på att jag har rätt. Eller att jag helt enkelt inte bryr mig om vad andra tycker om mig. Men jag kan inte undgå att fundera på om jag verkligen vågat eller ens känt mig värdig nog att skriva såhär fritt om jag inte hade haft en lön att gömma mig bakom. En lön som säger att ”jag är minsann inte värdelös!”. ”Mitt mänskliga värde står på kontot i siffror.” Jag må vara pretentiös, jag må också vara en hycklare, men jag har åtminstone goda intentioner. Dock så är ju min lilla lön en tämligen skakig grund att stå på då jag jobbar via ett bemanningsföretag och de kan ju som vi alla vet sparka mig imorgon på vilka grunder som helst, men det är bara en av många parenteser i ett större sammanhang som jag ska försöka belysa.

Att avhandla allt som är fel med det moderna samhället i form av en krönika är en uppgift som jag med all säkerhet inte kan axla med rättvisa, men jag har gett mig fan på att jag åtminstone vill göra ett försök. Jag är rädd att min självbevarelsedrift kommer falla till föga då jag som sagt är heligt förbannad och hellre hade skrivit ”knulla moderaterna” – men eftersom jag inte heter Ken Ring så finns det ingen (minister) som bryr sig om jag skulle skriva så.

Jag vill prata om de som styr. Jag vill prata om varför vi har ett monetärt system som är utformat på så vis att gemene man inte ska kunna vinna över det. Ett system som varken jag eller du har valt att födas in i. Ett system där de rika ständigt vinner privilegier och de fattiga jagas tills sista skattekronan är betald. Jag vill nämna de som väljer att jobba skiten ur sig för den tillfälliga prestige det finns i att minsann varit redig nog och ”gjort rätt för sig” och obstinat stolt betalar med ett magsår eller trasig rygg vid 25 års ålder utan att ifrågasätta varför det finns folk som inte behöver göra detsamma. Medelklassen som lurats att sträva efter överklass, jagad av hotet från en ständigt stundande underklass. Jag tycker att det klingar falskt i ett modernt samhälle där alla ska vara lika värda.

Man skuldbelägger många idag, men allt för sällan börjar man i rätt ände. Man skuldbelägger invandrare och flyktingar som ”lever” på vår välfärd, men man bryr sig sällan om att ställa de väldiga krafter och ekonomiska intressen som står bakom krigen till svars. Alla skrattar åt tjockisar idag. ”Att vara överviktig är omoraliskt och fel”, men inte många bemödar sig med att ge sig på orsaken; systemet som berövat människan dennes naturliga motion och de företag som säljer onyttig och processad mat full av fett och socker – man skyller hellre på de oftast obildade, fattiga människorna som mer eller mindre systematiskt tvingas eller minst sagt luras att köpa deras produkter. Man skuldbelägger den lilla konsumenten som är en brottsling om den inte separerar papper från plast, trots att stora industrier spyr ut miljöfarligt avfall rakt ut i naturen runt om i världen. Och då har jag inte ens nämnt att plast är gjort av olja (läs oljebolagens spillprodukt) och är ett omöjligen nedbrytbart material som hade varit helt onödigt om den miljövänliga hampan fått fortsätta dominera industrin. Man försöker bota cancer med deras smutsiga förband. Musikhjälpen skramlar 28 miljoner och överklassen skrockar hånfullt åt våra gulliga fickpengar.

Men jag ska inte gå in närmare på allt det där! Jag tänkte nämna något som för mig är helt overkligt. Idag kändes det som att jag flyttats till en parallell värld som utspelar sig ca. 80 år tillbaka i tiden. En verklighet som man annars bara läst om i historieböckerna. 2009 flyttade jag som många andra svenskar också gjort till Spanien, rättare sagt Barcelona. Jag hade nyss gått ur gymnasiet och blivit av med mitt andra försäljarjobb – jag jagade påskrifter åt en svensk biståndsorganisation. För mig som gått estetisk bild och form på gymnasiet fanns det inte många alternativ på arbetsmarknaden och att hoppa på en utbildning ”enbart för att”, var aldrig något alternativ. Jag valde ett skitjobb i Spanien framför ett skitjobb i Sverige helt enkelt. Idag läser jag i tidningen att fascismen ännu en gång slagit rot i mitt kära Spanien och jag som vet hur de svartklädda insatsstyrkorna rensar upp gatorna där nere får på riktigt kämpa för att hålla tillbaka tårarna.

”Medborgarrättslagen”. Lagen med 55 artiklar i form av förbud mot fredliga protester, förbud mot att samlas i grupp, förbud mot att samlas kring en sakfråga på internet, förbud mot att filma poliser i tjänst – något som jag anser är vårt sista lilla försvar vi har kvar mot en armé med monopol på våld och vapen. Förbud mot att maskera sig. Förbud mot att vägra legitimera sig för polis. Förbud mot att hindra poliser i tjänst, vilket innebär att sittprotester får ansluta sig till skaran av civil olydnad som beläggs med dryga böter. Att skända den spanska flaggan ger t.ex. 600,000€ i böter. De andra sakerna jag nämnt har dock lite nättare summor bakom sig: sisådär 30,000€ per person. Jag hörde idag en vän berätta att hon fick sin facebook nedstängd en dag eftersom hon delade en politikers lönespecifikation. Att plocka skräp (möbler som folk slängt) från gatan ger böter från 90€ och uppåt. En annan sak som kanske höjer några ögonbryn är att abort är olagligt, såvida du inte blivit våldtagen. Om inte Reinfeldt och EU motsätter sig detta så kan det snart vara verklighet även för oss här i Sverige. Det är inte svårt att se deras argument när extrema grupper tar sig uttryck så som nyligen i Kärrtorp. Vi är inte skonade från någonting.

Så vad ska man göra? Jag vet inte. Jag vet bara att jag inte vill vara tyst om det längre. Jag vet att vi har hiphopartister här i Sverige som försöker få folk att öppna ögonen. Jag hade till exempel velat se en festival på temat ”världen är knas”, typ, där vi kunnat samla varandra och pratat. Och kanske lyssnat på lite bra musik. Alla vi vet ju att saker inte är så bra som de skulle kunna vara. Vi, folket, vet åtminstone detta. Frågan är när politikerna ska våga göra det de är till för och vara på folkets sida istället för gå bankernas och företagens ärenden.

Egentligen är jag emot så gott som alla politiker och partier, det är svårt att läka en infekterad kropp med plåster, men i valet mellan pest eller kolera så väljer jag personligen det valet som tjänar folket och inte storbolagen. Valet 2014 kommer vara otroligt laddat och det är viktigt att folk börjar diskutera något annat än Moderaterna, Socialdemokraterna eller Sverigedemokraterna. En fräsch uppstickare är Partiet De Fria, men jag lägger hellre min röst på ett parti som åtminstone har en suck att vinna. Att softa i soffan och rösta med mittenfingret i luften är ingen särskilt bra taktik när varenda liten Sverigedemokrat pallrar sig till valbåset.

Forum: Krönika: There's a war going on outside no man is safe from

Läs mer:

• Krönika: Att göra någonting
• Detaljer kring nedstängningen av Whoa.nu
• Video: Mofeta & Jerre – Lilla flicka (internationella kvinnodagen)
• Ola & Markus tackar för de 13 åren med Whoa
• Recension: S.T.I.C.S – Featured