Krönika: Bonkers!
Foto: Owen Humphreys
De olympiska spelen är över för den här gången och det är ungefär 1450 dagar, eller nästan fyra år till det att nästa sommarolympiad rullar igång. När jag summerar OS och räknar sommarens medaljskörd och tänker tillbaka på dessa veckor av sportsliga festiviteter och världsrekord så kan jag inte undgå att tänka lite extra på årets OS-invigning.
Det var ett olympiskt startskott som lämnade mig med många intryck. För det första konstaterade jag, och det är jag inte ensam om, att det var en ganska otraditionell invigning som började lite sömnig och halvtråkig för att sedan sätta fart och bli en minnesvärd och ganska trevlig tillställning. Arrangörerna visade prov på kreativitet, humor och nytänkande i sin presentation. Som åskådare fick man följa med på en tidsresa som startade precis innan den industriella revolutionen och tog en med genom nittonhundratalets olika nyanser. Under denna resa fick man stifta bekantskap med flera populärkulturella engelska landmärken som James Bond och Lord Voldemort. Även folkkära ikoner som Mary Poppins och Mr. Bean hyllades på ett eller annat sätt. För invigningens musik stod bland annat Paul McCartney, Arctic Monkeys och, hör och häpna, Dizzee Rascal.
Och det var framför allt Dizzee Rascals oväntade uppdykande på scen som fick mig att haja till. Jag lutade mig framåt i tv-soffan och gnuggade ögonen. Trots att hiphop har figurerat i flertalet storproduktioner i olika sammanhang under åren känns det fortfarande ovant att se hiphopartister på den här typen av evenemang. Har hiphop, denna rebellernas musik, blivit en accepterad genre som får utrymme i just sådana här sammanhang till vardags, eller var detta bara ett sätt för arrangörerna att visa hur hippt OS är? Har hiphop som kultur i allmänhet, och musik i synnerhet, klivit ur den fördomsfulla bubbla som har omslutit ordet hiphop sedan åttiotalet och tagit steget in i det absoluta finrummet? Både ja och nej.
Om man bortser från Dizzee Rascal och OS så har hiphop ändå fått ett rejält uppsving. Det är bara att titta på vad som har hänt med graffiti och gatukonst; det är långt ifrån accepterat i samhället. Men med etablerade gatukonstnärer i täten har den delen av kulturen välförtjänt, och efter många år av avvisande och hånskratt, lyckats nästla sig in i konstsamlingar runt om i världen. Banksy hyllas av konstkritiker samtidigt som hans omdiskuterade verk där han kritiserade just de Olympiska spelen har skapat debatt. Graffiti i reklamfilmer och som t-shirtmotiv får ingen att rygga tillbaka, men möts man av en klick färg i gångtunneln på väg till jobbet sätter man morgonkaffet i halsen och skriver en arg insändare till lokaltidningen.
Det finns alltså, enligt mig, en ram för vilka delar av hiphop som passar in och får lov att vistas i de ”vanliga” hemmen. Graffiti är ungdomligt och fräscht, men bara när det är en bearbetad produkt som till hälften är dold av kommersialism. Detsamma gäller musiken: censurerad rap med en takt som hela familjen kan dansa till får tummen upp, medan de mörka, samhällskritiska texterna får nöja sig med att spelas i hemlighet. Det finns en tydlig dubbelmoral i vilken typ av hiphop som är accepterad.
Självfallet kan man säga att den här typen av offentlig exponering är bra och får fler att få upp ögonen för hiphopkulturen. Men man kan lika gärna påstå att kulturen blir upphackad och att bara de rumsrena bitarna som någon oinvigd väljer ut får möjlighet till en plats i rampljuset och därmed avspeglas det inte på ett rättvist sätt.
Eller är det helt enkelt så att den stereotypa bilden av hiphopkulturen som någonting farligt är på väg att dö ut? Är bilden av hiphoppare med förstora byxor och kepsen bak och fram helt utsuddad? Jag vet inte och jag bryr mig egentligen inte heller. Folk får tycka precis vad de vill, och för oss som redan lyssnar på rap spelar det nog ingen roll vilka artister som dyker upp i TV-rutan.
Och jag erkänner villigt att jag gärna ser mer hiphop, även familjeanpassad sådan, än ingen hiphop alls på TV. Dizzes framträdande förhöjde i alla fall min kväll. Nu när bollen är satt i rullning kanske vi vågar hoppas på en återförening av NWA under OS i Rio 2016?
Forum: Krönika: Bonkers!
Läs mer:
Kommentarer
|
Tack för läsningen :) Tyckte personligen att London OS var ganska tråkigt. Beijing var helt klar mycket mer magiskt.
Sen såg jag inte Dizze's framträdande, men han har väl aldrig varit riktigt hip hop? |
|
|
Får väl ta och instämma med föregående talare där. I det här fallet lägger jag ingen värdering i att Dizzee inte är hiphop dock. Har de två första albumen och tycker de är skitbra i sin genre - jag sorterar dem under grime/uk garage. Sen ska det väl erkännas att jag inte följt hans karriär efter det. Han har kanske gått över till hiphop på senare tid?
|
Vill du också kommentera? Bli medlem på Whoa och sätt igång! Är du redan registrerad kan du gå direkt till Krönika: Bonkers! för att kommentera!