Recension: Still Pee & Ru @ Siesta

Som de flesta antagligen vet, så ställde Tyga in hela sin Europaturné. Varför är inte lika väsentligt som att arrangörerna bakom Siesta hade ett ess i rockärmen. Thomas Rusiak och Pee Wee med uppbackning av DJ Viet-Naam. Legender inom svensk hip-hop. Kanske för långt bak i tiden trots deras släpp av den självbetitlade plattan förra året. Med tanke på att det var en väldigt ung mainstream-publik på plats men det var ju trots allt festival.

Det var ingen konst att räkna människorna i publiken. Med kameramän, ljudtekniker, Viet-naam och Still Pee & Ru på scenen så var det motsvarande antal på scenen som i publiken, i alla fall i början av spelningen. Men ljudet av två herrar ifrån den äldre skolan spred sig och folk från den nya kom för att titta och lyssna. Låtarna från plattan var inget folk kände igen, bäst gung var det på Black Shadow och bra skrik från publikens sida när det kom till Slap That Deejay, två ord och en förkortning. Inte allt för mycket för 90-talisterna att memorera och repetera.

Still Pee & Ru fick solen att titta fram emellanåt och när Thomas frågade om någon kände till Teddybears STHLM så jublade publiken. Givetvis slängde de igång den gamla klassikern Rock n’ Roll-high School. Folk kunde känna igen sig och gunget var tillbaka.

Vi bjöds på grym hiphop utan en massa mellansnack. Viet-Naam bjöd på show när han bestämde sig för att lämna DJ-båset och dansa runt lite på scen. Trots att det var relativt folktomt, skrek folk ”en gång till” när artisterna lämnat scenen.

Vi alla visste det, redan från början. De kommer tillbaka och inte helt chockerande så drog Hiphopper igång. Folk vallfärdade mot scenen, alla sjöng med och hoppade. En bra avslutning på en ganska grå show. Men, låt oss minnas att det inte är vädret som får den grå, inte Pee Wee, inte Viet-Naam och inte Ruisak, utan den okunniga publiken. De flesta hade väl tagit på sig sina Last Kings-snapbacks och satt sig för att gråta i något tält, men vi som inte bojkottade fick i alla fall lyssna på riktig musik.

Text & Foto: Hanna Hildeman och Emil Wennerberg

Läs mer: