Whoa recenserar: Petter – En räddare i nöden
Jag ska vara ärlig, fram till Goddamnit så tyckte jag att Petter var relativt ointressant trots hyllningar till höger och vänster under min ungdom. På den tiden så kände jag i och för sig inte så mycket för svensk hiphop. När folk skrek Så klart! på fester lade jag ansiktet i handflatorna, suckade djupt och ansträngde mig för att förstå vad det var som tilltalade. Petter Alexis Askergren var bara en blek kopia av de amerikanska storheter jag lärt mig att älska och i mina öron lät han bara fjantig.
Med Goddamnit så lyckades dock Petter vinna undertecknads respekt. Han hade äntligen börjat skriva mer avancerade texter och tillsammans med Kihlens produktioner så kändes det som att han hade hittat hem. Skivan hade självfallet sina brister men det kändes äntligen som om den gamle hiphopräven hade börjat utvecklas, något som han enligt mig hade behövt länge. På En räddare i nöden fortsätter utvecklingen och jag måste säga att rapparen överraskar.
Petter övertygar mer än någonsin när han framför sina texter. Till skillnad från många av hans tidigare låtar, där texterna ofta kändes som utfyllnad, så känner man att han ansträngt sig och att det ligger en tankeprocess bakom varenda låt. Titeln En räddare i nöden syftar till alla personer och saker som hjälpt honom genom livet och det finns ofta ett igenkänningsvärde som man kan luta tankarna mot. Många av låtarna är sentimentalt lagda men det går aldrig till överdrift för detta balanseras snyggt upp utav de låtar där han rappar om annat. I till exempel Vem är stor? och Älskar din stil där han skryter om sina bedrifter. Han berättar med inlevelse om sin värld och det känns som en självklarhet att allting han har genomgått har lett fram till denna punkten.
Utöver Petters textutveckling så är gästerna på skivan något att höja på ögonbrynen över. Bland låttitlarna hittar vi nämligen namn som Mohammed Ali, Stor, Veronica Maggio och Magnus Carlsson från Weeping Willows. Petter har även hittat tillbaka till Timbuktu och alla dessa artister bidrar med sin egen stil och tar skivan till en helt annan nivå. Det är även skönt att slippa Petters tidigare samarbetspartners i Natural Bond (även om de är med på en remix utav Slag under bältet) då jag anser att de har gjort honom alldeles för bekväm i sin leverans. De nya namnen tvingar honom att anstränga sig och tar fram nya sidor hos honom som han antagligen inte visste att han hade.
Collén & Webb står för samtliga produktioner på skivan och jag tror att detta kommer att bli punkten som skiljer lyssnarna åt. Jag personligen älskar det souliga sound som skivan består av med pitchade samplingar och allt vad det innebär. Det känns som en sund blick bakåt i musikhistorien men samtidigt en friskt fläkt då det numera är ett ganska fattigt inslag inom hiphop. Trots det så var det många som tog upp sina högafflar och hyttade med sina små hiphopnävar när streetsingeln Fast för evigt släpptes. Även om det inte heller är min favoritlåt så tror jag att många som hatade den kanske blir tvungna att fullfölja sitt uppror.
Trots min brist på intresse i Petters tidiga karriär så lyckas han verkligen bevisa att vi inte har sett det bästa av denna veteran. Han kanske aldrig kommer sälja platina igen, men han bevisar att han har mer att ge. För trots hans ålder lyckas han övertyga mig och det ska han ha en eloge för. Han har talang, och han har erfarenhet men det är på de två senaste plattorna som han äntligen vågar ta ut svängarna och det lönar sig verkligen. Han kommer dock aldrig att vara någon särskilt teknisk rappare eller någon som ger en nya insikter. Han berättar det han vet och jag kan äntligen nöja mig med det.
Viktors betyg:
…den andra kommentaren:
Petter är aktuell med en ny skiva. Det vill säga, nu är han överallt igen. Som musikalisk tonvägg till ishockey-VM, som latex i pökpåseform och förmodligen sitter han på kontoret just nu och bollar fram fler spexiga idéer för att bygga på sitt varumärke. Ett ganska långt steg ifrån den smutsiga guerilla marketing han bedrev under 90-talet med mikrofonkukschabloner och som förband åt bland annat den legendariska Rawkus-gruppen Company Flow.
2010 fyller Petter 36 år, har tre barn, bor kvar på Södermalm och känns härligt trygg i sig själv. Tyvärr är det oftast så att Petter syns lite väl mycket och blir lite uttjatad redan innan hans platta har hittat skivhyllorna och mp3-sidorna. Den här gången har han fått hela skivan producerad av Collén & Webb, vilket är en kvalitetsmärkning. Men år 2010 känns det inte lika hett med soulsamplingar av den här typen. Där uppitchade kvinnliga soulröster nästan är lika uttjatat som autotune. Fast det skall sägas att kommande singeln Längesen med Veronica Maggio på refrängen är en riktig rysare som får håret på armarna att resa sig. En personlig önskan om en non-smurf-version som singelns b-sida är redan framförd, men det är ändå en av årets bästa svenska hiphoplåtar så här långt.
Det känns som om det är dags för Petter att göra något mer nydanande än att låta Ayla-klicken gästa skivan. Varför inte en unpluggedturné genom Sveriges klubbliv? Göra det där livemusikaliska lyftet som Timbuktu gjort med Damn! de senare åren, eller bara något mer avskalat. Kanske en mer mellowturné med alla hans eftertänksamma och nedtonade låtar utan ”sjunga-med-refränger” från karriären. Det är ganska tydligt att någonting måste göras. En Petter-kondom på petterniklas kanske är en räddare i nöden i sommar och tyvärr den enda vinyl man får från Sveriges Natural Bond-legend i år. För skivan i sig är ingen räddare i nöden, däremot en trevligt med något föråldrad nostaligsk soulresa tillsammans med en av Sveriges viktigaste rapröster.
Pontus betyg:
Forumtråd: Whoa recenserar: Petter – En Räddare i Nöden
Läs mer:
