Whoa recenserar: Frispråkarn – Dom kallar mig disträ
Bra musik är bra musik, så har jag sagt så länge som jag kan minnas. Det handlar inte om genre eller subjektivitet, riktigt bra musik kommer alltid att vara just bra. Det är denna enkla princip som gör att folk än idag lyssnar på Elvis, The Beatles, Michael Jackson eller Mozart. Deras musik har blivit tidlös. Jag tror inte det handlar om musikklimat och internets tillgänglighet, för om musikerns produkt är tillräckligt bra så kommer folk inte att förneka den. Tvärtemot, den kommer hålla för evigt och jag är osäker på om Frispråkarns andra album Dom kallar mig disträ kommer klara av ett möte med tidens tand.
När skivan inleds med spåret Haka så undrar jag för det första över vem som fortfarande säger ”haka” när man vill att någon ska följa med. För det andra är detta inledningen på en återkommande företeelse på skivan, nämligen en kvinnas sångröst. Om du såg Melodifestivalen detta året så vet du vad jag pratar om. Språkarns bidrag Singel till musiktävlingen var en riktigt pinsam upplevelse och gav mig känslan av att vara tillbaka på de blyga dansgolven på skoldiscot. Det osade eurodisco och det är inget som jag skulle kalla sund utveckling utan snarare ett stadigt steg i fel riktning. För ärligt talat, vem utav melodifestivalen tittare brydde sig om att han var singel? Knappast tonårsflickorna och knappast någon annan heller.
Albumet har dock några andra låtar som visar på bättre omdöme. På Du är min bror, Dagen ni föds och Man sliter i det tysta visar Frispråkarn att han faktiskt är en relativt duktig rappare. Hans texter är knappast något utöver det vanliga, men han får fram det han vill och ofta ligger det känsla bakom. Hans inkompetens då det kommer till refränger är dock inget beundransvärt. Alla spår jag nämnt hittills har gästsångare, något som blir både enformigt och tråkigt väldigt snabbt. De flesta spåren är medelmåttiga, och skivan ger aldrig tecken på några överraskningar, eller åtminstone inga positiva sådana. Man lyssnar, byter låt, lyssnar igen, och snart låter alla låtar likadant inklusive rappen som tidigare kändes relativt tilltalande.
Frispråkarns album är ingen revolution inom hiphop. När André och Martin recenserade hans debut i slutet av 2008 så poängterade de att det kändes som att den ”kunde släppts kring 2000″ och tyvärr känner jag samma sak idag, nästan två år senare. Han är inte dålig, men det finns så många artister där ute som sopar banan med honom, och jag har svårt att se att han någonsin kommer kunna konkurrera med dem. Han har fastnat i sin stil och ger inga tecken på att försöka ta sig loss. Denna brist på kreativitet kommer således bli hans fall, för trots att han får ihop textmaterial, och levererar det väl, så låter det varken fräscht eller modernt. Ibland så snuddas min nostalgiska ådra när jag lyssnar igenom Dom kallar mig disträ, men ärligt talat så plockar jag mycket hellre fram mina äldre skivor om jag vill känna på det viset. När man inte känner vag nostalgi, så är det ändå bara tafatta försök till att anpassa sig.
Man kan inte eftersträva tidlöshet när man skapar något. En produkt blir tidlös om den är lysande, och trots att jag bara kan vara subjektiv i min åsikt så måste jag tyvärr säga att Frispråkarn har passerat sitt bäst-före datum. Fiaskot i melodifestivalen är ett av bevisen på det och även om jag hoppades på att han skulle bevisa motsatsen så gör han inte det. Tyvärr.
Viktors betyg:
den andra kommentaren…
Disträ som betyder tankspridd eller inte riktigt medvetande om vad som händer i omgivningen, är det vad dom kallar Frispråkarn? Om det nu är så är det trots allt ganska träffsäkert. För rapmässigt är Frispråkarn ganska simpel och föråldrad i många sammanhang. Med ett inte särskilt variationsrikt röstläge och flow levererar han personliga texter om faderskap, vardagen och samhället. Men det är sällan finurligt och med den där extra knorren. Beatsen är välgjorda och snyggt mixade men Astma & Rocwell kan bättre än så här även om det inte är där skivans främsta sänka ligger.
Förmodligen är melodifestivalen, sångrefränger och releasefester på Stureplan helt rätt väg att gå för Frispråkarn. För att han skall bli en kreddig MC inom den svenska hiphopscenen står jag mig tveksam till. Det till trots att en av Sveriges största verbala rapgiganter Sam-E gästar på skivan. Alla lyckönskningar till Frispråkarn som verkar vara en trevlig prick. Men jag dubbelklickar snabbt vidare till någon av vårens andra betydligt mer intressanta släpp.
Pontus betyg:
Forumtråd: Whoa Recenserar: Frispråkarn – Dom kallar mig Disträ
Läs mer:
