Frispråkarn – Signerat: Språkarn

Frispråkarn är en av de där killarna som hängt med länge utan att aldrig riktigt slå igenom. Efter ett antal mixtapes kommer så den ”riktiga” skivan, en fullängdare som han kallar Signerat: Språkarn och det märks att han satsat på släppet. De videor som ackompanjerat singlarna Den ena dan e den andra lik och Håll mig kvar (bägge gjorda av Ferhango Productions) är riktigt snygga och han har lyckats sprida ordet en bit utanför de vanliga hiphopkretsarna.

En youtube-kommentar på en av videorna säger att Språkarn skulle vara släkt med Petter och även då det inte finns några egentliga blodsband så fångar den kommentaren rapstilen ganska bra: det är samma typ av svenskspråkig rap med förhållandevis enkla rim och rak leverans. Texterna tar upp ämnen alltifrån lyckade utekvällar och kärleken till tjejen till gatuvåld och ångest över att bli äldre. Det är en hel del bra berättelser han har fått ihop, men han lyckas inte alltid formulera dem trovärdigt. Ibland är det övertydligt att han låtit rimmandet gå före berättandet istället för att rimmen följer historien och när han kör den rimstil han gör så blir det inte alltid bra: om man skulle langa in hans rimblock i Word skulle den gröna ”det här ordet kan uppfattas som omodernt eller onödigt byråkratiskt”-markeringen dyka upp mer än en gång – det blir lite pilsnerfilmsvarning när gänget på tunnelbanan ropar ”tror du vi köper din vals?” till sitt offer.

Med hans gamla grejer i färskt minne så är det bara att konstatera att Frispråkarn redan har hittat sin form, på gott och ont. Dels så märks det att han vet vad han gör och är självsäker i sin leverans, men samtidigt så är det en gammal form han har stannat i. Mycket av rappen låter som om det kunde släppts kring 2000 och en hel del av beatsen, som genomgående är producerade av Sanchez, påminner om Masses tidigare grejer (vilket i sig inte är dåligt på nåt sätt) vilket förstärker intrycket. Det blir alltså lite av en nostalgitripp att lyssna på Signerat: Språkarn och det hade varit grymt om det var ett släpp från nån som hade sin storhetstid för 10-15 år sen, men det är ju inte riktigt vad man vill ha av en ”debut”.

Men om man bortser från såna grejer så är det en ganska skön skiva: både Hey bartender! och Tänker på dar har riktigt softa 80-talsvibbar som slingrar sig genom låtarna och Den ena dan e den andra lik är en given singel. Så jag tror skivan kommer hitta sin publik även om det nog inte kommer bli en klassiker. Sanchez produktioner är medryckande och den gästande Shy passar bra på de spår där han medverkar även om han inte är den mest intressanta sångaren.

I korthet hade det här varit ett ganska fett svenskt hiphopsläpp om det släppts för åtta-tio år sen och jag kan inte låta bli att gilla den just p.g.a. att den är en sån nostalgitripp. Men i jämfört med hur de övriga av årets skivor låter och inte minst hur den svenska hiphopscenen utvecklats det senaste decenniet så blir det en tvåa.

Andrés betyg:

…den kortare kommentaren:

- Jag tycker att André sammanfattar Signerat: Språkarn väldigt bra. Frispråkarn är långt ifrån hopplös som rappare, men i slutändan är det ändå svårt att komma ifrån att hans utdaterade framförande lämnar en del kvar att önska. Sett över hela skivan är det för många simpla rim i stil med bäst/fest, keff/yes och språket har rent generellt en tendens att bli för ansträngt och krystat. En rad som exempelvis ”så vi vet hur det blir, det blir stelt och jävligt// men pallar ändå inte gå runt här helt sävligt” (ur SVea rike atmosfär) gör att man lätt tappar intresset, vilket är synd med tanke på att många av budskapen i låtarna annars ofta är sympatiska och tänkvärda.

Men även om Frispråkarn fortfarande har en bit kvar att gå när det kommer till ordvalet i textskrivandet så ska det poängteras att han faktiskt har tagit ett par kliv framåt på senare år. Flytet har blivit säkrare och texterna känns personligare och mer genomtänka än förut. När han sedan lyckas minimera antalet nödrim i kombination med skapliga beats, så håller materialet utan tvekan helt okej klass. Den nämnda förstasingeln Den ena dan e den andra lik är ett utmärkt exempel på detta, som verkligen förtjänade sina framgångar med sitt välbehövliga antivåldstema och snygga sampling av filmmusiken från Pans Labyrint. Inte långt efter kommer Håll mig kvar och En vis man, vilka lyckas skapa ett melankoliskt och moget sound som jag gärna vill höra mer av. Är man ute efter en nostalgitripp rekommenderar jag dock hellre låtar från plattor som Blues Samhällstjänst eller varför inte Latin Kings Mitt Kvarter.

Martins betyg:

Forumtråd: Recension: Frispråkarn – Signerat: Språkarn

Andra recensioner: SvD (3/6),

Läs mer: