Lazee – Setting Standards
Det finns vissa ögonblick i livet som sätter sig på näthinnan och vägrar försvinna. För mig var ett sådant när malmöbon och tillika Sony BMGs senaste svenska hiphopsatsning Lazee stormade upp på scenen under den direktsända P3-Guldgalan i januari och rev av (den då nya) singeln Rock Away som om det inte fanns någon morgondag. Introduktionen för den svenska mainstreampubliken kunde knappast ha börjat bättre. Efter sig lämnade rapparen en upprymd, om än dåligt uppdaterad presskår, som förvirrat frågade sig ”vem den där killen som härmat Adam Tenstas stil var för någon?”. Vi med lite bättre koll på landets hiphopscen hade dock lagt märke till Mawuli Kulegos stjärnglans långt tidigare.
Redan när artisten på 2006 års bitvis galet sköna mixtape It Is What It Is rappade ”Skrilla means money, and money brings power// power makes you a king, so call me king from now on”, stod det klart att Lazee – till skillnad från många andra skrytmånsar – faktiskt var så pass originell och individuellt skicklig att det fanns en hel del tyngd bakom de kaxiga orden. Potentialen som rapparen visade upp var något man inte såg varje dag, och detta lyster var inte heller producenten Ishi sen att upptäcka under sin första studiotid med 22-åringen. Kort efteråt slog därför de två musikerna sina påsar ihop och påbörjade det som sakta men säkert skulle växa fram till att bli Lazees debutalbum, som nu är här.
Titeln Setting Standards lämnar inga frågetecken efter sig. Lazee är här för att sätta standaren för hur bra musik ska låta 2008. ”It’s big business baby, the life is crazy// It’s so fantabolous, it gotta be Lazee// If your’re the best, then I am the greatest//you’ll run outta fashion, I’ll always be the latest” rappar Mr. Fantabolous himself i det inledande titelspåret och konstaterar kort efteråt att hans liv alltid varit menat för detta syfte. Den nästkommande singeln I’m Not Pop tar över och det går snabbt upp för lyssnaren att huvudpersonen i fråga inte tänkt begränsa sig inom hiphopfacket för att nå sina mål. ”I’m not pop, I’m hiphop// I hiphop on grime, drum’n bass and rock” ekar ut i högtalarna, samtidigt som jag frågar mig om inte house också borde tillskrivas den listan. Detta oblyga genreöverskridande får nämligen ses som ganska talande för hur resten av den här skivan låter.
Överlag är detta en mycket välproducerad historia som erbjuder något för de flesta olika typer av smaker. Jättehiten Rock Away samt rockinfluerade Hold On med punktrion Neverstore har ni förmodligen redan hört. Här återfinns även den drygt ett och ett halvt år gamla, drum’n bass-influerade speedkulan Heartless, plus den lite hårdare streetsingeln Drop Bombs från i våras. Om vi bortser från Rock Away lär vi emellertid knappast minnas denna release för just dessa låtar, för plattan bär skönt nog på starkare kort än så. De syntiga 80-tals-pärlorna Fast Life och Back To 85 är två riktiga glädjespridare, där den senare väcker de härliga 90-talsminnena till liv när allt från 2pac och Biggie till Jodeci och Blackgirl begav sig. I My Hero har Lazee skapat den där fina, obligatoriska mamma-hyllningen som majoriteten rappare förr eller senare försöker sig på (och ofta misslyckas med), och Can’t Change Me har tydlig hitpotential med sitt drivande, pumpande beat och rockinfluerade refräng. Sist men inte minst har vi också kärleksförklaringen Baby, där den amerikanske rapparen Loon (mest känd för sin medverkan på P Diddys gamla sommarhit I Need a Girl, Pt. 1) står för den kanske mest otippade biten i pusslet. Allt som allt en snygg och stabil korsning av hiphop och R&B som mycket väl kan vara Lazees biljett till framgång i staterna.
Om man väl ska sammanfatta Setting Standards så är det en förhållandevis jämn och bra platta, som ligger i gränslandet mellan en stark 3:a och en svag 4:a i betyg. Den bär egentligen bara på ett enda bottennapp (Fred Durst från Limp Bizkit står för en gräslig insats i den avslutande Rock Away-remixen) och ligger rent soundmässigt väldigt rätt i tiden med sina retrosyntar och elektroniska ljudlandskap. Den största svagheten hittar vi istället i saknaden av djup i texterna. Ibland önskar man helt enkelt att Lazee kunde ha lagt ner lite mera tid på vissa av sina rhymes. Jag kan även känna att hans favorituttryck (och kvalitetsstämpel, enligt honom själv) ”Chea!” kan gå till överdrift i en del av låtarna (ta introt på Hold On, t.ex.), men nu snackar vi givetvis petitesser. Lazee Lizzle aka the Bigga Nigga har all rätt i världen att vara nöjd med sin första fullängdare och jag kommer själv garanterat att återvända till många av låtarna senare i höst.
Martins betyg:
…den kortare kommentaren:
- Som Martin skriver så finns det nånting för nästan alla på Setting Standards och det märks verkligen att Lazee har riktat in sig på att få en så stor publik som möjligt. Skivan är välproducerad och gästerna gör sitt för att öka antalet målgrupper. Kombinera det med Lazees delivery så kan det bara bli hits.
Nackdelen är tyvärr att det bara funkar så länge man inte lyssnar på vad han säger, utan hur han säger det, för ofta är texterna ganska förutsägbara och banala (bl.a. p.g.a. den hyfsat omfattande namedropping som dyker upp i några låtar). Efter första genomlyssningen händer det ibland att jag lyssnar till, men mestadels låter jag bara orden passera förbi.
Skivans höjdpunkter är klubbspåren där det är rakt av hårt tryck och lyckligtvis finns det många såna spår. Gruppen som inte förstår varför Fred Durst plockades in på vocalremixen av Rock Away kommer nog öka för varje person som hör låten.
Det blir ett medelbetyg på Setting Standards, för det är en skiva som har potential att bli en riktig långkörare i högtalarna, men som samtidigt inte känns så minnesvärd. Varken mer eller mindre än en trea med andra ord.
Andrés betyg:
Förhandslyssna på stora delar av albumet på http://www.myspace.com/mrlazee
Forumtråd: Recension: Lazee – Setting Standards
Läs mer:
- Martin Lindgren
- [email protected]
- Oracle på Whoa Community | http://www.youtube.com/user/WhoaCommunity