Recension: Trappmusik – Lever livet

För drygt ett år sedan hörde jag Trappmusik för första gången. Som från ingenstans slog debuten Slö & slängd ner vilken gav Malmötrion radiorotation och uppmärksamhet till synes helt utan ansträngning. Musiken talade för sig själv och vi som älskar den amerikanska södern fick över en natt en svensk bundsförvant. Det lät inte som någon svensk rap man hört tidigare och efter diverse skivbolagsstrul landar äntligen fullängdaren Lever livet framför våra fötter.

Det är knappast något nytt att den svenska hiphopen flörtar med amerikansk sydstatshiphop och hämtar inspiration från nedpitchad hostmedicinsrap men inga har anammat hela soundet och mentaliteten och gjort det till sitt eget som Trappmusik. Det vore alldeles för enkelt att kategorisera det som svensk dirty south även om likheterna kan tyckas vara många. Snarare är det en naturlig utveckling och ett sundhetstecken för en kreativ musikgenre att den ständigt blickar utåt för inspiration och sätter sin egen prägel på den.

De tre medlemmarna Trappadon, Tub von Trapp och Banken flyter trivsamt med sina säregna dialekter över Bankens lena produktioner. Precis som titeln antyder handlar det om att leva livet med stort L och över 9 spår får vi ta del av det som gör livet värt att leva i Trappmusiks värld. Nonchalant skrytrap, bilåkarpoesi, fest och substanser blandas ihop till en segflytande cocktail som noggrant placerats i en ljudbild som är enhetlig och uppenbarligen väl avvägd. Gästlistan hålls kort och koncentrerad. Skåneprofilerna Jaqe och Öris ger extra tyngd tillsammans med Simon Emanuel på titelspåret och de något hemliga Sune och Ro-Z bidrar med skönsång på några refränger. Det distinkta soundet till trots känns det ibland lite för ojämnt och en aning upprepande.

9 spår var det ja. För Lever livet innehåller nämligen 10 låtar där den sista, Metamorfos m. Sune, är en snyggt skriven och komponerad tillbakablick som gör att skivan avlutas lite i mol. Det är svårt att säga om den ska ses som den oundvikliga baksmällan eller som en försmak på framtida musik men gör tyvärr att man lämnas en aning konfunderad efter att de sista tonerna ekat ut. Kommer de leva livet fullt i sin musik för alltid eller kommer vi få se mer av ärligheten och det som ligger där under ytan?

Oavsett vad så är det svårt att inte sätta på skivan igen och det kanske var precis det som var meningen. Allt måste kanske inte analyseras i det oändliga. Inte upplägget, musiken eller texterna. Man kanske bara ska ta Trappmusik på orden och njuta en stund av livet.

Betyg:

whoa_betyg3-NY