Recension: Daltone – Höga toppar djupa dalar

Daltone är en rappare jag alltid har tyckt att det är spännande att följa, främst på grund av hans texter som ofta är känslosamma och reflekterande, så för mig är detta släpp efterlängtat. Men innan jag kommer in på texterna vill jag först titta närmare på den musikaliska sidan av albumet. Jag har alltid tyckt att han kan välja bra beats som passar den rätt raka stil han har i sin musik, Höga toppar djupa dalar är inget undantag. De allra flesta låtar är producerade av DJ Large, de andra producenterna som har beats med är Acur, Denniz Prime och Kids On DMT och allas bidrag är stabila. Vissa låta sticker ut med gladare känsla och passar Daltone och gästerna bra, speciellt Aldrig landa med Promoe och Ett flow med Organismen och Timbuktu, båda av DJ Large. Men även de mörkare tongångarna sitter perfekt och ger hela skivan en bra balans mellan det glada och det sorgset självreflekterande.

Trots de musikaliska kvaliteterna på plattan är Daltone en artist jag alltid har haft lite problem med för att jag aldrig kan bestämma mig om jag gillar hans något upphackade flow eller inte. Ibland känner jag mig frustrerad att han inte enklare kan glida över beatsen och inte göra takten så uppenbar för mig, men ibland känner jag tvärtom att de tydliga betoningarna ger en helt annan energi åt musiken. Detta gäller inte från låt till låt utan exakt samma sekvens kan ge olika intryck på mig som lyssnare beroende på hur jag känner mig. Han kan alltså inte styra sin publik lika tydligt som många kan, men å andra sidan är hans personliga stil något som inte kompenserar och alltid känns genuin. Gillar man det så gör man, har man problem med det ges ingen nåd. Men för mig känns flowet alltid mer relevant när det gäller skrytrap och upptempolåtar vilket vi får fina exemplar av på skivan, speciellt Kasta ut dom med Mächy.

Det är dock inte i skrytrappen som Daltones styrka ligger, anledningen till att jag har sett fram emot det här släppet är de självutlämnande texterna som han gör så bra. När han reflekterar över sitt liv görs det rakt och helt utan pretentiösa ambitioner, detta är fallet även på Höga toppar djupa dalar. Ni har säkert redan hört Du har ingen aning som gästas av Roffe Ruff och trots att det är albumets starkaste låt är den inget undantag. På flera spår berättas det om brustna hjärtan, osäkerhet och en evig törst på ett sätt som lämnar mig med en bitterljuv eftersmak. Känslomässig rap är något Daltone behärskar till fullo och i låtar som Tystnaden, som handlar om hur tydlig och överväldigande ensamhet kan vara, kommer han till sin fulla rätt. Det här också på sådana låtar jag önskar att hans flow var lite mer sömlös.

Sammantaget är det alltså ett stabilt släpp som, liksom titeln antyder, har höga toppar men också en del dalar. Den känslomässiga delen av skivan tilltalar mig mycket, men andra kommer säkerligen att föredra de gladare och hårdare sidorna. Anledningen till att jag uppehåller mig så mycket vid detta reflekterande är för att Daltone är unik inom svensk hiphop med sitt sätt att ta sig an denna genre. Det finns två sätt att göra självutlämnande musik och de illustreras bra utav två av gästerna på plattan, Organismen och Roffe Ruff. Den förstnämnda gör hiphop som lämnar lyssnaren med visst hopp och tröst medan Roffes musik inte ger publiken någon trygghet. Daltone passar dock inte in i något av dessa fack, hans texter lyser av vacker melankoli och mörker, något jag inte kan komma på någon motsvarighet till inom den svenska hiphopen.

Forum: Whoa recenserar: Daltone – Höga toppar djupa dalar

Läs mer:

• Daltone fortsätter släppa videor från kommande mixtape
• DC – Från Grimsta
• Video: Daltone ft. Roffe Ruff – Du har ingen aning
• Whoa recenserar: J-Son-Never Half Stepping
• Finess – Förändring