Recension: The Struggle Continues

Precis som vi tipsade om tidigare i veckan ägde alltså ett av årets häftigaste hiphoparrangemang rum på Münchenbryggeriet i Stockholm under gårdagen. The Struggle Continues, som eventet döpts till (i linje med Looptroop Rockers gamla platta vid samma namn), bjöd på en lång och imponerande lineup bokningar som avlöste varandra i ett högt tempo utan utrymme för eventuella extranummer. En helspäckad festivalkväll där Rap It Up-vinnaren Adam Kanyama fick äran att inleda festen, tätt följd av den fräscha prinsen av Saltsjöbaden Penga’ Per, energiska trion Sidewalk och albumaktuella, Laxmacka-gudinnan Cleo.

En nöjd Penga' Per, iklädd morgonrock, efter sin spelning. Fotograf: Malin Österberg

Vid 20-snåret släcktes scenen ned och blickarna riktades istället mot golvet och kvällens rapbattles, som så ofta organiserade och filmade av Critical från Basementality. Jämfört med tidigare tillställningar från Basementality Battles lossnade det inte riktigt, och det märktes både av de klena publikreaktionerna och det höga sorlet från baren att inte alla som letat sig till festen denna afton var intresserade av verbala slagsmål. För oss som tagit sig in mot händelsernas centrum bjöds dock på en del sevärdheter, där Silvana Solos kaxiga hälsningar in i kameran till motståndaren Young Gatta kanske underhöll allra mest (Young Gatta hade, likt Nils m Skils kombattant Drect, tråkigt nog inte dykt upp från USA som utlovat).

Gustav Fasa, en av battlarna som kickade under kvällen. Fotograf: Malin Österberg

De kvarstående liveframträdandena fortsatte emellertid att infria förväntningarna under kvällen. Iklädd hatt och hängselbyxor äntrade Thomas Rusiak scenen tillsammans med sin andra hälft Pee Wee och visade att materialet från nya skivan Still Pee & Ru funkar minst lika bra live som i vardagsrummet, samtidigt som publiken uppskattat bjöds på gamla hits som Suckers, In This Cold World och Eller?. Med grym uppbackning av Nils Jansson på trumpet, DJ Viet-Naam bakom skivspelarna samt gästerna Chapee N Chess och LaPuma (du har väl inte missat Done Dit It?), infann sig till sist värmen inför den stundande, självklara höjdpunkten De La Soul.

Still Pee & Ru fick till stämningen innan det var dags för De La Soul. Fotograf: Malin Österberg

Efter att ha sett De La Soul en gång tidigare, i samband med deras oväntade ankomst till Piteå dansar och ler 2003, visste jag på förhand att den gamla, klassiska New York-gruppen kan leverera live. Men oavsett vad någon säger är åtta och ett halvt år en lång tid i karriärsammanhang och man kan ju inte direkt heller påstå att 90-tals-hjältarna släppt så mycket ny musik på det senaste. När Posdnuos, Trugoy och Maseo drog igång showen skapades dock drag direkt och lika snabbt glömdes det faktum att alla tre medlemmarna faktiskt passerat 40 års-strecket för ganska länge sedan. Det blandades och plockades från veteranernas diskografi, från 3 Feet High and Rising (1989) ända fram till The Grind Date (2004). Bortsett från den självklara partybomben Ooh blev gensvaret som bäst när flera av hitsen från nämnda debuten och underskattade uppföljaren De La Soul is Dead (1991) avlossades, däribland Potholes In My Lawn, A Rolling Skating Jam Named ”Saturdays”, Me Myself and I, Buddy och Ring Ring Ring (Ha Ha Hey).

Trugoy, för dagen klädd enligt flerlagersprinicipen. Fotograf: Malin Österberg

Trots en för dagen hes Posdnuos och lite för tillbakalutad Trugoy (som inte kändes helt närvarande under sin stora huva) höll trion stämningen uppe, mycket tack vare en inspirerad Maseo (som gång på gång lämnade skivspelarna och med stor pondus stod för galenskap a la Busta Rhymes) och det rutinerade draget att ständigt låta publiken vara en central del av uppträdandet (som exempelvis när människohavet delades i två halvor och fick växla mellan varsitt ”Aaaah!!!” -skrik till introt av Ego Trippin’ (Part Two)). När gruppen till sist glatt bjöd på självdistanserad ”robotdans” till de avslutande tonerna av Bionix, var spelningen i mål och vi var många som suktade efter mer när stålgubbarna tackade för sig efter drygt 65 minuter.

Maseo showar loss med kollegorna Posdnous & Trugoy. Fotograf: Malin Österberg

Schemat behövde så klart hållas och näst på tur var Labyrint, Uppsalagruppen som så sent som häromdagen släppte debutalbumet Labababa via Universal. Man kan emellertid komma på tacksammare uppgifter än att gå upp på scen efter en akt av samma mått som De La Soul, och på den vägen blev det tyvärr också. Delar av den undermåliga responsen från besökarna får dock killarna ta på sig själva då det nya, mer långsamma materialet inte lyfte till några högre höjder i kombination med att frontmannen Aki glömde bort texterna vid upprepade tillfällen. Natten slutade som tur var inte här, utan var fortfarande långt ifrån över. Kvar väntade nämligen både Looptroop Rockers och Det blå skåpet innan småtimmarna och en minst sagt händelsefull lördag till sist började att lida mot sitt slut …

Sammanfattat var det en nöjd publik under The Struggle Continues. Fotograf: Malin Österberg

Forum: Whoa recenserar: De La Soul mfl @ The Struggle Continues

Läs mer:

Kommentarer

   
2011-12-05 1:41

Expelliarmus!!!!
2011-12-05 6:46
Gustav Fasa ser ut som en ung Critical på den bilden :D

2011-12-06 13:27
verkligen köttig recension. Fick bra uppfattning om DBS konsert!
2011-12-06 14:30
Trendnet skrev:
verkligen köttig recension. Fick bra uppfattning om DBS konsert!


Ingen disrespect till DBS, men när De La Soul var i huset lägger man kanske krutet på dem i recensionen?
2011-12-06 15:29
Tanken från början var att enbart recensera De La Soul.

Och självklart gillar vi DBS. Här är vårt reportage om dem, om nån missat.

Vill du också kommentera? Bli medlem på Whoa och sätt igång! Är du redan registrerad kan du gå direkt till Whoa recenserar: De La Soul mfl @ The Struggle Continues för att kommentera!