Recension: Kanye West @ Way Out West 2011
Matias:
Kanye West. Inte den sortens kille som snålar, som håller tillbaka. ”Episk” är ett förfärligt slitet ord, men något liknande behövs för att beskriva konserten. Storslagen, påkostad, ett intermedialt under, ett jävla mästerverk.
Introtonerna till Dark Fantasy ljuder medan Kanye höjs upp på en plattform mitt i publikhavet. Mest av allt liknar han en kejsare, vi är hans undersåtar som tjänar honom hur han än vill – bara vi får höra fler låtar. Och det får vi.
Under konsertens tre akter (ja, akter, som en opera) kör Kanye hela tjugofem låtar, spridda över samtliga album. Alla i publiken sträcker upp händerna under Monster. Flashing Lights ackompanjeras passande nog av ett gäng riktiga bad boys till lasrar och ljuseffekter. Heartless liveremixas och blir ca 15 minuter lång, vilket som alltid när det gäller konserter ger en unik känsla, men någonting säger mig att jag inte är den enda som hinner bli lite uttråkad. Men vad gör väl det?
För det är trots allt, som han själv uttrycker det under Stronger, ”Kanye motherfucking West” vi har framför oss. Och videoeffekter, bland annat i form av en blå himmel under publikfavoriten Touch the Sky. Och ett tjugotal koreograferade balettdansöser som till och med hinner med klädbyten mellan akterna. Och fyrverkerier. Det hela är inte en vanlig konsert – det är en show där medier möts och samspelar på bästa möjliga vis.
När Kanye själv spelar pianointrot till Runaway och de tjugo balettdansöserna ligger runt honom som de mest tillgivna av människor är stämningen så mäktig att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Till slut har han en enda svartklädd balettdansös på scen vars dans perfekt följer musiken och det hela är så vackert att jag måste gråta lite. Det blir en lång och fantastisk remix av låten som man direkt inser aldrig skulle låta bra på skiva.
Efter nästan två timmar tar det 27 personer stora scensällskapet varandras händer, bugar på klassiskt kabarévis och tackar för sig. Vi är nog många som snabbt måste få tag i något starkt att dricka. Det var en lång konsert, en fantastisk show som måste smältas.
Pontus:
Man måste verkligen låta Kanyes spelning på Way Out West sjunka in lite. Vad var det vi såg egentligen? Någonting mäkta svulstigt och överdrivet. Inte helt oväntat från en amerikansk hybristok hos en svensk jantepublik i extas. Men var det så bra som alla sa eller var det scenshowen som gjorde oss blinda för musiken? Går det ens att skilja dem åt när Kanye gör sin musik till scenkonst?
Uppenbarligen älskar eller hatar man Kanye. Aftonbladet gav spelningen 2 av 5. GP däremot fläskade på med hela 5 fyrar. När min kollega Matias står och gråter till Runaway står jag och min andra kollega Martin och kliar oss i håret och undrar hur många låtar från Heartbreak-skivan han skall spela. Hur många låtar han egentligen kan förstärka och upprepa i mantra med autotunade refränger? Det är just de här partierna under showen som drar ner tempot och förvandlar en annars så explosionsartad konsert till en tillställning där man börjar tänka på sin trötta rygg och sina trötta ben. Men visst kan en eller två ballader vara välkomna och Kanye måste självklart få andas ut lite så hårt som han springer fram och tillbaka och jobbar utan back-up-rappare.
Bortsett från de utdragna sångpartierna är det hits på hits som får publiken att skrika av lycka. Det får en att inse hur pass mycket mer mainstream och rent av folklig Kanye blivit sedan han var här för fyra år sedan. För publiken blundar och sjunger med på både sång- som raptexter. Bäst stämning blir det på låtarna Gold Digger och Good Life men i helhet är det de äldre låtarna som berör.
Förhoppningsvis lyckades publiken på årets WOW stilla Kanyes storhetsvansinne åtminstone till hans nästa spelning. Och vi väntar redan på ett återbesök tillsammans med duettkollegan Jay-Z. Då kan vad som helst hända. För än så länge är det Jigga som sitter säkert på tronen. Det kan vi som har Jay-Z:s spelning i bakhuvudet sedan Peace & Love förra året vittna om.
Läs mer:
- Matias Rankinen
- [email protected]
- Testosteron på Whoa Community | http://matiasrankinen.wordpress.com/