Intervju: Ametist Azordegan

Intervjuer | Publicerad: 2010-05-07 10:21, 3 705 visningar

Foto: Camilla Cherry

I december satt hon drygt en vecka, utan mat, i en glasbox på Avenyn i Göteborg. Med Timbuktu och P3s Christer vid sin sida, var hon programledare för Musikhjälpen – Sveriges Radios och Sveriges Televisions satsning i kampen mot malaria. Hon spelade musik, gjorde intervjuer, hon grät när Bob Hansson läste en dikt och brottades på golvet med Musse Hasselvall. Förutom den guldstjärnan på karmakontot har hon också varit musikkrönikor för tidningen City, musikbloggare på MTV och Nöjesguiden. Idag har hon lämnat de jobben bakom sig för platsen som programledare för Metropol Morgon tillsammans med Ison, jurymedlem i Manifestgalan och nyligen-rekryterad hiphopskribent för musiktidningen Gaffa.

Svensk hiphops egna ambassadör vilar aldrig. Från sitt nya kontor i centrala Stockholm övervakar Ametist Azordegan den nationella hiphopscenen och planerar bland annat upplägget för En Kärleksattack på Svensk Hiphop. Demos, plattor, singlar, brev, bloggar, mail. Allt ska tillgodoses och inget får förkastas. Emellanåt ska hon ju också hinna med en av sina stora hobbys; hon ska hinna dricka bärs och röka en eller två cigarrer.

///

Född i Iran men uppvuxen i Daniel Westlings Ockelbo är Ametist idag en stammis på stockholmsscenen, både som medverkande klubbarrangör, DJ och bredvid snubbarna med armarna i kors i de hårdaste av hiphoppubliker. Det är svårt att komma undan med att inte veta vem hon är och samtidigt hävda att man hänger med i den svenska scenens alla svängar. Någonstans i resan från en by i Gävleborgs län till huvudstaden började kontrasterna och verkligheten uppenbara sig.

Hur var det när du först kom till Stockholm?

- Jag kom till Stockholm 1993, när jag var 13 och det var en kulturchock på många sätt och vis. Jag idrottade rätt mycket och var tävlingssimmare och sen var jag med i scouterna och sjöng i kör. Jag behövde inte växa upp. Man fick ju vara barn i små byar i Sverige. Så kom jag till Stockholm och hamnade i Vårby Gård, en förort till Stockholm. Det är ju en helt annan mentalitet, kultur och sinnesstämning. Det är en hårdare atmosfär…

Hemma i Ockelbo ville hon bli dansare eller kanske regissör, men det hände aldrig. Tävlingssimmandet fick också läggas åt sidan.  En av barndomsdrömmarna har däremot levt kvar och fullföljts i Stockholm: den om att bli journalist.

- När jag var liten hade jag ingen specifik tanke på exakt vad det var för typ av journalistik jag ville syssla med. Jag har funderat på det där själv ganska mycket och jag tror att jag alltid har haft en politisk medvetenhet och en medvetenhet om samhällets maktsystem. Det finns maktsystem i samhällen och det även inom medier. Det har alltid fascinerat mig och frustrerat mig och det var bland annat därför jag ville göra ett program på Sveriges Radio om svensk hiphop. För mig som är väldigt medveten om olika maktsystem i samhället så var det här ännu ett system jag för tre år sen tyckte mig se, och tycker mig se än idag, ett system som handlar om att det är den vita medelåldersmannens referensramar och preferenser som styr vad som kommer ut i media. Det blir väldigt tydligt att det som kategoriseras som ”svart musik” till exempel inte får lika stort utrymme som annan kultur eller annan typ av musik. Så ser det tyvärr ut i väst. Jag anser att det finns ett maktsystem både vad gäller insläppet och vad som kommer ut i media. Då såg jag en chans att motverka den ordningen på nåt sätt och ge utrymme till en kulturell uttrycksform som inte får utrymme i mainstreammedia i relation till hur mycket kvalitativ material som finns.

Är det viktigare med politiskt medveten hiphop än den mer lättsamma?

- Nej, jag tycker allt ska finnas. Musik med lättsamt innehåll ska finnas sida vid sida med medveten, så kallad concious, musik. Allting har ju sin plats. Jag väljer själv aldrig bort det ena till förmån för det andra när jag jobbar. Privat kan jag föredra en viss typ av innehåll, men inte när jag jobbar. Privat beror det ju helt på sinnesstämning: har jag en vecka då jag har sett mycket skit på nyheterna och blir extra medveten om allt skit som pågår i världen så kanske jag föredrar hiphop med mer politisk anda. Har jag däremot en bra vecka och vet att jag ska ut och festa som fan i helgen då kanske jag bara vill ha swagger-rap. Då får det vara så. Så länge allt får finnas sida vid sida, så är allt som det ska vara.

Är du strukturerad i ditt arbete eller skjuter du gärna upp grejer?

- Jag är stressad. Det innebär att jag inte skjuter upp grejer eftersom jag är sjukt stressad hela tiden. Jag känner mig… eller, jag lever med någon slags panik och är rädd för att hamna efter hela tiden. Det gör att jag ses som väldigt driftig. Men egentligen är jag bara sjukt stressad.

Hur hanterar du det?

- Genom att jobba mycket! Jag vill kunna gå hem och känna att nu har jag gjort det jag har kunnat för idag. Idag gick det inte att göra mer. Då kan jag känna mig lugn.

Hade du velat ändra på ditt sätt att jobba?

- Nej nej! Absolut inte. Det blir ju skittråkigt. Jag gillar att ha mycket att göra. Jag är ganska rastlös så jag gillar det ändå.

I Sveriges Radio Metropol håller hon sedan 2007 i spakarna för En Kärleksattack på Svensk Hiphop – ett program som gör precis vad namnet beskriver. Varje vecka pumpas etern full med genrens svenska talanger, nya som gamla, minimalistiska som old-school. Det viktigaste är att den svenska hiphopen har fått ett hem att kalla sitt ute i den musikaliska radiodjungeln. Det kan vi tacka husmor Azordegan för.

Vad innebär det egentligen att vara programledare för Kärleksattack?

- Vad innebär det… Det innebär ansvar. Massa ansvar. Jag tycker inte att man ska ha ett sånt här program om man verkligen inte lägger manken till. Och försöker hålla koll på arenan. Det betyder att du inte kan sitta och luta dig tillbaka och vänta på att skivor ska skickas in till dig eller att mail ska komma till dig. Du måste själv ha ett intresse för vad som finns därute och ser vilka som inte söker sig hit. Man måste hänga på communities och söka sig utåt. Man måste prata med många och försöka ta reda på vad som finns där ute. Antingen gör man ett sånt här program och gör det lite lättare för sig och intervjuar dom som redan är heta namn, eller så gör man ett sånt här program för att försöka introducera nya namn och ny musik och då ligga i täten. Man måste ta sig an det på ett helt annat sätt. Det går inte att bara luta sig tillbaka och tänka ”Det kommer till mig”.

Finns det någon press däri?

- Nej jag känner inte direkt någon press. Jag tycker ju att det är sjukt roligt. Faktiskt, jag känner ingen press. Den enda pressen är alla otaliga mail som måste besvaras. Och jag besvarar ALLA mail som kommer in till mig. Jag har två privata mail, två SR-mail, jag har en facebook-grupp, ett Myspace-konto och jag har ett konto på Whoa. Det betyder att jag har sju olika mailboxar så varje vecka kan jag ha… det låter helt sjukt när jag själv säger det men varje vecka kan jag ha runt 130 obesvarade mail. Jag har aldrig varit en kaxig person på det viset så jag kan inte leva med att inte besvara dem. Jag vill inte uppfattas som dryg och självgod, så jag ger mig fan på att läsa och besvara alla mail. Det är nog enda pressen. Man får lite panik där på söndagen och tänker ”Shit nu har jag över hundra mail jag ska gå igenom!”

Nu sa du att du inte vill uppfattas som dryg och självgod, men tror du den risken finns?

- Ja, absolut. Jag tror det finns det för alla liksom, av den anledningen att gemene man har ju inte… vad ska man säga? Gemene man har kanske inget intresse av att ha en mer dimensionerad syn på andra och ha tålamod. Jag hoppas jag inte ses som det och har jag uppfattats som det så är det verkligen ingenting som jag vill.

Men råkar du ut för mycket hat?

- Aldrig personligen, men jag får höra sånt på omvägar. Ibland tar jag till mig kritiken, faktiskt. Det finns en hel del att hämta där. Men ofta handlar det om att man inte har koll på det jag gör. Till exempel kan jag ha råkat skriva två blogginlägg efter varandra om artister som gör kommersiell typ av hiphop och då kan jag få kommentarer som typ ”Ametist du vill ju bara att hiphopen ska bli kommersiell!” Men då säger jag ”Vänta nu, jag har gjort en Last Poets-special, jag har gjort en boombap-special.” Folk är snabba på det sättet. Eller så säger dom att jag är Stockholmscentrerad, men då har dom inte kollat in långa listan på Fokusgäster varje säsong.

- Ibland kan kritiken handla om hur jag utfört en intervju. Man gör ju inte alla intervjuer lika bra och man pratar inte alltid lika bra i radio när man gör det såhär ofta. Då tar jag till mig den kritiken. Man måste ta till sig och försöka vara ödmjuk. Men den största kritiken jag har fått i mitt jobb, och den förekommer fortfarande, är den att jag inte är från hiphopen från början. Det man missar där, när man ger mig den kritiken, är att det är min största styrka. Hade jag varit hiphop från början, vilket jag faktiskt inte är, så hade jag förmodligen haft vissa preferenser och föredragit en viss typ av sound eller en viss typ av stil vilket i sin tur kanske hade begränsat och vinklat det jag väljer att släppa in och uppmärksamma. I värsta fall, om jag varit från hiphopen från början, så kanske jag hade föredragit vissa familjer eller kollektiv inom svensk hiphop och då hade jag inte varit lika bra på mitt jobb, och det vill jag verkligen understryka. Jag tycker att alla som har sagt det, eller fortfarande går runt och pratar i nattmössan om det där, ska förstå det en gång för alla: Jag tar till mig musiken baserat på kvalitet och innehåll.

Hur har du förändrats sen du började sända Kärleksattack?

- Jag är ännu mer intresserad idag än för tre år sen, för den här kulturen och den här arenan i Sverige. Jag förstår ännu mer idag än för tre år sen att den är ett väsen med en egen dynamik. Jag är ännu mer ödmjuk inför den här arenan till skillnad från när jag började. Jag låter väl nästan kristet frälst nu när jag säger det här men, jag anser att stora är de som utövar sin position som en tjänare. Tacksamhet och glädje är det jag känner, och jag vet att allting har ett slut. Jag kommer inte vara verksam inom den svenska hiphopen för alltid. Även den här historien har ett slut, även Kärleksattacken. Och det kan ske tidigare än du tror, så låt oss glädjas så länge vi kan.

Hade du någonsin prestationsångest i början?

- Jag har alltid prestationsångest…

Ametists mobil ringer. Hon rusar iväg och trycker bort samtalet.

- …som sagt, jag har alltid prestationsångest. Undrar om jag räcker till, om jag gör rätt, vad jag gör för lite eller för mycket, alltid. Men jag är väldigt stolt över Kärleksattacken och det jag och min producent David Silva byggt upp. Den var först i sitt slag med totalfokus på den SVENSKA arenan och väldigt många har gjort sina första radiointervjuer hos mig. En helt fantastisk upplevelse.

Hur var det i början, när du skulle sätta igång och sända ett musikprogram om hiphop? Fanns det några fördomar mot dig för att du är tjej?

- Vet du, det är så svårt att prata om den grejen för så fort man börjar prata om det så blir det klyschigt och det anses vara gnälligt och så är det ett gäng snubbar som tycker att man gör det lätt för sig för att man tar till massa… – de ser inte sanningen i sånt där och säger typ ”Hon räcker inte till och därför skyller hon på att hon är tjej.” Men så här är det – och det säger jag oavsett vad alla snubbar därute tycker om att jag säger det här, och de får tycka att det är bullshit eller tro på det och det skiter jag i: Som tjej får du sällan det erkännandet som du skulle ha fått om du vore snubbe. Speciellt när du tar dig an jobb och arenor som är otroligt mansdominerade. Jag menar, kolla på hiphopen i Sverige. Artisterna är snubbar. Producenterna, DJ:s, managers, klubbarrangörer, deras entourage, journalisterna… det är bara snubbar hela vägen. Som tjej får du inte samma erkännande på en gång. Det tar längre tid eller så händer det aldrig. Du måste jobba hårdare och längre tid och bevisa dig ännu mer och vara lite bättre hela tiden, för att få samma cred. Allt det här är klyschor, men det är sanningar och det märkte jag redan efter ett och ett halvt år. Jag tyckte själv att det jag gjorde var jävligt bra men jag kände att jag inte fick det erkännandet jag skulle ha. Samtidigt fanns det andra som var killar som inte alls gjorde lika bra grejer men som ändå fick det. Men jag har tagit mig förbi det, och skillnaden jag känner nu är att det för första gången känns som att jag kommit förbi en tröskel. Nu har tillräckligt många läst tillräckligt många recensioner som jag skrivit och tillräckligt många blogginlägg som jag skrivit, och lyssnat på tillräckligt många program och intervjuer efter tre år.

Hennes mobil ringer igen. Den här gången är det Ametists mamma. Återigen trycker hon av mobilen.

- Just nu känns det bra, och det är roligt, men jag är inte fullärd. Jag lär mig fortfarande och jag kan bli mycket bättre både på att skriva och göra radio. Och göra mitt jobb. Man är aldrig fullärd.

Nu är du i en position där du kan följa den svenska hiphopens utveckling på nära håll. Vad har du att säga om den?

- Oj. Jag tycker att den är jättebra nu. Det är blomstrande och den fullständigt svämmar över av olika sound. Jag tycker att det är jättevackert. Det finns någonting för alla. Sen är det ju så att alla typer av sound och uttryck inom den här musikstilen inte får samma utrymme i radio, och det är jättesynd. Men jag kan inte ensam göra någonting åt det. Jag kan bara välja det jag släpper igenom i mitt program, och jag försöker vara balanserad. Jag känner att maskineriet verkligen fått fart.

På väggen i Ametists nya kontor, hänger ett nummer av tidningen Stockholm City. Det är inte vilket nummer som helst. Rubriken är Stockholms hiphopscen lever igen och där medföljer en bild på STOR. Med stolthet pekar Ametist på tidningen som fått hedersplats på en helt tom vägg och ler självsäkert.

- För två år sen tjatade jag på City att de skulle låta mig skriva för dem. Att jag en gång varannan vecka skulle få skriva om en svensk hiphopartist. Men de var osäkra. ”Svensk hiphop, vad menar du? Finns det? Nämen det är väl ingen som vill läsa det” liksom. Och så tjatade jag och till slut fick jag igenom det. På samma sätt som jag inte fick genomföra Kärleksattack på svensk Hiphop på Sveriges Radio för tre år sen. De förstod inte att det fanns mycket att hämta där. Nu skriver jag ju inte för City längre, men när jag såg den här rubriken så tänkte jag ”Titta, nu har maskineriet ett eget liv. Om sånna som jag och Whoa till exempel, är där och trycker på och tjatar för att försöka få in den här genren i mainstreammedia och så kommer den här rubriken. Grattis, kul, ni har hajat grejen!”

Känner du någonsin att du måste försvara hiphopen?

- Ja, hela tiden! Jämt! Varje gång när jag är med andra radio- eller tv-folk och talar om vad jag gör för program i Sveriges Radio, så blir det lite tyst. De fattar inte vad jag snackar om och undrar vad jag håller på med. Man känner ofta att man sysslar med en kulturell uttrycksform som har mindre värde, vilket känns väldigt konstigt för mig eftersom jag inte tycker det. Det är bara att skita i det. Det är bara att köra.

Foto: Pontus Gustavsson

En Kärleksattack har bytt form. Hur ser programmet ut nu?

- Jo, från den här säsongen spelar jag bara svensk musik. Svensk hiphop, men även soul och r’n’b, svensk dancehall och reggae. Det är bara svenskt i varje program! Två timmar varje vecka. Det kändes helt rätt att få gå all in liksom och bara köra svenskt. Det kändes också rätt i tiden – nu är folk redo för det. Nu har den svenska musiken inom den här genren fått tillräckligt stor hype för att det ska funka också. Jag kan ju tro på någonting själv, men om folk stänger av mitt program och byter kanal, då är det ingen idé. Men jag kände det i magen, att ”nu funkar det, nu vill folk höra det här i två timmar” och det funkar skitbra och det är jätteroligt!

Hur är du utanför ditt jobb?

- Jag har fått höra så många gånger, och jag tycker nog att det stämmer, att min radiopersonlighet är en annan än den jag är privat. Mitt privata jag är mer seriös och lugnare, mer eftertänksam och reflekterande. Min radiopersonlighet är lite spralligare och mer högljudd. Alla radiopratare har ju en radiopersonlighet, och man lär sig rätt tidigt att den man är i radio är en uppskruvad version av den man annars är. Man kan inte vara seriös hela tiden, då orkar folk inte lyssna. Man måste ju vara rolig och man måste ju underhålla.

Vad tycker du själv att Kärleksattack har för roll på den svenska scenen?

- Sånt är så svårt. Jag tycker att andra får säga det.

Andras kommentarer:

Kärleksattack på Svensk Hiphop är ett grymt bra program för nya och oetablerade artister att bli hörda. Förhoppningsvis kan Ametist’s kärlek för svensk hiphop sprida sig till andra delar av Sveriges Radio så att den får den respekt och speltid den förtjänar.

/ Martin Brandt, chefsredaktör, Kingsize Magazine.

_______________________

Ametist är en bra person och att hon har ett program som belyser den svenska scenen är något positivt. Vi behöver alla kanaler ut i media som vi kan komma över.

/ Petter.

_______________________

Det var på Kärleksattack som Mohammed Ali gjorde en av sina allra första intervjuer, och det var t.o.m. några dagar innan själva släppet av Processen. På så sätt har man alltid en speciell koppling till programmet. Det Ametist gör är hur grymt som helst, det har verkligen saknats på den svenska hiphopscenen, och hon fyller sin funktion väl.

/ Ali, från duon Mohammed Ali.

_______________________

Ametists Kärleksattack är i stort sett det enda programmet i svensk media som ovillkorligt är i svensk hiphops ringhörna. Det är där svensk hiphops framtidslöften fått sin första chans att skina utanför hemmastudios och för den nya generationen rappare har Kärleksattacken varit i det närmaste ovärderlig. En grogrund för en ny generation helt enkelt. Respect to the max!

/ Henrik Eye ‘n’ I Blomqvist

_______________________

Svensk hiphop diskrimineras fortfarande av media. Med tanke på kvalitén och storleken på scenen förtjänar den mycket mer utrymme i media. Kärleksattack På Svensk Hiphop är det enda renodlade svenska hiphop-programmet i en större radiokanal – det spelar självklart en viktig roll. Vi som gör musiken är i stort behov av forum och kanaler för att nå ut till människor. Indieband glider fortfarande runt på räkmackor och in på radio. Det är dags att vi får vad vi förtjänar! Kärleksattack På svensk Hiphop är ett viktigt steg på vägen.

/ Zacke.

_______________________

För mig betyder programmet perfekt timing, de kom precis när jag var redo att lansera mig på riktigt efter flera år på undergroundscenen. Programmet gav mig chansen att gå från en rappare till en artist den har öppnat dörrar för många och många rappare har en del att tacka programmet för. De hade kunnat gå utan det också men den har spelat en stor roll till varför svensk hiphop är populär igen. Ametist har gjort mycket för hiphop, och för mig tro det eller ej , så ett stort tack, programmet för allt. Kärlek.

/ Pato Pooh.

_______________________

Det finns många hiphop gubbar som gärna skulle vilja vara på ametist position, som tycker att dem kan mer eller är mer äkta. Men dem tänker på sig själva, inte hiphop, Det bästa som hände på länge var när det kom en kvinna med friskt initiativ och visade att fler kan älska svensk hiphop förutom killar i stora byxor. Tack Ametist.

/ Stor.

_______________________

Skrivet av: Emilia Melgar

Lyssna på och läs mer om En kärleksattack på svensk hiphop här: Länk till hemsidan

Forumtråd: Whoa intervjuar: Ametist Azordegan

Läs mer:


E-post Twitter Facebook Pusha Bloggy Fler tjänster?