Rikard ”Skizz” Bizzi om Kapitel 15-27 (Botkyrka) och lite annat

”Whoa rekommenderar”, den ständigt pågående artikelserien där vi uppmärksammar det mest spännande JUST NU, är enligt mig själv en av de bästa och viktigaste återkommande publiceringarna på Whoa-bloggen. Tyvärr behandlar jag den ofta dåligt; den veckan det är min tur att skriva slutar i regel med att redaktionschefen frågar mig samma dag ”vad min plan är”, varpå jag snabbt hittar på en och håller andan. Det blir ju lätt lite slarviga inlägg.

Men. Vi lever ju i ett digitalt, snabbkommunicerande samhälle. Borde man inte kunna få tag i tillräckligt med information för att skriva något lite matigare på en eftermiddag? Jag funderade på detta medan jag bestämde mig för att denna vecka rekommendera Rikard ”Skizz” Bizzis nya låt och video Kapitel 15-27 (Botkyrka), som enligt mig själv är det absolut mest spännande som släppts på ett tag. Någonstans berörde den mig, jag vet inte riktigt varför, men den lämnade mig med obesvarade frågor.

Och jo, såhär är det: man kan skriva något matigare på en eftermiddag i det digitala samhället. Jag bestämde mig för att kontakta Rikard Bizzi själv. Han svarade på Twitter inom en kvart och lika snabbt på det följande mailet. Så nu sitter jag här och har till och med lite kött på benen för att kunna berätta en kortare historia om Rikard ”Skizz” Bizzi, det kommande soloalbumet, hur idén till det uppstod och varför han vill göra upp med ”pundarbilden” han målat av sig själv.

(ungefär här kan ni sätta igång Kapitel 15-27 (Botkyrka) på YouTube och se videon, eller åtminstone ha den på i bakgrunden via Spotify)

Rikard ”Skizz” Bizzi är för många ett bekant ansikte: han albumdebuterade redan 2006 som ena halvan av Up Hygh, men fick kanske som mest uppmärksamhet när han tillsammans med Starvin’ Mar släppte ett par plattor under namnet Stockholmssyndromet. Såväl debuten Ettfyranånstans? som uppföljaren Underhundar fick starka betyg av oss på Whoa, och även i många andra medier. En tredje platta var på gång, men arbetet gick enligt Rikard ”ganska långsamt”. Samtidigt hade han pratat med sin gamla Up Hygh-vapendragare, Pure P, som berättade att han börjat producera musik för den relativt nystartade labeln Baba Recordings.

Baba Recordings har tunga Sony Music Sweden i ryggen och startades i februari förra året av inga mindre än Petter, Dj Sleepy, Johan Lindqvist och Stefan ”Storken” Johansson. I det första pressmeddelandet som gick ut hette det att ”BABA recordings kommer arbeta med såväl nya talanger som med rutinerade veteraner och vill inte begränsa sin musikaliska nyfikenhet åt något håll”, och den första signade artisten var soulsnubben Kaah. Sedan dess har bland annat Lilla Namo, Penga’ Per och Toffer lagts till i stallet.

Sagt och gjort: Rikard ”Skizz” Bizzi hörde av sig till Storken för att fråga om han kunde få producera åt etiketten, och de bokade ett möte. Storken åkte ut till Södertälje för att lyssna på några av Rikards produktioner, men när han hade fått höra några spår började han också antyda att det kanske hade varit intressant att släppa en soloskiva med honom.

– Jag hade knappt ens tänkt i de banorna eftersom det i princip skulle betyda att börja om från början igen (för typ fjärde gången) men det räckte med den där lilla pushen, att någon faktiskt trodde på mig för att få igång mig.

Nog gick Rikard igång: det tog bara tre månader innan albumet, som släpps innan sommaren, var helt färdigt. Och videon/låten vi sitter och lyssnar på – Kapitel 15-27 (Botkyrka) – är alltså det första smakprovet. Precis som på resten av skivan är det Skizz själv som har producerat beatet med sin elaka, bubblande funkbas, sin hoppfulla slinga och samplingen av den gamla Botkyrkasången som enligt min kollega Christer ”alla som gått i skolan i Botkyrka någon gång på 90-talet fått sjunga”. I refrängen och verserna ser Rikard Bizzi tillbaka på uppväxten i Botkyrka, och det hela är en ganska mörk historia, så den svartvita videon passar bra:

”Missförstå mig rätt, jag älskar Botkyrka / men jag älskar inte knarket, våldet och ångesten som bubblar upp / när jag tänker på mina tonårsår / inga emotionella ärr, har massa vidöppna sår / och blodet rinner när jag hör om folk som får psykos och dör / ni kanske tror jag överdriver, i helvete att jag gör”

Detta tycks vara en helt annan man än han som år 2010 glatt rappade om att han ”vaknade helt uttorkad / efter en natt med en brud som var urkorkad / lämna’ mig med huvudvärk och pipan urholkad”.

– Kommande albumet är nästa steg i min evolution som människa och artist. Jag är vuxen med barn, fru och ansvar nu, så skivan reflekterar det. Det finns inget mer utrymme för bullshit. Så vill man ha knark och fest får man lyssna på Syndromet-skivorna. Det var även terapeutiskt för nu måste jag leva upp till det jag ”predikar” vilket är positivitet och kärlek i stället för att leva upp till pundarbilden som jag målade på Syndromet-skivorna.

Kanske kom insikten när han skrev första versen till Kapitel 15-27 (Botkyrka): ”tänker tillbaks när jag inte hade nåt att göra / puffa’ varje dag med The Roots eller roots reggae i örat / zutten fanns men alltid pank från söndag till lördag / jag var ingenting innan folk började smöra”. Raderna var från början tänkta till ett helt annat projekt.

– Första versen skrev jag faktiskt till en låt som Chapee skickade till Syndromets mail. Den hette Massa tugg och handlade om att inte göra någonting alls. Jag kunde inte relatera eftersom jag i princip inte har någon fritid överhuvudtaget så jag gjorde min egen twist på temat. Sen visade det sig att låten var tänkt till Marre (Starvin’ Mar från Stockholmssyndromet, förf. anm.) så jag gjorde en egen låt av det i stället. Sista nerpitchade raden i första versen är en omgjord version av refrängen till Massa tugg.

Lyssnar man på låten så hör man att refrängen skiljer sig tydligt från verserna: den är väldigt ”pratig” medan verserna kanske låter lite mer som klassisk rap. Det första jag tänker är att det är någon spoken word-variant, och jag vet inte, det är något som kittlas lite i bröstet – ungefär som när man dricker stora klunkar Coca-Cola snabbt – när jag hör den här refrängen. Så när jag ändå har Rikard ”på tråden” frågar jag om det, men han slår snabbt ner spoken word-teorin.

– Hehe, det var bara ett flow jag testade. För mig är rap konst, ingen tävling om multies eller snabbast flow så jag testar alltid nya grejer. Det tråkigaste jag vet är rappare som alltid flowar likadant. Just det här flowet var inspirerat av Mac Dre (lyssna på Life’s A Bitch) men sen blev det ju så klart på mitt sätt. Ville också ha helt olika flows och tonläge i vers och refräng bara för att göra låten mer intressant.

Videon som är regisserad av Tuna Özer filmades redan i november och är, trots att den ser genomarbetad ut, inte ett alltför stort projekt.

– Vi bollade idéer i mailen i några veckor och sedan åkte vi ut och filmade. Mycket var improviserat på plats. Mario Perez Amigo som dansar i videon freestylade.

Jag vet inte med er, men om det här är första smakprovet inför det kommande albumet så är åtminstone jag ordentligt nyfiken. Enligt Rikard själv är ljudlandskapet inspirerat av hans funk- och soulrötter, men även synthar och 808-trummor kommer höras. Men framför allt: en vuxnare version av Skizz känns intressant – utveckling är ju inte bara spännande utan också helt nödvändigt för den här genrens överlevnad.

”Jag kanske inte blir ortens favorit, men det är lugnt / så länge jag kan leva på musik”. Vi får väl hoppas att skivbolagsdealen blir lönsam.

Gillar du låten? Köp den på iTunes! Gillar du det här inlägget? Dela det på Facebook med knappen under inlägget! Behöver du diskutera något? Gör det i forumtråden nedan!

Forum: Whoa rekommenderar: Rikard "Skizz" Bizzi om Kapitel 15-27 (Botkyrka)

Läs mer:

• Video: Rikard ”Skizz” Bizzi – Kapitel 15-27 (Botkyrka)
• Recension: Rikard Bizzi – Kärlek, funk & solidaritet
• Ny singel från Rikard Bizzi – Va dig själv
• Halvtid 2013
• Simon Emanuel + Gnucci + Sjukstugan