Recension: Matte Caliste – Stadsbild volym 2
Fjärde världen-medlemmen, rapparen och producenten Matte Caliste syns och hörs i alla möjliga sammanhang numera. Efter släppet av femspårs-EP:n Stadsbild volym 1, produktion av Alpis EP Med öppna ögon och produktion av ett antal olika musikvideos har Matte Caliste fortsatt att bredda sin kompetens och kunskap. Och nu är han tillbaka igen.
Stadsbild volym 2 är kort och gott en uppföljare till den populära föregångaren som innehöll en hel del bekanta artistnamn. Men om du tyckte Stadsbild volym 1 var en gästtät EP så är det möjligt att du får en chock nu. På det nya samlingsalbumets 16 spår får du bekanta dig med Alpis, DaCosta, DC Grimsta, Sebbe Staxx, Promoe, Robert Athill, Hoosam, Nimo, Fille, Näääk, Pauline, Max Peezay, SödraSidan, Rico Won, Adoo, Chords, Stockholm Highgrades, Toffer, Sexfemman, Mächy, Aycash, Rhymes & Riddim, G Punkten, Medina, J-Riz, Jaqe, Houman Sebghati, Finess, Keya, Lani Mo, Jacob Alm, Simon Emanuel och Blues.
Ja, ni läste rätt.
När man ser line-up:en så känns det lite som julafton. En salig blandning av gamla legendarer och nya, lovande namn. Det kan dock vara värt att förtydliga för den som inte lyssnat på Stadsbild volym 1 att Matte Caliste inte själv rappar på samtliga låtar. I detta sammanhang är han främst producent.
Går det då att misslyckas med en sådan här line-up? Både ja och nej. Risken med denna typ av “samlingsskiva” är att det kan bli väldigt varierande och rörigt. Den klassiska “röda tråden” kan vara svår att fånga.
Men den minan lyckas Matte Caliste undvika. Skivan håller en röd tråd genomgående. Majoriteten av låtarna handlar om vardagen i hemmatrakterna och beatsen känns naturliga. Låtarna andas Matte Caliste. Det enda beatet som egentligen sticker ut något är albumets sista spår med Simon Emanuel, som känns väldigt mycket som amerikansk hiphop anno 2012. På ett bra sätt.
Blev det som julafton då? Ja, ungefär. Lite som när man var barn. Väldigt höga förväntningar, men som kanske inte infriades exakt så mycket som man hade hoppats. Jag har svårt att sätta fingret på vad det är som eventuellt skaver lite. För varje låt är egentligen bra. Men eftersom det är såpass många olika artister och låtar så är det nästan svårt att smälta allting.
Matte Caliste hade i princip kunnat delat upp detta släpp i två helt olika EP:s. De hade fortfarande hållit en hög kvalité, men varit lättare att ta in och smälta. För nu finns risken att bra spår hamnar i skymundan.
Konstig känsla, men “för mycket av det goda” är en tanke som slår mig. Samtidigt känns det riktigt korkat att klaga på att man får för mycket av det goda.
Dagens i-landsproblem i skivformat.
Betyg:
Läs mer:
