Recension: Nimo – Till slut
Ola Myrhman:
Nimo Cheebs har figurerat på den svenska hiphopscenen under en lång tid. Efter skivor med bland annat Magnum Coltrane Price och Mackan i form av Majestic 3, turnerande med jazzmusikern och sångaren Nils Landgren, samt flertalet samarbeten med kollegorna i Safehouse Staff, är det ingen debutant i den vanliga bemärkelsen vi lyssnar på. Efter mixtejpsen Brush från en annan mush, volym 1 och 2 är det dags för Nimo Cheebs första officiella albumsläpp betitlat Till slut.
Nimo är en emcee med ett tight och överlägset flyt. Ibland väsande kaxigt flerstavsrimmande, andra gånger självrannsakande och utlämnande likt en gammal soulartist. Safehouserapparens styrka ligger i säkerheten i ordlekarna; skiftandet mellan ignorant slang och vackert målande poetiska rader. Nimo har hållit på så länge att det känns som om han är hundra procent självsäker i sitt artistiska utövande. Detta hörs på sättet han anpassar sig och placerar sin röst, intonering och tempo på de olika ljudbilder albumets producenter målar upp. Och det är en stark uppställning ljudmakare Cheebs har anlitat på debuten; Rick Skizzo lägger nedstrippad talkbox-funk i Gomorrish. Även andra hälften av numera insomnade Up Hygh, Pure P, dyker upp och lägger ett par Pete Rock-inspirerade adlibs i percussiontunga Mitten av min hand, Thomas Rusiak skapar dimmig studiostämning med elgitarr- pålägg i inledande spåret: The Weeknd-doftande Hur kan du.
Ämnesvalen på Till slut kretsar kring introspektiva tankar, redlöst festande, blazerökning och klassisk skrytrap. Cheebs målar naturligt upp bilder från sena röktäta bilfärder i söderort – så som han gör i Abidaz-gästade basmonstret Para finns – producerat av Matte Caliste. Lika självklart låter det när Cheebs blir introspektiv och talar om förlorade vänner, så som han gör i Jag har dig – med soulstjärnskottet Newkid på sång. Gästlistan på Till slut imponerar och det känns aldrig ansträngt när Cheebs samarbetar med sångare. Masayah dyker upp och lägger sin välbekanta stämma på kvinnohyllningen Förlåt mig om jag pratar så. Skivan har en diger gäst- och producentlista men Till slut har ändå en sammanhållen ljudbild, signifikativ för hur Stockholm låter 2012. Detta är också ett gott betyg till Nimos förmåga att sätta ihop sammanhållande album och inte enbart singelsläpp. Från hårdare gaturap till ödestung stråksymfoni på Jeansbjörn-producerade Koppen visar Nimo upp ett ärligt och öppet artisteri, och även om Rågsvedsemceen behärskar sin skrytrap och gatulingvistisk till fullo så är det i de mer självutlämnande spåren Cheebs gör sig bäst.
Olas betyg:
Forum: Recension: Nimo - Till slut
Läs mer:
Kommentarer
|
Fyra verkligen? Tyckte albumet var grymt tråkigt - Nimo låter likadant på alla spår, texterna saknar substans. Den som håller upp plattan är väl Abidaz, han levererar alltid.
2/5 |
|
|
Aa, 4 av 5 förstår jag inte hur du fick det till. Tråkigaste skivan på hela året. Inte en enda låt åkte in i listan. Gungar fram, vad hände sen?
1/5 |
Vill du också kommentera? Bli medlem på Whoa och sätt igång! Är du redan registrerad kan du gå direkt till Recension: Nimo - Till slut för att kommentera!