Krönika: Att vara eller inte vara – nere med hiphop
Jag var nog aldrig särskilt intresserad av musik när jag var en liten knodd. Andra barn hade bröder som indoktrinerade hårdrock och andra häftiga saker i deras ömtåliga sinnen medan jag själv satt inne på mitt rum och ritade av serietidningar. Sen kom hiphopen. Få saker hade gjort mig så begeistrad som hiphopen gjorde den där kritiska tiden mellan pojke och lite äldre pojke. Full av intressanta människor bjöds jag in till en värld full av beats, rim och trotsiga texter och jag sveptes in i dess alldeles speciella sfär. Glädjen i att rusa fram till TVn och höja till absolut max när det kom något som ens närmade sig hiphop är nog svårslaget i dagens spotifykultur. Favoriterna var Jay-Z’s Hard knock life och Pras Ghetto superstar som man oftast såg på ZTV’s crossfade. Tyvärr har jag inte den åldern inne att YO! MTV Raps är mer än minnen om häftig design på programmets intro, även om jag på senare tid insett att det måste satt djupare spår i mig än vad jag kunnat tänka mig.
Hiphop är min första musikaliska tonårskärlek som aldrig kommer dö, hur många utflykter jag än gör till andra delar av musikvärlden så kommer jag alltid återkomma och landa i boom bap och rap. Men detta ska inte handla om allt som jag gillar med hiphop - att predika för kören är inget jag vill göra nu utan det spar jag till en annan dag. Detta ska tvärtom handla om något fult, något som man inte talar om; något pinsamt. Hade jag varit politiker skulle detta närmast kunna liknas vid att schavottera. Jag ska ta upp skammen i att inte vara en cratedigger.
En av de största anledningarna till att jag tyckte hiphop var så mäktigt var att de jag lyssnade på verkade använda sig av en helt annan värld av värderingar, texter, referenser och jargonger än det som jag tidigare blivit utsatt för (jag var typ 11, alltså inte så mycket.) Det stora frågetecknet för mig var referenserna. Jag är en hyffsat vetgirig människa och hörde ofta nygamla samplingar och undrade vad grejen var. Varför använder olika artister samma samplingar? Varifrån kommer de? Varför säger de ”You don’t stop” så ofta, liksom? (Kom ihåg att detta var på den tiden då internet inte var en självklarhet till absolut och direkt kunskap.) Det fanns väldigt många frågetecken och inga riktigt uppenbara punkter att ta fasta vid. Nya funderingar kom upp hela tiden och när jag trodde jag iallafall kommit halvvägs, när bilden klarnat åtminstone lite och frågorna stagnerat, skivhyllorna hade dammsugits efter explicit lyrics-content och jag hade fått klarhet i att hela eastside/westsidegrejen bara var idioti - gav jag upp jakten på denna ädla kunskap. Jag insåg att jag aldrig skulle bli något orakel av ordvrängare eller bäst på beats och tappade nog lite av lusten och grävde ner mig i graffiti istället. Nu i efterhand vet jag att man inte kan tvinga på sig själv kunskap om inte det finns en riktigt bra motivation till det, men det visste jag ju inte då. Då ville jag bara veta vad fan alla snackade om. Idag har jag lite fler år på nacken och kanske därmed ett mer avslappnat förhållningssätt till hiphopkunskap i allmänhet och det gamla hjärtestinget i att inte känna till precis alla rappare känns inte längre som ett så stort nederlag. (Dock kanske bara för att jag under många år kunde känna stolthet i att ha koll på Sveriges flesta graffiticrews – en annan dålig vana som jag lyckligtvis blivit av med.)
Men detta smärre misslyckande med att få svart bälte i beats har gissningsvis lämnat vissa spår i mig, då jag nu för tiden nästan inte kan undgå att romantisera alla dessa hiphopskallar som hör varje sampling som den tydligaste ton och letar snabbt upp den bland allsköns stråkar från deras breda musikkartotek placerad precis innanför dess pannben. Rätt så beundransvärt i min bok och dessutom förbannat charmigt om man frågar mig.
Jag minns för ett tag sen när nån av DJsnubbarna i kärleksattacken skulle gissa beats. Ametist kör igång STOR – Lilla shorty och jag hinner inte ens koppla att det är musik som hörs innan svaret är utropat. Hur i helvete går det till? Liksom, jag har lyssnat på STOR. Ganska mycket också till och med. Men inte fa-an hörde jag att det var den låten de satte på? Till och med när jag gillar och har lyssnat på låten otaliga gånger så knäcker denhär hiphopnörden mig till den milda grad att jag nästan vill stänga av radion. What the fuck liksom. Och där kommer det igen, helt plötsligt är man tillbaka till moppemuschen och de äldre pojkarna utbrister lite, om än omedvetet, lagomt nedlåtande ”Va? Har du inte hört den?”
När vi ändå pratar hiphopradio så måste jag bara säga det: Mats Nileskär. Sämsta radiorösten någonsin. Kanske är det hans fel att efterkälken är allt jag sett? Det hade ju iallafall vart väldigt skönt att kunna skuldbelägga någon annan istället för att behöva erkänna sina egna tillkortakommanden. Och ja, jag måste väl samtidigt erkänna att jag vid ett eventuellt möte med denne legendar skulle slutit upp i ledet, kammat mig, snytit mig och storögt lyssnat på allt han har att säga och sen fromt bett om en portion till med mössan i hand. Även om han låter som om han härmar en bajsnödig Josef Fritzl.
Min egen lilla uppfattning om dessa mytomspunna cratediggers är en nidbild sprungen ur fördomar och lite som med en aura av Kellermans Rockybitterhet: Om man skulle råka närma sig någon av dessa så lyfter den sin rakade skalle ur skivbacken och efter en snabb analys av ens yttre attribut glider han in på obskyra musikfrågor som för att avgöra om jag är ”äkta” eller inte. Frågar han vilka mina favoritrappare är får jag ABSOLUT inte svara till exempel MBMA eller helst inget svenskt över huvud taget, då är det bara att vända om och gå hem. Marsch i säng utan mat, du ska lära dig att gräva i backar imorgon! Hur charmigt är inte det? Min egen bitterhet till trots så måste jag ändå ge dessa rapriddare en mental salute och ett stort jävla grattis, ni är ändå rätt så häftiga faktiskt. Åtminstone för en som växt upp som närmast musikaliskt solitär i periferin av småstadens utanförskap och snarare identifierar sig med outsider-underdogs än med häftiga hiphopringar och därmed betraktat dessa på visst avstånd.
Nu är det ju inte särskilt långsökt att tänka att jag målat in mig själv i något slags hiphophörn genom att erkänna i en krönika på Sveriges största hiphopforum att jag inte är superdown med allt som är yo i vår kära hiphophistoria, och det kan väl kanske till viss del stämma. Men ärligt, vem är det egentligen? Någon måste ju faktiskt vara rösten som säger att det är okej ändå. Så jag väljer att måla på, hörn eller utan hörn. Det är ju ändå inte första gången jag går ifrån en situation färgad.
…Och där fick jag till en livsmetafor för graffitimålare! Jag antar att Mr. Cool hade rätt, sånt är ju faktiskt inte så svårt ändå.
Länk till forumtråd: http://www.whoa.nu/forum/svensk-hiphop/allmant/726133/1.aspx
Läs mer:
