Recension: Kendrick Lamar @ Siesta!
En dryg halvtimme innan Kendrick Lamar ska beträda Chiliscenen på Siesta öppnar sig himlen och dränker hela festivalområdet. Trots detta börjar folk flockas framför scenen och vi kryssar mellan vattenpölar för att få plats längst fram.
En liten smula försenad äntrar Lamar scenen i Dr Martens och The Hundreds-anorak med luvan uppe. Där förblir den under hela spelningen och det kanske inte är så konstigt med tanke på att han kommer straight out of Compton till ett kallt regnigt Hässleholm.
Han drar igång med F*ck Your Ethnicity och publiken är med på noterna. Mellan två låtar förför han oss ytterligare genom att säga att vi är en stor familj. Han frågar oss vilken låt vi vill höra, men trots att nästan alla ber om HiiiPower så kör han Michael Jordan. Han är mån om att få oss att känna oss speciella, men det blir aldrig riktigt intimt.
Mitt i Rigamortus avbryter han sig själv eftersom han tycker att vi i publiken behöver samla kraft. Vi hade behövt en låt med mer drag i för att få upp värmen. Istället ger han oss lugna Chapter Six men ingen klagar och det borde inte jag heller göra för på det stora hela bjuder Kendrick Lamar på en jävligt bra show.
Kendrick Lamar är en skicklig ordkonstnär men när han är ensam på scen blir det en aning enformigt. Det är så mycket text på en gång att det är omöjligt att ta in och smälta. Lamar är en karamell man behöver suga på länge, en sådan som fräter hål i gommen i för stora doser. Man måste variera den med något mer lättuggat för att kunna njuta av den. Hade Ab-Soul, Busta Rhymes eller Dr Dre gjort sällskap på scenen vore konserten fulländad, men det är ju kanske lite mycket begärt.
Bäst drag är det under HiiiPower, P&P, A.D.H.D och när han efter att ha gått av scen kommer tillbaka och river av The Recipe till publikens förtjusning. Jag är nästan tillfredställd när jag går hemåt. Han är fruktansvärt duktig, men jag fryser fortfarande.
Text & Foto: Hanna Hildeman och Emil Wennerberg
Läs mer:
