Recension #1: Yes! – Open Air
I onsdags var det Yes! – Open Air på Skeppsholmen i Stockholm och här kommer en något försenad rapport. Open Air är en del av femdagars festivalen Stockholm All Star Festival som under ett par varma kvällstimmar bjöd på halvdussinet spelningar. Odiskutabelt största dragplåster var givetvis The Streets allra sista Sverigeframträdande, så det är väl lika bra att berätta hur bra det var på en gång.
The Streets, synonymt med fotbollstoken från Birmingham Mike Skinner, tillhör det bästa och mest inflytelserika som någonsin kommit från de brittiska öarna. Det kanske inte är på samma nivå som Beatles eller Rolling Stones men The Streets inflytande på hiphop (och andra brittiska subgenrer) är att jämföra med hur Oasis har påverkat popen.
Mike Skinner var på bra humör. Att The Streets snart är förpassad till historien är dock ytterst tråkigt.
Tjugo minuter över elva äntrar Mike Skinner scen, ställer sig på en högtalare, pekar ut i publiken och säger ”you look like you like football” till Skeppsholmens jubel. Det märks förvisso att det här ”bara” är en konsert i mängden, att bandet rutinmässigt river av en väl inarbetad show men de gör det riktigt bra. De verkar ha kul när de jobbar och det smittar av sig. Skinner kommer nära publiken (inklusive lite publiksurfande), pratar om konstruktiva upplopp (en anspelning på upploppen i England nyligen) och håller ett ganska högt tempo i ungefär en timme. Undertecknad har lyssnat väldigt mycket på The Streets senaste tio åren men alltid missat Sverigekonserterna. Förhoppningarna var en konsert med mycket fart och många klassiker. Förhoppningarna uppfylldes och i höjd med ”Fit but you know it” var lyckan total.
Enda smolket i bägaren var väl begåvningsreservens nya kadetter som bestämde sig för att börja slåss under konsertens absoluta slutskede. Jag vet förstås inte vad det berodde på, förmodligen något ytterst allvarligt, men personligen anser jag att klarar man inte av att ha folk nära inpå sig kanske man inte ska gå på konserter, eller åtminstone ställa sig längst bak.
The Streets var förstås inte allt på Skeppsholmen. Uppslutningen var bättre än förväntat och även om det inte var fullt så var ganska gott om folk. Arrangörerna hade lyckats bra med att förmedla festivalkänslan; langos, drömfångare, hamburgare och alldeles för dyr Pripps fanns att tillgå. När mitt sällskap dök upp strax efter sju stod PH3 på scen men tyvärr har jag inte mer att säga än att det såg lovande ut. De verkade hålla igång bra och liveband är ju aldrig fel.
Den lilla museiön är en bra plats för sommarkonserter och det är synd att läget inte utnyttjas oftare än det gör. Scenen ligger precis vid bryggan framför Saltsjön och när vädret var bra som i onsdags blir inramningen riktigt härlig.
Inklämd bredvid ett öltält fanns en mindre scen där bland annat Simon Emanuel och Eboi & Trickykid körde korta set mellan huvudakterna. På så här små scener blir det ofta trångt och artister och publik kommer väldigt nära varandra. Det blir en speciell intensitet som inte är möjlig på en större scen. Riktiga stämningshöjare kort sagt.
Innan The Streets livade en annan av kvällens huvudakter Petter upp stämningen med en ganska gjuten spelning som gästades av Vanessa Falk, Timbuktu (riktigt tight) och Veronica Maggio. Petter har en arsenal av låtar som få kan matcha och blandar mycket riktigt både nytt och gammalt på ett bra sätt. Alla får något vare sig du vill höra senaste hiten eller nostalgitrippa till ”Vinden har vänt” (med originalbeat). Efter konserten hörde jag dock en del människor säga att det var en ganska medelmåttig spelning för att vara Petter. Jag vet inte om jag håller med, men i sådana fall är det bara att konstatera att Petter håller en enormt hög lägstanivå.
Kort om kvällen tredje stora dragplåster T-Pain. Han hade en bra DJ som var på partyhumör. Därför var det synd att T-Pain förstörde spelningen med sin närvaro. Han var så ointresserad att han knappt orkade mer än introt till vissa låtar och inte mer än en vers och refräng till resten. När dj:n dessutom står för mer sång än artisten är det bortom dåligt, det är uselt. Med sig på scen hade T-Pain fyra ”dansare”. Jag skriver ”dansare” för bortsett från en av tjejerna bör dessa personer hålla sig till sin lokala pizzeria i framtiden. Aldrig har jag sett dansare som knappt vet var de ska stå, som saknar koordination och som kort sagt inte kan dansa.
Nej, T-Pain övertygade inte.
Men i övrigt så levererade kvällen ungefär så bra som jag hade hoppats. Redan i förväg hade jag dock hellre sett någon annan namnkunnig artist än T-Pain som var mer hiphop. När jag gick efter att ha avslutat kvällen med Stockholmssyndromet och Pato Pooh var det med känslan av att det mesta var bra men att det där lilla extra saknades. Å andra sidan hade kunnat gå enbart för The Streets.
Lite extra beröm till ”lilla scenen”. Underbart är kort men vi bjöds på ett par intensiva framträdanden. Det är som sagt något speciellt med närheten och nästan känslan av gemenskap som uppstår på liten yta i så nära möten mellan publik och artist.
Festivalstämningen fortsätter ett par dagar till på Skeppsholmen. Ikväll fredag är det Reggae Splash med Alpha Blondy, Gondwana, Governor Andy, Rootvälta, General Knas och Leafnuts. På lördag är det dags för bland andra Timbuktu & Damn, Hoffmaestro, Labyrint, Ison & Fille, Näääk & Nimo och Stor.
Foto: Malin Österberg
Läs mer: