Recension: Anton Kristiansson – Och jag
Pontus:
Och jag är för mig en otroligt efterlängtad skiva som låtit ta sin behövliga tid då den har växt fram ur en ung mans sökande genom blöta nätter och krossade känslor. Anton Kristiansson har trots sin unga ålder hunnit att gå från klassisk hiphop med Illuminati, vidare till funkig livebandsrap med The Ninjas för att närma sig ett hittigt sound genom sina duos Grand Prix och Charlie för att till slut bli en ensam berättare med ljudmatta av indie.
Skivan är en emotionell utfläkning och har man problem med det-är-så-synd-om-mig-och-hela-världen-kretsar-kring-mig-musik så kanske man skall undvika Anton Kristiansson, men uppskattar man ärlig och berättande rap med snygga rim utan krusiduller och med stora sångarrangemang och musikalisk lyster är detta näst intill perfektion från början till slut.
Innehållsmässigt består skivan av texter om dekadens, dysfunktionellt känsloliv och självreflekterande. Musiken är melodisk med grovsamplingar från skilda artister som Broder Daniel och Enigma. På gästlistan finner vi bland annat Martin Elisson från Hästpojken, Maja Milner från Makthaverskan och den fantastiska sångaren och producenten Niklas von Arnold som utöver sin soloskiva tidigare har kunnat höras på Petters skiva.
Som trogen lyssnare känns det lite tråkigt att fyra av skivans tio spår redan är sönderlyssnade genom singlar och myspace, man vill gärna ha mer än sex stycken olyssnade spår på ett nytt album. Men man kanske inte skall klaga för mycket, för Anton levererar årets hittills bästa skiva med några av de bättre svenska hiphoplåtarna jag hört på flera år. Tänk på döden är ett helt fantastiskt stycke och jag vill inte lägga ifrån mig mina hörlurar…
Pontus betyg:
Matias:
Jag fick upp ögonen för Anton Kristiansson i och med releasen av Du är knark och har väntat spänt på albumet sedan dess. Det var alltså med höga förväntningar jag snurrade igång skivan för vad som skulle bli en helg av intensivt lyssnande.
De som bara uppskattar hiphopens traditionella sound kommer att gråta blod när de hör det här släppet. De som uppskattar förändring och utveckling, och som ser hiphop som en väldigt bred genre kommer ha betydligt roligare. Jag har aldrig hört hiphop blandas med indiepop på det här sättet förut, och det är svårt att sätta en etikett på soundet. Anton är enligt mig en bra rappare och en mycket bra musiker, men det är på Anton som textförfattare jag sätter etiketten ”fantastisk”. Mer ofta än sällan utnyttjas rimrunkeri på ett sådant vis att röda trådar går förlorade, men aldrig på den här skivan. Hur många timmar Anton har lagt ner på att få raderna att rimma perfekt så många gånger på samma stavelser och samtidigt förmedla samma känsla hela vägen vågar jag inte ens spekulera i. Ibland är raderna så oväntat finurliga och fyllda av igenkänning att man inte förstår hur någon har kunnat tänka ut dem – man önskar bara att man hade kommit på dem själv. De sångmoment som finns är också utmärkta och kommer med största sannolikhet att gå hem hos popfantasterna.
Ett par av spåren känns dock monotona och jag saknar mer osläppt material. I min mening är det alltså inte ett perfekt album, men många av låtarna är solklara femmor. Och jag är en skiva som har goda chanser att bli vårens soundtrack. Det är en skiva du kommer gråta till på fyllan när han hon den där inte svarar på ditt sms. Dagen efter när svaret kommer lyssnar du på samma skiva medan du triumferande ler mot solen.
Matias betyg:
Viktor:
Jag har under min ringa livstid lyckats plöja kilometervis med såväl hiphopvinyler som indieskivor, så när Anton Kristiansson tar beslutet att blanda de två genrerna är det inte svårt att förstå att det kittlade lite extra i byxan hos mig.
Nu när resultatet, som jag väntat på enda sedan Lilla London-freestylen kom upp på youtube, har anlänt så lämnar det definitivt inte mig missnöjd. De välpolerade självreflekterande texterna får mig många gånger att känna som det är mitt liv han talar, medan det aldrig är svårt att föreställa sig en hjärtekrossad Anton Kristiansson snubblandes över Göteborgs gator med rödvinsläppar. Bildspråket är alltid tydligt men är ändå inne och rör sig på poesi vilket gör att det aldrig är svårt, eller känns oönskat, att göra fria tolkningar. Varenda ord går rakt in i hjärtat och på spår som Vi förtjänar att dö lyckliga, med Martin Elisson, är det omöjligt att inte bli berörd.
Det enda som kan göra mig lite ledsen i ögat är produktionerna. Inte för att de är dåliga, för de är de inte, utan för att de emellanåt kan bli lite för enkla. Detta är något som jag uppskattar vanligtvis men när man har en indiegenre att axla så finns det ett gigantiskt utrymme att ta ut svängarna, och den chansen som Anton har fått att göra detta utnyttjar han inte till sin fulla rätt. Sen får man ta i beaktning att detta är en debutskiva, även om indierapparen inte är någon främling inom musiken, så utsvävningarna är kanske något man kan få hoppas på till nästa skiva.
Hur som haver så älskar jag detta precis lika mycket som förväntat och jag kommer lyssna på skivan till öronen blöder, hjärtat är krossat och all världens rödvin har tagit slut.
Viktors betyg:
Forumtråd: Whoa recenserar: Anton Kristiansson – Och jag
Läs mer:
