Alla tycks digga Lilla Namo. Ända sen de första ljuden dök upp har det det snackats och långsamt har förväntningarna byggts upp. Till och med den traditionella motsättningen mellan Nöjesguiden-maffian och de som anser sig vara mycket mer äkta än så tycks inte existera utan alla sluter upp bakom henne och bidrar till att skapa hypen. Och den är både motiverad och välförtjänt.

Huvudpersonen själv är ett tydligt tecken på att till synes diametralt olika egenskaper och musikaliska influenser går att kombinera med ett lyckat resultat. För hur många svenska rappare kan stoltsera med 500 högskolepoäng, uppbackning av Petter och en första EP som doftar förortspoesi, humor och politisk klarsynthet?

Genom hela T.U.G. är Lilla Namo dräpande rolig, mördande politisk och plågsamt on-point. Ibland tar det ett par lyssningar innan vissa polletter trillar ner vilket gör att EP:n har ett stort återlyssningsvärde. Det som vanligen är problematiskt med så korta släpp, att varken artist eller lyssnare får tillräckligt med tid på sig, undviks till stor del även om några brister gör sig påminda.

Det inledande partiet har mer gemensamt med det avslutande vilket gör att man i mitten känner sig lite vilsen vad gäller ljudbild och teman. Det är inga dåliga spår i sig men helheten får sig en liten törn. Som allra bäst blir det när beat, rap och tema kombineras till en helhet som känns större än de enskilda delarna. Detta blir som tydligast på Lever som vi lär med Timbuktu, Alla fel på samma gång med Jaqe och Linnea Henriksson och Minns mitt namn med Moms som tillhör de mest minnesvärda ögonblicken. Alla gäster är valda med omsorg och deras insatser lyfter helhetsintrycket.

Det är lätt att hamna i ett resonemang om att Lilla Namo står med en fot på gatan och den andra någon annanstans. Det må vara sant men gör också att man fortsätter tvinga in allt i fack och att man missar det viktigaste – att allt förtjänar en plats i den moderna svenska hiphopen. För Lilla Namo och Tuggare utan gränser är precis som alla vi andra. Ett virrvarr av egenskaper, erfarenheter, intryck, tankar och känslor. Ena stunden är vi si, andra så. Lilla Namo har gett oss en introduktion till sig själv och sin musik och det är en EP som lovar gott inför framtiden.

Tuggare utan gränser släpps den 25 september.

Betyg: 

Relaterade länkar och information: 

www.instagram.com/lillanamo
www.facebook.com/lillanamo
www.twitter.com/lillanamo
www.babarecordings.com

Forum: Whoa recenserar: Lilla Namo - Tuggare utan gränser EP

Läs mer:

• Video: Lilla Namo – Tuggare utan gränser
• Video: Petter ft. Lilla Namo – King
• Video: Lilla Namo – Höj volymen
• Lilla Namo – Haffa guzz
• Audio: Nomaden och Pato Pooh släpper versioner på Control

Matias Rankinen:

Jag älskar när musik tar mig någonstans, till platser eller situationer eller sinnesstämningar. Matcha din look är precis sån musik.

Det är musik att åka rullskridskor till längs strandgator i en kalifornisk solnedgång medan solflimret kastar sig som discoljus genom palmbladen. Eller kanske att åka skridskor till på en privathyrd isbana i en strålkastarfläck som följer varenda skär. Det är alltså musik att ha något under fötterna till, något som separerar en från jordytan, höjer upp en och får en att piggt glida fram. Det är också musik att blåsa rosa tuggummibubblor till, såna som sprängs och smetar ut sig över näsa och överläpp, och det är musik att mingla till på en förfest i en exklusiv våning med något bubbligt i glaset. Möjligtvis är det också musik att dansa till – men sånt vet jag tyvärr inte så mycket om – och kanske är det musik att bada till i en insjö under skratt och skrål. Jag är nästan helt säker på att det är musik att hångla till.

Det är musik som kommer att hyllas, som kommer beskrivas med paralleller till 80-tal hit och Prince dit, det är musik som de andra recensenterna kommer anstränga sig för att beskriva med flest referenspunkter och det är musik jag som hiphopskribent inte vill ge mig på att beskriva: därför är det musik som istället tar mig till platser. Härligt är vad det är!

Matias betyg:

Forum: Recension: Kaah - Matcha din look

Läs mer:

• Vill du höras i Whoa-TV?
• Blast försnack: Gustav Fasa & Sabotage
• O.P. – RAP 49 EP
• Nytt forum i svensk hiphop – request / önska!
• Recension: Mange Hellberg – Varför börja med sig själv när man kan rädda världen

För drygt ett år sedan hörde jag Trappmusik för första gången. Som från ingenstans slog debuten Slö & slängd ner vilken gav Malmötrion radiorotation och uppmärksamhet till synes helt utan ansträngning. Musiken talade för sig själv och vi som älskar den amerikanska södern fick över en natt en svensk bundsförvant. Det lät inte som någon svensk rap man hört tidigare och efter diverse skivbolagsstrul landar äntligen fullängdaren Lever livet framför våra fötter.

Det är knappast något nytt att den svenska hiphopen flörtar med amerikansk sydstatshiphop och hämtar inspiration från nedpitchad hostmedicinsrap men inga har anammat hela soundet och mentaliteten och gjort det till sitt eget som Trappmusik. Det vore alldeles för enkelt att kategorisera det som svensk dirty south även om likheterna kan tyckas vara många. Snarare är det en naturlig utveckling och ett sundhetstecken för en kreativ musikgenre att den ständigt blickar utåt för inspiration och sätter sin egen prägel på den.

De tre medlemmarna Trappadon, Tub von Trapp och Banken flyter trivsamt med sina säregna dialekter över Bankens lena produktioner. Precis som titeln antyder handlar det om att leva livet med stort L och över 9 spår får vi ta del av det som gör livet värt att leva i Trappmusiks värld. Nonchalant skrytrap, bilåkarpoesi, fest och substanser blandas ihop till en segflytande cocktail som noggrant placerats i en ljudbild som är enhetlig och uppenbarligen väl avvägd. Gästlistan hålls kort och koncentrerad. Skåneprofilerna Jaqe och Öris ger extra tyngd tillsammans med Simon Emanuel på titelspåret och de något hemliga Sune och Ro-Z bidrar med skönsång på några refränger. Det distinkta soundet till trots känns det ibland lite för ojämnt och en aning upprepande.

9 spår var det ja. För Lever livet innehåller nämligen 10 låtar där den sista, Metamorfos m. Sune, är en snyggt skriven och komponerad tillbakablick som gör att skivan avlutas lite i mol. Det är svårt att säga om den ska ses som den oundvikliga baksmällan eller som en försmak på framtida musik men gör tyvärr att man lämnas en aning konfunderad efter att de sista tonerna ekat ut. Kommer de leva livet fullt i sin musik för alltid eller kommer vi få se mer av ärligheten och det som ligger där under ytan?

Oavsett vad så är det svårt att inte sätta på skivan igen och det kanske var precis det som var meningen. Allt måste kanske inte analyseras i det oändliga. Inte upplägget, musiken eller texterna. Man kanske bara ska ta Trappmusik på orden och njuta en stund av livet.

Betyg:

Lever livet släpps den 3 juli och tracklisten har ni här!

Forum: Recension: Trappmusik - Lever livet

Läs mer:

• Recension: Kaah – Matcha din look
• Vill du höras i Whoa-TV?
• Whoa recenserar: Ken Ring – Hip hop
• Recension: DaCosta – Lever min dröm
• Guldgruvan: Pst/Q – Pluralis Majestatis EP (2000)

Att musiken är ett universellt språk är vida känt. Att ett dussin svenska rappare, producenter och sångerskor för statliga medel åker ner till Sydafrika och linkar upp med lokala förmågor låter som en brobyggande saga utan dess like och något som svenska politiker bara kan drömma om.

Det interkontinentala projektet KWAAI skapar ljudbilder som låter bekant samtidigt som det är nyskapande. Det låter lite som naiva fantasier om hur hiphop skulle kunna låta om den fick spelrum att helt fritt influeras av andra musikstilar utan att behöva ta hänsyn till rådande musiktrender och utan att förlora sin essens. Även om de svenska artisterna har sina egna utpräglade sound så skapar de något eget och nytt tillsammans med sydafrikanerna, där svenska blandas hej vilt med engelska, afrikaan och andra lokala språk till en exotisk röra som trots den stora mängden artister och språk upplevs som tydlig.

Resultatet är organiskt och ger en bild av den kreativa urladdning det måste ha varit att spela in en skiva på plats i Sydafrika. Stundtals kan man känna lukten av brända sopor och desperation för att i nästa sekund le åt finurliga formuleringar och stämningsfull sång. Inget spår är det andra likt och du vet aldrig vad som väntar bakom nästa takt, en välkommen känsla i en annars så förutsägbar musikvärld. Den kreativa experimentlustan lyser igenom och det är verkligen en kulturkrock, i positiv bemärkelse.

Oavsett sinnesstämning och personlig musiksmak fungerar den här skivan som ren och skär underhållning och passar utmärkt som soundtrack för stundande grillfester, parkhäng och solnedgångar. Desto fler gånger man lyssnar, desto fler påskägg hittar man vilket förstärker bilden av att den här skivan är större en de enskilda artisterna och en skiva att minnas.

Betyg:

Forum: Recension: KWAAI - Worldwide

Läs mer:

• Guldgruvan: DJ Silence – Rimslakt (2002)
• Recension: Kartellen – Ånger & kamp
• Recension: Ken Ring – Akustiken
• Videopremiär: DC – Jojae
• Whoa recenserar: Embee – The Mellow Turning Moment

Denna vecka är Whoa rekommenderar en rekommendation av ett album, eller kanske snarare av vår recension av albumet. Det är nog faktiskt en rekommendation av både och.

Vi väljer inte att lägga recensionen av Mack Beats – Centrum som Whoa rekommenderar för att vi tycker att det är det bästa albumet som släppts det här året. Däremot är det högaktuellt och viktigt, och tack vare den stora gästlistan bör det finnas något att hämta för alla, oavsett om man gillar Timbuktu, Linda Pira, JaQe, Chords, Abidaz, Ison & Fille eller någon av de övriga tiotalet rappare som också är representerade.

Albumet släpps nu på onsdag den 5 juni. Trevlig läsning och lyssning!

Alexander Gabrielsson:

Nittiotalsdoftande boombap-trummor möter moderna amerikanska laserproduktioner på Mack Beats första riktiga soloprojekt. Som titeln antyder är det producenten själv som står i mitten av ringen och den stora skaran gäster gör sitt allra yttersta för att sätta sitt eget avtryck. Mack Beats visar på stor musikalisk och teknisk kompetens och intrycken är många, stundtals för många.

Det är kanske lite för polerat. Det råder inga tvivel om att Mack Beats är en oerhört kompetent producent men han har inte tagit ut svängarna så mycket som man hade hoppats. Den motsägelsefulla svagheten är egentligen att alla spår är potentiella singlar men de känns för trygga, på gränsen till överproducerade. Kanske är det på grund av den oundvikliga otacksamheten i att göra en producentskiva eller så har Marko Saez förfinat sin musikaliska ingenjörskonst så till den milda grad att den blivit för perfekt. För det blir sällan riktigt, riktigt spännande. Nostalgiska blinkningar visar uppskattning för de som gått i bräschen. Politik och kärlek blandas med dekadens och skryt till en helhet som blir något spretig, där förortsanthems får samsas med insiktsfulla tillbakablickar på livets vedermödor. Någonstans brinner den röda tråden upp och försvinner i atmosfären.

Med det sagt så är det en skiva som visar hur långt svensk hiphop faktiskt kommit. Centrum är ett unikt tidsdokument som sammanfattar den svenska hiphop-historien och ger oss en inblick i hur den kan komma att låta i framtiden. Äldre förmågor samsas om utrymmet med yngre talanger där alla får komma till tals. Stundtals är kontrasterna lite för stora men ibland skapar just dessa kontraster några av skivans mest minnesvärda ögonblick. Den otippade kombinationen Grillat & Grändy och Chords skapar skivans klart starkaste spår. Tre Legender med Mohammed Ali är en intressant kärleksförklaring och Barriärer med Newkid, Linda Pira, Stor, Moms och Henok Achido är genialisk radiohiphop i sitt absoluta esse.

Kanske behöver skivan få marinera en stund för den innehåller några kryddstarka spår som mycket väl kan visa sig tillhöra årets bästa när vi summerar 2013. Det är inte otänkbart att jag i framtiden plockar fram Centrum och först då inser dess storhet. I sådant fall äter jag upp mina ord med glädje.

Alexander Gabrielssons betyg:

Matias Rankinen:

Jag tänker mig att ett producentalbum måste vara bland det svåraste man kan göra i hiphopväg. Jag är ganska säker på att det är ungefär tio gånger svårare än att göra ett ”klassiskt” hiphopalbum där man som rappare får ett gäng beats att rappa på, och kanske fem gånger svårare än att rappa och producera ett album själv. Om det ska bli riktigt bra alltså.

Det är så beroende av andra människors insatser, eller ja, av rapparnas och sångarnas insatser. Mack Beats har rekryterat noga, främst i södra Stockholm och gissningsvis framför allt bland bekanta. Både veteraner som Timbuktu, Chords, och Ison får komma till orda och möter nyare bekantskaper som Linda Pira, Malcolm B, Lilla Namo och Abidaz – ibland till och med på samma spår, vilket känns riktigt spännande.

De allra flesta artisterna har lyckats anpassa sig väl till de mörka, lite regniga produktionerna med texter som även de lär vara skrivna under tunga moln. Det handlar om att åka bil med en vän som inte borde köra, om att vara född till rebell och om att sitta fast i ett system ”som kan dra och suga balle”.

För mig personligen kittlar det allra mest – och bäst – när Julia Spada sjunger om ringande telefoner i natten. Ironiskt nog den enda RnB-låten på ett i övrigt välsvarvat och lyssningsvärt hiphopalbum. Som sagt håller jag tesen att det är riktigt, riktigt svårt att skapa ett producentalbum, och då kan man vara nöjd ifall det blir såhär bra.

Matias Rankinens betyg:

Forum: Whoa rekommenderar: Mack Beats - Centrum (recension)

Läs mer:

• Alla avsnitt av ”Linda Pira – Som du inte visste om
• Avsnitt 3, 4 & 5 av ”Linda Pira – som du inte visste om”
• Avsnitt 1 och 2 av ”Linda Pira – som du inte visste om”
• Video: Linda Pira – Eld blir glöd + lyssna på nya EPn Matriarken
• Video: Mack Beats ft. Timbuktu, Malcolm B & Jaqe – Tiden står still

Matias Rankinen:

Rikard ”Skizz” Bizzi från den stökiga gruppen Stockholmssyndromet är tillbaka i ny soloskepnad. Han har bytt sprit och droger mot blöjor och vigselring, och visst är det en mognare man vi har att göra med – men trots att han anstränger sig för att blicka framåt sneglar han också tillbaka på Dået.

Alkoskam, bokstavsdiagnoser och förortsberättelser från förr får samsas med texter om livet som pappa och positiva budskap – ordet ”kärlek” återkommer på ett nästan nyfrälst sätt. Detsamma gäller ljudbilden, som för övrigt Rikard själv står för: mörka, nästan kusliga låtar som Bokstavsbarn och den fantastiska Kapitel 15 – 27 (Botkyrka) möter luftiga, bubblande och skimrande spår som Om natten, Ingenting förändras (utom du) och Du vet vad kärlek är. Det är ett unikt, intressant sound med mycket att lyssna på.

Ibland blir det väl kanske lite mer konstigt än bra, som på Blandade Episoder – ett slags manodepressiv manifestation på tvåtakt som för tankarna till Balkan. Men på något sätt kan jag ändå uppskatta försöket till att göra något annorlunda, och framför allt fusionen mellan text och musik där manodepressionen verkligen hörs genom hela låten.

Kort sagt har Rikard Bizzi ansträngt sig för att göra något helt eget, och lyckats med berättelserna såväl som på det musikaliska planet. De få stunder det känns lite kufigt vägs snabbt upp av helheten som är riktigt, riktigt bra. Den här skivan tar jag med mig i sommar, på mörka kvällar under gatlyktorna med blicken över axeln – och under solkyssta morgonpromenader på sprittande ben.

Matias betyg:

Christer Johansson:

Tänk vad tiden går och hur snabbt saker kan förändras. Det känns som att det var igår Stockholmssyndromet rappade om lårpartier och att ”lasta”. Men sedan debuten Ettfyranånstans? för tre år sedan har Rikard ”Skizz” Bizzi genomgått en slags metamorfos. En metamorfos är inom biologin en kroppslig förändring, till exempel när larven blir till en fjäril. Skizz har lämnat bakom sig ett destruktivt leverne med för mycket alkohol, droger och en mörk syn på tillvaron. Istället har han blivit familjefar och rappar på Kärlek, funk & solidaritet om ett annat liv, om att vara gubbe i ögonen på dagens ungdomar och om hur det är helt okej.

En ny syn på livet som kanske bäst illustreras i titelspåret Kärlek, funk & solidaritet där Skizz berättar om hur han, en sur jävel som sitter på pendeltåget i rusningstrafik, tvingas flytta på väskan för en skrynklig kärring på ”säkert över 90 bast”. Trots den sunkiga, svettiga vagnen satt tanten där och log vilket smittade av sig och Skizz fick sig en tankeställare om vad som egentligen är viktigt här i livet. Den nyfunna positiva inställningen gör sig tydligt påmind i Va dig själv med budskapet att det enda som kan få dig att må riktigt bra är just att vara dig själv.

Kärlek, funk & solidaritet handlar mycket om att omdefiniera sig själv och att sätta punkt för ett kapitel och påbörja ett nytt. På Om natten, med Kayo, förkunnar Skizz det nödvändiga och definitiva i skilsmässan från alkoholen eftersom han har familj och mår bättre nu. Skivans och kanske årets bästa låt Kapitel 15-27 (Botkyrka) visar samtidigt att Skizz inte har glömt eller på något sätt förkastar sitt ursprung. Uppväxten i Tumba söder om Stockholm var tuff men det var den som gjort Skizz till den han är idag och bra som han verkar må idag så finns det ingen anledning att vilja ändra på något.

Metamorfos till trots har Skizz kvar minst ett ben i sina gamla musikaliska referenser. Det är fortfarande, för att citera vad Skizz och Starvin Mar sa för tre år sedan, lite ”schmutz hiphop – rap från förorten men inte den stereotypa förortsrappen. Det är välskrivna texter men inte elitistisk medelklass svensson-rap”. Det låter inte som något annat i svensk hiphop och Skizz experimenterar friskt och framgångsrikt med hur man gör hiphop på låtar som Bokstavsbarn och superskumma Blandade episoder. Kärlek, funk & solidaritet har höga toppar och bara några små grunda, överkomliga dalar. Och Skizz, jag ser inte någon anledning till varför du inte skulle kunna bli ortens favorit.

Christers betyg:

Missa inte intervjun Whoa gjorde med Rikard Bizzi vid första singelsläppet!

Läs mer:

• Ny singel från Rikard Bizzi – Va dig själv
• Rikard ”Skizz” Bizzi om Kapitel 15-27 (Botkyrka) och lite annat
• Video: Rikard ”Skizz” Bizzi – Kapitel 15-27 (Botkyrka)
• Halvtid 2013
• Hiphop på Way Out West

Matias Rankinen:

Får jag berätta en hemlis? Ibland tröttnar jag nästan på hiphop. Ni vet, när det bara tuggar och tuggar och tuggar, och ingenting händer. Platta på platta som släpps låter likadant, förutom ufo-plattorna som satsar alla pengar på det kufiga kortet och tvingar oss att ha den tröttsamma ”är det här hiphop?”-diskussionen.

Ibland vill man bara ha ett möte mellan klassiskt och modernt. Lyckligtvis är det just vad Stor och The Salazar Brothers (och Mack Beats) ger oss med Shere Khan XIII. Stor lägger verserna lika hungrigt och imponerande som på det fyra år gamla streetalbumet Nya skolans ledare, medan beatsen hämtar inspiration både från fram- och dåtiden.

Visst, det faktum att skivans första refräng – på det i övrigt lysande spåret Flyger högst – är autotunad ger mig rysningar av obehag, men därifrån blir det bara bättre. Det är något särskilt med Stors helt egna uttryckssätt där målande bilder (”tomma glas, askkoppen är full, de’ verkligheten”) blandas med kaxigt rakt-på-sak-snack (”vi fick svensk rap att explodera / och du kan ta det där citatet när ni recenserar”). Det här med att han istället för den i hiphopkretsar klassiska ”Mamma-låten” gör en låt till sin pappa, eller när han rappar om sin störiga kompis som slackar istället för att göra musik och man misstänker att det kanske handlar om honom själv, eller att nykomlingen Linda Pira bjuds in på ännu ett spår – Psycho, som för övrigt är plattans bästa – gör att hela albumet känns modernt och framåtsträvande. Samtidigt hänger klassiska pisksnärtstrummor och Latin Kings-samplingar som ett tydligt ankare runt soundet och binder fast plattan vid en traditionell hiphopkultur.

Det är helt enkelt ett härligt möte mellan rim och trummor, kaxighet och reflektion, modernitet och tradition. Stor gör hiphop kul igen, vilket innebär att det är en blivande klassiker vi har att göra med.

Matias betyg:

Martin Lindgren:

Officiellt sett är detta Stors debutalbum, men alla vi som följt rapparens resa från Vendetta (med Martin Sakarias från Lorentz & Sakarias) till Shere Khan XIII vet att mycket bra musik skapats på vägen. Av den anledningen var det nog många som blev besvikna när skivan aldrig fick sin release förra året. The Salazar Brothers-protegén valde istället att inte stressa fram en halvfärdig slutprodukt och fortsatte att omsorgsfullt snickra fram nya låtar i Redline-studion, vilket han – med facit i hand – gjorde alldeles rätt i. Det är nämligen ytterst sällan man möts av en platta med 15 spår där samtliga faktiskt förtjänar sin plats.

Låt efter låt på Shere Khan XIII andas kvalitet och fyller sin funktion på sitt sätt. Liksom Matias gillar jag visserligen inte heller auto-tunen på Flyger högst, men när en ensam refräng är det enda negativa man kan hitta på en hel fullängdare så är läget oförskämt bra ställt. Under de dryga 53 minuterna möts lyssnaren av både det ena och andra, i mycket positiv bemärkelse. Vackra, pricksäkra Pappas låt och mästerverket Psycho har redan nämnts och förtjänar alla lovord de kan få. Outsidern Ge mig en chans är det oväntade sångnumret som skvallrar om Stors förkärlek till 50 – och 60-tals rock, soul och doo-wop. Rom & kush och Stolhet är de slagkraftiga singlarna som framgångsrikt flirtar med den mer masskonsumerande publiken. Albumet har till och med en egen M.O.P-hyllning i S.U.M.O, med gästande Aki från Labyrint. Även andra gästartister som Dani M och Linda Pira hjälper till att förstärka upplevelsen, där den senare spännande nog får sin egen dokumentärserie på SVT i höst.

Nackdelen med de många, olika karaktärerna till sound är att albumkänslan/helhetskänslan blir lätt lidande. Trots den spretande ljudbilden i ”mötet mellan klassiskt och modernt” lyckas Stor i slutändan ändå få mig att vilja återvända till hörlurarna, gång efter gång, förmodligen då den höga kvalitén och jämnheten helt enkelt väger över. Mycket möjligt årets svenska hiphopskiva!

Martins betyg:

Forum: Whoa recenserar: Stor - Shere Khan XIII

Läs mer:

• Video: Stor ft. Seinabo Sey – Pappas låt (remix)
• Video: Linda Pira – Bang bang/Bäng bäng
• Video: Stor ft. Dani M – Stolthet
• Recension: Kaah – Matcha din look
• ThatHype intervjuar Stor

En skiva på svenska har varit ett hett önskemål hos fans i åratal och för oss som växt upp med Looptroop i hörlurarna är år av väntan äntligen över. När introt rullar igång och man kastas in i Embee’s musikaliska värld räcker det med att höra blåsinstrumenten för att man ska påminnas om allt det man gillar hos Looptroop Rockers och förväntningarna skruvas upp ytterligare.

Den känsla som ges av titeln på albumet är en känsla av oförlöst potential, frustrerad uppgivenhet, kärlek och längtan efter en ljusare morgondag. Detta är som tydligast på spår som Aldrig, Priset på allt, Lillebror och Med facit i hand (ft. Kapten Röd). I mitt tycke blir det som allra bäst när vemodet och de uppriktiga känslorna får ta plats fullt ut. Gamla minnen blandas med vardagsbetraktelser och rader om de mest personliga av känslor ger en ärlig helhet som är svår att inte tycka om.

http://www.youtube.com/watch?v=uGwEHFm_sTE

Att rappa på svenska istället för engelska är till Västerås-gruppens fördel. Oavsett vad man föredrar är det ett faktum att det svenska språket gör att texterna känns mer på riktigt, de kommer lite närmare hjärtat och det går att ta till sig av budskapet på ett helt annat sätt. Några exempel:

- Den dräpande kritiken som riktas mot det politiska etablissemanget i Lortsverige (ft. Timbuktu) är inget nytt för Looptroop Rockers men det tydliga språket och det obehagligt suggestiva beatet lämnar en olustig känsla efter sig.
- Proggvibbarna på Universum skulle funkat som sommaranthem för vilken 16-åring med klirrande ryggsäck som helst och är en fin nickning till det som symboliserar själva essensen av LTR; den politiska aktivismen, frispråkigheten och att aldrig låta någon trycka ner dig.
- I Priset på allt (ft. José Gonzalez) lyckas Looptroop Rockers sätta fingret på allt det som är fel med dagens konsumtionssamhälle.

Budskapet på skivan går att illustrera med raden ”Looptroop – inget för nostalgiker. Rockers – pyromantiker” från Pyromantiker där Lilla Namo visar upp en sångröst man gärna hör mer av. Det går inte att rappa om samma saker som för tio år sedan. Sverige har förändrats och det har Looptroop Rockers också. Det handlar om att fortsätta fram, bränna ner det som är ruttet och att börja bygga någonting nytt. Kompromisslösheten som kännetecknat gruppen är ständigt närvarande tillsammans med en insiktsfullhet och tacksamhet för vad livet gett genom berättelser om livet som Sveriges största hiphopexport i två decennier, and counting …

Det här är lite av en kontrasternas skiva. Stunder av hårdkokta politiska brandtal varvas med nedskruvade tonlägen med ärliga känslor och livsbetraktelser. När titelspåret Mitt hjärta är en bomb klipps av och tystnaden breder ut sig smyger sig dock en liten känsla av otillfredsställelse på. Det är en solid skiva med ett par toppar och utan några egentliga dalar. Kanske är det de högt ställda förväntningarna som spökar men känslan är att Promoe, Supreme, CosM.I.C och Embee inte riktigt fått utlopp för sin fulla potential och kreativitet den här gången. Som tur är får man plocka sina egna russin ur kakan och det finns helt klart något för alla på den här skivan.

Bäst: Supreme’s verser är genomgående de bästa på hela skivan.

Sämst: Ett par spår hade med fördel kunnat väljas bort och gjort att skivan hållit ihop lite bättre.

Recension av: Alexander Gabrielsson

Forum: Whoa recenserar: Looptroop Rockers - Mitt hjärta är en bomb

Läs mer:

• Intervju med Promoe
• Live-video: Looptroop Rockers – Aldrig
• Livesession med Looptroop Rockers på onsdag
• Recension: Looptroop Rockers – Professional Dreamers
• Whoa.nu intervjuar Looptroop Rockers

Förväntningarna är höga på Kägelbanan den här fredagskvällen. New York-eposet Looped State Of Mind har uppenbarligen och ytterst välförtjänt gett Chords en stor skara nya fans och känslan är att många av dessa är på plats ikväll tillsammans med de gamla trotjänarna.

Rakt ur tomma intet kommer Chords ut på scenen och inleder, något motsägelsefullt, med One Man Show ackompanjerad av bandet Spiderdogs. Snabbt tas vi sen med på en nostalgisk tripp bakåt i Chords katalog med bl.a. låtarna Nighttime Come, No Time Like The Present och Internet Friends (från 2008 års Things We Do For Things). När Places To Go rullar igång tänder publiken till på riktigt och de första ölflaskorna höjs i luften. Responsen från publiken är omedelbar och det syns att både bandet och kvällens stjärna blir lite tagna av stämningen, Chords så till den milda grad att han själv ber om att få en kall öl att svalka sig med.

En tydlig övergång sker, från det gamla till det nya, tydligt manifesterat av att Chords tar upp det ölsöliga spelschemat, ger en menande blick till bandet och slänger det bakom sig. Omedelbart börjar introspåret Drift Away spelas och Chords översätter passande nog Kanye-samplingen till ”solbriller och alvedon” och ger en känsla av närvaro och lekfullhet.

Spiderdogs frontman och Chords sidekick för kvällen, Jerre (känd från Mofeta & Jerre) plockar fram en mandolin och börjar spela den karaktäristiska melodin till On The Grind/På Din Grinn. Publiken skrålar med när Chords sjunger refrängen både på engelska och svenska. Plötsligt gör han en paus och blickar ut mot sidan av scenen och vi förstår att det när som helst kommer dyka upp en gäst. Långa sekunder följer och jag tror att vi var många som hoppades på ett gästinhopp av Organismen. Istället studsar Adam Kanyama in på scenen vilket upplevs som lite av ett antiklimax. Absolut inget ont om AK men kontrasten mellan hans attitydfulla rimmande och Chords melodiska musik är den här kvällen lite för stor.

Det övergripande intrycket är att konserten verkligen utgår från publiken. Just publiken är ett tydligt exempel på Chords musikaliska utveckling och tilltagande popularitet de senaste åren. Det är fler skjortor än basebollkepsar och en betydligt jämnare könsfördelning än på den typiska hiphopkonserten. Chords och Spiderdogs visar prov på stor musikalitet och klädsam ödmjukhet. Energin är tyvärr något ojämn sett över hela konserten men publikens lojalitet och Chords ödmjukhet gör att kvällen får ett värdigt avslut och som extranummer spelas den hyllade förstasingeln The Dude. Konserten klockar in på dryga timmen och lämnar mig med ett något spretigt intryck och en känsla av att jag skulle velat ha mer men att Chords är en av de mest talangfulla musikerna vi har i det här landet.

/Alexander Gabrielsson

Läs mer:

• Klubb Spiderdogs är tillbaka!
• Svenska skivsläpp i april
• Chords – Luckiest Man Alive
• Recension: Roskildefestivalen
• Looptroop på Klubb Spiderdogs

Anton Kristiansson verkar vara en artist som det inte finns särskilt många gråzoner gällande om du tycker han är bra eller inte. Debuten Och jag hyllades av många, exempelvis av mina kollegor på Whoa, men själv förstod jag inte storheten. Jag tyckte det lät gnälligt och skränigt och kändes absolut inte som hiphop. Samtidigt är kanske det poängen; Anton Kristiansson blandar stilar oerhört friskt och vågat.

Så man kan lugnt påstå att mina förväntningar på Fred på jorden var lika låga som mina förhoppningar om fred på jorden innan sommarlovet. Därför blir jag förvånad över att det börjar helt okej. Första tonerna av öppningsspåret Kometen kommer är helt klart behagliga. Antons ganska stela och mörka röst fyller förtjänstfullt på och det tar mig ungefär en minut och åtta sekunder att fundera på om det är dags att ändra uppfattning. Ungefär en halvminut senare börjar Anton tjata om London igen, och från och med nu känns det väldigt monotont och bara bitvis intressant. Jag tycker det är kul när folk försöker skapa något nytt och blandar så många stilar som Anton Kristiansson gör men just det här fungerar inte bra för mig.

Problemet är att det är för ”poppigt” för min smak. Det är inte så att jag inte kan uppskatta bra pop ibland men det finns en kategori av pop som är för gnällig som jag inte klarar av och i det facket hamnar Fred på jorden. Det är så långt ifrån ett hederligt gammalt beat. Och Anton är inte en tillräckligt bra rappare för att lyfta mitt intresse. Han saknar rätt tempo och flyt för det vilket märks på Som blommor där Timbuktu gästar och gör det bra eftersom att han är en bättre rappare.

En kollega hävdar bestämt att jag helt enkelt inte förstår mig på Anton Kristiansson. Förmodligen har han rätt och jag började leta efter en öppning in i gemenskapen. Kanske har jag hittat något i Leka leva och ovan nämnda Som blommor som faktiskt är helt okej. Fred på jorden kommer dela publiken igen, det är jag övertygad om. Om du gillade Antons debut Och jag så är det här förmodligen en grym fortsättning men gillade du den inte så lär du inte bli nyfrälst.

Forum: Recension: Anton Kristiansson - Fred på jorden

Läs mer:

• Video och nytt material från Anton K
• Videor: Anton Kristansson – ”Du är knark” och Academics – ”Åkerbärsfunk / Vandrar med jättar”
• Anton Kristianssons singel Atomvinter nu på Spotify
• Recension: Anton Kristiansson – Och jag
• Whoa recenserar: Anton Axélo – Lycka i lösvikt

Det är lika bra att påpeka det på en gång: det här låter inte som något annat Ken gjort tidigare men samtidigt känns det så självklart att Ken är avsändare. Akustiken är mer avskalad än tidigare och Ken är mer framträdande än någonsin. Jag vet att det är en oxymoron men om det någonsin funnits något som skulle kunnat kallas en a cappella över bakgrundsmusik så är Akustiken precis det. Musiken hamnar nästan lite i bakgrunden och i centrum är det Kens röst, ord, åsikter och budskap utan att tempot någonsin skruvas upp vidare mycket. Det är alltså en otroligt lugn – och stark – skiva.

Ken har alltid haft förmågan att å ena sidan säga vad han tycker, å andra sidan aldrig dra sig för att blotta en känsligare sida vilket han visade redan med debutsingeln Mamma. Oavsett vad han tagit sig för har han stått – och står fortfarande där – och pekar ut orättvisorna i samhället. Ken är på samma sida den lilla, den svaga och den utan röst. Kanske är det en anledning till att han ofta ansetts så kontroversiell av vissa men alltid backats av andra?

I Akustiken är smärtan tydlig och levande oavsett om det handlar om problem hemma i Hässelby eller tankarna på krig som dyker upp när Ken åker förbi den kenyanska staden där Obama har sina rötter. Ibland känns det som att Ken tagit sig an ett ohälsosamt stort världssamvete och jag undrar hur han orkar ta sig ur sängen. Kanske är det kärleken till barnen, kärleken till sin syster (Till Diana, med Marit Bergman, är en nästan lika bra hyllning i klass med Mamma), hoppet om en bättre värld eller den revolutionära anda som genomsyrar Akustiken.

För någonstans bland all melankoli, alla stråkar och alla pianon, bland problemfyllda minnen och kärleksförklaringar, tycker jag mig ana en annan sida av Ken. Det är sidan som vägrar låta det onda vinna utan motstånd, det är sidan som får honom att göra det han måste, för vem ska annars göra det?

Läs mer:

• Video: Mollgan – NON STOP
• Ola & Markus tackar för de 13 åren med Whoa
• 2 nya forum: Battles!
• Guldgruvan: Aegiz – Message Mosaic
• Från länksamlingen: GrandSmack.se

Femton år efter Mitt sjätte sinne och med en beundransvärd karriär har Petter vid det här laget ingenting att bevisa för att få ett erkännande. Hans plats i historien som en av svensk hiphops största ikoner är gjuten. Därför är det lite tråkigt att han inte utnyttjar den friheten och vågar ta ut svängarna mer.

Början på allt rivstartar hårt med Mighty som gästas av Newkid och fortsätter i samma stil med Eye-N-I på låten Början på allt, som nog är skivans bästa spår. Jag har alltid tyckt att Petter och Eye-N-I varit ett något omaka par men frågan är om det här inte är deras bästa samarbete hittills. Eye-N-I är hur som helst riktigt bra med härligt driv.

Efter de inledande två låtarna sker en ganska abrupt förändring och skivan utvecklas till något helt annat. Efterföljande Natt & dag med Chords är förvisso skivans näst bästa men på något sätt är övergången lite symptomatisk för den brist på röd tråd som skivan lider av. Början på allt innehåller lite av allt. Den går från mer klassisk hiphop till hårdare till lugnare till mörkare till poppigare och så vidare. Det känns lite som ett gäng fotbollsspelare som inte spelar som ett lag för låtarna i sig är det inget fel på. Petter står på gränsen mellan renodlad hiphopartist och en mer folklig inriktning likt den exempelvis Timbuktu tagit. Han verkar inte veta åt vilket håll han vill dra vilket blir tydligt. Ibland tenderar han även att falla tillbaka i gamla bekväma spår vilket gör att jag tycker mig ha hört vissa låtar tidigare och då låter Petter nästan lite trött och monoton.

Något som alltid särskiljt Petter från övriga svenska rappare är att han är oerhört skicklig på att prata i metaforer och liknelser. Det gör Petter mer poetisk än de flesta och jag kan inte undgå att måla tavlor i sinnet av hans ord när jag lyssnar på hans låtar. Dock saknar jag historierna i Början på allt. Petter berättar inte så många historier men de han berättar är bra. Framför allt saknar jag den vanligtvis underbara Stockholmsromantiken som Petter är mästare på. Ett undantag är Minnen del 2 som handlar om gamla vänner. Även om jag inte kan relatera till vilka personerna är så tycker jag att det är fantastiskt fin låt.

Början på allt är så pass bra att vem som helst skulle kunna känna sig stolt och nöjd över den men jag hade förväntat mig mer av en veteran som Petter.

Forum: Whoa recenserar: Petter - Början på allt

Läs mer:

• Lucka 23: Petter
• Petter – X
• Whoa recenserar: Stockholmssyndromet – Ettfyranånstans?
• Guldgruvan: Pst/Q – Pluralis Majestatis EP (2000)
• Recension: Näääk – Mannen utan mask

Efter släppet av EP:n Steget före har rapparen DaCosta från Flemingsberg redan lyckats etablera sig på den svenska hiphopscenen. Därför känns det inte som att det här är hans debutalbum. Men det är det. Då Whoa sammanfattade hiphop-året 2012 nämnde jag DaCostas EP som ett av mina favoritsläpp. Det var således med höga förväntningar jag kopplade i hörlurarna och drog igång debutalbumet Lever min dröm.

En av anledningarna till att jag sett fram emot albumet grundar sig i min nyfikenhet kring DaCosta. Jag har aldrig fått någon direkt uppfattning om vem han faktiskt är. DaCostas texter handlar sällan om politik eller samhällskritik. De handlar sällan om hans uppväxt eller hans tankar kring livet. Ibland undrar jag nästan vad texterna egentligen handlar om. Att tatuera sig handlar åtminstone en av låtarna om.

Och det verkar inte bara vara jag som undrar om vem denne DaCosta faktiskt är. På singeln Undrar om, en låt som är smått beroendeframkallande, rappar han själv om att det är klart att alla undrar om honom. Och det är inte speciellt konstigt. Det är svårt att få ett riktigt grepp om denne man.

Samtidigt är det inte därför man lyssnar på DaCosta. Egentligen kanske det inte är så intressant att veta vem DaCosta är och var han står politiskt. För han levererar genomgående verser som är lätta att gilla, sköna rim och har alltid ett bra flyt i låtarna. Med sig på skivan har han även ett gäng etablerade namn som Näääk, Petter, Mange Schmidt, Danny Saucedo, Malcolm B, Ricky och TGR-artisterna Alpis, Shaazam och Rawda. De försämrar knappast produktionen.

DaCostas styrka är paradoxalt även hans svaghet. Man uppskattar verkligen det enkla, sköna flytet han har. Det, varvat med kreativa dubbelrim, är hans styrka. Men samtidigt kan det enkla, som man gillar, ibland kännas för enkelt. Det är hans svaghet.

Att albumet är välproducerat råder det ingen tvekan om. Och att i princip alla låtar är sköna råder det heller ingen tvekan om. Han en rappare som levererar bra låtar som man gärna sätter på repeat.

Men vi lär inte känna DaCosta på den här skivan.

På gott och ont.

Forum: Recension: DaCosta - Lever min dröm

Läs mer:

• DaCosta – Lever min dröm (Dokumentär)
• Recension: DaCosta – Steget före
• Whoa recenserar: Frispråkarn – Dom kallar mig disträ
• Video: DaCosta – Du kan säga vad du vill
• Video: DaCosta – Undrar om mig

Den spännande konstellationen Som Fan – bestående av Sexfemman, Nomad och Ezzofresh – släppte sin självbetitlade debut-EP förra våren. Nu är de tillbaka med uppföljaren Som in i Helvete EP.

Det är fem starka, jämna låtar vi har att göra med, och precis som innan ligger fokuset på minimalistiska beats med oväntade samplingar. Det går hand i hand med texterna som också kan beskrivas som minimalistiska: Nomad och Sexfemman svävar inte iväg i onödan utan koncentrerar sig på att hålla nästan autistiskt röda trådar i låtarna. Vi bjuds på den bitska samtidskommentaren Gate, namedroppar-balladen Slick Rick, pessimistiska reseskildringar i Trippen och får även stifta bekantskap med Johnny. Givetvis är också hitten Kul med, som många andra artister i landet bör inspireras av för att helt enkelt bli lite mer kul.

I och med att debut-EP:n var bra Som Fan är det såklart extra roligt att uppföljaren också gör skäl för sitt namn: den är faktiskt bra Som in i Helvete.

(Som in i Helvete EP släpps imorgon, onsdagen 27 februari.)

Forum: EP-recension: Som Fan - Som in i Helvete

Läs mer:

• Funkenteller & the Deep Space 69 – All This Jelly feat. Mapei
• Nomad & Sexfemman – Som fan EP nu på iTunes
• Video: Som fan – Kul
• Video: Nomaden & Sexfemman – Tjena hej
• Video: Som Fan – Taxi

Kendrick Lamars musikkarriär har de senaste åren varit en imponerande framgångssaga. Efter att genomarbetade debutalbumet Section 80 släpptes 2011, har Comptonrapparen tilldelats titeln som fanbärare för västkustscenen och dess nya vår. Att han backas upp av legendaren Dr Dre hjälper till att ge honom den uppmärksamhet hans skivor rättmätigt förtjänar. Efter att Chords inlett spelningen på det fullsatta Münchenbryggeriet med gästande Timbuktu, äntrar Lamar själv scenen en timme senare iförd svart huvtröja, ackompanjerad endast av hans DJ på scen.

Black Hippie-crewets största stjärna inleder med att riva av Hold Up följt av ADHD samt minimalistiska Backseat Freestyle. Ljudbilden känner vi igen från Kendricks plattor, snygga ambienta ljudlandskap, blandat med samplade soulblås och rhodespianon över smatterband av 808-snares och hihats och percussionljud.

Los Angeles-rapparen genomför konserten med en naturlig scennärvaro trots att han inte verkar göra sin allra starkaste spelning. Lamar saktar ner tempot ett par gånger, känner in stämningen och småpratar med publiken. Trots att energin inte är hundraprocentig så har han publiken med sig på varenda bar och taktbyte. Detta tack vare de starka låtarna, både från 2013 års hyllade Good Kid, m.A.A.d City, och nämnda Section 80.

Känslan är dock att låtarna hade blivit framförda på ett starkare sätt om Lamar haft med sig en hype man eller någon som hjälpt honom med sångstämmorna. Nu ligger dessa stämmor playback vilket förtar en del av känslan i dem. Lamars musik har ofta väldigt genomarbetade koncept och refränger som hela tiden hänger ihop. Detta gör att låtarna ändå fungerar, trots att inte framförandet är hundraprocentigt. Han skicklighet som rappare gör att till och med de mest tillbakalutade spåren fungerar live. Vi som har älskat svenske Tommy Blacks produktioner för Lamar får till exempel höra avslappnade Chapter Six.

Även om merparten av hans lyssnare har tagit Lamar till sina hjärtan först efter Section 80, så är det imponerande hur bra koll publiken har på emceens texter. Något som framför allt hörs under Money Trees och på allsången under alkoholkonsumtionsskildringen Swimming Pools. Självklart spelar Lamar även hitlåten The Recipe, inklusive mentorn Dre:s vers på den nämnda låten.

Med Good Kid, m.A.A.d City, har Lamar snabbt tagit sig till toppen av rappens Pantheon och framför Münchenbryggeriets blålila fond och visar han under långa stunder denna kväll att han förtjänar sin framgång. Konserten  avslutas dock relativt snabbt efter ett acapella-rap-nummer som känns något ofokuserat. Att det inte blir några extranummer känns karaktäristiskt för Lamar, som inte använder inarbetade klyschor för att plocka billiga poäng med tomt publikfrieri. Dock hade jag väntat mig något starkare avslutning.  Lamars vers från Just Blaze-bangern Compton hade passat perfekt som ett avslutande budskap. I stället lämnas jag med känslan av att rappens just nu största golden boy kan göra detta ännu bättre.

Forum: 15/2 Kendrick Lamar @ Münchenbryggeriet

Läs mer:

• Recension: Kendrick Lamar i Malmö (11/2)
• Recension: Kendrick Lamar @ Siesta!
• Audio: Tommy Black – The Nine Lives Of Tommy Black
• Recension: Kendrick Lamar i Göteborg (14/2)
• Killer Mike och Kendrick Lamar till Sverige

Kendrick Lamar har en väldig hype från väldigt många olika håll, vilket blev övertydligt när han kom till Pustervik i Göteborg. Förutom de sedvanliga säckiga byxorna och kepsarna kunde man skymta allt från skinheads till hipsters och killar i piket med backslick som studsade runt i publiken. Liksom de andra spelningarna han gör i Sverige var denna utsåld och efter Malmö-spelningen som fick en hyllande recension var förväntningarna på topp.

Förband för kvällen var ingen mindre än Chords, ett bra val då han kan sätta stämningen på helt rätt sätt inför Kendrick utan att för den sakens skull ge känslan av kaka på kaka. Tyvärr körde dock Chords bara några få låtar innan han fick gå av igen, men det han hann framföra gjorde han bra. Sedan var det dags för den alla hade kommit för, och redan när han äntrade scenen förstod vi att ingen skulle bli besviken. Energin den här mannen kan förmedla till en helt fullsatt lokal är fascinerande, han kontrollerar hela rummet och lämnar ingen utanför. pajson här på whoa sa en gång under spelningen: ”Han är ensam och fyller upp hela scenen!” Först då kom jag på att det faktiskt inte står ett storband på scenen, utan bara en liten snubbe med självförtroendet hos ett helt band.

Givetvis hade han inte kunnat kicka liv i hela lokalen utan hjälp från publiken och samspelet här är magnifikt. Alla är med på alla rader som spottas och ger helt rätt reaktioner, när han frågar om vi kan väsnas lika mycket som folket i USA reser sig taket på Pustervik av energin och olagligt hög decibel. Till och med de lugnare låtarna förlitar sig lika mycket på publikens medverkan och ingen sviker. När han ropar; ”This is not a concert, it’s a party tonight!” så tror jag på honom fullt ut. Det är en fest och ikväll fortsätter den i Stockholm, jag avundas dem som fått biljett dit och hoppas att Kendrick Lamar inte ljög när han säger: ”I will always come back to you motherfuckers!”

Forum: 14/2 Kendrick lamar @ Pustervik

Läs mer:

• Recension: Kendrick Lamar @ Siesta!
• Recension: Kendrick Lamar i Malmö (11/2)
• Recension: Still Pee & Ru @ Siesta
• Recension: Kendrick Lamar @ Münchenbryggeriet 15/2
• Chords öppnar för Kendrick Lamar i Sverige

Foto: Tom Samuelsson

Jag har bara sett Kendrick Lamar live på film innan, när han gästar Dr. Dre på den vansinniga Coachellakonserten från i våras, innan han hade släppt good kid, m.A.A.d city. På klippet ser han ut som en ganska obekväm kille som står bredvid sin största idol och mentor, och det kanske han också var. På Kulturbolaget igår var han betydligt mer avslappnad: iklädd endast svart t-shirt och jeans spelade han en väl avvägd blandning låtar från sina album och mixtapes, och lekte med texterna som oftast satt ganska bra.

Kvällens stora överraskning var dock publiken: sällan har jag sett en så varierad publik uppvisa så mycket kompetens. I lokalen fanns en blandning av instagrammande hipsters och headnoddande hängbyxor; vad de hade gemensamt var att de hade gjort sin läxa. Oavsett vilken låt som spelades rappade de med och det blev inga pinsamma tystnader när Kendrick riktade mikrofonen ut i publiken: texterna satt varje gång. ”Tänk om man berättade för honom att det sitter ett främlingsfientligt parti i vår riksdag” sa någon i mitt öra under m.A.A.d city, ”han skulle aldrig tro på en”. Och ja, det stämmer nog. ”This is the best motherfucking show I’ve ever been to!” skrek nämligen rapparen själv exalterat vid ett tillfälle, medan man rodnade och bara ”äsch, det säger du bergis till alla” men samtidigt insåg att det nog också stämmer.

Helt enkelt: kärlek åt båda hållen.

När the good kid från Compton i slutet av den timslånga spelningen deklarerar att det nu ska bli fest och kör hitten Swimming Pools (Drank) är publikens extas om möjligt ännu större. Jag klunkar girigt av min egen drank och känner mig rusigt stolt. Kendrick Lamar har gjort en bra konsert, och de som tittade har gjort den ännu bättre. Vi får tacka för din ödmjuka approach och din härliga scenenergi, Kendrick, men även säga: varsågod för den engagerade publiken. Hoppas att du tyckte Malmö var en g.A.A.l.e.n stad.

Forum: 11/2 Kendrick Lamar @ KB

Läs mer:

• Recension: Kendrick Lamar @ Münchenbryggeriet 15/2
• Recension: Kendrick Lamar i Göteborg (14/2)
• Recension: Kendrick Lamar @ Siesta!
• Killer Mike och Kendrick Lamar till Sverige
• Chords öppnar för Kendrick Lamar i Sverige

Matias Rankinen:

Jag vet inte om det var Zacke själv eller någon recensent som myntade det, men när hans debutalbum Visst är det vackert släpptes beskrevs det med uttrycket ”svensk hiphop – inte hiphop på svenska”. En träffsäker beskrivning som pekade på det innovativa soundet och framför allt texterna som de allra flesta här i landet bör känna igen sig i, men som kanske hade varit svårare för någon som inte bott i Sverige att koppla. Konceptet var givetvis vinnande – vi älskar ju igenkänning.

Därför är det inte konstigt att Zacke satsar på samma spår igen – och att det funkar lika bra den här gången också. Några skillnader finns: Zacke har flyttat från Luleå till Stockholm, vilket bland annat märks på uppföljaren till spåret Småstadsblues, som denna gång heter Storstadsblues. Nu har han också en större gästlista, med namn som bland annat Promoe, Timbuktu och Frej. På det stora hela är det dock en tydlig uppföljare, med svängiga produktioner främst av Mördar-Anders och texter om att jobba timanställd på privata vårdbolag medan kommunistmorfadern vänder sig i graven och maktkamper med Fahrenheit-luktande styvfarsor.

Tyvärr har vi hört i princip halva skivan innan, och det blir väl lätt så när man har så många starka spår: man vill släppa flera singlar och videor. I det här fallet lägger de grunden till ett starkt och jämnt album. Jag vågar förutspå ett varmt mottagande från kritikerna och en hel del radiotid för Zacke framöver.

Matias betyg:

Ola Myhrman:

Den Luleå-ättade emceen Zacke släpper ny skiva, och efter att debuten Visst är det vackert unisont hyllats och Manifest-prisats 2011, är det nu dags för uppföljaren Renhjärtat.  Historien bakom plattan handlar om Zackes flytt till storstaden och de människor han träffat och de händelser han varit med om sedan han lämnade bluesen i småstaden hemma i Norrland. På Renhjärtat tittar han tillbaka och gör bokslut över tiden som gått. Zacke är en mångsidig emcee som kan skriva på olika teman, och han känns lika naturlig när har droppar klassiskt B-boy-skryt som när han ger oss uppväxtsnostalgi eller kritiserar hycklande politiker och statliga utförsäljningar.

De stora förtjänsterna med Zackes artisteri är hans flyt som ligger som klistrat på beatet, samt hans förmåga att skriva verser och refränger som resulterar i starka spår. Låtarna på Renhjärtat har ett budskap utan att hamna i predikant-rappar-facket. För att undvika att hamna där använder sig Zacke av en stor dos humor och sarkasm – något som långa stunder varit en bristvara inom svensk hiphop.

Musikaliskt är skivan välproducerad och producenterna gör ett fint jobb med att skapa en egen ljudbild. Influenserna tar sig långt bortom malande soulloopar i fyr-fyra takt. Ingredienserna i ljudbilden från debuten känner vi igen; det är hiphopbeats med betoning på funk med mycket liveinstrumentering. På Renhjärtat låter det helt naturligt att blanda fioler med dubstep-influerade basgångar och fragment av modern electronica. Skivan har en lunkande puls som hålls hela plattan i genom och där Zacke hela tiden på ett klanderfritt sätt kontrollerar beatet med sitt säregna flyt. Mördar-Anders och Max I Million står listade som producenter för plattan och att endast två kockar får röra i soppan gynnar slutresultatet. Detta gör att Renhjärtat känns ett genomarbetat verk, lite som ett klassiskt hiphopalbum där man kan höra samspelet mellan producent och emcee.

På Renhjärtat tar Zacke ännu ett steg mot att bli en mer fullfjädrad låtskrivare och budskapen på skivan är tydligare än vad de var på föregångaren Visst är det vackert. Att Zacke tar hjälp av flera aktade svenska artister hjälper självklart att bidra till den välgjorda slutprodukten. Att höra Timbuktu lägga sexton bars över ett sparsmakat hiphopbeat på Minicall är mycket välkommet. Även Promoe gör ett inspirerat inhopp på metronom-ignorerande Värdegrundskursen, skickligt producerad av tidigare nämnda Max I Million.

Zacke har med Renhjärtat tagit ett ytterligare steg mot att skriva in sig i svensk hiphops Hall of fame med sin egna, kontrastrika version av hiphop. Symbiosen vemod, humor och funk är vägvinnande. Norrland, stå upp!

Olas betyg:

Forum: Recension: Zacke - Renhjärtat

Läs mer:

• Video: Zacke ft. Timbuktu – Minicall
• Video: Zacke vinner pris för ”bästa hiphop” på Manifestgalan
• Zacke har releasefest i Stockholm
• Videopremiär: Zacke feat. Movits! – Båtdrinkar
• Zacke aktuell med ny singel!

Fjärde världen-medlemmen, rapparen och producenten Matte Caliste syns och hörs i alla möjliga sammanhang numera. Efter släppet av femspårs-EP:n Stadsbild volym 1, produktion av Alpis EP Med öppna ögon och produktion av ett antal olika musikvideos har Matte Caliste fortsatt att bredda sin kompetens och kunskap. Och nu är han tillbaka igen.

Stadsbild volym 2 är kort och gott en uppföljare till den populära föregångaren som innehöll en hel del bekanta artistnamn. Men om du tyckte Stadsbild volym 1 var en gästtät EP så är det möjligt att du får en chock nu. På det nya samlingsalbumets 16 spår får du bekanta dig med Alpis, DaCosta, DC Grimsta, Sebbe Staxx, Promoe, Robert Athill, Hoosam, Nimo, Fille, Näääk, Pauline, Max Peezay, SödraSidan, Rico Won, Adoo, Chords, Stockholm Highgrades, Toffer, Sexfemman, Mächy, Aycash, Rhymes & Riddim, G Punkten, Medina, J-Riz, Jaqe, Houman Sebghati, Finess, Keya, Lani Mo, Jacob Alm, Simon Emanuel och Blues.

Ja, ni läste rätt.

När man ser line-up:en så känns det lite som julafton. En salig blandning av gamla legendarer och nya, lovande namn. Det kan dock vara värt att förtydliga för den som inte lyssnat på Stadsbild volym 1 att Matte Caliste inte själv rappar på samtliga låtar. I detta sammanhang är han främst producent.

Går det då att misslyckas med en sådan här line-up? Både ja och nej. Risken med denna typ av “samlingsskiva” är att det kan bli väldigt varierande och rörigt. Den klassiska “röda tråden” kan vara svår att fånga.

Men den minan lyckas Matte Caliste undvika. Skivan håller en röd tråd genomgående. Majoriteten av låtarna handlar om vardagen i hemmatrakterna och beatsen känns naturliga. Låtarna andas Matte Caliste. Det enda beatet som egentligen sticker ut något är albumets sista spår med Simon Emanuel, som känns väldigt mycket som amerikansk hiphop anno 2012. På ett bra sätt.

Blev det som julafton då? Ja, ungefär. Lite som när man var barn. Väldigt höga förväntningar, men som kanske inte infriades exakt så mycket som man hade hoppats. Jag har svårt att sätta fingret på vad det är som eventuellt skaver lite. För varje låt är egentligen bra. Men eftersom det är såpass många olika artister och låtar så är det nästan svårt att smälta allting.

Matte Caliste hade i princip kunnat delat upp detta släpp i två helt olika EP:s. De hade fortfarande hållit en hög kvalité, men varit lättare att ta in och smälta. För nu finns risken att bra spår hamnar i skymundan.

Konstig känsla, men “för mycket av det goda” är en tanke som slår mig. Samtidigt känns det riktigt korkat att klaga på att man får för mycket av det goda.

Dagens i-landsproblem i skivformat.

Betyg:

Läs mer:

• Julkalender: Lucka 5
• Video: Matte Caliste, Sebbe Staxx, Robert Athill & Promoe – Arbetarklass
• Stadsbild: Nimo, Sebbe Staxx, Näääk, Lani Mo – Legend (video)
• Video: Alpis, DaCosta & DC Grimsta – Hemmaplan
• Video: Matte Caliste, Rhymes & Riddim, G Punkten & Robert Athill – Gå min egen väg

Läs mer:

• Video: Trainspotters – Bastards! (prod. Academics)
• Hallå där, DJ Akilles
• Exklusiv mp3: Trainspotters – RUN UME (Hands Remix) feat. Sci-Fi
• George Kaplan (Trainspotters) feat. That Dude Prince – Cruisin’ (prod. Chefen)
• Inför Step Up: Dictionary

För många innebär juldagen ett tillfälle för fest. De senaste 11 åren har den numera traditionsenliga juldagsklubben Love Shack arrangerat klubbspelningar i Uppsala. Förra året, då det vankades tio-års jubileum, stod Mange Schmidt på scenen. I år var det dags för Uppsalas stolthet Labyrint att genomföra en efterlängtad konsert på hemmaplan.

Den Gottsunda-baserade gruppen bestående av Aki, Jacco, Dajanko och Sai har på bara ett par år gått från att vara Uppsalas favoriter till ortens, och kanske hela Sveriges, favoriter. När kvartetten vid ett-tiden entrar scenen i V-dalahuset så bekräftar jublet att de verkligen är på hemmaplan. Även publikmängden vittnar om detsamma. Det verkar som att man har lyckats pressa in halva stadsbefolkningen i den totalfyllda konserthallen.

Något som är imponerande med Labyrint är den höga kvalitet de ständigt håller. Trots att gruppen bara har släppt ett album lyckas de leverera närmare 20 låtar utan att egentligen tappa publiken en endaste gång. Kanske beror det på att de är på hemmaplanen. Men oavsett om de framför äldre låtar som Fingrarna i luften samtidigt som publiken formar sina tum- och pekfingrar till ”L”, EP-spår som Hasslade eller den populära Kärleken? så har de ständigt publiken med sig. När den Uppsala-dedikerade låten Välkommen hem framförs uppstår direkt allsång. Och när Babylon brinner ekar i lokalen fylls luften av tändare.

Den höga kvaliteten handlar inte bara om att de har en stor låtrepertoar. Även framförandet av låtarna håller hög klass. Labyrint har genomgående god scennärvaro och publikkontakt. När Dajanko förklarar att han är en eldsjäl när det kommer till vissa former av rökning besvaras det med ett stort jubel. Killarna hinner även med att kasta några välvalda ord mot polisens gatulangningsgrupp och hylla majoriteten av stadens stadsdelar. I mitten av konserten genomfördes en mindre Redline Records-hyllning, där de spelade upp Stor och Linda Piras låt Rom & Kush och Dani-Ms Motstånd. Ett kul, om än lite omotiverat, inslag. Med sig på scen hade de även Amsie Brown som framförde sin låt Krigarsjäl.

Det råder ingen tvekan om att Labyrint är en sevärd hiphopakt. Spelningar kan i mångt och mycket handla om att få ett bra samspel med publiken. I Uppsala har de av naturliga skäl inga som helst problem med det. Och personligen tror jag inte att de har några större problem med det i andra städer heller.

Läs mer:

• Låtar från Labyrint Productions
• Ladda hem Labyrint – ”2009 mixtape”
• Video: Labyrint – Ortens favoriter remix (med STOR, Aleks, Allyawan, Dani M, Jaqe, Alladin, Black Ghost & Pase)
• Whoa-TV! Avsnitt #4: Streetvideo med Labyrint
• Labyrint – Fingrarna i luften

Ola Myrhman:

Nimo Cheebs har figurerat på den svenska hiphopscenen under en lång tid. Efter skivor med bland annat Magnum Coltrane Price och Mackan i form av Majestic 3, turnerande med jazzmusikern och sångaren Nils Landgren, samt flertalet samarbeten med kollegorna i Safehouse Staff, är det ingen debutant i den vanliga bemärkelsen vi lyssnar på. Efter mixtejpsen Brush från en annan mush, volym 1 och 2 är det dags för Nimo Cheebs första officiella albumsläpp betitlat Till slut.

Nimo är en emcee med ett tight och överlägset flyt. Ibland väsande kaxigt flerstavsrimmande, andra gånger självrannsakande och utlämnande likt en gammal soulartist. Safehouserapparens styrka ligger i säkerheten i ordlekarna; skiftandet mellan ignorant slang och vackert målande poetiska rader. Nimo har hållit på så länge att det känns som om han är hundra procent självsäker i sitt artistiska utövande. Detta hörs på sättet han anpassar sig och placerar sin röst, intonering och tempo på de olika ljudbilder albumets producenter målar upp. Och det är en stark uppställning ljudmakare Cheebs har anlitat på debuten; Rick Skizzo lägger nedstrippad talkbox-funk i Gomorrish. Även andra hälften av numera insomnade Up Hygh, Pure P, dyker upp och lägger ett par Pete Rock-inspirerade adlibs i percussiontunga Mitten av min hand, Thomas Rusiak skapar dimmig studiostämning med elgitarr- pålägg i inledande spåret: The Weeknd-doftande Hur kan du.

Ämnesvalen på Till slut kretsar kring introspektiva tankar, redlöst festande, blazerökning och klassisk skrytrap. Cheebs målar naturligt upp bilder från sena röktäta bilfärder i söderort – så som han gör i Abidaz-gästade basmonstret Para finns – producerat av Matte Caliste. Lika självklart låter det när Cheebs blir introspektiv och talar om förlorade vänner, så som han gör i Jag har dig – med soulstjärnskottet Newkid på sång. Gästlistan på Till slut imponerar och det känns aldrig ansträngt när Cheebs samarbetar med sångare. Masayah dyker upp och lägger sin välbekanta stämma på kvinnohyllningen Förlåt mig om jag pratar så. Skivan har en diger gäst- och producentlista men Till slut har ändå en sammanhållen ljudbild, signifikativ för hur Stockholm låter 2012. Detta är också ett gott betyg till Nimos förmåga att sätta ihop sammanhållande album och inte enbart singelsläpp. Från hårdare gaturap till ödestung stråksymfoni på Jeansbjörn-producerade Koppen visar Nimo upp ett ärligt och öppet artisteri, och även om Rågsvedsemceen behärskar sin skrytrap och gatulingvistisk till fullo så är det i de mer självutlämnande spåren Cheebs gör sig bäst.

Olas betyg:

Forum: Recension: Nimo - Till slut

Läs mer:

• Intervju: Nimo om nya skivan ”Till slut”
• Video: Nimo – Gungar fram (feat. Näääk & Kaliffa)
• Svensk nyårs-hiphop 2012/2013
• Stockholmssyndromet – Lasta + Lasta remix med Näääk, Mackish, Dajanko m.fl.
• Näääk är tillbaka med ny skiva

Det känns som det var igår Kartellen gjorde entré på den svenska hiphopscenen. Men mycket har hänt sedan gruppen testade gränserna med maskerade ansikten och drogromantik. Från att ha varit en musikgrupp som polariserat hiphopsverige på ett sällan skådat “hate it or love it”-sätt har gruppen lyckats skapa en skiva som når ut till en bredare massa. Kartellen är fortfarande Kartellen. Men Ånger & kamp ger oss fler sidor av ett redan intressant mynt.

Sebbe Staxx, som med tiden har blivit Kartellens frontman, bär ett stort ansvar på gruppens andra skiva. Rinkeby-rapparen Kakka är inte med på något spår, och trots att Kartellen-grundaren Kinesen har skrivit en del av texterna, är det Sebbes Staxxs röst som hörs i högtalarna. Och det låter bra. Det känns som att Sebbe Staxx har utvecklats med åren. Rösten andas mer rutin och texterna avspeglar rösten.

Ånger och kamp  innehåller ärliga, raka, råa och starka texter. Vänskap, förorten och framför allt ånger och kamp präglar skivan. Drogromantiken har bytts ut mot självrannsakande låtar som Ställ dig upp och rader likt ”Har laddat alldeles för mycket, när jag inte pallat trycket, visste inte att massa haffla skulle fucka mitt rykte”. Kartellen levererar en ärlighet som jag tror tilltalar lyssnaren. För mig ska hiphop vara rakt och ärligt och den känslan lyckas Kartellen förmedla.

Ånger & kamp innehåller många intressanta gästartister som levererar refränger av riktigt hög kvalitet. Ingen har nog missat deras första singel Mina områden som gästas av Dani M. Men utöver väntade verser från bland annat Kartellen-medlemmen Maskinisten och Lani Mo hörs också mer oväntade röster i form av Thorsten Flinck och The Real Group.

Skivan, som är producerad av Stress, är varierande och intressant. Jag tror inte att någon Kartellen-lyssnare kommer känna sig besviken eller sviken. Trots att det är mindre “fuck aina” nu och mer reflektion och mörker.

Forum: Recension: Kartellen - Ånger & kamp

Läs mer:

• Lucka 6: Sebbe Staxx (Kartellen)
• Video: Kartellen, Sebbe Staxx ft. Dani-M – Mina områden
• Video: Kartellen & Thorsten Flinck – Ett bättre liv
• Videor: Kartellen ft. Timbuktu – Svarta duvor & vissna liljor + Sebbe Staxx – Allt som glimmar (underklassmusik)
• Video: Aliammo – Knasdagar

Tom Samuelsson:

Mange Hellberg är nog tidigare mest känd inom hiphopkretsar under sitt rappande alias Mange Myt. I oktober 2009 släppte han albumet A.D.H.D (Alla Dårar Har Drömmar), som gästades av bland annat Organismen och Remedeeh.  Nu släpper han sitt andra album Varför börja med sig själv när man kan rädda världen under sitt riktiga namn, Mange Hellberg. Processen med albumet påbörjades redan år 2010, och på onsdag når den 12-spåriga slutprodukten allmänheten.

Under tiden som Mange Myt gjorde han sig känd för sina texter när han levererade samhällskritik utifrån sina personliga erfarenheter som utstött, och bland texterna på Varför börja med sig själv när man kan rädda världen lever den hjärtsmältande socialrealismen i högsta grad kvar. Mange Hellberg beskriver glasklart misären ur ett gräsrotsperspektiv, och det är en av hans största styrkor. Han kan på ett ärligt sätt beskriva den hopplöshet som man kan känna när man inte alla gånger lyckas leva upp till omgivningens förväntningar, men behåller hela tiden glimten i ögat. Att han dessutom själv kommer från en bakgrund som hemlös med missbruksproblem ger det hela en extra dimension.

Soundmässigt präglas albumet dock inte alls av hiphop (förutom möjligen trumbreaket i låten Special), på det nya albumet har han istället tagit sig an den svenska proggtraditionen, något som han faktiskt lyckas väldigt väl med. Jag skulle vilja hävda att Varför börja med sig själv när man kan rädda världen är det mest lyckade crossover-projektet inom svensk musik sedan Daniel Adams-Ray och Oskar Linnros gick skilda vägar. Med blandningen av trallvänliga och melankoliska melodier som vävs ihop med hjärtsmältande texter lyckas Mange Hellberg leverera ett helgjutet album som jag tror kommer tilltala en väldigt bred publik. Inte på grund av någon kommersialisering, utan på grund av dess sällsynta genuinitet.

Mange Hellberg kanske blir den som tar tillbaka den svenska folkparksprogg-traditionen till 2010-talet. Att den isåfall har ena foten i proggen och den andra i hiphopgenren känns väldigt modernt på något sätt.

Toms betyg:

Matias Rankinen:

Visst, Mange pysslar inte direkt med hiphop längre, men någonstans bakom gitarrerna och sången kan man ändå ana vilken genre han härstammar från. När jag lyssnar på Varför börja med sig själv när man kan rädda världen känner jag spontant att den typen av historier Mange Hellberg vill berätta kanske gör sig ännu bättre i det här formatet än på rapverser. Framför allt den lite äldre publiken kommer nog känna igen sig i de musikaliska influenserna, men också i texterna; de lägger sig som en tung ringbrynja över kroppen, ser en i ögonen och tar ett allvarligt snack med en. Och jag – som ännu inte har ens nästan den livserfarenhet som textförfattaren själv – lyssnar på tåget medan jag ser landskapet dundra förbi. Tänker att det inte finns några garantier för någonting.

Matias betyg:

Forum: [Recension] Mange Hellberg - Varför börja med sig själv när man kan rädda världen

Läs mer:

• Video: Mange Hellberg – Full när jag är tuff
• Mange Hellberg feat. Zacke – Lallare (Christer P) remix
• Video: Mange Hellberg – Christer P (Lallare)
• Video: Mange Hellberg – Varför börja med sig själv…? / Collén remix ft. Petter
• Lucka 11: Mange Hellberg

Daltone är en rappare jag alltid har tyckt att det är spännande att följa, främst på grund av hans texter som ofta är känslosamma och reflekterande, så för mig är detta släpp efterlängtat. Men innan jag kommer in på texterna vill jag först titta närmare på den musikaliska sidan av albumet. Jag har alltid tyckt att han kan välja bra beats som passar den rätt raka stil han har i sin musik, Höga toppar djupa dalar är inget undantag. De allra flesta låtar är producerade av DJ Large, de andra producenterna som har beats med är Acur, Denniz Prime och Kids On DMT och allas bidrag är stabila. Vissa låta sticker ut med gladare känsla och passar Daltone och gästerna bra, speciellt Aldrig landa med Promoe och Ett flow med Organismen och Timbuktu, båda av DJ Large. Men även de mörkare tongångarna sitter perfekt och ger hela skivan en bra balans mellan det glada och det sorgset självreflekterande.

Trots de musikaliska kvaliteterna på plattan är Daltone en artist jag alltid har haft lite problem med för att jag aldrig kan bestämma mig om jag gillar hans något upphackade flow eller inte. Ibland känner jag mig frustrerad att han inte enklare kan glida över beatsen och inte göra takten så uppenbar för mig, men ibland känner jag tvärtom att de tydliga betoningarna ger en helt annan energi åt musiken. Detta gäller inte från låt till låt utan exakt samma sekvens kan ge olika intryck på mig som lyssnare beroende på hur jag känner mig. Han kan alltså inte styra sin publik lika tydligt som många kan, men å andra sidan är hans personliga stil något som inte kompenserar och alltid känns genuin. Gillar man det så gör man, har man problem med det ges ingen nåd. Men för mig känns flowet alltid mer relevant när det gäller skrytrap och upptempolåtar vilket vi får fina exemplar av på skivan, speciellt Kasta ut dom med Mächy.

Det är dock inte i skrytrappen som Daltones styrka ligger, anledningen till att jag har sett fram emot det här släppet är de självutlämnande texterna som han gör så bra. När han reflekterar över sitt liv görs det rakt och helt utan pretentiösa ambitioner, detta är fallet även på Höga toppar djupa dalar. Ni har säkert redan hört Du har ingen aning som gästas av Roffe Ruff och trots att det är albumets starkaste låt är den inget undantag. På flera spår berättas det om brustna hjärtan, osäkerhet och en evig törst på ett sätt som lämnar mig med en bitterljuv eftersmak. Känslomässig rap är något Daltone behärskar till fullo och i låtar som Tystnaden, som handlar om hur tydlig och överväldigande ensamhet kan vara, kommer han till sin fulla rätt. Det här också på sådana låtar jag önskar att hans flow var lite mer sömlös.

Sammantaget är det alltså ett stabilt släpp som, liksom titeln antyder, har höga toppar men också en del dalar. Den känslomässiga delen av skivan tilltalar mig mycket, men andra kommer säkerligen att föredra de gladare och hårdare sidorna. Anledningen till att jag uppehåller mig så mycket vid detta reflekterande är för att Daltone är unik inom svensk hiphop med sitt sätt att ta sig an denna genre. Det finns två sätt att göra självutlämnande musik och de illustreras bra utav två av gästerna på plattan, Organismen och Roffe Ruff. Den förstnämnda gör hiphop som lämnar lyssnaren med visst hopp och tröst medan Roffes musik inte ger publiken någon trygghet. Daltone passar dock inte in i något av dessa fack, hans texter lyser av vacker melankoli och mörker, något jag inte kan komma på någon motsvarighet till inom den svenska hiphopen.

Forum: Whoa recenserar: Daltone – Höga toppar djupa dalar

Läs mer:

• Daltone fortsätter släppa videor från kommande mixtape
• DC – Från Grimsta
• Video: Daltone ft. Roffe Ruff – Du har ingen aning
• Whoa recenserar: J-Son-Never Half Stepping
• Finess – Förändring

Nöjd besökare under konserten. Foto: Pontus Gustavsson

Efter att True school-arvtagaren Prop Dylan krattat manegen med imponerande tungt och mestadels nytt material blev det dags för kvällens headliner. Lokalen släcktes ner och rökfylldes innan den legendariske producenten DJ Premier introducerade sig själv till tonerna av Roy Ayers We Live In Brooklyn Baby, ett logiskt låtval om man betänker vilken plats den 46-årige Texasfödde Chris Martin genom hela sin karriär kommit att representera.

DJ Premier på scen en söndag i oktober alltså. Stockholm älskar fortfarande sin klassiska östkust-hiphop, för Strand var denna kväll en mycket välbesökt klubb. Med sig på scen hade DJ Premier Bumpy Knuckles, eller Freddie Foxxx, Long Island-emceen som skivdebuterade så tidigt som 1989. På grund av bland annat skivbolagsstrul fick han aldrig släppa den där plattan som skulle givit honom en plats i hiphopens egna Hall Of Fame. Bumpy Knuckles skivpersona har alltid gått ut på att förakta skivindustrin, dissa veka emcees och spöa hatare som har nerver nog att försöka gå emot honom. Bumpy Knuckles bästa karriärdrag har varit att han samarbetat med DJ Premier och varit en del av Gangstarr Foundation. Mest känd är Bumpy – i alla fall i Sverige – antagligen för den sista versen på Gangstarrs The Militia från 1997 års Moment Of Truth.

Bumpy Knuckles in action. Foto: Pontus Gustavsson

Inledningsvis bjöd duon på en hygglig strid av låtar som lät som den tunga underground-boom-bap Knuckles pratar om i Shake The Room, en personlig favorit från KoleXXXion från i år.

Under dessa låtar imponerade Bumpy med en tydlig röst och grym breath control som placerade sig över Premiers beats som tåghjul över räls. Efter ett tag kändes det som om ljudet på Bumpys mikrofon blev sämre och han drunknade därmed något i de alltmer kakafoniska beatsen.

Den Bumpy Knuckles vi känner igen från klassiska låtar som M.U.G. och Win The G infann sig aldrig riktigt denna kväll. I stället kändes det som om vi fick se en avspänd Bumpy på scen praktiserandes någon form av kinetiska energirörelser medan han bjöd på låtar som lät som att de kom från ett New York-mixtape på sent nittiotal.

Publiken var med på noterna! Foto: Pontus Gustavsson

Publiken verkade dock inte bry sig och uppskattningen drogs upp till stratosfäriska nivåer när Bumpy efter fyrtio minuter vandrade av och lät DJ Premiers göra sitt Gangstarr-och-Big-L-hyllningsset. När låtar som Full Clip och Work spelades gick publiken i taket. Personligen stod jag bara och väntade på Above The Clouds, något jag i och för sig alltid gör. Setet avslutades med tidigare nämnda The Militia, där Bumpy dök upp på scenen och drog sin klassiska vers acapella.

Om den obligatoriska Gangstarr-hyllningen hade fått mindre plats hade konserten fokuserats mer på Bumpy Knuckles diskografi. Kanske hade vi då fått höra hans ilskna vers från O.C.-samarbetet Win The G.

Prop Dylan värmde upp publiken. Foto: Pontus Gustavsson

Forum: 14/10 DJ Premier & Bumpy Knuckles @ Strand (Hornstull)

Läs mer:

• Dj Premier och Bumpy Knuckles till Sverige
• Video: Prop Dylan – 20th Hour (prod. Logophobia)
• Way Out West 2012 – Fredagen
• Lyssna på intervjun med Whoa-crew i ”En kärleksattack på svensk hiphop”!
• Recension: Smif-n-Wessun live @ Peez – Mosebacke

Tom Samuelsson:

På Looped State of Mind är det tydligt att han gått in för att göra en platta för sin egen skull, och inte för att smöra in sig på någon radiolista. Låtarna är gärna väldigt excentriskt uppbyggda, med minutlånga intron och jazzambienta ljudbilder som svävar kring rapvokalen. Chords har alltid haft ett öga för formuleringar och att balansera på gränsen mellan de normer som definierar vad som är ”classy” och vad som är ”street”, och lyckas på ett sätt som få gör att få dessa motsatser att gifta sig på ett värdigt sätt i hiphopens tecken. Det framgår också väl i hans musik att han är ödmjuk inför sina musikaliska förfäder samtidigt som han inte skäms för att slänga in knivskarpa pikar mot sin samtid.

På Looped State of Mind är ett genomgående tema i texterna inte att rappa om pengar, weed och brudar – utan på ett ödmjukt, nästan lite desperat sätt, beskriver han de trångmål man genomgår som vuxen man i livet. Chords skäms inte heller för att prata naket om känslor, något jag tycker är häftigt. Något jag tycker är ännu häftigare är att Chords producerat hela skivan på egen hand.

Produktionsmässigt är det svårt för mig att beskriva exakt hur han låter för någon som aldrig hört Chords tidigare. Det är som om han rest tillbaka till någon gång mellan mitten av 60-talet till början av 70-talet och blandat soundet och mixningstekniker från artister som Simon & Garfunkel med melankolin och eftertänksamheten som hittas i verk av artister som John Coltrane och Miles Davis.  Smakfullt excentriska samplingar och en enorm skicklighet på elpianot går som en röd tråd genom hela hans sound, och på Looped State of Mind lägger han även till ett nytt instrument i sin virtuos-arsenal – nämligen gitarren. Och när man lyssnar på hur han använder sina samplingar i kombination med tidigare nämnda instrument så påminns man om tekniker som annars ofta förknippas med Kanye West från den tiden när han var sådär ”härligt experimentell”.

Mixningen på skivan doftar akustiska instrument med en väl avvägd kompression, och rap som på vissa låtar är så doppad i distorsion att den nästan smälter ihop med instrumentalen. Om det draget är bra eller dåligt är subjektivt. Jag förstår hans tanke, och jag tycker det är ett problem att många producenter inte lyckas få rappen och instrumentalen att smälta samman till en naturlig helhet. Det märks att han haft det i åtanke när han mixat, men det känns stundvis som om han varit så mån att lyfta fram hantverket i sina produktioner att han låtit rappen stå åt sidan. Även om jag kanske inte tycker att det funkar alla gånger, så kan jag ändå uppskatta att man märker att han varit kreativ i valet av mixningstekniker och tagit till nya grepp för att forma ”Chords-soundet”.

Mitt betyg för Looped State of Mind blir 5/5, med grunden att skivan är både nyskapande och välgjord. Aldrig tidigare har någon inom svensk hiphop tagit sig an ett sådant Do It Yourself-projekt och lyckats att med små medel presentera en så välformulerad och kvalitativ produkt som Chords har gjort med det här albumet. På Looped State of Mind visar Chords att han kan använda sin nästan 15-åriga erfarenhet inom rap till annat än att harva gamla spår, när han istället använder den till att trampa upp nya stigar på ett manér som gör honom till en genuin hiphoppionjär. Looped State of Mind skulle lika väl kunna vara det senaste släppet från G.O.O.D. Music som det tredje soloalbumet från den vilsna Lundapågen i Brooklyn.

Toms betyg:

 

Vessna Sarah:

Äntligen. Oh äntligen. Det är känslan som omger mig när jag sätter mig ner för att lyssna på Chords nya album. Things We Do For Things är en kär vän, och att nu få lyssna till Looped State of Mind är som att möta den gode gamle vännen du inte sett på länge -du vet inte vad som är nytt och vad som hänt sedan sist, men tillräckligt mycket är så bekant att en varm känsla sprider sig i magen och mynnar ut i ett brett leende och förväntan över stunden som komma skall. Efter mötet kan jag inte påstå att jag är besviken, jag sitter fortfarande och ler. Vilket i sig kanske är lite märkligt men inte konstigt. Chords fortsätter att följa sin tematik där lycka och flärd inte är det som räknas, utan snarare inneboende känslor kring hur vardagen och världen runt honom ter sig. Hösten är definitivt rätt tid för släppet, då många av oss tampas med ett tyngre mode när mörkret faller på. Men den här plattan lyckas påvisa att en dämpad stämning i livet kan leverera riktigt grymma tunes. Chords lyckas förmedla bilden av att han är en helt vanlig dude, ingen stjärna, inget rap-ego. Bara bra musik. Något som jag törstar efter i dagens samhällsklimat.

Looped State of Mind (you gotta love vinkningarna titeln ger) sticker egentligen inte ut från Chords övriga repertoar, från första raden är du viss om att det är just honom du lyssnar på. Dock har plattan smyckats med något i sammanhanget lite otypiskt, nämligen elektroniska inslag. Visst, det är en trend, men inte av ondo. Här ger det ett djup jag annars hade saknat och tunga arrangemang och djupa ljudbilder är ändå något jag förväntar mig av Chords. Jag tycker mig höra att plattan präglas av att den i mångt och mycket är ett enmannaprojekt, den är producerad rakt igenom av mannen själv och är enligt honom hans examensarbete i producentskolan. Den enda gästningen görs av Timbuktu på det lite drömska spåret Insomnia. Enligt utsago har Chords själv haft full kontroll på varenda textrad, rytm och instrumentspår på albumet. Skivan luktar helt enkelt Chords lång väg, titelspårets inledning ger dessutom ifrån sig en doft av Brooklyn.

Vessnas betyg:

 

Ola Myhrman:

Chords är tillbaka med första soloalbumet sedan 2008 års Things We Do For Things, och de som vet vad han musikaliskt är kapabel till väntar sig antagligen stordåd.

Jens Resch gjorde sig under nittiotalets senare hälft känd som furiös rimspottare som ena halvan av Chords & Scissors. Då handlade det om punchline-leverans och multisyllable-rim i Ras Kass och Chino XL-skolan. Sedan den tiden har den numera Brooklyn-stationerade Lund-emceen vid varje skivsläpp ständigt tagit nästa steg i sin musikaliska utveckling.

Efter debuten med The Garden Around The Mansion, som var högenergiskt 16-bars-spottande över formtoppade Breakmecanix-produktioner följde Things We Do For Things, som såg Chords ta ett jättekliv mot att bli en mer mångfacetterad artist. Här fanns mer utvecklade produktioner, större variation på beatsen, sång, samt mer teman i texterna än tidigare. Förutom framgångsrika reggaeprojektet Helt Off, har Chords även turnerat med Timbuktu och utvecklat sig som scenartist.

På nya skivan Looped State of Mind hör jag en artist som tagit steget och fulländat sitt uttryck. Det känns som om vi får läsa Chords dagbok beskrivandes en tillvaro som nomaden i det främmande landet. I låtarna tar han upp ämnen som självtvivel och sömnlöshet, viljan att bli av med dåliga vanor och förmågan att kunna lyssna på sig själv och bli vuxen. Allmänmänskliga ämnen som det är enkelt för mig som lyssnare att relatera till.

Insomnia, med gästande Timbuktu på refrängen, använder vackert samspelande rhodes-ackord och en snyggt reverb- och ekodränkt röstsampling. Chords lägger ut sina tankar om att göra rätt livsval och funderar över sökandet efter Drömmen, problemen med att vara artist och att alltid behöva undra när och varifrån nästa check ska komma.

Musikaliskt handlar den här skivan om långsamma tempon och rik live-instrumentation. Influenserna kommer från soul, reggae och funk men Chords lyckas i varje spår knyta ihop dem till solid hiphop-produktion, hela tiden vilande på kompetent programmerade organiska trummor. Det finns här snygga rhodespianon, liveinspelade handklappar, stråkar, 80-tals-synthövningar, blås, akustisk bas och gitarr. Chords har producerat hela skivan på egen hand och om det finns någon rättvisa så borde han även kunna livnära sig som välbetald producent framöver.

Fantastiska Robot rör sig i samma ämnessfär som Insomnia. En ödesmättad synthstråke tillsammans med ännu ett par snygga rhodes-övningar och livebas. Chords vill inte bli en del av maskinen med ett tröstlöst nio-till-fem-jobb. Ett ämne alla som någon gång satsat på sin dröm kan relatera till. Ljudbilden här får mig att tänka på ett uppdaterat Soulquarians i högfrom.

Jag gillar verkligen också mellanspelen, Fire, och Secrets, på skivan. Det låter som om en mikrofon placerats framför ett brusigt kassettdäck och Chords gör på dessa ett par tunga talkbox-övningar i sann Zapp & Roger-anda. Jag hoppas på att få höra dessa låtar i sin helhet. Kan vi få dessa som bonusspår?

Mig veterligen har Chords ett – ursäkta klyschan – unikt uttryck som artist, och det som gjorts bättre här än på föregångaren Things We Do For Things är att han steppat upp nivån när det gäller refrängskrivandet, samt skapat en enhetligare och mer sammanhängande ljudbild.

Om en det finns en sanning om den kämpande artisten så är det att han åstadkommer storverk när tillvaron är som kämpigast. Chords har med Looped State of Mind kommit så nära perfektion det går att komma.

Olas betyg:

Glöm för all del inte att kommentera recensionen och albumet i forumtråden nedan:

Forum: Recension: Chords - Looped State of Mind

Läs mer:

• Chords på novemberturné
• Chords – The Dude släpps på Spotify
• Video: Chords – Drift Away
• Chords öppnar för Kendrick Lamar i Sverige
• Video: Chords – The Dude

Ola Myhrman:

Öppningsspåret på The Dalecarlian Book of the Dead, Borlänge-rapparen Follow Him To the End of the Desserts (hädanefter F.H.T.E.O.T.D.) officiella debut, sätter tonen för hur resten av plattan kommer att låta. This Song Doesn’t Exist, som produceras av tyska producentteamet Snowgoons och gästas av Prop Dylan, visar upp de militant hätska ljudlandskapen bestående av ADHD-uppklippta stråkar som har sitt ursprung i Jedi Mind Tricks-producenten Stoupes Ensoniq-sampler. Det här är en mörk skiva, intensiva toner att skrika ut sina demoner till, ett perfekt ljudspår till din mest feberyrande mardröm, musik att misshandla ondskefulla antagonister till. Ja, ni förstår vart jag vill komma. Follow Him:s texter behandlar tankar kring dödsångest, domedagsprofetior om storföretagens makt, totalitär poliskontroll och den vanliga människans maktlöshet inför det kapitalistiska systemets påverkan. Budskap som de ovan nämnda, ofta levererade av en emcee som gör det i ett uppskruvat och ilsket röstläge, gör The Dalecarlian Book of the Dead till en platta du ska lyssna aktivt på. Detta behöver inte ses som något negativt.

The Dalecarlian Book of the Dead lyckas under inledningsspåren skapa en filmisk ljudkuliss som får mig som lyssnare att känna mig som om jag sitter i en skyttegrav i ett Stanley Kubrick- producerat framtidskrigsdrama. På Enough Blood gästar sångerskan Oil My Member med en imponerande sånginsats som får mig – i brist på en bättre referens – att tänka på Björks ogripbara vokalinsatser.

F.H.T.E.O.T.D. har koll på sina flerstaviga rim och är en kompetent emcee. Denna skiva är ett projekt som har en högre verkshöjd än ditt vanliga ”underground- släpp”. Singeln Time To Die, använder sång och liveinstrumentering, bland annat i form av skickligt spelad ståbas. En fin låt som jag hoppas leder till att F.H.T.E.O.T.D. får en bredare lyssnarskara än de redan initierade hiphopskallarna.

Borlänge har ju en tradition när det kommer till klassisk engelskspråkig hiphop. Jag skulle ändå säga att F.H.T.E.O.T.D. har en egen ljudbild och rimstil jämfört med kollegan Prop Dylan och hans grupp Ragin Goblins – även om det finns vissa likheter mellan dessa artister. F.H.T.E.O.T.D. gör djävulsbesatt musik där Philadelphia- rimsmederna Jedi Mind Tricks känns som mer givna referenspunkter. Följaktligen samplas Vinnie Paz också på From Beyond The Ruins, där battlemonstret Henry Bowers dyker upp med en habil gästvers. The Dalecarlian Book of the Dead är en välproducerad skiva som trots ett sammanhållet ljudlandskap ändå har en uttänkt variation på beatsen. Det handlar om mörker, hätska stråkar och industriella ljudstycken.

Jag kan ändå tycka att Borlänge-emceen är som bäst när han drar ner på chockeffekten, när han inte väljer de mest ondskefulla beatsen eller skriver de mest blodstänkande verserna. Doomtown, med gästerna Nastee & Makie, utgör en av skivans starkare spår. Tempot har här dragits ner och beatet utgörs av en dämpad stråkslinga och två basgångar som effektivt samspelar med varandra. F.H.T.E.O.T.D. ger oss bilden av ”his blue collar hometown”, som domineras av vintermörker, nazister och kolgruvor. En plats han vill lämna men inte kan eftersom det är hans hem. Även spår som Spot The Difference, visar på Follow Him:s mer introspektiva sida. Låten berättar en historia om en mans övergrepp på en kvinna. Där hör jag artistens personlighet komma fram ännu tydligare. Detta är något jag vill höra mer av.

The Dalecarlian Book of the Dead är militant och diabolisk hiphop med avancerade rimstrukturer och tung trumprogrammering. Skivor i den här genren har gjorts förut. F.H.T.E.O.T.D. tillför ändå någonting nytt med ett genomarbetat album med tydliga teman i texterna och beats gjorda med omsorg. Till nästa projekt ser jag dock gärna att Follow Him fortsätter med att hitta ett ännu mer personligt tilltal.

Olas betyg:

Jonas Pedersén:

Jag har alltid gillat hiphop som vågar tänja lite på gränserna, något F.H.T.E.O.T.D. gjorde på sin förra platta The Jacksonian March. Inte för att man vill omdefiniera hiphop utan för att man vågar göra vad man vill och strunta i alla ramar bara det låter bra, tyvärr var resultatet på den plattan att den spretade lite för mycket. The Dalecarlian Book of the Dead håller sig mer inom råmärkena för hur svensk hiphop brukar låta, men det känns ändå som att F.H.T.E.O.T.D. har tagit med de delarna från sin personlighet utanför hiphop som definierar honom. Den talade poesin och musiken som sträcker sig mot de hårdare delarna av rocken finns kvar i repertoaren och gör att denna plattan är betydligt mer enhetlig men ändå typisk för just F.H.T.E.O.T.D.

F.H.T.E.O.T.D. har också alltid gjort sig känd för att vara politisk och många av låtarna på skivan är väldigt laddade med samhällskritiska budskap, men inte ens här kan han hålla sig inom ramarna. Något jag alltid tyckt att det finns för lite av i svensk hiphop är låtar som verkligen provocerar, därför känns det friskt att F.H.T.E.O.T.D. gör en låt som är politisk dynamit i Die Wolfhater Die! som också musikaliskt är plattans starkaste spår. Inte för att jag nödvändigtvis håller med i budskapet att alla vargjägare förtjänar att dö, utan bara för att det provocerar, det berör och det är något man verkligen får vara beredd att försvara.

Jag har fokuserat väldigt mycket på skivans budskap därför att det är vad som fängslar mig, men det rent musikaliska är också värt att nämnas. De mörka tongångarna dominerar och passar perfekt till den domedagskänsla man kan få av F.H.T.E.O.T.D.s röst. I musiken ligger också det mest experimentella i hela plattan och man kan ibland bli lite förvirrad av hur låtarna är klippta och vad man egentligen vill ge för ljudbild, men det görs ändå på ett sätt som sätter lyssnarna på tåspetsarna. Sången av Oil My Member på Enough Blood får mig dessutom att rysa, en blandning av Björk och psykotiskt kall vrede kryper innanför skinnet. Jag måste också lyfta fram Nastees insats på låten Doomtown som verkligen imponerar med sitt sätt att styra lyssnaren med sin röst och tonläge, hade det inte varit för det något ojämna flowet hade hon dominerat hela plattan med bara den versen.

Det är svårt att motivera mitt betyg på den här skivan. Första gången jag lyssnade på den satt jag och skrattade högt och log stort på spårvagnen, det högsta betyget tycktes spikat. Andra gången tyckte jag inte att den var lika genialisk då chockvärdet kändes som den enda anledningen till att jag gillat den från början och betyget sjönk några snäpp. Det var först på tredje lyssningen som min hjärna började hitta de små nyanserna som jag ännu inte är klar med att kartlägga och som knäpper upp betyget lite igen. Detta är en platta du måste höra åtminstone en gång, kände du som jag får du nog sätta den på repeat några gånger för den är väldigt genomtänkt och har flera dimensioner.

Jonas betyg:

The Dalecarlian Book of the Dead på iTunes

The Dalecarlian Book of the Dead på Spotify

Forum: Recension: Follow Him To the End of the Desert – The Dalecarlian Book

Läs mer:

• Videopremiär: Follow Him To the End Of the Desert – Bumpy Ride
• Video: Follow him to the end of the Desert – Jacksonian March
• Follow Him To the End Of the Desert feat. Prop Dylan – Disslike People
• Vinn konsertbiljetter och skivor med Dead Prez!
• Johan ”Organismen” Hellqvist – Om Gud vill och vädret tillåter

Pontus Gustavsson:

Det är alltid kul att som supporter och musikskribent få följa en grupp eller artist sedan de befunnit sig i tonåren och lägga märke till deras utveckling. Staden är nämligen en sådan grupp som undertecknad haft span på sedan gamla Whoabattles och hemmastudiosessions i audioforum. Deras första officiella släpp Boomboxhistorier Vol. 1 släpptes just på Whoa. En skiva som spelats otaliga gånger med sina självklara favoriter.

Efter mixtape nummer ett valde man att testa nya vägar med två EP:s med något mer elektroniska beats signerade Reflection Music. Musiken är Stockholm i ett nötskal men inte utan feta rimscheman. Det man kan säga om Stadens debut är att skivan har ett riktigt professionellt sound och en stor bredd. När det kommer till deras albumdebut så har man också arbetat med Marcus Price på beatsen och Allyawan, Danja, Da Costa och Malcolm B på gästvokalerna. I övrigt är det en ganska hög variation av stilar men utan att ge den maxade känslan. Dröm stort, lev större är en gedigen skiva som låter lite fetare än dess faktiska innehåll och känsla.

Pontus betyg:

Matias Rankinen:

Staden rör sig genom Stockholm stad, den här gången över elektroniska vibbar snarare än klassiska mixtapeinstrumentaler. Det är ett ganska ovanligt grepp att låta ett produktionsbolag producera större delen av en svensk hiphopskiva; vanligtvis brukar ju en eller flera igenkända producenter stå bakom spåren. Det faller dock ut väl, med ett sound som känns fräscht och som flirtar med andra genrer än hiphopen.

Tyvärr hade jag nog hellre lyssnat på bara instrumentalerna. Även om jag tycker att Staden är otroligt kompetenta rappare på det tekniska planet så räcker det inte riktigt när det är dags för ett helt album. Rösterna låter ansträngda, nästan lite andfådda, när de rappar om bärs, gräs, pengar och brudar. Kanske för att det är ämnen som i sig börjar bli ganska ansträngda att rappa om.

Det är dock få album som inte har ljusglimtar: ett par av spåren, de som präglas av nya, vässade synvinklar, kommer jag lyssna på långt in på senhösten. Om din mamma bara visste är en sådan låt.

Matias betyg:

Läs mer:

• Recension: Anton Kristiansson – Och jag
• Staden feat. Allyawan – Om din mamma bara visste
• Recension: Mofeta & Jerre – Briljanter & smaragder
• Recension: Ismen – Välkommen till planet regn
• Whoa recenserar: Stockholmssyndromet – Underhundar

Jon Mauno Pettersson:

Innan jag satte igång Näääks nya skiva Mannen utan mask var mina förväntningar kluvna. Dels ville jag lyssna på den klassiska Näääk-stilen som hela Sverige har lärt sig att älska. Samtidigt var jag orolig över att Näääks ofta sorglösa stil skulle kännas tjatig och daterad.

Näääk har arbetat hårt med den här skivan. Det märker man. Med 15 låtar, inklusive ett för mig smått meningslöst intro, så hinner han leverera både spår som får en att sitta och småle och texter som är mer självkritiska och ärliga. Ungefär som på Näääk vem?-albumet, bara att han tar ut svängarna ännu mer denna gång. Bland annat spåret På studs, som gästas av Stockholmsyndromet-rapparna Skizz och Marre, har ett beat som skiljer sig från det vi vanligtvis hör med Näääk.

Men om man har förväntat sig låtar om bärs, rök och damer så kommer man inte bli besviken. De flesta av låtarna behandlar, på ett eller annat sätt, ofta just detta. Hade jag jobbat för Anonyma Alkoholister hade jag förmodligen blivit lite orolig. Nu garvar jag mest åt rader om att dricka sex järn och vifta runt på dansgolvet som om det vore Let’s Dance.

Trots att Näääk fortsätter på sitt vanliga spår så lyckas han undvika att kännas tjatig och passé. Det känns fortfarande nytt. För raderna är nya. Och de är fortfarande sköna. Näääk har nämligen förmågan att leverera samma känsla som man kan få av vissa TV-serier. För mig är Näääk som serien Entourage. Han ger en feel good-känsla där allt bara flyter på, bekymmerlöst. Det känns som att ingen bakfylla existerar i Näääks värld.

Men ibland finns det en bakfylla. Flera spår behandlar bekymmer och är snudd på sorgsna. På den ärliga Om det är så berättar han att många frågar om hans liv verkligen är som han beskriver det, ett sorglöst liv med bärs och järn. Han berättar att så inte är fallet. Himlen är inte alltid blå för honom. Även fast det är självklart, så blir man nästan förvånad.

På skivan hittar vi även singlarna Jetlag, som gästas av Nimo och Melo, och Blåser min rök som gästas av Nimo. De är långt ifrån de enda rösterna på den här skivan, men de gästar flest låtar. Vi får även höra veteranen Thomas Rusiak och Chapee, Abidaz, Alpis och Khaliffa.

Även fast förväntningarna har varit höga så tror jag ingen kommer att bli besviken. Jag citerar huvudrollsinnehavaren:

“Näääk är back, boy”

Jons betyg:

Matias Rankinen:

Ibland tänker jag att jag ska revolutionera musikrecenserandet genom att byta ut de klassiska sifferbetygen mot ett enda värderande adjektiv. Siffror stirras på tills ögon blöder, de analyseras och ställs mot varandra. Små jävla siffror! Det är knappt klokt. Men detta får kanske bli i framtiden, om ens någonsin. Jag vill egentligen bara nämna att om vi använde värderande adjektiv istället för siffror så hade jag satt omdömet ”trevlig” på Näääks nya skiva.

Näääk är en av få i det här landet som kan rappa om att dricka whiskey, ragga på tjejer och röka gräs utan att låta störtlöjlig. Det är något i den avslappnade, lite bourbonhesa rösten som gör att jag tror på det han säger – och inte känner ett behov av att värdera det. Han dricker alkohol och puffar gräs och hänger med tjejer, det bara är så.

Och även om det finns ett par självrannsakande och allvarliga spår kan texternas teman bli lite tjatiga, framför allt när de inte är särskilt innovativt skrivna. Då är det tur att Näääk har ett så totalsäkert flow, en så obesvärad leverans och att han på den nya plattan får många riktigt härliga produktioner att rappa över. De ingredienserna ger trots allt en god lyssning.

Mycket mer än så är det inte med den saken. En skiva kan vara bra utan att vara fantastisk. Till exempel om den inte sätter avtryck i min person, eller inte direkt berör mig, men däremot gör att jag nöjt gungar med huvudet på tåget. Då känns det plötsligt självklart att kombinera klassiskt sifferbetyg med värderande adjektiv och säga att man har lyssnat på en trevlig skiva.

Matias betyg:

Forum: Recension: Näääk - Mannen utan mask

Läs mer:

• Näääk är tillbaka med ny skiva
• Video: Näääk ft. Nimo – Blåser min rök
• Intervju: Nimo om nya skivan ”Till slut”
• Whoa recenserar: Näääk – Näääk vem?
• Recension: Staden – Dröm stort, lev större