Recension: P.J. – Makin’ Moves

Tom Samuelsson:
I en tid där den skånska rapscenen ofta döms ut som ”bättre förr” och nära utrotningshotad, när de som håller igång hiphopscenen med events och klubbar egentligen bara är en handfull eldsjälar, så kommer den 20-åriga rapparen P.J.s debutalbum som en blixt från klar himmel, och påminner mig om vilken bördig grogrund för hiphopmusik som den skånska myllan faktiskt är.

För mig som ändå anser mig ha ganska bra koll på svensk hiphop kom det som en smärre chock när den då helt okände P.J. år 2010 släppte sitt mixtapes Wonderful Wednesdays, på vilket han uppvisade en text- och flowmässig mognad som tydde på flera hundra timmar bakom rimblocket och mikrofonen. Efter detta har han tagit den engelskspråkiga battle-scenen med storm genom att trots sin ringa ålder ge giganter som Charron och Loe Pesci en ordentlig match på deras eget modersmål. När han nu släpper debutalbumet Makin’ Moves så är det inte utan att jag har haft höga förväntningar. Förväntningar som till min glädje uppfylldes mer än väl.

En av de första sakerna som slår mig när jag sätter på Makin’ Moves är hur oerhört välproducerat det är, vilket kanske inte är så konstigt eftersom det mesta av albumet är inspelat i Malmörapparen Lazees studio och majoriteten av instrumentalerna är producerade av den gamle vapendragaren Noodlebreak (som också producerade Wonderful Wednesdays-mixtapet), som numera kallar sig för John Alexis. På skivan har de valt att använda mörka, melankoliska och luftiga produktioner som väcker en slags reflektionsstämning hos lyssnaren. Förkärleken till beats i moll med reverberande flyglar och elpianon, tillsammans med samplade körer, trumpeter och pads skapar en neokonservativ ljudbild som får mig att dra paralleller till de samplingsbaserade produktionsteknikerna bakom alster från artister som Kanye West, Kendrick Lamar, Common och J.Cole.

När det gäller rapbiten på skivan så förvånar det mig ständigt hur mogen han är som rappare rent flowmässigt. Han skäms inte för att leka med röstläget och pendlar mellan olika typer av flow och till och med från rapläge till sång, för att sedan med skicklig smidighet flytta tillbaka – och det är sådant som gör att plattan blir mindre enformig att lyssna på. Själva rimuppbyggnaderna är också väldigt bra, han använder ett avancerat och självsäkert språk med ett fokus på flerstaviga rim. Varje bar fylls ut väl med stavelser, och på hela skivan har jag inte lyckats hitta en enda rad där stavelserna inte varit tillräckliga eller fått stressas fram för att få plats i takten.

Lyrikmässigt blandar P.J. texter om livet i allmänhet och kärlek med en stor portion metarap. Rap om att man rappar, helt enkelt. Det är kanske i den nästan lite överdrivna andelen metarap som hans unga ålder, och därmed brist på ”livserfarenhet” lyser igenom för första gången. Jag tycker mig kunna se en tendens att många unga rappare mest rappar om att man rappar, något som kanske grundar sig i att man inte har så mycket erfarenheter i ryggsäcken ännu. På skivan kanaliserar han dock en slags ödmjukhet inför sin roll som rappare, samtidigt som han på låtar som New World visar upp en kompromisslös hunger efter mera.
I skivan som helhet lyser det igenom att P.J. inte kompromissat med kvalitét på sitt debutalbum och man upptäcker hela tiden nya fascinerande detaljer på skivan, om det så är ett skickligt flowbyte, en häftig sampling eller en ovanlig mixningsdetalj. Denna hängivenhet till detaljerna gör att jag ger Makin’ Moves betyget 4/5.

Favoritspår: New World 
Toms betyg:

Jonas Pedersén:
Först och främst, P.J. är en bra rappare både tekniskt och textmässigt och han visar upp detta på hela Makin’ Moves, med det sagt så gillar jag inte plattan. Det jag har problem med är vinkeln han har valt på den största delen av låtarna där han nästan konsekvent sysslar med ”meta-rap”, det vill säga att han rappar om att han rappar. Detta har jag alltid tyckt är lika intressant att lyssna på som om Bob Dylan hade gjort en blues-platta som handlar om att han gör en blues-platta. Det är okej någon låt, men när hiphop i sig blir dominerande på en skiva har jag svårt att hålla fokus genom hela lyssningen. Ibland glimmar det till däremot och fungerar riktigt bra, som när han använder det populära greppet att likna hiphop vid en kvinna på Miss Hip-Hop, som också är skivans starkaste spår.

Bortser man från detta är det som sagt en stark debutskiva, vissa punches är så enkla att de blir oerhört bra men oftast har P.J. bra rimscheman. Hans starkaste kort är dock hans flow och röst som jag tycker lägger sig väldigt behagligt över beatsen som han har valt med ett ganska moget öra. Det är bara ibland det känns som att rapen och beatsen inte klickar, som exempelvis på Murder, Murder, som enligt mig inte ens borde ha hamnat på skivan.

Sammanfattningsvis kan man säga att hade han valt en annan vinkel hade detta varit en favorit hos mig. Gillar man däremot hiphop som handlar om hiphop kommer man inte att bli besviken. Makin’ Moves har gjort mig oerhört nyfiken på hans nästa release, för det är i grund och botten en rätt bra skiva, därav det högre betyget trots den smått negativa recensionen.

Jonas betyg:

Lyssna och ladda ner P.J. – Makin’ Moves här:
 http://paulijokela.bandcamp.com/

Relaterade länkar:
Facebooksida
YouTubekanal
Twitter

Forum: [Audio] Recension: P.J. - Makin' Moves

Läs mer:

• Videor: P.J. – New World & Makin’ Moves
• Video: P.J. – Ain’t so Hard
• Nat Powers och P.J i Din Gata
• Whoa recenserar: J-Son-Never Half Stepping
• Recension: MF Doom @ Way Out West 2011