Way Out West 2012 – Lördagen

Yelawolf med övertygande flow och delivery. Foto: Viktor Ragnemar

Tredje och sista dagen av Way Out West börjar redan 15.15 i ett soligt Slottskogen på Linnéscenen med Yelawolf. Den helkroppstatuerade Alabama-rapparen är grymt teknisk både när det gäller flow och rimstruktur. Någonting han byggt lite av sin karriär kring även om han faktiskt säger personliga och viktiga saker, men man hade också önskat att han skulle interagera mer med publiken. Tyvärr försvinner Yelawolfs texter lite i hans Tech Nine-flow stundtals då han befinner sig på scen. För de som sett rapparens senaste Stockholmsspelning eller på någon av de europeiska festivalerna han besökte förra sommaren vet ni att det var röjigare då. Men så är det också en tidig spelning där många är sega efter två dagar med festival och där många kanske sparar energin till någon av de följande hiphopspelningarna. Men hur som helst så levererar artisten de undergroundhits som denne besitter från hans två senaste skivor och undviker sitt mest poppiga material.

A$AP Rocky med sin bandana-swag: Foto: Viktor Ragnemar

A$AP Rocky anno 1988 har senaste året blivit en recensentfavorit men också populär utanför hiphopkretsar trots hans ganska sanna rötter till hiphop. Med sin låt Peso och sina snygga videor har han blivit frontfiguren i sitt kollektiv A$AP Mob. Med bandana och vita jordans visar han pondus som är ovanlig för rappare i 24-årsåldern. Men å andra sidan, om man ser till att Ice Cube var 21 år när han släppte AmeriKKKas Most Wanted så blir åldern ganska ointressant och det går heller inte att luta sig tillbaka på frasen ”han är bra för sin ålder”. Men hur som helst har rapparen lyckas skapa en spännande blandning av södertempo och NYC-lyrik som älskas av den svenska publiken. ASAP är inte bara en pretty muthefucker utan också en duktig musiker på scen och skiva.

En engagerad Common. Foto: Viktor Ragnemar

Common var ett av de sista namnen som bokades till festivalen, men förmodligen också en av de mest uppskattade bokningarna – åtminstone för oss hiphopintresserade. Där har vi antagligen också förklaringen till varför Chicago-sonen fick chansen att underhålla på inget mindre än den största scenen – Flamingo – vid 17.30-tiden.

Liksom under De La Souls konsert på torsdagen lyser solen rejält vid denna tiden på dagen och mycket folk har letat sig till händelsernas centrum, många förmodligen utan minsta koll på vem de faktiskt kommit för att se. En hyfsat stor utmaning för Common som visserligen även skapat sig ett namn som skådespelare och författare på senare år, men som trots allt ännu inte har samma stjärnstatus som exempelvis brittiska Blur (som uppträdde på samma scen kvällen innan).

Helt väntat är det också en glad och taggad artist som gör entré inför den stora folkmassan. Uppbackad av ett band med bas, synth, trummor och DJ, studsar veteranen ut på scenen med en energi som snabbt smittar av sig. Efter tre inledande, egna låtar väljer han överraskande att köra ett hiphop-lyssnar-medley med gamla, kända hiphoplåtar (däribland Hip Hop Hooray med Naughty By Nature, Jump Around med House Of Pain och Peter Piper med Run DMC ) som får publiken ännu mer hypad, följt av frågan ”How many of you love hiphop music?”. Men det tar inte slut där. Common har fler publikfriar-tricks kvar i fickan.

En halvtimme senare har rapparen hunnit med att låtsas prata i telefon med en kompis i Chicago (där han, från sin sida av luren, berättar hur underbart Sverige och Göteborg är), tagit upp en snygg tjej ur publiken (och samtidigt passat på att hylla alla svenska tjejer) och uppvaktat henne som en gentleman med en kärlekssprudlande rap, bjudit på ”some freestyle shit for my man J-Dilla”, lagt undan mikrofonen för att breaka under funkiga, electro-låten Universal Mind Control samt bjudit på ett extranummer.

När Common sedan går av scenen med en stor svettkarta på baksidan av sin ljugröna t-shirt efter ganska exakt en timmes underhållning, verkar alla runtomkring oss enade om att vi just beskådat en lyckad spelning. Låtar som exempelvis I Used To Love H.E.R., GO!, The Corner, Drivin’ Me Wild, The Light, lånet av Nas N.Y. State of Mind (här som ”Swedish State of Mind”) och Kid Cudis I Poke Her Face (där Common som bekant gästar med en vers) fick ett bra gensvar. Som gammalt fan av Common kunde man dock sakna lite mer råa hiphoplåtar med cuts, som exempelvis Dooinit, The 6th Sense och The Game.

Whoa sprang in i Supreme strax innan spelningen. Foto: Pontus Gustavsson

Många hade sett fram emot R&B-stjärnskottet Frank Ocean på lördagskvällen, men efter en tid med röstproblem (med en avbruten och en inställd spelning i Norge respektive Finland dagarna innan Way Out West) valde han trist nog – om än ganska väntat – att ställa in. Festivalledningen stod nu inför en svår uppgift, vem/vilka skulle de kunna boka med så kort varsel? Svaret blev Looptroop Rockers! Ett smart drag, med tanke på deras segertåg runt om på oräkneliga antalet festivaler genom åren.

Promoe, Supreme, CosM.I.C och DJ Embee, den senare på plats bakom trumsetet istället för skivspelaren, är på uppenbart gott humör när de kliver upp på samma scen som Common rockat någon timme tidigare. Populära låtar som Don’t Hate The Player, Fort Europa, The Struggle Continues, On Repeat dundrar ut genom högtalarna till mångas – inklusive det angränsade öltältets – förtjusning, och givetvis bjuder rapparna också på sin sköna shoplifting-dans i gammal, vanlig ordning. För den som sett Looptroop uppträda flera gånger tidigare bjuds emellertid även på förvånansvärt mycket nytt.

Under konserten berättar man bland annat att de i detta nu håller på att arbeta på två nya skivor, en på svenska och en på engelska, och tar tillfället i akt och framför en låt på varje språk därifrån. En nyhet som självklart är extra uppskattad från oss som fortfarande går omkring och pumpar Looptroop på svenska från tiden när de kickade med Sedlighetsroteln. Vi får även se en hyllning till avlidne rapparen MCA, där delar av deras låtar (bland annat Long Arm Of The Law och Bandit Queen) spottas över ett gäng Beastie Boys-instrumentaler, vilket sedan kryddas med avslutande allsång till ökända Fight For Your Right. ”Sen när vi är slut som artister kan vi åka runt och köra Beastie Boys covers, vi ser ju likadana ut också”, konstaterar Promoe med glimten i ögat. Nostalgin slutar emellertid inte där. Ännu en bortgången hjälte ska minnas och denna gång Guru från Gang Starr, som tillägnas deras egen låt Guru RIP. ”En av våra största inspirationer, Gang Starr Foundation”, förklarar Supreme till de lite mer insatta i publikskarans medgillande.

Looptroop, som funnits i över 20 år som grupp, avslutar giget med underskattade graffitiskildringen Darkness från senaste plattan Professional Dreamers. En fin avslutning på ännu en i mängden av kvalitativa liveuppträdanden från Västerås-sönerna. Ett stort big up från oss på Whoa för att ni räddade denna delen av lördagen!

Tyler the Creator med sin basröst. Foto: Viktor Ragnemar

Odd Future blir den gruppen som får avsluta den tredje och sista festivalkvällen, samtidigt som tyska Kraftwerk spelar på den stora Azaleascenen. Och visst har vargarna från Cali varit en snackis på festivalen. En grupp som har höga krav på sig och som förväntas leverera årets hiphopspelning. Tyvärr lyckas de inte alls leva upp till hypen. För det första är ljudet riktigt dåligt genom hela framträdandet där inga fraseringar går igenom publikmattan och flera av mikrofonerna ligger lågt (ljudteknikern?). Någonting som varit genomgående för rapgrupperna under festivalen, exklusive Common. Kanske dags att börja utbilda hiphopare i ljudbåsen som vet hur ljudet ska låta istället för att ha gamla rockgubbar i båsen? Men sedan håller inte heller låtmaterialet när Frank Ocean och EARL inte är med under showen. Och trots att det stage divas och hoppas omkring på scen så finns inte den där genomtänkta showen man hoppats på där. Spelningen måste anses som festivalens besvikelse och det egentligen enda påtagliga minnet från den blir ordet bitch som upprepas flitigt efter varje låt. Odd Future är en grupp som under Way Out West inte lyckas provocera med sina texter utan endast med provocerande dåligt ljud.

Tack för en trevlig festival! /Pontus, Martin och Viktor

Forum: 9/8 Way Out West @ Göteborg, Slottskogen

Läs mer:

• Way Out West 2012 – Fredagen
• Recension: MF Doom @ Way Out West 2011
• Recension: Wiz Khalifa @ Way Out West 2011
• Recension: Kendrick Lamar i Malmö (11/2)
• Peace & Love – Torsdagen