Recension #2: Yes! – Open Air
Timbuktu levererade i vanlig ordning.
Det är nog lite godtroget att börja en festival efter semestertider klockan 17.30. Speciellt när många slutar sina jobb vid 18.00-tiden. Men Yes! Open Air sätter enligt schemat igång under tidig kväll. Så blir inte riktigt fallet. Första akten Simon Emanuel flyttas till barscenen mellan huvudakterna. Det känns lite sorgligt att missa den fantastiska rösten Niklas von Arnold som av ryktet även gästas av majornapojken Anton Kristiansson.
Det skall sägas att Skeppsholmen kanske är en av Stockholms vackraste platser och kanske också den bästa festivalplatsen jag varit på, i hård konkurrens med Ferropolis i Tyskland där Splash-festivalen utspelar sig. Man bjuds på en vacker kvälls- och nattvy i den lagom sluttande backen där den stora scenen står placerad. Det känns skönt att man inte släpper platsen framför Moderna trots att Stockholm Jazz gjort nerköpet att flytta till Skansen.
Första akten att se blir Simon Emanuel som snart är aktuell med ny skiva. En rappare som är stark på album och som kanske inte gör sig superbra live. Men här blir det glatt och intimt och leendet på läpparna gör att man njuter av kvällssolen. Under det kortare settet i baren hinner Simon bjuda upp både Alexis Weak på en splitter ny duett men också den långa och ståtliga Sexfemman på en vers. Det ska bli spännande att se om namnbytet för Paragon lyckas göra honom ännu bättre och personliga än tidigare.
T-Pain blir totalsågad av min kollega Christer, men jag är inte fullt ut med på noterna. Visst är han stundtals ointresserad av den svenska publiken, det är oftast lite väl många refränger utan verser och dansarna är pinsamt otajta stundtals. Men som hiphopfan är det svårt att inte dra på smilbanden och tillåta sig garva åt etablerade artister som Lorentz, Newkid och Miki från Spotrunnaz flippa ut den på flera av hitsen. Hade T-Pain dessutom backat bak 50 meter hade han helt ärligt kunnat skrika I’m on a boat muthefucker! Har man en gnutta ironi med i bagaget så går det helt klart av svälja delar av T-Pains konsert.
Har man däremot sett Petter tidigare under sommaren så får man se i stort sett samma show som tidigare, med undantag några gäster. Det mest spännande under showen är annars när strömmen går mitt under en av låtarna. Och Petter hanterar det snyggt och beskyller skämtsamt sin kollega T-Pain för att ha snott all ström. Någonting som bryter av. Det gör också Timbuktu och Veronica Maggio som gästar spelningen i slutet.
En sittande publik på The Streets innan hoppandes brakade loss.
Sist ut under kvällen är den fantastiska Mike Skinner med band, mer kända som The Streets. Man inser vilket fantastiskt låtbibliotek Mike har att jobba med. Och vilket tajt band han jobbar med dessutom. Man kan inte annat än älska hans huvudrakade gitarrist med utåtstående öron och tajt lacoste-piké som dansar omkring och sjunger i falsett. Ett värdigt avslut på en 10 år lång karriär. Detta till trots en hiphoppublik som aldrig lyckas hantera det här med moshpits
Overallt är Yes! Open Air en riktigt bra grej. Man bjuder på ett kul gamblande med artister, en fantastisk plats och ett bra ljud. Kan man bara skapa lite konkurrens i baren så man slipper betala 60 spänn för en Pripps Blå på burk och dra till sig något mer folk kan man bara hoppas på att det här kan bli något stående i Stockholms sensommarschema.
Foto: Malin Österberg & Pontus Gustavsson
Läs mer:
- Pontus Gustavsson
- [email protected]
- Mfs på Whoa Community | http://www.youtube.com/user/WhoaCommunity